FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (avdelningen för överklaganden)
den 12 maj 2010
Mål T‑491/08 P
Philippe Bui Van
mot
Europeiska kommissionen
”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Tillsättning – Inplacering i lönegrad – Återkallande av ett förvaltningsbeslut– Skydd för berättigade förväntningar – Rimlig tidsfrist – Rätten att bli hörd”
Saken: Överklagande av den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) den 11 september 2008 i mål F-51/07, Bui Van mot kommissionen (REGP 2008, s. I‑A‑1‑289 och II‑A‑1‑1533) med yrkande om att denna dom ska upphävas. Anslutningsöverklagande av kommissionen.
Avgörande: Den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) den 11 september 2008 i mål F-51/07, Bui Van mot kommissionen upphävs i den del som Philippe Bui Van i domen tillerkänns ett skadestånd om 1500 euro. Överklagandet och övriga yrkanden i anslutningsöverklagandet ogillas. Målet återförvisas till personaldomstolen i den del som avser talan om skadestånd. Beslut om rättegångskostnaderna meddelas senare.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 85 första stycket)
2. Överklagande – Grunder – Grund som avser ett domskäl som inte är nödvändigt för domslutet – Verkningslös grund
3. Institutionernas rättsakter – Återkallande – Rättsstridiga rättsakter – Villkor – Rimlig tidsfrist
4. Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Skyldighet att höra den berörde innan en rättsakt antas som går denne emot – Räckvidd
5. Tjänstemän – Talan – Obegränsad behörighet – Räckvidd – Gränser – Iakttagande av principen om ett kontradiktoriskt förfarande
(Artikel 261 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)
6. Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Den kontradiktoriska principen – Räckvidd
1. Även om principen om skydd för berättigade förväntningar kan begränsa administrationens rätt att med retroaktiv verkan återkalla en rättstridig rättsakt i en situation där aktens adressat med fog kunde utgå från att akten var rättsenlig, kan inte detta villkor anses vara uppfyllt när det föreligger objektiva omständigheter som borde ha fått adressaten att inse att det var frågan om ett fel, eller sagt på ett annat sätt, att det föreligger omständigheter som kan så tvivel om rättsaktens lagenlighet. Adressaten kan således inte utgå från att den återkallade rättsakten är rättsenlig när den saknar rättslig grund eller har antagits i strid med relevanta rättsregler. Rättspraxis om återkallelse med retroaktiv verkan av rättstridiga rättsakter, i vilka enskilda tillerkänns rättigheter, syftar till att förena två principer, nämligen principen om skydd för berättigade förväntningar och legalitetsprincipen. Om rättstridigheten inte skulle kunna passera en uppmärksam tjänstemans öga utan att denne reagerade kan inte förväntningarna anses vara berättigade och rättsäkerhetsprincipen ska tillämpas fullt ut. Härav följer att tjänstemännen trots administrationens skyldighet att göra allt för att säkerställa att dess avgöranden är rättsenliga, inte kan åberopa en berättigad förväntan om att uppenbart rättstridiga rättsakter ska fortsätta att gälla. Dessutom kan tjänstemännen inte åberopa sig på den omständigheten att det fel som administrationen har gjort sig skyldig till vid flera tidigare tillfällen inte har upptäckts av administrationen oberoende av hur beklagligt detta än må vara, som argument för att tjänstemannen hade en berättigad förväntan, när det föreligger omständigheter som borde ha fått den berörde tjänstemannen att upptäcka felet i fråga.
Frågan om det föreligger ett betydande allmänt intresse som väger tyngre än den berördes intresse är dessutom endast relevant när det har visats att denne kunde utgå från att rättsakten var rättsenlig och förvänta sig att den skulle bestå.
(se punkterna 44, 45, 49, 50 och 52)
Hänvisning till
Domstolen: 3 mars 1982, 14/81, Alpha Steel mot kommissionen, REG 1982, s. 749, punkterna 10–12; 20 juni 1991, C‑248/89, Cargill mot kommissionen, REG 1991, s. I‑2987, punkt 20; 17 april 1997, C‑90/95 P, de Compte mot parlamentet, REG 1997, s. I‑1999, punkt 39
Förstainstansrätten: 27 november 1997, T‑20/96, Pascall mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑361 och II‑977, punkterna 75 och 76; 21 juli 1998, T‑66/96 och T‑221/97, Mellett mot domstolen, REGP 1998, s. I‑A‑449 och II‑1305, punkt 122;den 5 december 2000, T‑197/99, Gooch mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑271 och II‑1247, punkt 56; 27 september 2006, T‑416/04, Kontouli mot rådet, REGP 2006, s. I‑A‑2‑181 och II‑A‑2‑897, punkterna 164–166
2. En grund som vid överklagande åberopas mot ett domskäl, som har en underordnad ställning i en dom som meddelats av personaldomstolen, och i vilken domslutet i tillräcklig omfattning motiveras i andra domskäl, är verkningslös och talan kan inte bifallas med stöd av denna grund.
