Talan väckt den 8 mars 2024 – CW mot Europol och Eurojust

(Mål T-148/24)

Rättegångsspråk: nederländska

Parter

Sökande: CW (ombud: advokaten J. Reisinger)

Svarande: Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust)

Yrkanden

Sökanden yrkar att tribunalen ska

med stöd av artikel 268 FEUF, jämförd med artikel 340 FEUF, tillerkänna sökanden ersättning med 10 000 euro för den skada som uppkommit genom avtalet om inrättande av en gemensam utredningsgrupp för Frankrike och Nederländerna, undertecknat den 10 april 2020, och Europols och Eurojusts därmed sammanhängande rättsakter,

förplikta svarandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Sökanden åberopar tre grunder till stöd för sin talan mot Europols och Eurojusts agerande i samband med operation EncroChat.

Första grunden: Insamling och behandling av personuppgifter har skett på ett olagligt och oproportionerligt sätt.

Under insamlingen och behandlingen (särskilt lagring, analys och spridning) av EncroChat-uppgifter åsidosattes konsumenternas, däribland sökandens, grundläggande mänskliga rättigheter. Särskilt åsidosattes artiklarna 18, 28 och 38 i förordning 2016/794¹ , artiklarna 9, 26 och 27 i förordning 2018/1727² samt artiklarna 71 och 72 i förordning 2018/1725³ .

Artiklarna 7, 8 och 10–12 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), jämförda med artiklarna 51 och 52 i stadgan, samt artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen) och artikel 17 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (nedan kallad ICCPR) har åsidosatts.

Sökanden gör gällande att han har lidit skada eftersom det varken var nödvändigt eller proportionerligt att hacka alla EncroChat-användare i stället för att vidta riktade och individualiserade åtgärder. Dessutom var detta varken motiverat i förväg eller i efterhand.

Andra grunden: Avsaknad av möjlighet att pröva bevisens användbarhet i brottmål eller, under alla omständigheter, avsaknad av formella och materiella garantier.

Sökanden gör gällande att EncroChat-uppgifterna, inklusive sökandens personuppgifter, inte har samlats in och behandlats på ett korrekt sätt, med hänsyn till syftet att använda dessa uppgifter i brottmål. Därigenom åsidosattes de bestämmelser som nämns i den första grunden samt artikel 28 i förordning 2016/794, artiklarna 71 och 74 i förordning 2018/1725, artiklarna 47 och 48 i stadgan, artikel 6 i Europakonventionen samt artiklarna 14 och 15 i ICCPR.

Tredje grunden: Avsaknad av adekvat skydd vid insamlingen och behandlingen av EncroChat-uppgifterna.

Sökanden gör gällande att det inte rimligen kan anses föreligga ett adekvat skydd i den mening som avses i ovannämnda förordningar, med hänsyn till de insamlade uppgifternas art, omfattning och komplexitet. Sökanden gör vidare gällande att den personuppgiftsansvarige måste bedöma konsekvenserna av den planerade behandlingen. Det är oklart om så har skett. Om så inte är fallet kan detta ha orsakat ytterligare skada.

____________

¹     Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 2016, s. 53).

¹     Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 av den 14 november 2018 om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust), och om ersättning och upphävande av rådets beslut 2002/187/RIF (EUT L 295, 2018, s. 138).

¹     Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39).