FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen i utökad sammansättning)

den 3 maj 2002 (1)

”Fiske - Förordning (EG) nr 1162/2001 - Återhämtning av kummelbeståndet - Fiskeföretag - Talan om ogiltigförklaring - Person som berörs personligen - Upptagande till sakprövning”

I mål T-177/01,

Jégo-Quéré et Cie SA, Lorient (Frankrike), företrätt av advokaterna A. Creus Carreras, B. Uriarte Valiente och A. Agustinoy Guilayn,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av T. van Rijn och A. Bordes, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av artiklarna 3 d och 5 i kommissionens förordning (EG) nr 1162/2001 av den 14 juni 2001 om fastställande av åtgärder för kummelbeståndets återhämtning i ICES-delområde III, IV, V, VI och VII och ICES-område VIIIa, b, d, e och villkor i samband med detta för kontroll av fiskefartygens verksamhet (EGT L 159, s. 4),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna K. Lenaerts, J. Azizi, N.J. Forwood och H. Legal,

justitiesekreterare: byrådirektören D. Christensen,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter förhandlingen den 16 april 2002,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser och bakgrund

1.

    I artikel 15 i rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk (EGT L 389, s. 1; svensk specialutgåva, område 4, volym 4, s. 154), i dess ändrade lydelse, föreskrivs att kommissionen kan vidta extraordinära åtgärder när allvarliga och oväntade störningar hotar att äventyra bevarandet av fiskeresurserna.

2.

    I december 2000 ansåg kommissionen och rådet, efter att ha varskotts av Internationella havsforskningsrådet (ICES), att det var angeläget att upprätta en återhämtningsplan för kummelbeståndet.

3.

    Som en följd härav antogs kommissionens förordning (EG) nr 1162/2001 av den 14 juni 2001 om fastställande av åtgärder för kummelbeståndets återhämtning i ICES-delområde III, IV, V, VI och VII och ICES-område VIIIa, b, d, e och villkor i samband med detta för kontroll av fiskefartygens verksamhet (EGT L 159, s. 4, nedan kallad förordningen), vars huvudsyfte är att omedelbart minska fångsterna av ungkummel. Förordningen är tillämplig på fiskefartyg som fiskar inom de i förordningen definierade områdena och innehåller bestämmelser om vilken minsta maskstorlek - alltefter vilka områden det rör sig om - som fiskefartygen får använda vid olika metoder för nätfiske, oavsett vilken art som det berördafiskefartyget fiskar efter. Denna bestämmelse gäller inte fartyg som är kortare än 12 meter och som gör fisketurer på högst 24 timmar.

4.

    De relevanta bestämmelserna i denna tvist (nedan kallade de ifrågasatta bestämmelserna) är artiklarna 3 d och 5 i förordningen. I den förstnämnda bestämmelsen föreskrivs att det skall vara förbjudet att använda ”släpredskap för fiske efter bottenlevande arter med ett lyft vars maskstorlek är mindre än 100 mm och är fäst vid släpredskapets främre nätdel på annat sätt än genom sömnad”. I punkt 1 i den sistnämnda bestämmelsen definieras de geografiska områden inom vilka bestämmelserna i förordningen är tillämpliga och i punkt 2 i samma bestämmelse anges vilka förbud som gäller för samtliga dessa områden beträffande hur släpredskap får användas och sättas ut - alltefter vilken maskstorlek de har - och vilka skyldigheter som gäller för hur redskapen skall surras och stuvas samt vilka förbud som gäller för vart och ett av dessa områden beträffande hur släpredskap får användas och sättas ut - alltefter vilken maskstorlek de har - och vilka skyldigheter som gäller för hur redskapen skall surras och stuvas. Förbuden omfattar släpredskap med en maskstorleksintervall mellan 55 och 99 mm och fasta redskap med en maskstorlek under 100 eller 120 mm, beroende på området.

5.

