FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)

den 20 november 2007

Mål T‑308/04

Francesco Ianniello

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Rapport om karriärutveckling – Bedömningsförfarandet 2001/2002 – Talan om ogiltigförklaring – Skadeståndstalan”

Saken: Ogiltigförklaring av sökandens rapport om karriärutveckling avseende bedömningsförfarandet 2001/2002 och skadestånd för den ideella skada som sökanden har lidit.

Avgörande: Beslutet om antagande av sökandens rapport om karriärutveckling avseende bedömningsförfarandet 2001/2002 ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad och ersätta sökandens rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Invändning om rättsstridighet – Räckvidd – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras

(Artikel 241 EG)

2.      Tjänstemän – Tjänsteföreskrifter – Allmänna genomförandebestämmelser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 110)

3.      Tjänstemän – Betygsättning – Partssammansatt utvärderingskommitté – Sammansättning

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

4.      Tjänstemän – Betygsättning – Partssammansatt utvärderingskommitté – Skyldighet för ledamöter i den partssammansatta utvärderingskommittén, som är ansvariga för personalfrågor och som har intressen som är oförenliga med deras uppdrag, att inte delta i sammanträdena – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

5.      Tjänstemän – Betygsättning – Iakttagande av rätten till försvar – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)

1.      I artikel 241 EG stadfästs den allmänna principen att envar har rätt att angripa giltigheten av de rättsakter som institutionerna har antagit tidigare och som utgör den rättsliga grunden för det angripna beslutet, i syfte att ogiltigförklara ett beslut som direkt och personligen berör personen i fråga. Parten skall inte ha haft möjlighet att väcka en direkt talan mot dessa rättsakter enligt artikel 230 EG och drabbas således av följderna av dessa utan att ha haft möjlighet att begära dem ogiltigförklarade. Artikel 241 EG har till ändamål att skydda den enskilde mot tillämpningen av en rättsstridig normativ rättsakt. Verkningarna av en dom om fastställelse av att rättsakten i fråga inte får tillämpas är begränsade till parterna i målet och domen innebär inte ett ifrågasättande av rättsakten i sig, vilken inte kan angripas.

Artikel 241 EG har inte till ändamål att göra det möjligt för en part att ifrågasätta tillämpligheten av vilken allmängiltig rättsakt som helst till förmån för vilken forma av talan som helst. Räckvidden av en invändning om rättsstridighet är därför begränsad till vad som är nödvändigt för lösningen av tvisten. Av detta följer att den allmängiltiga rättsakt gentemot vilken det görs en invändning om rättsstridighet måste vara direkt eller indirekt tillämplig i saken och det måste föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det angripna individuella beslutet och den allmängiltiga rättsakten ifråga. Förekomsten av ett sådant samband kan härledas från det faktum att det angripna beslutet huvudsakligen grundar sig på en bestämmelse i den rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts, utan att den bestämmelsen utgör beslutets rättsliga grund i formell bemärkelse.

(se punkterna 32 och 33)

Hänvisning till domstolen den 14 december 1962, 31/62 och 33/62, Wöhrmann och Lütticke mot kommissionen, REG 1962, s. 965; domstolen den 31 mars 1965, 21/64, Macchiorlati Dalmas mot Höga myndigheten, REG 1965, s. 227; domstolen den 13 juli 1966, 32/65, Italien mot rådet och kommissionen, REG 1966, s. 563; domstolen den 21 februari 1974, 15/73-33/73, 52/73, 53/73, 57/73-109/73, 116/73, 117/73, 123/73 och 135/73-137/73, Kortner m.fl. mot rådet m.fl., REG 1974, s. 177, punkterna 36 och 37; domstolen den 6 mars 1979, 92/78, Simmenthal mot kommissionen, REG 1979, s. 777, punkt 39; domstolen den 19 januari 1984, 262/80, Andersen m.fl. mot parlamentet, REG 1984, s. 195, punkt 6; förstainstansrätten den 26 oktober 1993, T‑6/92 och T‑52/92, Reinarz mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1047, punkt 57; förstainstansrätten den 12 december 1996, T‑177/94 och T‑377/94, Altmann m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑2041, punkt 119; förstainstansrätten den 4 mars 1998, T‑146/96, De Abreu mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A‑109 och II‑281, punkterna 25 och 29

2.      I de allmänna genomförandebestämmelser som antas med stöd av artikel 110 första stycket i tjänsteföreskrifterna får det fastställas kriterier för att vägleda administrationen vid utövandet av dess skönsmässiga befogenhet eller för att precisera innebörden av de bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som inte är tillräckligt klara. I de allmänna genomförandebestämmelserna kan det emellertid inte lagligen fastställas regler som innebär undantag från hierarkiskt överordnade bestämmelser, såsom tjänsteföreskrifterna eller allmänna rättsprinciper.

