TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen)
den 3 februari 2021 (*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder som vidtagits med hänsyn till situationen i Ukraina – Frysning av tillgångar – Förteckning över de personer, enheter och organ som omfattas av frysningen av penningmedel och ekonomiska resurser – Beslut att låta sökandens namn kvarstå i förteckningen – Rådets skyldighet att kontrollera att beslutet av en myndighet i tredjeland har fattats med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd”
I mål T‑258/20,
Oleksandr Viktorovytj Klymenko, Moskva (Ryssland), företrädd av advokaten M. Phelippeau,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av A. Vitro och P. Mahnič, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 263 FEUF med yrkande om ogiltigförklaring av rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 71, 2020, s. 10), och av rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 71, 2020, s. 1), i den del sökandens namn har bibehållits i förteckningen över de personer, enheter och organ som omfattas av dessa restriktiva åtgärder,
meddelar
TRIBUNALEN (femte avdelningen),
sammansatt av ordföranden D. Spielmann samt domarna O. Spineanu-Matei och R. Mastroianni (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Detta mål är ett av de mål som har samband med de restriktiva åtgärder som vidtagits mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina till följd av att demonstrationerna på Självständighetstorget i Kiev (Ukraina) slogs ned i februari 2014.
2 Sökanden, Oleksandr Viktorovytj KIymenko, har varit minister för intäkts- och avgiftsfrågor i Ukraina.
3 Den 5 mars 2014 antog Europeiska unionens råd beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 26). Samma dag antog rådet förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina (EUT L 66, 2014, s. 1).
4 Skälen 1 och 2 i beslut 2014/119 har följande lydelse:
”(1) Den 20 februari 2014 fördömde rådet i starkaste ordalag allt bruk av våld i Ukraina. Rådet uppmanade till ett omedelbart upphörande av våldet i Ukraina, och full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det uppmanade Ukrainas regering att visa största möjliga återhållsamhet och oppositionsledarna att ta avstånd från dem som tillgriper radikala åtgärder, inbegripet våld.
(2) Den 3 mars 2014 enades rådet om att fokusera restriktiva åtgärder på att frysa och driva in tillgångar för personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, i syfte att befästa och stödja rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna i Ukraina.”
5 I artikel 1.1 och 1.2 i beslut 2014/119 föreskrivs följande:
”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.
2. Inga penningmedel eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt göras tillgängliga för eller utnyttjas till gagn för de fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som förtecknas i bilagan.”
6 De närmare villkoren för denna frysning fastställs i artikel 1.3–1.6 i beslut 2014/119.
7 De restriktiva åtgärderna i fråga infördes, i överensstämmelse med beslut 2014/119, genom förordning nr 208/2014, där närmare bestämmelser om åtgärderna fastställs, i allt väsentligt i samma ordalag som i nämnda beslut.
8 Namnen på de personer som avses i beslut 2014/119 och i förordning nr 208/2014 återfinns i förteckningen i bilagan till nämnda beslut och i bilaga I till nämnda förordning (nedan kallad förteckningen), och där anges även motiveringen till varför personerna har upptagits i förteckningen. Från början fanns inte sökandens namn med i förteckningen.
9 Beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014 ändrades genom rådets genomförandebeslut 2014/216/Gusp av den 14 april 2014 om genomförande av beslut 2014/119 (EUT L 111, 2014, s. 91), och genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 381/2014 av den 14 april 2014 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 111, 2014, s. 33) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från april 2014).
10 Genom rättsakterna från april 2014 beslutades att sökanden skulle läggas till i förteckningen med personuppgiften ”f.d. minister för intäkts- och avgiftsfrågor”, jämte följande motivering:
”Person som är föremål för utredning i Ukraina för inblandning i brott i samband med förskingring av ukrainska statliga medel och olaglig utförsel av medlen ur Ukraina.”
11 Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från april 2014, i den del de avsåg honom, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 juni 2014. Talan registrerades med målnummer T‑494/14.
12 Den 29 januari 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/143 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 24, 2015, s. 16) och förordning (EU) 2015/138 om ändring av förordning nr 208/2014 (EUT L 24, 2015, s. 1).
13 I beslut 2015/143 förtydligades, med verkan från den 31 januari 2015, kriterierna för upptagande i förteckningen av personer som omfattas av frysningen av tillgångar. I synnerhet ersattes artikel 1.1 i beslut 2014/119 med följande:
”1. Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs av, innehas av eller kontrolleras av personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel och personer som är ansvariga för kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Ukraina, och fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ som har anknytning till dessa, enligt förteckningen i bilagan, ska frysas.
Vid tillämpningen av detta beslut innefattar personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska offentliga medel personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna
a) för förskingring av ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta, eller
b) för missbruk av tjänsteställning som en offentlig tjänsteman gör sig skyldig till för att uppnå oskäliga fördelar för sig själv eller för en tredje part, vilket orsakar en förlust för ukrainska offentliga medel eller tillgångar, eller för medverkan till detta.”
14 Genom förordning 2015/138 ändrades förordning nr 208/2014 i överensstämmelse med beslut 2015/143.
15 Den 5 mars 2015 antog rådet beslut (Gusp) 2015/364 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 62, 2015, s. 25) och genomförandeförordning (EU) 2015/357 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 62, 2015, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2015). Genom beslut 2015/364 ändrades för det första artikel 5 i beslut 2014/119 så, att de restriktiva åtgärderna förlängdes, vad gäller sökanden, till och med den 6 mars 2016, och för det andra ändrades bilagan till beslutet. Genom genomförandeförordning 2015/357 ändrades i enlighet härmed bilaga I till förordning nr 208/2014.
16 Genom rättsakterna från mars 2015 beslutades att sökandens namn skulle kvarstå i förteckningen med personuppgiften ”f.d. minister för intäkts- och avgiftsfrågor” tillsammans med följande nya motivering:
”Person som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar och för missbruk av tjänsteställning i egenskap av offentlig tjänsteman i syfte att uppnå oskäliga fördelar för sig själv och för tredje man, vilket orsakat förluster för Ukrainas offentliga medel eller tillgångar.”