    Bolaget Jégo-Quéré et Cie SA (nedan kallat bolaget Jégo-Quéré eller sökandebolaget) är ett fiskeföretag med säte i Frankrike som bedriver fiske på ett varaktigt sätt i vattnen söder om Irland, inom ICES-område VII, som avses i artikel 5.1 a i förordningen. Bolaget bedriver fiske efter kummel, en art som utgör i genomsnitt 67,3 procent av fångsten. Bolaget har fyra fartyg med en längd på över trettio meter och använder nät med en maskstorlek på 80 mm.

Förfarandet

6.

    Sökanden har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 2 augusti 2001, väckt talan med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG om ogiltigförklaring av artiklarna 3 d och 5 i förordningen.

7.

    Genom en särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 oktober 2001, gjorde kommissionen en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökanden inkom med yttrande avseende denna invändning den 14 december 2001.

8.

    Förstainstansrätten beslutade den 14 mars 2002 att målet skulle tilldelas första avdelningen i utökad sammansättning.

9.

    Förstainstansrätten (första avdelningen i utökad sammansättning) beslutade på grundval av referentens rapport att inleda det muntliga förfarandet för att pröva svarandens invändning om rättegångshinder.

10.

    Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens muntliga frågor vid förhandlingen den 16 april 2002.

Parternas yrkanden

11.

    Svaranden har i sin invändning om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall

-    avvisa talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

12.

    Sökandebolaget har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall

-    pröva invändningen i samband med att huvudsaken avgörs eller, i andra hand, efter det muntliga förfarandet förklara att talan kan tas upp till sakprövning, och

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Huruvida talan kan tas upp till sakprövning

Parternas argument

13.

    Kommissionen har anfört en invändning om rättegångshinder på grundval av att bolaget Jégo-Quéré inte är personligen berört av förordningen - i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG - och således inte har någon rätt att väcka talan om ogiltigförklaring mot de ifrågasatta bestämmelserna.

14.

    Kommissionen har hävdat att förordningen har allmän giltighet, bland annat när det gäller de ifrågasatta bestämmelserna, i vilka det inte föreskrivs något undantag. Kommissionen har på denna punkt hänvisat till den rättspraxis enligt vilken bestämmelser som är tillämpliga på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets har karaktär av förordning, oberoende av om sådana bestämmelser kan beröra vissa näringsidkare personligen (förstainstansrättens dom av den 21 februari 1995 i mål T-472/93, Campo Ebro m.fl. mot rådet, REG 1995, s. II-421, punkterna 31 och 32, och av den 22 februari 2000 i mål T-138/98, ACAV m.fl. mot rådet, REG 2000, s. II-341, punkt 60). Kommissionen har tillagt att de undantag som föreskrivs i förordningen, vilka inte är föremål för denna talan, också har allmän giltighet och inte alls utgör en ”mängd individuella beslut” (i den mening som avses i domstolens dom av den 13 maj 1971 i de förenade målen 41/70-44/70, International Fruit Company m.fl. mot kommissionen, REG 1971, s. 411, punkt 21, och av den 6 november 1990 i mål C-354/87, Weddel mot kommissionen, REG 1990, s. I-3847, punkt 23).

15.

    Kommissionen har gjort gällande att Jégo-Quéré inte berörs personligen av de ifrågasatta bestämmelserna, eftersom det generella förbudet mot att använda maskor som är mindre än en viss storlek skall tillämpas på samtliga företag som bedriver fiske i Keltiska sjön, oavsett vilken art de fiskar efter. Denna institution har påpekat att endast en del av ICES-område VII berörs av artikel 5 i förordningen och att det följer av artikel 6 i förordningen att redskap med en maskstorleksintervall mellan 70 och 99 mm får användas under förutsättning att kontroller sker. Kommissionen anser att sökandebolaget således inte på något sätt särskiljs genom dessa åtgärder, vilka avser ett fiske som bolaget inte bedriver. Vidare berörs samtliga företag som fiskar efter andra arter än kummel av dessa åtgärder på samma sätt. Slutligen innebär åtgärderna att en del av förordningens geografiska tillämpningsområde inte påverkas av bestämmelserna om större maskstorlek, och inom denna del gäller inga begränsningar för fiske efter vitling. Kommissionen har anfört att sådana faktiska omständigheter som storleken på bolaget Jégo-Quérés fartyg och att näringsidkarna i samtliga medlemsstater inte berörs på samma sätt av förordningen saknar betydelse när det gäller att fastställa att sökandebolaget är personligen berört.

