DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 20 september 2016 (*)
”Överklagande – Program för stabilitetsstöd till Republiken Cypern – Eurogruppens förklaring om bland annat en omstrukturering av banksektorn på Cypern – Talan om ogiltigförklaring”
I de förenade målen C‑105/15 P–C‑109/15 P,
angående fem överklaganden enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 27 februari 2015,
Konstantinos Mallis, Larnaka (Cypern) (C‑105/15 P),
Elli Konstantinou Malli, Larnaka (C‑105/15 P),
Tameio Pronoias Prosopikou Trapezis Kyprou, Nicosia (Cypern) (C‑106/15 P),
Petros Chatzithoma, Makedonitissa (Cypern) (C‑107/15 P),
Elenitsa Chatzithoma, Makedonitissa (C‑107/15 P),
Lella Chatziioannou, Nicosia (C‑108/15 P),
Marinos Nikolaou, Strovolos (Cypern) (C‑109/15 P),
företrädda av E. Efstathiou, K. Efstathiou och K. Liasidou, dikigoroi,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska kommissionen, företrädd av J.-P. Keppenne och M. Konstantinidis, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av A. Koutsoukou, O. Heinz och K. Laurinavičius samtliga i egenskap av ombud, biträdda av H.-G. Kamann, Rechtsanwalt,
svarande i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden A. Tizzano, avdelningsordförandena R. Silva de Lapuerta, T. von Danwitz, J.L. da Cruz Vilaça, A. Arabadjiev (referent) och D. Šváby samt domarna A. Rosas, E. Juhász, M. Berger, A. Prechal, E. Jarašiūnas, C.G. Fernlund, M. Vilaras och E. Regan,
generaladvokat: M. Wathelet,
justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 februari 2016,
och efter att den 21 april 2016 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Konstantinos Mallis och Elli Konstantinou Malli (C‑105/15 P), Tameio Pronoias Prosopikou Trapezis Kyprou (mål C‑106/15 P), Petros Chatzithoma och Elenitsa Chatzithoma (mål C‑107/15 P), Lella Chatziioannou (mål C‑108/15 P) och Marinos Nikolaou (mål C‑109/15 P) har yrkat att domstolen ska upphäva de beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 oktober 2014, Mallis och Malli/kommissionen och ECB (T‑327/13, EU:T:2014:909), den 16 oktober 2014, Tameio Pronoias Prosopikou Trapezis Kyprou/kommissionen och ECB (T‑328/13, EU:T:2014:906), den 16 oktober 2014, Chatzithoma/kommissionen och ECB (T‑329/13, EU:T:2014:908), den 16 oktober 2014, Chatziioannou/kommissionen och ECB (T‑330/13, EU:T:2014:904), och den 16 oktober 2014, Nikolaou/kommissionen och ECB (T‑331/13, EU:T:2014:905) (nedan gemensamt kallade de överklagade besluten). Genom dessa beslut ogillade tribunalen deras respektive talan om ogiltigförklaring av Eurogruppens förklaring av den 25 mars 2013 om bland annat en omstrukturering av banksektorn på Cypern (nedan kallad den omtvistade förklaringen).
Tillämpliga bestämmelser
ESM-fördraget
2 Den 2 februari 2012 ingicks i Bryssel (Belgien) fördraget om inrättande av europeiska stabilitetsmekanismen mellan Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Estland, Irland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Cypern, Storhertigdömet Luxemburg, Republiken Malta, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovenien, Republiken Slovakien och Republiken Finland (nedan kallat ESM-fördraget). Detta fördrag trädde i kraft den 27 september 2012.
3 Skäl 1 i ESM-fördraget har följande lydelse:
”Europeiska rådet enades den 17 december 2010 om behovet av att medlemsstaterna i euroområdet inrättar en permanent stabilitetsmekanism. Denna europeiska stabilitetsmekanism (ESM) kommer att överta de uppgifter som för närvarande fullgörs av Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och Europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM) för att vid behov ge finansiellt stöd till medlemsstater i euroområdet.”
4 Enligt artiklarna 1, 2 och 32.2 i ESM-fördraget inrättar de fördragsslutande parterna, det vill säga de medlemsstater som har euron som valuta, sinsemellan en internationell finansiell institution med namnet Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM). Denna finansiella institution är ett rättssubjekt.