17 Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2015, i den del de avsåg honom, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 15 maj 2015. Talan registrerades med målnummer T‑245/15.
18 Den 4 mars 2016 antog rådet beslut (Gusp) 2016/318 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 60, 2016, s. 76) och genomförandeförordning (EU) 2016/311 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 60, 2016, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2016).
19 Rättsakterna från mars 2016 innebar att tillämpningen av de restriktiva åtgärderna förlängdes, bland annat avseende sökanden, till och med den 6 mars 2017. Motiveringen till hans upptagande i förteckningen ändrades inte i förhållande till rättsakterna från mars 2015.
20 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 28 april 2016 justerade sökanden, med stöd av artikel 86 i tribunalens rättegångsregler, sin talan i mål T‑245/15 och yrkade även ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2016, i den del de avsåg honom.
21 Genom beslut av den 10 juni 2016, Klymenko/rådet (T‑494/14, EU:T:2016:360), meddelat med stöd av artikel 132 i tribunalens rättegångsregler, biföll tribunalen den talan som nämnts i punkt 11 ovan, eftersom det var uppenbart att den var välgrundad och ogiltigförklarade följaktligen rättsakterna från april 2014 i den del de avsåg sökanden.
22 Den 3 mars 2017 antog rådet beslut (Gusp) 2017/381 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 58, 2017, s. 34) och genomförandeförordning (EU) 2017/374 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 58, 2017, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2017).
23 Rättsakterna från mars 2017 innebar att tillämpningen av de restriktiva åtgärderna förlängdes till och med den 6 mars 2018, utan att motiveringen till sökandens upptagande i förteckningen ändrades i förhållande till rättsakterna från mars 2015.
24 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 27 mars 2017 justerade sökanden på nytt sin talan i mål T‑245/15 och yrkade även ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2017, i den del de avsåg honom.
25 Genom dom av den 8 november 2017, Klymenko/rådet (T‑245/15, ej publicerad, EU:T:2017:792), ogillade tribunalen sökandens samtliga yrkanden angivna i punkterna 17, 20 och 24 ovan.
26 Sökanden överklagade domen av den 8 november 2017, Klymenko/rådet (T‑245/15, ej publicerad, EU:T:2017:792) till domstolen den 5 januari 2018. Överklagandet registrerades med målnummer C‑11/18 P.
27 Den 5 mars 2018 antog rådet beslut (Gusp) 2018/333 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 63, 2018, s. 48) och genomförandeförordning (EU) 2018/326 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 63, 2018, s. 5) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2018).
28 Rättsakterna från mars 2018 innebar att tillämpningen av de aktuella restriktiva åtgärderna förlängdes till och med den 6 mars 2019, utan att motiveringen till sökandens upptagande i förteckningen ändrades i förhållande till rättsakterna från mars 2015.
29 Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2018, i den del de avsåg honom, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 30 april 2018. Talan registrerades med målnummer T‑274/18.
30 Den 4 mars 2019 antog rådet beslut (Gusp) 2019/354 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 64, 2019, s. 7) och genomförandeförordning (EU) 2019/352 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 64, 2019, s. 1) (nedan gemensamt kallade rättsakterna från mars 2019).
31 Rättsakterna från mars 2019 innebar att tillämpningen av de aktuella restriktiva åtgärderna förlängdes till och med den 6 mars 2020. Sökandens namn kvarstod i förteckningen, med samma motivering som den som anges i punkt 16 ovan och med en precisering om att hans rätt till försvar och till ett effektivt rättsligt skydd respekterats i samband med de straffrättsliga förfaranden som rådet grundat sig på.
32 Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från mars 2019, i den del de avsåg honom, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 maj 2019. Talan registrerades med målnummer T‑295/19.
33 Genom dom av den 11 juli 2019, Klymenko/rådet (T‑274/18, EU:T:2019:509), ogiltigförklarade tribunalen rättsakterna från mars 2018, i den del de avsåg sökanden.
34 Genom dom av den 26 september 2019, Klymenko/rådet (C‑11/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:786), upphävde domstolen domen av den 8 november 2017, Klymenko/rådet (T‑245/15, ej publicerad, EU:T:2017:792) (se ovan punkt 25), och ogiltigförklarade rättsakterna från mars 2015, mars 2016 och mars 2017 i den del de avsåg sökanden.
35 Mellan november 2019 och januari 2020 utväxlade rådet och sökanden flera skrivelser rörande en eventuell förlängning av de restriktiva åtgärderna i hans avseende. Rådet översände i synnerhet flera skrivelser från Ukrainas riksåklagarämbete (nedan kallat riksåklagaren) till sökanden rörande de straffrättsliga förfaranden som han var föremål för och som låg till grund för rådets planerade förlängning.
36 Den 5 mars 2020 antog rådet beslut (Gusp) 2020/373 om ändring av beslut 2014/119 (EUT L 71, 2020, s. 10) och genomförandeförordning (EU) 2020/370 om genomförande av förordning nr 208/2014 (EUT L 71, 2020, s. 1) (nedan gemensamt kallade de angripna rättsakterna).
37 De angripna rättsakterna innebar att tillämpningen av de aktuella restriktiva åtgärderna förlängdes till och med den 6 mars 2021. Sökandens namn kvarstod i förteckningen med samma motivering som den som angetts i punkt 16 ovan, tillsammans med följande precisering:
”Det straffrättsliga förfarandet avseende förskingring av offentliga medel eller tillgångar pågår fortfarande. Uppgifter i rådets ärendeakt visar att man har respekterat Oleksandr Viktorovych Klymenkos rätt till försvar och till ett effektivt rättsligt skydd i samband med de straffrättsliga förfaranden som rådet har grundat sig på. Det påvisas i synnerhet av undersökningsdomarens beslut av den 1 mars 2017 och den 5 oktober 2018 om tillstånd till en särskild utredning i den tilltalades utevaro, undersökningsdomarens beslut av den 8 februari 2017 och den 19 augusti 2019 om tillstånd till en förebyggande åtgärd i form av häktning och av att försvaret håller på att sätta sig in i materialet i det straffrättsliga förfarandet.”
