Language of document : ECLI:EU:C:2013:272

Mål C‑398/11

Thomas Hogan m.fl.

mot

Minister for Social and Family Affairs, Ireland

och

Attorney General

(begäran om förhandsavgörande från High Court (Irland))

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94/EG – Tillämpningsområde – Kompletterande tjänstepensionssystem – System med bestämda förmåner och balanserade kostnader – Otillräckliga medel – Minimiskydd – Ekonomisk kris – Välbalanserad ekonomisk och social utveckling – Den berörda medlemsstatens skyldigheter vid otillräckliga medel – Medlemsstatens ansvar vid felaktigt införlivande”

Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 25 april 2013

1.        Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94 – Tillämpningsområde – Rätt till ålderspensionsförmåner inom ramen för det kompletterande pensionssystem som arbetsgivaren har inrättat – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94)

2.        Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94 – Kompletterande tjänstepensionssystem – Medlemsstatens skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda arbetstagarnas intressen – Beaktande av den lagstadgade pensionen – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94, artikel 8)

3.        Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94 – Kompletterande tjänstepensionssystem – Medlemsstatens skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda arbetstagarnas intressen – Tillämpningsområde – Underfinansiering vid insolvensen – Omfattas

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94, artikel 8)

4.        Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94 – Kompletterande tjänstepensionssystem – Skydd för ålderspensionsförmåner – Krav på ett lägsta skydd – Nationella åtgärder som inte har haft till resultat att tidigare arbetstagare i ett insolvent företag kunnat erhålla mer än 49 procent av värdet av sina förmåner – Otillåtet – Motivering – Den berörda medlemsstatens ekonomiska situation – Omfattas inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94, artikel 8)

5.        EU-rätt – Enskildas rättigheter – Medlemsstats överträdelse – Skyldighet att ersätta skada som förorsakats enskilda – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse – Innehåll och utsträckning av medlemsstaternas skyldigheter som är klara och har preciserats av domstolen – Nationella åtgärder som inte har haft till resultat att tidigare arbetstagare i ett insolvent företag kunnat erhålla mer än 49 procent av värdet av sina rättigheter till ålderspensionsförmåner enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94, artikel 8)

1.        Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens ska tolkas så, att det är tillämpligt på tidigare arbetstagares rätt till ålderspensionsförmåner inom ramen för ett kompletterande pensionssystem som arbetsgivaren inrättat.

(se punkt 27 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Artikel 8 i direktiv 2008/94, om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, ska tolkas så, att lagstadgade pensionsförmåner inte ska beaktas vid bedömningen av huruvida en medlemsstat har uppfyllt sin skyldighet enligt denna artikel. Det mål som eftersträvas i denna är att, vid händelse av arbetsgivarens insolvens, säkerställa skyddet för arbetstagarnas intressen vad gäller rättigheter avseende ålderspensionsförmåner enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem. I bestämmelsen anges att den enbart är tillämplig på kompletterande pensionssystem för ett eller flera företag, varvid det preciseras att det inom ramen för detta skydd är fråga om system utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen

(se punkterna 29 och 33, samt punkt 2 i domslutet)

3.        Artikel 8 i direktiv 2008/94, om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, ska tolkas så, att det för att den ska vara tillämplig räcker att det kompletterande tjänstepensionssystemet är underfinansierat när arbetsgivaren blir insolvent och att arbetsgivaren, på grund av insolvensen, saknar tillräckliga medel för att betala in tillräckligt mycket pengar till pensionssystemet för att möjliggöra full betalning av de pensionsförmåner som de anslutna personerna har rätt till. Det är inte nödvändigt att de sistnämnda visar att det finns andra orsaker till förlusten av deras ålderspensionsförmåner.

I denna artikel görs nämligen ingen skillnad mellan de möjliga orsakerna till arbetsgivarens insolvens, utan medlemsstaterna åläggs en allmän skyldighet att skydda arbetstagarnas intressen, varvid det överlåts åt dessa stater att i enlighet med unionsrätten – särskilt direktiv 2003/41 – välja hur de ska uppfylla denna skyldighet.

(se punkterna 38 och 40, samt punkt 3 i domslutet)

4.        Direktiv 2008/94, om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, ska tolkas så, att de åtgärder som den berörda medlemsstaten har vidtagit efter Europeiska unionens domstols dom av den 25 januari 2007 i mål C‑278/05, Robins m.fl. – som inte har haft till resultat att tidigare arbetstagare i ett insolvent företag kunnat erhålla mer än 49 procent av värdet av sina samlade ålderspensionsförmåner, inom ramen för det kompletterande tjänstepensionssystemet –, inte innebär att nämnda medlemsstat har uppfyllt de skyldigheter som föreskrivs i direktivet med hänsyn till behovet av en välbalanserad ekonomisk och social utveckling och att denna medlemsstats ekonomiska situation inte utgör en exceptionell situation som skulle kunna motivera ett mindre omfattande skydd för arbetstagares intressen avseende deras rätt till ålderspensionsförmåner enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem.

I detta sammanhang är det nämligen inte den närmare utformningen av de åtgärder som en medlemsstat vidtar som avgör huruvida denna korrekt har uppfyllt skyldigheterna i artikel 8 i direktiv 2008/94, utan det resultat som uppnås vid tillämpningen av dessa åtgärder.

(se punkterna 45 och 47, samt punkt 4 i domslutet)

5.        Direktiv 2008/94, om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, ska tolkas så, att den omständigheten att de åtgärder som den berörda medlemsstaten har vidtagit efter Europeiska unionens domstols dom av den 25 januari 2007 i mål C‑278/05, Robins m.fl. – som inte har haft till resultat att tidigare arbetstagare i ett insolvent företag kunnat erhålla mer än 49 procent av värdet av sina samlade ålderspensionsförmåner, inom ramen för det kompletterande tjänstepensionssystemet –, i sig utgör en klar överträdelse av denna medlemsstats skyldigheter.

Från den dag då domen i det ovannämnda målet Robins m.fl. avkunnades, det vill säga den 25 januari 2007, har medlemsstaterna nämligen haft kännedom om att ett korrekt införlivande av artikel 8 i direktiv 2008/94 förutsätter att en arbetstagare, vid arbetsgivarens insolvens, erhåller minst hälften av de ålderspensionsförmåner som följer av de samlade pensionsförmåner för vilka vederbörande har betalat in avgifter inom ramen för ett kompletterande tjänstepensionssystem. Den berörda medlemsstaten har således försummat att senast den 25 januari 2007 korrekt införliva artikel 8 i direktiv 2008/94, som har till syfte att ge enskilda rättigheter, trots att det klart och precist framgår vad den skyldighet som medlemsstaterna åläggs däri består av och hur långt den sträcker sig. Vid en eventuell bedömning av Irlands skadeståndsansvar gentemot enskilda ska denna stat därmed anses ha gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av denna regel.

Skadelidande enskilda personer har i detta avseende rätt till skadestånd av en medlemsstat när tre förutsättningar är uppfyllda, nämligen att syftet med den unionsrättsliga bestämmelse som har överträtts är att ge enskilda rättigheter, att överträdelsen av denna bestämmelse är tillräckligt klar och att det finns ett direkt orsakssamband mellan åsidosättandet av medlemsstatens skyldighet och den skada som de enskilda har lidit.

(se punkterna 49, 51 och 53, samt punkt 5 i domslutet)