TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen)
den 22 april 2010 (*)
”EGFJ – Avslutande av räkenskaperna för medlemsstaternas utbetalningsställen beträffande utgifter som finansieras av EGFJ – Belopp som ska återkrävas från Republiken Italien eftersom de inte har drivits in inom de föreskrivna fristerna – Begreppet ekonomiska följder – Beaktande av ränta – Artikel 32.5 i förordning (EG) nr 1290/2005”
I målen T‑274/08 och T‑275/08,
Republiken Italien, företrädd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Jimeno Fernández och P. Rossi, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående, i mål T‑274/08, talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2008/396/EG av den 30 april 2008 om avslutande av räkenskaperna för medlemsstaternas utbetalningsställen beträffande utgifter som finansieras av Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) avseende räkenskapsåret 2007 (EUT L 139, s. 33), såvitt det i beslutet har beräknats ränta på de belopp som belastar den italienska statens budget enligt artikel 32.5 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, s. 1) och, i mål T‑275/08, talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2008/394/EG av den 30 april 2008 om avslutande av räkenskaperna för vissa utbetalningsställen i Tyskland, Italien och Slovakien när det gäller utgifter som finansierats genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) för räkenskapsåret 2006 (EUT L 139, s. 22), såvitt det i beslutet har beräknats ränta på de belopp som belastar den italienska statens budget enligt artikel 32.5 i förordning nr 1290/2005,
meddelar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Vilaras samt domarna M. Prek (referent) och V.M. Ciucă,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingarna den 25 november 2009,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Bestämmelser om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken
1 De grundläggande föreskrifterna avseende finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken utgörs vad avser de utgifter som verkställs från och med den 1 januari 2007, av rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken (EUT L 209, s. 1, nedan kallad grundförordningen).
2 Artikel 49 i grundförordningen har följande lydelse:
”[Grundförordningen] skall tillämpas från och med den 1 januari 2007 …
Följande bestämmelser skall dock tillämpas från och med den 16 oktober 2006:
– …
– Artikel 32 för de fall som anmäls enligt artikel 3 i förordning (EEG) nr 595/91 och för vilka fullständig indrivning ännu inte har gjorts den 16 oktober 2006.
– … ”
3 Skäl 25 i grundförordningen har följande lydelse:
”För att skydda gemenskapsbudgetens ekonomiska intressen bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa att verksamhet som finansieras av fonden verkligen äger rum och utförs korrekt. Det är också nödvändigt att medlemsstaterna förebygger och effektivt beivrar eventuella oegentligheter som stödmottagare gör sig skyldiga till.”
4 I skäl 26 i grundförordningen anges följande:
”Vid återkrav av medel som har utbetalats av EGFJ bör de återvunna beloppen återbetalas till fonden om det rör sig om utgifter som inte är förenliga med gemenskapslagstiftningen eller för vilka det inte finns några rättigheter. Det bör finnas föreskrifter om ekonomiskt ansvar när oegentligheter har begåtts och totalbeloppet inte har drivits in. Därför bör det inrättas ett förfarande som gör det möjligt för kommissionen att skydda gemenskapsbudgeten genom att besluta att belasta den berörda medlemsstaten med en del av de belopp som har förlorats på grund av oegentligheter och som inte har kunnat drivas in inom en rimlig tidsfrist. I vissa fall av underlåtelse från medlemsstatens sida bör det vara berättigat att belasta den aktuella medlemsstaten med hela beloppet. Med förbehåll för iakttagande av medlemsstaternas skyldigheter enligt deras interna förfaranden bör den ekonomiska bördan dock fördelas rättvist mellan gemenskapen och medlemsstaten.”
5 I artikel 30.1 i grundförordningen föreskrivs följande: ”Före den 30 april det år som följer på det berörda budgetåret skall kommissionen besluta om avslutande av räkenskaperna för de godkända utbetalande organen … på grundval av den information som har lämnats enligt artikel 8 1 c) iii).”
6 Enligt artikel 8.1 c) iii) i grundförordningen ska medlemsstaterna, i fråga om insatser i samband med åtgärder som finansieras via Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), till Europeiska kommissionen lämna in ”årsräkenskaperna för de godkända utbetalande organen, kompletterade med en försäkran undertecknad av den ansvarige vid det godkända utbetalande organet tillsammans med den information som behövs för att avsluta räkenskaperna samt en attesteringsrapport upprättad av det attesterande organ[et]”.