38 Genom skrivelse av den 6 mars 2020 underrättade rådet sökanden om att de restriktiva åtgärderna gentemot honom bibehölls. I den skrivelsen bemötte rådet de synpunkter som sökanden hade framfört i skrivelse av den 23 januari 2020 samt översände de angripna rättsakterna till honom. Rådet angav också den frist inom vilken sökanden bereddes tillfälle att framföra synpunkter innan beslutet om att låta hans namn kvarstå i förteckningen fattades.
Faktiska omständigheter sedan talan väcktes
39 Genom dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet (T‑295/19, EU:T:2020:287), ogiltigförklarade tribunalen rättsakterna från mars 2019, i den del de avsåg sökanden.
Förfarandet och parternas yrkanden
40 Sökanden har väckt den nu aktuella talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 maj 2020.
41 Rådet inkom med sitt svaromål den 17 juli 2020.
42 Genom skrivelse av den 29 juli 2020 bereddes sökanden, enligt artikel 83.3 i rättegångsreglerna, tillfälle att inge en replik för att besvara de argument som rådet framfört med avseende på den andra grunden, som bland annat avsåg en felaktig bedömning, med beaktande av den bedömning tribunalen gjorde i domen av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet (T‑295/19, EU:T:2020:287).
43 Den 3 september 2020 inkom repliken till tribunalens kansli.
44 Dupliken inkom till tribunalens kansli den 9 oktober 2020. Samma dag avslutades den skriftliga delen av förfarandet.
45 Enligt artikel 106.3 i rättegångsreglerna får tribunalen, om muntlig förhandling inte har begärts av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet har avslutats, besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet. I förevarande fall anser tribunalen att handlingarna i målet utgör tillräckligt underlag och har därför beslutat, i avsaknad av en sådan begäran, att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.
46 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara de angripna rättsakterna i de delar de avser honom, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
47 Rådet har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– i andra hand, för det fall de angripna rättsakterna ogiltigförklaras i de delar de avser sökanden, förordna att verkningarna av beslut 2020/373 ska bestå till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av genomförandeförordning 2020/370 får verkan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
48 Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, den andra avser en uppenbart oriktig bedömning och maktmissbruk, den tredje avser i huvudsak ett åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, den fjärde avser avsaknaden av rättslig grund och den femte avser ett åsidosättande av rätten till egendom.
49 Tribunalen prövar först den andra och den tredje grunden, vilka prövas tillsammans. Genom dessa grunder har sökanden bland annat kritiserat rådet för att det inte i tillräcklig utsträckning kontrollerade om de ukrainska myndigheterna iakttagit sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd, vilket enligt sökanden innebär att rådet gjorde en oriktig bedömning när det antog de angripna rättsakterna.
50 Sökanden har i samband med dessa grunder bland annat gjort gällande att rådet underlät att kontrollera om de brottmålsförfaranden som rör honom och som avser referensnummer 42017000000000113 (nedan kallat förfarande 113) och referensnummer 42014000000000521 (nedan kallat förfarande 521), som rådet lade till grund för sitt beslut att vidhålla de restriktiva åtgärderna mot honom, genomfördes med iakttagande av hans rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd.
51 Enligt sökanden lämnade riksåklagaren inte några tillfredsställande svar på de frågor som rådet ställt angående iakttagandet av hans rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd, förloppet av de brottmålsförfaranden som avser honom samt de olika berörda utredande myndigheternas behörighet, deras inbördes förhållande och överföringen av utredningarna dem emellan. Sökanden har således i huvudsak gjort gällande att rådet inte gjorde tillräckliga kontroller och inte beaktade den bevisning han ingett angående de processuella oegentligheter som de ukrainska myndigheterna begått och deras bristande oberoende.
52 Sökanden har, för det första, gjort gällande att hans namn, den 20 juni 2019, inte fanns upptaget i den förteckning över internationellt eftersökta personer som upprättats av Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) (nedan kallad Interpols förteckning över eftersökta personer), såsom framgår av de intyg som lämnats av sekretariatet för kommissionen för kontroll av Interpols akter.
53 Sökanden har, för det andra, gjort gällande att rådet underlät att kontrollera att hans rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits i samband med att förundersökningarna, som redan hade avslutats, överlämnades till Ukrainas nationella byrå för korruptionsbekämpning, vilket dessutom gjordes sex år efter det att de inletts.
54 Sökanden har, för det tredje, gjort gällande att det beslut som fattades av förundersökningsdomaren vid Petchersk distriktsdomstol i Kiev (nedan kallad Petchersk domstol) den 5 oktober 2018 (nedan kallat förundersökningsdomarens beslut av den 5 oktober 2018), om tillstånd att inleda en särskild utredning beträffande honom i hans utevaro, inte fattades med iakttagande av hans rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd.
55 Sökanden har, för det fjärde, gjort gällande att lagföringen av honom i Ukraina har pågått längre än vad som är skäligt, i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), och att det är uppenbart att de ukrainska myndigheternas enda syfte är att motivera att de aktuella restriktiva åtgärderna bibehålls, eftersom riksåklagaren så gott som varje år hänvisar till ett nytt förfarande som försetts med ett annat nummer, men som systematiskt avser samma överträdelser. Det förhållandet att förundersökningarna har pågått under alltför lång tid beror dessutom endast på de myndigheter som genomfört dem, vilka inte fattat något beslut om att väcka åtal vid domstol.
56 Sammantaget åsidosatte rådet, enligt sökanden, sin skyldighet att kontrollera att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits, trots att sökanden vid flera tillfällen gjorde gällande att de åsidosatts.
57 I repliken har sökanden dessutom gjort gällande att avdelningen för överklaganden vid Ukrainas antikorruptionsdomstol genom dom av den 13 maj 2020 (nedan kallad domen av den 13 maj 2020), upphävde undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019 om tillstånd till en förebyggande åtgärd i form av häktning av sökanden (nedan kallat undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019), på grund av att ett av de villkor som enligt den ukrainska straffprocesslagen (nedan kallad straffprocesslagen) ska vara uppfyllda för att kunna fatta ett sådant beslut inte var uppfyllt, nämligen att namnet på den berörda personen ska vara upptaget i en internationell förteckning över eftersökta personer.
