Målen T‑141/07, T‑142/07, T‑145/07 och T‑146/07

General Technic-Otis Sàrl m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för installation och underhåll av hissar och rulltrappor – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Manipulering av upphandlingar – Uppdelning av marknader – Fastställande av priser”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

2.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget – Åsidosättande av principen att straff och påföljder ska vara individuella – Föreligger inte – Åsidosättande av oskuldspresumtionen – Föreligger inte

(Artikel 81 EG; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

3.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Underförstådd motivering – Tillåtet

(Artikel 253 EG)

4.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget – Dotterbolag som ägs av ett mellanliggande holdingbolag – Omständighet som inte är tillräcklig för att bryta presumtionen

(Artikel 81 EG)

5.      Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Presumtion för att ett moderbolag som innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag kan utöva ett avgörande inflytande på dotterbolaget – De anställda i dotterbolagen har handlat oberoende i förhållande till dessa bolag – Föreligger inte

(Artikel 81 EG)

6.      Konkurrens – Unionsregler – Adressater – Företag – Begrepp – Drift av ekonomisk verksamhet – Enhet som äger en kontrollerande andel i ett bolag och som är delaktig i dess förvaltning – Omfattas

(Artikel 81.1 EG)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om invändningar – En handling som inte är avgörande som stöd för en anmärkning har inte lämnats ut – Bevisbörda

8.      Konkurrens – Böter – Riktlinjerna för beräkning av böter – Juridisk karaktär

(Kommissionens meddelande 98/C 9/03)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Konkret påverkan – Skyldighet att beakta den konkreta påverkan på marknaden – Föreligger inte – Överträdelsens art är av grundläggande betydelse

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Skyldighet att beakta marknadens storlek – Föreligger inte

(Kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A, andra stycket, tredje strecksatsen)

11.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Beaktande av företagets ekonomiska kapacitet att orsaka skada

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens varaktighet – Överträdelser med lång varaktighet – Automatisk höjning av utgångsbeloppet med 10 procent per år

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 B, första stycket, första till tredje strecksatserna)

13.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande verkan – Kriterier för bedömningen av den avskräckande verkan – Beaktande av företagets storlek och samlade resurser

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

14.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böterna i utbyte mot det anklagade företagets samarbete – Villkor – Det bevismaterial som lämnas av företaget ska ha betydande mervärde

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

15.    Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Anmärkning som gjorts i en fotnot till ansökan – Avvisning

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

16.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Icke-påförande av böter eller nedsättning av böter i utbyte mot det anklagade företagets samarbete – Tillämpning av meddelandet om samarbete – Nedsättning utanför meddelandet på grund av att något bestridande inte har gjorts

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelanden 96/C 207/04 och 2002/C 45/03)

17.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Icke-påförande av böter eller nedsättning av böter i utbyte mot det anklagade företagets samarbete – Proportionalitet

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

18.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för eget skön – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

1.      Ett dotterbolags beteende kan tillskrivas moderbolaget då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska band som binder samman dessa två juridiska enheter. I en sådan situation ingår nämligen moder- och dotterbolag i samma ekonomiska enhet och utgör följaktligen ett och samma företag. Den omständigheten att ett moderbolag och dess dotterbolag utgör ett och samma företag i den mening som avses i artikel 81 EG ger kommissionen möjlighet att tillställa moderbolaget ett beslut att ålägga böter utan att det behöver fastställas att moderbolaget personligen har deltagit i överträdelsen.

Kommissionen får inte nöja sig med att konstatera att ett företag kan utöva ett avgörande inflytande på ett annat företag utan att kontrollera huruvida ett sådant inflytande faktiskt har utövats. Tvärtom är kommissionen i princip skyldig att påvisa ett sådant avgörande inflytande med stöd av en rad faktiska omständigheter, särskilt huruvida det ena företaget direkt styr verksamheten i det andra.

I det specifika fallet då ett moderbolag innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag som överträtt unionens konkurrensregler kan detta moderbolag utöva ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende. Vidare föreligger det en presumtion som kan motbevisas om att moderbolaget verkligen utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets beteende.

