EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS DOM (första avdelningen)
den 5 februari 2016
(Mål F-137/14)
GV
mot
Europeiska utrikestjänsten
“Personalmål - Europeiska utrikestjänstens personal - Kontraktsanställd - Tillsvidareanställning - Artikel 47 c i anställningsvillkoren - Skälen för uppsägning - Förtroende föreligger inte längre - Rätten att yttra sig - Artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - Principen om god förvaltningssed - Ekonomisk skada - Immateriell skada”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken GV i sak har yrkat ogiltigförklaring av det beslut som direktören på Europeiska utrikestjänstens personalavdelning, som agerade i egenskap av myndighet med behörighet att sluta anställningsavtal, antog den 29 januari 2014 genom vilket sökandens anställningsavtal sades upp med verkan från den 31 augusti 2014.
Avgörande: Beslutet av den 29 januari 2014 genom vilket direktören på Europeiska utrikestjänstens personalavdelning, som agerade i egenskap av myndighet med behörighet att sluta anställningsavtal, sade upp GV:s anställningsavtal med verkan från den 31 augusti 2014 ogiltigförklaras. Europeiska utrikestjänstens ska betala GV 5 000 euro i ersättning för immateriell skada. Talan ogills i övrigt. Europeiska utrikestjänsten ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta GV:s rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Grunder – Grunden om åsidosättande av rätten att höras åberopades inte i ansökan – Åsidosättande av en väsentlig formföreskrift som kan prövas ex officio
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41)
2. Tjänstemän – Kontraktsanställda – Uppsägning – Antagande av beslutet utan att den berörda dessförinnan getts möjlighet att yttra sig – Åsidosättande av rätten att höras
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a; Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 47)
3. Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Skyldighet att låta den berörda personen yttra sig innan en rättsakt som går denne emot antas – Räckvidd
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 41.2 och 52.1)
4. Talan väckt av tjänstemän – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta genomförandeåtgärder – Räckvidd – Beaktande av såväl domskälen som domslutet – Dom genom vilket ett beslut om uppsägning av en kontraktsanställd ogiltigförklaras – Sökanden har begärt ersättning för ekonomisk skada – Begäran har framställts för tidigt
(Artikel 266 FEUF)
5. Talan väckt av tjänstemän – Skadeståndstalan – Ogiltigförklaring av den angripna rättsstridiga rättsakten – Immateriell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som inte helt kan gottgöras genom ogiltigförklaring
(Artikel 340 FEUF)
1. Med avseende på tjänsteföreskrifterna utgör iakttagandet av rätten till försvar, och i synnerhet rätten för en kontraktsanställd att höras rörande omständigheter som kan göras gällande mot den kontraktsanställda som grund för ett beslut som går honom eller henne emot, en väsentlig formföreskrift vars åsidosättande kan prövas ex officio.
Även om sökanden har åberopat en ny grund, i förhållande till de grunder som ursprungligen togs upp i ansökan, rörande ett åsidosättande av den rätt att höras som föreskrivs i artikel 41 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, kan denna grund tas upp till prövning, trots att det är de skriftliga frågor som personaldomstolen ställt såsom en åtgärd för processledning som har inspirerat sökanden att åberopa denna nya grund.
(se punkt 67)
Hänvisning till
Personaldomstolen: dom av den 12 december 2012, Cerafogli/ECB, F-43/10, EU:F:2012:184, punkt 89, som inte ogiltigförklarades på denna punkt genom dom av den 23 september 2015, Cerafogli/ECB, T‑114/13 P, EU:T:2015:678, och dom av den 25 juni 2015, EE/kommissionen, F-55/14, EU:F:2015:66, punkt 35
2. Rätten till försvar, såsom denna numera är stadfäst i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken är en bestämmelse med allmängiltig tillämpning, omfattar, även om den är mer vidsträckt än så, den processuella rättigheten enligt punkt 2 a i nämnda artikel för var och en att yttra sig innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot vederbörande.
