Language of document : ECLI:EU:T:2012:325

Mål T‑372/10

Bolloré

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för självkopierande papper – Prisfastställelse – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF konstateras – Beslut som fattats efter det att ett första beslut ogiltigförklarats – Moderbolaget tillskrivs ansvar för direkt deltagande i överträdelsen – Den straffrättsliga legalitetsprincipen – Rättssäkerhet – Principen att straff ska vara individuella – Rättvis rättegång – Likabehandling – Rimlig tidsfrist – Rätten till försvar – Böter – Preskription – Förmildrande omständigheter – Samarbete”

Sammanfattning av domen

1.      Konkurrens – Unionens regler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Åsidosättande av principen inget brott respektive inget straff utan stöd i lag – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF, EES‑avtalet, artikel 53)

2.      Konkurrens – Unionens regler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Moderbolagens ansvar är oförutsebara – Föreligger inte – Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF, EES‑avtalet, artikel 53)

3.      Konkurrens – Unionens regler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Moderbolagets ansvar kan inte betraktas som ett strikt ansvar – Påföljd gentemot moderbolaget – Åsidosättande av principen att straff ska vara individuella – Föreligger inte

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Höranden – Hörande av ett företag utan att ledamöter av kommissionen närvarar – Åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång – Föreligger inte

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47, kommissionens förordning nr 773/2004, artikel 14.1)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Rätt till en rättvis rättegång – Kommissionens roll innebär både utredning och beivrande av överträdelser – Åsidosättande av kravet på opartiskhet – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

6.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Rätt till en rättvis rättegång – Antagande, till följd av unionsdomstolens ogiltigförklaring, av en ny rättsakt med stöd av giltiga tidigare förberedande rättsakter – Kommissionens uttalande om sin beslutsamhet att inte låta företag undgå påföljder av förfarandeskäl – Åsidosättande av kravet på opartiskhet – Föreligger inte

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF)

7.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionen har i ett för tidigt skede gett uttryck för sin åsikt att det skett en överträdelse – Inverkan på senare framlagd bevisning för att en överträdelse skett – Föreligger inte

8.      Konkurrens – Böter – Bedömning grundad på företagets individuella beteende – Inverkan av att påföljder inte påförts en annan ekonomisk aktör – Föreligger inte

(Artikel 101.1 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

9.      Unionsrätt – Principer – Iakttagande av en rimlig tidsfrist – Administrativt förfarande – Bedömningskriterier – Konkurrens – Administrativa och domstolsförfaranden – Åtskillnad för att bedöma om kravet på en rimlig tidsfrist har iakttagits

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47.2, rådets förordningar nr 17 och nr 1/2003)

10.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskription för att påföra böter – Exklusiv tillämpning av förordningarna nr 2988/74 och nr 1/2003 – Övervägandena avseende principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist äger inte tillämpning

(Rådets förordningar nr 2988/74 och nr 1/2003)

11.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldighet – Iakttagande av en rimlig tidsfrist – Ogiltigförklaring av beslutet vari överträdelsen konstateras på grund av att förfarandet tagit för lång tid – Villkor – De aktuella företagens rätt till försvar har åsidosatts – Omöjligt för ett moderbolag att försvara sig sedan dess dotterbolag och dess arkiv överlåtits – Omständigheterna kan endast tillskrivas detta bolag

(Artikel 101 FEUF, rådets förordning nr 1/2003)

12.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Iakttagande av en rimlig tidsfrist

(Artikel 101 FEUF, rådets förordning nr 1/2003)

13.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskription för att påföra böter – Preskription har inträtt i förhållande till dotterbolaget – Moderbolagets ansvar påverkas ej

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 25)

14.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Preskription för påföljder – Preskriptionsavbrott – Räckvidd – Fristen har avbrutits i förhållande till samtliga deltagare i överträdelsen

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 25.3 och 25.4)

15.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Unionsdomstolens fulla prövningsrätt – Räckvidd

(Artikel 261 FEUF, rådets förordning nr 1/2003, artikel 31)

