TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 18 oktober 2023 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Etenmarknaden – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF konstateras – Samordning avseende en del av inköpspriset – Förlikningsförfarande – Böter – Justering av grundbeloppet för böterna – Punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter – Upprepning av överträdelse – Punkt 28 riktlinjerna för beräkning av böter – Obegränsad behörighet – Genkäromål med yrkande om höjning av bötesbeloppet”

I mål T‑590/20,

Clariant AG, Muttenz (Schweiz),

Clariant International AG, Muttenz,

företrädda av F. Montag och M. Dreher, avocats,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av A. Boitos, I. Rogalski och J. Szczodrowski, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning),

vid överläggningen sammansatt av ordföranden M. van der Woude samt domarna G. De Baere (referent), G. Steinfatt, K. Kecsmár och S. Kingston,

justitiesekreterare: handläggaren I. Kurme,

efter den skriftliga delen av förfarandet

efter förhandlingen den 24 november 2022,

följande

Dom

1        Med stöd av artikel 263 FEUF har sökandena, Clariant AG och Clariant International AG, yrkat, i första hand, delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut C(2020) 4817 final, av den 14 juli 2020, om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (AT.40410 – Eten) (nedan kallat det angripna beslutet), och, i andra hand, nedsättning av de böter de gemensamt och solidariskt ålagts genom nämnda beslut. Europeiska kommissionen har genom genkäromål yrkat att bötesbeloppet ska höjas.

I.      Bakgrund

A.      Administrativt förfarande

2        Den 29 juni 2016 ansökte ett av de fyra företag som hade deltagit i hemliga kontakter angående inköp av eten om immunitet mot böter enligt kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (EUT C 298, 2006, s. 17) (nedan kallat tillkännagivandet om samarbete).

3        Mellan den 23 maj och den 3 juli 2017 ansökte även de tre övriga företag som hade deltagit i dessa hemliga kontakter om immunitet mot böter eller, i andra hand, om nedsättning av bötesbeloppet med stöd av tillkännagivandet om samarbete.

4        Den 10 juli 2018 inledde kommissionen ett förfarande enligt artikel 11.6 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) mot de fyra företag som var föremål för förfarandet (nedan tillsammans kallade kartelldeltagarna) i syfte att inleda förlikningsdiskussioner i enlighet med kommissionens tillkännagivande om förlikningsförfaranden i samband med beslut enligt artikel 7 och artikel 23 i förordning nr 1/2003 i kartellärenden (EUT C 167, 2008, s. 1) (nedan kallat tillkännagivandet om förlikning).

5        Genom skrivelse av den 23 juli 2018 bekräftade sökandena för kommissionen att de var villiga att inleda förlikningsdiskussioner.

6        Under dessa diskussioner informerade kommissionen sökandena om de invändningar som den avsåg att framföra mot dem och angav den nyckelbevisning i ärendet som kommissionen hade grundat sig på för att styrka dessa invändningar. Kommissionen underrättade dem även om den beräknade högsta och lägsta nivån för de böter som den avsåg att ålägga dem.

7        Den 20 november 2019 ingav sökandena sin förlikningsinlaga i enlighet med artikel 10a.2 tredje stycket i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18), i vilken de medgav sitt ”gemensamma och solidariska” ansvar för sitt deltagande i överträdelsen. De angav även det högsta bötesbelopp som de skulle godta inom ramen för förlikningsförfarandet, nämligen 159 663 000 euro.

8        Kommissionen antog sitt meddelande om invändningar den 7 februari 2020. Den 24 februari 2020 bekräftade sökandena att meddelandet om invändningar vederbörligen återspeglade deras förlikningsinlaga och att de fortfarande var fullt ut benägna att fortsätta förlikningsförfarandet.

B.      Det angripna beslutet

9        Den 14 juli 2020 antog kommissionen det angripna beslutet.

1.      Beskrivning av överträdelsen

10      Kommissionen konstaterade att sökandena hade deltagit i en enda, fortlöpande överträdelse som bestod i utbyte av kommersiellt känsliga och prisrelaterade uppgifter och fastställande av en priskomponent med koppling till inköp av eten i Belgien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna under perioden 26 december 2011–29 mars 2017 (artikel 1 c i det angripna beslutet).

11      Det kritiserade beteendet avsåg inköp av eten på den öppna marknaden, med undantag av eten som framställs för företagsinterna ändamål, det vill säga eten som framställs och används av producenterna för deras egen förbrukning.

12      Eten köptes i allmänhet på grundval av långsiktiga leveransavtal. För att återspegla risken för volatilitet i inköpspriserna för eten hänvisade dessa leveransavtal ofta till det avtalade priset per månad (Monthly Contract Price, nedan kallat MCP). För att fastställa ett MCP för en kommande månad måste två separata, men identiska bilaterala avtal, så kallade ”transaktioner” ingås, mellan två olika par leverantörer och köpare. När den första transaktionen hade genomförts kunde parterna anmäla sitt avtal till ett oberoende och privat rapporteringorgan som offentliggjorde denna första transaktion på marknaden. Så snart ett annat leverantörs- och köparpar hade genomfört en transaktion till ett identiskt pris offentliggjordes detta pris av rapporteringsorganen såsom MCP för den kommande månaden.

13      Kommissionen betonade att MCP inte var ett nettopris, utan en variabel del i de prissättningsformler som användes i vissa leveransavtal. MCP hade således en direkt inverkan på det faktiska inköpspris för eten som fastställdes i dessa leveransavtal och i vissa transaktioner på spotmarknaden.

14      Kommissionen ansåg att deltagarna i kartellen hade samordnat sitt beteende på marknaden med hjälp av bilaterala kontakter avseende MCP, genom att komma överens om dels de riktpriser som de avsåg att använda vid förhandlingarna om MCP med säljarna av eten, dels de slutliga MCP som de ville uppnå och som grundade sig på en gemensam bedömning av prissättningsfaktorer och offentliga analyser. Deltagarna samrådde även om sina framtida ståndpunkter i samband med förhandlingarna med etenförsäljarna. Slutligen utbytte de information om marknadstendenser.

15      Syftet med det aktuella beteendet var att påverka förhandlingarna om MCP för att uppnå lägsta möjliga inköpspris inom ramen för transaktionerna med etenförsäljarna.

16      Kommissionen drog slutsatsen att det aktuella beteendet uppvisade kännetecknen för ett avtal eller samordnat förfarande i den mening som avses i artikel 101 FEUF, vars syfte var att begränsa konkurrensen på marknaden för inköp av eten. Det var således inte nödvändigt att undersöka verkningarna av detta beteende på denna marknad eller att kontrollera huruvida deltagarna i den konkurrensbegränsande samverkan slutligen hade lyckats erhålla det önskade MCP.

17      När det gäller sökandenas deltagande i överträdelsen påpekade kommissionen dels att den andra sökanden, Clariant International, utan förbehåll hade medgett sitt ansvar för bolagets direkta deltagande i överträdelsen från den 26 december 2011 till den 29 mars 2017, dels att den första sökanden, Clariant, utan förbehåll hade medgett sitt ”gemensamma och solidariska” ansvar för sitt helägda dotterbolags deltagande i överträdelsen från den 26 december 2011 till den 29 mars 2017. Kommissionen slog således fast att det förelåg ett ”gemensamt och solidariskt” ansvar för den andra sökanden, såsom direkt deltagare, och den första sökanden, i egenskap av moderbolag till den andra sökanden, med avseende på överträdelsen under den aktuella perioden.

2.      Beräkning av de böter som ålagts sökandena

18      Sökandena ålades att ”gemensamt och solidariskt” betala böter på 155 769 000 euro (artikel 2 c i det angripna beslutet).

19      För det första beaktade kommissionen, vid beräkningen av grundbeloppet för böterna, inköpsvärdet för den eten som förvärvats under den period som omfattade det sista fullständiga år då sökandena deltog i överträdelsen, det vill säga år 2016.

20      Enligt kommissionen var det inte rimligt att använda försäljningsvärdet av produkterna i senare led som utgångspunkt för beräkningen av böternas grundbelopp, eftersom överträdelsen avsåg en kartell på inköpsområdet och inte alla parter var närvarande på samma marknad(er) i senare led.

21      Kommissionen ansåg dessutom att hänsyn endast skulle tas till dels värdet av de inköp som gjorts enligt de etenleveransavtal där det använts en prissättningsformel baserad på MCP, dels värdet av de inköp som gjorts på spotmarknaden för eten och som grundades på MCP.

22      För det andra beaktade kommissionen överträdelsens allvar och varaktighet samt behovet av avskräckande verkan vid fastställandet av böternas grundbelopp.

23      Eftersom överträdelsen bestod i horisontell prissättning, som till sin art hör till de allvarligaste konkurrensbegränsningarna, fastställde kommissionen koefficienten för överträdelsens allvar till 15 procent.

24      Kommissionen beaktade därefter att sökandena hade deltagit i överträdelsen från den 26 december 2011 till den 29 mars 2017, det vill säga 1 921 dagar, vilket motsvarade en multiplikationskoefficient på 5,25 med hänsyn till varaktigheten.

25      Slutligen fastställde kommissionen ett tilläggsbelopp på 15 procent som tillämpades i avskräckande syfte, med hänsyn till överträdelsens allvar.

26      För det tredje justerade kommissionen grundbeloppet för böterna.

27      Med tillämpning av punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade riktlinjerna för beräkning av böter), höjde kommissionen grundbeloppet för böterna med 50 procent, med motiveringen att sökandena redan hade begått en liknande överträdelse av artikel 101 FEUF. Kommissionen hänvisade i detta avseende till sitt beslut C(2004) 4876 final av den 19 januari 2005 om ett förfarande enligt artikel [101 FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (COMP/E-1/37.773- MCAA) (nedan kallat beslutet avseende monoklorättiksyra), genom vilket den första sökanden och dess dotterbolag Clariant GmbH hade hållits ansvariga för en kartell på marknaden för monoklorättiksyra (nedan kallad monoklorättiksyrakartellen).

28      Kommissionen ansåg även att det inte förelåg några förmildrande omständigheter som motiverade en nedsättning av grundbeloppet för böterna.

29      Vidare höjde kommissionen, i enlighet med punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, grundbeloppet för böterna med 10 procent, för att ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i ärendet och behovet av att uppnå en tillräckligt avskräckande nivå på böterna.

30      För det fjärde försäkrade sig kommissionen, i enlighet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, om att böterna inte översteg 10 procent av sökandenas sammanlagda omsättning år 2019.

31      För det femte satte kommissionen ytterligare ned böterna på grund av förmånlig behandling. Sökandena beviljades således en nedsättning med 30 procent enligt tillkännagivandet om samarbete.

32      För det sjätte sattes böterna ned med 10 procent för att belöna sökandena för deras samarbete under förlikningsförfarandet.

II.    Parternas yrkanden

33      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara artikel 2 c i det angripna beslutet, i den del det däri åläggs böter på över 94 405 800 euro,

–        i andra hand, sätta ned de böter som de ålagts enligt artikel 2 c i nämnda beslut till ett proportionerligt belopp,

–        ogilla kommissionens yrkande om att de böter som sökandena ålagts ska höjas till 181 731 000 euro, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

34      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        fastställa det bötesbelopp som sökandena har ålagts i artikel 2 c i det angripna beslutet till 181 731 000 euro, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

III. Rättslig bedömning

A.      Yrkandena om ogiltigförklaring och nedsättning av bötesbeloppet

35      Sökandena har åberopat tre grunder till stöd för sin talan. De två första grunderna har åberopats till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring och den tredje till stöd för yrkandet om nedsättning av böterna. Genom den första grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen felaktigt höjde grundbeloppet för böterna enligt punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter. Genom den andra grunden har sökandena gjort gällande att kommissionen felaktigt höjde grundbeloppet för böterna med stöd av punkt 37 i riktlinjerna. Den tredje grunden avser att böternas grundbelopp är oproportionerligt i förhållande till överträdelsens allvar.

1.      Den första grunden, som avser att kommissionen felaktigt höjde grundbeloppet för böterna enligt punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter.

36      Tribunalen erinrar inledningsvis om att det av skälen 107–113 i det angripna beslutet framgår att sökandena ålades böter med stöd av artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003, i enlighet med artikel 10a.3 i förordning nr 773/2004.

37      I artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 framgår att det, när bötesbeloppet fastställs, ska tas hänsyn både till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

38      En eventuell upprepning av överträdelsen är en av de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av hur allvarlig den aktuella överträdelsen är (dom av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen, C‑413/08 P, EU:C:2010:346, punkt 63, och dom av den 12 december 2014, Eni/kommissionen, T‑558/08, EU:T:2014:1080, punkt 276; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 7 januari 2004, Aalborg Portland m.fl./kommissionen, C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, EU:C:2004:6, punkt 91).

39      Den försvårande omständighet som består i att överträdelsen upprepats definieras i punkt 28 första strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som att ett företag fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse efter det att kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet har konstaterat att företaget har överträtt bestämmelserna i artiklarna 101 eller 102 FEUF. I ett sådant fall kan grundbeloppet för böterna höjas med upp till 100 procent för varje överträdelse som fastställts.

40      Den första grunden består av tre delar. Den första delgrunden avser ett åsidosättande av artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed, på grund av att kommissionen underlät att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Den andra delgrunden avser ett åsidosättande av artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 och proportionalitetsprincipen på grund av att kommissionen felaktigt utgick från att sökandena gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser. Den tredje delgrunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

a)      Den första grundens första del, som avser att kommissionen underlät att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning

41      Sökandena har kritiserat kommissionen för att den inte i tillräcklig utsträckning beaktade de särskilda omständigheter som ledde till att en överträdelse konstaterades inom ramen för monoklorättiksyrakartellen. Kommissionen begränsade sig, i skäl 138 i det angripna beslutet, till att konstatera att de omständigheter som hade motiverat att det inte ålades böter med anledning av nämnda kartell inte var relevanta i förevarande fall.

42      Sökandena har framhållit flera omständigheter som kommissionen borde ha undersökt. De har gjort gällande att beslutet om monoklorättiksyrakartellen riktades till den första sökanden på grundval av detta företags ansvar i egenskap av moderbolag. Nämnda kartell upprättades bland annat av ett bolag som den första sökanden senare förvärvade. Vid tidpunkten för förvärvet hade denna kartell redan funnits i minst 14 år. Dessutom hade de två anställda i det ovan nämnda bolag som förvärvades av den första sökanden, vilka ansvarade för den verksamhet som berörde nämnda kartell, fortsatt att delta i kartellen i hemlighet och ingen annan person inom den första sökanden hade varit inblandad. Den första sökanden upptäckte kartellen i fråga med hjälp av interna åtgärder för efterlevnad och anmälde den, vilket medförde att kommissionen beviljade företaget fullständig immunitet mot böter. Vad gäller den överträdelse som är aktuell i förevarande fall är det endast en enskild anställd som har deltagit, utan sökandenas övriga anställdas eller chefers vetskap. Denna person var emellertid inte anställd av den första sökanden vid tidpunkten för de omtvistade förfarandena på marknaden för monoklorättiksyra och agerade trots de åtgärder för efterlevnad som den första sökanden hade vidtagit.

