TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen i utökad sammansättning)
den 12 februari 2019 (*)
”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Beslut i vilket det fastställts en överträdelse av artikel 101 FEUF – Böter – Dom som delvis ogiltigförklarar beslutet – Återbetalning av böternas kapitalbelopp – Dröjsmålsränta – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda – Orsakssamband – Skada – Artikel 266 FEUF – Artikel 90.4 a andra meningen i den delegerade förordningen (EU) nr 1268/2012”
I mål T‑201/17,
Printeos, SA, Alcalá de Henares (Spanien), företrätt av advokaterna H. Brokelmann och P. Martínez-Lage Sobredo,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Dintilhac och F. Jimeno Fernández, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående i första hand en talan grundad på artikel 268 FEUF med yrkande om ersättning för den skada som sökanden lidit på grund av att kommissionen vägrat att betala dröjsmålsränta på kapitalbeloppet av de böter som återbetalats till följd av ogiltigförklaringen av kommissionens beslut C(2014) 9295 final av den 10 december 2014, om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (AT.39780 – Kuvert) genom domen av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen (T-95/15, EU:T:2016:722), och i andra hand en talan grundad på artikel 263 FEUF med yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 26 januari 2017 om avslag på ansökan om nämnda återbetalning,
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning),
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen samt domarna V. Kreuschitz (referent), I. S. Forrester, N. Półtorak och E. Perillo,
justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 3 juli 2018,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Europeiska kommissionen konstaterade genom beslut C(2014) 9295 final av den 10 december 2014, om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (AT.39780 – Kuvert) (nedan kallat 2014 års beslut) att bland annat Printeos SA (nedan kallat Printeos) hade överträtt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) genom att, under perioden från den 8 oktober 2003 till den 22 april 2008, ha deltagit i en kartell som ingåtts och genomförts på den europeiska marknaden för standardkuvert via katalog och särskilda tryckta kuvert, inbegripet i Danmark, Tyskland, Frankrike, Sverige, Förenade kungariket och Norge. Beslutet antogs inom ramen för ett förlikningsförfarande enligt artikel 10a i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18) och kommissionens tillkännagivande om förlikningsförfaranden i samband med beslut enligt artikel 7 och artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 i kartellärenden (EUT C 167, 2008, s. 1).
2 Mot bakgrund av den konstaterade överträdelsen (artikel 1.5 i 2014 års beslut) ålade kommissionen Printeos att gemensamt och solidariskt betala ett bötesbelopp på 4 729 000 euro (artikel 2.1 e i beslutet).
3 Enligt artikel 2.2 i beslutet skulle böterna betalas senast tre månader efter delgivningen av beslutet.
4 I artikel 2.3 i 2014 års beslut föreskrivs följande:
”Efter utgången av denna period börjar ränta automatiskt att löpa enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpade på sina huvudsakliga återfinansieringstransaktioner den första vardagen i den månad under vilken förevarande beslut fattades, med tillägg av 3,5 procentenheter.
När ett av de företag som avses i artikel 1 väcker talan ska detta företag vid betalningsfristens utgång täcka bötesbeloppet antingen genom att ställa godtagbar finansiell säkerhet eller genom att preliminärt inbetala beloppet i enlighet med artikel 90 i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1268/2012 av den 29 oktober 2012 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget (EUT L 362, 2012, s. 1).”
5 Artikel 2.3 första stycket i 2014 års beslut är grundad på artikel 83 i den delegerade förordningen nr 1268/2012, som har rubriken ”Dröjsmålsränta”. Sistnämnda artikel har följande lydelse:
”1. … ränta [ska] i enlighet med punkterna 2 och 3 beräknas för alla fordringar som inte betalats innan fristen som avses i artikel 80.3 b har löpt ut
2. Räntesatsen för fordringar som inte återbetalats senast den dag då fristen som avses i artikel 80.3 b löper ut ska vara den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner och som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, C‑serien; den räntesats som används ska vara den som gäller den första kalenderdagen i den månad då förfallodagen infaller, ökad med
…
b) tre och en halv procentenheter i alla andra fall.
…
4. Om en gäldenär vars skuld utgörs av böter, i stället för att göra en betalning ställer en finansiell säkerhet som godkänns av räkenskapsföraren ska ränta uttas från den dag då fristen som avses i artikel 80.3 b löper ut och beräknas till den räntesats som avses i punkt 2 i denna artikel som gällde den första dagen i den månad då bötesbeslutet fattades, men endast ökad med en och en halv procentenhet.”
6 Artikel 83 i den delegerade förordningen nr 1268/2012 är grundad på artikel 78.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 av den 25 oktober 2012 om finansiella regler för unionens allmänna budget och om upphävande av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 (EUT L 298, 2012, s. 1, och rättelse i EUT L 188, 2015, s. 55) (nedan kallad budgetförordningen). Enligt sistnämnda artikel ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 210 med avseende på närmare bestämmelser angående bland annat dröjsmålsränta.
7 I artikel 90 i den delegerade förordningen nr 1268/2012, till vilken det hänvisas i artikel 2.3 andra stycket i 2014 års beslut (se punkt 4 ovan) föreskrivs bland annat följande:
”1. När talan väcks vid Europeiska unionens domstol mot ett beslut om böter eller annan påföljd i enlighet med EUF-fördraget eller Euratomfördraget ska gäldenären, tills alla rättsmedel har uttömts, antingen preliminärt betala de aktuella beloppen till det bankkonto som anges av räkenskapsföraren eller ställa en finansiell säkerhet som godtas av räkenskapsföraren. Säkerheten ska vara oberoende av kravet att betala aktuella böter eller straffavgifter eller andra påföljder, och ska kunna utlösas så snart som detta begärs. Den ska täcka såväl huvudbelopp som ränta enligt artikel 83.4 [i budgetförordningen].
2. Kommissionen ska säkra preliminärt inkasserade belopp genom att investera dem i finansiella tillgångar och därigenom se till att de förblir säkra och likvida samtidigt som målet med investeringen ska vara en positiv avkastning.
…
4. När alla rättsmedel har uttömts och böterna eller straffavgiften har upphävts eller sänkts ska någon av följande åtgärder vidtas:
a) Belopp som redan felaktigt har inkasserats ska återbetalas till den berörda tredje parten, tillsammans med upplupen ränta. I fall där den totala avkastningen för den aktuella perioden har varit negativ ska det nominella värdet av de belopp som har inkasserats felaktigt återbetalas.
b) Om en finansiell säkerhet har ställts ska denna frigöras.”
8 Artikel 90 i den delegerade förordningen nr 1268/2012 är grundad på artikel 83.4 i budgetförordningen. Kommissionen ges i sistnämnda artikel befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 210 med avseende på närmare bestämmelser angående belopp som uppburits från böter, sanktioner samt upplupen ränta.