16.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Dålig ekonomi inom den berörda sektorn – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23)

17.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor – Krav på ett beteende som underlättat för kommissionen att fastslå att det skett en överträdelse – Begrepp

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23, kommissionens meddelande 96/C 207/04, avsnitt D)

1.      Den straffrättsliga legalitetsprincipen innebär att brotten och de påföljder som de leder till tydligt måste definieras i lag. Detta villkor är uppfyllt när en enskild, av den relevanta bestämmelsens lydelse och vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenhetshandlingar som leder till straffrättsligt ansvar. Begreppet rätt i den mening som avses i artikel 7.1 i Europakonventionen motsvarar begreppet lag i andra bestämmelser i samma konvention och omfattar såväl den rätt som följer av lagstiftning som den som följer av rättspraxis.

Kommissionens beslut genom vilket ett företag ålades en påföljd med motiveringen att det var moderbolag till en deltagare i kartellen tillsammans med vilken det utgjorde en ekonomisk enhet, strider på intet sätt mot den straffrättsliga legalitetsprincipen. Den överträdelse som kommissionen påtalat definieras nämligen klart i artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Den omständigheten att ansvaret för den överträdelse som dotterbolaget begått tillskrevs moderbolaget, med motiveringen att de två utgör ett enda företag i unionens konkurrensrättsliga mening och att moderbolaget anses ha deltagit i överträdelsen i samma mån som dotterbolaget, framgår också klart av unionsrätten enligt domstolens och tribunalens redan mångåriga praxis.

(se punkterna 35–37 och 42)

2.      På konkurrensområdet är villkoren för moderbolagets ansvar för sina dotterbolags handlingar inte alls fullständigt oförutsebara på ett sätt som strider mot rättssäkerhetsprincipen.

Begreppet företag är tillämpligt på olika sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, eftersom begreppet företag enligt unionens konkurrensrätt omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras. Begreppet företag i detta sammanhang ska förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer. Detta påverkar på intet sätt det faktum att begreppet företag med betydelsen ekonomisk enhet är klart definierat och förutsebart när det gäller förhållandet mellan moderbolag och deras helägda dotterbolag.

Den omständigheten att kommissionen kan ålägga enbart dotterbolaget påföljder eller enbart moderbolaget eller till och med båda, strider för övrigt inte alls mot rättssäkerhetsprincipen vilken kräver att rättsregler ska vara klara och precisa och syftar till att säkerställa förutsebarheten rörande situationer och rättsförhållanden. Kommissionens möjlighet att ålägga den ena och/eller den andra av enheterna påföljder – moderbolaget och dotterbolaget – vilka tillsammans utgör ett företag som åsidosatt artikel 101 FEUF eller artikel 53 i EES-avtalet följer tydligt av deras ansvars solidariska karaktär.

(se punkterna 43 och 48–50)

3.      På konkurrensområdet är grunden för moderbolagets ansvar inte ett strikt ansvar för annans handlande utan ett ansvar för eget vållande.

Unionens konkurrensrätt vilar nämligen på principen om personligt ansvar för den ekonomiska enhet som har överträtt konkurrensreglerna. Om moderbolaget ingår i denna ekonomiska enhet är detta emellertid solidariskt ansvarigt med de andra juridiska personer som ingår i denna enhet för överträdelser av konkurrensrätten. Även om moderbolaget inte direkt deltar i överträdelsen utövar det i sådant fall ett avgörande inflytande på de dotterbolag som deltagit i överträdelsen. Härav följer att moderbolagets ansvar under sådana omständigheter inte kan anses som ett strikt ansvar. Under dessa förhållanden bestraffas moderbolaget för en överträdelse som det självt anses ha begått.

Den påföljd som kommissionen ålägger ett moderbolag med anledning av att dess dotterbolag deltagit i en kartell innebär inte ett åsidosättande av principen att straff ska vara individuella, enligt vilken ingen kan bestraffas för något annat än sina egna handlingar.

(se punkterna 51 och 52)

4.      Inom ramen för ett förfarande för överträdelse av unionens konkurrensregler, innebär det inte ett åsidosättande av ett företags rätt till en rättvis rättegång att ingen ledamot av kommissionen närvarade då företaget hördes.

