FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)
den 4 juli 2007
Mål T‑502/04
Stéphane Lopparelli
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2003 – Tilldelning av prioritetspoäng”
Saken: Begäran om ogiltigförklaring av beslutet om tilldelning av befordringspoäng vid 2003 års befordringsomgång, och av beslutet att inte föra in sökandens namn i förteckningen över tjänstemän som befordrats till lönegrad A5 vid samma befordringsomgång.
Avgörande: Talan avslås. Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationerna – Procedur
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 43 och 45)
2. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationerna – Procedur
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
1. Inom ramen för det befordringssystem som infördes genom kommissionens interna regler och som är grundat på ackumulerade meriter samt karaktäriseras dels av en årlig tilldelning till tjänstemän av olika typer av poäng, och dels av nödvändigheten att från och med befordringsomgång 2003 uppnå en viss nivå, vilken motsvarar ett antal ackumulerade poäng, för att kunna bli befordrad, är en tillfällig åtgärd som består i en automatisk tilldelning, beroende av löneklassen i lönegraden, av ett mycket begränsat antal prioritetspoäng under befordringsomgång 2003 dels berättigad av ett tvingande hänsyn som har samband med övergången till ett nytt befordringssystem, dels inte oproportionerlig eftersom åtgärden inte tilldelar en avgörande betydelse till löneklassen i lönegraden. Denna åtgärd kan således inte anses överskrida tillsättningsmyndighetens behörighet att vidta en tillfällig ändring av reglerna avseende befordring av tjänstemän, och den är således inte oförenlig med artiklarna 43 och 45 i tjänsteföreskrifterna.
(se punkterna 51–54)
2. Inom ramen för det befordringssystem som infördes genom kommissionens interna regler och som är grundat på ackumulerade meriter samt vilket karaktäriseras dels av en årlig tilldelning till tjänstemän av olika typer av poäng, av vilka vissa utgör – ”meritpoäng” – och följer av en omvandling av det betyg en tjänsteman har erhållit vid den utvärdering som görs regelbundet – och andra – ”prioritetspoäng” – och som syftar till att välja ut de mest meriterade tjänstemännen, för att deras möjligheter till befordran ska öka, och dels av nödvändigheten att uppnå en viss nivå, vilken motsvarar ett antal ackumulerade poäng, för att kunna bli befordrad, utgör varken förekomsten av en viss nivå som skall uppnås för att befordran skall äga rum, av en kvot för tilldelning av prioritetspoäng inom varje generaldirektorat, eller anvisningen av ett målvärde för tilldelning av meritpoäng inte hinder för att en jämförande bedömning görs i strid mot artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, principen om likabehandling och principen om behörighet till yrkeskarriär. Dessa mekanismer verkar tvärtom vara till förmån för ett effektivt genomförande av en bedömning av tjänstemännens meriter samtidigt som en högsta nivå av jämförbarhet mellan bedömningarna i samtliga kommissionens generaldirektorat säkerställs, vilket följaktligen medför en likabehandling av de nämnda tjänstemännen. Personaldomstolen påminner i detta hänseende om att den jämförande bedömningen av meriter i praktiken ska utföras på jämlika grunder, och utifrån jämförbara informationskällor.
Kvoten för prioritetspoäng inom varje generaldirektorat motsvarar den allmänna målsättningen för denna typ av poäng, vilken är att välja ut de mest meriterade tjänstemännen, för att deras möjligheter till befordran ska öka. En begränsning av antalet tillgängliga poäng medför i själva verket att generaldirektoraten tvingas göra ett sådant urval. Denna målsättning är i sig förenlig med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, samt med principerna om likabehandling och behörighet till yrkeskarriär. Den omständigheten att beviljande av de nämnda poängen i ett visst fall kan medföra att en enda tjänsteman i ett generaldirektorat befordras är en logisk följd av denna målsättning om urval. Det är även logiskt och proportionerligt att färre tjänstemän erhåller denna typ av poäng i ett litet generaldirektorat i jämförelse med generaldirektorat som innehåller fler tjänstemän som kan befordras. Argumentet enligt vilket kvoterna för dessa prioritetspoäng bestraffar de mindre generaldirektoraten därför att dessa enbart kan befordra en tjänsteman är inte giltigt. Antalet nämnda prioritetspoäng som beviljas en tjänsteman är nämligen inte i sig avgörande för nivån för befordring med anledning av att andra typer av prioritetspoäng kan beviljas av tillsättningsmyndigheten för att tjänstemannen skall kunna uppnå den nämnda nivån.
Det system som har inrättats är slutligen inte oförenlig med vare sig meningen med eller ordalydelsen av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna då det inte omfattar en jämförelse mellan tjänstemännens meriter i de olika generaldirektoraten vid tilldelningen av prioritetspoäng inom varje generaldirektorat. En generaldirektör kan inte utföra en jämförande bedömning i förväg av de uppgifter som har utförts i generaldirektoratet, i förhållande till de uppgifter som har utförts av tjänstemän i andra generaldirektorat. Mångfalden av uppgifter som utförs av tjänstemän vid de olika generaldirektoraten i en institution som kommissionen innebär att det ansvar som åligger tjänstemän i samma lönegrad inte är detsamma och det är således svårt att jämföra deras meriter. Med avseende på det begränsade antalet prioritetspoäng som finns tillgängliga i varje generaldirektorat konkurrerar varje tjänsteman som kan befordras med alla andra tjänstemän i sitt direktorat eller sin avdelning om ett begränsat antal poäng i syfte att bli befordrad. Tilldelningen av prioritetspoäng inom varje generaldirektorat sker genom upprättandet av en meritförteckning, enligt vilken den ordning i vilken tjänstemännen, varje sig de finns upptagna i företeckningen eller inte, skall befordras inte fastställs slutligt. Tillsättningsmyndigheten fastställer nämligen vilka tjänstemän som skall befordras inom varje lönegrad, på grundval av förslag från befordringskommittén som följer med denna förteckning, vilka inte är bindande för den nämnda myndigheten. Tillsättningsmyndigheten beslutar om befordring av en tjänsteman, i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, efter en jämförande undersökning av meriterna hos institutionens samtliga tjänstemän som enligt förteckningen kan befordras. Den iakttar således principerna om likabehandling och behörighet till yrkeskarriär i enlighet med tjänstemännens lönegrad.
(se punkterna 111, 112 och 147–152)
Hänvisning till förstainstansrätten den 30 november 1993, T‑76/92, Tsirimokos mot parlamentet, REG 1993, s. II‑1281, punkt 21; förstainstansrätten den 21 september 1999, T‑157/98, Oliveira mot parlamentet, REGP 1999, s. I‑A‑163 och II‑851, punkt 35