9 2014 års beslut delgavs sökanden den 11 december 2014.
10 I e-postmeddelande av den 16 februari 2015 påminde kommissionen Printeos om att böterna måste vara betalda inom tre månader från delgivningen av beslutet och att, om bolaget bestämde sig för att väcka talan vid tribunalen, måste det antingen ställa tillräcklig bankgaranti eller preliminärt betala in böterna.
11 En promemoria av den 20 juli 2002 med titeln ”Information Note on Provisionally Paid or Guaranted Fines” (Information om preliminärt inbetalda böter eller böter för vilka det ställts garanti) var bifogad e-postmeddelandet. I promemorian angavs bland annat följande:
”Enligt artikel 85a i [kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 357, 2002, s. 1)] ska räkenskapsföraren preliminärt inkassera de böter som är föremål för talan vid Europeiska unionens domstol från det berörda företaget eller förelägga nämnda företag att ställa en garanti. När alla rättsmedel har uttömts ska de preliminärt inkasserade beloppen och den ränta som de har gett upphov till införas i budgeten eller helt eller delvis betalas tillbaka till det berörda företaget
…
Beträffande böter som påförts av kommissionen från och med år 2010 ska institutionen preliminärt investera dem i en fond som består av tillgångar, vars exponering ska vara begränsad till statsrisker med god kvalitet och med en återstående löptid av högst [två] år. Fonden ska förvaltas av kommissionen.
Om domstolen helt eller delvis ogiltigförklarar böterna kommer kommissionen helt eller delvis att återbetala det ogiltigförklarade beloppet jämte garanterad avkastning.
Den garanterade avkastningen är grundad på resultatet av en specifik referensfond under den tid som investeringen pågått …”
12 I artikel 85a i förordning nr 2342/2002 föreskrivs följande:
”1. Om talan har förts vid en gemenskapsdomstol mot ett beslut om böter eller viten eller andra påföljder enligt EG-fördraget eller Euratomfördraget skall räkenskapsföraren – fram till dess att alla rättsmedel är uttömda – preliminärt kräva in de berörda beloppen från gäldenären eller begära att han eller hon skall ställa en finansiell säkerhet. Den begärda säkerheten skall vara fristående från kravet att betala aktuella böter, viten eller andra påföljder och skall kunna tas i anspråk så snart som detta begärs. Den ska täcka såväl huvudbelopp som ränta enligt artikel 86.5 [i samma förordning].
2. När alla rättsmedel har uttömts skall de preliminärt inkasserade beloppen och den ränta som de har gett upphov till införas i budgeten eller betalas tillbaka till gäldenären. Om det finns en finansiell säkerhet skall den tas i anspråk eller frigöras.”
13 Enligt artikel 290 första stycket i den delegerade förordningen nr 1268/2012 har artikel 85a i förordning nr 2342/2002 upphört att gälla från och med den 1 januari 2013 och ersatts med artikel 90 i den delegerade förordningen nr 1268/2012 (se punkt 7 ovan).
14 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 februari 2015, väckte Printeos en talan grundad på artikel 263 FEUF. Förstahandsyrkandet avsåg delvis ogiltigförklaring av 2014 års beslut.
15 Den 9 mars 2015 gjorde Printeos en preliminär betalning av de böter som företaget hade ålagts i 2014 års beslut.
16 Printeos ombud underrättade den 10 mars 2015 kommissionen om den väckta talan och den preliminära betalningen av böterna.
17 De böter som Printeos preliminärt hade betalat överfördes i enlighet med artikel 90.2 i den delegerade förordningen nr 1268/2012 till den fond med finansiella tillgångar som hade bildats i enlighet med kommissionens beslut K(2009) 4264 slutlig av den 15 juni 2009 om riskbegränsning i samband med förvaltningen av böter som inkasserats preliminärt. Fonden förvaltades av generaldirektoratet för ekonomi och finans (nedan kallad Bufi-fonden). Det beslutet grundade sig på artikel 74 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (EGT L 248, 2002, s. 1). Den artikeln har ersatts av artikel 83 i budgetförordningen.
18 Tribunalen fann i dom av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen (T-95/15, EU:T:2016:722, nedan kallad Printeosdomen) att kommissionen hade åsidosatt motiveringsskyldigheten i den mening som avses i artikel 296 andra stycket FEUF. Tribunalen ogiltigförklarade därför artikel 2.1 e i 2014 års beslut. Den domen har vunnit laga kraft.
19 I e-postmeddelande av den 14 december 2016 underrättade kommissionen Printeos om att institutionen avsåg att återbetala de preliminärt inbetalda böterna och översände de erforderliga blanketterna.
20 Printeos ombud översände de ifyllda blanketterna till kommissionen i ett e-postmeddelande av den 15 december 2016.
21 I e-postmeddelande av den 26 januari 2017 underrättade kommissionen Printeos ombud om att återbetalningen av böterna skulle ske under den påföljande veckan.
22 Printeos ombud svarade kommissionen samma dag att de uppfattade saken så, att återbetalningen av böterna inbegrep ränta på beloppet från och med Printeos betalning av böterna den 9 mars 2015. Räntesatsen skulle vara den räntesats som tillämpas av ECB på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner med ett tillägg av 3,5 procentenheter, det vill säga den räntesats som föreskrivs i artikel 2.3 i 2014 års beslut vid fall av dröjsmål med betalningen (betalning efter det att den frist som är angiven i artikel 2.2 i beslutet har löpt ut). Printeos ombud krävde även att återbetalningen skulle innefatta nämnda ränta.
23 I två e-postmeddelanden som sändes samma dag (nedan tillsammans kallade det omtvistade e-postmeddelandet) svarade kommissionen Printeos ombud på följande sätt:
”Såsom förklaras i den promemoria [med information] som tillställdes Er den 16 februari 2015 investeras de böter som är föremål för preliminär inkassering i en fond. För det fall att böterna ogiltigförklaras återbetalar kommissionen de preliminärt inbetalda böterna jämte den garanterade avkastning som grundar sig på resultatet för referensindex. Nämnda resultat har varit negativt och Ni kommer därför endast att få kapitalbeloppet återbetalat.
Jag bifogar en beräkning av återbetalningsbeloppet, vilket kontrollerats av [företaget] D.”
24 Enligt kommissionens obestridda uppgifter var Bufi-fondens kumulerade avkastning negativ år 2015 (–0,09 procent) och år 2016 (–0,265 procent). Samtidigt var ECB:s ränta på inlåningsfaciliteten (ECB deposit facility rate) negativ sedan den 5 juni 2014, –0,10 från och med juni 2014, –0,20 från och med september 2014, –0,30 från och med december 2015 och –0,40 från och med mars 2016. ECB:s refinansieringsränta var sedan den 9 mars 2015 0,05 procent och 0 procent sedan den 16 mars 2016.