16.

    Härutöver har kommissionen anfört att det, när den antog förordningen, inte fanns någon bestämmelse av överordnad betydelse - inbegripet artikel 33 EG om målen för den gemensamma jordbrukspolitiken - enligt vilken denna institution var skyldig att beakta den särskilda situation som sökandebolaget befann sig i. Detta till skillnad från förhållandena i domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen (REG 1985, s. 207), punkt 28.

17.

    Kommissionen anser dessutom att talan inte kan tas upp till sakprövning på grund av det system med rättsmedel som har inrättats genom fördraget och att bolaget Jégo-Quéré inte saknar möjlighet att få sin sak prövad i domstol, eftersom bolaget fortfarande kan inleda ett förfarande avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG (förstainstansrättens beslut av den 19 september 2001 i de förenade målen T-54/00 och T-73/00, Federación de cofradías de pescadores m.fl mot rådet, REG 2001, s. II-0000, punkt 85).

18.

    Bolaget Jégo-Quéré har uppgett att det är det största fiskeföretaget som fiskar i vattnen söder om Irland - inom ICES-område VII, som förordningen avser - och det enda bolaget som stadigvarande bedriver fiske efter vitling i Keltiska sjön med fartyg med en längd på över trettio meter. Bolaget har angett att det endast får obetydliga fångster av kummel, medan vitlingfiske utgör en väsentlig del av dess verksamhet, och att kravet på att använda redskap med större maskstorlek som uppställs i de ifrågasatta bestämmelserna medför att bolagets fångster av små vitlingar kommer att minska avsevärt. Vidare kommer bolaget att drabbas negativt, till och med utanför de områden som förordningen avser (där bolaget också fiskar), eftersom det enligt bestämmelserna inte är tillåtet att ha båda sorters maskor ombord. Bolaget har hävdat att de ifrågasatta bestämmelserna är rättsstridiga,eftersom de har antagits i strid med proportionalitetsprincipen, likhetsprincipen och motiveringsskyldigheten och att de allvarligt påverkar dess näringsverksamhet.

19.

    Bolaget Jégo-Quéré har hävdat att förordningen - förutom att den påverkar medlemsstaterna olika - inte har allmän giltighet. Enligt sökandebolaget innehåller förordningen flera beslut som är anpassade till de speciella förhållandena för olika fiskeföretag i medlemsstaterna och den skall således anses bestå av en ”mängd individuella beslut” i den mening som avses i domarna i de ovan i punkt 14 nämnda målen Weddel mot kommissionen och International Fruit Company m.fl. mot kommissionen. Härutöver har bolaget Jégo-Quéré anfört att de härigenom fastställda speciella förhållandena inte motsvarar objektiva skillnader och inte är motiverade med hänsyn till förordningens mål, som är att skydda kummeln.

20.

    Bolaget Jégo-Quéré har gjort gällande att det var möjligt att i tillräcklig utsträckning särskilja dess situation och att denna var känd för kommissionen. Denna institution hade uppmärksammats på vilka följder som de planerade åtgärderna kunde få för de franska trålare som bedriver vitlingfiske i vattnen söder och väster om Irland. Sökandebolaget anser dessutom att kommissionen var skyldig att beakta att de planerade bestämmelserna skulle vara till skada för bolaget och att kommissionen borde ha föreskrivit särskilda åtgärder, såsom den har gjort när det gäller företag som fiskar efter andra arter än vitling, genom att anta bestämmelser som är anpassade till dessa speciella fall.

21.

    Bolaget Jégo-Quéré har hävdat att om det fastställdes att dess talan inte kan tas upp till sakprövning, skulle bolaget inte längre ha något rättsmedel, eftersom det inte finns någon nationell rättsakt som det går att väcka talan mot. Bolaget har vidare med åberopande av artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) anmodat förstainstansrätten att mot bakgrund av denna bestämmelse göra en vid tolkning av artikel 230 EG.