7 I artikel 32.1 i grundförordningen anges följande: ”De belopp som drivs in till följd av oegentligheter eller försummelser och den ränta som de ger upphov till skall betalas till de utbetalande organen och av dessa bokföras som intäkter för EGFJ den månad de tas emot.”
8 Enligt artikel 32.3 i grundförordningen ska medlemsstaterna, när de enligt artikel 8.1 c) iii) lämnar in årsräkenskaperna, överlämna en sammanfattande redovisning av de förfaranden för återkrav som har inletts med anledning av oegentligheter, och de ska även lämna uppgifter om vilka belopp som ännu inte drivits in, fördelade på administrativa och/eller rättsliga förfaranden och på år som motsvarar det första administrativa eller rättsliga konstaterandet av oegentligheten.
9 I artikel 32.4 i grundförordningen föreskrivs följande:
”[K]ommissionen [får] besluta att belasta medlemsstaterna med de belopp som skall återkrävas
a) om medlemsstaten inte har inlett alla administrativa eller rättsliga indrivningsförfaranden i den nationella lagstiftningen eller gemenskapslagstiftningen inom ett år efter det första administrativa eller rättsliga konstaterandet,
b) om det inte har gjorts något första administrativt eller rättsligt konstaterande eller om detta konstaterande har gjorts med en försening som äventyrar indrivning eller om oegentligheten inte har ingått i den sammanfattande redovisning[en] … det år då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes.”
10 I artikel 32.5 i grundförordningen föreskrivs följande:
”Om ingen indrivning har ägt rum inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes eller inom åtta år, i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet, skall de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen bäras till 50 % av den berörda medlemsstaten och till 50 % av gemenskapsbudgeten.
Den berörda medlemsstaten skall separat i den sammanfattande redovisning som avses i punkt 3 första stycket ange vilka belopp som inte har drivits in inom den tid som avses i första stycket i den här punkten.
Fördelningen av den ekonomiska börda som följer av utebliven indrivning enligt första stycket skall tillämpas utan att det påverkar den berörda medlemsstatens skyldighet att fullfölja indrivningsförfarandena enligt artikel 9.1 i denna förordning. De belopp som drivs in på detta sätt skall gottskrivas EGFJ till 50 %, efter tillämpning av det avdrag som föreskrivs i punkt 2 i den här artikeln.
Om det i indrivningsförfarandena i en avslutande administrativ eller rättslig handling konstateras att inga oegentligheter har förekommit, får den berörda medlemsstaten till EGFJ som utgift ta upp den ekonomiska belastning som den fått bära enligt första stycket.
Om det dock av skäl som inte kan tillskrivas den berörda medlemsstaten inte har kunnat ske någon indrivning inom de tidsfrister som anges i första stycket och om det belopp som skall indrivas överstiger en miljon EUR får kommissionen på begäran av medlemsstaten utsträcka tidsfristerna med upp till 50 % av de ursprungliga tidsfristerna.”
11 I artikel 6 i kommissionens förordning (EG) nr 885/2006 av den 21 juni 2006 om tillämpningsföreskrifter för [grundförordningen] när det gäller godkännande av utbetalningsställen och andra organ och avslutande av räkenskaperna för EGFJ och EJFLU (EUT L 171, s. 90), föreskrivs följande: ”De årsräkenskaper som avses i artikel 8.1 c) iii) i [grundförordningen] skall innehålla … [t]abellen över de belopp som skall återkrävas vid förfarandets slut, enligt den modell som anges i bilaga III.”
Bestämmelser avseende Europeiska gemenskapens allmänna budget
12 I artikel 71.4 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, s. 1) (nedan kallad budgetförordningen), föreskrivs följande: ”Villkoren för när dröjsmålsränta skall betalas till gemenskaperna skall anges i genomförandebestämmelserna.”
13 I artikel 86.1 i kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för [budgetförordningen] (EGT L 357, s. 1), anges följande: ”Utan att det påverkar tillämpningen av sektorsbestämmelser skall ränta beräknas på alla fordringar som inte betalats tillbaka …”.
Bakgrund till tvisterna
14 Mellan den 27 och den 30 november 2007 genomförde tjänstemän vid kommissionens generaldirektorat (GD) Jordbruk kontroller i Italien, i syfte att godkänna vissa italienska utbetalande organ, särskilt Agenzia per le erogazioni in agricoltura (AGEA, Organ för godkännande av stöd inom jordbruksområdet), för räkenskapsåren 2006 och 2007, i enlighet med artikel 30 i grundförordningen, och för att förbereda överlämnandet av begärda uppgifter till kommissionen. Syftet med kontrollen var att fastställa vilka uppgifter som skulle sändas till kommissionen i fråga om de belopp som hänförde sig till sådana oegentligheter till följd av vilka indrivningsförfarandet hade inletts.