43      Sökandena har dessutom hävdat att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen när den fastställde procentsatsen för höjningen av böterna. Eftersom det i detta hänseende, i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter, föreskrivs ett intervall för höjning på mellan 0 och 100 procent, är kommissionen enligt proportionalitetsprincipen skyldig att bedöma hur allvarlig en upprepad överträdelse är och var den ska placeras inom detta intervall. Enligt sökandena förklaras det emellertid inte i det angripna beslutet varför den upprepade överträdelsens allvar motiverade en höjning med 50 procent.

44      Sökandena anser att kommissionen använde samma kriterier för att motivera både konstaterandet att det förelåg en upprepning av överträdelsen och valet av procentsats för höjningen, trots att det rör sig om olika aspekter som kräver en separat bedömning. De kriterier som kommissionen tillämpade är dessutom gemensamma för samtliga fall av upprepade överträdelser och kan inte åberopas för att motivera en särskild höjning i samband med en viss upprepad överträdelse.

45      Det framgår för övrigt av kommissionens beslutspraxis dels att den enda faktor som beaktas vid höjningen av böterna på grund av upprepade överträdelser är antalet tidigare överträdelser, dels att den lägre hälften av höjningsintervallet inte beaktas. Kommissionen åsidosätter därmed sin skyldighet att ålägga en lämplig påföljd som återspeglar hur allvarlig en viss särskild överträdelse är.

46      Sökandena har gjort gällande att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling, principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, genom att inte beakta den första hälften av det intervall för höjning av böterna som föreskrivs i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter och genom att tillämpa samma generella höjning på 50 procent i samtliga fall då en överträdelse upprepats första gången.

47      Kommissionen har bestritt sökandenas argument.

48      Tribunalen erinrar om att kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning beträffande valet av de omständigheter som den tar hänsyn till vid fastställandet av bötesbeloppet, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i ärendet, ärendets kontext och böternas avskräckande verkan, utan att det är nödvändigt att kommissionen hänför sig till någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. Konstaterandet av huruvida det föreligger en upprepad överträdelse samt bedömningen av vad som särskilt kännetecknar en sådan upprepad överträdelse ingår i kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkterna 37 och 38, och dom av den 29 september 2021, Nec/kommissionen, T‑341/18, EU:T:2021:634, punkterna 103 och 104).

49      Beaktandet av förekomsten av upprepade överträdelser syftar till att förmå de företag som redan visat en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna att förändra sitt beteende. Kommissionen får därför i varje enskilt fall beakta de indicier som bekräftar en sådan benägenhet, vilket exempelvis inbegriper den tid som förflutit mellan överträdelserna i fråga. (dom av den 7 juni 2011, Arkema France m.fl./kommissionen, T‑217/06, EU:T:2011:251, punkt 294, och dom av den 29 september 2021, Nec/kommissionen, T‑341/18, EU:T:2021:634, punkterna 77 och 104).

50      Vad gäller frågan huruvida en höjning av böterna på grund av upprepade överträdelser är proportionerlig, ska det erinras om att tribunalen kan behöva kontrollera huruvida kommissionen har iakttagit proportionalitetsprincipen när den med hänvisning till upprepade överträdelser har höjt det ålagda bötesbeloppet, och särskilt huruvida en sådan höjning har varit lämplig med hänsyn till den tid som förflutit mellan den tidigare överträdelsen av konkurrensreglerna och den förseelse som ska prövas (dom av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen, C‑413/08 P, EU:C:2010:346, punkt 70, och dom av den 29 september 2021, Nec/kommissionen, T‑341/18, EU:T:2021:634, punkt 117).

51      I förevarande fall höjde kommissionen de böter som ålagts sökandena med 50 procent på grund av att det rörde sig om en upprepning av överträdelsen. Kommissionen konstaterade att den första sökanden, vid den tidpunkt då den aktuella överträdelsen begicks, redan hade hållits ansvarig för ett konkurrensbegränsande beteende i beslutet om monoklorättiksyrakartellen.

52      I skäl 138 i det angripna beslutet redogjorde kommissionen närmare för de omständigheter som den beaktat vid sin bedömning av om det förelåg en upprepning av överträdelsen. Kommissionen påpekade följande:

–        Det beteende som kritiserats i förevarande fall inleddes, med avseende på sökandena, den 26 december 2011, det vill säga efter det att beslutet om monoklorättiksyrakartellen hade antagits den 19 januari 2005.

–        En begränsad tid förflöt från det att nämnda beslut antogs och till dess att det kritiserade beteendet inleddes i förevarande fall.

–        De båda överträdelserna ska anses vara ”liknande” i den mening som avses i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter, eftersom de båda utgör överträdelser av artikel 101 FEUF.

–        Den första sökanden var moderbolag till Clariant GmbH, som hade deltagit direkt i överträdelsen och utgjorde tillsammans med Clariant GmbH ett enda företag under den period då överträdelsen pågick. Företagets tidigare agerande ska beaktas och inte endast Clariant GmbH:s agerande.

–        De särskilda omständigheter som rör den överträdelse som fastställdes i det beslutet, vilka motiverade att sökandena befriades från böter, är inte relevanta för prövningen av sökandenas åsidosättande av konkurrensreglerna efter det att beslutet i fråga antogs.

53      Det framgår av detta skäl att kommissionen, vid utövandet av sitt utrymme för skönsmässig bedömning, identifierade de indicier som den behövde för att bedöma huruvida sökandena har gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser.

54      Kommissionen beaktade särskilt den omständigheten att den första sökanden hade begått två överträdelser som utgjorde en överträdelse av artikel 101 FEUF, och att det gått relativt kort tid mellan överträdelserna, vilket räcker för att tyda på en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 40).

55      Vad gäller valet av procentsats för höjningen har sökandena felaktigt gjort gällande att kommissionen inte kunde motivera valet av denna procentsats genom att grunda sig på samma omständigheter som dem som angetts för att bedöma huruvida det förelåg upprepade överträdelser. Vid valet av procentsatsen för höjning på grund av upprepade överträdelser ska kommissionen nämligen bedöma de indicier som gör det möjligt att fastställa att det rör sig om en upprepad överträdelse och, i synnerhet, den tid som förflutit mellan den aktuella överträdelsen och den tidigare överträdelsen av konkurrensreglerna, i enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 50.

56      Även om kommissionen kan beakta andra indicier vid bedömningen av huruvida det rör sig om en upprepad överträdelse och vid valet av procentsatsen för höjningen, sker ett sådant beaktande inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 48–50 ovan. Kommissionen utnyttjade således sitt utrymme för skönsmässig bedömning, när den i förevarande fall ansåg att de särskilda omständigheter som kännetecknade den överträdelse som var föremål för beslutet om monoklorättiksyrakartellen, vilka sökandena har framhållit, inte var relevanta.

57      Sökandena kan för övrigt inte med framgång göra gällande att kommissionen inte fastställde procentsatsen för höjningen till 50 procent med hänsyn till att överträdelsen var särskilt allvarlig. Kommissionen beaktade nämligen just den begränsade period som förflöt från det att beslutet om monoklorättiksyrakartellen antogs till dess att det beteende som kritiseras i förevarande fall inleddes. Hur den tid som förflutit mellan konstaterandet av en tidigare överträdelse och den nya överträdelsen ska bedömas beror på situationen i det enskilda fallet, vilket innebär att kommissionen med hjälp av detta indicium kan bedöma hur allvarlig den upprepade överträdelsen är i varje enskilt fall.

58      I den mån sökandena har gjort gällande att skäl 138 i det angripna beslutet inte innehåller något uttryckligt resonemang som förklarar varför kommissionen ansåg att vissa omständigheter i samband med den överträdelse som begicks inom ramen för monoklorättiksyrakartellen saknade relevans, konstaterar tribunalen, i likhet med kommissionen, att detta argument syftar till att göra gällande att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat. Detta argument kommer därför att prövas i samband med den första grundens tredje del.

59      Sökandena har vidare gjort gällande att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling, principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen. De har till stöd för detta anfört att det av kommissionens beslutspraxis avseende upprepade överträdelser framgår att den endast beaktar antalet tidigare överträdelser och påför en höjning på 50 procent i samtliga fall då en första upprepning av överträdelsen ägt rum, utan att beakta den första hälften av det intervall för höjning som föreskrivs i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter. De anser att kommissionens förhållningssätt inte möjliggör en bedömning från fall till fall av hur allvarlig en viss överträdelse är.

60      Tribunalen konstaterar emellertid att denna argumentation grundar sig på en analys av kommissionens beslutspraxis. Domstolen har emellertid vid flera tillfällen slagit fast att kommissionens tidigare beslutspraxis inte utgör den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet och att beslut i andra ärenden endast kan vara vägledande vid fastställande av huruvida diskriminering föreligger (dom av den 26 januari 2017, Zucchetti Rubinetteria/kommissionen, C‑618/13 P, EU:C:2017:48, punkt 38).

61      För det första har det under alla omständigheter konstaterats att det visserligen inte är uteslutet att beakta andra indicier, men att det är den tid som förflutit mellan två identiska eller liknande överträdelser som gör det möjligt för kommissionen att bedöma huruvida ett företag har gjort sig skyldigt till upprepade överträdelser i ett visst fall och således att fastställa en lämplig procentsats för höjningen, i enlighet med proportionalitetsprincipen.

62      För det andra ska det, vad gäller åsidosättandet av likabehandlingsprincipen, erinras om att denna princip innebär att jämförbara situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 24 september 2020, Prysmian och Prysmian Cavi e Sistemi/kommissionen, C‑601/18 P, EU:C:2020:751, punkt 101 och där angiven rättspraxis). Eftersom sökandena har gjort gällande att nämnda princip har åsidosatts, måste de precisera och visa vilken situation som är jämförbar med en annan situation som har behandlats annorlunda eller vilken situation som skiljer sig från en annan som har behandlats på samma sätt (dom av den 12 april 2013, Du Pont de Nemours (Frankrike) m.fl./kommissionen, T‑31/07, ej publicerad, EU:T:2013:167, punkt 311; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 2020, Agrochem-Maks/kommissionen, T‑574/18, ej publicerad, EU:T:2020:226, punkt 105). Sökandena har emellertid hänvisat till kommissionsbeslut utan att förklara om omständigheterna i dessa ärenden liknade eller skilde sig från omständigheterna i förevarande mål.

63      För det tredje, vad gäller åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, räcker det att påpeka att dessa påståenden inte har styrkts.

64      Mot bakgrund av dessa överväganden finner tribunalen att kommissionen utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den konstaterade att det förelåg upprepade överträdelser och beslutade att höja böternas grundbelopp med 50 procent. Kommissionen åsidosatte inte heller proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling, principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen i samband med denna bedömning.

65      Talan kan således inte vinna bifall på den första grundens första del.

b)      Den första grundens andra del, som avser att det felaktigt fastställts att sökandena gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser

66      Sökandena har gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att det förelåg upprepade överträdelser. De har i detta hänseende framfört fyra invändningar, vilka kommissionen har bestritt.

1)      Den första invändningen, som avser att det inte finns någon likhet mellan den överträdelse som begicks inom ramen för monoklorättiksyrakartellen och den aktuella överträdelsen i förevarande fall

67      Sökandena har gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den konstaterade att den överträdelsen som begicks inom ramen för monoklorättiksyrakartellen och den aktuella överträdelsen i förevarande fall utgjorde identiska eller liknande överträdelser i den mening som avses i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter.

68      Enligt sökandena borde kommissionen ha gjort en detaljerad jämförelse av de två berörda överträdelserna, vars art och särdrag skiljde sig avsevärt åt. Monoklorättiksyrakartellen bestod, enligt sökandena, i en försäljningskartell som syftade till att höja försäljningspriserna i efterföljande led genom samordnade tillkännagivanden av det slutliga försäljningspriset. Kartellens huvudsakliga syfte var att bibehålla deltagarnas marknadsandelar med hjälp av ett system för fördelning av volymer och kunder, åtföljt av ett kompensationssystem, för att säkerställa att de överenskomna volymkvoterna följdes i praktiken. Utbytet av information om försäljningspriserna var av underordnad betydelse i förhållande till kartellens huvudsakliga syfte.

69      Den kartell som är aktuell i förevarande mål avser däremot inköp av en råvara i tidigare led. Till skillnad från vad som gällde i fråga om monoklorättiksyrakartellen, var inköpet av eten föremål för ett förhandlingsförfarande på den fria marknaden, under vilket säljarna kunde välja bland ett stort antal köpare. Det kritiserade beteendet inbegrep inte någon uppdelning av marknaden och kunderna, och kartelldeltagarna hade inte någon kontakt som rörde deras respektive försäljningsverksamhet i efterföljande led. Det rättsstridiga beteende som är aktuellt i förevarande mål har dessutom uppkommit till följd av unika omständigheter som skiljer sig från dem som förelåg i fråga om monoklorättiksyrakartellen. Exempelvis grundade sig detta beteende på ett lagligt inköpssamarbete som förekom mellan tre av deltagarna på grund av strukturella och avtalsmässiga band.

70      I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att de två aktuella överträdelser, som den första sökanden och dess dotterbolag hållits ansvariga för, utgjorde överträdelser av artikel 101 FEUF, varför de skulle anses vara liknande i den mening som avses i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter.

71      Denna bedömning är inte felaktig. Enligt rättspraxis anses, vid fastställandet av att det föreligger upprepade överträdelser, överträdelser vara av liknande slag, eller av samma slag, om båda överträdelserna utgör ett åsidosättande av artikel 101 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2007, BASF och UCB/kommissionen, T‑101/05 och T‑111/05, EU:T:2007:380, punkt 64, och dom av den 30 september 2009, Hoechst/kommissionen, T‑161/05, EU:T:2009:366, punkt 147).