5 I artikel 3 i ESM-fördraget beskrivs syftet med ESM på följande sätt:
”Syftet med ESM ska vara att anskaffa medel och ge stabilitetsstöd på strikta villkor, väl anpassade till de valda finansiella stödinstrumenten, till förmån för ESM-medlemmar som drabbats eller hotas av allvarliga finansieringsproblem, om det är oundgängligt för att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet eller i dess medlemsstater. I detta syfte ska ESM ha rätt att anskaffa medel genom att utfärda finansiella instrument eller genom att ingå finansiella eller andra avtal eller överenskommelser med ESM-medlemmar, finansiella institutioner eller andra tredjeparter.”
6 I artikel 4.1, 4.3 och 4.4 första stycket i ESM-fördraget anges följande:
”1. ESM ska ha ett råd och en styrelse samt även en verkställande direktör och den övriga särskilda personal som anses vara nödvändig.
…
3. För antagande av ett beslut genom ömsesidig överenskommelse ska det krävas enhällighet bland de ledamöter som deltar i omröstningen. Nedlagda röster ska inte hindra antagande av ett beslut genom ömsesidig överenskommelse.
4. Med avvikelse från punkt 3 ska ett nödförfarande för omröstning användas när kommissionen och [Europeiska centralbanken (ECB)] båda konstaterar att en underlåtenhet att skyndsamt anta ett beslut om att bevilja eller genomföra finansiellt stöd, enligt definitionen i artiklarna 13–18, skulle hota den ekonomiska och finansiella hållbarheten i euroområdet. …”
7 I artikel 12 i ESM-fördraget anges de principer som ska gälla för stabilitetsstödet, och i artikelns första punkt anges följande:
”Om det är oundgängligt för att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet och i dess medlemsstater får ESM ge stabilitetsstöd till en ESM-medlem, på strikta villkor, väl anpassade till de valda finansiella stödinstrumenten. Sådana villkor kan gälla allt från ett makroekonomiskt anpassningsprogram till fortlöpande iakttagande av i förväg fastställda kvalifikationskrav.”
8 Förfarandet för att bevilja stabilitetsstöd till en ESM-medlem beskrivs i artikel 13 i ESM-fördraget på följande sätt:
”1. En ESM-medlem får rikta en begäran om stabilitetsstöd till ESM-rådets ordförande. En sådan begäran ska innehålla uppgift om tänkbara finansiella stödinstrument. Efter att ha mottagit en sådan begäran ska ESM-rådets ordförande ge Europeiska kommissionen i uppdrag att, i samarbete med ECB, göra följande:
a) Bedöma om det föreligger en risk för den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet, eller i dess medlemsstater, om inte ECB redan har lämnat in en analys enligt artikel 18.2,
b) Bedöma huruvida den offentliga skulden är hållbar. När så är lämpligt och möjligt, väntas en sådan bedömning genomföras tillsammans med [Internationella valutafonden (IMF)].
c) Bedöma den berörda ESM-medlemmens faktiska eller potentiella finansieringsbehov.
2. På grundval av begäran från ESM-medlemsstaten och bedömningen enligt punkt 1 får ESM-rådet besluta att, i princip, bevilja stabilitetsstöd till den berörda ESM-medlemmen i form av en finansiell stödfacilitet.
3. Om ett beslut enligt punkt 2 antas ska ESM-rådet ge Europeiska kommissionen i uppdrag att – i samarbete med ECB och, när så är möjligt, tillsammans med IMF – med den berörda ESM-medlemmen förhandla fram ett samförståndsavtal som anger de villkor som är förbundna med den finansiella stödfaciliteten. Innehållet i samförståndsavtalet ska avspegla hur allvarliga de svagheter som ska åtgärdas är och det valda ekonomiska stödinstrumentet. Parallellt ska ESM:s verkställande direktör utarbeta ett förslag till avtal om en finansiell stödfacilitet, inbegripet finansiella och andra villkor och valet av instrument, som ska antas av ESM-rådet.
Samförståndsavtalet ska vara fullt förenligt med de åtgärder för samordning av den ekonomiska politiken som avses i EUF-fördraget, särskilt med varje akt i EU-rätten, inklusive varje yttrande, varning, rekommendation eller beslut som riktas till den berörda ESM-medlemmen.
4. Europeiska kommissionen ska underteckna samförståndsavtalet på ESM:s vägnar, under förutsättning att de villkor som fastställs i punkt 3 är uppfyllda och ESM-rådet har gett sitt godkännande.