58 Rådet har gjort gällande att det av skriftväxlingen med sökanden framgår att rådet beaktade sökandens synpunkter, att det kontrollerade huruvida dessa synpunkter var välgrundade, genom att även ställa precisa frågor och få klargöranden från de ukrainska myndigheterna, och att rådet, mot bakgrund av de uppgifter som det mottog från dessa myndigheter, ansåg att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd inte hade åsidosatts och att det fanns tillräckliga skäl för att behålla sökandens namn i förteckningen.
59 Rådet har dessutom påpekat att sökanden utövat sin rätt att företrädas av en advokat i Ukraina i de förfaranden som rör honom och ändamålsenligt använt sig av sina rättigheter, så till den grad att han ibland har vunnit framgång med sina överklaganden. Enligt rådets mening framgår det inte av sökandens skrivelser till rådet att han gjort gällande de rättsmedel som han enligt straffprocesslagen hade att tillgå i vissa processuella situationer, exempelvis vid avbrott i förundersökningarna eller när de inte avslutats inom föreskriven tid.
60 Rådet har dessutom erinrat om att flera domstolsbeslut har meddelats med avseende på sökanden. Det rör sig om undersökningsdomarens beslut av den 1 mars 2017 och av den 5 oktober 2018 om tillstånd att inleda en särskild förundersökning i sökandens utevaro inom ramen för förfarande 113 respektive förfarande 521, samt undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019 om tillstånd till en förebyggande åtgärd i form av häktning i samband med förfarande 113. Vad gäller det sistnämnda beslutet konstaterade undersökningsdomaren att misstankarna hade delgetts på ett giltigt sätt år 2014 och att sökandens namn hade förts upp på den internationella förteckningen över eftersökta personer den 10 juni 2019. Rådet anser i detta hänseende att det inte går att dra någon slutsats utifrån de intyg om att sökanden inte finns upptagen i Interpols förteckning över eftersökta personer, vilka sökanden ingett, eftersom de upprättats efter det datum då det angavs att sökandens namn inte fanns med i förteckningen, det vill säga den 10 oktober 2018.
61 Sammanfattningsvis anser rådet att det har kunnat kontrollera att ett antal beslut i brottmålsförfarandena mot sökanden antagits med iakttagande av sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd.
62 Vad beträffar sökandens resonemang rörande de långa utredningstiderna och den omständigheten att åtal inte har väckts mot honom har rådet påpekat att det begärt och erhållit klargöranden i detta avseende från de ukrainska myndigheterna om att förundersökningarna avseende förfarande 113 och förfarande 521 avslutades under 2017 respektive i oktober 2018, och att försvaret håller på att sätta sig in i akten, vilket visar att förfarandet fortskrider.
63 Vad slutligen gäller domen av den 13 maj 2020 har rådet gjort gällande att den inte kan beaktas vid bedömningen av lagenligheten av de angripna rättsakterna, eftersom domen meddelades efter det att de angripna rättsakterna hade antagits. Dessutom, och under alla omständigheter, avser denna dom endast förfarande 113, och den ger stöd för att sökanden har kunnat utöva sina rättigheter.
64 Det framgår av fast rättspraxis att unionsdomstolarna vid prövningen av restriktiva åtgärder ska säkerställa en i princip fullständig prövning av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av unionens rättsordning och till vilka hör bland annat rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till försvar, såsom dessa rättigheter stadfästs i artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 59 och där angiven rättspraxis).
65 För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan ska vara effektiv krävs det att unionsdomstolen – inom ramen för sin prövning av lagenligheten av de skäl som ligger till grund för beslutet att uppföra eller bibehålla en person i förteckningen över personer som omfattas av restriktiva åtgärder – försäkrar sig om att beslutet, som är individuellt i förhållande till den berörda personen, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i den motivering som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolsprövningen inte är begränsad till en bedömning av huruvida de angivna skälen är sannolika i abstrakt mening, utan avser frågan huruvida det föreligger tillräckligt klart och konkret stöd för dessa skäl, eller åtminstone för ett av dem som i sig anses räcka som grund för dessa rättsakter (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 60 och där angiven rättspraxis).
66 Ett beslut att gentemot en person som har fastställts som ansvarig för förskingring av medel som tillhör ett tredjeland vidta och bibehålla sådana restriktiva åtgärder som de som föreskrivs i beslut 2014/119 och förordning nr 208/2014, i ändrad lydelse, bygger i allt väsentligt på ett beslut av en behörig myndighet i det landet att inleda och genomföra en brottsutredning avseende denna person i fråga om brottet förskingring av offentliga medel (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
67 Även om rådet således, enligt ett sådant kriterium för uppförande i förteckningen som det som angetts i punkt 13 ovan, får grunda ett beslut om restriktiva åtgärder på ett beslut som fattats i tredjeland, innebär den skyldighet att iaktta rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd som åvilar denna institution att rådet ska försäkra sig om att dessa rättigheter har iakttagits av myndigheterna i det tredjeland som antog nämnda beslut (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
68 Kravet på att rådet ska kontrollera att de beslut som fattats i tredjeland och som rådet har för avsikt att lägga till grund för sitt eget beslut har fattats med iakttagande av nämnda rättigheter syftar till att säkerställa att åtgärder i form av frysning av tillgångar endast vidtas eller bibehålls på grundval av faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag och, på så vis, till att skydda de berörda personerna eller enheterna. Rådet kan således endast anse att ett beslut att vidta eller bibehålla sådana åtgärder bygger på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för beslutet efter att själv ha kontrollerat om rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd iakttogs när det berörda tredjelandet antog det beslut som rådet avser att lägga till grund för åtgärderna (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 63 och där angiven rättspraxis).