72      Det är riktigt att den överträdelse som begicks inom ramen för monoklorättiksyrakartellen bestod i en försäljningskartell, som syftade till att höja försäljningspriserna i efterföljande led, medan den aktuella överträdelsen i förevarande fall bestod i en inköpskartell, som syftade till att få till stånd ett lågt inköpspris för en råvara, nämligen eten. Det räcker emellertid att konstatera att den första sökanden och dess dotterbolag i båda fallen har deltagit i en konkurrensbegränsande samverkan som är förbjuden enligt artikel 101 FEUF.

73      Dessutom hade de två överträdelserna i fråga, såsom kommissionen har gjort gällande, en hel del gemensamma kännetecken. I artikeldelen i beslutet om monoklorättiksyrakartellen anges nämligen att den första sökanden hålls ansvarig för en överträdelse av artikel 101 FEUF, bland annat genom att företaget höjt priserna på ett samordnat sätt och utbytt information om försäljningsvolymer och priser. I artikeldelen i det angripna beslutet anges att sökandena har åsidosatt artikel 101 FEUF genom att delta i en överträdelse som bland annat bestod i fastställande av en priskomponent och utbyte av kommersiellt känslig information om fastställande av priser. Det framgår även av det angripna beslutet att syftet med överträdelsen var att påverka förhandlingarna i transaktionerna för att fastställa MCP, i syfte att erhålla lägsta möjliga inköpspris för eten. Av detta följer att det ingick förfaranden för att på ett samordnat sätt fastställa priset eller en del av priset och utbyte av information om priser i båda de karteller som den första sökanden och dess dotterbolag har deltagit i.

74      Mot bakgrund av den rättspraxis som anges ovan i punkt 71 saknar den omständigheten att det kritiserade beteendet i förevarande fall uppkommit till följd av unika omständigheter, och särskilt att det utvecklade sig ur ett tillåtet samarbete mellan vissa deltagare, betydelse för bedömningen av huruvida liknande överträdelser har upprepats.

75      Kommissionen begick således inte något fel när den konstaterade att en liknande överträdelse hade upprepats i den mening som avses i punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter.

2)      Den andra invändningen, som avser den tid som förflöt mellan de två överträdelserna

76      Sökandena anser att utgångspunkten för att fastställa den tid som förflutit mellan den aktuella överträdelsen och den tidigare överträdelsen är den tidpunkt då Clariant GmbH aktivt och på eget initiativ upphörde med den överträdelse som hade begåtts inom ramen för monoklorättiksyrakartellen och ansökte om förmånlig behandling. Enligt denna logik förflöt mer än tolv år mellan de två överträdelserna, vilket innebär att sökandena inte har visat någon särskild benägenhet att överträda konkurrensreglerna.

77      Det framgår bland annat av domen av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen (C‑413/08 P, EU:C:2010:346), att kommissionen ska beakta tidpunkten för den faktiska överträdelsen som utgångspunkt för att fastställa den tid som förflutit mellan de två överträdelserna, snarare än tidpunkten för det första konstaterandet av överträdelsen. Av skälighets- och proportionalitetsskäl ska perioden för det administrativa förfarandet avseende den tidigare överträdelsen inte beaktas.

78      I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att sökandenas rättsstridiga beteende hade inletts den 26 december 2011, det vill säga efter det att beslutet om monoklorättiksyrakartellen hade antagits den 19 januari 2005, och att en begränsad tid således hade förflutit mellan dessa två datum.

79      Denna bedömning är inte felaktig. Enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 49 kan kommissionen nämligen beakta exempelvis den tid som förflutit mellan överträdelserna som ett indicium på att det rör sig om upprepade överträdelser.

80      Det har särskilt fastställts att en tidsrymd på mindre än tio år mellan överträdelserna visar på en benägenhet från ett företags sida att inte dra de lämpliga slutsatserna av att företaget befunnits vara skyldigt till en överträdelse av konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 februari 2007, Groupe Danone/kommissionen, C‑3/06 P, EU:C:2007:88, punkt 40, och dom av den 29 september 2021, Nec/kommissionen, T‑341/18, EU:T:2021:634, punkt 105).

81      Med hänsyn till att sökandenas beteende med avseende på den aktuella kartellen inleddes nästan sju år efter antagandet av beslutet avseende monoklorättiksyrakartellen, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den konstaterade att denna relativt korta tidsperiod vittnar om en benägenhet från sökandenas sida att inte dra lämpliga slutsatser av konstaterandet i nämnda beslut att det skett en överträdelse av konkurrensreglerna.

82      Sökandena har gjort gällande att utgångspunkten för att fastställa den tid som förflutit mellan de två aktuella överträdelserna borde vara den tidpunkt då Clariant GmbH aktivt och på eget initiativ upphörde med den överträdelse som begåtts inom ramen för monoklorättiksyrakartellen och ansökte om förmånlig behandling, i stället för den tidpunkt då överträdelsen konstaterades i beslutet avseende nämnda kartell.

83      Det ska emellertid erinras om att omständigheten att en upprepning av en överträdelse ska beaktas kan motiveras med det behov av ytterligare avskräckning som framgår av att ett konstaterande av en tidigare överträdelse inte räckt för att förhindra en sådan upprepning. Upprepningen har således nödvändigtvis skett efter det att den första överträdelsen konstaterats och sanktionerats, och kan förklaras av att denna sanktion inte varit tillräckligt avskräckande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2008, BPB/kommissionen, T‑53/03, EU:T:2008:254, punkt 392, och dom av den 7 juni 2011, Arkema France m.fl./kommissionen, T‑217/06, EU:T:2011:251, punkt 299).

84      Det framgår dessutom av lydelsen av punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter att en upprepning av överträdelsen består i att ett företag fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse efter det att kommissionen eller en nationell konkurrensmyndighet ”har konstaterat” att företaget har överträtt bestämmelserna i artikel 101 eller 102 FEUF. Även om riktlinjerna inte utgör den rättsliga grunden för ett beslut om påförande av böter, då detta beslut grundas på förordning nr 1/2003, bestäms genom dessa riktlinjer ändå på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har åtagit sig att tillämpa vid fastställandet av storleken på de böter som ska påföras genom detta beslut. De säkerställer således företagens rättssäkerhet (se dom av den 5 oktober 2011, Romana Tabacchi/kommissionen, T‑11/06, EU:T:2011:560, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

85      Kommissionen begick således inte något fel när den beaktade datumet för beslutet avseende monoklorättiksyrakartellen, i vilket den konstaterade att den första sökanden och Clariant GmbH hade överträtt konkurrensreglerna, som utgångspunkt för bedömningen av den tid som förflutit sedan den första överträdelsen konstaterades.

86      Det ska även påpekas att sökandena, till stöd för sin invändning, har grundat sig på en felaktig tolkning av punkt 70 i domen av den 17 juni 2010, Lafarge/kommissionen (C‑413/08 P, EU:C:2010:346). I denna punkt slog domstolen fast att unionsdomstolen kunde behöva ”kontrollera huruvida kommissionen [hade] iakttagit [proportionalitetsprincipen] när den med hänvisning till upprepade överträdelser [hade] höjt det ådömda bötesbeloppet, och särskilt huruvida en sådan höjning [hade] varit lämplig med hänsyn till den tid som förflutit mellan den tidigare överträdelsen av konkurrensreglerna och den förseelse som [skulle] prövas”. Sökandena har emellertid av uttrycket ”tidigare överträdelsen av konkurrensreglerna” felaktigt dragit slutsatsen att utgångspunkten för att fastställa den tid som förflutit mellan två överträdelser är tidpunkten för genomförandet av det tidigare rättsstridiga beteendet. I punkt 86 i ovan nämnda dom slog domstolen nämligen fast att ”[tribunalens] slutsats, att det är tillräckligt att företaget har befunnits skyldigt till en överträdelse av samma slag, även om beslutet fortfarande är föremål för domstolsprövning, för att kommissionen ska få beakta det vid bedömningen av om det föreligger upprepade överträdelser, … [var] rättsligt grunda[d]”. Det framgår av den sistnämnda punkten att det är konstaterandet av ett företags ansvar för en tidigare överträdelse som är avgörande för bedömningen av huruvida det föreligger upprepade överträdelser.

87      Den tidpunkt då Clariant GmbH upphörde med den överträdelse som begicks inom ramen för monoklorättiksyrakartellen och ansökte om förmånlig behandling kan för övrigt inte anses vara likvärdig med ett konstaterande av en tidigare överträdelse, eftersom kommissionen i detta skede ännu inte hade uttalat sig om huruvida det aktuella beteendet var konkurrensbegränsande eller om den första sökandens och Clariant GmbH:s ansvar. En ansökan om immunitet innebär nämligen endast att det blir möjligt för kommissionen att konstatera en överträdelse av artikel 101 FEUF i sitt slutliga beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2016, DHL Express (Italy) och DHL Global Forwarding (Italy), C‑428/14, EU:C:2016:27, punkt 54).

88      Slutligen saknar den omständigheten att det administrativa förfarandet avseende den tidigare överträdelsen pågick i flera år betydelse för konstaterandet att det föreligger en upprepning av överträdelsen i förevarande fall, eftersom utgångspunkten för detta konstaterande är beslutet avseende monoklorättiksyrakartellen.

89      Kommissionen hade således fog för sin bedömning när den fann att det förflöt en begränsad tid från det att beslutet avseende monoklorättiksyrakartellen antogs till dess att det kritiserade beteendet i förevarande fall inleddes.

3)      Den tredje invändningen, som avser att företagen inte tidigare ålagts någon ekonomisk sanktion

90      Sökandena har gjort gällande att syftet med en höjning av böterna på grund av upprepade överträdelser är nära kopplat till att en tidigare ekonomisk sanktion inte haft någon avskräckande verkan. Av detta följer att det förhållandet att företaget inte tidigare ålags några böter ska beaktas vid prövningen av de särskilda omständigheterna i ett ärende och vid fastställandet av den avskräckande nivå som är nödvändig. Sökandena är inte företag som har varit föremål för ekonomiska sanktioner. De anser att grundbeloppet för de ålagda böterna i sig är tillräckligt avskräckande, utan att en höjning är motiverad.

91      I detta hänseende räcker det att konstatera att begreppet ”upprepning av överträdelsen” inte med nödvändighet innebär att det tidigare har fastställts en ekonomisk sanktion, utan endast att det förekommit en tidigare överträdelse av unionens konkurrensrätt (dom av den 25 oktober 2005, Groupe Danone/kommissionen, T‑38/02, EU:T:2005:367, punkt 363, och dom av den 8 juli 2008, BPB/kommissionen, T‑53/03, EU:T:2008:254, punkt 387).

92      Syftet med att beakta att det rör sig om en upprepning av en överträdelse är att förmå ett företag som har visat en benägenhet att bortse från konkurrensreglerna att förändra sitt beteende, då ett tidigare konstaterande av att företaget gjort sig skyldigt till en överträdelse tydligen inte räckt för att förhindra en upprepning av ett beteende som utgör en överträdelse. Den avgörande omständigheten vid en sådan upprepning är alltså inte att det tidigare påförts böter, och än mindre böternas storlek, utan att det tidigare har konstaterats föreligga en överträdelse (dom av den 8 juli 2008, BPB/kommissionen, T‑53/03, EU:T:2008:254, punkt 388).

93      Den omständigheten att sökandena inte ålades böter i beslutet avseende monoklorättiksyrakartellen kan således inte påverka tillämpningen av punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter i förhållande till dem.

4)      Den fjärde invändningen, som avser underlåtenheten att beakta andra omständigheter

94      Sökandena har hävdat att kommissionen och unionsdomstolarna tidigare har beaktat andra omständigheter vid helhetsbedömningen av ett företags benägenhet att överträda konkurrensreglerna. Enligt sökandena skulle kommissionen, om den hade beaktat sådana omständigheter, inte ha betecknat dem som företag som gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser.

95      Såsom framgår av prövningen av den första grundens första del ingår konstaterandet av att en överträdelse har upprepats och bedömningen av vad som särskilt kännetecknar denna upprepade överträdelse emellertid i kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen hade fog för att begränsa sig till att konstatera att sökandena hade begått två överträdelser, vilka utgjorde ett åsidosättande av artikel 101 FEUF, vilka var åtskilda av en relativt kort tidsperiod, och att anse att de omständigheter som sökandena hade framhållit inte var relevanta.

96      Eftersom sökandenas invändningar inte kan godtas kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.

c)      Den första grundens tredje del, som avser bristande motivering

97      Sökandena har gjort gällande att kommissionen tillämpade en standardhöjning på 50 procent av grundbeloppet för böterna utan att motivera valet av denna procentsats och utan att beakta de detaljerade argument som sökandena framförde under det administrativa förfarandet.

98      Sökandena har hänvisat till dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen (T‑95/15, EU:T:2016:722, punkt 55), och dom av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675, punkt 351), i vilka tribunalen ålade kommissionen att motivera det exakta beloppet för de justeringar som den hade gjort.

99      Kommissionen har bestritt sökandenas argument.

100    Enligt fast rättspraxis ska den motivering som erfordras enligt artikel 296 FEUF anpassas efter rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövning. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 63, dom av den 10 juli 2019, kommissionen/Icap m.fl., C‑39/18 P, EU:C:2019:584, punkt 23, och dom av den 16 juni 2022, Sony Optiarc och Sony Optiarc America/kommissionen, C‑698/19 P, EU:C:2022:480, punkt 79).

101    I förevarande fall ska det konstateras att kommissionen i skäl 138 i det angripna beslutet utförligt redogjorde för skälen till att den ansåg att sökandena hade gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser (se punkt 52 ovan).

102    Dessa överväganden har dessutom gjort det möjligt för sökandena att få kännedom om kommissionens resonemang och bestrida det vid tribunalen, samt för tribunalen att kontrollera huruvida det var välgrundat.

103    I motsats till vad sökandena har gjort gällande var kommissionen inte heller, för att uppfylla motiveringsskyldigheten, skyldig att i det angripna beslutet förklara varför den bland de olika möjliga procentsatserna för höjning valde en höjning på 50 procent för upprepade överträdelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2014, Evonik Degussa och AlzChem/kommissionen, T‑391/09, ej publicerad, EU:T:2014:22, punkt 164 och där angiven rättspraxis).

104    Såsom kommissionen med rätta har påpekat är dessutom domen av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen (T‑95/15, EU:T:2016:722), och domen av den 24 september 2019, HSBC Holdings m.fl./kommissionen (T‑105/17, EU:T:2019:675), inte relevanta. I den första av dessa domar konstaterade tribunalen nämligen att det förelåg en bristande motivering i samband med tillämpningen av procentsatser för nedsättning av grundbeloppet för böterna, vilka skilde sig åt beroende på de berörda företagen, och underströk att motiveringsskyldigheten gjorde sig gällande i än högre grad, eftersom kommissionen hade avvikit från den allmänna metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter. I den andra av dessa domar konstaterade tribunalen att motiveringen avseende fastställandet av en diskonteringsfaktor var bristfällig och underströk att kommissionen, utan att avvika från den allmänna metoden, ändå hade valt ett specifikt ersättningsvärde för att fastställa försäljningsvärdet, eftersom företagen inte gav upphov någon försäljning i ordets vanliga bemärkelse.