25 Printeos ombud svarade i e-postmeddelande av den 27 januari 2017 att kommissionen enligt artikel 266 FEUF var skyldig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följda Printeosdomen. De erinrade om att enligt dom av den 10 oktober 2001, Corus UK/kommissionen (T-171/99, EU:T:2001:249, punkterna 50–53, nedan kallad Corusdomen) kan denna skyldighet beträffande redan verkställda rättsakter innefatta att sökandens situation ska återställas såsom den var före denna rättsakt (principen om restitituo in integrum). Enligt Printeos har kommissionen således en skyldighet – när de böter som ett företag ålagts för en överträdelse av konkurrensreglerna blivit ogiltigförklarade eller satts ned genom en dom – att återbetala de böter som felaktigt inbetalats av företaget. Återbetalningsskyldigheten omfattar inte enbart böternas kapitalbelopp utan även upplupen ränta på detta belopp.
26 Printeos mottog den 1 februari 2017 en betalning på 4 729 000 euro på sitt konto från kommissionen. Det beloppet motsvarade de böter som företaget hade betalat preliminärt den 9 mars 2015.
27 I e-postmeddelande av den 3 februari 2017 avfärdade kommissionen, bland annat med hänvisning till artikel 90.4 i den delegerade förordningen nr 1268/2012, Printeos argument. Kommissionen preciserade dessutom följande:
”Valet att göra en preliminär betalning i stället för att ställa en finansiell garanti är först och främst ett beslut som fattats av Er klient. Er klient var fullt medveten om att det preliminärt inbetalda beloppet skulle investeras i en fond. Det sätt som fonden fungerar på och begreppet garanterad avkastning har förklarats utförligt i den ’informationspromemoria’ som tillställdes Er den 16 februari 2015.
Den övergripande avkastningen under perioden 10 mars 2015–25 januari 2017 var negativ och den garanterade avkastningen uppgår därför till 0 euro. Av denna anledning har endast kapitalbeloppet återbetalas till Er klient.”
Förfarandet och parternas yrkanden
28 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 31 mars 2017.
29 Tribunalen (tredje avdelningen) beslutade på förslag av referenten att inleda den muntliga delen av förfarandet. Tribunalen beslutade vidare att som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler ställa skriftliga frågor till parterna. Frågorna avsåg den betydelse som bland annat domen av den 12 februari 2015, kommissionen/IPK International (C‑336/13 P, EU:C:2015:83, nedan kallad IPK-domen) har för tvistens avgörande. Parterna ombads att besvara vissa frågor skriftligen och andra frågor vid förhandlingen. Parterna inkom med sina skriftliga svar på frågorna inom den angivna fristen.
30 På förslag av tredje avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i sina rättegångsregler att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.
31 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens (tredje avdelningen i utökad sammansättning) muntliga frågor vid förhandlingen den 3 juli 2018.
32 Som svar på muntliga frågor från tribunalen förklarade Printeos att företaget inte längre vidhöll artikel 266 första stycket FEUF som huvudsaklig rättslig grund, i betydelsen fristående talan, för sitt första yrkande. Printeos bekräftade även att uttrycket ”kompensationsränta” som används i det yrkandet ska förstås som ”dröjsmålsränta” i den mening som avses i punkt 30 i IPK-domen. Detta antecknades i protokollet från förhandlingen.
33 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– förplikta kommissionen att till företaget utge ersättning med 184 592,95 euro, vilket motsvarar dröjsmålsränta på beloppet 4 729 000 euro beräknad enligt ECB refinansieringsränta med tillägg av 2 procentenheter för perioden 9 mars 2015–1 februari 2017 (nedan kallad referensperioden) eller, i andra hand, enligt den räntesats som tribunalen anser vara lämplig,
– förplikta kommissionen att betala dröjsmålsränta på det belopp som yrkas i föregående strecksats för perioden från och med den 1 februari 2017 till och med den dag då kommissionen faktiskt betalar nämnda belopp för att följa en dom med bifall till förevarande talan. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt den räntesats som ECB använder för sina refinansieringstransaktioner med tillägg av 3,5 procentenheter eller, i andra hand, enligt den räntesats som tribunalen anser är lämplig,
– i andra hand, ogiltigförklara det omtvistade e-postmeddelandet,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
34 Vid förhandlingen hemställde Printeos om att få höja det tillägg till ECB refinansieringsränta som avses i punkt 33 första strecksatsen ovan till 3,5 procentenheter.
35 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla yrkandet om ersättning som ogrundat,
– avvisa yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade e-postmeddelandet eller, i andra hand, ogilla det,
– avvisa invändningen om rättsstridighet mot artikel 90.4 a i den delegerade förordningen nr 1268/2012 (nedan kallad den omtvistade bestämmelsen) eller, i andra hand, ogilla den,
– för det fall det anses lämpligt att ge sökanden ersättning eller tillerkänna denne ränta, genomföra beräkningen enligt de kriterier som anges i punkterna 65–78 i svaromålet,
– i vart fall förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna eller, i andra hand, för det fall att det ska utgå ersättning till sökanden förordna om att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Rättslig bedömning
Saken i målet
36 Printeos har återkallat sitt första yrkande såvitt det grundade sig på artikel 266 första stycket FEUF som fristående talan (se punkt 32 ovan). Printeos yrkar numera med stöd av artikel 266 andra stycket FEUF, jämförd med artikel 340 andra stycket FEUF och artikel 41.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) att det ska utges ersättning till företaget motsvarande beloppet på den dröjsmålsränta som kommissionen – för att följa Printeosdomen – borde ha betalat till företaget i samband med återbetalningen av kapitalbeloppet av de böter som företaget felaktigt hade betalat enligt artikel 2.1 e i 2014 års beslut, vilken hade ogiltigförklarats genom nämnda dom.
37 Printeos har bland annat preciserat att den omtvistade bestämmelsen inte är tillämplig på ersättning av skada enligt artikel 266 andra stycket FEUF och artikel 340 andra stycket FEUF. Även om det antas att så skulle vara fallet, anser Printeos att den omtvistade bestämmelsen strider mot artiklarna 266 och 340 FEUF samt artiklarna 41.3 och 47 i stadgan. Printeos har därför framställt en invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF.
38 Printeos har i andra hand med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att det omtvistade e-postmeddelandet ska ogiltigförklaras, eftersom det grundar sig på en rättslig grund som har upphört att gälla och eftersom det under alla omständigheter innebär ett åsidosättande av artiklarna 266 och 340 FEUF samt artikel 41.3 och artikel 47 i stadgan.