5. Styrelsen ska godkänna avtalet om en finansiell stödfacilitet med detaljerade uppgifter om de finansiella aspekterna av det stabilitetsstöd som ska beviljas samt, i tillämpliga fall, den första delutbetalningen av stödet.
…
7. Europeiska kommissionen ska – i samarbete med ECB och, när så är möjligt, tillsammans med IMF – få i uppdrag att övervaka efterlevnaden av de villkor som är förbundna med den finansiella stödfaciliteten.”
Den omtvistade förklaringen
9 Eurogruppen uttalade genom den omtvistade förklaringen att den nått en överenskommelse med de cypriotiska myndigheterna angående de väsentliga delarna i ett framtida makroekonomiskt anpassningsprogram, vilket samtliga medlemsstater som har euro som valuta, kommissionen, ECB och IMF stod bakom. Eurogruppen välkomnade vidare de omstruktureringsplaner för finanssektorn som nämns i bilaga till denna förklaring.
Dekreten nr 103 och nr 104 som antagits med stöd av lagen av den 22 mars 2013
10 Enligt punkterna 3.1 och 5.1 i O peri exiyiansis pistotikon kai allon idrimaton nomos (lagen om resolution av kreditinstitut och andra värdepappersinstitut) av den 22 mars 2013 (EE, bilaga I (I), nr 4379, 22.3.2013) (nedan kallad lagen av den 22 mars 2013) har Kentriki Trapeza tis Kyprou (den cypriotiska centralbanken) (nedan kallad CCB) getts ansvaret att gemensamt med Ypourgeio Oikonomikon (finansministeriet) omstrukturera de institut som omfattas av nämnda lag. För detta ändamål föreskrivs i punkt 12.1 i lagen av den 22 mars 2013 att CCB i form av dekret får omstrukturera lån och obligationer för ett institut i resolution, och att detta får ske genom nedskrivning, ändring, omläggning eller novation av det nominella eller utestående kapitalet för alla typer av fordringar, befintliga och framtida, mot institutet i resolution, eller genom en omvandling av skuldebrev eller obligationer till aktier i eget kapital. I denna punkt föreskrivs vidare att garanterade insättningar i den mening som avses i punkt 2 femte stycket i lagen av den 22 mars 2013 är undantagna från sådana åtgärder. Det är ostridigt mellan parterna att det är fråga om insättningar under 100 000 euro.
11 To peri diasosis me idia mesa tis Trapezas Kyprou Dimosias Etaireias Ltd Diatagma tou 2013, Kanonistiki Dioikitiki Praxi No. 103 (2013 års dekret om resolution av Trapeza Kyprou Dimosia Etaireia Ltd, förvaltningsakt nr 103EE, bilaga III(I), nr 4645, 29.3.2013, s. 769 (nedan kallad dekret nr 103) föreskriver en rekapitalisering av Trapeza Kyprou Dimosia Etaireia Ltd (nedan kallad Bank of Cyprus) – vilken bland annat skulle bekostas av dess icke garanterade insättare, dess aktieägare och dess obligationsinnehavare – för att banken skulle kunna fortsätta att tillhandahålla banktjänster. Icke garanterade insättningar konverterades därmed till aktier i Bank of Cyprus (motsvarande 37,5 procent av varje icke garanterad insättning), till konvertibler med möjlighet för Bank of Cyprus att konvertera till aktier eller insättningar (motsvarande 22,5 procent av varje icke garanterad insättning) och till konvertibler med möjlighet för CCB att konvertera till insättningar (motsvarande 40 procent av varje icke garanterad insättning). Dekret nr 103 trädde i enlighet med dess punkt 10 i kraft den 29 mars 2013 kl. 06.00.
12 Enligt punkterna 2 och 5 i To Peri tis Polisis Orismenon Ergasion tis Cyprus Popular Bank Public Co Ltd Diatagma tou 2013, Kanonistiki Dioikitiki Praxi No. 104 (2013 års dekret om försäljning av delar av verksamheten vid Cyprus Popular Bank Public Co. Ltd (nedan kallad Cyprus Popular Bank), förvaltningsakt nr 104, EE, bilaga III(I), nr 4645, 29.3.2013, s. 781) (nedan kallat dekret nr 104), skulle vissa tillgångar och skulder, inbegripet insättningar under 100 000 euro, överföras från Cyprus Popular Bank till Bank of Cyprus den 29 mars 2013 kl. 06.10. Insättningar över 100 000 euro behölls hos Cyprus Popular Bank i avvaktan på bankens likvidation.