Förstainstansrättens bedömning

22.

    I artikel 230 fjärde stycket EG föreskrivs att ”[v]arje fysisk eller juridisk person får ... väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom”.

23.

    Bolaget Jégo-Quéré har yrkat att artiklarna 3 d och 5 i förordningen skall ogiltigförklaras. I dessa bestämmelser anges vilken minsta maskstorlek som fiskefartyg som bedriver fiske i vissa bestämda områden får använda vid olika metoder för nätfiske. I motsats till vad sökandebolaget har hävdat riktar sig dessa bestämmelser i abstrakta ordalag till en obestämd personkrets och är tillämpliga på objektivt bestämda situationer (se bland annat domstolens dom av den 15 juni 1993 i mål C-213/91, Abertal m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I-3177, punkt 19, och förstainstansrättens beslut av den 29 juni 1995 i mål T-183/94,Cantina cooperativa fra produttori vitivinicoli di Torre di Mosto m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-1941, punkt 51).

24.

    Följaktligen har de ifrågasatta bestämmelserna genom sin karaktär allmän giltighet.

25.

    Förstainstansrätten finner emellertid att det måste undersökas huruvida sökandebolaget ändå kan anses vara direkt och personligen berört av de ifrågasatta bestämmelserna, oaktat att dessa har allmän giltighet. Det följer nämligen av fast rättspraxis att den omständigheten att en bestämmelse har allmän giltighet inte utesluter att denna kan beröra vissa näringsidkare direkt och personligen (domstolens dom av den 16 maj 1991 i mål C-358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1991, s. I-2501, punkterna 13 och 14, av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I-1853, punkt 19, svensk specialutgåva, volym 15, s. 141, och av den 22 november 2001 i mål C-451/98, Antillean Rice Mills mot rådet, REG 2001, s. I-8949, punkt 46, samt förstainstansrättens dom av den 6 december 2001 i mål T-43/98, Emesa Sugar mot rådet, REG 2001, s. II-0000, punkt 47).

26.

    Förstainstansrätten anser att villkoret att vara direkt berörd är uppfyllt i förevarande fall. För att detta villkor skall anses vara uppfyllt krävs nämligen att den påtalade gemenskapsåtgärden direkt inverkar på den enskildes rättsliga ställning och att den är utformad så att den inte lämnar dem till vilka åtgärden riktar sig, och som skall genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet skall ha en rent automatisk karaktär och följa enbart av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler behöver tillämpas (domstolens dom av den 5 maj 1998 i mål C-386/96, Dreyfus mot kommissionen, REG 1998, s. I-2309, punkt 43 och där nämnd rättspraxis, och förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i de förenade målen T-198/95, T-171/96, T-230/97, T-174/98 och T-225/99, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, REG 2001, s. II-1975, punkt 96). Det kan konstateras att det inte är nödvändigt att anta någon ytterligare gemenskapsrättslig eller nationell åtgärd för att de ifrågasatta bestämmelserna skall ha verkningar gentemot sökandebolaget.

27.

    När det sedan gäller frågan huruvida sökandebolaget är personligen berört i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG kan det erinras om att det sedan domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197, s. 223; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), är fast rättspraxis att en fysisk eller juridisk person endast kan göra anspråk på att vara personligen berörd av en rättsakt som inte riktar sig till honom, om denna rättsakt angår honom på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för honom eller på grund av en faktisk situation som särskiljer honom från alla andra personer, och som därigenom försätter honom i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till.

28.

    Förstainstansrätten skall således pröva huruvida sökandebolaget - mot bakgrund av denna rättspraxis - kan anses vara personligen berört av de ifrågasatta bestämmelserna.

29.

    Sökandebolaget har härvid påpekat att det är det enda fiskeföretaget som fiskar efter vitling i vattnen söder om Irland, med fartyg med en längd på över trettio meter, vars fångster minskas avsevärt till följd av tillämpningen av de ifrågasatta bestämmelserna.

30.