Under dessa omständigheter är det tillräckligt att kommissionen visar att moderbolaget innehar hela aktiekapitalet i ett dotterbolag för att det ska presumeras att moderbolaget utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets affärspolicy. Kommissionen kan då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som åläggs dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, inte kan förete tillräcklig bevisning för att visa att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden.

Frågan huruvida moderbolagen gemensamt direkt styr verksamheten i dotterbolaget ska bedömas mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall. De bedömningar som kommissionen har gjort avseende de faktiska omständigheterna i tidigare ärenden kan följaktligen inte överföras på omständigheterna i andra fall. Beslut i andra ärenden kan endast vara vägledande, eftersom omständigheterna i ärendena inte är identiska.

Kommissionen gjorde därför en riktig bedömning när den presumerade att moderbolaget utövade ett avgörande inflytande på dotterbolagens affärspolicy under den tid som överträdelsen pågick, när moderbolaget under denna tid direkt innehade hela aktiekapitalet i ett dotterbolag och genom detta bolag indirekt innehade hela aktiekapitalet i dotterbolag i andra medlemsstater.

(se punkterna 56–60, 69, 70, 108 och 381)

2.      Enligt principen att straff ska vara individuella, vilken gäller i varje administrativt förfarande som kan leda till sanktioner enligt unionens konkurrensbestämmelser, kan ett företag endast åläggas sanktioner för gärningar som är hänförliga till just detta företag. Principen måste emellertid tillämpas i överensstämmelse med begreppet företag. Det är nämligen varken fråga om ett förhållande där moderbolaget är anstiftare till dotterbolagets överträdelse eller, i ännu mindre grad, ett förhållande där moderbolaget varit delaktigt i överträdelsen, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG som ger kommissionen befogenhet att rikta ett beslut om åläggande av böter till moderbolaget i en koncern.

Principen om oskuldspresumtion såsom den följer av bland annat artikel 6.2 i Europakonventionen utgör en del av de grundläggande rättigheter som enligt domstolens praxis erkänns i unionens rättsordning, vilket för övrigt bekräftas i artikel 6.2 EU och artikel 48.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Med hänsyn till de aktuella överträdelsernas art samt arten och svårighetsgraden av de därtill knutna sanktionerna ska principen om oskuldspresumtion bland annat tillämpas i förfaranden rörande överträdelser av de konkurrensregler som gäller för företag och som kan leda till åläggande av böter eller föreläggande av vite.

En regel om ansvar för en överträdelse, såsom presumtionen att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande över sina helägda dotterbolag, innebär i detta sammanhang inte ett åsidosättande av oskuldspresumtionen. Europadomstolen har slagit fast att denna bestämmelse inte utgör hinder för faktiska eller rättsliga presumtioner i strafflagstiftning, men kräver att dessa presumtioner omgärdas av skäliga begränsningar som tar hänsyn till sakens allvar och upprätthåller rätten till försvar. Det kan således inte föreligga ett åsidosättande av oskuldspresumtionen, om det i ett konkurrensförfarande dras vissa slutsatser av typiska händelseförlopp enligt tidigare erfarenheter, förutsatt att det står de berörda företagen fritt att motbevisa dessa slutsatser.

(se punkterna 71, 73 och 77)

3.      Det ska av den motivering som krävs enligt artikel 253 EG klart och tydligt framgå hur den unionsmyndighet som har antagit den omtvistade rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning.

Bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG ska inte endast ske utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området.

En motivering kan vara underförstådd, under förutsättning att den ger de berörda personerna möjlighet att få reda på skälen till varför de ifrågavarande åtgärderna vidtagits och ger tribunalen tillräckligt underlag för att utföra sin prövning.

(se punkterna 80, 97, 301 och 302)

4.      Ett moderbolags ställning som holdingbolag i ett diversifierat konglomerat, vars tillsyn över ett av dotterbolagens verksamhet är begränsad till vad som skulle ha krävts enligt de skyldigheter som moderbolaget har gentemot sina egna aktieägare, innebär inte att presumtionen att ett moderbolag är ansvarigt för ett helägt dotterbolags överträdelser av de unionsrättsliga konkurrensreglerna bryts. Inom en koncern är nämligen ett holdingbolag ett bolag vars uppdrag är att samla aktieinnehaven i olika bolag och vars syfte är att säkerställa en enhetlig förvaltning.