Bakgrund till tvisterna
13 Under de första månaderna år 2012 fick vissa banker som var etablerade på Cypern ekonomiska svårigheter. Detta gällde bland annat Cyprus Popular Bank och Bank of Cyprus. Republiken Cypern bedömde att det var nödvändigt att rekapitalisera bankerna och framställde för detta ändamål en begäran om finansiellt stöd från EFSF eller ESM. Begäran var ställd till Eurogruppens ordförande.
14 I en förklaring av den 27 juni 2012 angav Eurogruppen att det begärda finansiella stödet skulle beviljas av antingen EFSF eller ESM inom ramen för ett makroekonomiskt anpassningsprogram som skulle fastställas i ett samförståndsavtal. Detta avtal var avsett att förhandlas fram mellan, å ena sidan, kommissionen jämte ECB och IMF och, å andra sidan, cypriotiska myndigheter.
15 Republiken Cypern och övriga medlemsstater med euro som valuta träffade en politisk överenskommelse i mars 2013 angående ett förslag till samförståndsavtal. I en förklaring av den 16 mars 2013 välkomnade Eurogruppen denna överenskommelse och angav vissa planerade anpassningsåtgärder, bland annat införande av en skatt på bankinsättningar. Eurogruppen angav att den mot denna bakgrund i princip fann det berättigat att bevilja ett finansiellt stöd som kan säkerställa den finansiella stabiliteten i Republiken Cypern och i euroområdet och anmodade berörda parter att påskynda de pågående förhandlingarna.
16 Den 18 mars 2013 beslutade Republiken Cypern att bankerna skulle hållas stängda under vardagarna den 19 och den 20 mars 2013. I en förklaring samma dag angav Eurogruppens ordförande att skatten på bankinsättningar, i förening med det begärda finansiella stödet, skulle användas för att återställa lönsamheten i den cypriotiska banksektorn och att således säkerställa den finansiella stabiliteten på Cypern. Eurogruppens ordförande angav att Eurogruppen emellertid ansåg att små insättningar skulle behandlas annorlunda jämfört med stora, och han framhöll vikten av att till fullo garantera insättningar under 100 000 euro. Slutligen uppmuntrade Eurogruppens ordförande, för dess räkning, de cypriotiska myndigheterna och det cypriotiska parlamentet att snabbt genomföra de överenskomna åtgärderna.
17 De cypriotiska myndigheterna beslutade att förlänga stängningen av bankerna till och med den 28 mars 2013 för att undvika en bankrusning.
18 Den 19 mars 2013 förkastade det cypriotiska parlamentet den cypriotiska regeringens lagförslag angående införandet av en skatt på alla bankinsättningar i Cypern. Det cypriotiska parlamentet antog därefter lagen av den 22 mars 2013.
19 Den 25 mars 2013 avgav Eurogruppen den omtvistade förklaringen. Samma dag beslutade CCB:s ordförande att inleda ett resolutionsförfarande för Bank of Cyprus och Cyprus Popular Bank. Den 29 mars 2013 offentliggjordes i detta syfte dekreten nr 103 och nr 104 med stöd av lagen av den 22 mars 2013. Kommissionen inledde då nya diskussioner med de cypriotiska myndigheterna för att slutföra samförståndsavtalet.
20 Vid sammanträdet den 24 april 2013 beslutade ESM-rådet följande:
– Det bekräftades dels att kommissionen och ECB hade fått i uppdrag att göra de bedömningar som avses i artikel 13.1 i ESM-fördraget, dels att kommissionen hade fått i uppdrag att, i samarbete med ECB och IMF, förhandla fram samförståndsavtalet med Republiken Cypern.
– Det beslutades att Republiken Cypern skulle beviljas ett stabilitetsstöd i form av en finansiell stödfacilitet i enlighet med det förslag som lagts fram av ESM:s generaldirektör.
– Förslaget till samförståndsavtal, vilket förhandlats fram av kommissionen – i samarbete med ECB och IMF – och Republiken Cypern, godkändes.
– Kommissionen gavs i uppdrag att underteckna avtalet på ESM:s vägnar.
21 Samförståndsavtalet undertecknades den 26 april 2013 av Republiken Cyperns finansminister, ECB:s ordförande och kommissionens vice ordförande O. Rehn, på ESM:s vägnar.