105    I förevarande fall har kommissionen emellertid tillämpat punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter utan att avvika från de kriterier som där föreskrivs och genom att tillämpa en procentsats för höjning inom det intervall som uttryckligen anges i nämnda punkt. Förevarande fall kan således inte tolkas i analogi med de domar som anges i punkt 104 ovan.

106    Talan kan därför inte bifallas på den första grundens tredje del. Talan kan således inte bifallas på någon del av den första grunden.

2.      Den andra grunden, som avser att kommissionen felaktigt höjde grundbeloppet för böterna enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter

107    Det ska inledningsvis påpekas att kommissionen, enligt punkterna 9–12 och 19 i riktlinjerna för beräkning av böter, ”[utan att det påverkar] tillämpningen av punkt 37 [i riktlinjerna]”, ”använder … en tvåstegsmetod” ”[när den] fastställer de böter som skall åläggas företag”. ”I det första steget fastställer kommissionen ett grundbelopp för varje företag” och ”[i] det andra steget kan kommissionen höja eller sänka grundbeloppet”. Det preciseras att grundbeloppet för böterna ska vara ”knutet till en andel av försäljningsvärdet och grundas på överträdelsens allvar”.

108    I punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter anges att ”[k]ommissionen fastställer grundbeloppet genom att utgå från försäljningsvärdet från de varor eller tjänster som har ett direkt eller indirekt samband med överträdelsen och som företaget sålt i det berörda geografiska området inom [Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)]”.

109    Punkt 13 i riktlinjerna för beräkning av böter syftar alltså till att utgångspunkten för beräkningen av de böter som ska åläggas ett företag i princip ska vara ett belopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och företagets relativa tyngd i överträdelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen, C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkt 64, och dom av den 26 januari 2017, Zucchetti Rubinetteria/kommissionen, C‑618/13 P, EU:C:2017:48, punkt 57).

110    Det framgår av punkt 37 i riktlinjerna om beräkning av böter att ”[nämnda riktlinjer] beskriv[er] en allmän metod för att fastställa böter, men [att] kommissionen har rätt att avvika från denna metod … om omständigheterna i ett enskilt ärende kräver det eller om det krävs för att uppnå en tillräcklig avskräckande effekt”.

111    Den andra grunden består av tre delar. Den första delgrunden avser ett åsidosättande av artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, proportionalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed, på grund av att kommissionen underlät att utnyttja sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Den andra delgrunden avser ett åsidosättande av artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, proportionalitetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen, på grund av en felaktig tillämpning av en höjning enligt nämnda punkt. Den tredje delgrunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

a)      Den andra grundens första del, som avser att kommissionen underlät att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning

112    Sökandena har i huvudsak kritiserat kommissionen för att mekaniskt ha tillämpat punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter utan att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

113    Sökandena har hävdat att kommissionen i det angripna beslutet grundade sig på ett allmänt antagande som inte har styrkts, nämligen att det är föga troligt att inköpsvärdet återspeglar en inköpskartells ekonomiska påverkan. De har anfört att de under det administrativa förfarandet lade fram ett stort antal bevis som visade att det, på grund av de särskilda omständigheterna i ärendet och den relevanta marknaden, aldrig fanns några rimliga utsikter till att det kritiserade beteendet skulle få någon som helst betydande inverkan på denna marknad. Enligt sökandena beaktade kommissionen emellertid inte dessa omständigheter.

114    Sökandena har vidare kritiserat kommissionen för att ha nöjt sig med att hänvisa till sin tidigare praxis, trots att punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter endast har tillämpats i ett enda fall som avsåg en överträdelse på en inköpsmarknad och vars faktiska omständigheter skiljde sig avsevärt från omständigheterna i förevarande mål. Kommissionen handlade således inte omsorgsfullt och opartiskt i enlighet med principen om god förvaltningssed och utövade inte sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

115    Sökandena har hävdat att kommissionens underlåtenhet att göra en skönsmässig bedömning även omfattar valet av procentsats för höjningen av böterna, eftersom den inte förklarade detta val utan nöjde sig med att i det angripna beslutet nämna att en höjning med 10 procent överensstämde med dess tidigare praxis, utan att ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet.

116    Kommissionen har bestritt sökandenas argument.

117    Tribunalen erinrar om att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller val av metod för beräkning av böter vid överträdelse av unionens konkurrensregler. Denna metod präglas i flera avseenden av flexibilitet, vilket gör det möjligt för kommissionen att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 23.2 och 23.3 i förordning nr 1/2003 (se dom av den 1 augusti 2022, Daimler (Karteller – Lastbilar för insamling av hushållsavfall), C‑588/20, EU:C:2022:607, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

118    Även om kommissionen genom artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, så begränsas utövandet av denna befogenhet av att det i bestämmelsen uppställts objektiva kriterier som kommissionen måste följa. Således begränsas utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning bland annat av de förhållningsregler som kommissionen har åtagit sig att följa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 augusti 2022, Daimler (Karteller – Lastbilar för insamling av hushållsavfall), C‑588/20, EU:C:2022:607, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

119    Det framgår av punkterna 107–110 ovan att kommissionen, inom ramen för den allmänna metod som fastställs i riktlinjerna för beräkning av böter, använder försäljningsvärdet som utgångspunkt för beräkningen av de böter som ska åläggas ett företag för att i princip fastställa ett belopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse och företagets relativa tyngd i överträdelsen. Punkt 37 i riktlinjerna ger emellertid kommissionen en möjlighet att avvika från den allmänna metoden om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna i ett visst ärende eller med hänsyn till behovet av att uppnå en avskräckande effekt i ett enskilt ärende.

120    I förevarande fall konstaterade kommissionen, i skälen 116–118 i det angripna beslutet, att det, med hänsyn till att överträdelsen avseende eten bestod i en inköpskartell och med hänsyn till att alla deltagarna inte var närvarande på samma marknad(er) i efterföljande led, var lämpligt att beräkna grundbeloppet för böterna på grundval av inköpsvärdet snarare än på grundval av försäljningsvärdet för de varor som sålts på marknaderna i efterföljande led.

121    I skälen 141–148 i det angripna beslutet fann kommissionen att en höjning av grundbeloppet för böterna var motiverad enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Kommissionen angav följande:

–        I enlighet med punkt 5 i riktlinjerna för beräkning av böter är det, för att uppnå den specifika avskräckande verkan och den allmänna avskräckande verkan, lämpligt att fastställa böterna på grundval av försäljningsvärdet av de varor eller tjänster som överträdelsen avser (skäl 141 i det angripna beslutet).

–        Den allmänna metoden för fastställande av böter fungerar så, att ju mer framgångsrik en försäljningskartell är, desto högre är försäljningsvärdet och därmed bötesbeloppet. I punkt 6 i riktlinjerna anges att kombinationen av värdet av den försäljning som överträdelsen avser och överträdelsens varaktighet är ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse och omfattningen av varje företags delaktighet i överträdelsen (skäl 142 i det angripna beslutet).

–        Den överträdelse som är i fråga i förevarande mål avser emellertid inte en överenskommelse om försäljningspriser, utan om inköpspriser. Det naturliga ändamålet för en sådan kartell är inte att åstadkomma en höjning av (inköps)priset, utan tvärtom, att åstadkomma en sänkning av detta pris eller undvika en höjning. Fastställandet av grundbeloppet för böterna med beaktande av inköpsvärdet leder till en situation där böternas belopp blir omvänt proportionerligt till kartellens ändamål. Ju mer framgångsrik en kartell är, desto lägre blir inköpsvärdet och därmed bötesbeloppet (skäl 143 i det angripna beslutet). Det är därför, eftersom den aktuella kartellen är en inköpskartell, självklart att värdet av inköpen inte i sig kan utgöra ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse. Detta beror också på att inköpen, i ett verksamt företag, normalt sett är lägre än försäljningen uttryckt i värde, vilket systematiskt leder till en lägre utgångspunkt för fastställandet av grundbeloppet för böterna (skäl 144 i det angripna beslutet).

–        Om den allmänna metod som föreskrivs i dessa riktlinjer tillämpades utan någon som helst justering, skulle detta inte säkerställa en tillräckligt avskräckande verkan, vilken inte bara är nödvändig för att bestraffa de företag som berörs av det angripna beslutet (specifik avskräckande verkan) utan även för att förhindra att andra företag ägnar sig åt samma typ av beteende (allmän avskräckande verkan) (skäl 145 i det angripna beslutet).

–        För att ta hänsyn till detta särdrag och säkerställa en tillräckligt avskräckande effekt är det lämpligt att i enlighet med tidigare praxis höja böterna med 10 procent för alla berörda företag (skäl 146 i det angripna beslutet).

–        I enlighet med rättspraxis är höjningen av böterna enligt punkt 37 i samma riktlinjer inte beroende av att det först visas att det kritiserade beteendet har haft en faktisk inverkan på marknaden (skäl 147 i det angripna beslutet).

–        Varje parts särskilda ställning har beaktats såväl vid fastställandet av grundbeloppet, eftersom inköpsvärdet är olika för varje part, som vid beräkningen av den tid under vilken de deltagit (skäl 148 i det angripna beslutet).

122    Kommissionen har således i vederbörlig ordning utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Det framgår nämligen av övervägandena i punkterna 120 och 121 ovan att kommissionen med stöd av denna befogenhet ansåg att det var nödvändigt att tillämpa punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter i förevarande fall och att höja grundbeloppet för böterna med 10 procent.

123    Kommissionen beaktade härvid de särskilda omständigheterna i ärendet, nämligen att den aktuella kartellen var en inköpskartell och att värdet på inköpen, som beaktades i stället för försäljningsvärdet, inte i sig kunde utgöra ett lämpligt beräkningstal för att värdera överträdelsens ekonomiska betydelse. Kommissionen beaktade även behovet av att uppnå en avskräckande bötesnivå och konstaterade att den avskräckande verkan inte skulle kunna säkerställas om den allmänna metoden tillämpades utan minsta justering.

124    Sökandena har gjort gällande att kommissionen inte utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom den inte beaktade att det kritiserade beteendet inte hade någon inverkan på marknaden.

125    Det räcker emellertid att konstatera att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den erinrade om att en höjning av böterna enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter inte var beroende av att det först visades att beteendet hade haft en faktisk inverkan på marknaden (dom av den 7 november 2019, Campine och Campine Recycling/kommissionen, T‑240/17, ej publicerad, EU:T:2019:778, punkt 345).

126    Punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter har nämligen till syfte att göra det möjligt för kommissionen att avvika från den allmänna metoden, som ibland kan visa sig vara olämplig med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ett ärende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 2015, AC‑Treuhand/kommissionen, C‑194/14 P, EU:C:2015:717, punkterna 65–67, och dom av den 10 juli 2019, kommissionen/Icap m.fl., C‑39/18 P, EU:C:2019:584, punkt 27). I nämnda punkt anges att det är motiverat att avvika från den allmänna metoden om omständigheterna i ett enskilt ärende kräver det eller om det krävs för att uppnå en tillräcklig avskräckande effekt. Dessa kriterier grundar sig emellertid inte nödvändigtvis på en analys av överträdelsens inverkan på marknaden.

127    Sökandena kan således inte med giltig verkan klandra kommissionen för att den inte utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den inte analyserade hur kartelldeltagarnas rättsstridiga beteende påverkade etenpriset.

128    Det förhållandet att kommissionen tillämpade samma tillvägagångssätt som i kommissionens beslut C(2017) 900 final av den 8 februari 2017 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (ärende AT.40018 – Återvinning av bilbatterier) (nedan kallat beslutet avseende återvinning av bilbatterier), vilket prövades av tribunalen i dom av den 23 maj 2019, Recylex m.fl./kommissionen (T‑222/17, EU:T:2019:356), och dom av den 7 november 2019, Campine och Campine Recycling/kommissionen (T‑240/17, ej publicerad, EU:T:2019:778), utgör varken en underlåtenhet att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning eller ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed. Kommissionen har nämligen inte nöjt sig med att hänvisa till detta beslut eller dessa domar, utan har redogjort för de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet och på vilket sätt dessa särdrag inte gjorde det möjligt att uppnå en tillräckligt avskräckande verkan.

129    Samma sak gäller fastställelsen av den tillämpade procentsatsen för höjningen. Kommissionen nöjde sig nämligen inte med att konstatera att höjningen med 10 procent överensstämde med dess tidigare praxis, utan redogjorde för de särskilda omständigheterna i ärendet och behovet av att uppnå en tillräckligt avskräckande verkan, vilka föranledde den att justera grundbeloppet för böterna med 10 procent med tillämpning av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Kommissionen utnyttjade således sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

130    I den mån sökandena anser att kommissionen inte tillräckligt klart förklarade valet av procentsatsen för höjningen, konstaterar tribunalen att detta argument syftar till att göra gällande att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat och att det av de skäl som anförts inom ramen för den andra grundens tredje del inte kan godtas.

131    Det följer av ovanstående att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

b)      Den andra grundens andra del, som avser en felaktig tillämpning av höjningen enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter

132    Tribunalen erinrar om att det, inom de områden där kommissionen alltjämt har ett utrymme för skönsmässig bedömning, är så att prövningen av bedömningarnas rättsenlighet är begränsad till en prövning av att det inte har förekommit någon uppenbart oriktig bedömning (dom av den 18 juli 2005, Scandinavian Airlines System/kommissionen, T‑241/01, EU:T:2005:296, punkterna 64 och 79, och dom av den 19 maj 2010, IMI m.fl./kommissionen, T‑18/05, EU:T:2010:202, punkt 120).

133    Sökandena har gjort gällande att bedömningen, i skälen 141–148 i det angripna beslutet, av justeringen av böternas grundbelopp enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter är felaktig och har i detta avseende anfört fem invändningar, vilka kommissionen har bestritt.

1)      Den första invändningen, som avser att inköpsvärdet inte medför någon underskattning av överträdelsens ekonomiska betydelse i förevarande mål

134    Sökandena har gjort gällande att det aldrig fanns någon rimlig möjlighet för att det aktuella rättsstridiga beteendet skulle kunna ha någon som helst betydande inverkan på inköpsvärdet på eten, vilket de anser framgår av den ekonomiska analys som de lämnade till kommissionen under det administrativa förfarandet.

