Förenade målen T‑102/07 och T‑120/07
Freistaat Sachsen (Tyskland) m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
”Statligt stöd – Stöd som Tyskland beviljat i form av ett kapitalandelslån och lånegarantier – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden – Allmän stödordning som godkänts av kommissionen – Begreppet företag i svårigheter – Riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter – Stödbeloppet – Motiveringsskyldighet”
Sammanfattning av domen
1. Stöd som ges av en medlemsstat – Allmän stödordning som godkänts av kommissionen – Enskild stödåtgärd som påstås vara en åtgärd som omfattas av godkännandet – Kommissionens undersökning
(Artiklarna 87 EG och 88 EG)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag
(Artiklarna 87.1 och 87.3 EG samt 88.3EG; kommissionens meddelande 1999/C 288/02, punkt 3)
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Förbud – Undantag – Kommissionens meddelande om riktlinjer för statligt stöd till företag i svårigheter
(Kommissionens meddelande 1999/C 288/02, punkterna 4–6)
4. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Kommissionens beslut om statligt stöd – Beräkning av storleken på stödet till ett företag i svårigheter
(Artiklarna 87 EG och 253 EG; kommissionens meddelande 97/C 273/03)
1. När kommissionen har att ta ställning till en enskild stödåtgärd som påstås ha beviljats med tillämpning av ett tidigare godkänt stödprogram, får den inte utan vidare granska denna åtgärd direkt i förhållande till fördraget. Kommissionen ska innan den inleder ett förfarande först kontrollera att stödet omfattas av det allmänna stödprogrammet och uppfyller villkoren som fastställts i beslutet om godkännande av detta program. Om kommissionen inte gick till väga på detta sätt skulle den vid granskningen av varje enskild stödåtgärd kunna ändra sitt beslut om godkännande, vilket redan förutsatte en granskning i förhållande till artikel 87 EG. Ett stöd som utgör en strikt och förutsebar tillämpning av villkoren som fastställts i beslutet om godkännande av det allmänna stödprogrammet anses alltså utgöra ett befintligt stöd. Kommissionen behöver inte underrättas om ett sådant stöd, och stödet behöver inte undersökas i enlighet med artikel 87 EG.
När kommissionen fattar beslut om huruvida ett stöd är förenligt med den berörda stödordningen gör den detta inom ramen för sin skyldighet att säkerställa tillämpningen av artiklarna 87 EG och 88 EG. Kommissionens prövning av ett stöds förenlighet med denna ordning utgör därför inte en åtgärd som går utöver dess behörighet. Kommissionens bedömning kan således inte begränsas av att de nationella myndigheter som har beviljat stödet har gjort en egen bedömning.
(se punkterna 59,60, 62 och 136)
2. Det framgår av stycke 3 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter, som kommissionen har kunnat anta för utövandet av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen har vid tillämpningen av artikel 87.3 EG och som är bindande för kommissionen, att ”[s]tatligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag som riskerar att försättas i konkurs [endast kan] anses berättigat under vissa omständigheter”. Det är av detta skäl som det i nämnda riktlinjer föreskrivs en skyldighet att på förhand underrätta kommissionen om lån som en medlemsstat beviljar eller garanterar ett företag i ekonomiska svårigheter.
Det kan inte anses föreligga en särskild definition av företag i svårigheter i förhållande till regionalstödsdelen i en godkänd stödordning. Om det godtogs att det förelåg olika parallella definitioner av företag i svårigheter så skulle det nämligen kunna leda till en situation där ett företag som befinner sig i svårigheter enligt nämnda riktlinjer inte desto mindre kunde beviljas ett statligt stöd utan anmälningsskyldighet och utan att riktlinjerna iakttas. En sådan situation skulle strida mot systematiken i artikel 87.1 och 87.3 EG samt artikel 88.3 EG, såsom denna tydligt redogjorts för i dessa riktlinjer.
(se punkterna 74 och 76)
3. I stycke 4 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter anges endast i allmänna ordalag att ett företag anses vara i svårigheter om det inte med egna finansiella medel eller med medel från ägare/aktieägare eller långivare kan hejda förluster som utan ingripanden från de offentliga myndigheterna leder till att företaget med största sannolikhet försätts i konkurs på kort eller medellång sikt. Vidare följer det av lydelsen i styckena 5 och 6 i nämnda riktlinjer att ett företag visserligen ”under alla förhållanden” anses vara i svårigheter när en väsentlig del av dess aktiekapital har förlorats, men det finns emellertid ingenting som hindrar att det med stöd av andra indicier, såsom dem som angetts i stycke 6, visas att företaget befinner sig i finansiella svårigheter i den mening som avses i riktlinjerna, även om det inte har förlorat en betydande del av sitt aktiekapital.
En minskning av en väsentlig del av aktiekapitalet är således en mycket allvarlig omständighet som pekar på att ett företag befinner sig i svårigheter. Det föreligger även ett visst antal ekonomiska faktorer, där stycke 6 i nämnda riktlinjer innehåller en icke uttömmande förteckning över sådana faktorer, som även kan påvisa förekomsten av en sådan situation, trots att en väsentlig del av aktiekapitalet inte har förlorats eller insolvens inte har inträtt i den mening som avses i stycke 5 i riktlinjerna.
(se punkterna 103–105, 133 och 135)
4. Motiveringsskyldighetens omfattning beror på den ifrågavarande rättsaktens karaktär och på det sammanhang i vilket den antagits. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området. I synnerhet är kommissionen inte skyldig att ta ställning till samtliga argument som de berörda har åberopat inför den utan det räcker med att den anger de omständigheter och rättsliga överväganden som har haft en avgörande betydelse för beslutets systematik.
Ett beslut av kommissionen ska ogiltigförklaras när kommissionen har förklarat ett statligt stöd vara oförenligt med den gemensamma marknaden utan att den vid beräkningen av stödbeloppet till företag i svårigheter har hänvisat till praxis på den finansiella marknaden när det gäller kumulering av risker (företag i svårigheter, avsaknad av säkerheter etcetera), med hänsyn till att förhållandet mellan de av kommissionen påförda tilläggen och den specifika situationen för de tre aktuella företagen inte klart framgår och att valet av de tillämpade tilläggen, åtminstone såsom det framstår, får en godtycklig karaktär, och då kommissionens meddelande om metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta inte innehåller någon uppgift om nämnda riskkumulering. Kommissionen borde ha lämnat en förklaring till tillämpningen av ytterligare tillägg samt storleken på dessa genom en undersökning av praxis på marknaden för att på så sätt göra det möjligt för nämnda bolag att ifrågasätta huruvida dessa tillägg är lämpliga och för tribunalen att pröva deras rättsenlighet.
(se punkterna 180, 217 och 218)