Huvudersättningsanspråket i det första yrkandet
Sammanfattning av parternas argument
39 Enligt Printeos har kommissionen rättsstridigt avstått från att till företaget betala den dröjsmålsränta som belöper på kapitalbeloppet av de böter som hade betalats preliminärt. Betalningen av nämnda dröjsmålsränta utgör enligt Printeos en nödvändig förutsättning för att företaget ska försättas i den situation som det befann sig om 2014 års beslut aldrig hade antagits (Corusdomen, punkt 54). Printeos skada har orsakats av den omständigheten att företaget har berövats möjligheten att förfoga över de felaktigt inbetalda böternas kapitalbelopp. Printeos har varit tvungen att använda sig av andra finansieringskällor och haft kostnader för de tre banklån som företaget tagit under referensperioden. Berövandet av möjligheten att förfoga över kapitalbeloppet är enligt Printeos grundat på en tillräckligt klar överträdelse av rättsregler som ger rättigheter åt enskilda, vilket bland annat framgår av skäl 92 i 2014 års beslut. Den otillräckliga, och till och med falska motivering, som det skälet innehåller (vilket konstaterats i punkt 54 i Printeosdomen) styrker att kommissionens överträdelse av unionsrätten var avsiktlig, uppenbar, grov och oursäktlig. Den är att jämställa med maktmissbruk. Enligt Printeos bekräftas detta särskilt av skäl 16 i kommissionens beslut C(2017) 4112 final av den 16 juni 2017 om ändring av 2014 års beslut. I det skälet medges det att ”för samtliga företag, med undantag för Hamelin, var det individuella förhållandet vara/omsättning mycket högt”. Motiveringsskyldigheten i den mening som avses i artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i stadgan är en grundläggande rättighet som garanterar det effektiva utövandet av en annan grundläggande rättighet, nämligen rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan. På samma sätt utgör underlåtenheten att betala ränta på kapitalbeloppet av de felaktigt inbetalda böterna en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF (beslut av den 21 mars 2006, Holcim (France)/kommissionen, T-86/03, ej publicerat, EU:T:2006:90, punkt 32, nedan kallat Holcimbeslutet). Den bestämmelsen ger en subjektiv rätt att kräva att tribunalens domar ska följas korrekt och i alla delar, utan att tribunalen har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Denna rättsstridighet kan inte avhjälpas genom de rättsregler som åberopats i det omtvistade e-postmeddelandet.
40 Printeos har i detta avseende för det första preciserat att artikel 85a i förordning nr 2342/2002 hade upphört att gälla sedan den 1 januari 2013, vilket var det datum då den delegerade förordningen nr 1268/2012 trädde i kraft. Förordning nr 2342/2002 var således varken i kraft den 16 februari 2015 när kommissionen skickade informationen om preliminär betalning av böterna, den 1 februari 2017 när kommissionen återbetalade böternas kapitalbelopp eller den 26 januari 2017 när kommissionen skickade det omtvistade e-postmeddelandet. Enligt Printeos kan kommissionen emellertid inte i efterhand rätta till avsaknaden av rättslig grund eller institutionens underlåtenhet att utbetala förfallen ränta genom att först i e-postmeddelandet av den 3 februari 2017 grunda sig på artikel 90 i den delegerade förordningen nr 1268/2012. För det andra och för det fall tribunalen skulle finna att den artikeln är en relevant rättslig grund, har Printeos framställt en invändning enligt artikel 277 FEUF om den omtvistade bestämmelsens rättsstridighet i förhållande till artiklarna 266 och 340 FEUF samt artikel 41.3 och artikel 47 i stadgan, eftersom det i den bestämmelsen föreskrivs en möjlighet att inte betala ut någon ränta.
41 Printeos har påpekat att den omtvistade bestämmelsen åsidosätter artikel 266 första stycket FEUF och närmare bestämt principen om restitutio in integrum, såsom den principen erkänts i IPK-domen och Corusdomen (punkterna 54 och 57). Enligt den principen är kommissionen skyldig att återbetala inte endast kapitalbeloppet för felaktigt betalade böter, utan även den ränta som belöpte på nämnda belopp under den period som sökanden var berövad möjligheten att förfoga över beloppet. Detta krav enligt primärrätten har företräde framför eventuellt därmed oförenliga sekundärrättsliga regler. Enligt Printeos åsidosätter den omtvistade bestämmelsen även artikel 47 i stadgan, eftersom domstolsskyddet enligt artikel 263 FEUF inte skulle vara effektivt om det berörda företaget saknade möjlighet att få ränta på ett felaktigt inbetalat bötesbelopp efter det att unionsdomstolen har ogiltigförklarat ett beslut om åläggande av böter för överträdelse av unionens konkurrensregler. Sökande skulle avhålla sig från att väcka talan mot beslut om åläggande av sanktioner. Printeos anser att den omtvistade bestämmelsen även strider mot artikel 41.3 i stadgan och artikel 340 andra stycket FEUF. Domstolen har nämligen i dom av den 13 juli 2006, Manfredi (C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 95) funnit att personer som har lidit en skada enligt rätten för var och en att begära ersättning för en skada måste kunna begära ersättning inte bara för faktisk skada (damnum emergens) utan även för utebliven vinst (lucrum cessans) samt ränta. Den omtvistade bestämmelsen var således varken tillämplig i föreliggande fall eller kunnat rätta till avsaknaden av rättslig grund som gör det tillåtet för kommissionen att inte betala ut ränta.
42 Kommissionen har genmält att tribunalen i Printeosdomen inskränkte sig till att konstatera att det förelåg bristande motivering i punkt 92 i 2014 års beslut, utan att göra någon materiell prövning av Printeos delaktighet i överträdelsen av artikel 101 FEUF. Argumentet att de aktuella domskälen inte är med sanningen överensstämmande saknar relevans och kommissionen skulle ha haft befogenhet att anta beslut C(2017) 4112 final genom vilket Printeos ålades samma böter som de böter som hade ålagts genom 2014 års beslut. Under alla omständigheter utgör en sådan bristande motivering inte en tillräckligt klar överträdelse av en unionsregel. Dessutom fastställdes formerna för återbetalning av böterna i 2014 års beslut och det hänvisades härvidlag till den omtvistade bestämmelsen. Printeos invände aldrig mot detta.
43 Kommissionen har i andra hand erinrat om att enligt artikel 278 FEUF hindras inte verkställighet av det faktum att talan förs vid unionsdomstolen. Printeos har inte ansökt om uppskov med verkställigheten av 2014 års beslut och detta beslut utgjorde därför en exekutionstitel för den preliminära betalningen av böterna, trots att det väckts talan om ogiltigförklaring mot beslutet. I föreliggande fall har Printeos inte orsakats någon skada eftersom böternas kapitalbelopp återbetalats till företaget även om fondens avkastning varit negativ. Kommissionen har för övrigt inte heller underlåtit att betala, särskilt som återbetalningen av kapitalbeloppet skett före Printeosdomen vunnit laga kraft och således skett skyndsamt.