135    De menar att det av den aktuella ekonomiska analysen bland annat framgår att en liten grupp köpare, med hänsyn till det större antalet köpare än leverantörer på etenmarknaden, inte kan kontrollera resultatet av transaktionerna avseende MCP. Vidare har de anfört att priset på eten inte bara följde priset på nafta, vilket utgör den huvudsakliga kostnadsfaktorn för eten, utan ökade kontinuerligt under åren, även under överträdelseperioden. Slutligen har de anfört att transaktionerna avseende MCP i allmänhet följde de prognoser som offentliggjorts av ett av de privata och oberoende anmälningsorganen. Den omständigheten att de slutliga transaktionerna avseende MCP nästan alltid låg inom det intervall som fastställts av detta organ visar att dessa transaktioner genomfördes till objektivt lämpliga belopp i enlighet med marknadsdata.

136    Mot bakgrund av dessa omständigheter har sökandena ifrågasatt grunden för kommissionens resonemang, när den konstaterade att inköpens värde medförde en underskattning av den aktuella överträdelsens ekonomiska betydelse i förevarande fall.

137    Denna invändning grundar sig emellertid på en felaktig tolkning av det angripna beslutet.

138    Såsom framgår av punkt 120 ovan ansåg kommissionen nämligen att den aktuella överträdelsen i förevarande fall bestod i en inköpskartell och att grundbeloppet för böterna skulle beräknas utifrån inköpens värde, vilket sökandena inte har bestritt.

139    Såsom framgår av punkt 121 ovan konstaterade kommissionen därefter att det var föga troligt att inköpens värde i sig utgjorde ett lämpligt ersättningsvärde som återspeglade överträdelsens ekonomiska betydelse. Kommissionen förklarade i detta hänseende att syftet med en inköpskartell är att uppnå en sänkning av inköpspriset eller att förhindra en höjning av priset, vilket innebär att ett beaktande av inköpens värde skulle ha lett till en situation där bötesnivån var omvänt proportionell i förhållande till kartellens syfte. Kommissionen konstaterade vidare att inköpen, för ett verksamt företag, i princip var lägre än försäljningen uttryckt i värde, vilket systematiskt leder till en lägre utgångspunkt för fastställandet av grundbeloppet för böterna.

140    Kommissionens resonemang grundar sig således inte på den omständigheten att den aktuella kartellen var framgångsrik och lyckades sänka inköpspriset för eten, så att beaktandet av inköpens värde inte utgjorde en lämplig parameter vid beräkningen av bötesbeloppet. Kommissionens resonemang grundar sig på den omständigheten att det, oberoende av överträdelsens inverkan på marknaden, är en nödvändig följd när det gäller inköpskarteller att beaktandet av inköpens värde inte i sig kan återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse. Slutsatsen att inköpens värde medförde en underskattning av den aktuella överträdelsens ekonomiska betydelse i förevarande fall grundar sig således inte på den rättsstridiga överträdelsens inverkan på marknaden, utan på den bristfälliga karaktären av inköpsvärdet, som beaktades vid beräkningen av bötesbeloppet.

141    Denna bedömning överensstämmer med rättspraxis enligt vilken kommissionen vid tillämpningen av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter inte är skyldig att beakta de eventuella faktiska effekterna av det kritiserade beteendet på marknaden (se punkt 125 ovan). Den ekonomiska analys som sökandena har lagt fram i syfte att visa att den aktuella kartellen inte var effektiv och att kartelldeltagarna inte lyckades påverka transaktionerna avseende MCP, kan således inte påverka kommissionens slutsats att inköpens värde medför en underskattning av överträdelsens ekonomiska betydelse. Sökandenas argument ska således anses vara verkningslösa.

2)      Den andra invändningen, som avser att höjningen av bötesbeloppet inte var nödvändig för att säkerställa en avskräckande verkan

142    Sökandena har, med hänvisning till att de aktuella förfarandena inte hade kunnat generera någon vinst, gjort gällande att de böter de ålagts redan utan den höjning med 10 procent som tillämpats enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter ligger på en nivå som är högre än de hypotetiska vinster som sökandena rimligen hade kunnat förvänta sig av överträdelsen. Eftersom kommissionen redan hade höjt böterna med 15 procent enligt punkt 25 i dessa riktlinjer, kunde den dessutom inte automatiskt höja böterna med ytterligare 10 procent enligt punkt 37 i riktlinjerna.

143    Såsom framgår av punkt 121 ovan konstaterade kommissionen att en tillämpning av den allmänna metod som föreskrivs i riktlinjerna för beräkning av böter, vilken grundar sig på försäljningsvärdet, utan någon som helst justering, inte skulle säkerställa att böterna fick en tillräckligt avskräckande verkan. Denna avskräckande verkan var emellertid nödvändig för att bestraffa de företag som berördes av det angripna beslutet (specifik avskräckande verkan) och för att förhindra att andra företag agerar på ett liknande sätt (allmän avskräckande verkan), i enlighet med punkt 4 i nämnda riktlinjer. Denna slutsats följde i huvudsak av att inköpens värde inte var ägnat att återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse.

144    I motsats till vad sökandena har gjort gällande grundar sig kommissionens resonemang således inte på antagandet att den aktuella kartellen var framgångsrik och gav upphov till vinster för sökandena, utan på konstaterandet att inköpens värde i sig inte kunde säkerställa en tillräckligt avskräckande verkan.

145    Av detta följer att de eventuella vinster som sökandena kunde få av kartellen inte är relevanta. Det ska även erinras om att kommissionen kan ta hänsyn till kartellens ineffektivitet och således avsaknaden av vinst för deltagarna i ett annat skede av beräkningen av bötesbeloppet, bland annat vid fastställandet av koefficienterna för överträdelsens allvar. Bland de faktorer som kan påverka bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är återfinns, enligt fast rättspraxis, de enskilda företagens beteende, deras respektive roll vid genomförandet av den konkurrensbegränsande samverkan, den vinst företagen kunnat göra genom denna samverkan, deras storlek och värdet på de ifrågavarande varorna samt den risk som överträdelser av detta slag innebär för genomförandet av unionens mål (se dom av den 26 januari 2017, Roca Sanitario/kommissionen, C‑636/13 P, EU:C:2017:56, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

146    När det gäller argumentet att kommissionen redan har tillämpat en procentsats i avskräckande syfte enligt punkt 25 i riktlinjerna för beräkning av böter, och att det därmed inte kan motiveras att den tillämpar en ytterligare höjning med stöd av punkt 37 i riktlinjerna, erinrar tribunalen om att dessa två punkter har olika syften och kan tillämpas samtidigt.

147    I punkt 25 i riktlinjerna för beräkning av böter föreskrivs nämligen en möjlighet för kommissionen att tillämpa ett tilläggsbelopp för att avskräcka företagen från att delta i horisontella avtal om fastställande av priser, uppdelning av marknaden eller produktionsbegränsningar eller till och med i andra överträdelser, oberoende av hur länge de deltagit i överträdelsen. Denna mekanism syftar till att avskräcka företagen från att överträda konkurrensrätten, om så bara under en kort period. Punkt 37 i riktlinjerna har till syfte att ge kommissionen en viss flexibilitet för att säkerställa att det totala bötesbeloppet är tillräckligt högt för att vara avskräckande mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet (dom av den 7 november 2019, Campine och Campine Recycling/kommissionen, T‑240/17, ej publicerad, EU:T:2019:778, punkt 346).

3)      Den tredje invändningen, som avser det förhållandet att en höjning som tillämpas på alla inköpskarteller skulle medföra en systematiskt överdrivet avskräckande verkan

148    Sökandena har anfört att den metod som kommissionen tillämpar, när det gäller försäljningskarteller, leder till en situation där de ålagda böterna automatiskt blir lägre för ineffektiva karteller än för effektiva karteller. Enligt sökandena säkerställer denna mekanism att ineffektiva karteller inte bestraffas med oproportionerliga böter. De har hävdat att samma mekanism borde tillämpas på ineffektiva inköpskarteller. Kommissionens tillvägagångssätt att tillämpa en höjning med 10 procent på inköpskarteller leder enligt sökandena till en situation där ineffektiva inköpskarteller systematiskt behandlas sämre än ineffektiva försäljningskarteller.

149    Tribunalen konstaterar att jämförelsen med ineffektiva försäljningskarteller inte är relevant. Det är riktigt att det för försäljningskarteller i princip fastställs ett grundbelopp för böterna som är knutet till hur framgångsrikt överträdelsens syfte har uppnåtts.

150    Det kan emellertid, till skillnad från vad som är fallet med en försäljningskartell, konstateras att förverkligandet av syftet med en inköpskartell skulle leda till ett lägre inköpsvärde än vad som skulle ha varit fallet om överträdelsen inte hade ägt rum, vilket innebär att böterna inte skulle få någon avskräckande verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Campine och Campine Recycling/kommissionen, T‑240/17, ej publicerad, EU:T:2019:778, punkt 345). Ju mer framgångsrikt en sådan kartell genomförs, desto lägre blir inköpens värde och därmed bötesbeloppet, såsom kommissionen påpekade i det angripna beslutet. Inköpens värde är således inte en utgångspunkt som kan återspegla överträdelsens ekonomiska betydelse i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 109.

151    Dessutom återspeglar ett beaktande av inköpens värde i allmänhet inte överträdelsens ekonomiska betydelse, inte ens när kartellen varit ineffektiv. Såsom kommissionen påpekade i det angripna beslutet är inköpen för ett verksamt företag i princip lägre än försäljningen uttryckt i värde. Som svar på en åtgärd för processledning har kommissionen med rätta preciserat att en rationell ekonomisk aktör i allmänhet fastställer försäljningspriset för en produkt till ett högre pris än inköpspriset för denna produkt eller inköpspriset för den råvara som används vid försäljning av en integrerad produkt. Inköpsvärdet är således i princip automatiskt lägre än försäljningsvärdet, vilket i förekommande fall motiverar att en justering görs i enlighet med punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter.

4)      Den fjärde invändningen, som avser att beslutet om återvinning av bilbatterier saknar relevans på grund av att den aktuella kartellen endast avsåg en mindre priskomponent

152    Sökandena har kritiserat kommissionen för att ha hänvisat till beslutet om återvinning av bilbatterier för att motivera en höjning med 10 procent av bötesbeloppet enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, trots att omständigheterna i det ärendet skiljde sig avsevärt från omständigheterna i förevarande fall. Det aktuella beteendet rör endast en extremt liten del av det totala värdet av inköpen av eten, medan de berörda företagen i det ärende som gav upphov till beslutet om återvinning av bilbatterier gemensamt hade fastställt de faktiska inköpspriser som betalades till leverantörerna. Kommissionen konstaterade dessutom i det sistnämnda ärendet att köparna bestod av ett begränsat antal företag med ett betydande marknadsinflytande, medan marknadsinflytandet och inflytandet på prissättningen i förevarande fall endast förelåg på säljarnas sida. Enligt sökandena visar den omständigheten att samma höjning med 10 procent tillämpades i de två ärendena, vilka dock är olika, att de böter som ålagts dem inte är proportionerliga i förhållande till överträdelsen.

153    Tribunalen konstaterar att kommissionen i beslutet om återvinning av bilbatterier, som ledde till domen av den 23 maj 2019, Recylex m.fl./kommissionen (T‑222/17, EU:T:2019:356), och dom av den 7 november 2019, Campine och Campine Recycling/kommissionen (T‑240/17, ej publicerad, EU:T:2019:778), vid beräkningen av grundbeloppet för böterna beaktade inköpsvärdet i stället för försäljningsvärdet och tillämpade en höjning med 10 procent av grundbeloppet för böterna enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Kommissionens överväganden för att motivera denna höjning avsåg dels de särskilda omständigheterna i ärendet, det vill säga att det rörde sig om en inköpskartell, vilket innebar att deltagarna hade som mål att bibehålla lägsta möjliga inköpspriser och att inköpens värde skulle beaktas vid beräkningen av bötesbeloppet, dels behovet av att säkerställa en avskräckande verkan.

154    Av detta följer att det ärende som ledde till beslutet om återvinning av bilbatterier och förevarande mål har gemensamma kännetecken. Det var således relevant att kommissionen hänvisade till nämnda beslut i det angripna beslutet.

155    Sökandena kan dessutom inte heller stödja sig på en jämförelse av den faktiska del av priset som deltagarna kunde påverka i det ärende som gav upphov till beslutet om återvinning av bilbatterier och i förevarande mål. Denna jämförelse är nämligen inte relevant, eftersom det inte är nödvändigt att undersöka överträdelsens faktiska inverkan på marknaden vid tillämpningen av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter (se punkt 125 ovan).

5)      Den femte invändningen, som avser att inköpskarteller medför lägre potentiella vinster är försäljningskarteller

156    Sökandena har gjort gällande att behovet av avskräckande verkan har ett nära samband med de potentiella fördelar som ett företag kan förvänta sig av att det deltar i en överträdelse. Enligt sökandena är de potentiella vinster som ett företag hypotetiskt skulle kunna få från att delta i en inköpskartell per definition lägre än när det är fråga om försäljningskarteller och kan inte motivera en ytterligare höjning i avskräckande syfte. De har kritiserat kommissionens logik enligt vilken alla böter som åläggs, inklusive för försäljningskarteller, ska justeras enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter för att undvika en alltför stor eller otillräcklig avskräckande verkan beroende på det beaktade värdet av produkterna.

157    Såsom framgår av punkt 144 ovan bygger kommissionens resonemang emellertid inte på det förhållandet att den aktuella kartellen var framgångsrik och gav upphov till vinster för sökandena, utan på konstaterandet att inköpsvärdet i sig inte kunde säkerställa en tillräckligt avskräckande verkan. Det är således inte relevant att jämföra de potentiella vinster som parterna i en inköpskartell, å ena sidan, och parterna i en försäljningskartell, å andra sidan, eventuellt skulle kunna få från nämnda karteller.

158    Sökandena kan inte heller vinna framgång med sitt argument att alla böter, inklusive de som åläggs med anledning av försäljningskarteller, enligt kommissionens logik systematiskt ska justeras enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Det kan nämligen konstateras att nämnda punkt inte är tillämplig när det saknas anledning att avvika från den allmänna metod som föreskrivs i riktlinjerna, bland annat när försäljningsvärdet beaktas i enlighet med punkt 13 i riktlinjerna när det är fråga om en försäljningskartell. Punkt 37 i riktlinjerna ska endast tillämpas när det konstateras att den allmänna metoden är olämplig och bör frångås, i den mån detta krävs med hänsyn till omständigheterna i ett visst fall eller om det krävs för att uppnå en avskräckande verkan i ett enskilt ärende. Det kan således inte konstateras att kommissionen systematiskt ska justera bötesbeloppet i enlighet med denna punkt.