15 Genom skrivelser av den 1 februari 2008 skickade AGEA till kommissionen de sammanfattande redogörelserna av de förfaranden för återkrav som hade inletts med anledning av oegentligheter. Till dessa fogades förklarande anmärkningar i vilka AGEA angav att det ”förbehåller sig rätten att vidta alla åtgärder för att skydda den italienska statens ekonomiska intressen med avseende på kompensation för samtliga belopp som inte ska återtas till följd av tillämpning av de kriterier som fastställts för beräkning av sådan ränta som gemenskapen har begärt”.
16 Den 28 mars (mål T‑274/08) och den 22 april (mål T‑275/08) 2008 skickade kommissionen till Republiken Italien ett meddelande i vilket räkenskaperna angavs från de utbetalande organ för vilka avslutande skulle föreslås. Kommissionen preciserade att de belopp som fastställts, avseende ekonomiska följder med anledning av att indrivning av de belopp som skulle återtas till följd av oegentligheter inte skett, hade fastställts på grundval av de uppgifter som lämnats av AGEA.
17 Med de uppgifter som lämnats av medlemsstaternas utbetalningsställen antog kommissionen den 30 april 2008 beslut 2008/396/EG om avslutande av räkenskaperna för medlemsstaternas utbetalningsställen beträffande utgifter som finansieras av Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) avseende räkenskapsåret 2007 (EUT L 139, s. 33) (mål T‑274/08) och beslut 2008/394/EG om avslutande av räkenskaperna för vissa utbetalningsställen i Tyskland, Italien och Slovakien när det gäller utgifter som finansierats genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) för räkenskapsåret 2006 (EUT L 139, s. 22) (mål T‑275/08).
18 I besluten 2008/396 och 2008/394 angavs de belopp som ska återkrävas från eller utbetalas till varje medlemsstat, även de som följer av tillämpningen av artikel 32.5 i grundförordningen.
19 Med avseende på Republiken Italien föreskrivs i besluten 2008/396 och 2008/394 avdrag på kommande förskottsutbetalningar motsvarande de belopp som ska återkrävas på grund av oegentligheter eller försummelser, uppgående till 114 581 208,51 euro respektive 99 839 568,22 euro. Dessa belopp består av de belopp som motsvarar den del av de ekonomiska följderna som Republiken Italien, med tillämpning av artikel 32.5 i grundförordningen, ska bära, när indrivning av belopp som ska återtas till följd av oegentligheter eller försummelser inte har ägt rum inom fyra år från det första administrativa eller rättsliga konstaterandet, eller åtta år om indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet.
Förfarandet och parternas yrkanden
20 Genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 juli 2008 väckte Republiken Italien talan i de aktuella målen. Ansökningarna registrerades under målnumren T‑274/08 och T‑275/08.
21 På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (femte avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet i båda målen.
22 Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingarna den 25 november 2009.
23 Tribunalen (femte avdelningen) anser, efter det att parterna hörts i denna fråga under förhandlingarna, att de två målen ska förenas vad gäller domen i enlighet med artikel 50.1 i tribunalens rättegångsregler.
24 Republiken Italien har i mål T‑274/08 yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara beslut 2008/396 såvitt det i beslutet har beräknats ränta på de belopp som i enlighet med artikel 32.5 i grundförordningen ska belasta den italienska statens budget för räkenskapsåret 2007.
25 Republiken Italien har i mål T‑275/08 yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara beslut 2008/394 såvitt det i beslutet har beräknats ränta på de belopp som, i enlighet med artikel 32.5 i grundförordningen, ska belasta den italienska statens budget för räkenskapsåret 2006.
26 Kommissionen har i målen T‑274/08 och T‑275/08 yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
27 Till stöd för sin talan har Republiken Italien åberopat en enda grund, nämligen att artikel 32.5 i grundförordningen har åsidosatts.
Parternas argument
28 Republiken Italien har gjort gällande att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av artikel 32.5 i grundförordningen. Denna medlemsstat har kritiserat kommissionen för att ha begärt att Italien ska utge belopp med stöd av denna bestämmelse, och därvid inkluderat ränta, trots att ränta enligt italiensk rätt inte kan tas ut utan stöd av ett rättsligt avgörande.