44 Kommissionen har hävdat att i ersättningsprocesser är syftet med kompensationsränta i första hand att gottgöra den skada som följer av den försämring av penningvärdet som inträffar efter den skadegörande händelsen till dess att ersättning utbetalas och i så stor utsträckning som möjligt återskapa den skadelidandes förmögenhet (principen om restitutio in integrum). För att kompensationsränta ska beviljas krävs det således att förutsättningarna för utomobligatoriskt skadeståndsansvar är uppfyllda, vilket inte är fallet här. Kompensationsränta ska i vart fall beräknas utifrån den faktiska skadan, vilken beräknas med hänsyn till den av Eurostat fastställda inflationstakten i den medlemsstat där käranden har hemvist. I föreliggande fall var emellertid inflationstakten under referensperioden 13 mars 2015–1 februari 2017 0 procent. Även om kompensationsräntan skulle beräknas utifrån ECB:s refinansieringsränta (se punkt 24 ovan) och inte utifrån inflationstakten, är det inte den refinansieringsränta på 0,05 procent som gällde den 9 mars 2015 som ska tillämpas utan den refinansieringsränta som gällde under referensperioden och som var satt till 0 procent sedan den 16 mars 2016. En höjning med 2 procentenheter är utesluten, eftersom kompensationsränta inte avser att ålägga gäldenären ytterligare pålagor i syfte att förhindra eller begränsa dröjsmål vid fullgörande av dennes betalningsförpliktelse. Detta är syftet med dröjsmålsränta. Kommissionen har bestritt att Printeos har lidit skada till följd av den preliminära betalningen av böterna och anlitandet av finansieringskällor som medfört kostnader. Beträffande dröjsmålsränta vilken påförs som en följd av dröjsmål vid fullgörande av en förpliktelse att betala ett visst belopp, har kommissionen preciserat att sådan ränta i princip ska beräknas från och med dagen för den dom som fastställer förpliktelsen till dess att full betalning skett. Till skillnad från kompensationsränta är den räntesats som ska tillämpas på dröjsmålsränta ECB:s refinansieringsränta ökad med 2 procentenheter. Den yrkade höjningen på 3,5 procentenheter i analogi med den räntesats som skulle tillämpas vid utebliven betalning av böterna i 2014 års beslut kan således inte godtas.
45 Kommissionen anser att den invändning om rättsstridighet som framställts mot den omtvistade bestämmelsen ska avvisas och att det under alla omständigheter saknas grund för den. Frågan huruvida en invändning om rättsstridighet kan tas upp till prövning är beroende av huruvida talan om huvudsaken kan tas upp till prövning. I föreliggande fall är emellertid inte det omtvistade e-postmeddelandet en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Det är fråga om en rent bekräftande rättsakt av artikel 2.3 andra stycket i 2014 års beslut. I meddelandet föreskrivs endast att den omtvistade bestämmelsen ska tillämpas för det fall sökanden skulle välja att göra en preliminär betalning av böterna. Printeos har underlåtit att angripa denna artikel i den talan som riktades mot beslutet och företaget har därför godtagit att den vunnit laga kraft. Detta medför att talan om ogiltigförklaring och följaktligen invändningen om rättsstridighet ska ogillas.
46 I sak har kommissionen för det första erinrat om att den omtvistade bestämmelsen har ersatt artikel 85a i förordning nr 2342/2002 genom att precisera villkoren för återbetalning av en preliminär betalning vid negativ ränta. Enligt den bestämmelsen gäller följande när det bötfällda företaget såsom i föreliggande fall väljer att preliminärt betala böterna i stället för att ställa en garanti. Inbetalda belopp kommer då att investeras i finansiella tillgångar vilket särskilt syftar till att få positiv avkastning, vilket Printeos har upplysts om ”när som helst”. För det fall unionsdomstolen skulle ogiltigförklara beslutet om åläggande av böter föreskrivs det i bestämmelsen att kapitalbeloppet jämte ränta ska återbetalas. Denna ränta ska kompensera för det faktum att det belopp som betalats in preliminärt inte har varit tillgängligt från och med betalningsdagen till dess att kapitalbeloppet återbetalas samt ersätta den skada som detta kan ha medfört. Det är i adressatens intresse som den omtvistade bestämmelsen garanterar att vederbörande får tillbaka hela kapitalbeloppet för det fall det råder minusränta. Kostnaden för den negativa avkastningen under referensperioden kommer således att bäras av kommissionen.
47 För det andra anser kommissionen att den omtvistade bestämmelsen är förenlig med artikel 266 FEUF och principen om restitutio in integrum. Enligt denna princip krävs inte konstlad återbetalning av räntor i samtliga fall, utan endast under vissa speciella omständigheter som inte är för handen i detta fall, med beaktande av den makroekonomiska situationen där den aktuella investeringen gett negativ ränta. Vid den tidpunkt då Corusdomen respektive Holcimbeslutet meddelades saknades det fortfarande sådana specifika regler såsom den omtvistade bestämmelsen och tribunalen kunde inte ta den rådande ekonomiska konjunkturen i beaktande, vilken kännetecknas av låga och till och med negativa räntesatser, eftersom det före finanskrisen år 2008 var svårt att förutspå negativa räntesatser i den ekonomiska situation som länderna i unionen då befann sig i. Rätten att uppbära positiv ränta skulle emellertid strida mot den ekonomiska verkligheten i ett sammanhang där räntesatserna är negativa och kunna ge upphov till oberättigade vinster. I föreliggande fall är den omtvistade bestämmelsen till Printeos fördel, eftersom den negativa avkastning som avses i punkt 24 ovan hade – såvida det inte funnits en sådan specialregel – måst dras av från kapitalbeloppet i samband med återbetalningen.
48 Kommissionen har för det tredje bestritt att den omtvistade bestämmelsen åsidosätter artikel 340 andra stycket FEUF, artikel 41.3 och artikel 47 i stadgan. Printeos har inte förklarat skälen till varför bolaget anser att bestämmelsen undergräver dess rätt få ersättning eller dess rätt att uppbära ränta. Printeos har inte heller förklarat varför bolaget anser att det inte har kunnat utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel. Printeos saknar dessutom fog för att hävda att den uteblivna räntebetalningen skulle avhålla andra adressater till ett konkurrensbeslut att väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet vid tribunalen, eftersom återbetalningen av (positiv eller negativ) ränta är accessorisk i förhållande till yrkandet om ogiltigförklaring av böternas kapitalbelopp och inte går att förutse vid talans väckande.