Ett beslut om uppsägning, vilket är en av de administrativa åtgärder som kan få allvarligast följder för en anställd, kan endast antas efter det att sökanden har getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig över beslutet om uppsägning, inom ramen för ett muntligt och/eller skriftligt förfarande till vilket tillsättningsmyndigheten tagit initiativet och med avseende på vilket den har bevisbördan.
Då det inte bereder tillsättningsmyndigheten några svårigheter att delge den berörda ett beslut om uppsägning är det relativt enkelt för den att fullgöra sina skyldigheter enligt principen om god förvaltningssed genom att skriftligen informera den sistnämnda om varför myndigheten har för avsikt att säga upp personen och ge personen möjlighet att, inom en rimlig tidsfrist, skriftligen och/eller muntligt, ta ställning i detta avseende.
(se punkterna 71, 72, och 74)
Hänvisning till
Tribunalen: dom av den 11 september 2013, L/parlamentet, T‑317/10 P, EU:T:2013:413, punkt 81, och dom av den 3 juni 2015, BP/FRA, T‑658/13 P, EU:T:2015:356, punkt 56
Personaldomstolen: dom av den 10 september 2014, Tzikas/ERA, F-120/13, EU:F:2014:197, punkt 61, och där angiven rättspraxis, och dom av den 25 juni 2015, EE/kommissionen, F-55/14, EU:F:2015:66, punkt 37, och där angiven rättspraxis
3. Enligt artikel 51.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna riktar sig stadgans bestämmelser direkt till unionens institutioner, organ och byråer, vilket innebär att ingen av dessa enheter kan åberopa rent interna administrativa förhållanden, såsom svårigheter i beslutsförfarandet, inklusive sådana som har att göra med att vissa av dess avdelningar gör motstånd, för att rättfärdiga att skyldigheter som följer av unionens primärrätt inte har fullgjorts. Detta gäller i ännu högre grad med beaktande av att de krav som följer av artikel 41.2 a i nämnda stadga inte är särskilt svåra att uppfylla för en omsorgsfull administration och att hörandet av den berörda utgör en minimigaranti när administrationen agerar på ett område på vilket den har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning.
Det kan i detta avseende inte uteslutas att tillsättningsmyndighetens beslut att säga upp en kontraktsanställd skulle kunna ändras om den sistnämnda gavs tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter. Även om det inte är uteslutet att tillsättningsmyndigheten till slut, efter att ha hört den berörda, antar ett beslut som är identiskt med det angripna beslutet, skulle ett godtagande av ett sådant argument från en institution, vilket består i spekulationer rörande institutionens framtida administrativa agerande, innebära att den grundläggande rätt att höras som föreskrivs i artikel 41.2 a i stadgan tömdes på sitt innehåll. Detta då själva innehållet i denna rätt innebär att den berörda ska ha getts tillfälle att påverka beslutsförfarandet i fråga, i förevarande fall redan i det sked då det första beslutet, det vill säga det angripna beslutet, antogs och inte endast samband med ingivandet av ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.
(se punkterna 77–79)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Italien, C‑297/08, EU:C:2010:115, punkt 83, och där angiven rättspraxis
Tribunalen: dom av den 14 september 2011, Marcuccio/kommissionen, T‑236/02, EU:T:2011:465, punkt 115
Personaldomstolen: dom av den 14 maj 2014, Delcroix/Europeiska utrikestjänsten, F-11/13, EU:F:2014:91, punkt 44; dom av den 25 juni 2015, EE/kommissionen, F-55/14, EU:F:2015:66, punkt 40, och dom av den 8 oktober 2015, DD/FRA, F-106/13 och F-25/14, EU:F:2015:118, punkterna 97 och 98, som har överklagats till Tribunalen, mål T‑742/15 P
4. Enligt artikel 266 FEUF åligger det den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig av unionsdomstolen att avgöra vilka åtgärder som ska vidtas för att följa en dom om ogiltigförklaring. Den berörda institutionen ska använda sig av det bedömningsutrymme som den innehar i detta hänseende och härvid rätta sig efter såväl domslutet och domskälen i den dom den ska följa som de tillämpliga bestämmelserna i unionsrätten.