(se punkt 38)

Hänvisning till förstainstansrätten den 14 december 1990, T‑75/89, Brems mot rådet, REG 1990, s. II‑899, punkt 29; förstainstansrätten den 25 oktober 2005, T‑43/04, Fardoom och Reinard mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑329 och II‑1465, punkt 36, och där anförd rättspraxis

3.      Enligt artikel 8.5 i de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, vilka har antagits av kommissionen, har den partssammansatta utvärderingskommittén till uppgift att se till att skälighet och objektivitet iakttas när rapporten om karriärutveckling antas, att denna är i överensstämmelse med sedvanliga utvärderingskriterier och att förfarandereglerna tillämpas på ett riktigt sätt. Den partssammansatta utvärderingskommittén ska inte ersätta utvärderarnas bedömning av den berörde tjänstemannens arbete. Med hänsyn till denna uppgift tas det inte hänsyn till vilken lönegrad som ledamöterna i kommittén har. Endast den omständigheten att en ledamot är placerad i samma lönegrad som den berörde tjänstemannen, innebär inte att det skulle föreligga intressekonflikt, vilken kan ifrågasätta ledamotens opartiskhet.

(se punkterna 41–43)

Hänvisning till förstainstansrätten den 12 juli 2005, T‑157/04, De Bry mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑199 och II‑901, punkt 49

4.      Det framgår av artikel 8.1 och 8.6 i de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 43 i tjänsteföreskrifterna, vilka har antagits av kommissionen, att endast den omständigheten att en ledamot i den partssammansatta utvärderingskommittén är ansvarig för personalfrågor inte innebär att denne är skyldig att avsäga sitt uppdrag och bli ersatt av en suppleant när det är fråga om att pröva överklaganden som har gjorts av företrädare för personalen. Denna skyldighet åvilar endast ledamöterna i den partssammansatta utvärderingskommittén i den utsträckning som de har intressen som är oförenliga med deras uppdrag. En rent abstrakt risk för en intressekonflikt är inte tillräcklig för att en ledamot i den partssammansatta utvärderingskommittén, som är ansvarig för personalfrågor, faktiskt skall anses ha intressen som är oförenliga med dennes uppdrag.

(se punkt 54)

5.      I kommissionens system för betygsättning innebär den grundläggande principen om iakttagande av rätten till försvar att den berörde skall ges möjlighet att under bedömningsförfarandet försvara sig mot påstådda omständigheter som kan vara till hans nackdel. Principen om iakttagande av rätten till försvar innebär inte att det skall råda begränsningar beträffande de samråd som är nödvändiga för att betygsättaren vid överklaganden skall kunna genomföra sitt uppdrag med omsorg. Betygsättaren vid överklaganden kan således behöva samråda med den bedömde tjänstemannens överordnade utan att detta samråd med nödvändighet innebär att det inleds en kontradiktorisk diskussion med den bedömde tjänstemannen. Betygsättaren vid överklaganden kan av betygsättaren begära förklaringar och preciseringar beträffande de bedömningar som har gjorts i rapporten om karriärutveckling. De förklaringar och preciseringar som lämnas får emellertid inte i sak ändra den ursprungliga bedömningen som samme betygsättare gjort i rapporten om karriärutveckling. Om förklaringarna och preciseringar leder till en sådan ändring är betygsättaren vid överklaganden skyldig att, med iakttagande av den berörde tjänstemannens rätt till försvar, bereda denne tillfälle att yttra sig över betygsättarens nya bedömning. I ett sådant fall kan inte de yttranden som den berörde tjänstemannen avgett under de tidigare skedena i utvärderingsförfarandet anses vara tillräckliga, eftersom dessa yttranden utformades i förhållande till en bedömning av betygsättaren som var annorlunda.

(se punkterna 70, 73 och 74)