TRIBUNALENS DOM (sjätte avdelningen)

den 13 september 2010 (*)

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för industrisäckar av plast – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras – Överträdelsens varaktighet – Böter – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Samarbete under det administrativa förfarandet – Proportionalitet”

I mål T‑26/06,

Trioplast Wittenheim SA, Wittenheim (Frankrike), företrätt av advokaterna T. Pettersson och O. Larsson,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Castillo de la Torre, P. Hellström och V. Bottka, därefter av F. Castillo de la Torre, L. Parpala och V. Bottka, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan i första hand om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2005) 4634 slutlig av den 30 november 2005 om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar) avseende en konkurrensbegränsande samverkan på marknaden för industrisäckar av plast och i andra hand om nedsättning av de böter som påförts sökanden,

meddelar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av ordföranden A.W.H. Meij (referent) samt domarna V. Vadapalas och L. Truchot,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 30 juni 2010,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Trioplast Wittenheim SA, som är sökande i målet, är ett enligt fransk rätt bildat aktiebolag med säte i Wittenheim, Frankrike. Bolaget försattes i konkurs den 29 mars 2006.

2        Sökanden tillverkade industrisäckar, filmer och säckar. Dess fabrik i Wittenheim uppfördes år 1968. Mellan åren 1982 och 1988 utgjorde fabriken ett av de fem tillverkningsställen i Frankrike som tillhörde Silvallac SMS, ett helägt dotterbolag till bolaget Cellulose du Pin. Sistnämnda bolag var ett dotterbolag i den koncern som innehades av Compagnie de Saint-Gobain SA. År 1988 övertogs fabriken och omvandlades till ett juridiskt fristående bolag under firman Silvallac SA.

3        År 1990 överläts 60 procent av sökanden till det enligt dansk rätt bildade bolaget Nyborg Plast International A/S, som senare gavs firman FLS Plast A/S, vilket utgjorde ett dotterbolag i FLS‑gruppen. FLS Plast förvärvade resterande 40 procent i december år 1991.

4        Genom handling av den 19 januari 1999 förvärvades sökanden av den svenska Trioplastgruppen, med moderbolaget Trioplast Industrier AB. Förvärvet skedde via det franska dotterbolaget Trioplanex France SA. Förvärvet skedde med retroaktiv verkan från den 1 januari 1999. Sökanden tog namnet Trioplast Wittenheim i juli år 1999.

 Det administrativa förfarandet

5        I november år 2001 underrättade bolaget British Polythene Industries kommissionen om att det förelåg en kartell inom sektorn för industrisäckar och uppgav att det önskade samarbeta med kommissionen i enlighet med kommissionens meddelande om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden (EGT C 207, 1996, s. 4) (nedan kallat meddelandet om samarbete).

6        Den 26–27 juni 2002 genomförde kommissionen kontroller vid tretton företag med tillämpning av artikel 14.2 och 14.3 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 1962, 13, s. 204; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8). Bland dessa företag återfanns sökanden.

7        Mellan den 14 november 2002 och den 21 februari 2003 skickade kommissionen skrivelser till ett flertal företag och begärde upplysningar från dessa med stöd av artikel 11 i förordning nr 17. Ett av dessa företag var sökanden.

8        Sökanden uppgav i skrivelse av den 19 december 2002, vilken kompletterades med en skrivelse av den 16 januari 2003, att den också önskade samarbeta med kommissionen vid dess utredning, inom ramen för meddelandet om samarbete, och tillhandahöll skriftliga förklaringar.

9        Den 4 augusti 2003 tillskrev kommissionen sökanden och övriga berörda företag och begärde kompletterande upplysningar.

10      Kommissionen inledde det administrativa förfarandet den 29 april 2004 och utfärdade ett meddelande om invändningar mot ett flertal bolag, däribland sökanden och Trioplast Industrier. Ett muntligt hörande ägde rum den 26–28 juli 2004.