    Denna omständighet innebär emellertid inte att sökandebolaget särskiljs i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 27. Detta eftersom de ifrågasatta bestämmelserna endast berör sökandebolaget i dess objektiva egenskap av fiskeföretag som fiskar efter vitling och som använder en viss fisketeknik i ett visst område, på samma sätt som alla andra näringsidkare som faktiskt eller potentiellt befinner sig i samma situation (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 23 nämnda målet Abertal m.fl. mot kommissionen, punkt 20, och i det ovan i punkt 14 nämnda målet ACAV m.fl. mot rådet, punkt 65).

31.

    Sökandebolaget har därefter hävdat att det följer av artikel 33 EG att kommissionen hade en rättslig skyldighet att undersöka den särskilda situation som bolaget befann sig i, innan denna institution antog de ifrågasatta bestämmelserna.

32.

    Den omständigheten att kommissionen enligt särskilda bestämmelser är skyldig att beakta följderna för vissa enskildas situation av den rättsakt som den avser att anta kan nämligen innebära att dessa enskilda särskiljs (domstolens dom i det ovan i punkt 16 nämnda målet Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, punkterna 21 och 28, av den 26 juni 1990 i mål C-152/88, Sofrimport mot kommissionen, REG 1990, s. I-2477, punkt 11, och av den 11 februari 1999 i mål C-390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. I-769, punkterna 25-30, samt förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenade målen T-480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-2305, punkt 67, och av den 17 januari 2002 i mål T-47/00, Rica Foods mot kommissionen, REG 2002, s. II-0000, punkt 41).

33.

    Förstainstansrätten konstaterar emellertid att artikel 33 EG, där målen och principerna för den gemensamma jordbrukspolitiken slås fast, inte innehåller någon skyldighet för kommissionen att beakta den särskilda situation som enskilda företag, såsom sökandebolaget, befinner sig i när den antar åtgärder inom detta område.

34.

    Sökandebolaget har vidare hänvisat till de möten som enligt bolaget ägde rum mellan bolaget och kommissionens tjänstemän under det förfarande som föregick antagandet av förordningen.

35.

    Att en person på ett eller annat sätt deltar i det förfarande som föregår antagandet av en gemenskapsrättsakt innebär att denna person kan särskiljas med avseende på denna rättsakt enbart när vissa processrättsliga skyddsregler har föreskrivits fördenna person i de tillämpliga gemenskapsbestämmelserna (domen i det ovan i punkt 32 nämnda målet Rica Foods mot kommissionen, punkt 55).

36.

    I förevarande fall fanns det emellertid inte någon gemenskapsrättslig bestämmelse enligt vilken kommissionen, för att anta förordningen, var skyldig att iaktta ett förfarande där sökandebolaget skulle ha haft rätt att göra anspråk på eventuella rättigheter, häribland rätten att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 7 februari 2001 i de förenade målen T-38/99-T-50/99, Sociedade Agrícola dos Arinhos m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II-585, punkt 48).

37.

    Sökandebolaget har för övrigt inte lämnat någon uppgift som visar att det berörs av de ifrågasatta bestämmelserna på grund av någon särskild situation, som till exempel en av dem som domstolen identifierade i domarna i de ovan i punkt 25 nämnda målen Extramet Industrie mot rådet, punkt 17, och Codorniu mot rådet, punkterna 21 och 22.

38.

    Av det ovan anförda följer således att sökandebolaget inte kan anses vara personligen berört i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG på grundval av de kriterier som hittills har utvecklats i gemenskapens rättspraxis.

39.

    Sökandebolaget har emellertid påpekat att en fastställelse av att förevarande talan inte kan tas upp till sakprövning skulle innebära att bolaget inte längre hade något rättsmedel för att bestrida de ifrågasatta bestämmelsernas lagenlighet. Eftersom det i förordningen inte föreskrivs att medlemsstaterna skall anta åtgärder för att genomföra den, har sökandebolaget ingen möjlighet att väcka talan vid nationell domstol i förevarande fall.

40.

    Kommissionen anser däremot att sökandebolaget inte saknar möjlighet att få sin sak prövad i domstol, eftersom bolaget fortfarande kan inleda ett förfarande avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar enligt artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG.