159    Av dessa överväganden följer att tribunalen inte kan godta de invändningar som gjorts gällande i syfte att visa att kommissionen gjorde uppenbart oriktiga bedömningar när den tillämpade punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Dessa argument kan inte heller visa att höjningen av böterna med 10 procent var oproportionerlig i förhållande till den avskräckande verkan som eftersträvades.

160    Sökandena har vidare med sin argumentation implicit gjort gällande att åläggandet av en standardhöjning för inköpskarteller med stöd av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter strider mot syftet med och lydelsen av denna punkt och således strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen. Det kan dock konstateras att dessa påståenden inte har styrkts.

161    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

c)      Den andra grundens tredje del, som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten

162    Sökandena har gjort gällande att kommissionen har åsidosatt sin motiveringsskyldighet i och med att den, i det angripna beslutet, inte förklarade på vilket sätt de särskilda omständigheterna i förevarande fall motiverade en höjning av böterna enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter eller varför procentsatsern för denna höjning skulle fastställas till 10 procent.

163    För det första har sökandena gjort gällande att skäl 146 i det angripna beslutet endast hänför sig till det påstådda allmänna behovet av att tillämpa en höjning enligt punkt 37 i riktlinjerna vid beräkningen av böterna för att uppnå en avskräckande nivå på böterna, utan att ge någon förklaring till den specifika procentsats för höjningen som påstods vara nödvändig för att uppnå denna nivå.

164    För det andra anser de att kommissionens hänvisning i skäl 146 i det angripna beslutet till sin tidigare praxis saknar relevans, dels eftersom kommissionen inte är bunden av sin tidigare praxis, dels eftersom ett annat ärende, vars faktiska omständigheter skiljer sig från omständigheterna i förevarande mål, inte kan utgöra en giltig grund för att motivera en höjning av böterna, vilken ska stå i proportion till hur allvarlig den aktuella överträdelsen är i förevarande fall.

165    För det tredje strider resonemanget i skäl 146 i det angripna beslutet mot motiveringsskyldigheten, eftersom kommissionen borde ha förklarat exakt på vilket sätt den utnyttjade sitt utrymme för skönsmässig bedömning, särskilt eftersom den beslutade att avvika från sin allmänna metod och justera böterna enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Det är absolut nödvändigt att ange ett sådant precist resonemang, eftersom det i nämnda punkt inte föreskrivs något särskilt justeringsintervall som begränsar kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen borde ha angett klara och precisa skäl som förklarar varför procentsatsen för den valda höjningen var nödvändig med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet för att uppnå en avskräckande nivå på böterna och varför en lägre procentsats inte var tillräcklig.

166    Kommissionen har bestritt sökandenas argument.

167    Tribunalen påpekar, utöver de principer som anges i punkt 100 ovan, att kommissionen, när den tillämpar punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, ska ange varför den – utifrån omständigheterna i ärendet eller behovet av att uppnå en avskräckande verkan – anser det vara motiverat att avvika från den metod som anges i riktlinjerna (dom av den 10 juli 2019, kommissionen/Icap m.fl., C‑39/18 P, EU:C:2019:584, punkt 30). I detta hänseende gör sig kraven på motivering i än högre grad gällande (dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen, T‑95/15, EU:T:2016:722, punkt 48, och dom av den 12 juli 2019, Hitachi-LG Data Storage och Hitachi-LG Data Storage Korea/kommissionen, T‑1/16, EU:T:2019:514, punkt 80).

168    I förevarande fall redogjorde kommissionen, i skälen 141–148 i det angripna beslutet, i detalj för skälen till att den ansåg att omständigheterna i ärendet och behovet av att uppnå en avskräckande bötesnivå motiverade att den frångick den allmänna metoden och höjde detta grundbelopp med 10 procent med stöd av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Såsom framgår av punkt 121 ovan, påpekade kommissionen att ärendet rörde en inköpskartell, vilket innebar att det var nödvändigt att beakta inköpsvärdet vid beräkningen av grundbeloppet för böterna. Detta värde var emellertid inte ägnat att användas för att beräkna ett grundbelopp som återspeglar överträdelsens ekonomiska betydelse.

169    Det ska dessutom konstateras att dessa överväganden har gjort det möjligt för sökandena att förstå kommissionens resonemang och bestrida det vid tribunalen, samt för tribunalen att pröva huruvida det är välgrundat.

170    I motsats till vad sökandena har antytt utgör sådana överväganden inte ”allmänna betänkligheter”, utan överväganden som är specifika för ärendet och som har samband med den aktuella kartellens art, det vill säga en inköpskartell.

171    Såsom kommissionen med rätta har angett i sitt svar på en åtgärd för processledning och vid förhandlingen kan omständigheterna i ett enskilt ärende i den mening som avses i punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter vara omständigheter som har samband med den aktuella typen av kartell och behöver inte nödvändigtvis vara omständigheter som är unika i det enskilda fallet.

172    Eftersom dessa överväganden är tillräckligt specifika och detaljerade, är de således förenliga med den förstärkta motiveringsskyldighet som åligger kommissionen vid tillämpningen av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter.

173    När det gäller motiveringen för att fastställa procentsatsen för höjningen till 10 procent vid tillämpningen av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, framgår det i huvudsak av skäl 146 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att det, för att beakta de särskilda omständigheterna i ärendet och säkerställa en tillräckligt avskräckande verkan, var lämpligt att, i enlighet med kommissionens tidigare beslutspraxis och särskilt i enlighet med beslutet om återvinning av bilbatterier, höja bötesbeloppet med 10 procent enligt nämnda punkt.

174    Kommissionen har i detta hänseende, som svar på en åtgärd för processledning och vid förhandlingen, preciserat att den i förevarande fall ansåg att en höjning med 10 procent var lämplig, i likhet med vad den hade beslutat i beslutet om återvinning av bilbatterier, eftersom tillämpningen av punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter på en inköpskartell var en ganska ny praxis. Det aktuella fallet utgjorde endast den andra tillämpningen efter nämnda beslut.

175    Dessa preciseringar kan emellertid inte beaktas av tribunalen inom ramen för dess prövning av huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits, eftersom de inte återfinns i det angripna beslutet. Frågan huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits ska nämligen bedömas mot bakgrund av de uppgifter som sökanden hade tillgång till när talan väcktes. Motiveringen kan inte läggas fram för första gången och i efterhand inför domstolen, förutom i undantagsfall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2021, Ryanair/kommissionen (KLM; Covid-19), T‑643/20, EU:T:2021:286, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

176    Avsaknaden av sådana preciseringar kan emellertid inte medföra att valet av procentsatsen för höjningen är bristfälligt motiverat.

177    Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen, i motsats till vad sökandena har påstått, i skäl 146 i det angripna beslutet, inte nöjde sig med att kortfattat hänvisa till beslutet om återvinning av bilbatterier för att motivera valet av procentsatsen för höjningen, utan även, och framför allt, hänvisade till de särskilda omständigheterna i ärendet och till behovet av att uppnå en tillräckligt avskräckande nivå.

178    Enligt rättspraxis uppfyller kommissionen sin motiveringsskyldighet om den i sitt beslut har redovisat de uppgifter som legat till grund för dess bedömning av överträdelsens allvar och varaktighet. Den är inte skyldig att redovisa alla de sifferuppgifter som använts i varje steg av beräkningen av böterna. Kommissionen ska dock förklara sin viktning och bedömning av de omständigheter som beaktats (se dom av den 10 juli 2019, kommissionen/Icap m.fl., C‑39/18 P, EU:C:2019:584, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Såsom framgår av punkt 168 ovan förklarade kommissionen i vederbörlig ordning de omständigheter som den beaktade för att fastställa att en höjning med 10 procent av grundbeloppet för böterna var lämplig enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. I motsats till vad sökandena har påstått var kommissionen, eftersom den inte är skyldig att redovisa sifferuppgifterna för vart och ett av stegen i beräkningsmetoden, inte skyldig att ge någon ytterligare förklaring till vilken särskild procentsats för höjningen som valts.

179    Det ska vidare preciseras att kommissionen, under det administrativa förfarandet, underrättade sökandena om sin avsikt att höja grundbeloppet enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Det framgår bland annat av det sista förlikningsmötet den 29 oktober 2019 att kommissionen tydligt angav för sökandena att tillämpningen av den allmänna metoden på en inköpskartell ledde till att överträdelsens ekonomiska betydelse underskattades och att böterna blev föga avskräckande, varför kommissionen avsåg att tillämpa en höjning med 10 procent för detta ändamål enligt nämnda punkt. I enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 100 ingår dessa omständigheter i det sammanhang i vilket det angripna beslutet ingår och vilket ska ligga till grund för bedömningen av huruvida beslutet är tillräckligt motiverat.

180    Mot bakgrund av dessa överväganden kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del och följaktligen inte såvitt avser någon del av den andra grunden.

181    Eftersom talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första och den andra grunden, ska yrkandet om ogiltigförklaring ogillas. Tribunalen ska nu pröva andrahandsyrkandet om nedsättning av böterna, till stöd för vilket den tredje grunden har åberopats.

3.      Den tredje grunden, som avser att bötesbeloppet är oproportionerligt

182    Sökandena har gjort gällande att det, även om tribunalen skulle finna att talan inte kan bifallas såvitt avser de två första grunderna, måste anses att de böter som de ålagts inte står i proportion till hur allvarlig den begångna överträdelsen är. Under förutsättning att omständigheterna i det aktuella fallet motiverade någon som helst höjning, anser sökandena att denna höjning borde ske med en procentsats som var betydligt lägre än 50 procent vad gäller den upprepade överträdelsen enligt punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter och med en betydligt lägre procentsats vad gäller höjningen enligt punkt 37 i samma riktlinjer.

183    Sökandena har i detta hänseende räknat upp ett antal omständigheter som de anser att tribunalen ska beakta inom ramen för sin obegränsade behörighet och har yrkat att tribunalen, mot bakgrund av dessa omständigheter, ska sätta ned det bötesbelopp som ålagts dem.

184    Kommissionen har bestritt de åberopade omständigheterna och gjort gällande att sökandenas yrkande saknar grund.

185    Tribunalen erinrar om att prövningen av lagenligheten kompletteras med den obegränsade behörighet som unionsdomstolarna enligt artikel 261 FEUF har tillerkänts genom artikel 31 i förordning nr 1/2003. Förutom att kontrollera påföljdens lagenlighet är unionsdomstolarna således behöriga att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan unionsdomstolarna undanröja, sätta ned eller höja de böter som ålagts (dom av den 8 december 2011, Chalkor/kommissionen, C‑386/10 P, EU:C:2011:815, punkt 63, och dom av den 16 juli 2020, Nexans France och Nexans/kommissionen, C‑606/18 P, EU:C:2020:571, punkt 96).

186    För att fastställa det ålagda bötesbeloppet ankommer det på unionsdomstolen att bedöma omständigheterna i det enskilda fallet och vilken typ av överträdelse det rör sig om. Detta förutsätter att tribunalen, i enlighet med artikel 23.3 i förordning nr 1/2003, för varje bötfällt företag ska ta hänsyn till den aktuella överträdelsens allvar samt hur länge överträdelsen pågått, med iakttagande av bland annat motiveringsskyldigheten, proportionalitetsprincipen, principen att påföljder ska vara individuella och likabehandlingsprincipen, och tribunalen är inte bunden av de vägledande regler som kommissionen har angett i sina riktlinjer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, Galp Energía España m.fl./kommissionen, C‑603/13 P, EU:C:2016:38, punkterna 89 och 90, och dom av den 16 juni 2022, Sony Optiarc och Sony Optiarc America/kommissionen, C‑698/19 P, EU:C:2022:480, punkterna 173 och 174).

a)      Yrkandet om nedsättning av procentsatsen för höjningen enligt punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter

187    Sökandena har, för det första, anfört att de avbröt den konkurrensbegränsande samverkan avseende monoklorättiksyra och anmälde den mer än tolv år innan den aktuella överträdelsen inleddes. De har, för det andra, anfört att den överträdelse som begicks inom ramen för nämnda samverkan och den överträdelse som är aktuell i förevarande mål är av olika slag, avser olika produkter och omfattade olika enheter. Sökandena har, för det tredje, anfört att kartellen upptäcktes genom deras interna åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av konkurrensreglerna, för det fjärde, att Clariant GmbH inte självt varit inblandat i upprättandet och driften av kartellen, för det femte att överträdelsen i fråga härrör från ett tidigare tillåtet samarbete med andra deltagare i den aktuella kartellen. Sökandena har, för det sjätte, anfört att överträdelser avseende inköpspriser i allmänhet är mindre ägnade att skada konkurrensen och i synnerhet konsumenterna, än överträdelser avseende försäljningspriset. De har slutligen, för det sjunde, anfört att en höjning med 50 procent av grundbeloppet för böterna på grund av en upprepning av överträdelsen är oproportionerlig i förhållande till andra mål i vilka det gjorts en höjning med samma procentsats, trots att den upprepade överträdelse var mycket allvarligare än den som är aktuell i förevarande mål.

188    Tribunalen konstaterar inledningsvis att sökandena har begränsat sig till att upprepa de omständigheter som redan lyfts fram inom ramen för den första grunden till stöd för sin begäran om nedsättning av böterna. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan anser tribunalen, oberoende av dessa omständigheter, att en höjning med en procentsats på 50 procent inte framstår som oproportionerlig med hänsyn till den relativt korta tid som förflutit mellan konstaterandet av den första överträdelsen av artikel 101 FEUF i beslutet angående monoklorättiksyrakartellen och inledandet av den överträdelse av samma artikel som avses i det angripna beslutet.

189    Vidare kan sökandenas argument, att höjningen med 50 procent är oproportionerlig i förhållande till andra mål, i vilka höjning har skett med samma procentsats för allvarligare upprepade överträdelser, inte leda till en nedsättning av böterna. Det är i detta hänseende tillräckligt att påpeka att sökandena, i punkt 60 i repliken, hänvisade till 28 beslut i vilka kommissionen hade höjt böterna med 50 procent i fall av en första upprepning av en överträdelse, såsom i förevarande fall.