Kommissionen är nämligen inte en domstol i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det faktum att ingen av ledamöterna i kommissionsledamöternas kollegium var närvarande då det berörda företaget hördes utgör inte ett fel i det administrativa förfarandet vid kommissionen. Inom ramen för det administrativa förfarandet på konkurrensområdet finns det inte något som hindrar att de kommissionsledamöter som ska fatta ett beslut om att ålägga böter informeras om resultatet av förhöret av de personer som kommissionen utsett för att leda detta. Denna lösning – som bygger på att förfarandet vid kommissionen är administrativt och inte ett domstolsförfarande – äger giltighet i fråga om förordning nr 773/2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF och närmare bestämt artikel 14.1 häri.

(se punkterna 56–60)

5.      Under det administrativa förfarandet i konkurrensärenden ska kommissionen iaktta de allmänna unionsrättsliga principerna, däribland rätten till en rättvis rättegång vilken återges i artikel 6 i Europakonventionen och artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Kravet på opartiskhet är ett uttryck för denna princip. Men det faktum att kommissionen, såsom administrativt organ, samtidigt utövar funktionerna utredning och åläggande av påföljder för överträdelser av artikel 101 FEUF utgör inte ett åsidosättande av detta krav på opartiskhet, eftersom dess beslut kan göras till föremål för unionsdomstolarnas prövning. Den omständigheten att kommissionen antog det nya beslutet efter det att unionsdomstolen hade ogiltigförklarat ett första beslut medför inte på något sätt att denna bedömning ändras.

(se punkterna 65–67)

6.      I ett förfarande angående överträdelse av unionens konkurrensregler är det inte alls uttryck för partiskhet av kommissionen att återuppta förfarandet på den punkt där en rättsstridighet som innebar att det första beslutet blev felaktigt konstaterats. Det förfarande som inleds i syfte att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten kan därför i princip återupptas på exakt det stadium där rättsstridigheten uppstod.

Kommissionens uttalande om att den är fast besluten att inte låta medlemmar i konkurrensbegränsande samverkan av förfarandeskäl undgå unionsrättsliga påföljder är inte alls ett uttryck för partiskhet utan helt enkelt en tydlig viljeförklaring, som fullt ut är förenlig med kommissionens uppdrag, att från fall till fall, åtgärda de oegentligheter i förfarandet som konstateras för att inte unionens konkurrensrätt ska försvagas.

(se punkterna 73 och 74)

7.      Se domen.

(se punkt 78)

8.      Se domen.

(se punkt 93)

9.      Se domen.

(se punkterna 103–105, 107 och 111)

10.    Även om överskridande av en rimlig tidsfrist under vissa omständigheter kan rättfärdiga att ett beslut, i vilket det fastställs att konkurrensreglerna har överträtts, ogiltigförklaras är så inte fallet då det bötesbelopp som kommissionen har ålagt enligt detta beslut har bestritts, eftersom kommissionens befogenhet att ålägga böter regleras i bestämmelser enligt vilka det föreskrivs en preskriptionstid i detta avseende.

Genom förordning nr 2988/74 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler och därefter genom förordning nr 1/2003, som ersatte den på konkurrensområdet, har emellertid inrättats heltäckande bestämmelser i vilka det i detalj fastställs inom vilka frister kommissionen har rätt att ålägga företag som är föremål för förfaranden med tillämpning av de unionsrättsliga konkurrensreglerna böter, utan att gå emot det grundläggande kravet på rättssäkerhet. Mot bakgrund av dessa bestämmelser kan inte något övervägande som avser kommissionens skyldighet att utöva sin befogenhet att ålägga böter inom en rimlig tid godtas.

