Mål C‑614/10

Europeiska kommissionen

mot

Republiken Österrike

”Fördragsbrott – Direktiv 95/46/EG – Behandling av personuppgifter och det fria flödet av sådana uppgifter – Skydd för enskilda personer – Artikel 28.1 – Nationell tillsynsmyndighet – Krav på oberoende – Tillsynsmyndigheten och förbundskanslerns kansli – Personliga och organisatoriska kopplingar”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 16 oktober 2012

1.        Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter – Direktiv 95/46 – Nationella tillsynsmyndigheter – Krav på oberoende – Räckvidd – Nationell lagstiftning enligt vilken det finns personliga och organisatoriska kopplingar mellan myndigheten och staten – Otillåtet – Fördragsbrott

(Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46, artikel 28.1 andra stycket)

2.        Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter – Direktiv 95/46 – Nationella tillsynsmyndigheter – Krav på oberoende – Räckvidd – Krav på en särskild budgetpost – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets förordning nr 45/2001, artikel 43.3; Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46, artikel 28.1 andra stycket)

1.        Formuleringen ”fullständigt oberoende” i artikel 28.1 andra stycket i direktiv 95/46 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter ska tolkas så, att de tillsynsmyndigheter som är behöriga i fråga om övervakning av behandling av personuppgifter ska åtnjuta ett sådant oberoende att de kan utöva sina uppgifter utan påverkan utifrån. Att en sådan myndighet är funktionellt oberoende, såtillvida att dess ledamöter är oberoende och inte bundna av några instruktioner vid utövandet av sitt uppdrag är inte i sig tillräckligt för att fullständigt skydda tillsynsmyndigheten från påverkan utifrån. Kravet på oberoende i artikel 28.1 andra stycket i direktiv 95/46 syftar nämligen till att utesluta inte bara direkt påverkan i form av instruktioner utan även varje form av indirekt påverkan som kan styra tillsynsmyndighetens beslutsfattande. Med tanke på den roll som väktare av rätten till privatliv som dessa tillsynsmyndigheter har, fordrar artikel 28.1 andra stycket i direktivet att deras beslut, och följaktligen de själva, är höjda över varje misstanke om partiskhet.

En medlemsstat underlåter följaktligen att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 28.1 andra stycket i direktiv 95/46 om den inte vidtar alla nödvändiga åtgärder för att nationella lagstiftningen ska uppfylla kravet på oberoende när det gäller tillsynsmyndigheten, och mer specifikt genom ett regelverk enligt vilket

–        myndighetens administrativa ledamot är en statstjänsteman som står under sin arbetsgivares överinseende,

–        myndighetens kansli är integrerat i det nationella regeringskansliet, och

–        den nationella regeringschefen har en ovillkorlig rätt till upplysningar rörande samtliga aspekter av myndighetens administration.

(se punkterna 41–43, 52 och 66 samt domslutet)

2.        En nationell tillsynsmyndighet med uppgift att övervaka skyddet för personuppgifter behöver visserligen inte ha en särskild budgetpost, motsvarande vad som föreskrivs i artikel 43.3 i förordning nr 45/2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter, för att kunna uppfylla kravet på oberoende i artikel 28.1 andra stycket i direktiv 95/46 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Medlemsstaterna är inte skyldiga att införa bestämmelser motsvarande dem i kapitel V i förordning nr 45/2001 i sin nationella lagstiftning för att säkerställa fullständigt oberoende för sin(a) tillsynsmyndighet(er) och kan således föreskriva, budgeträttsligt sett, att tillsynsmyndigheten sorterar under ett visst ministerium. Det förhållandet att en sådan myndighet förses med nödvändig personal och utrustning får dock inte hindra den från att utöva sina uppgifter ”fullständigt oberoende” i den mening som avses i artikel 28.1 andra stycket i direktiv 95/46.

(se punkt 58)