(se punkt 84)

5.      Beträffande presumtionen att ett moderbolag är ansvarigt för ett helägt dotterbolags överträdelser av de unionsrättsliga konkurrensreglerna kan inte det förhållandet att vissa anställda handlade tvärtemot moderbolagets instruktioner, särskilt genom att dölja sitt agerande inför sina överordnade och inför moderbolaget, motbevisa presumtionen att de berörda dotterbolagen inte var självständiga. En åtskillnad mellan, å ena sidan, dotterbolagen och, å andra sidan, de anställda vid dessa dotterbolag, vilka påstås ha begått överträdelserna och samtidigt dolt sitt agerande för sina överordnade och för moderbolaget, är konstlad. De anställda har ett förhållande till arbetsgivardotterbolagen som kännetecknas av att de arbetar för och under ledning av vart och ett av dessa företag och att de, så länge anställningsförhållandet varar, ingår i nämnda företag, med vilka de således bildar en ekonomisk enhet.

(se punkt 87)

6.      Begreppet företag omfattar, inom konkurrensrätten, varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras. Det är inte tillräckligt att endast inneha andelar, inte ens ett kontrollerande innehav, för att den enhet som innehar andelarna ska anses bedriva ekonomisk verksamhet, när detta innehav endast föranleder ett utövande av en aktieägares eller delägares rättigheter och, i förekommande fall, erhållande av utdelningar, vilka endast utgör avkastning på en tillgång. En enhet som har ett kontrollerande innehav i ett bolag, och som i praktiken utövar denna kontroll genom att direkt eller indirekt vara delaktig i förvaltningen av bolaget, ska däremot anses delta i det kontrollerade företagets ekonomiska verksamhet. Det kan, i samband med analysen av om det föreligger en ekonomisk enhet mellan flera bolag i en koncern, beaktas vilket inflytande moderbolaget har på prispolicyn, på produktions- och distributionsverksamheten, på försäljningsmål, bruttomarginaler, försäljningskostnader, kassaflöde, lager och marknadsföring, men även samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa bolag. Dessa kan variera från ett fall till ett annat och kan därför inte bli föremål för någon uttömmande uppräkning.

(se punkterna 101 och 103)

7.      Iakttagandet av rätten till försvar i varje förfarande som kan leda till sanktioner, särskilt böter eller viten, utgör en grundläggande unionsrättslig princip. Denna princip ska iakttas även i förfaranden av administrativ karaktär. I det avseendet utgör meddelandet om invändningar ett processrättsligt skydd som är ett utflöde av den grundläggande unionsrättsliga principen om iakttagande av rätten till försvar i varje förfarande. Enligt denna princip ska i synnerhet ett meddelande om invändningar, vilket kommissionen riktar till ett företag som den avser att ålägga sanktioner på grund av att konkurrensreglerna har överträtts, innehålla de väsentliga omständigheter som åberopas mot detta företag, såsom de faktiska omständigheter som kritiseras, hur dessa omständigheter ska kvalificeras och de bevis som kommissionen grundar sig på, detta för att företaget ska ha möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina argument inom ramen för det administrativa förfarande som inletts mot det.

Underlåtenhet att lämna ut en handling utgör ett åsidosättande av rätten till försvar endast om det berörda företaget visar dels att kommissionen lagt denna handling till grund för sin ståndpunkt att det förekommit en överträdelse, dels att denna ståndpunkt endast har kunnat bevisas genom en hänvisning till denna handling. Om det finns annan skriftlig bevisning som parterna har fått kännedom om under det administrativa förfarandet vilken specifikt stöder kommissionens slutsatser, skulle kommissionen fortfarande ha haft fog för sina slutsatser i det omtvistade beslutet, även om den handling som inte lämnats ut inte fick användas som bevisning mot företaget. Det ankommer således på det berörda företaget att visa att den slutsats som kommissionen dragit i sitt beslut skulle ha blivit en annan om en handling som inte lämnats ut, och som kommissionen åberopat gentemot detta företag, inte hade fått användas som bevisning mot företaget.