69 Det är visserligen riktigt att den omständigheten att det berörda tredjelandet tillhör de stater som har anslutit sig till Europakonventionen innebär att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) ska kontrollera efterlevnaden av de grundläggande rättigheter som garanteras av Europakonventionen, vilka i enlighet med artikel 6.3 FEU utgör en del av unionsrätten i form av allmänna principer. Denna omständighet kan emellertid inte medföra att den kontroll som angetts i punkt 68 ovan blir överflödig (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
70 Rådet är enligt rättspraxis skyldigt att i motiveringen till ett beslut att vidta eller bibehålla restriktiva åtgärder gentemot en person eller en enhet, om än kortfattat, ange på vilka grunder det anser att det beslut som fattats i tredjeland – som rådet har för avsikt att lägga till grund för sitt eget beslut – har antagits med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd. Det åligger sålunda rådet, för att fullgöra sin motiveringsskyldighet, att i beslutet att vidta restriktiva åtgärder ange att det har kontrollerat att det beslut som fattats i tredjeland och som rådet baserar dessa åtgärder på har fattats med iakttagande av dessa rättigheter (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 65 och där angiven rättspraxis).
71 När rådet grundar införandet eller bibehållandet av restriktiva åtgärder, såsom de som är aktuella i förevarande fall, på ett beslut som fattats i ett tredjeland att inleda och genomföra en brottsutredning avseende den berörda personen för förskingring av offentliga medel eller tillgångar måste rådet sammanfattningsvis dels förvissa sig om att myndigheterna i det berörda tredjelandet vid tidpunkten för antagandet av nämnda beslut iakttog rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd för den person som är föremål för brottsutredningen, dels i beslutet om införande av restriktiva åtgärder ange skälen till att det anser att nämnda beslut som fattades i tredjeland fattades med iakttagande av dessa rättigheter (dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 66).
72 Det är mot bakgrund av dessa principer, utvecklade i rättspraxis, som tribunalen ska pröva huruvida rådet har iakttagit sina skyldigheter.
73 Tribunalen framhåller inledningsvis att rådet visserligen i de angripna rättsakterna (se punkt 37 ovan) angav av vilka skäl det fann att de ukrainska myndigheternas beslut att inleda och genomföra ett straffrättsligt förfarande avseende förskingring av statliga medel eller tillgångar gentemot sökanden hade antagits med iakttagande av hans rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen ska emellertid pröva om rådet gjorde en riktig bedömning när det fann att nämnda myndigheter hade iakttagit dessa rättigheter vad gäller sökanden i samband med de förfaranden som ligger till grund för de angripna rättsakterna.
74 Prövningen av huruvida motiveringen är väl underbyggd, vilken avser frågan huruvida de angripna rättsakterna är lagenliga i materiellt hänseende och vilken i förevarande fall består i en prövning av huruvida de av rådet åberopade omständigheterna är styrkta och huruvida de visar att de ukrainska myndigheternas iakttagande av dessa rättigheter har kontrollerats, ska skiljas från frågan rörande motiveringen, som avser en väsentlig formföreskrift och endast utgör en naturlig följd av rådets skyldighet att först förvissa sig om att dessa rättigheter har iakttagits (se dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 69 och där angiven rättspraxis).
75 Sökanden har blivit föremål för nya restriktiva åtgärder som vidtagits genom de angripna rättsakterna med stöd av det kriterium för upptagande i förteckningen som anges i artikel 1.1 i beslut 2014/119, såsom detta har förtydligats i beslut 2015/143, och i artikel 3 i förordning nr 208/2014, såsom detta har förtydligats i förordning 2015/138 (se punkterna 13 och 14 ovan). Enligt detta kriterium ska tillgångar frysas för personer som har fastställts som ansvariga för förskingring av ukrainska statliga medel, inbegripet personer som är föremål för utredning av de ukrainska myndigheterna.
76 Tribunalen konstaterar att rådet grundade sitt beslut att låta sökandens namn kvarstå i förteckningen på den omständigheten att han var föremål för brottsutredningar ledda av de ukrainska myndigheterna för förskingring av offentliga medel eller tillgångar och missbruk av tjänsteställning. Denna omständighet styrktes av riksåklagarens skrivelser som sökanden hade fått en kopia av (se punkt 35 ovan).
77 Beslutet att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot sökanden grundades således, i likhet med vad som var fallet i de mål som avgjordes genom domen av den 26 september 2019, Klymenko/rådet (C‑11/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:786), och domen av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet (T‑295/19, EU:T:2020:287), på de ukrainska myndigheternas beslut att inleda och genomföra brottsutredningar avseende förskingring av ukrainska statliga medel.
78 Tribunalen framhåller även att rådet, när det genom de angripna rättsakterna ändrade bilagan till beslut 2014/119 och bilaga I till förordning nr 208/2014, lade till – liksom det hade gjort för första gången i rättsakterna från mars 2019 – ett avsnitt, i två delar, som i sin helhet avser rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.
79 Den första delen innehåller en allmän erinran om rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd i enlighet med straffprocesslagen. Först och främst erinras särskilt om de olika processrättsliga rättigheter som tillkommer alla som är misstänkta eller tilltalade i ett straffrättsligt förfarande enligt artikel 42 i straffprocesslagen. Vidare erinras om att alla klagomål mot utredarens eller åklagarens beslut, handlingar eller underlåtenheter enligt artikel 306 i samma lag ska prövas av undersökningsdomaren eller den lokala domstolen, i närvaro av den klagande, dennes advokat eller dennes rättsliga ombud. Det anges också att det bland annat klargörs i artikel 309 i nämnda lag vilka beslut av en undersökningsdomare som kan överklagas. Slutligen anges att ett antal processuella utredningsåtgärder, till exempel beslag och häktning, endast får vidtas om en undersökningsdomare eller en domstol så beslutar.
80 Den andra delen av detta avsnitt rör tillämpningen av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd för varje person som är uppförd i förteckningen. När det särskilt gäller sökanden anges att uppgifterna i rådets ärendeakt visar att hans rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har respekterats i samband med det straffrättsliga förfarande som rådet har grundat sig på, vilket bland annat framgick av undersökningsdomarens beslut av den 1 mars 2017 och den 5 oktober 2018 samt undersökningsdomarens beslut av den 8 februari 2017 och den 19 augusti 2019 och av att försvaret höll på att sätta sig in i materialet i det straffrättsliga förfarandet (se punkt 37 ovan).