Villkorte för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar
49 Enligt fast rättspraxis krävs det för att unionen ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionsinstitutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan institutionens handlande och den åberopade skadan (se dom av den 20 september 2016, Ledra Advertising m.fl./kommissionen och ECB, C‑8/15 P–C‑10/15 P, EU:C:2016:701, punkt 64 och där angiven rättspraxis).
50 Såvitt avser det första villkoret fordras det enligt fast rättspraxis att det har visats att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda (se dom av den 20 september 2016, Ledra Advertising m.fl./kommission och ECB, C‑8/15 P–C‑10/15 P, EU:C:2016:701, punkt 65 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
51 Bland de omständigheter som det härvidlag ska tas hänsyn till återfinns bland annat graden av klarhet och precision hos den rättsregel som överträtts, liksom omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionsinstitutionen ges genom den regel som överträtts (se dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 30 och där angiven rättspraxis). Det är endast när institutionen förfogar över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning som även en mindre överträdelse av unionsrätten kan vara tillräcklig för att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2003, kommissionen/Fresh Marine, C‑472/00 P, EU:C:2003:399, punkt 26 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 april 2017, ombudsmannen/Staelen, C‑337/15 P, EU:C:2017:256, punkt 39).
52 I föreliggande fall är parterna oeniga om huruvida underlåtenheten att betala ränta på de återbetalade böternas kapitalbelopp grundar sig på en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter.
53 Printeos har till stöd för sitt yrkande om skadestånd för det första åberopat ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten i den mening som avses i artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 41.2 c i stadgan. Åsidosättandet av motiveringsskyldighet avser särskilt skäl 92 i 2014 års beslut, vilket fått tribunalen att i Printeosdomen ogiltigförklara beslutet såvitt avser bolaget. Printeos har för det andra åberopat ett åsidosättande av artikel 266 första stycket FEUF. Den bestämmelsen ger en subjektiv rätt för parterna att se till att domen följs korrekt och i alla delar. Kommissionen har inte något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, inbegripet angående beviljandet av dröjsmålsränta.
54 Tribunalen finner det lämpligt att första pröva frågan huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF.
Huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av artikel 266 första stycket FEUF
55 Enligt artikel 266 första stycket FEUF ska den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa den dom som förklarar rättsakten ogiltig. Tribunalen konstaterar att den artikeln utgör en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 50 ovan. I artikeln föreskrivs en absolut och ovillkorlig skyldighet för den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att – i den sökandes intresse vars talan bifallits – vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring. Denna skyldighet motsvaras av en rättighet för sökanden att få se denna skyldighet bli fullständigt fullgjord.
56 Det har i rättspraxis slagits fast att vid ogiltigförklaring av ett beslut att ålägga böter, såsom i förevarande fall, eller ett beslut om återbetalning av felaktigt utbetalade belopp ger denna regel sökanden rätt att åter bli försatt i den situation som denne befann sig i före beslutet. Detta innebär bland att det kapitalbelopp som betalats in felaktigt till följd av det ogiltigförklarade beslutet ska återbetalas samt att dröjsmålsränta ska betalas (se, för ett liknande resonemang, IPK-domen, punkt 29, och Corusdomen, punkterna 50, 52 och 53; Holcimbeslutet, punkterna 30 och 31, och generaladvokat Bots förslag till avgörande i målet kommissionen/IPK International, C‑336/13 P, EU:C:2014:2170, punkterna 78 och 79). Domstolen har understrukit att betalning av dröjsmålsränta utgör en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, i den mån som den åtgärden syftar till att schablonmässigt gottgöra borgenären för att det inte varit möjligt att förfoga över fordran och uppmuntra gäldenären att så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring (IPK-domen, punkterna 29 och 30).
57 Kommissionen har i föreliggande fall i samband med verkställigheten av Printeos-domen samt för att motivera beslutet att inte bevilja Printeos någon ränta bland annat grundat sig på den omtvistade bestämmelsen.
58 I detta sammanhang kan Printeos inte vinna framgång med argumentet att kommissionen felaktigt har tillämpat artikel 85a i förordning nr 2341/2002 i stället för den omtvistade bestämmelsen, vilken har ersatt den (se punkt 40 ovan). Såsom kommissionen har gjort gällande hänvisas det i artikel 2.3 andra stycket i 2014 års beslut uttryckligen till artikel 90 i den delegerade förordningen nr 1268/2012 i samband med möjligheten för det berörda företaget att preliminärt betala böterna. Nämnda artikel i 2014 års beslut har inte angripits av Printeos i mål T‑95/15 och har således vunnit laga kraft. Denna bedömning påverkas inte av den omständigheten att det i den informationspromemoria som översändes till Printeos med e-postmeddelande av 16 februari 2015 av misstag, såsom kommissionen själv har medgett, alltjämt hänvisades till artikel 85a i förordning nr 2341/2002. Printeos har för övrigt inte bestritt att under referensperioden gav avkastningen på placeringen av kapitalbeloppet i Bufi-fonden inte någon ränta, utan avkastningen var negativ och att rekvisiten för att kommissionen skulle kunna tillämpa den omtvistade bestämmelsen var således uppfyllda.
59 Med beaktande av den rättspraxis som nämnts i punkt 56 ovan, ska det således prövas huruvida kommissionens uteblivna betalning av dröjsmålsränta och tillämpning av den omtvistade bestämmelsen i föreliggande fall innebar att den institutionen följde Printeos-domen i enlighet med de krav som ställs upp i artikel 266 första stycket FEUF.
Huruvida den omtvistade bestämmelsen är tillämplig samt skyldigheten att i kraft av artikel 266 första stycket FEUF betala dröjsmålsränta
60 Tribunalen delar den uppfattning som kommissionen gav uttryck för vid förhandlingen, nämligen att den omtvistade bestämmelsen, med hänsyn till det sammanhang i vilket den ingår samt dess uttryckliga hänvisning till rättsmedel och till den situationen att ålagda böter ogiltigförklaras, är avsedd att genomföra de krav som föreskrivs i artikel 266 första stycket FEUF. Kommissionen har i sina inlagor bekräftat att den omtvistade bestämmelsen antagits med målsättningen att bringa lagstiftningen i överensstämmelse med de krav som ställts upp i rättspraxis, det vill säga de krav som följer av Corusdomen och Holcimbeslutet.
