Mål T‑219/10 RENV

World Duty Free Group, SA, tidigare Autogrill España, SA

mot

Europeiska kommissionen

”Statligt stöd – Bestämmelser om bolagsskatt som tillåter företag med skattemässig hemvist i Spanien att skriva av det finansiella mervärde som uppstått vid förvärv av aktieinnehav i företag med skattemässig hemvist i utlandet – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden och enligt vilket stödet ska återkrävas – Begreppet statligt stöd – Selektivitet – Referenssystem – Undantag – Särbehandling – Huruvida särbehandlingen är motiverad – Företag som är mottagare av stödåtgärden – Berättigade förväntningar”

Sammanfattning – Tribunalens dom (nionde avdelningen i utökad sammansättning) av den 15 november 2018

1.      Domstolsförfarande – Målet prövas i sak innan det prövas huruvida det kan tas upp till prövning – Tillåtlighet

2.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärds selektiva karaktär – Åtgärd som innebär en skattefördel – Referensram för att avgöra om det är fråga om en fördel – Materiell avgränsning – Kriterier – Huruvida det finns ett samband mellan föremålet för den aktuella åtgärden och referensramens föremål – Huruvida situationer som omfattas av den aktuella åtgärden och situationer som omfattas av referensramen är jämförbara

(Artikel 107.1 FEUF)

3.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärds selektiva karaktär – Åtgärd som innebär en skattefördel – Generell åtgärd som är tillämplig utan åtskillnad på samtliga ekonomiska aktörer – Åtgärd som inte tillämpas på transaktioner som är jämförbara med de transaktioner som villkorar beviljandet – Åtgärd som kan kvalificeras som selektiv

(Artikel 107.1 FEUF)

4.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärds selektiva karaktär – Åtgärd som innebär en skattefördel – Referensram för att avgöra om det är fråga om en fördel – Materiell avgränsning – Åtgärd som utgör sin egen referensram – Villkor – Klart avgränsad skatteordning som eftersträvar specifika mål – Föreligger inte – Åtgärdens systematiska och generalla karaktär

(Artikel 107.1 FEUF)

5.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärds selektiva karaktär – Åtgärden utgör ett undantag från det allmänna skattesystemet – Åtskillnad mellan företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation – Bedömningskriterier – Jämförelse företas utifrån det syfte som eftersträvas med den allmänna skatteordningen i dess helhet

(Artikel 107.1 FEUF)

6.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – En åtgärds selektiva karaktär – Åtgärden utgör ett undantag från det allmänna skattesystemet – Huruvida åtgärden är motiverad med hänsyn till skattesystemets art eller systematik – Bedömningskriterier – Åtgärd som vidtas för att uppnå ett mål som ingår i mekanismerna för den allmänna skatteordningen – Lämplig karaktär – Bevisbördans omfattning

(Artikel 107.1 FEUF; rådets förordning nr 659/1999)

7.      Talan om ogiltigförklaring – Syfte – Delvis ogiltigförklaring – Villkor – Huruvida de omtvistade bestämmelserna går att skilja åt – Objektivt kriterium – Villkoret är inte uppfyllt – Avvisning

(Artikel 263 FEUF)

8.      Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Bedömning utifrån artikel 107.1 FEUF – Tidigare praxis har beaktats – Omfattas inte

(Artikel 107.1 FEUF)

9.      Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Fastställande av stödmottagare – Faktiskt åtnjutande – Bedömning

(Artikel 107.1 FEUF)

10.    Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Bedömning utifrån den objektiva situationen, oavsett institutionernas agerande – Beaktande av agerandet vid prövningen av om det stöd som är oförenligt med den inre marknaden ska krävas åter – Skydd för berättigade förväntningar

(Artikel 107.1 FEUF; rådets förordning nr 659/1999, artikel 14)

11.    Stöd som ges av en medlemsstat – Återkrav av ett rättsstridigt stöd – Stöd som beviljats i strid med handläggningsreglerna i artikel 108 FEUF – Stödmottagarnas eventuella berättigade förväntningar – Föreligger inte förutom i exceptionella fall – Aktuella berättigade förväntningar med anledning av att kommissionen lämnat specifika, ovillkorliga och samstämmiga garantier – Offentliggörande av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet som undanröjer dessa berättigade förväntningar