81 I skrivelsen av den 6 mars 2020 (se punkt 38 ovan) angav rådet endast att intygen från riksåklagaren visade att sökanden fortfarande omfattades av förfarande 113 och förfarande 521 avseende förskingring av offentliga medel eller tillgångar och att dessa överlämnats till Ukrainas nationella byrå för korruptionsbekämpning den 19 november respektive den 21 november 2019. Vad gäller iakttagandet av sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd, preciserade rådet att det av de domstolsbeslut som nämns i punkt 80 ovan framgick att dessa rättigheter hade iakttagits. Vad särskilt gäller undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019, som fattades inom ramen för förfarande 113, ansågs det att misstankarna hade delgetts sökanden den 22 december 2014 och den 19 augusti 2016, att åklagarsidan hade visat att det förelåg rimliga misstankar, att sökandens namn den 10 juni 2019 hade förts upp på en internationell förteckning över eftersökta personer, att det hade visats att sökanden hade undanhållit sig från de myndigheter som ansvarade för förundersökningen och att det fortfarande fanns tillräckliga skäl att tro att han skulle fortsätta att hålla sig undan.
82 Det framgår således av en jämförelse mellan de skäl som anges i de angripna rättsakterna och i nämnda skrivelse av den 6 mars 2020 att rådet uttryckligen bekräftade att det kontrollerat att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits i de båda förfaranden som nämnts ovan i punkt 81, trots att rådet endast lämnat närmare detaljer avseende förfarande 113, inom ramen för vilket undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019 antogs.
83 Tribunalen påpekar i detta hänseende först och främst att rådet inte har visat i vilken utsträckning samtliga de beslut som fattades av undersökningsdomaren vid Petchersk domstol, vilka anges i punkt 80 ovan och är rättsakter av ren processuell karaktär, visar att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd iakttogs i förfarandena 113 och 521. I det nu aktuella fallet var rådet emellertid, såsom påpekats i punkterna 65–67 ovan, skyldigt att innan det beslutade att bibehålla de aktuella restriktiva åtgärderna kontrollera huruvida det ukrainska rättsväsendets beslut att inleda och genomföra förundersökningar mot sökanden avseende förskingring av offentliga medel eller tillgångar och missbruk av sin tjänsteställning som offentlig tjänsteman hade antagits med iakttagande av nämnda rättigheter för sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 78).
84 Nämnda domstolsbeslut kan mot den bakgrunden inte, åtminstone inte formellt, betraktas som beslut om att inleda och genomföra den förundersökning som motiverar att de restriktiva åtgärderna bibehålls. Det kan dock medges att dessa beslut, ur materiell synvinkel, i och med att de fattades av en domstol, åtminstone undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019, vilket är relevant i tidsmässigt hänseende, verkligen beaktades av rådet som den faktiska grund som motiverade att de aktuella åtgärderna bibehölls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 79).
85 Tribunalen ska således pröva huruvida rådet hade fog för att anse att dessa beslut, liksom den omständigheten att sökandens försvar vid tidpunkten för antagandet av de angripna rättsakterna höll på att sätta sig in i brottmålsakten, visade att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits.
86 Vad gäller undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019 ska det påpekas att det, i motsats till vad rådet har hävdat, inte klart framgår av detta beslut att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har säkerställts i förevarande fall. Även om det är riktigt att undersökningsdomaren vid Petchersk domstol, såsom rådet framhöll i sin skrivelse av den 6 mars 2020 (se punkt 81 ovan), kunde dra slutsatsen att sökanden, inom ramen för förfarande 113, som detta beslut avser, var en misstänkt person, att han var upptagen i en internationell förteckning över eftersökta personer, att åklagaren hade styrkt att han undanhöll sig från de myndigheter som ansvarade för förundersökningen och att det fanns tillräckliga skäl att tro att han skulle fortsätta att göra det, så framgår det likväl inte av handlingarna i akten att rådet verkligen beaktat de uppgifter som sökanden lämnat till rådet i sin skrivelse av den 23 januari 2020 och dessförinnan i sina skrivelser av den 19 december 2018 och den 4 februari 2019.
87 Sökanden hade nämligen bland annat gjort gällande att hans namn inte fanns upptaget i förteckningen över de personer som var eftersökta av Interpol, och ingett handlingar till stöd för detta, och anfört att undersökningsdomaren därför inte kunde fatta vissa beslut som rådet ansåg utgjorde stöd för att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits.
88 Tribunalen påpekar i detta hänseende att det inte av handlingarna i målet framgår att rådet kontrollerade de uppgifter som undersökningsdomaren grundade sig på för att anse att sökandens namn fanns upptaget i en ”internationell förteckning över eftersökta personer”. Rådet har inte heller angett skälen till att det nöjde sig med enbart påståenden från riksåklagaren och undersökningsdomaren i detta hänseende, trots de handlingar som visade att sökandens namn, den 20 juni 2019, inte fanns med i förteckningen över de personer som eftersöktes av Interpol.
89 Denna aspekt saknar inte betydelse vid bedömningen av huruvida sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits, mot bakgrund av artikel 193–6 i straffprocesslagen, i vilken det, såsom framgår av undersökningsdomarens beslut av den 19 augusti 2019, föreskrivs att ett av de villkor som ska vara uppfyllda när åklagaren ansöker om tillstånd till en förebyggande åtgärd i form av häktning är att personen i fråga ska vara upptagen i en internationell förteckning över eftersökta personer (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 87).
90 I detta beslut grundade sig undersökningsdomaren på åklagarens beslut av den 10 juni 2019, när den fann att sökandens namn fanns upptaget i en sådan förteckning, dock utan att ange vilken bevisning åklagaren lagt fram. Det kan konstateras att riksåklagaren endast – i de två tabeller som bifogades skrivelsen av den 1 november 2019, som innehöll en sammanfattning av hur förfarandena 113 och 521 fortskred och var avsedda att bland annat förklara på vilket sätt sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits – angav att ”den misstänkte [fanns] upptagen i förteckningen över eftersökta personer”.
