TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 16 september 2013
Mål T‑418/11 P
Carlo De Nicola
mot
Europeiska investeringsbanken (EIB)
”Överklagande – Personalmål – EIB:s personal – Sjukförsäkring – Nekad ersättning för sjukvårdskostnader – Ansökan om att en oberoende läkare ska utses – Rimlig tidsfrist ‒ Avslag på ansökan om förlikningsförfarande – Talan om ogiltigförklaring ‒ Ansökan om ersättning för sjukvårdskostnader ‒ Litis pendens”
Saken: Överklagande av den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 28 juni 2011 i mål F-49/10, De Nicola mot EIB, med yrkande om att denna dom ska upphävas.
Domslut: Den dom som meddelades av personaldomstolen (första avdelningen) den 28 juni 2011 i mål F-49/10, De Nicola mot EIB, upphävs i den del personaldomstolen ogillade Carlo De Nicolas yrkande om ogiltigförklaring av Europeiska investeringsbankens (EIB) beslut att avslå hans begäran om att en tredje läkare skulle utses. Överklagandet ogillas i övrigt. EIB:s beslut att avslå Carlo De Nicolas begäran om en tredje läkare av det skälet att begäran getts in för sent ogiltigförklaras. Carlo De Nicola och EIB ska bära sina rättegångskostnader såväl vid personaldomstolen som vid tribunalen.
Sammanfattning
1. Unionslagstiftning – Principer – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Administrativt förfarande – Domstolsförfarande – Bedömningskriterier
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.1; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 41)
2. Domstolsförfarande – Invändning om litispendens – Parterna, föremålet för talan och grunderna är identiska i de båda målen – Avvisning av den talan som väckts senast
1. I avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser som reglerar förfarandets längd ska frågan huruvida tidsåtgången är skälig bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, ärendets komplexitet samt parternas uppträdande. Bedömningen av huruvida en tidsåtgång är skälig kan således inte fastställas med hänvisning till en bestämd längsta tidsgräns som fastställts på ett abstrakt sätt, utan bedömningen måste ske med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Vidare, och med hänsyn till kravet på enhetlighet, ska begreppet skälig tidsfrist tillämpas på samma sätt oberoende av om det är fråga om ett överklagande eller en talan med avseende på vilka det i unionsrätten föreskrivs en tidsfrist inom vilken överklagandet måste lämnas in eller talan väckas. I båda fallen är unionsdomstolen skyldig att beakta omständigheterna i det enskilda fallet
(se punkt 29)
Hänvisning till
Domstolen: 12 februari 2013, omprövning Arango Jaramillo m.fl. mot EIB, mål C‑334/12 RX-II, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen,, punkterna 25‒46.
2. En talan som har väckts efter det att en annan talan har väckts, där parterna är desamma, där samma grunder anförs och som syftar till ogiltigförklaring av samma rättsakt, ska avvisas på grund av litispendens, utan att detta uttryckligen behöver framgå av någon rättsregel. Att en sökande gör åtskillnad mellan olika rättsinstanser och hänvisar till de omtvistade förfarandenas överlappningar i tiden saknar betydelse, eftersom föremålet för talan har varit detsamma i samtliga dessa instanser och förfaranden.
(se punkt 59)
Hänvisning till
Domstolen: 24 november 2005, Italien mot kommissionen, förenade målen C‑138/03, C‑324/03 och C‑431/03, REG s. I‑10043, punkt 64; 9 juni 2011, Diputación Foral de Vizcaya mot kommissionen, C‑465/09 P‒C‑470/09 P, ej publicerad i rättfallssamlingen, punkt 58
Förstainstansrätten: 27 april 2012, De Nicola mot EIB, T‑37/10 P, ännu ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 12
Personaldomstolen: 30 november 2009, De Nicola mot EIB, F‑55/08, REGP s. I‑A‑1‑469 och II‑A‑1‑2529, punkterna 204 och följande punkter,