(se punkterna 122–124 samt 197)

8.      Även om riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget inte kan anses som rättsregler, som administrationen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka administrationen, i ett enskilt fall, inte får avvika utan att ange skäl som är förenliga med principen om likabehandling. Genom att anta sådana förhållningsregler och genom att i samband med reglernas offentliggörande tillkännage att den hädanefter ska tillämpa dem på de fall som omfattas av reglerna, har kommissionen själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen kan således inte frångå dessa regler utan att i förekommande fall riskera att sanktionsåtgärder vidtas mot institutionen på grund av att den har åsidosatt allmänna rättsprinciper, såsom principen om likabehandling eller principen om skydd för berättigade förväntningar. Den metod som kommissionen har åtagit sig att följa vid fastställandet av bötesbeloppet slås dessutom fast i riktlinjerna på ett allmänt och abstrakt sätt. Dessa riktlinjer innebär följaktligen att företagens rättssäkerhet säkerställs.

(se punkterna 137–139)

9.      Bedömningen av hur allvarliga överträdelser mot unionens konkurrensrätt är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom bland annat de särskilda omständigheterna i målet, det sammanhang i vilket målet ingår och böternas avskräckande verkan. Det har emellertid inte fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som måste tas i beaktande.

Enligt punkt 1 A första stycket i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget ska kommissionen, vid bedömningen av överträdelsens allvar, göra en prövning av den konkreta påverkan på marknaden endast när det framgår att denna påverkan är mätbar. Vid bedömningen av en överträdelses konkreta påverkan på marknaden ska kommissionen jämföra med den konkurrenssituation som normalt skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat. Om sökandena inte visar att påverkan av den konkurrensbegränsande samverkan varit märkbar är kommissionen således inte skyldig att ta överträdelsernas konkreta påverkan i beaktande vid bedömningen av deras allvar. Verkan av ett konkurrensbegränsande förfarande är inte ett avgörande kriterium vid bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är. Omständigheter som rör avsikten kan vara viktigare än verkan, framför allt när det rör sig om överträdelser som till sin natur är allvarliga, till exempel en uppdelning av marknader. Överträdelsens art tillmäts därför stor vikt, i synnerhet när en överträdelse ska kvalificeras som ”mycket allvarlig”. Det följer av beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser i riktlinjerna att avtal eller samordnade förfaranden som bland annat syftar till att dela upp marknader redan utifrån deras art kan anses vara ”mycket allvarliga”, utan att dessa beteenden behöver ha någon särskild påverkan eller geografisk omfattning. Denna slutsats stöds av att påverkan på marknaden och konsekvenserna för stora områden av den gemensamma marknaden uttryckligen omnämns i beskrivningen av allvarliga överträdelser, medan det i beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser inte omnämns något krav på konkret påverkan på marknaden eller konsekvenser för ett visst geografiskt område.

Dessa överträdelser anges även bland de exempel på konkurrensbegränsande samverkan som uttryckligen har förklarats vara oförenliga med den gemensamma marknaden i artikel 81.1 c EG. Förutom att en sådan konkurrensbegränsande samverkan allvarligt påverkar konkurrensen medför den en isolering av marknaderna, genom att den tvingar parterna att respektera separata marknader, vilka ofta avgränsas genom nationsgränser, vilket motverkar det huvudsakliga syftet med fördraget, nämligen att integrera gemenskapsmarknaden. Överträdelser av detta slag, särskilt när det är fråga om en horisontell konkurrensbegränsande samverkan, har i rättspraxis även betecknats som ”särskilt allvarliga” eller ”uppenbara överträdelser”.

