Mål T‑712/15
Crédit mutuel Arkéa
mot
Europeiska centralbanken
”Ekonomisk och monetär politik – Tillsyn över kreditinstitut – Artikel 4.3 i förordning (EU) nr 1024/2013 – Gruppbaserad tillsyn – Grupp som står under tillsyn – Kreditinstitut som är permanent underställda en central enhet – Artikel 2.21 c i förordning (EU) nr 468/2014 – Artikel 10 i förordning (EU) nr 575/2013 – Kapitalkrav – Artikel 16.1 c och artikel 16.2 a i förordning nr 1024/2013”
Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen i utökad sammansättning) av den 13 december 2017
1. Domstolsförfarande – Parternas ombud – Formfelet att det inte företes någon fullmakt när överklagandet inges kan avhjälpas genom att det i efterhand företes någon form av handling som visar att det föreligger en sådan fullmakt
(Tribunalens rättegångsregler, artikel 51.4)
2. Talan om ogiltigförklaring – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan som avser en upphävd rättsakt – Verkan av upphävande respektive verkan av ogiltigförklaring – Huruvida klaganden behåller sitt intresse av att få den angripna rättsakten ogiltigförklarad
(Artiklarna 263 FEUF, 264 FEUF och 266 FEUF)
3. Unionsrätt – Tolkning – Metoder – Bokstavstolkning, systematisk tolkning och teleologisk tolkning
4. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över finansmarknaderna i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitutsgrupper – Undantag för institut som är knutna till ett centralt organ – Villkor för tillämpning
(Parlamentets och rådets förordning nr 575/2013, artikel 10.1; rådets förordning nr 1024/2013; Europeiska centralbankens förordning nr 468/2014, artikel 2.21 c)
5. Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Tolkning av unionsrätten – En förvaltningsmyndighets riktlinjer – Bindande karaktär – Föreligger inte
(Artikel 19 FEU)
6. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över finansmarknaderna i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitutsgrupper – Undantag för institut som är knutna till ett centralt organ – Nödvändighet att det centrala organet är ett kreditinstitut – Föreligger inte
(Parlamentets och rådets förordning nr 575/2013, artiklarna 10.1 b och 11.4; rådets förordning nr 1024/2013; Europeiska centralbankens förordning nr 468/2014, artikel 2.21 c)
7. Unionsrätt – Tolkning – Bestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar – Självständig och enhetlig tolkning
8. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över finansmarknaderna i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitutsgrupper – Undantag för institut som är knutna till ett centralt organ – Villkor för tillämpning – Huruvida av det centrala organet och anslutna institut ingångna åtaganden måste vara solidariska eller garanteras av organet – Begreppen solidariskt ansvar och garanti – Ska tolkas självständigt
(Parlamentets och rådets förordning nr 575/2013, artikel 10.1 a)
9. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över finansmarknaderna i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitutsgrupper – Undantag för institut som är knutna till ett centralt organ – Villkor för tillämpning – Huruvida av det centrala organet och anslutna institut ingångna åtaganden måste vara solidariska eller garanteras av organet – Nödvändigt att det föreligger en skyldighet att överföra kapital och likviditet inom gruppen
(Parlamentets och rådets förordning nr 575/2013, artikel 10.1 a; Europeiska centralbankens förordning nr 468/2014, artikel 2.21 c)
10. Nationell rätt – Tolkning – Beaktande av den tolkning som företagits av domstolarna i den aktuella medlemsstaten – Gränser
11. Talan om ogiltigförklaring – Syfte – Avgörande som bygger på ett resonemang i flera delar, där var och en av dessa delar räcker som skäl för domslutet – Ogiltigförklaring av ett sådant avgörande – Villkor
(Artiklarna 263 FEUF och 296 FEUF)
12. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över finansmarknaderna i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitutsgrupper – Undantag för institut som är knutna till ett centralt organ – Villkor för tillämpning – Tillsyn över det centrala organets och anknutna kreditinstituts solvens och likviditet – Kriterier
(Parlamentets och rådets förordning nr 575/2013, artikel 10.1 b)
13. Ekonomisk och monetär politik – Ekonomisk politik – Tillsyn över finansmarknaderna i unionen – Gemensam tillsynsmekanism – Gruppbaserad tillsyn över kreditinstitutsgrupper – Krav på eget kapital – Omfattningen av den tillsyn och bedömning som utförs av Europeiska centralbanken – Domstolsprövning – Gränser
(Parlamentets och rådets förordning nr 575/2013, artikel 92.1 a; rådets förordning nr 1024/2013, artikel 16.1 c och 16.2 a; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36, artikel 97.1 a)
14. Unionsrätt – Principer – Proportionalitet – Räckvidd
(Artikel 5.4 FEU)
15. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp
(Artikel 263 FEUF)
1. Med tillämpning av artikel 51.4 i rättegångsreglerna ska justitiesekreteraren, om fullmakten inte har getts in, fastställa en skälig frist för den berörda rättegångsdeltagaren inom vilken denne ska ge in handlingen. Artikel 51.4 i rättegångsreglerna ska tolkas så, att formfelet att det inte företes en fullmakt när överklagandet inges kan avhjälpas genom att det i efterhand företes någon form av handling som visar att det föreligger en sådan fullmakt.