29 Republiken Italien anser för det första att artikel 32.5 i grundförordningen ska tolkas så att den endast avser beloppen och inte den eventuella ränta som dessa belopp kan ge upphov till. Republiken Italien har påpekat att det i denna bestämmelse inte anges att ränta ska utgå, medan ränta uttryckligen anges i punkt 1 i artikeln. Medlemsstaten har härav dragit slutsatsen att lagstiftaren med artikel 32.1 och 32.5 velat reglera två olika situationer. Punkt 1 i artikeln avser de fall då indrivningen avslutats och räntor redan har drivits in från mottagarna. Det skulle i en sådan situation vara olämpligt om staten kunde behålla räntebeloppen. Artikel 32.5 i grundförordningen avser däremot pågående förfaranden i vilka det förblir osäkert huruvida ränta ska utgå samt från vilket datum sådan ska löpa.
30 Republiken Italien har vidare hävdat att eftersom artikel 32.5 i grundförordningen är av undantagskaraktär och utgör ett undantag från den allmänna princip som anges i artikel 32.1 i samma förordning, ska den ges en restriktiv tolkning med beaktande av att ordet ränta inte uttryckligen anges däri.
31 Republiken Italien anser för det andra att denna tolkning tar i beaktande att det för en medlemsstat är rättsligt omöjligt att fastställa räntebeloppet då fordran mot mottagarna ännu inte har fastställts rättsligt, eftersom det enligt artikel 2033 i codice civile (den italienska civillagen) ankommer på domstolarna att avgöra från vilket datum ränta ska beräknas i förhållande till huruvida stödmottagaren varit i god eller ond tro. Republiken Italien anser vidare att det överensstämmer bäst med systematiken i artikel 32.5 i grundförordningen att ränta inte ska utgå förrän beloppen slutligen har fastställts. Det framgår nämligen av tredje, fjärde och femte styckena i nämnda punkt att det är fråga om ett provisoriskt schablonmässigt avslutande som kan bli föremål för senare kompensationsutbetalningar.
32 Republiken Italien har för det tredje gjort gällande att den aldrig, ens underförstått, godtagit kommissionens beräkningskriterier. Det italienska utbetalande organet har i själva verket alltid vidhållit att de belopp som enligt artikel 32.5 i grundförordningen ska bäras av medlemsstaten inte ska innefatta ränta, när indrivningsförfarandena har bestritts vid de nationella domstolarna. Vidare upplyste medlemsstaten kommissionen uttryckligen om detta under det administrativa förfarandet genom att förbehålla sig rätten att väcka talan vid gemenskapsdomstolen. Den omständigheten att det utbetalande organet, när det översände de handlingar som var nödvändiga för att avsluta räkenskaperna till kommissionen, inkluderade ränta i de belopp som avses i artikel 32.5 i grundförordningen saknar följaktligen betydelse.
33 Kommissionen har bestritt Republiken Italiens argument och anser att institutionen inte gjort en felaktig tolkning av artikel 32.5 i grundförordningen.
Tribunalens bedömning
34 Det ska inledningsvis påpekas att Republiken Italien med sin enda grund avser att visa att besluten 2008/396 och 2008/394 ska ogiltigförklaras, då kommissionen, genom att ta hänsyn till ränta vid tillämpningen av artikel 32.5 i grundförordningen, har gjort en felaktig tolkning av nämnda bestämmelse. Kommissionen har med stöd av artikel 32 i grundförordningen beslutat att avdrag ska ske med 114 581 208,51 euro (mål T‑274/08) och med 99 839 568,22 euro (mål T‑275/08) från Republiken Italiens förskott. Dessa avdrag har beslutats enligt artikel 32.5 i grundförordningen, och Republiken Italien har kritiserat kommissionen för att ha beräknat dessa belopp inklusive ränta.
35 Artikel 32 i grundförordningen avser de skyldigheter som medlemsstaterna har vad gäller återkrav hos stödmottagare som begått oegentligheter eller varit försumliga.
36 Artikel 32.5 i grundförordningen avser de särskilda fall där medlemsstaten inte har genomfört indrivningen inom fyra år efter det datum då det första administrativa eller rättsliga konstaterandet gjordes, eller inom åtta år, i de fall då indrivningen ingår i ett rättsligt förfarande i det nationella rättsväsendet. I dessa fall preciseras att ”de ekonomiska följderna av den uteblivna indrivningen [ska] bäras till 50 % av den berörda medlemsstaten och till 50 % av gemenskapsbudgeten”.