(Artiklarna 107.1 FEUF och 108.3 FEUF)

1.      Se domen.

(se punkterna 29 och 30)

2.      För att en nationell skatteåtgärd inom ramen för artikel 107.1 FEUF ska kunna kvalificeras som selektiv ska Europeiska kommissionen först slå fast vilket allmänt skattesystem eller normalt skattesystem som är tillämpligt i den berörda medlemsstaten. Därefter ska kommissionen visa att skatteåtgärden avviker från det allmänna systemet i det att den medför att skillnader görs i behandlingen av ekonomiska aktörer som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med detta allmänna skattesystem. Begreppet statligt stöd avser dock inte sådana åtgärder som innebär att skillnader görs i behandlingen av företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med den aktuella rättsliga regleringen, och vilka åtgärder således i princip är selektiva, när den berörda medlemsstaten visar att denna skillnad i behandling är motiverad, eftersom den följer av arten av eller strukturen på det system som åtgärderna utgör en del av.

Vad gäller fastställandet av en allmän nationell skatteordning, det vill säga den första etappen av den metod som anges ovan, görs den materiella avgränsningen av denna referensram i princip i samband med den åtgärd som anses utgöra ett stöd. Utöver förekomsten av ett samband mellan målet med den aktuella åtgärden och målet med den normala ordningen tillåter även en prövning av huruvida de situationer som omfattas av denna åtgärd och de situationer som omfattas av denna ordning är jämförbara att materiellt avgränsa räckvidden för denna ordning. Jämförbarheten bedöms utifrån det mål som eftersträvas med den normala ordningen. Jämförbarheten mellan dessa situationer gör det också möjligt att dra slutsatsen att det föreligger ett undantag, när de situationer som omfattas av den omtvistade åtgärden behandlas olika i förhållande till dem som omfattas av den normala ordningen trots att de är jämförbara. Således kan ett samlat resonemang avseende de två första etapperna i den metod som nämns ovan i vissa fall leda till ett fastställande av både den normala ordningen och förekomsten av ett undantag.

(se punkterna 63, 64, 95, 98, 102–104 och 106)

3.      Ett konstaterande av selektivitet i fråga om statligt stöd är inte nödvändigtvis en följd av en omöjlighet för vissa företag att erhålla den fördel som föreskrivs i den aktuella åtgärden på grund av rättsliga, ekonomiska eller praktiska begränsningar som hindrar dem att genomföra den transaktion som förutsätts för beviljandet av denna fördel, utan kan följa av själva konstaterandet att det föreligger en transaktion som, trots att den är jämförbar med den som utgör en förutsättning för beviljande av den aktuella fördelen, inte medför någon rätt till denna. Av detta följer att en skatteåtgärd kan vara selektiv trots att varje företag fritt kan välja att genomföra den transaktion som utgör en förutsättning för den fördel som denna åtgärd föreskriver.

(se punkt 82)

4.      Vid prövningen av selektivitetsvillkoret i fråga om statligt stöd kan en åtgärd som medför en skattefördel utgöra sin egen referensram när den inför en tydligt avgränsad skatteordning, vilken eftersträvar specifika mål och således särskiljer sig från varje annan skatteordning som tillämpas i den berörda medlemsstaten. I ett sådant hypotetiskt fall ska det fastställas huruvida vissa aktörer är uteslutna från åtgärdens tillämpningsområde trots att dessa aktörer, mot bakgrund av målet med åtgärden, befinner sig i en situation som är faktiskt och rättsligt jämförbar med situationen för de aktörer på vilka den är tillämplig.

När det gäller en åtgärd som inte inför någon tydligt avgränsad skatteordning, utan ingår i ett bredare rättssammanhang, ska resonemangen däremot grundas på åtgärdens systematiska och allmänna karaktär för att i förekommande fall identifiera en självständig ordning som kan utgöra referensram. I detta sammanhang bör det som en indikation hänvisas till kommissionens tillkännagivanden på området.

(se punkterna 127, 128, 130 och 131)

5.      Se domen.

(se punkterna 143–149)

6.      Begreppet statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF avser inte sådana åtgärder som innebär att skillnader görs i behandlingen av företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med den aktuella rättsliga regleringen, och vilka åtgärder således i princip är selektiva, när den berörda medlemsstaten visar att denna skillnad i behandling är motiverad, eftersom den följer av arten av eller strukturen på det system som åtgärderna utgör en del av.