91 Rådets argument att de intyg som utfärdats av sekretariatet för kommissionen för kontroll av Interpols akter inte var övertygande påverkar inte dessa överväganden. Uppgifterna från riksåklagaren om att sökandens namn fanns upptaget i en ”förteckning över eftersökta personer” medförde nämligen under alla omständigheter inte att rådet kunde kontrollera huruvida åklagaren hade iakttagit villkoret att sökandens namn skulle finnas upptaget i en sådan förteckning och därmed huruvida undersökningsdomaren vid antagandet av sitt beslut hade iakttagit sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd (se punkt 89 ovan). Under dessa omständigheter kunde rådet inte nöja sig med de uppgifter, antingen kortfattade eller oprecisa, som det förfogade över och borde åtminstone ha begärt förtydliganden från de ukrainska myndigheterna.
92 Utan att detta har någon inverkan på förevarande mål, eftersom domen av den 13 maj 2020, såsom rådet med rätta har påpekat, meddelades efter det att de angripna rättsakterna hade antagits, kan det likväl påpekas att det av den domen framgår dels att det inte räcker att åklagaren fattar ett processuellt beslut i form av en resolution om att uppföra en person på förteckningen över personer som eftersökts av Interpol, utan det krävs även att samtliga nödvändiga åtgärder har vidtagits för att verkställa en sådan resolution, vilket inte på något sätt hade styrkts av åklagaren, dels att avdelningen för överklaganden vid antikorruptionsdomstolen redan hade tolkat artikel 193–6 i straffprocesslagen på detta sätt i samband med flera domstolsavgöranden som meddelats mellan september 2019 och februari 2020.
93 När det sedan gäller undersökningsdomarens beslut av den 1 mars 2017 och den 5 oktober 2018 samt undersökningsdomarens beslut av den 8 februari 2017, varvid de två första avser inledande av en särskild undersökning i sökandens utevaro och det sista avser tillstånd till en förebyggande åtgärd i form av häktning, ska det påpekas att dessa beslut fattades långt innan de angripna rättsakterna antogs. Av detta följer att dessa beslut inte är tillräckliga för att styrka att det ukrainska rättsväsendets beslut, som rådet har för avsikt att grunda sig på för att bibehålla de aktuella restriktiva åtgärderna gentemot sökanden för perioden mars 2020–mars 2021, antogs med iakttagande av sökandens rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd. Tribunalen har för övrigt redan haft tillfälle att uttala sig om såväl undersökningsdomarens beslut av den 1 mars 2017 som beslutet av den 5 oktober 2018, i det mål som avgjordes genom domen av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet (T‑295/19, EU:T:2020:287, punkterna 78–88 och 91), vilken inte överklagades av rådet, och slagit fast att de inte kunde styrka att sökandens rättigheter hade iakttagits i de aktuella förfarandena.
94 Det ska under alla omständigheter även påpekas att samtliga ovannämnda domstolsbeslut utgör ett led i de brottmålsförfaranden som legat till grund för beslutet att föra upp och bibehålla sökandens namn i förteckningen och att de endast är av underordnad karaktär i förhållande till dessa förfaranden, eftersom de avser processuella frågor. Sådana beslut kan på sin höjd styrka förekomsten av faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag, det vill säga att sökanden, i enlighet med kriteriet för upptagande, var föremål för straffrättsliga förfaranden avseende, bland annat, förskingring av ukrainska statliga medel eller tillgångar. De kan emellertid inte i sig styrka att det ukrainska rättsväsendets beslut att inleda och genomföra nämnda straffrättsliga förfaranden, vilket i allt väsentligt ligger till grund för beslutet att bibehålla de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden, fattades med iakttagande av sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 92).
95 Rådet har för övrigt inte åberopat någon handling i det ärende som ledde till att de angripna rättsakterna antogs som visar att rådet granskade de åberopade domstolsbesluten och att rådet därav kunde sluta sig till att sökandens processuella rättigheter faktiskt hade iakttagits.
96 När det slutligen gäller det förhållandet att försvaret fortfarande höll på att sätta sig in i brottmålsakten när de angripna rättsakterna antogs, ska det påpekas dels att riksåklagaren inte har lämnat några uppgifter om arten och varaktigheten av detta skede i förfarandet, dels att det endast av de uppgifter som riksåklagaren har lämnat framgår att ett sådant skede pågår sedan den 21 april 2017, vilket är den dag då förundersökningen med avseende på förfarande 113 avslutades, och sedan den 3 december 2018, vilket är det datum då förundersökningen med avseende på förfarande 521 avslutades.
97 I motsats till vad rådet har gjort gällande har det emellertid inte visat hur de uppgifter som det förfogade över avseende försvarets inläsning av akterna i förfarandena 113 och 521 och de domstolsbeslut som meddelats i samband med dessa förfaranden gjorde det möjligt för rådet att anse att sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd hade iakttagits, trots att nämnda förfaranden, vilka avsåg gärningar som påstås ha begåtts mellan åren 2011 och 2014, såsom sökanden har gjort gällande, fortfarande befann sig på förundersökningsstadiet och dessutom hade överlämnats, redan avslutade, till andra utredande myndigheter i november 2019, vilket innebär att de aktuella ärendena således ännu inte hade lagts fram inför en ukrainsk domstol för prövning i sak.
98 I artikel 47 andra stycket i stadgan, vilken utgör den parameter mot vilken rådet ska avgöra huruvida rätten till ett effektivt domstolsskydd har iakttagits, anges att var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 96 och där angiven rättspraxis).
99 I och med att stadgan innehåller rättigheter som motsvarar de rättigheter som garanteras av Europakonventionen, till exempel rättigheterna i artikel 6, ska de enligt artikel 52.3 i stadgan ha samma innebörd och räckvidd som i Europakonventionen.
100 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att Europadomstolen, när den tolkat artikel 6 i Europakonventionen, har framhållit att syftet med principen om skälig tid bland annat är att skydda tilltalade mot oskäligt långvariga förfaranden och undvika att de svävar i ovisshet alltför länge om målets utgång samt förhindra förseningar som undergräver rättskipningens effektivitet och trovärdighet (se Europadomstolen, 7 juli 2015, Rutkowski m.fl. mot Polen, CE:ECHR:2015:0707JUD007228710, punkt 126 och där angiven rättspraxis). Europadomstolen har också uttalat att en överträdelse av denna princip kan fastställas, bland annat när förundersökningsskedet i ett brottmålsförfarande har kännetecknats av ett antal perioder av inaktivitet som kan tillskrivas de myndigheter som ansvarar för utredningen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 6 januari 2004, Rouille mot Frankrike, CE:ECHR:2004:0106JUD005026899, punkterna 29–31, Europadomstolen, 27 september 2007, Reiner m.fl. mot Rumänien, CE:ECHR:2007:0927JUD000150502, punkterna 57–59, och Europadomstolen, 12 januari 2012, Borisenko mot Ukraina, CE:ECHR:2012:0112JUD002572502, punkterna 58–62).