(se punkt 30)
2. Vad gäller en talan mot ett beslut om tillsynskrav gentemot sökanden, vilket under rättegången upphävts och ersatts med ett beslut om nya tillsynskrav som i sin tur blivit föremål för en talan om ogiltigförklaring, kan det konstateras att upphävandet av det angripna beslutet genom det andra beslutet inte fråntar sökanden en talerätt mot detta. En institutions upphävande av sin egen rättsakt innebär nämligen inte ett erkännande av att den var rättsstridig och endast har verkan från och med upphävandedagen, till skillnad från en dom om ogiltigförklaring där den ogiltigförklarade rättsakten retroaktivt avförs från gemenskapens rättsordning och ska anses aldrig ha existerat. Vidare behåller sökanden en talerätt mot det angripna beslutet, i syfte att undvika att en eventuell ogiltigförklaring av det beslut som upphävt det medför att den återigen får verkningar. För det fall det andra beslutet skulle ogiltigförklaras, ska parterna nämligen försättas i samma situation som före beslutets ikraftträdande, vilken då på nytt ska styras av det angripna beslutet.
(se punkterna 41–43)
3. Se domen.
(se punkt 55)
4. Gruppbaserad tillsyn av grupper av kreditinstitut i huvudsak har två syften. Det första syftet består i att göra det möjligt för Europeiska centralbanken att bedöma de risker som kan påverka ett kreditinstitut som inte härrör från detta utan från den grupp som det tillhör. Det andra syftet med gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut består i att undvika en uppdelning av tillsynen avseende de enheter som utgör nämnda grupper mellan olika tillsynsmyndigheter.
Av det ovan angivna följer att – för att iaktta de syften som följer av förordning nr 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut – artikel 2.21 c i förordning nr 468/2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter och de villkor som föreskrivs i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, till vilka denna förstnämnda artikel hänvisar, ska tolkas så, att de beaktar lagstiftarens avsikt att tillåta Europeiska centralbanken att ha en global överblick över samtliga risker som kan påverka ett kreditinstitut och att undvika en uppdelning av tillsynen mellan Europeiska centralbanken och de nationella myndigheterna.
När det gäller själva syftet med artikel 10.1 i förordning nr 575/2013, ska det påpekas att denna förordning rör de tillsynskrav som är tillämpliga på kreditinstitut. I detta hänseende framgår syftet med artikel 10.1 i förordning nr 575/2013 tydligt av dess lydelse. Det utgörs av möjligheten för den behöriga myndigheten att helt eller delvis bevilja undantag från vissa krav för ett eller flera kreditinstitut i samma medlemsstat som permanent underställts ett centralt organ som övervakar dem och som är etablerat i samma medlemsstat. I fall då villkoren i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013 emellertid inte är tillämpliga vid bedömningen av huruvida det finns en möjlighet till undantag från iakttagandet av kraven på individuell grund, utan är tillämpliga genom den hänvisning som görs i artikel 2.21 c i förordning nr 468/2014, är det endast syftena i artikel 2.21 c som är relevanta och inte syftena i artikel 10.1 i förordning nr 575/2013.
(se punkterna 58, 59, 61, 64–66 och 70)
5. En myndighets tolkning av den relevanta lagstiftningen kan emellertid inte vara bindande för unionsdomstolen, vilken är den enda som är behörig att tolka unionsrätten, enligt artikel 19 FEU.
(se punkt 75)
6. Vad gäller begreppet centralt organ i den mening som avses i artikel 2.21 c i förordning nr 468/2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter, kan denna bestämmelse inte tolkas på så sätt att den i sig innebär att ett centralt organ har egenskapen av kreditinstitut. I lydelsen av artikel 2.21 c i förordning nr 468/2014 anges nämligen inte att det centrala organet måste vara ett kreditinstitut, i motsats till den hypotetiska situation som anges i artikel 2.21 a i denna förordning, i vilken det uttryckligen hänförs till tillsyn av en grupp vars moderföretag är ett kreditinstitut.
