Mål C‑512/08

Europeiska kommissionen

mot

Republiken Frankrike

”Fördragsbrott – Artikel 49 EG – Social trygghet – Sjukvård som ska tillhandahållas i en annan medlemsstat och förutsätter användning av tung medicinsk utrustning – Krav på förhandstillstånd – Planerad vård i en annan medlemsstat – Skillnad mellan gällande ersättningsnivåer i medlemsstaten där den försäkrade är ansluten och i vistelsemedlemsstaten – Socialförsäkringstagares rätt till en förmån från den behöriga institutionen som kompletterar den förmån som utges av institutionen i vistelsemedlemsstaten”

Sammanfattning av domen

Frihet att tillhandahålla tjänster – Restriktioner – Nationell lagstiftning angående ersättning för vårdutgifter som uppkommit i en annan medlemsstat

(Artikel 49 EG)

En medlemsstat har inte underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 49 EG när det i den nationella lagstiftningen, förutom i vissa situationer knutna till bland annat den försäkrades hälsotillstånd och brådskande vårdbehov, uppställs krav på förhandstillstånd för att den behöriga institutionen, i enlighet med de bestämmelser om ersättning som gäller i den behöriga institutionens medlemsstat, ska utge ersättning för planerad vård i en annan medlemsstat som inbegriper användning av tung medicinsk utrustning utanför sjukhusanläggningar.

Visserligen avhåller, och till och med hindrar, en sådan lagstiftning de socialförsäkringstagare som är anslutna till det berörda nationella systemet från att vända sig till vårdgivare i en annan medlemsstat i syfte att erhålla den berörda vården och utgör således, såväl för försäkringstagare som för vårdgivare, en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. Med hänsyn till riskerna med avseende på organisationen av hälso- och sjukvårdspolitiken och den ekonomiska jämvikten i det sociala trygghetssystemet utgör ett sådant krav emellertid, på unionsrättens nuvarande stadium, en motiverad inskränkning. Nämnda risker hänger samman med att oberoende av var, på eller utanför sjukhus, sådan tung medicinsk utrustning som uttömmande anges i den berörda nationella lagstiftningen kan installeras och användas, måste den kunna bli föremål för en planeringspolitik som den som definierats i nämnda lagstiftning. Denna politik kan avse till exempel mängden utrustning och dess geografiska fördelning och syftar till att bidra till att säkerställa ett utbud av avancerad sjukhusvård inom hela det nationella territoriet som är rationaliserat, stabilt, väl avvägt och tillgängligt, men även till att i möjligaste mån undvika allt slöseri med ekonomiska, tekniska och mänskliga resurser.

Vid avsaknad av både bevis på administrativ praxis som strider mot unionsrätten och eventuella klagomål från anslutna försäkringstagare ger en nationell lagstiftning – i vilken stadgas, med bekräftelse genom åtminstone ett avgörande från en nationell överdomstol, den allmänna principen om att den behöriga nationella institutionen ersätter utgifter för vård som en socialförsäkringstagare som är ansluten till det nationella systemet har erhållit i en annan medlemsstat, eller i en stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, på samma villkor som om vården hade erhållits i den berörda medlemsstaten, utan att ersättningsbeloppet får överstiga de utgifter som den försäkrade personen verkligen har haft – inte upphov till en situation som kan leda till att socialförsäkringstagare anslutna till det berörda nationella systemet berövas rätten till en kompletterande ersättning i den situation som avses i dom av den 12 juli 2001 i mål C‑368/98, Vanbraekel m.fl., nämligen den situationen att den ersättning för utgifter för sjukhustjänster tillhandahållna i en vistelsemedlemsstat, en ersättning som följer av tillämpningen av de regler som är i kraft i denna medlemsstat, uppgår till ett lägre belopp än vad som skulle ha följt av tillämpningen av gällande lagstiftning i den medlemsstat där personen är försäkrad. Det framgår av den allmänna formuleringen att sådan lagstiftning omfattar rätten till en kompletterande ersättning från den behöriga nationella institutionen i den situation som avses i nämnda dom.

(se punkterna 27, 28, 32, 37, 42, 43, 51, 57, 58 och 67–69)