22 Den 8 maj 2013 godkände ESM:s styrelse avtalet om en finansiell stödfacilitet samt ett förslag om villkoren för utbetalning av den första delen av stödet till Republiken Cypern. Denna del var uppdelad i två utbetalningar på cirka 2 miljarder euro respektive 1 miljard euro, vilka gjordes den 13 maj 2013 respektive den 26 juni 2013. En andra del av stödet, motsvarande 1,5 miljarder euro, betalades ut den 27 september 2013.
Förfarandena vid tribunalen och de överklagade besluten
23 Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 4 juni 2013 väckte klagandena talan i fem mål och yrkade att tribunalen skulle
– i första hand ogiltigförklara den omtvistade förklaringen, ”vilken fick sin slutgiltiga form genom [dekret nr 104] och som antogs av ordföranden för [CCB], i egenskap av företrädare för det [Europeiska centralbankssystemet], genom vilken det beslutades att vissa delar av [Cyprus Popular Bank] skulle avyttras, och vilken i huvudsak utgör ett gemensamt beslut av [ECB] och kommissionen”,
– i andra hand slå fast att den omtvistade förklaringen, oberoende av form och beskaffenhet, i huvudsak utgör ett ”gemensamt beslut av [ECB] och/eller kommissionen”,
– i tredje hand ogiltigförklara den omtvistade förklaringen ”oberoende av dess form och beskaffenhet”,
– i fjärde hand ”ogiltigförklara [ECB:s] och/eller kommissionens gemensamma beslut … som fattats via Eurogruppen, oberoende av dess form eller beskaffenhet”, och
– förplikta ECB och/eller kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
24 Genom separata handlingar som inkom till tribunalens kansli den 1 och den 9 oktober 2013 framställde kommissionen och ECB en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, senast ändrad den 19 juni 2013. De yrkade att tribunalen skulle
– avvisa talan, och
– förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
25 Tribunalen avvisade i de överklagade besluten respektive talan i dess helhet.
Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen
26 Klagandena har yrkat att domstolen ska
– upphäva de överklagade besluten, och
– förordna att de inte ska ersätta de rättegångskostnader som uppkommit vid tribunalen.
27 Kommissionen och ECB har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandena, och
– förplikta klagandena att ersätta samtliga rättegångskostnader.
28 Genom beslut av domstolens ordförande den 21 augusti 2015 förenades målen C‑105/15 P–C‑109/15 P vad gäller det muntliga förfarandet och domen.
Prövning av överklagandena
29 Klagandena har åberopat tre grunder med vilka de avser att styrka att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning och att den har åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom sin bedömning att den omtvistade förklaringen i förhållande till dem inte hade de egenskaper som kännetecknar en akt mot vilken talan kan väckas med stöd av artikel 263 FEUF.
30 Kommissionen och ECB anser att överklagandena inte kan tas upp till sakprövning. De har tillagt att överklagandena i vart fall inte kan vinna bifall såvitt avser de grunder som åberopats.
Upptagande till prövning av överklagandena
31 Kommissionen och ECB har gjort gällande att överklagandena inte kan tas upp till sakprövning, eftersom klagandena i huvudsak endast har återgett grunder och argument som redan anförts vid tribunalen och eftersom de har bestritt tribunalens bedömningar av faktiska omständigheter avseende de olika bevis som lagts fram.
32 Ett överklagande ska, enligt artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, vara begränsat till rättsfrågor och grunda sig på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel vid tribunalen som kränker klagandens intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten (se, bland annat, dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
33 Dessutom följer det av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och av artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om upphävande (se, bland annat, dom av den 4 juli 2000, Bergaderm och Goupil/kommissionen, C‑352/98 P, EU:C:2000:361, punkt 34, och dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 43).
34 Det krävs i synnerhet enligt artikel 169.2 i rättegångsreglerna att det genom åberopade grunder och argument avseende rättsliga omständigheter i detalj ska anges på vilka punkter klaganden anser att tribunalens avgörande är felaktigt.