37 Vid tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse ska enligt fast rättspraxis inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se domstolens dom av den 7 juni 2005 i mål C‑17/03, VEMW m.fl., REG 2005, s. I‑4983, punkt 41 och där angiven rättspraxis, samt förstainstansrättens dom av den 6 oktober 2005 i de förenade målen T‑22/02 och T‑23/02, Sumitomo Chemical och Sumika Fine Chemicals mot kommissionen, REG 2005, s. II‑4065, punkt 47).
38 Det är mot bakgrund av dessa principer som det ska prövas huruvida uttrycket ekonomiska följder i artikel 32.5 i grundförordningen ska förstås på så sätt att det innefattar enbart de belopp som inte drivits in eller om det innefattar dessa belopp plus ränta.
39 För det första förefaller det, mot bakgrund av den tydliga innebörden av uttrycket ekonomiska följder, som om svaret på frågan kan ges genom en bokstavlig tolkning av artikel 32.5 i grundförordningen. Uttrycket har en vid räckvidd och kan innefatta samtliga följder av ekonomisk karaktär som har samband med att indrivning av oriktigt utbetalade belopp uteblivit. Till dessa följder hör med nödvändighet den ränta som borde ha betalats enligt artikel 32.1 i grundförordningen.
40 För det andra styrks denna bokstavliga tolkning av artikel 34.1 a i grundförordningen enligt vilken ”[f]öljande skall anses vara inkomster som skall avsättas enligt artikel 18 i [budgetförordningen] … belopp som enligt artiklarna 31, 32 och 33 i den här förordningen skall betalas till gemenskapsbudgeten, med dithörande räntor”.
41 Den tolkning som gjorts i punkt 39 ovan är även förenlig med den allmänna systematiken i förfarandet för avslutande av räkenskaperna. Artikel 32.5 i grundförordningen ska nämligen läsas mot bakgrund av artikel 32.1 i samma förordning, vilken utgör den allmänna ramen vad gäller återbetalning till gemenskapen av belopp som ska återtas till följd av oegentligheter eller försumlighet vid användning av medlen. Eftersom punkt 5 i nämnda artikel inte förändrar principen att ränta ska utgå, utan begränsar sig till att ange fördelningen av det ekonomiska ansvaret mellan medlemsstaten och gemenskapens budget i de fall då indrivning av de belopp som ska återtas inte har skett inom rimlig tid, innefattar de ”ekonomiska följder” som avses i artikel 32.5 i grundförordningen med säkerhet bland annat huvudbeloppen och dithörande räntor.
42 Argumentet att den omständigheten att ordet ränta inte anges i artikel 32.5 i grundförordningen skulle innebära att lagstiftaren avsett en annan situation än den som avses i punkt 1 i samma artikel och att punkt 5 avser ett schablonmässigt och provisoriskt avslutande kan inte heller godtas. Medlemsstaten är förvisso enligt tredje stycket i nämnda artikel 32.5 skyldig att fullfölja indrivningsförfarandena. Härav följer med nödvändighet att de belopp som utgör de ekonomiska följderna eventuellt kan bli föremål för korrigeringar i efterhand. Denna möjlighet att göra korrigeringar i efterhand omfattar emellertid samtliga ekonomiska följder som beräknats med stöd av artikel 32.5 i grundförordningen, även ränta på huvudbeloppen. Det föreligger således ingen motsägelse mellan att ränta innefattas i de ekonomiska följderna enligt artikel 32.5 första stycket i grundförordningen och att nämnda avslutande är av provisorisk natur.
43 De olika argument som framförts av Republiken Italien avseende dels det förhållandet att ränta uttryckligen anges endast i artikel 32.1 i grundförordningen, dels att artikel 32.5 i grundförordningen utgör en undantagsbestämmelse till artikel 32.1 och följaktligen ska ges en restriktiv tolkning i beaktande av att ordet ränta inte anges uttryckligen i denna bestämmelse, kan följaktligen inte godtas.