41.

    Förstainstansrätten erinrar härvid om att domstolen har fastställt att rätten till domstolsprövning är ett av de bärande elementen för en rättslig gemenskap och att den rätten garanteras inom den rättsordning som grundas på EG-fördraget, på grund av att det genom fördraget har inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden, som är avsett att anförtro gemenskapsdomstolarna kontrollen av att institutionernas rättsakter är lagenliga (domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, punkt 23; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529). Domstolen har fastställt att det föreligger en rätt till ett effektivt rättsmedel vid en behörig domstol på grundval av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och av artiklarna 6 och 13 EKMR (se domstolens dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston, REG 1986, s. 1651, punkt 18; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597).

42.

    Dessutom har rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol för var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts bekräftats i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1).

43.

    Förstainstansrätten anser att det således skall prövas huruvida - i ett mål som det förevarande, där en enskild har ifrågasatt lagenligheten av bestämmelser med allmän giltighet som direkt inverkar på hans rättsliga ställning - en fastställelse av att talan om ogiltigförklaring inte kan tas upp till sakprövning skulle innebära ett åsidosättande av sökandebolagets rätt till ett effektivt rättsmedel.

44.

    Det skall härvid erinras om att det, förutom talan om ogiltigförklaring, finns två andra rättsmedel med hjälp av vilka en enskild som vill få fastställt att en gemenskapsrättsakt är rättsstridig kan få sin sak prövad vid gemenskapsdomstolarna, vilka är de enda som är behöriga att göra en sådan prövning. Dessa rättsmedel är talan vid nationell domstol i syfte att få till stånd ett förhandsavgörande av domstolen enligt artikel 234 EG och talan om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG.

45.

    Det skall emellertid påpekas, när det gäller talan vid nationell domstol i syfte att få till stånd ett förhandsavgörande av domstolen enligt artikel 234 EG, att det i ett fall som det förevarande inte finns några genomförandeåtgärder som kan utgöra grund för en talan vid nationell domstol. Den omständigheten att en enskild som påverkas av en gemenskapsrättslig åtgärd kan få giltigheten av denna prövad i nationell domstol genom att överträda de bestämmelser som föreskrivs genom nämnda åtgärd och anföra deras ogiltighet till sitt försvar i ett brottmål eller en civilrättslig tvist mot honom innebär inte att den enskilde ges ett ändamålsenligt rättsligt skydd. Den enskilde skall nämligen inte vara tvungen att bryta mot lagen för att kunna få sin sak prövad i domstol (se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 21 mars 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 43).

46.

    En skadeståndstalan grundad på gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar utgör inte i ett fall som det förevarande en lösning som är tillfredsställande för den enskildes intressen. En skadeståndstalan kan nämligen inte medföra att en rättsakt som trots allt antas vara rättsstridig inte skall tillämpas i gemenskapens rättsordning. Eftersom en skadeståndstalan förutsätter att en skada har uppkommit som en direkt följd av tillämpningen av den omtvistade rättsakten, är villkoren för att ta upp och pröva en sådan talan i sak annorlunda än de som gäller för talan om ogiltigförklaring, och vid prövning av sådan talan ges inte gemenskapsdomstolarna möjlighet att fullt ut fullgöra den lagenlighetskontroll som är deras uppgift. I synnerhet när en åtgärd med allmän giltighet - såsom de bestämmelser som har påtalats i förevarande fall - ifrågasätts i samband med en skadeståndstalan utsträcks inte gemenskapsdomstolarnas kontroll till att omfatta samtliga omständigheter som kan påverka åtgärdens lagenlighet, utan dennakontroll är endast inriktad på att beivra tillräckligt klara överträdelser av rättsregler som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda (domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil, REG 2000, s. I-5291, punkterna 41-43, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2001 i mål T-155/99, Dieckmann & Hansen mot kommissionen, REG 2001, s. II-0000, punkterna 42 och 43. Se även - som exempel på ett fall där överträdelsen inte ansågs vara tillräckligt klar - domstolens dom av den 19 maj 1992 i de förenade målen C-104/89 och C-37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1992, s. I-3061, punkterna 18 och 19, svensk specialutgåva, volym 12, s. I-55, och - som exempel på ett fall där den åberopade rättsregeln inte hade till syfte att ge rättigheter åt enskilda - förstainstansrättens dom av den 6 december 2001 i mål T-196/99, Area Cova m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2001, s. II-0000, punkt 43.)

