Förenade målen C‑411/10 och C‑493/10

N. S.

mot

Secretary of State for the Home Department

och

M. E. m.fl.

mot

Refugee Applications Commissioner

och

Minister for Justice, Equality and Law Reform

(begäran om förhandsavgörande, som har hänskjutits av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) och av High Court (Irland))

”Unionsrätten – Principer – Grundläggande rättigheter – Genomförande av unionsrätten – Förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling – Gemensamt europeiskt asylsystem – Förordning (EG) nr 343/2003 – Begreppet säkert land – Överföring av en asylsökande till den ansvariga medlemsstaten – Skyldighet – Presumtion, som kan motbevisas, om att denna medlemsstat respekterar de grundläggande rättigheterna”

Sammanfattning av domen

1.        Gränskontroll, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning

(Artikel 6 FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 51; rådets förordning nr 343/2003, artikel 3.2)

2.        Gränskontroll, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan – Överföring av den asylsökande till den medlemsstat som är ansvarig för prövning av dennes asylansökan

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 1, 18 och 47; rådets förordning nr 343/2003, artikel 3.1)

3.        Grundläggande rättigheter – Förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 1, 4, 18 och 47; rådets förordning nr 343/2003, artikel 3.1 och 3.2)

4.        Gränskontroll, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan – Skydd för asylsökande – Räckvidd

(Protokoll nr 30, bilagt FEU-fördraget; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 1; rådets förordning nr 343/2003)

1.        Artikel 3.2 i förordning nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat ger vid handen att bestämmelsen ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning som helt och hållet ingår i det gemensamma europeiska asylsystem som föreskrivs i EUF-fördraget och som unionslagstiftaren har utarbetat. Medlemsstaterna ska använda detta utrymme för skönsmässig bedömning med iakttagande av övriga bestämmelser i förordningen. En medlemsstat som använder detta utrymme för skönsmässig bedömning ska således anses tillämpa unionsrätten enligt artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

När en medlemsstat fattar ett beslut, med stöd av artikel 3.2 i förordning nr 343/2003, att pröva eller inte pröva en asylansökan som medlemsstaten inte har ansvaret för enligt kriterierna i kapitel III i förordningen, så innebär det att medlemsstaten tillämpar unionsrätten såvitt avser artikel 6 FEU och/eller artikel 51 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(se punkterna 65, 66, 68, 69 och punkt 1 i domslutet)

2.        Unionsrätten utgör hinder för att tillämpa en icke motbevisbar presumtion om att den medlemsstat som enligt artikel 3.1 i förordning nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är ansvarig respekterar unionens grundläggande rättigheter.

Artiklarna 1, 18 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föranleder inte något annat svar.

(se punkterna 105, 115 samt punkterna 2 och 3 i domslutet)

3.        Artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att det ankommer på medlemsstaterna, inbegripet de nationella domstolarna, att inte överföra en asylsökande till den ”ansvariga medlemsstaten” i den mening som avses i förordning nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat, när de inte kan sväva i okunnighet om att de systembrister vad beträffar asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande som finns i den medlemsstaten utgör allvarliga och klarlagda skäl att anta att den asylsökande löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i denna bestämmelse.

Med förbehåll för den möjlighet att själv pröva ansökan som avses i artikel 3.2 i förordning nr 343/2003, innebär det faktum att det är omöjligt att överföra en asylsökande till en annan medlemsstat i unionen – när denna stat identifierats som ansvarig medlemsstat enligt kriterierna i kapitel III i samma förordning – att den medlemsstat som skulle ha ombesörjt överföringen blir skyldig att fortsätta prövningen av kriterierna i nämnda kapitel, för att därvid avgöra om det utifrån något av de senare kriterierna är möjligt att fastställa en annan medlemsstat som ansvarig för prövningen av asylansökan.

Det är emellertid viktigt att den medlemsstat där asylsökanden befinner sig ser till att inte förvärra kränkningen av den asylsökandes grundläggande rättigheter genom ett förfarande för fastställelse av den ansvariga medlemsstaten som tar orimligt lång tid. Vid behov ankommer det på medlemsstaten själv att pröva ansökan enligt de villkor som föreskrivs i artikel 3.2 i förordning nr 343/2003.

Artiklarna 1, 18 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föranleder inte något annat svar.

(se punkterna 106–108, 115, samt punkterna 2 och 3 i domslutet)

4.        Det följer av artikel 1 i protokoll (nr 30) om Republiken Polens och Förenade kungarikets tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna att protokollet inte påverkar stadgans tillämplighet i Förenade kungariket eller Polen, vilket stöds av skälen i protokollet. Enligt tredje skälet i protokollet ska stadgan tillämpas och tolkas av Republiken Polens och Förenade kungarikets domstolar i strikt överensstämmelse med de förklaringar som avses i nämnda artikel 1. Enligt sjätte skälet i samma protokoll bekräftar stadgan de rättigheter, friheter och principer som erkänns inom unionen och gör dem mer synliga, dock utan att skapa några nya rättigheter eller principer.

Artikel 1.1 i nämnda protokoll utgör under dessa omständigheter en förklaring av artikel 51 i stadgan, som handlar om stadgans tillämpningsområde. Syftet med artikel 1.1 är varken att befria Republiken Polen och Förenade kungariket från skyldigheten att respektera bestämmelserna i stadgan, eller att förhindra att en domstol i en av dessa medlemsstater kontrollerar att bestämmelserna efterlevs.

Detta protokoll påverkar följaktligen inte omfattningen av de skyldigheter som åvilar Förenade kungariket i fråga om skydd för en person som förordning nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är tillämplig på.

(se punkterna 119, 120 och 122 samt punkt 4 i domslutet)