190    Slutligen är sökandenas argument, att en inköpskartell är mindre skadlig för den normala konkurrensen än en försäljningskartell, inte en relevant omständighet vid bedömningen av huruvida höjningen med 50 procent på grund av en upprepning av överträdelsen, enligt punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter, står i proportion till överträdelsens allvar. Under alla omständigheter ska det i detta hänseende påpekas att det första exemplet på en konkurrensbegränsande samverkan som i artikel 101.1 a FEUF uttryckligen förklaras vara oförenlig med den inre marknaden är just den som består i att ”inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs”. Det förfarande som utgjorde föremålet för kartellen, nämligen en samordning avseende en del av priset på eten, är således uttryckligen förbjudet enligt artikel 101.1 FEUF, eftersom det oundvikligen medför en begränsning av konkurrensen på den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2019, Campine och Campine Recycling/kommissionen, T‑240/17, ej publicerad, EU:T:2019:778, punkt 297 och där angiven rättspraxis).

b)      Yrkandet om nedsättning av procentsatsen för höjningen enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter

191    Sökandena har anfört dels att den ekonomiska analys som de lämnade till kommissionen under det administrativa förfarandet visar att det aktuella beteendet inte kunde ha någon som helst betydande inverkan på inköpspriset för eten, dels att den uppfattning som kommissionen utvecklade i ärendet avseende återvinning av bilbatterier, enligt vilken inköpsvärdet inte utgjorde en lämplig grund för böternas grundbelopp, inte är tillämplig i förevarande fall.

192    Det räcker emellertid att påpeka att höjningen av böternas grundbelopp enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, enligt den rättspraxis som anges ovan i punkt 125, inte är beroende av att det först visas att det kritiserade beteendet eventuellt har haft reella effekter på marknaden. Den ekonomiska analys som syftar till att visa att det kritiserade beteendet inte har påverkat inköpspriset för eten är därför inte relevant och kan inte leda till en nedsättning av bötesbeloppet. Dessutom framstår en tillämpning av en procentsats på 10 procent för att avhjälpa den bristfälliga karaktären av inköpsvärdet, som beaktades vid beräkningen av böternas grundbelopp, inte som oproportionerlig. Sökandena har inte åberopat någon annan relevant omständighet som skulle kunna motivera en nedsättning av denna procentsats.

193    Talan ska följaktligen inte bifallas på den tredje grunden.

194    Av dessa överväganden följer att talan inte kan bifallas såvitt avser yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet och att talan följaktligen ska ogillas i sin helhet.

B.      Kommissionens genkäromål

195    Kommissionen har yrkat att tribunalen, inom ramen för sin obegränsade behörighet, ska höja böterna, genom att inte bevilja sökandena nedsättning med 10 procent för samarbete under det administrativa förfarandet i enlighet med punkt 32 i tillkännagivandet om förlikning.

196    Kommissionen har gjort gällande att sökandena, genom förevarande talan, har ifrågasatt bötesbeloppet, vilket emellertid utgjorde en väsentlig del av deras förlikningsinlaga och som hade varit föremål för ett samförstånd mellan parterna.

197    Kommissionen har angett att sökandena inte drog sig ur förlikningsförfarandet, trots att de motsatte sig tillämpningen av punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Tvärtom åtog sig sökandena att fullfölja förlikningsförfarandet genom att lämna in sin förlikningsinlaga och genom att medge att meddelandet om invändningar på ett korrekt sätt återspeglade innehållet i denna inlaga.

198    Kommissionen har tillagt att det är förekomsten av ett ”samförstånd” vad gäller omfattningen av de potentiella invändningarna och av uppskattningen av det sannolika intervallet för de böter som ska åläggas som föranleder kommissionen att uppmana ett företag att inkomma med en förlikningsinlaga. Detta intervall ska anges i förlikningsinlagorna. Kommissionen anser att det slutliga beslutet, under förutsättning att det bötesbelopp som anges i det slutliga beslutet inte överstiger det högsta bötesbeloppet i det intervall som varit aktuellt i de diskussioner som ledde fram till förlikningsinlagan, ska anses återspegla förlikningsinlagan i detta hänseende.

199    Sökandenas bestridande av en väsentlig del av förlikningsinlagan skulle äventyra syftet med förlikningsförfarandet.

200    För det första har kommissionen i detta hänseende anfört att förlikningsförfarandet är ömsesidigt förpliktande till sin natur. Parterna har möjlighet och till och med en skyldighet att anmäla varje hinder för att uppnå ett samförstånd. Enligt kommissionen var det tillvägagångssätt som sökandena intog under det administrativa förfarandet rent strategiskt och utgjorde endast ett sätt att erhålla en nedsättning av bötesbeloppet, för att därefter bestrida beslutet på grundval av samma omständigheter som de som var föremål för samförstånd mellan parterna, i syfte att uppnå ytterligare nedsättningar av unionsdomstolen.

201    För det andra har kommissionen gjort gällande att de effektivitetsvinster som eftersträvas med förlikningsförfarandet inte längre uppnås i deras helhet i förevarande fall. Syftet med förlikningsförfarandet är att göra det möjligt för kommissionen dels att handlägga kartellärenden snabbare, dels att handlägga fler kartellärenden med samma resurser. Eftersom kommissionens resurser har använts såväl under det administrativa förfarandet som under domstolsförfarandet i förevarande mål, vilket har medfört en ökad arbetsinsats, är kommissionen inte i stånd att handlägga ett större antal ärenden.

202    Även om kommissionen har medgett att den drog fördel av att sökandena inte bestred vissa omständigheter rörande deras ansvar och överträdelsen och att de inte begärde att få tillgång till handlingarna i ärendet, har den emellertid understrukit att den investerade ytterligare resurser i anordnandet av flera möten med parterna avseende de två omtvistade höjningarna. Kommissionen har för övrigt inte sparat några resurser vad gäller motiveringen och förklaringen av beräkningen av bötesbeloppet i meddelandet om invändningar och i det slutliga beslutet.

203    Kommissionen understryker att det inte är möjligt att i efterhand kvantifiera graden av en parts samarbete under förlikningsförfarandet. Kommissionen har angett att det således är svårt för den att avgöra om den skulle ha inlett ett förlikningsförfarande om företagens samarbete hade varit begränsat eller obefintligt men vissa effektivitetsvinster ändå hade kunnat uppnås.

204    För det tredje har kommissionen påpekat att tribunalen, i domen av den 29 april 2004, Tokai Carbon m.fl./kommissionen (T‑236/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, EU:T:2004:118), tillät att en beviljad nedsättning av böterna på grund av förmånlig behandling kunde undanröjas och att böterna således kunde höjas om sökandens inställning ändrades och sökanden först vid tribunalen bestred omständigheter som inte bestridits eller som medgetts under det administrativa förfarandet. Förutom nämnda dom har tribunalen i andra mål, inom ramen för sin obegränsade behörighet, prövat huruvida det var lämpligt att undanröja en beviljad nedsättning som parterna i tvisten hade erhållit i utbyte mot att de samarbetade under det administrativa förfarandet, även om villkoren för detta inte var uppfyllda.

205    För det fjärde anser kommissionen att sökandenas rätt till domstolsprövning iakttas fullt ut. Enligt kommissionen innebär inte utövandet av denna rätt att talan inte kan få någon inverkan på böterna. Undanröjandet av den beviljade nedsättningen med 10 procent inom ramen för förlikningsförfarandet innebär inte att sökandena bestraffas för att de utövat sin rätt till domstolsprövning, utan är helt enkelt en följd av att sökandena har ifrågasatt omständigheter som de medgett och bekräftat under det administrativa förfarandet.

206    Kommissionen har följaktligen gjort gällande att den nedsättning av böterna som sökandena beviljades för att belöna dem för deras samarbete ska undanröjas. Kommissionen har således yrkat att tribunalen ska höja de böter som ålagts sökandena och fastställa dem till 181 731 000 euro.

207    Sökandena har bestritt kommissionens argument.

1.      Inledande överväganden avseende förlikningsförfarandet

208    Förlikningsförfarandet inrättades genom kommissionens förordning (EG) nr 622/2008 av den 30 juni 2008 om ändring av förordning (EG) nr 773/2004 med avseende på förlikningsförfaranden i kartellärenden (EUT L 171, 2008, s. 3). Detta förfarande har preciserats i tillkännagivandet om förlikning.

209    Enligt skäl 4 i förordning nr 622/2008 ger förlikningsförfarandet kommissionen möjlighet att handlägga kartellärenden snabbare och mer effektivt. Syftet med detta förfarande är således att förenkla och påskynda administrativa förfaranden för att möjliggöra för kommissionen att handlägga fler ärenden med samma resurser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2015, Timab Industries och CFPR/kommissionen, T‑456/10, EU:T:2015:296, punkt 60).

210    Förlikningsförfarandet innebär i stora drag att företag som är föremål för en undersökning och där det finns bevis för överträdelser och som har beslutat sig för att ingå förlikning, medger att de deltagit i överträdelsen, ger under vissa villkor avkall på sin rätt att ta del av handlingar och sin rätt att bli hörd och godtar att motta meddelandet om invändningar och det slutliga beslutet på ett överenskommet officiellt språk (punkt 20 i tillkännagivandet om förlikning). Om parternas förlikningsinlagor beaktats i meddelandet om invändningar ska parterna dessutom inom fastställd frist besvara det genom att helt enkelt bekräfta att meddelandet om invändningar överensstämmer med innehållet i deras förlikningsinlagor och att deras åtagande att följa förlikningsförfarandet kvarstår (punkt 26 i tillkännagivandet om förlikning). Som motprestation kan kommissionen bevilja dem en nedsättning med 10 procent av de böter som de skulle ha ålagts i ett ordinarie förfarande enligt kommissionens riktlinjer om beräkning av böter och tillkännagivandet om samarbete (punkterna 30–33 i tillkännagivandet om förlikning) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2015, Timab Industries och CFPR/kommissionen, T‑456/10, EU:T:2015:296, punkterna 61 och 62).

211    Det framgår av skäl 4 i förordning nr 622/2008 och av punkt 5 i meddelandet om förlikning att kommissionen ska beakta hur stor sannolikheten är för att ett samförstånd med parterna i fråga om omfattningen av de potentiella invändningarna ska kunna uppnås inom en rimlig tidsram, mot bakgrund av omständigheter som till exempel antalet berörda parter, vilka meningsskiljaktigheter angående fördelning av ansvar som kan förutses och i vilken utsträckning sakförhållanden bestrids. Det framgår även av detta skäl att kommissionen också kan beakta andra omständigheter än att eventuellt uppnå effektivitetsvinster, såsom möjligheten att skapa ett prejudikat. Av detta följer att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om att välja ut de ärenden som kan lämpa sig för ett förlikningsavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2015, Timab Industries och CFPR/kommissionen, T‑456/10, EU:T:2015:296, punkt 64).

212    Förlikningsförfarandet sker i stort enligt följande. Förfarandet inleds på kommissionens initiativ med samtycke från de berörda företagen (punkterna 5, 6 och 11 i tillkännagivandet om förlikning). När förfarandet har inletts underrättas de företag som är för föremål för undersökningar och som deltar i förlikningsförfarandet, under de bilaterala diskussionerna, om de viktigaste omständigheterna ”såsom de påstådda sakförhållandena och kvalificeringen av dessa, den påstådda kartellens allvar och varaktighet, fördelningen av ansvar, en uppskattning av storleken på sannolika böter och vilken bevisning som har använts för att fastställa de potentiella invändningarna” (punkt 16 i tillkännagivandet om förlikning). De kommer därmed att kunna bestämma sin inställning till de invändningar som kommissionen kan komma att framföra mot dem och kunna fatta ett välgrundat beslut om huruvida de vill ingå förlikning eller inte (punkt 16 i tillkännagivandet om förlikning) (dom av den 20 maj 2015, Timab Industries och CFPR/kommissionen, T‑456/10, EU:T:2015:296, punkterna 66 och 67).

213    Det är efter det att denna information har lämnats som de berörda företagen kan välja att använda sig av förlikningsförfarandet och lämna in en förlikningsinlaga. Denna förlikningsinlaga ska bland annat innehålla ett tydligt och otvetydigt medgivande av parternas ansvar för överträdelsen, en angivelse av det högsta bötesbelopp som parterna räknar med att åläggas av kommissionen och som parterna skulle godta inom ramen för ett förlikningsförfarande, och en bekräftelse om att de inte avser att begära tillgång till handlingar eller att få höras igen vid ett muntligt hörande, förutom för det fall att kommissionen inte beaktar deras förlikningsinlaga i meddelandet om invändningar och i beslutet (punkt 20 i tillkännagivandet om förlikning) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2015, Timab Industries och CFPR/kommissionen, T‑456/10, EU:T:2015:296, punkt 68).

214    Efter det att de berörda företagen har medgett sitt ansvar och lämnat nämnda bekräftelser delger kommissionen dem meddelandet om invändningar och fattar därefter ett slutligt beslut. Detta beslut vilar väsentligen på att parterna otvetydigt har medgett sitt ansvar, inte har bestritt meddelandet om invändningar och står fast vid sin avsikt att ingå förlikning (punkterna 23–28 i tillkännagivandet om förlikning) (dom av den 20 maj 2015, Timab Industries och CFPR/kommissionen, T‑456/10, EU:T:2015:296, punkt 69).

215    Om det berörda företaget beslutar att inte ingå förlikning kommer det förfarande som leder fram till det slutliga beslutet att följa de allmänna bestämmelserna i förordning nr 773/2004, i stället för bestämmelserna om förlikningsförfarandet. Detsamma gäller om kommissionen beslutar att avsluta förlikningsförfarandet (punkterna 19, 27 och 29 i tillkännagivandet om förlikning) (dom av den 20 maj 2015, Timab Industries och CFPR/kommissionen, T‑456/10, EU:T:2015:296, punkt 70).

216    Slutliga beslut som fattas efter ett förlikningsförfarande enligt artiklarna 7 och 23 i förordning nr 1/2003 kan bli föremål för domstolens prövning i enlighet med artikel 263 FEUF (punkt 41 i tillkännagivandet om förlikning).

2.      Genomförandet av förlikningsförfarandet

217    Vid diskussioner mellan kommissionen och sökandena mellan den 18 september 2018 och den 29 oktober 2019 angav kommissionen de invändningar som den avsåg att framföra mot dem samt sin avsikt att höja böterna enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter med 50 procent respektive 10 procent. Sökandena gavs tillfälle att yttra sig.

218    Den 20 november 2019 ingav sökandena en förlikningsinlaga i vilken de bland annat erkände sitt ansvar för sitt deltagande i den aktuella kartellen och förklarade att de samtyckte till att åläggas böter på högst 159 663 000 euro.

