PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 17 februari 2009
Mål F-51/08
Willem Stols
mot
Europeiska unionens råd
”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2007 – Jämförelse av kvalifikationer – Uppenbart oriktig bedömning”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA varigenom Willem Stols har yrkat ogiltigförklaring dels av rådets beslut av den 16 juli 2007 att inte föra upp honom på förteckningen över tjänstemän som befordrats till lönegrad AST 11 under befordringsförfarandet 2007, dels av det beslut som meddelats av rådets ställföreträdande generalsekreterare den 5 februari 2008 att avslå sökandens klagomål som ingetts med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, i den version som är i kraft sedan den 1 maj 2004.
Avgörande: Besluten av den 16 juli 2007 och den 5 februari 2008 genom vilka Europeiska unionens råd beslutade att inte befordra Willem Stols till lönegrad AST 11 med anledning av befordringsförfarandet 2007 ogiltigförklaras. Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel. 45)
2. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
1. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen förfogar över vid bedömningen av de kvalifikationer som ska beaktas när den fattar ett beslut om befordran enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna begränsas av hänsyn till kravet på att jämförelsen av sökandenas meriter sker opartiskt och med omsorg, i tjänstens intresse och i enlighet med principen om likabehandling. I praktiken ska denna jämförelse ske på grundval av likabehandling och med utgångspunkt i jämförbara informationskällor och upplysningar, varvid det framhålls att betygsrapporterna utgör en väsenlig bedömningsfaktor varje gång som en tjänstemans karriär beaktas med anledning av ett beslut angående dennes befordran. För detta ändamål har tillsättningsmyndigheten en sådan myndighetsbefogenhet som krävs för att göra denna bedömning enligt det förfarande eller den metod som den anser vara mest lämpad. När tillsättningsmyndigheten gör en bedömning av meriterna enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna är den nämligen inte skyldig att enbart hänföra sig till kandidaternas betygsrapporter utan kan även grunda sin bedömning på andra aspekter av deras meriter, såsom andra uppgifter om deras administrativa och personliga situation, som kan tjäna som jämförelse med den bedömning som görs enbart med stöd av betygsrapporterna.
För övrigt är det tillåtet att använda den metod som består i en jämförelse av genomsnittet av de analytiska bedömningarna för befordringsbara tjänstemän med genomsnittet av de analytiska bedömningarna i deras respektive generaldirektorat, eftersom den syftar till att undanröja det subjektiva moment som följer av olika betygsättares bedömningar.
Tjänstemannens meriter är det kriterium som är avgörande för alla befordringar, varvid ålder och tjänstgöringstid endast kan beaktas i andra hand, förutom om kandidaterna har lika meriter, då nämnda omständigheter kan vara avgörande.
(se punkterna 28–32)
Hänvisning till:
Domstolen 1 juli 1976, 62/75, de Wind mot kommissionen, REG 1976, s. 1167, punkt 17; 17 december 1992, C‑68/91 P, Moritz mot kommissionen, REG 1992, s. I‑6849, punkt 16
Förstainstansrätten 25 november 1993, T‑89/91, T‑21/92 och T‑89/92, X mot kommissionen, REG 1993, s. II‑1235, punkterna 49 och 50; 30 november 1993, T‑76/92, Tsirimokos mot parlamentet, REG 1993, s. II‑1281, punkt 21; 13 juli 1995, T‑557/93, Rasmussen mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑195 och II‑603, punkterna 20 och 30; 29 februari 1996, T‑280/94, Lopes mot domstolen, REGP 1996, s. I‑A‑77 och II‑239, punkt 138; 12 december 1996, T‑130/95, X mot kommissionen, REGP, s. I‑A‑603 och II‑1609, punkt 45; 21 oktober 1997, T‑168/96, Patronis mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑299 och II‑833, punkt 35; 5 mars 1998, T‑221/96, Manzo-Tafaro mot kommissionen, REGP, s. I‑A‑115 och II‑307, punkt 18; 21 september 1999, T‑157/98, Oliveira mot parlamentet, REGP 1999, s. I‑A‑163 och II‑851, punkt 35; 24 februari 2000, T‑82/98, Jacobs mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑39 och II‑169, punkterna 36–39; 3 oktober 2000, T‑187/98, Cubero Vermurie mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑195 och II‑885, punkterna 59 och 85; 11 juli 2002, T‑163/01, Perez Escanilla mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑131 och II‑717, punkt 36; 19 mars 2003, T‑188/01–T‑190/01, Tsarnavas mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑95 och II‑495, punkt 97; 9 april 2003, T‑134/02, Tejada Fernández mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑125 och II‑609, punkt 42; 18 september 2003, T‑241/02, Callebaut mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑215 och II‑1061, punkterna 22 och 23; 15 september 2005, T‑132/03, Casini mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑253 och II‑1169, punkterna 53–57
2. Ett beslut att inte befordra en tjänsteman som fattats med motiveringen att dennes meriter är sämre än meriterna för de befordrade tjänstemännen, trots att de delar av den berördes meriter som administrationen har beaktat i enlighet med de nya bestämmelserna i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga betygsrapporter, språkkunskaper, utövad ansvarsnivå, inte stöder denna motivering, innehåller en uppenbart felaktig bedömning.
(se punkterna 36–41)