Den geografiska marknadens omfattning är endast ett av tre relevanta kriterier som enligt riktlinjerna ska beaktas vid helhetsbedömningen av överträdelsens allvar. Bland dessa kriterier, vilka är ömsesidigt beroende av varandra, är överträdelsens art av stor vikt. Den geografiska marknadens omfattning är däremot inte ett självständigt kriterium i den meningen att det endast är överträdelser som omfattar flera medlemsstater som skulle kunna klassificeras som ”mycket allvarliga”. Varken av fördraget, förordning nr 1/2003, riktlinjerna eller av rättspraxis går det att utläsa att endast geografiskt mycket omfattande begränsningar kan klassificeras som mycket allvarliga. Vidare utgör en medlemsstats hela territorium, även om det i jämförelse med andra medlemsstater är relativt litet, i alla händelser en väsentlig del av den gemensamma marknaden.

(se punkterna 135, 151, 152, 156, 158–160, 163, 164, 180, 182–184, 195, 202 samt 206)

10.    När kommissionen antar ett beslut i vilket den konstaterar en överträdelse av unionens konkurrensregler och ålägger böter utgör storleken på den relevanta marknaden i princip inte en obligatorisk omständighet, utan endast en relevant omständighet bland andra när det gäller att bedöma hur allvarlig en överträdelse är. Kommissionen är inte skyldig att avgränsa den relevanta marknaden eller bedöma storleken på denna marknad, när den aktuella överträdelsen har ett konkurrensbegränsande syfte. Det föreskrivs nämligen inte i riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att bötesbeloppet ska beräknas på grundval av företagens totala omsättning eller deras omsättning på den relevanta marknaden. Riktlinjerna utgör emellertid inte heller något hinder mot att kommissionen tar dessa faktorer i beaktande då den fastställer bötesbeloppet, för att säkerställa att unionsrättens allmänna principer iakttas och då omständigheterna så kräver.

Kommissionen fastställer, för överträdelser som begåtts i flera medlemsstater, de allmänna utgångsbeloppen för böterna på ett konsekvent sätt, när den – med hänsyn till storleken på de marknader som påverkats – fastställer högre allmänna utgångsbelopp ju större marknadsstorleken var, utan att för den skull tillämpa en exakt matematisk formel.

Mot denna bakgrund finns det inte skäl att minska det allmänna utgångsbeloppet för böter för en överträdelse som begåtts i Luxemburg, vilket motsvarar hälften av den miniminivå som normalt föreskrivs i riktlinjerna för en mycket allvarlig överträdelse, eller att anse att beloppet är orimligt högt.

(se punkterna 168–172, 174, 176, 177, 180 samt 203)

11.    Inom ramen för beräkningen av böter som åläggs med stöd av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 är det en naturlig följd av kommissionens utövande av sin behörighet enligt den bestämmelsen att kommissionen behandlar de berörda företagen olika. Kommissionen ska nämligen, inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, individualisera sanktionen med hänsyn till de berörda företagens beteenden och särdrag i syfte att i varje enskilt fall säkerställa den fulla verkan av unionens konkurrensregler. I enlighet med detta föreskrivs, vid en överträdelse av ett visst allvar, riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget att om en överträdelse begås av flera företag, såsom vid karteller, kan det vara nödvändigt att variera det allmänna utgångsbeloppet för att fastställa ett särskilt utgångsbelopp genom att ta hänsyn till vikten, och således den konkreta påverkan på konkurrensen, av varje företags beteende i samband med överträdelsen, särskilt när det är stor skillnad i storlek på de företag som begått en överträdelse av samma slag. Det är i synnerhet nödvändigt att beakta de överträdande företagens faktiska ekonomiska kapacitet att vålla andra aktörer, särskilt konsumenterna, betydande skada.

I riktlinjerna anges även att principen om lika sanktioner för samma beteende kan leda till, om omständigheterna kräver det, att olika belopp tillämpas på de berörda företagen utan att denna skillnad följer en enkel beräkningskalkyl.

Kommissionen iakttar således principen om likabehandling när den tar i beaktande skillnaderna mellan situationen för ett företag som deltagit i en del av ett konkurrensbegränsade samarbete och situationen för de företag som deltagit i samarbetets samtliga delar och därför tar i beaktande olika omsättningar för de båda kategorierna av företag.