(se punkterna 115 och 117)

11.    När det gäller ett beslut i vilket kommissionen fastställer att det skett en överträdelse av unionens konkurrensrätt kan ett eventuellt överskridande av en rimlig tidsfrist motivera att beslutet ogiltigförklaras endast då det har fastställts att åsidosättandet av denna princip har varit till men för de berörda företagens rätt till försvar. Bortsett från detta specifika fall saknar underlåtenheten att fatta beslut inom en rimlig tidsfrist betydelse för giltigheten av det administrativa förfarandet enligt förordning nr 17 och förordning nr 1/2003.

Det ankommer nämligen på moderbolaget att i samband med försäljningen av ett dotterbolag tillse att, i sin egen bokföring och arkiv eller på vilket annat sätt som helst såsom till exempel en rätt att ta del av de överlåtna arkiven, bevara sådana relevanta uppgifter som gör det möjligt att följa dotterbolagets verksamhet för att förfoga över nödvändig bevisning för det fall det skulle bli föremål för rättsliga eller administrativa åtgärder. När ett företag påstår sig vara oförmöget att försvara sig när det blev ifrågasatt under ett andra administrativt förfarande, i sin egenskap av moderbolag, på grund av att det överlåtit dotterbolaget och dess arkiv, berodde inte denna bristande förmåga alls på den långa tid som förflöt mellan överträdelsens upphörande och delgivningen av det andra meddelandet eller på kommissionens misstag, utan enbart på förhållanden som kan tillskrivas moderbolaget.

(se punkterna 119, 152 och 153)

12.    Se domen.

(se punkterna 142–149)

13.    Att dotterbolaget eventuellt inte längre kan bli föremål för påföljder för den konstaterade överträdelsen, oavsett om det beror på att dotterbolaget upphört eller om det är på grund av preskription till dotterbolagets förmån, saknar betydelse för frågan om moderbolaget, vilket självt anses ha deltagit i överträdelsen, på grund av den ekonomiska enheten med dotterbolaget, kan bli föremål för påföljder. Moderbolagets ansvar skulle förvisso inte existera om det hade visats att en överträdelse inte hade begåtts, men detta ansvar kan inte upphöra till följd av att dotterbolagets påföljd har preskriberats. Den preskription som föreskrivs i artikel 25 i förordning nr 1/2003 innebär nämligen inte att överträdelsen suddas ut utan endast att de företag vilkas överträdelser preskriberats undgår påföljder.

(se punkt 194)

14.    Syftet med artikel 25.3 i förordning nr 1/2003 är således att definiera räckvidden för kommissionens preskriptionsavbrytande åtgärder. Denna bestämmelse begränsar uttryckligen räckvidden av de åtgärder för undersökning och ingripande som delges (minst) ett företag som deltagit i överträdelsen, det vill säga, ett företag som definieras som sådant i beslutet att ålägga påföljder för överträdelsen.

Det föreskrivs i artikel 25.4 i förordning nr 1/2003 att avbrottet i preskriptionstiden ska gälla alla de företag eller företagssammanslutningar som har deltagit i överträdelsen. Syftet med artikeln är således att definiera räckvidden för kommissionens preskriptionsavbrytande åtgärder. Ordet ”alla” som används i denna bestämmelse syftar till att understryka att det viktiga är det berörda företagets objektiva deltagande, således oberoende av i vilken egenskap företaget har deltagit i överträdelsen, om detta företag var känt av kommissionen före meddelandet om invändningar eller om det varit adressat för en preskriptionsavbrytande åtgärd eller inte före nämnda meddelande om invändningar, eller om det tidigare hade erhållit en ogiltigförklaring av ett första beslut av kommissionen om påföljder vilket var riktat till företaget.

Så snart ett företag har deltagit i överträdelsen, det vill säga så snart detta företag har identifierats som sådant i det angripna beslutet, får preskriptionsavbrottet – vilket är en följd av delgivningen av en åtgärd för undersökning eller ingripande till minst ett företag (det företaget eller ett annat) som likaledes har identifierats som deltagare i överträdelsen – verkan i förhållande till företaget.

(se punkterna 198,199, 201–203 och 205)

15.    Se domen.

(se punkt 220)

16.    Se domen.

(se punkterna 234 och 235)

17.    Se domen.

(se punkterna 253, 254 och 258–261)