61 Den omtvistade bestämmelsen ska således tolkas mot bakgrund av kraven i artikel 266 första stycket FEUF, i den utsträckning som dess ordalydelse tillåter detta. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att när en bestämmelse i unionens sekundärrätt kräver tolkning, ska den så långt det är möjligt tolkas på ett sådant sätt att den är förenlig med bestämmelserna i fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten. Ett sådant tillvägagångssätt får emellertid inte leda till en icke godtagbar contra legem tolkning av rättsakten, när dess innebörd är klar och entydig och inte är ägnad för en sådan tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 februari 2017, Yingli Energy (China) m.fl./rådet, T-160/14, ej publicerad, EU:T:2017:125, punkterna 151 och 152 och där angiven rättspraxis. Se även, analogt och för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2017, Popławski, C‑579/15, EU:C:2017:503, punkt 33 och där angiven rättspraxis). När det gäller en bestämmelse vars betydelse är klar och entydig, ankommer det, när en invändning om rättsstridighet framställs enligt artikel 277 FEUF, endast på tribunalen att kontrollera huruvida den är förenlig med fördragets bestämmelser och med de allmänna principerna i unionsrätten.
62 I den delegerade förordningen nr 1268/2012 preciseras inte innebörden av det i den omtvistade bestämmelsen använda uttrycket ”tillsammans med upplupen ränta”. I den förordningen kvalificeras inte, i likhet med den ränta som avses i artikel 83 i samma förordning, denna ränta som ”dröjsmålsränta” eller ”förseningsränta”. I artikel 83.4 i budgetförordningen, vilken är den rättsliga grunden för den omtvistade bestämmelsen, användes endast det oklara uttrycket ”upplupna räntor”. I artikel 78.4 i budgetförordningen, vilken avser fastställande av unionens fordringar mot en gäldenär, görs det en uttrycklig hänvisning till begreppet dröjsmålsränta. Kommissionen har dessutom som svar på tribunalens skriftliga och muntliga frågor hävdat att ”upplupna räntor” i denna mening varken är dröjsmålsränta eller kompensationsränta, utan en särskild ränta vilken uteslutande är kopplad till den avkastning eller lönsamhet som det skulle ha varit möjligt att erhålla om kapitalbeloppet hade satts in på ett bankkonto eller hade investeras i finansiella tillgångar.
63 Kommissionen anser att den omtvistade bestämmelsen samt övriga bestämmelser i den delegerade förordningen nr 1268/2012 utgör en fullständig reglering av de räntor som ska beviljas vid återbetalning av en skuld till följd av ogiltigförklaringen av ett beslut om påförande av böter. Kommissionen är därför i princip förhindrad att bevilja ränta när rekvisiten i den omtvistade bestämmelsen, såsom i förevarande fall, inte är uppfyllda. Däremot utesluter inte kommissionen – oberoende av tillämpningen av nämnda bestämmelse – möjligheten att betala kompensationsränta i syfte att gottgöra en skada eller möjligheten att betala dröjsmålsränta vid försenad återbetalning av böternas kapitalbelopp. Under alla omständigheter har kommissionen inte i föreliggande fall gjort en för sen återbetalning, vilken motivera beviljande av dröjsmålsränta. Kommissionen vill i stället understryka att återbetalningen av böternas kapitalbelopp till Printeos skett skyndsamt och utan dröjsmål. Återbetalningen ägde till och med rum innan Printeosdomen hade vunnit laga kraft, vilket utesluter ett betalningsdröjsmål i förevarande fall.
64 Såsom har erkänts i den rättspraxis till vilket det hänvisas i punkt 56 ovan, har den skyldighet att betala dröjsmålsränta på grund av att ett beslut om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp eller ett beslut om påförande av böter har ogiltigförklarats med retroaktiv verkan genom en dom, vilken följer direkt av artikel 266 första stycket FEUF, bland annat till syfte att schablonmässigt gottgöra borgenären för att det inte varit möjligt att förfoga över den aktuella fordran. Rättspraxis tar i detta hänseende i beaktande det faktum att fordran, till följd av att beslutet ogiltigförklarats med verkan från och med dess antagande, existerat sedan beslutets adressat felaktigt betalade in det aktuella beloppet. Detta innebär att beslutets upphovsman i egenskap av gäldenär med nödvändighet befinner sig i betalningsdröjsmål (se, för ett liknande resonemang, IPK-domen, punkterna 30 och 76, och Corusdomen, punkterna 50–54). Det ska preciseras att det i denna rättspraxis inte görs någon åtskillnad mellan huruvida det är fråga om ett fall som avser följderna av en ogiltigförklaring av ett beslut om återbetalning av felaktigt utbetalade belopp eller om det är fråga om ett fall som avser följderna av en ogiltigförklaring av ett beslut om påförande av böter. Denna rättspraxis är tillämplig på varje fordran som uppstått efter en retroaktiv ogiltigförklaring av en åtgärd som antagits av en institution, utan att det påverkar den omtvistade bestämmelsens räckvidd och dess tillämplighet i det enskilda fallet.
65 Det var således fel av kommissionen att påstå att institutionen inte befann sig i betalningsdröjsmål från och med den 9 mars 2015, vilket var det datum då Printeos felaktigt gjorde den preliminära inbetalningen av kapitalbeloppet av de böter som bolaget hade ålagts, och därför inte var skyldig att betala dröjsmålsränta. Eftersom 2014 års beslut hade ogiltigförklarats med retroaktiv verkan, befann sig kommissionen med nödvändighet i dröjsmål med återbetalningen av kapitalbeloppet från och med den preliminära betalningen. Kommissionen var således skyldig att i enlighet med artikel 266 första stycket FEUF betala dröjsmålsränta för att iaktta principen om restitutio in integrum och för att schablonmässigt gottgöra Printeos för att det inte varit möjligt för bolaget att förfoga över beloppet.
66 Det följer även av detta att kommissionen felaktigt ansåg att den omtvistade bestämmelsen hindrade institutionen från att fullgöra sin absoluta och ovillkorliga skyldighet enligt artikel 266 första stycket FEUF att betala dröjsmålsränta. Den omtvistade bestämmelsen kan i vart fall inte påverka denna skyldighet eller innebära att det skulle vara uteslutet att betala dröjsmålsränta. Uttrycket ”upplupna räntor” som anges i bestämmelsen kan nämligen inte kvalificeras som dröjsmålsränta, i den mening som avses i punkt 64 ovan, utan avser uteslutande den reella positiva avkastningen av investeringen av det aktuella beloppet.
67 Såsom Printeos har gjort gällande var kommissionen följaktligen – efter Printeosdomen och oberoende av den omtvistade bestämmelsen – skyldig att enligt artikel 266 första stycket FEUF, såsom den bestämmelsen tolkats i rättspraxis, inte endast återbetala böternas kapitalbelopp, utan även betala dröjsmålsränta för att lämna schablonmässig gottgörelse för att det inte varit möjligt att förfoga över detta belopp under referensperioden. Denna skyldighet ingår bland åtgärderna för att följa domen och kommissionen har inte något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.