47.

    Med hänsyn till vad som ovan anförts måste det fastslås att det mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 EKMR och artikel 47 i Stadgan om de grundläggande rättigheterna inte längre kan anses att förfarandena enligt artikel 234 EG, å ena sidan, och artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG, å andra sidan, innebär att enskilda är garanterade en rätt till ett effektivt rättsmedel, så att de kan bestrida lagenligheten av gemenskapsrättsliga bestämmelser med allmän giltighet som direkt inverkar på deras rättsliga ställning.

48.

    Detta innebär förvisso inte att man kan tillåta en ändring i det system med rättsmedel och förfaranden som har inrättats genom fördraget och som är avsett att anförtro gemenskapsdomstolarna kontrollen av att institutionernas rättsakter är lagenliga. Det kan inte i något fall medges att en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person som inte uppfyller villkoren i artikel 230 fjärde stycket EG tas upp till sakprövning (se beslut av domstolens ordförande av den 12 oktober 2000 i mål C-300/00 P (R) Federacíon de Cofradías de Pescadores m.fl. mot rådet, REG 2000, s. I-8797, punkt 37).

49.

    Förstainstansrätten påpekar emellertid att det inte finns några övertygande skäl för att tolka begreppet personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG på så sätt att en enskild som vill föra talan mot en åtgärd med allmän giltighet måste befinna sig i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till. Detta har även framhållits av generaladvokaten Jacobs i hans förslag till avgörande i det ovan i punkt 45 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 59.

50.

    Under dessa förhållanden, och med beaktande av att det i fördraget har inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden, som är avsett att anförtro gemenskapsdomstolarna kontrollen av att institutionernas rättsakter är lagenliga (domen i det ovan i punkt 41 nämnda målet Les Verts mot parlamentet, punkt 23), anser förstainstansrätten att det finns skäl att ompröva den hittills tillämpade strikta tolkningen av begreppet person som berörs personligen, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

51.

    Med hänsyn till vad som anförts ovan, och för att säkerställa ett effektivt rättsligt skydd för enskilda, skall en fysisk eller juridisk person anses beröras personligen av en gemenskapsrättslig bestämmelse med allmän giltighet som berör honom direkt om bestämmelsen inverkar på hans rättsliga ställning på ett bestämt och omedelbart sätt genom att hans rättigheter begränsas eller att han åläggs skyldigheter. Det är för denna bedömning inte relevant hur många andra personer som också påverkas, eller kan påverkas, av bestämmelsen och inte heller vilken situation som dessa personer befinner sig i.

52.

    I förevarande fall åläggs bolaget Jégo-Quéré de facto skyldigheter genom de ifrågasatta bestämmelserna. Sökandebolaget, vars fartyg omfattas av förordningens tillämpningsområde, bedriver nämligen fiskeverksamhet för vilken det i de ifrågasatta bestämmelserna föreskrivs precisa skyldigheter angående vilka maskstorlekar för nät som får användas.

53.

    Härav följer att de ifrågasatta bestämmelserna berör sökandebolaget personligen.

54.

    Eftersom sökandebolaget även berörs direkt av de ifrågasatta bestämmelserna (se ovan punkt 26) finner rätten att kommissionens invändning om rättegångshinder skall ogillas och att förfarandet skall fortsätta.

Rättegångskostnader

55.

    Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas efter det att målet har avgjorts i sak.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (första avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1)    Invändningen om rättegångshinder ogillas.

2)    Förfarandet skall fortsätta med avseende på sakprövningen.

3)    Beslut om rättegångskostnader kommer att meddelas senare.

VesterdorfLenaerts Azizi Forwood Legal

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 3 maj 2002.

H. Jung

B. Vesterdorf

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: franska.