35 Ett överklagande som endast upprepar eller ordagrant återger grunder och argument som redan har anförts vid tribunalen, inbegripet sådana som avser omständigheter som tribunalen uttryckligen har underkänt, uppfyller således inte de krav som följer av dessa bestämmelser. Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet (se dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
36 När en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan emellertid de rättsfrågor som prövades av tribunalen på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om klaganden inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (se dom av den 4 september 2014, Spanien/kommissionen, C‑192/13 P, EU:C:2014:2156, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
37 I förevarande fall avser klagandena att med sina grunder styrka att de överklagade besluten saknar motivering eller att det finns brister i beslutens motivering och att ifrågasätta tribunalens uttryckliga besvarande av rättsfrågor, vilka kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande.
38 Det kan dessutom konstateras att det i överklagandena, enligt artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler, anges på vilka punkter klagandena anser att de överklagade besluten är felaktiga. Överklagandena innehåller även grunder och argument som avser rättsliga omständigheter, vilket innebär att domstolen kan göra sin lagenlighetsprövning.
39 Av detta följer att överklagandena kan tas upp till sakprövning.
Huruvida överklagandena är välgrundade
Parternas argument
40 Klagandena har genom sina tre grunder, som ska prövas tillsammans, påtalat att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning och åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att, i punkt 45 i de överklagade besluten, anse att den omtvistade förklaringen inte hade antagits av kommissionen eller ECB. Klagandena har gjort gällande att tribunalen borde ha erkänt kommissionens och ECB:s beslutsbefogenheter i frågor rörande ESM och att den av kommissionens och ECB:s deltagande i Eurogruppens möten borde ha dragit slutsatsen att förklaringen hade antagits av dem.
41 Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 41 i de överklagade besluten, betecknade Eurogruppen som enbart ett ”diskussionsforum”. Tribunalen bemötte inte klagandenas argument att, eftersom kommissionen och ECB inte hade överfört eller delegerat någon av sina befogenheter till Eurogruppen, den slutsatsen borde dras att kommissionen och ECB fattar beslut om specifika frågor som rör ESM eller den finansiella stabiliteten genom Eurogruppen. Klagandena har hävdat att ECB och kommissionen är skyldiga att handla i enlighet med de bestämmelser som finns i fördragen och i protokollen till dessa samt i sekundärrätten. Varje utövande av befogenheter eller behörighet som inte omfattas av sådana bestämmelser framstår som maktmissbruk.
42 Enligt klagandena bemötte tribunalen inte heller deras argument att rekapitaliseringen av Bank of Cyprus endast var en följd av de villkor som kommissionen och ECB gjorde gällande mot Republiken Cypern genom Eurogruppens förklaring. Ett beaktande av detta förhållande borde ha föranlett tribunalen att dra slutsatsen att klagandenas skada i detta fall hade orsakats av de åtgärder och beslut som antagits av kommissionen och ECB. Klagandena har dessutom kritiserat tribunalen för att, i punkt 61 i de överklagade besluten, ha slagit fast att den omtvistade förklaringen innehåller formuleringar som skulle kunna anses vara kategoriska, utan att dra några slutsatser av ett sådant konstaterande och utan att pröva argumentet att CCB:s ordförande, vid antagandet av dekreten nr 103 och 104, förbehållslöst tillämpade de beslut som kommissionen och ECB antagit genom Eurogruppen, och argumentet att hans ställning som medlem av ECB-rådet medför att denna institution är ansvarig för handlingar och/eller underlåtenhet från hans sida.
43 Klagandena har även kritiserat tribunalen för att, i punkterna 53 och 56 i de överklagade besluten, inte ha kvalificerat den omtvistade förklaringen som en akt som kan överklagas och för att inte ha besvarat deras argument att förklaringen hade verkningar på både deras rättigheter och deras förmögenhet.
44 Kommissionen och ECB har gjort gällande att överklagandena inte kan bifallas såvitt avser dessa grunder.
Domstolens bedömning
45 Vad för det första avser argumentet att de överklagade besluten saknar motivering, framgår det av fast rättspraxis att tribunalens skyldighet att motivera sina domar och beslut enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol inte innebär att tribunalen är skyldig att utforma besluts- och domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt. Motiveringen kan också vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om vad tribunalen har lagt till grund för sitt avgörande och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning vid ett överklagande (se, bland annat, dom av den 8 mars 2016, Grekland/kommissionen, C‑431/14 P, EU:C:2016:145, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
46 I förevarande fall påpekade tribunalen först, i punkt 39 i de överklagade besluten, att Eurogruppen nämns i artikel 137 FEUF i vilken det föreskrivs att närmare bestämmelser för möten mellan ministrar i de medlemsstater som har euron som valuta ska fastställas i protokoll nr 14 om Eurogruppen, som fogats till EUF-fördraget. Tribunalen erinrade därefter, i punkt 40 i besluten, om att ministrarna enligt artikel 1 i protokollet ska hålla informella sammanträden för att diskutera frågor förknippade med det särskilda ansvar som de delar när det gäller den gemensamma valutan.