101 Det följer vidare av rättspraxis att rådet, när en person sedan flera år tillbaka är föremål för restriktiva åtgärder i princip på grund av en och samma förundersökning som riksåklagaren genomför, är skyldigt att fördjupa sin undersökning av huruvida de ukrainska myndigheterna eventuellt har åsidosatt denna persons grundläggande rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2019, Stavytskyj/rådet, T‑290/17, EU:T:2019:37, punkt 132).
102 Följaktligen borde rådet i förevarande fall åtminstone ha angett skälen till att det, trots sökandens argument som återges ovan i punkt 97, ansåg att sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd inför det ukrainska rättsväsendet, vilken uppenbart utgör en grundläggande rättighet, hade iakttagits vad gäller frågan huruvida hans fall hade prövats inom skälig tid (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 100).
103 Mot bakgrund av handlingarna i målet är det således inte möjligt att slå fast att de uppgifter som rådet förfogade över vid antagandet av de angripna rättsakterna gjorde det möjligt för rådet att kontrollera huruvida det ukrainskas rättsväsendets beslut hade fattats med iakttagande av sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd och rätt till att få sin sak prövad inom rimlig tid.
104 Tribunalen erinrar om den fasta rättspraxis enligt vilken det, när det gäller antagandet av ett sådant beslut om frysning av tillgångar som det som avser sökanden, inte ankommer på rådet eller unionsdomstolen att kontrollera huruvida de undersökningar som den person som omfattas av dessa åtgärder var föremål för i Ukraina var välgrundade, utan endast huruvida beslutet om frysning är välgrundat mot bakgrund av den handling eller de handlingar som ligger till grund för beslutet. Tribunalen påpekar att detta inte ska tolkas så, att rådet inte är skyldigt att kontrollera att det beslut som fattats i ett tredjeland och som rådet avser att lägga till grund för ett beslut om restriktiva åtgärder har fattats med iakttagande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Klymenko/rådet, T‑295/19, EU:T:2020:287, punkt 102 och där angiven rättspraxis).
105 Det är mot bakgrund av dessa överväganden inte styrkt att rådet, innan de angripna rättsakterna antogs, hade förvissat sig om att det ukrainska rättsväsendet hade iakttagit sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd i de brottmålsförfaranden som rådet grundade sig på. Rådet gjorde följaktligen en oriktig bedömning när det beslutade att bibehålla sökandens namn i förteckningen.
106 Under dessa omständigheter ska de angripna rättsakterna ogiltigförklaras i den del de avser sökanden. De övriga grunder och argument som sökanden har åberopat behöver inte prövas.
Huruvida verkningarna av beslut 2020/373 ska bestå
107 Rådet har i andra hand yrkat att tribunalen, för det fall genomförandeförordning 2020/370 delvis ogiltigförklaras, av rättssäkerhetsskäl ska förordna att verkningarna av beslut 2020/373 ska bestå till dess att den delvisa ogiltigförklaringen av genomförandeförordning nr 2020/370 börjar gälla.
108 Det framgår av artikel 60 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande inte hindrar verkställighet. I artikel 60 andra stycket i stadgan föreskrivs emellertid att ett avgörande av tribunalen varigenom en förordning förklaras ogiltigt, med avvikelse från artikel 280 FEUF, ska gälla först efter utgången av fristen för överklagande eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har ogillats.
109 I förevarande fall har genomförandeförordning 2020/370 formen av en förordning, eftersom den är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. Detta motsvarar rättsverkningarna av en förordning enligt artikel 288 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, rådet/Bank Saderat Iran, C‑200/13 P, EU:C:2016:284, punkt 121).
110 Artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol är således tillämplig i förevarande fall (dom av den 21 april 2016, rådet/Bank Saderat Iran, C‑200/13 P, EU:C:2016:284, punkt 122).
111 Vad gäller rättsverkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av beslut 2020/373 får tribunalen enligt artikel 264 andra stycket FEUF, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade akten som ska betraktas som bestående.
112 Eftersom det är samma åtgärder som ska vidtas mot sökanden enligt både genomförandeförordning 2020/370 och beslut 2020/373 skulle det kunna leda till allvarliga rättssäkerhetsproblem om ogiltigförklaringarna av dessa rättsakter inte började gälla samma dag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2018, Klyuyev/rådet, T‑731/15, EU:T:2018:90, punkt 263). Verkningarna av beslut 2020/373 ska således bestå gentemot sökanden fram till dess att ogiltigförklaringen av genomförandeförordning 2020/370 träder i kraft.
Rättegångskostnader
113 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet ska yrkandet bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
följande:
1) Rådets beslut (Gusp) 2020/373 av den 5 mars 2020 om ändring av beslut 2014/119/Gusp om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina och rådets genomförandeförordning (EU) 2020/370 av den 5 mars 2020 om genomförande av förordning (EU) nr 208/2014 om restriktiva åtgärder mot vissa personer, enheter och organ med hänsyn till situationen i Ukraina ogiltigförklaras i den del Oleksandr Viktorovytj Klymenko kvarstår i förteckningen över de personer, enheter och organ som omfattas av dessa restriktiva åtgärder.
2) Verkningarna av artikel 1 i beslut 2020/373 ska bestå gentemot Oleksandr Viktorovytj Klymenko fram till dess att fristen för överklagande enligt artikel 56 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol har löpt ut eller, om ett överklagande har getts in inom denna frist, fram till dess att överklagandet har ogillats.
3) Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna.
Spielmann | Spineanu-Matei | Mastroianni |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 3 februari 2021.
Underskrifter