(se punkterna 210–212, 220 och 221)

12.    Överträdelsens varaktighet är en av de faktorer som enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ska beaktas vid fastställande av det bötesbelopp som ska åläggas företag som har gjort sig skyldiga till överträdelser av konkurrensreglerna. När det avser överträdelsens varaktighet görs det, i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, en åtskillnad mellan överträdelser med kort varaktighet (normalt kortare än ett år), avseende vilka det utgångsbelopp som fastställts på grundval av överträdelsens allvar inte ska höjas, överträdelser med medellång varaktighet (normalt ett till fem år), avseende vilka detta belopp kan höjas med 50 procent, och överträdelser med lång varaktighet (normalt längre än fem år), avseende vilka detta belopp för varje år kan höjas med 10 procent. Det var således med tillämpning av de regler i riktlinjerna som kommissionen själv har åtagit sig att följa som den höjde utgångsbeloppet för böterna med 80 procent, det vill säga 10 procent för varje år, med anledning av en överträdelse som pågick i mer än åtta år. Denna höjning på 80 procent kan inte anses vara uppenbart oproportionerlig med tanke på överträdelsens långa varaktighet.

När det är fråga om en enda fortlöpande överträdelse, vilken kännetecknas av att deltagarna i överträdelsen, under hela den tid som överträdelsen pågick, hade som gemensamt mål att bland annat fördela projekt mellan sig och begränsa sitt individuella affärsbeteende när de ingav anbud, och vilken därför var ”mycket allvarlig” under hela den aktuella perioden, har kommissionen rätt att tillämpa samma höjning avseende hela den period som överträdelsen pågick.

(se punkterna 225, 226, 228, 229 samt 232)

13.    Behovet av att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan kräver, när det inte motiverar en höjning av den allmänna bötesnivån inom ramen för genomförandet av en konkurrenspolitik, att bötesbeloppet anpassas för att hänsyn ska tas till den eftersträvade inverkan på det företag som åläggs böterna. Detta för att böterna inte ska bli försumbara eller, tvärtom, orimligt höga, särskilt med hänsyn till det berörda företagets ekonomiska kapacitet, i enlighet med kravet på att böternas effektivitet ska säkerställas, å ena sidan, och kravet på att proportionalitetsprincipen ska iakttas, å andra sidan.

Kommissionen har rätt att använda den totala omsättningen för vart och ett av de företag som ingår i en kartell som relevant kriterium vid fastställandet av en avskräckande multiplikator. Ett företags storlek och samlade resurser utgör således de relevanta kriterierna med hänsyn till det mål som eftersträvas, nämligen att säkerställa böternas effektivitet genom att anpassa bötesbeloppet till företagets samlade resurser och dess förmåga att uppbringa de medel som krävs för att betala nämnda böter. Fastställandet av omfattningen av höjningen av utgångsbeloppet för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan syftar nämligen snarare till att säkerställa böternas effektivitet än till att ta hänsyn till den skada som överträdelsen har medfört för den normala konkurrensen och därmed den nämnda överträdelsens allvar.

Den omständigheten att det inte gjordes någon bedömning av sannolikheten för att företaget skulle begå upprepade överträdelser medför dock inte att multiplikatorn är rättsstridig. Det samband som finns mellan företagens storlek och samlade resurser, å ena sidan, och behovet av att säkerställa böternas avskräckande verkan, å andra sidan, kan inte ifrågasättas. Tribunalen anser att ett stort företag med betydande finansiella resurser i jämförelse med de övriga deltagarna i en konkurrensbegränsande samverkan lättare kan uppbringa de medel som krävs för att betala sina böter, vilket motiverar att det, för att böterna ska få en tillräckligt avskräckande verkan, särskilt med tillämpning av en multiplikator, åläggs böter som proportionellt sett är högre än de böter som för samma överträdelse åläggs ett företag som inte har sådana resurser.

Höjningen av utgångsbeloppet för att säkerställa böternas avskräckande verkan avser att garantera att böterna blir effektiva med hänsyn till företagets finansiella kapacitet. Kommissionen är därför inte skyldig när den fastställer den multiplikator som ska tillämpas att ta i beaktande företagets ansträngningar för att förhindra överträdelser av konkurrensreglerna.