44 För det tredje framgår det av ingressen till grundförordningen, särskilt skälen 25 och 26, att syftet med det system med delat ekonomiskt ansvar som inrättats genom artikel 32.5 i grundförordningen är att skydda gemenskapsbudgetens ekonomiska intressen genom att den berörda medlemsstaten belastas med en del av de belopp som ska återtas på grund av oegentligheter och som inte har drivits in inom en rimlig tidsfrist. I likhet med vad kommissionen har påpekat är skyldigheten att återkräva den ränta som uppkommit mellan konstaterandet av en oegentlighet och den faktiska indrivningen av de aktuella beloppen av kompensatorisk natur, eftersom räntan avser den skada för gemenskapens budget som uppkommit under denna tid till följd av att beloppet av en bokförd fordran inte kunnat erhållas. Det är följaktligen oförenligt med skyddet för gemenskapsbudgetens ekonomiska intressen att inte inkludera ränta i det belopp som ska återtas och, således, det belopp som ska bäras av den berörda medlemsstaten, eftersom gemenskapsbudgeten då skulle få bära den större andelen av de ekonomiska följderna av att de belopp som ska återtas inte har drivits in inom en rimlig tidsfrist.
45 För det fjärde ska det påpekas att principen enligt vilken ränta är accessorisk till huvudbeloppet och följer samma bokföringsregler har en allmän giltighet inom ramen för bestämmelserna om gemenskapens budget, vilket bekräftas av artikel 86.1 i förordning nr 2342/2002, som antagits med tillämpning av artikel 71.4 i budgetförordningen och i vilken det anges att ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av sektorsbestämmelser skall ränta beräknas på alla fordringar som inte betalats tillbaka …”.
46 Mot bakgrund av vad som sagts ovan har Republiken Italien således felaktigt hävdat att kommissionen har gjort en felaktig tolkning av artikel 32.5 i grundförordningen när den beräknade ränta på de belopp som skulle återtas enligt denna bestämmelse.
47 Republiken Italiens argument enligt vilket den är förhindrad att tillämpa artikel 32.5 i grundförordningen på grund av artikel 2033 i codice civile, vilken innebär att tidpunkten för när ränta ska börja löpa inte med säkerhet kan fastställas eftersom fordran inte har fastställts rättsligt, föranleder inte någon annan bedömning.
48 Först och främst saknar en sådan hänvisning till nationell rätt betydelse vad gäller den enda frågan inom ramen för de aktuella målen, nämligen tolkningen av artikel 32.5 i grundförordningen och närmare bestämt huruvida denna bestämmelse ska anses innefatta ränta.
49 Vidare är det visserligen riktigt att rättstvister om återkrav av belopp som utbetalats felaktigt enligt gemenskapsrätten, i avsaknad av gemenskapsbestämmelser, ska avgöras av de nationella domstolarna med tillämpning av nationell rätt inom de gränser som sätts av gemenskapsrätten, på så sätt att tillämpningen av den nationella rätten inte får medföra att det blir praktiskt taget omöjligt att tillämpa gemenskapsrätten samt att den nationella lagstiftningen inte heller får tillämpas på ett i förhållande till nationella tvister av samma slag diskriminerande sätt (se domstolens dom av den 13 mars 2008 i de förenade målen C‑383/06–C‑385/06, Vereniging Nationaal Overlegorgaan Sociale Werkvoorziening m.fl., REG 2008, s. I‑1561, punkterna 48–50 och där angiven rättspraxis). Även om det härav med nödvändighet följer att alla frågor som avser Republiken Italiens återkrav av de belopp som oriktigt betalats ut från gemenskapsbudgeten, som inte omfattas av några gemenskapsbestämmelser, ska regleras enligt den relevanta nationella rätten, får en sådan tillämpning inte leda till att principen att räntor ska inkluderas enligt artikel 32.5 i grundförordningen inte följs.
50 Slutligen visar, i likhet med vad kommissionen har påpekat, den omständigheten att det utbetalande organet har inkluderat räntan i de belopp som meddelats till kommissionen för att denna ska kunna beräkna de belopp som avses i besluten 2008/396 och 2008/394 att det inte är omöjligt att de belopp som medlemsstaterna ska återbetala enligt artikel 32.5 i grundförordningen kan innefatta ränta. Republiken Italien har vidare inte meddelat kommissionen summan av de belopp som ska återtas enligt artikel l32.5 i grundförordningen exklusive balanserad ränta.
51 Av vad som sagts ovan följer att kommissionen inte har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 32.5 i grundförordningen, när den fann att de belopp som ska återtas från medlemsstaten enligt denna bestämmelse ska innefatta ränta.
52 Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
53 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
54 Kommissionen har yrkat att Republiken Italien ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Italien har tappat målen ska kommissionens yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
följande:
1) Målen T‑274/08 och T‑275/08 förenas vad gäller domen.
2) Talan ogillas i båda målen.
3) Republiken Italien ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 april 2010.
Underskrifter