47 Tribunalen grundade sig bland annat på denna bestämmelse i nämnda protokoll när den, i punkterna 41–45 i de överklagade besluten, först bedömde att Eurogruppen är ett diskussionsforum på ministernivå för företrädare för de medlemsstater som har euron som valuta och inte något beslutsorgan. Tribunalen påpekade därefter att även om det i artikel 1 i samma protokoll föreskrivs att kommissionen och ECB ska delta i Eurogruppens sammanträden, utgör Eurogruppen ett informellt sammanträdesforum mellan de berörda medlemsstaternas ministrar. Slutligen konstaterade tribunalen att det inte hade framkommit att Eurogruppen skulle stå under kommissionens eller ECB:s tillsyn, eller att den skulle agera på uppdrag av dessa institutioner. Tribunalen drog av detta slutsatsen att det inte kunde anses att den omtvistade förklaringen hade antagits av kommissionen eller ECB.
48 Tribunalen fann dessutom, i punkterna 47–49 i de överklagade besluten, mot bakgrund av relevanta bestämmelser i ESM-fördraget, att det – även om det antas att ESM, och inte Eurogruppen, var ansvarig för den omtvistade förklaringen – inte kunde anses att förklaringen hade antagits av kommissionen eller ECB på grund av det påstådda förhållandet att dessa institutioner utövade tillsyn över ESM. Tribunalen drog följaktligen slutsatsen att det inte kunde anses att kommissionen eller ECB hade antagit förklaringen.
49 I punkterna 51–62 i de överklagade besluten slog tribunalen för fullständighetens skull fast att eftersom Eurogruppen inte är ett beslutsorgan, kan en förklaring från Eurogruppen inte anses utgöra en akt som kan medföra rättsverkningar för tredje man. Tribunalen tillade att denna bedömning vinner stöd av den utförliga prövning av den omtvistade förklaringens innehåll som tribunalen gjorde i punkterna 54–59 i besluten och som ledde till att den, i punkt 60 i besluten, slog fast att förklaringen är av rent informativ karaktär.
50 Domstolen konstaterar att de överklagade beslutens motivering, vilken det har erinrats om i punkterna 46–49 ovan, uppfyller de krav i fråga om motivering som anges i punkt 45 ovan.
51 Det ska för det andra erinras om att talan om ogiltigförklaring kan väckas mot alla akter – oavsett slag eller form – som har antagits av unionsinstitutionerna och som är avsedda att ha sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning (se, bland annat, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, och dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, C‑506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 16).
52 Domstolen konstaterar i förevarande fall – såvitt avser klagandenas argument om att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning, och enligt vilket det av det sammanhang i vilket den omtvistade förklaringen antogs och av Eurogruppens funktion framgår att förklaringen motsvarar ett gemensamt beslut av kommissionen och ECB – att det av Eurogruppens förklaring av den 27 juni 2012 följer att kommissionen och ECB enligt artikel 13.3 i ESM-fördraget getts i uppdrag av ESM-rådet att med de cypriotiska myndigheterna förhandla fram ett makroekonomiskt anpassningsprogram som skulle fastställas i ett samförståndsavtal.
53 Det ska dessutom understrykas att kommissionens och ECB:s roll, såsom den anges i artikel 1 i protokoll nr 14 om Eurogruppen, inte kan vara större än den som dessa institutioner har enligt ESM-fördraget. Såsom tribunalen erinrade om i punkt 48 i de överklagade besluten framgår det av punkt 161 i domen av den 27 november 2012, Pringle (C‑370/12, EU:C:2012:756), att även om ESM-fördraget ger kommissionen och ECB vissa uppgifter avseende genomförandet av de mål som fastställs i detta fördrag, innebär de uppgifter som kommissionen och ECB där tilldelas inte något eget beslutsfattande. Det är dessutom så, vilket tribunalen tillade, att de åtgärder som dessa två institutioner vidtar inom ramen för detta fördrag endast binder ESM.