(se punkterna 239–242, 245 och 247)

14.    Syftet med meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden är att med iakttagande av överordnade rättsregler ange de kriterier som kommissionen avser att tillämpa när den använder sitt utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av böter för överträdelser av unionens konkurrensregler. Den begränsning av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen själv har infört, genom att anta detta meddelande, är dock inte oförenlig med det förhållandet att institutionen alltjämt har ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning.

Kommissionen har således ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den tar ställning till huruvida det bevismaterial som lagts fram av ett företag som önskar omfattas av meddelandet om samarbete har betydande mervärde, i den mening som avses i punkt 21 i det meddelandet.

Kommissionen har även, efter att ha konstaterat att bevismaterialet har ett betydande mervärde i den mening som avses i punkt 21 i meddelandet om samarbete, ett utrymme för skönsmässig bedömning när den ska fastställa den exakta nivån på den nedsättning av bötesbeloppet som det berörda företaget ska beviljas. I punkt 23 b första stycket i nämnda meddelande föreskrivs nämligen intervaller för nedsättningen av bötesbeloppet för de olika kategorier av företag som avses.

Mot denna bakgrund har kommissionen inte uppenbart överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning genom att bevilja en nedsättning av böterna inom dessa intervall, när bevismaterialet, oavsett dess kvalitet och nytta, gavs in vid en tidpunkt när kommissionen redan förfogade över tillräckliga uppgifter för att styrka en överträdelse av artikel 81 EG, redan hade genomfört en rad inspektioner och redan hade mottagit en ansökan enligt meddelandet från ett annat företag.

(se punkterna 260, 261, 263–265, 270, 273, 274, 278, 282–284, 289, 291, 295, 298, 309–312, 322, 323, 326, 328–332, 345–349, 375 samt 377)

15.    En anmärkning, vilken har angetts i en fotnot i ansökan och inte på något sätt har utvecklats av sökandena, uppfyller inte kraven i artikel 44.1 c i rättegångsreglerna och kan därför inte tas upp till prövning.

(se punkt 338)

16.    Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen, genom att ge tydliga försäkringar, har väckt grundade förhoppningar. Däremot kan inte en person med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts, om administrationen inte har gett någon tydlig försäkran. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa utgör en sådan försäkran.

I samband med fastställandet av böterna för en överträdelse av unionens konkurrensregler, utgör kommissionens tillkännagivande i meddelandet om invändningar att institutionen avser att bevilja en nedsättning av böterna utanför meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden inte en tydlig försäkran om omfattningen eller nivån på den nedsättning som företagen i förekommande fall skulle beviljas, vilket gör att det under inga omständigheter kan uppstå några berättigade förväntningar i det avseendet.

Kommissionens beslutspraxis utgör inte den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet.

(se punkterna 359–364)

17.    Proportionalitetsprincipen innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.

Ett kommissionsbeslut i vilket det endast beviljas en minsta nedsättning om 1 procent av bötesbeloppet på grund av att de faktiska omständigheterna inte bestritts innebär inte ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, med hänsyn till att den tillkommer utöver de nedsättningar av böterna som redan beviljats inom ramen för meddelandet om samarbete och meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden och till att samarbete som erbjuds efter meddelandet om invändningar har ett begränsat värde.

(se punkterna 366, 370 och 383)

18.    Beträffande iakttagandet av proportionalitetsprincipen i samband med fastställandet av böterna för överträdelser av unionens konkurrensregler gäller att bötesbeloppet ska stå i rimlig proportion till de eftersträvade målen, det vill säga till iakttagandet av konkurrenslagstiftningen, och att det bötesbelopp som åläggs ett företag på grund av en konkurrensrättslig överträdelse ska stå i proportion till överträdelsen, bedömd i dess helhet, med beaktande av bland annat hur allvarlig den varit. Vid fastställandet av bötesbeloppet får kommissionen dessutom beakta att det är nödvändigt att säkerställa att böterna har en tillräckligt avskräckande verkan.

(se punkt 384)