(se punkt 52)
Hänvisning till
Domstolen: 22 december 1993, C‑244/91 P, Pincherle mot kommissionen, REG 1993, s. I‑6965, punkt 25;
Förstainstansrätten: 19 september 2008, Chassagne mot kommissionen, T‑253/06 P, ej publicerat i rättsfallssamligen, punkt 95
3. Frågan om huruvida en tidsfrist är rimlig ska bedömas med beaktande av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. En på förhand angiven frist kan generellt inte anses rimlig. Personaldomstolen gör sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att finna att en förutbestämd frist kan anses rimlig, även om detta fel inte påverkar den angripna domens laglighet, eftersom personaldomstolen vid sin prövning av om fristen är rimlig förkastade det antagande som den felaktigt lade till grund för domen.
Rättsaktens betydelse för tjänstemannens karriär påverkar dessutom inte bedömningen av om fristen för återkallande är rimlig. Det kan nämligen inte läggas till grund att ju viktigare rättsakten är för den enskilde desto längre är den tidsfrist som administrationen har till förfogande för att återkalla den. Däremot kan personaldomstolen vid bedömningen av om fristen är rimlig beakta den korta period under vilken en rättsakt, såsom den första inplaceringen av en tjänsteman i en lönegrad, har haft rättsverkningar. Då denna omständighet bland annat har ekonomisk betydelse för den tjänsteman som berörs retroaktivt av återkallelsen finns det nämligen ingen grund att utesluta denna omständighet från de omständigheter som ska beaktas vid prövningen av om fristen var rimlig.
(se punkterna 58 och 60–62)
Hänvisning till
Domstolen: 12 juli 1957, 7/56 och 3/57-7/57, Algera m.fl. mot EKSG:s parlamentariska församling, REG 1957, s. 81, punkt 116; den ovannämnda domen de Compte mot parlamentet,; 15 oktober 2002, C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P – C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 187;
Tribunalen: domen i det ovannämnda målet Pascall mot kommissionen
4. Vad beträffar rätten att bli hörd för en tjänsteman som är adressat för ett förvaltningsbeslut kan den omständigheten att ett beslut i processuellt avseende utgör en akt som går denne emot inte automatiskt leda till slutsatsen – utan att beakta karaktären hos det förfarande som har tillämpats i förhållande till den berörde – att tillsättningsmyndigheten var skyldig att höra tjänstemannen innan det fattade ett sådant beslut. Ett beslut som påverkar en tjänstemans administrativa ställning, bland annat hans karriär i den mån som det har inflytande på hans framtida utsikter i yrket och innebär en lönesänkning gör det emellertid nödvändigt att tillämpa principen om rätten till försvar, vilken är en grundläggande unionsrättslig princip, trots att det saknas bestämmelser om det aktuella förfarandet. Ett sådant beslut kan därför fattas först efter det att den berörde har beretts faktisk möjlighet att yttra sig över förslaget till beslut.
(punkterna 75 och 77)
Hänvisning till
Domstolen: 29 april 2004, C‑111/02 P, parlamentet mot Reynolds, REG 2004, s. I‑5475, punkt 57; 6 december 2007, Marcuccio mot kommissionen, C‑59/06 P, ej publicerat i rättsfallssamligen, punkterna 45–47, och där angiven rättspraxis
5. Vad beträffar en begäran om skadestånd för ideell skada gäller att även om det antas att unionsdomstolarna – när de utövar sin fulla prövningsrätt, vilken enligt artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna tillerkänns dem bland annat i tvister om penningbelopp – har behörighet att höja den ersättning som sökanden ska tillerkännas i förhållande till den ersättning som han har begärt kan de inte använda denna behörighet utan att först ha anmodat den part som i ett sådant fall ska betala höjningen att inkomma med synpunkter på en eventuell höjning.