54 Kommissionens uppdrag inom ramen för ESM-fördraget består i att bedöma de fall där det framställts en begäran om stabilitetsstöd (artikel 13.1), bedöma behovet av skyndsamhet vad gäller en sådan begäran (artikel 4.4), förhandla fram ett samförståndsavtal som anger de villkor som är förbundna med det beviljade finansiella stödet (artikel 13.3), övervaka efterlevnaden av de villkor som är förbundna med det finansiella stödet (artikel 13.7) och att delta som observatör i ESM-rådets och ESM-styrelses möten (artiklarna 5.3 och 6.2) (dom av den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 156).
55 Enligt artikel 13.4 i ESM-fördraget har kommissionen dessutom till uppgift att underteckna samförståndsavtalet på ESM:s vägnar, under förutsättning att de villkor som fastställs i punkt 3 i artikel 13 är uppfyllda och att ESM-rådet har gett sitt godkännande.
56 De uppgifter som ECB tilldelats inom ramen för ESM-fördraget består i att bedöma behovet av skyndsamhet vad gäller en begäran om stabilitetsstöd (artikel 4.4), delta som observatör i ESM-rådets och ESM-styrelsens möten (artiklarna 5.3 och 6.2) och att, i samarbete med kommissionen, bedöma de fall där det framställts en begäran om stabilitetsstöd (artikel 13.1), förhandla fram ett samförståndsavtal (artikel 13.3) och övervaka efterlevnaden av de villkor som är förbundna med det finansiella stödet (artikel 13.7) (dom av den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 157).
57 Mot denna bakgrund påverkar inte den omständigheten att kommissionen och ECB deltar i Eurogruppens möten arten av Eurogruppens förklaringar, och den omtvistade förklaringen kan inte anses vara ett uttryck för någon beslutsbefogenhet för de båda unionsinstitutionerna.
58 Den omtvistade förklaringen innehåller inte heller något inslag som kan anses motsvara ett beslut av kommissionen och ECB genom vilket den berörda medlemsstaten åläggs en rättslig skyldighet att genomföra de åtgärder som förklaringen innehåller.
59 Såsom tribunalen påpekade i punkt 60 i de överklagade besluten hade den omtvistade förklaringen, som är av rent informativ karaktär, till syfte att informera allmänheten om att det förelåg en politisk överenskommelse mellan Eurogruppen och de cypriotiska myndigheterna, vilken gav uttryck för en gemensam vilja att fortsätta förhandlingarna enligt villkoren i förklaringen.
60 Republiken Cyperns antagande av lagen av den 22 mars 2013, som innebar införande av den rättsliga ram som var nödvändig för omstruktureringen av de berörda bankerna samt behörighet för CCB att anta dekreten nr 103 och nr 104, kan under dessa omständigheter inte anses vara följden av en skyldighet enligt ett gemensamt beslut av kommissionen och ECB vilket påstås komma till uttryck genom den omtvistade förklaringen.
61 I den del klagandena genom sin talan hade yrkat att Eurogruppens förklaring skulle ogiltigförklaras, konstaterar domstolen slutligen att det inte bara är så, att bestämningen ”informell” förekommer i lydelsen av protokoll nr 14 om Eurogruppen, vilket fogats till EUF-fördraget. Det är dessutom så, att Eurogruppen inte ingår bland de olika konstellationer som finns inom Europeiska unionens råd, vilka anges i bilaga I till rådets arbetsordning som antogs genom rådets beslut 2009/937/EU av den 1 december 2009 (EUT L 325, 2009, s. 35). Förteckningen över dessa konstellationer omnämns i artikel 16.6 FEU. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 55–65 i sitt förslag till avgörande kan Eurogruppen följaktligen varken betraktas som en rådskonstellation eller som ett unionsorgan eller en unionsbyrå i den mening som avses i artikel 263 FEUF.
62 Av det anförda följer att överklagandena ska ogillas, eftersom de är ogrundade.
Rättegångskostnader
63 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.
64 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler gäller i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
65 Kommissionen och ECB har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat respektive mål, ska kommissionens och ECB:s yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Överklagandena i målen C‑105/15 P–C‑109/15 P ogillas.
2) Konstantinos Mallis, Elli Konstantinou Malli, Tameio Pronoias Prosopikou Trapezis Kyprou, Petros Chatzithoma, Elenitsa Chatzithoma, Lella Chatziioannou och Marinos Nikolaou ska ersätta rättegångskostnaderna.
Underskrifter