Härvid måste det göras en åtskillnad mellan å ena sidan sådana mål som uppställts för en viss skatteordning och som ligger utanför denna, och å andra sidan mekanismer som utgör en del av själva skattesystemet och som är nödvändiga för att kunna uppnå sådana mål. Undantag från skatteplikt som följer av ett syfte som saknar koppling till det skattesystem som det omfattas av måste följaktligen uppfylla de krav som följer av artikel 107.1 FEUF.

En medlemsstat kan med stöd av en sådan distinktion med framgång åberopa principen om skatteneutralitet som grund för att berättiga den skillnad som den omtvistade åtgärden inför genom en åtgärd som medför en skattefördel för vissa företag. Det ankommer emellertid på den berörda medlemsstaten att visa att detta undantag är berättigat. Ett undantag från skatteplikt kan således inte anses motiverat utifrån principen om skatteneutralitet när medlemsstaten inte visar att undantaget gör det möjligt att återställa skatteneutralitet eller när den aktuella åtgärden i sig medför en diskriminering.

Det ankommer i detta sammanhang inte på Europeiska kommissionen att, inom ramen för sitt beslut om att en åtgärd som medför en skattefördel är oförenlig med den inre marknaden, fastställa villkoren för tillämpningen av den omtvistade åtgärden som, under vissa omständigheter, hade kunnat tillåta den att inte klassificera åtgärden som statligt stöd. Om kommissionen ålades en skyldighet att granska de olika ekonomiska aktörer på vilka den aktuella fördelen på ett giltigt sätt skulle kunna tillämpas utan att förekomsten av ett stöd kunde konstateras, skulle detta medföra en ändring av innehållet i eller tillämpningsvillkoren för den aktuella åtgärden och inte bara en avgränsning av dess geografiska eller sektoriella räckvidd. En sådan skyldighet skulle emellertid leda kommissionen till att överskrida den behörighet som den har enligt bestämmelserna i EUF-fördraget och i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF].

(se punkterna 166, 167, 171, 172, 179–188, 190–199, 206 och 211)

7.      Se domen.

(se punkt 221)

8.      Se domen.

(se punkterna 224 och 249)

9.      Se domen.

(se punkterna 238–247)

10.    När en nationell åtgärd med fog kan klassificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, kan inte tidigare försäkringar från Europeiska kommissionen om att denna åtgärd inte utgör ett stöd vara förenliga med artikel 107.1 FEUF, eftersom begreppet statligt stöd svarar mot en objektiv situation. Ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar som åberopas mot kommissionens beslut i vilket åtgärden klassificeras som statligt stöd är således uteslutet.

En grund avseende åsidosättandet av principen om skydd för berättigade förväntningar kan med framgång göras gällande mot ett beslut genom vilket kommissionen har beslutat att den berörda medlemsstaten ska upphäva en nationell åtgärd eller ändra den inom en frist som kommissionen beslutar. Stödmottagaren kan således – för att bestrida lagenligheten av ett beslut från kommissionen i det att det föreskriver att ett stöd ska betalas åter – med framgång vid tribunalen åberopa grunden avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och i detta hänseende göra gällande de försäkringar som kommissionen kan ha gett sökandena avseende avsaknaden av klassificering av den omtvistade åtgärden som stöd, vilket nödvändigtvis innebär att den fördel som denna åtgärd gav inte skulle bli föremål för ett återkrav eller endast föremål för återkrav som iakttar dessa försäkringar.

Den första meningen i artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] föreskriver visserligen att kommissionen, vid negativa beslut i fall av olagligt stöd, ”ska besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren”. Ett undantag från skyldigheten att återkräva ett rättsstridigt och oförenligt stöd föreskrivs emellertid i den andra meningen i artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, i vilken anges att kommissionen inte ska återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i unionsrätten. Principen om skydd för berättigade förväntningar har emellertid erkänts som en allmän unionsrättslig princip. Den andra meningen i artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 har nämligen just till syfte att säkerställa skyddet för berättigade förväntningar, varför den första meningen inte kan tolkas så, att den medför hinder för tillämpning av principen om skydd för berättigade förväntningar.

(se punkterna 258, 259, 266 och 268–272)

11.    Se domen.

(se punkterna 274–297)