I samband med prövningen av huruvida en sådan begäran kan tas upp till sakprövning ska ansökan dessutom ange föremålet för tvisten och innehålla en kort sammanfattning av de åberopade grunderna, som är tillräckligt klar och precis för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar. Detta innebär inte att en sökande nödvändigtvis ska ange beloppet för den påstådda skadan. Sökanden ska emellertid ange de omständigheter som gör det möjligt att bedöma skadans art och omfattning.
Ett yrkande om ersättning för ideell skada, oavsett om denna är tänkt som symbolisk eller verklig ersättning, måste bland annat vara förenat med uppgifter om den påstådda skadans art i förhållande till det handlande som läggs svarandeinstitutionen till last och åtminstone en ungefärlig uppskattning av skadans totala storlek. Syftet med full prövningsrätt är nämligen att ge unionsdomstolarna möjlighet att nå en slutlig lösning i de tvister som anhängiggörs vid dem och att möjliggöra för dem, även om detta inte har yrkats, inte bara att ogiltigförklara ett avgörande men även att ex officio förplikta svarandeinstitutionen att ersätta den ideella skada som den orsakat genom sitt felaktiga handlande. Unionsdomstolarna kan emellertid i princip inte fatta ett sådant beslut utan att först ha anmodat parterna att inkomma med synpunkter på hur de ställer sig till en sådan ersättning. Den fulla prövningsrätt, som tillkommer unionsdomstolarna i tvister om penningbelopp mellan unionsinstitutionerna och deras anställda innebär däremot inte att unionsdomstolarna har behörighet att i en sådan tvist underlåta att tillämpa de processuella bestämmelser som har samband med den kontradiktoriska principen. Denna slutsats finner stöd i den rättspraxis om böter som påförs med stöd av artikel 261 FEUF, varav det framgår att möjligheten för att unionsdomstolarna vid utövandet av deras fulla prövningsrätt höjer bötesbeloppen inte kan tillämpas med hänvisning till omständigheter och kriterier som den berörda parten inte kunde förutse skulle beaktas. När denna part inte har hörts med avseende på en sådan höjning och parten därför varken har haft möjlighet att bedöma om den är rimlig eller de faktorer som kan påverka storleken på höjningen, ska inte unionsdomstolarna göra en sådan ändring.
(se punkterna 83, 86, 88 och 89)
Hänvisning till
Generaladvokat M. Verloren van Themaats förslag till avgörande inför domstolens dom av den 10 december 1985 i de förenade målen 240/82-242/82, 261/82, 262/82, 268/82 och 269/82, Stichting Sigarettenindustrie m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 3831 och 3851; 8 februari 2007, C‑3/06 P, Groupe Danone mot kommissionen, REG 2007, s. I‑1331, punkterna 82 och 83; 17 december 2009, M/EMEA, C‑197/09 RX‑II, REU 2009, s I-12033, punkterna 56–58, och där angiven rättspraxis
Förstainstansrätten: 15 juni 1999, T‑277/97, Ismeri Europa mot revisionsrätten, REG 1999, s. II‑1825, punkterna 28–30 och 81, och där angiven rättspraxis;9 juli 2003, T‑224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2597, punkterna 374–376; 8 juli 2004, förenade målen T‑67/00, T‑68/00, T‑71/00 och T‑78/00, JFE Engineering mot kommissionen, REG 2004, s. II‑2501, punkt 578
6. För att leva upp till den kontradiktoriska principen ska parterna i målet ha tillgång till och kunna ta ställning till de omständigheter och handlingar som ligger till grund för det rättsliga avgörandet och de ska ges möjlighet att yttra sig om de bevis och yttranden som har inkommit till domstolen, såväl som de grunder som domstolen ämnar lägga till grund för sitt avgörande. För att de krav som har samband med rätten till en rättvis rättegång ska vara uppfyllda ska parterna nämligen kunna få kännedom om och ha möjlighet att i en kontradiktorisk process diskutera såväl de faktiska som rättsliga omständigheter som är avgörande för målets utgång. Detta innebär emellertid inte att den berörda domstolen ska ge parterna möjlighet att bli hörda på varje punkt i dess rättsliga bedömning innan den dömer i målet.
(se punkterna 84 och 85)
Hänvisning till
Generaladvokat Kokotts förslag till avgörande av inför dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I‑439, punkterna 66 och 67; domen i det ovannämnda målet M mot EMEA, punkt 41, och där angiven rättspraxis