Ogiltigförklaring av en rättsakt innebär för övrigt att denna rättsakt retroaktivt elimineras ur rättsordningen och då en ogiltigförklarad rättsakt redan har verkställts medför utplåningen av dess verkningar att den rättsliga situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs ska återställas.
Personaldomstolen kan inte förutse de följder som var och en av parterna kan utläsa av en dom om ogiltigförklaring av ett uppsägningsbeslut, bland annat vad avser det sätt på vilket institutionen ska uppfylla skyldigheten, enligt artikel 266 FEUF, att vidta de åtgärder som krävs för att följa domen. Nämnda domstol kan inte heller utöva sin obegränsade behörighet i tvister av ekonomisk art när tjänstens eller tredje mans intresse inte utgör hinder för ogiltigförklaringen av det angripna beslutet och sökanden inte har förklarat att vederbörande inte kan dra fördel av genomförandet av de skyldigheter som följer av ogiltigförklaringen.
Det kan för övrigt inte heller uteslutas att tillsättningsmyndigheten, efter det att det angripna beslutet har ogiltigförklarats, beslutar att inleda en dialog med sökanden i syfte att försöka komma fram till en övergripande överenskommelse genom vilken sökandens anställning avslutas samtidigt som sökanden erhåller skälig kompensation för den rättsstridighet som vederbörande varit offer för. Tillsättningsmyndigheten kan härvid eventuellt låta sig inspireras av förslag och medgivanden vilka framställts inom ramen för ett försök till en uppgörelse i godo till vilken personaldomstolen tagit initiativet.
Med beaktande av övervägandena ovan kan nämnda domstol inte i detta skede och inom ramen för en talan om ogiltigförklaring förplikta institutionen att ersätta sökanden för en inkomstförlust som är en följd av att sökandens avtal som kontraktsanställt rättsstridigt sagts upp i förtid.
(se punkterna 89, 90 och 92-94)
Hänvisning till
Domstolen: dom av den 9 augusti 1994, parlamentet/Meskens, C‑412/92 P, EU:C:1994:308, punkterna 28 och 30
Förstainstansrätten: dom av den 8 oktober 1992, Meskens/parlamentet, T‑84/91, EU:T:1992:103, punkt 80
Tribunalen: dom av den 16 september 2015, EMA/Drakeford, T‑231/14 P, EU:T:2015:639, punkt 52
Personaldomstolen: dom av den 26 juni 2013, BU/EMA, F-135/11, F-51/12 och F-110/12, EU:F:2013:93, punkt 66, och dom av den 6 oktober 2015, CH/parlamentet, F-132/14, EU:F:2015:115, punkterna 60, 61 och 82 samt där angiven rättspraxis
5. Ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt kan, i och för sig, i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig ersättning för all immateriell skada som rättsakten kan ha orsakat. Så är emellertid inte fallet om sökanden visar att han eller hon har lidit en immateriell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring.
Så är fallet när den abrupta delgivningen av beslutet om uppsägning, vilket inte har föregåtts av skriftväxling och/eller samtal med den berörda, vilket uppenbart strider mot artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, med beaktande av att den berörda tjänstemannen eller anställda varit frånvarande av medicinska skäl och att den institution där vederbörande arbetar med säkerhet känner till att den berörda är psykologiskt skör, kan ge upphov till immateriell skada som kan avskiljas från det angripna beslutets inneboende rättsstridighet.
(se punkterna 96 och 97)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: dom av den 6 juni 2006, Girardot/kommissionen, T‑10/02, EU:T:2006:148, punkt 131, och dom av den 19 november 2009, Michail/kommissionen, T‑49/08 P, EU:T:2009:456, punkt 88
Personaldomstolen: dom av den 19 maj 2015, Brune/kommissionen, F-59/14, EU:F:2015:50, punkt 80