Det är vidare förenligt med syftena med förordning nr 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut och med förordning nr 468/2014 att fastställa att det rör sig om en ”grupp som står under tillsyn” i den mening som avses i artikel 2.21 c i förordning nr 468/2014, oberoende av huruvida denna grupps centrala organ är ett kreditinstitut eller inte. Vidare utgör inte omöjligheten för Europeiska centralbanken att utöva befogenheter enligt förordning nr 1024/2013 i förhållande till ett centralt organ som inte är ett kreditinstitut något hinder för genomförandet av en lämplig tillsyn, eftersom Europeiska centralbanken kan använda sina befogenheter i förhållande till de enheter som är permanent underställda detta centrala organ.
Således kan slutsatsen dras att varken artikel 10.1 b i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, eller artikel 11.4 i denna förordning innebär att ett centralt organ måste vara ett kreditinstitut för att artikel 2.21 c i förordning nr 468/2014 ska vara tillämplig
(se punkterna 86, 88, 93, 94 och 108)
7. Se domen.
(se punkt 119)
8. Eftersom begreppen ”solidariskt ansvar” och ”garanti” i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag inte definieras genom en hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar, ska det anses att det rör sig om självständiga unionsrättsliga begrepp.
(se punkt 120)
9. När det gäller undantag för kreditinstitut från de krav som anges i delarna två till åtta i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, är villkoret om solidariskt ansvar i artikel 10.1 a i denna förordning uppfyllt när det föreligger en skyldighet att överföra kapital och likviditet inom gruppen i syfte att säkerställa att skyldigheterna i förhållande till fordringsägarna är uppfyllda. En sådan tolkning är förenlig med syftet med artikel 2.21 c i förordning nr 468/2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter, men också med lydelsen i artikel 10.1 a i förordning nr 575/2013.
(se punkt 130)
10. Räckvidden av nationella lagar, förordningar, bestämmelser eller administrativa föreskrifter måste bedömas mot bakgrund av den tolkning som nationella domstolar gjort av dem. I avsaknad av beslut av behöriga nationella domstolar ankommer det emellertid nödvändigtvis på unionsdomstolen att uttala sig angående räckvidden av dessa bestämmelser.
(se punkt 132)
11. Se domen.
(se punkt 138)
12. När det gäller undantag för kreditinstitut från de krav som anges i delarna två till åtta i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag, ska det i artikel 10.1 b angivna villkoret om det centrala organets och anslutna kreditinstituts solvens och likviditet tolkas så, att de innebär uppfyllandet av två kriterier. Det första kriteriet är att det finns en sammanställd redovisning för gruppen. Det andra kriteriet avser en övervakning av solvens och likviditet avseende alla de enheter som gruppen utgörs av på grundval av dess sammanställda redovisning.
(se punkt 147)
13. Det följer av artikel 16.1 c jämförd med artikel 16.2 a i förordning nr 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut att Europeiska centralbanken – för det fall det vid dess tillsyn framgår att den kapitalbas och likviditet som ett kreditinstitut förfogar över inte säkerställer en sund förvaltning och täckning av dess risker – har rätt att av ett kreditinstitut kräva kapital som går utöver de minimikrav som anges i artikel 92.1 a i förordning nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag.
Vad gäller den tillsyn som ska utövas av Europeiska centralbanken, ska det påpekas att det av själva lydelsen i artikel 97.1 a i direktiv 2013/36 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag följer att den granskning som Europeiska centralbanken ska göra avser de risker som instituten är eller kan komma att bli exponerade för, vilket nödvändigtvis innebär ett eventuellt beaktande av framtida händelser som kan påverka deras riskprofil. Följaktligen har inte Europeiska centralbanken, genom att grunda sig på en eventuell framtida händelse, gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning.
Europeiska centralbanken – då det är fråga om komplexa bedömningar bestående i kravnivån på eget medel i kategori 1 för ett kreditinstitut utifrån riskprofilen avseende händelser som kan komma att påverka detsamma – förfogar över ett brett utrymme för skönsmässig bedömning, varför den prövning som unionsdomstolen gör av dessa bedömningar med nödvändighet är begränsad till en kontroll av att reglerna för handläggning och motivering har följts, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa faktiska omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk. Utövandet av detta breda utrymme för skönsmässig bedömning är emellertid inte undandraget domstolsprövning. Unionsdomstolen ska nämligen inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och om de styrker de slutsatser som dragits.
(se punkterna 168, 176, 178, 179 och 181)
14. Se domen.
(se punkterna 200–202)
15. Se domen.
(se punkt 211)