219    Kommissionen antog meddelandet om invändningar, i vilket den bland annat angav att den avsåg att höja grundbeloppet för böterna med stöd av punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, dock utan att ange de exakta planerade procentsatserna för höjningarna. Som svar på nämnda meddelande bekräftade sökandena att meddelandet på ett korrekt sätt återspeglade innehållet i deras förlikningsinlaga och att de även fortsättningsvis hade för avsikt att fullt ut delta i förlikningsförfarandet.

3.      Huruvida kommissionens genkäromål är välgrundat

220    Såsom det har erinrats om i punkt 185 ovan är unionsdomstolen, utöver att endast pröva sanktionens lagenlighet, behörig att undanröja, sätta ned eller höja de böter eller viten som ålagts med stöd av dess obegränsade behörighet.

221    Även om utövandet av den obegränsade behörigheten oftast åberopas av sökandena för att få till stånd en nedsättning av böterna, finns det ingenting som hindrar att även kommissionen kan framställa ett yrkande vid unionsdomstolen avseende bötesbeloppet och yrka att beloppet ska höjas (dom av den 8 oktober 2008, Schunk och Schunk Kohlenstoff-Technik/kommissionen, T‑69/04, EU:T:2008:415, punkt 244).

222    Även om det således inte är uteslutet att tribunalen beslutar att höja böterna till följd av ett genkäromål från kommissionen, ankommer det emellertid på kommissionen att visa att den begärda höjningen av bötesbeloppet är lämplig, bland annat med hänsyn till faktiska omständigheter och omständigheter som framkommit under förfarandet och som kommissionen inte kände till när den antog sitt beslut. Kommissionen har emellertid inte lyckats visa att en sådan höjning är lämplig i förevarande fall.

223    Kommissionens argument avseende nedsättningen med 10 procent för samarbete under det administrativa förfarandet bygger nämligen på den felaktiga premissen att sökandena genom förevarande talan bestrider de omständigheter som de skulle ha medgett i sin förlikningsinlaga eller som de skulle ha godtagit under nämnda förfarande.

224    Tribunalen erinrar om att det i punkt 16 i tillkännagivandet om förlikning föreskrivs att parterna, under förlikningsdiskussionerna, ska underrättas bland annat om en ”uppskattning av storleken på sannolika böter”. Det framgår av punkt 17 i tillkännagivandet att denna omständighet ska bli föremål för ”samförstånd” efter bilaterala diskussioner innan kommissionen beviljar företagen en tidsfrist för att inkomma med en förlikningsinlaga. I punkt 20 i tillkännagivandet föreskrivs, vad gäller bötesbeloppet, att förlikningsinlagorna ska innehålla en ”angivelse av det högsta bötesbelopp som parterna räknar med att åläggas av kommissionen och som parterna skulle godta inom ramen för ett förlikningsförfarande.”

225    Det krävs således inte att parterna i förlikningsförfarandet godtar det slutliga bötesbeloppet och alla dess parametrar, såsom justeringar enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, för att kunna förhandla fram en förlikning, utan endast ett sannolikt intervall eller ett högsta bötesbelopp.

226    I förevarande fall godtog sökandena i sin förlikningsinlaga, såsom framgår av punkt 218 ovan, endast ett högsta bötesbelopp som kommissionen avsåg att ålägga dem. Höjningarna enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter utgjorde således inte en väsentlig del av denna inlaga. Sökandenas bekräftelse av att meddelandet om invändningar vederbörligen återspeglade deras förlikningsinlaga kan följaktligen inte tolkas som ett godtagande av höjningarna enligt nämnda punkter, särskilt som det i meddelandet inte angavs vilka procentsatser kommissionen avsåg att tillämpa för höjningarna.

227    Kommissionen kan inte vinna framgång med sitt argument att det högsta bötesbeloppet inkluderade de planerade höjningarna enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Som sökandena med rätta har anfört, som svar på en åtgärd för processledning, kan den omständigheten att de godtagit ett högsta bötesbelopp i deras förlikningsinlaga inte likställas med ett godtagande av det exakta slutliga beloppet, beräkningsmetoden och det resonemang som kommissionen grundade sig på för att fastställa detta slutliga belopp.

228    Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen i det angripna beslutet hade kunnat besluta att inte höja bötesbeloppet enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter eller besluta att tillämpa lägre procentsatser för höjningen än de som slutligen fastställdes. Det var således först efter det att sökandena fått kännedom om det angripna beslutet, i vilket kommissionen fastställde det slutliga bötesbeloppet i enlighet med punkt 30 i tillkännagivandet om förlikning, som de på ett ändamålsenligt sätt kunde bestrida parametrarna för beräkningen av detta belopp, såsom de har gjort gällande som svar på en åtgärd för processledning.

229    Såsom kommissionen själv har medgett, ska det dessutom påpekas att kommissionen och sökandena inte under de bilaterala förlikningsdiskussionerna lyckades uppnå enighet i fråga om de höjningar som tillämpades enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter. Det framgår nämligen av de avslutande anmärkningarna i protokollet från det sista förlikningsmötet, daterat den 29 oktober 2019, att sökandenas företrädare hade upprepat sin oenighet vad gäller tillämpningen av de två ovannämnda punkterna. Det kan således inte konstateras att dessa höjningar hade varit föremål för ett samförstånd mellan kommissionen och sökandena.

230    I motsats till vad kommissionen har hävdat har de höjningar av böterna som tillämpades enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter således inte uttryckligen medgetts av sökandena i deras förlikningsinlaga och de har inte varit föremål för ett samförstånd. Eftersom sökandena genom förevarande talan har ifrågasatt det bötesbelopp som ålagts dem och därvid gjort gällande att tillämpningen av nämnda punkter var felaktig, har kommissionen inte lyckats visa att det skulle vara motiverat att inte bevilja den nedsättningen med 10 procent för att belöna dem för deras samarbete under det administrativa förfarandet.

231    De övriga argument som kommissionen har anfört påverkar inte denna slutsats.

232    För det första har kommissionen gjort gällande att sökandena inte drog sig ur förlikningsförfarandet och inte meddelade kommissionen att det enligt deras uppfattning var omöjligt att uppnå ett samförstånd, trots att de var skyldiga att ange varje hinder för ett sådant samförstånd. Kommissionen anser att sökandenas tillvägagångssätt under det administrativa förfarandet var rent strategiskt och endast var ett sätt att erhålla en nedsättning av bötesbeloppet genom att samarbeta, för att sedan försöka få ytterligare nedsättning vid unionsdomstolen.

233    Såsom framgår av punkt 225 ovan krävs det emellertid inte att parterna i förlikningsförfarandet godtar det slutliga bötesbeloppet och alla dess parametrar, såsom justeringar enligt punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, för att de ska kunna förhandla i syfte att uppnå en förlikning. För övrigt räcker det att påpeka, i likhet med vad som har påpekats i punkt 229 ovan, att sökandena under de bilaterala diskussionerna uttryckte sin oenighet vad gäller tillämpningen av punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, vilket innebär att kommissionen, i motsats till vad den har påstått, inte har vilseletts av sökandena.

234    Det ska dessutom, såsom angetts i punkt 211 ovan, erinras om att kommissionen, enligt punkt 5 i tillkännagivandet om förlikning, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra om det i ett ärende kan vara lämpligt att undersöka om parterna har intresse av att inleda förlikningsdiskussioner och att avgöra om sådana diskussioner ska inledas eller avbrytas eller om en förlikning ska ingås. Kommissionen kan därför när som helst under förfarandet besluta att avbryta förlikningsdiskussionerna. I förevarande fall ansåg kommissionen inte att det var lämpligt att avsluta diskussionerna, trots att den hade kännedom om att sökandena motsatte sig tillämpningen av punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter.

235    För det andra har kommissionen gjort gällande att de effektivitetsvinster som eftersträvas med förlikningsförfarandet inte längre uppnås i deras helhet.

236    I detta hänseende erinrar tribunalen om att förlikningsförfarandet syftar till att göra det möjligt för kommissionen att handlägga kartellärenden snabbare och mer effektivt och på så sätt göra det möjligt för den att handlägga fler ärenden med samma resurser (se punkt 209 ovan).

237    Såsom kommissionen har medgett har den emellertid processekonomiskt dragit fördel av att förlikningsförfarandet med sökandena fortsatte. Kommissionen kunde upprätta en förenklad version av meddelandet om invändningar och det angripna beslutet på ett enda språk. Vidare var den inte skyldig att upprätta en icke-konfidentiell version av nämnda meddelande, att anordna ett muntligt hörande eller att ge sökandena tillgång till handlingarna i ärendet. Kommissionen har således gjort processekonomiska vinster vilka, såsom sökandena korrekt har påpekat, kvarstår oberoende av att förevarande talan har väckts.

238    När det gäller ianspråktagandet av ytterligare resurser för att anordna möten med parterna avseende de två omtvistade höjningarna, måste detta anses utgöra ett ianspråktagande av resurser som ingår som en nödvändig del i förlikningsförfarandet.

239    Den omständigheten att det inte är möjligt att i efterhand beräkna de vinster som kan bibehållas eller inte under det administrativa förfarandet är dessutom inte relevant. Det framgår av punkt 17 i tillkännagivandet om förlikning att kommissionen endast anmodar företaget att inkomma med en förlikningsinlaga om den ”intar den preliminära ståndpunkten att effektivitetsvinster sannolikt kommer att uppnås mot bakgrund av de framsteg som gjorts totalt sett”. Kommissionen ska således göra en förhandsbedömning av förfarandets effektivitet med hänsyn till de diskussioner som inletts med parterna och mot denna bakgrund besluta huruvida förlikningsförfarandet ska fortsätta med stöd av dess utrymme för skönsmässig bedömning.

240    För det tredje har kommissionen, även om den medger att sökandena har rätt att väcka talan mot det angripna beslutet, gjort gällande att utövandet av denna rätt inte innebär att talan inte har någon inverkan på böterna. Kommissionen har bland annat hänvisat till domen av den 29 april 2004, Tokai Carbon m.fl./kommissionen (T‑236/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, EU:T:2004:118), som avsåg nedsättning av böter enligt kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4), och i vilken tribunalen fann att en sådan nedsättning kunde undanröjas för sökanden.

241    I den dom det hänvisas till i punkt 240 ovan biföll tribunalen kommissionens yrkande om höjning av böterna och angav därvid att kommissionen, trots de förväntningar den rimligen kunde ha på grund av sökandens samarbete under det administrativa förfarandet, hade varit tvungen att vid tribunalen utarbeta och lägga fram ett försvar mot sökandens bestridande av de omständigheter som utgjorde överträdelser, vilka kommissionen hade kunnat vänta sig inte längre skulle komma att ifrågasättas.

242    Det räcker emellertid att påpeka att sökandena i förevarande fall har bestritt de höjningar som gjordes med stöd av punkterna 28 och 37 i riktlinjerna för beräkning av böter, vilka inte fanns med i deras förlikningsinlaga och som de inte hade godtagit under det administrativa förfarandet. Kommissionen kunde således inte utgå från att de inte längre skulle ifrågasätta dem inom ramen för en talan vid domstol.

243    Av detta följer att kommissionens genkäromål inte kan bifallas.

 Rättegångskostnader

244    Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagare bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

245    I förevarande fall har sökandena tappat målet såvitt avser deras talan, medan kommissionen har tappat målet såvitt avser dess genkäromål. Eftersom genkäromålet endast syftar till att höja bötesbeloppet marginellt, ska det konstateras att det i huvudsak är sökandena som har tappat målet. Under dessa omständigheter beslutar tribunalen att sökandena ska bära sina rättegångskostnader och ersätta 90 procent av kommissionens rättegångskostnader, medan kommissionen ska bära 10 procent av sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Europeiska kommissionens genkäromål ogillas.

3)      Clariant AG och Clariant International AG ska bära sina rättegångskostnader och ersätta 90 procent av kommissionens rättegångskostnader.

4)      Kommissionen ska bära 10 procent av sina rättegångskostnader.

van der Woude De Baere Steinfatt

Kecsmár       Kingston

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 oktober 2023.

Underskrifter

Innehållsförteckning

I. Bakgrund

A. Administrativt förfarande

B. Det angripna beslutet

1. Beskrivning av överträdelsen

2. Beräkning av de böter som ålagts sökandena

II. Parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Yrkandena om ogiltigförklaring och nedsättning av bötesbeloppet

1. Den första grunden, som avser att kommissionen felaktigt höjde grundbeloppet för böterna enligt punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter.

a) Den första grundens första del, som avser att kommissionen underlät att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning

b) Den första grundens andra del, som avser att det felaktigt fastställts att sökandena gjort sig skyldiga till upprepade överträdelser

1) Den första invändningen, som avser att det inte finns någon likhet mellan den överträdelse som begicks inom ramen för monoklorättiksyrakartellen och den aktuella överträdelsen i förevarande fall

2) Den andra invändningen, som avser den tid som förflöt mellan de två överträdelserna

3) Den tredje invändningen, som avser att företagen inte tidigare ålagts någon ekonomisk sanktion

4) Den fjärde invändningen, som avser underlåtenheten att beakta andra omständigheter

c) Den första grundens tredje del, som avser bristande motivering

2. Den andra grunden, som avser att kommissionen felaktigt höjde grundbeloppet för böterna enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter

a) Den andra grundens första del, som avser att kommissionen underlät att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning

b) Den andra grundens andra del, som avser en felaktig tillämpning av höjningen enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter

1) Den första invändningen, som avser att inköpsvärdet inte medför någon underskattning av överträdelsens ekonomiska betydelse i förevarande mål

2) Den andra invändningen, som avser att höjningen av bötesbeloppet inte var nödvändig för att säkerställa en avskräckande verkan

3) Den tredje invändningen, som avser det förhållandet att en höjning som tillämpas på alla inköpskarteller skulle medföra en systematiskt överdrivet avskräckande verkan

4) Den fjärde invändningen, som avser att beslutet om återvinning av bilbatterier saknar relevans på grund av att den aktuella kartellen endast avsåg en mindre priskomponent

5) Den femte invändningen, som avser att inköpskarteller medför lägre potentiella vinster är försäljningskarteller

c) Den andra grundens tredje del, som avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten

3. Den tredje grunden, som avser att bötesbeloppet är oproportionerligt

a) Yrkandet om nedsättning av procentsatsen för höjningen enligt punkt 28 i riktlinjerna för beräkning av böter

b) Yrkandet om nedsättning av procentsatsen för höjningen enligt punkt 37 i riktlinjerna för beräkning av böter

B. Kommissionens genkäromål

1. Inledande överväganden avseende förlikningsförfarandet

2. Genomförandet av förlikningsförfarandet

3. Huruvida kommissionens genkäromål är välgrundat

IV. Rättegångskostnader

*      Rättegångsspråk: engelska.