68 Kommissionen kan inte vinna framgång med sin argumentation om obehörig vinst för Printeos på grund av den negativa avkastningen på böternas kapitalbelopp under referensperioden eller att Printeos till och med skulle överkompenseras på grund av återbetalningen av kapitalbeloppets nominella värde. En sådan uppfattning står nämligen direkt i strid med den princip om schablonmässig gottgörelse genom dröjsmålsränta, vilken kommit till uttryck i rättspraxis.
69 Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen, med hänsyn till kommissionens absoluta och ovillkorliga skyldighet enligt artikel 266 första stycket FEUF att betala dröjsmålsränta och till att kommissionen inte har något utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av denna rättsregel, vilken kan ådra unionen utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 266 andra stycket FEUF, jämförd med artikel 340 andra stycket FEUF. Det finns därför inte anledning att pröva Printeos övriga argument eller den invändning om rättsstridighet som bolaget har framställt mot den omtvistade bestämmelsen.
Orsakssambandet och den skada som ska ersättas
70 Tribunalen erinrar om att villkoret enligt artikel 340 andra stycket FEUF om att det ska föreligga ett orsakssamband innebär att skadan ska vara en tillräckligt direkt följd av det rättsstridiga handlandet (se dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 53 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 maj 2017, Safa Nicu Sepahan/rådet, C‑45/15 P, EU:C:2017:402, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
71 I föreliggande fall är den skada som Printeos lidit en tillräckligt direkt följd av kommissionens åsidosättande av skyldigheten att bevilja dröjsmålsränta enligt artikel 266 första stycket FEUF. Skadan uppgår till den förlust av dröjsmålsränta under referensperioden som utgör den schablonmässiga gottgörelsen för att Printeos inte kunnat förfoga över beloppet under samma period och som motsvarar ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 2 procentenheter (se punkt 74 nedan).
72 Kommissionen kan inte klandra Printeos för att frivilligt göra en preliminär betalning av böterna, i stället för att ställa en bankgaranti vilket också hade orsakat finansieringskostnader, även om institutionen kände till eller borde ha känt till de förutsättningar för återbetalning som är föreskrivna i den omtvistade bestämmelsen efter en eventuell dom om ogiltigförklaring. Såsom kommissionen själv har medgett utgör den preliminära betalningen av böterna det berörda företagets huvudsakliga och primära skyldighet, eftersom en talan mot ett överklagande av ett beslut om att ålägga böter, i enlighet med artikel 278 FEUF, inte hindrar verkställighet. I föreliggande fall krävdes det dessutom enligt artikel 2.2 i 2014 års beslut att böterna betalades. Av detta följer att Printeos val att göra en preliminär betalning av böterna är en logisk följd av beslutet och inte något som kan bryta orsakssambandet mellan den konstaterade rättsstridigheten och den skada som bolaget lidit.
73 Tribunalen konstaterar beträffande beloppet av den skada som ska ersättas att kommissionen i förevarande fall inte har bestritt att det ersättningsgilla kapitalbeloppet uppgår till 184 592,95 euro på vilket Printeos har yrkat upplupen och icke-utbetalad dröjsmålsränta sedan 9 mars 2015. Kommissionen har däremot bestritt tillägget på 3,5 procentenheter i stället för 2 procentenheter till ECB:s refinansieringsränta (se punkt 44 ovan). Tribunalen finner under dessa omständigheter att det yrkade kapitalbeloppet i föreliggande fall är ersättningsgillt.
74 Med hänsyn till kommissionens bestridande i denna del och till det faktum att Printeos i ansökan genom vilken talan väckts yrkat ersättning med ett belopp som inbegriper dröjsmålsränta med en räntesats som motsvarar ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 2 procentenheter, medför principen ne ultra petita att tribunalen inte kan döma utöver detta yrkande (se analogt dom av den 19 maj 1992, Mulder m.fl./rådet och kommissionen, C‑104/89 och C‑37/90, EU:C:1992:217, punkt 35). Printeos yrkande vid förhandlingen att tillägget ska ökas till 3,5 procentenheter är, i likhet med det yrkande som bolaget framställt i sitt e-postmeddelande av den 26 januari 2017 (se punkt 22 ovan), för sent framställt och strider mot principen om att parternas yrkanden inte kan ändras (se, för ett liknade resonemang, dom av den 9 november 2017, HX/rådet, C‑423/16 P, EU:C:2017:848, punkt 18). Printeos har endast i andra hand, det vill säga för det fall att bolagets förstahandsyrkande skulle ogillas, yrkat att räntan ska uppgå till en räntesats som tribunalen anser vara lämplig.
75 Tribunalen ogillar följaktligen yrkandet om att tillägget ska ökas och fastställer det ersättningsgilla beloppet till 184 592,95 euro.
Yrkandet om dröjsmålsränta enligt Printeos andra yrkande
76 Printeos har i sitt andra yrkande yrkat att dröjsmålsränta ska utgå på det ersättningsgilla belopp som avses i punkt 75 ovan. Dröjsmålsränta ska därför utgå från och med avkunnandet av förevarande dom till dess att kommissionen gjort full betalning och i enlighet med Printeos yrkande ska räntesatsen uppgå till ECB:s refinansieringsränta med tillägg av 3,5 procentenheter, i analogi med artikel 83.2 b i den delegerade förordningen nr 1268/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2017, Gascogne Sack Deutschland och Gascogne/Europeiska unionen, T-577/14, EU:T:2017:1, punkterna 178 och 179).
77 Det andra yrkandet ska emellertid ogillas i den del det avser beviljandet av dröjsmålsränta från och med den 1 februari 2017.
78 Mot bakgrund av det ovan anförda ska ersättningsyrkandet bifallas i enlighet med Printeos första yrkande, utan att det finns anledning att pröva andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade e-postmeddelandet.
Rättegångskostnader
79 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom kommissionen i huvudsak har tappat målet, ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med sökandens yrkande.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen i utökad sammansättning)
följande:
1) Europeiska unionen, företrädd av Europeiska kommissionen, är enligt artikel 266 första stycket FEUF och för att verkställa domen av den 13 december 2016, Printeos m.fl./kommissionen (T-95/15), skyldig att ersätta den skada som Printeos, SA lidit till följd av att ett förfallet belopp på 184 592,95 euro i dröjsmålsränta för tiden 9 mars 2015–1 februari 2017 inte betalats till Printeos.
2) På den ersättning som avses i punkt 1 ska dröjsmålsränta utgå från och med dagen för denna doms avkunnande till dess att full betalning sker. Dröjsmålsräntan ska beräknas enligt den räntesats som Europeiska centralbanken (ECB) tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner med ett tillägg av 3,5 procentenheter.
3) Talan ogillas i övrigt.
4) Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Frimodt Nielsen | Kreuschitz | Forrester |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 februari 2019.
Underskrifter
Innehållsförteckning