 Det angripna beslutet

11      Den 30 november 2005 antog kommissionen, med stöd av rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), beslut K(2005) 4634 slutlig om ett förfarande enligt artikel 81 [EG] (ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar) (nedan kallat det angripna beslutet), med sammanfattning i Europeiska unionens officiella tidning av den 26 oktober 2007 (EUT L 282, s. 41). Det angripna beslutet riktades bland annat till sökanden, vars medverkan i överträdelsen av kommissionen betraktas som uppenbar, och till Trioplast Industrier, FLS Plast och dess moderbolag FLSmidth & Co. A/S (med den tidigare firman FLS Industries A/S) (nedan kallat FLSmidth), vilka anses ingå bland de ekonomiska enheter som bar ansvaret för överträdelsen.

12      Kommissionen konstaterade i det angripna beslutet, särskilt i skälen 417–548 däri, att flera företag hade deltagit i konkurrensbegränsande avtal och samordnade förfaranden i strid med artikel 81 EG – i Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Frankrike och Spanien. Enligt skälen 549–576 i det angripna beslutet pågick överträdelsen mellan januari månad år 1982 och juni månad år 2002, men denna period varierade beroende på företag.

13      I skälen 3–14 i det angripna beslutet preciseras att de berörda produkterna, när det gäller det angripna beslutet, utgjordes av industrisäckar av plast avsedda att användas för förpackning av grundläggande handelsvaror, såsom råvaror, gödningsmedel, polymerer, byggnadsmaterial, jordbruks- och trädgårdsprodukter och djurfoder. Enligt kommissionen kan dessa säckar som tillverkas av samma råvara – polyeten – men enligt olika metoder, indelas i fyra kategorier: öppna säckar, ventilsäckar, FFS-säckar (Form, Fill and Seal) och blocksäckar. Kommissionen fann att även om dessa säcktyper visserligen sinsemellan företer vissa särdrag utgör de ändå en relativt homogen grupp.

14      Enligt skälen 165–186 i det angripna beslutet var den ifrågavarande kartellen schematiskt uppdelad på två plan, nämligen:

–        på ett samlat plan genom Europeiska organisationen för tillverkare av ventilsäckar av plast (nedan kallad Valveplast) och de funktionella undergrupperna som hörde till denna organisation, däribland undergruppen ”blocksäckar”, och

–        på ett undergruppsplan med regionala undergrupper knutna eller ej till Valveplast, nämligen undergrupperna Benelux, Tyskland, Frankrike, Belgien och Teppema (en organisation som bildats av nederländska tillverkare av öppna säckar, huvudsakligen för den nederländska marknaden men punktvis också för den belgiska marknaden).

15      Av skälen 187–416 i det angripna beslutet framgår att de avtal och konkurrensbegränsande förfaranden som nu är i fråga tog sig följande former:

–        en mekanism för regelbundet utbyte av icke anonymiserade upplysningar angående försäljningsvolymer och marknadsandelar för medlemmarna i respektive grupp och undergrupp,

–        ett globalt system för fastställande och kontroll av försäljningskvoter per geografisk zon och, inom varje geografisk zon, per företag,

–        gemensamma modeller för beräkning av försäljningspriserna till kunder,

–        genomförande på grupp- och undergruppsnivå av system för ledning per kund för stora kunder,

–        ett system för påföljder när kvoterna överskrids eller när fastställda priser inte följs,

–        samordning och samverkan avseende priser och leveransvolymer för särskilda kunder, och

–        uppdelning av anbudsinfordringar och ingivande av samordnade anbud med säkringsanbud.

16      Enligt skälen 443 och 459 i det angripna beslutet ansåg kommissionen att samtliga berörda företag, med undantag av bolaget Stempher, vilka alla deltagit i olika grad i Valveplasts eller en eller flera undergruppers möten, hade agerat på ett sätt som innebar en enda fortlöpande överträdelse.

17      I skäl 765 i det angripna beslutet fann kommissionen att överträdelsen skulle anses som mycket allvarlig och slog fast att även om det inte var möjligt att exakt mäta den konkreta inverkan av hela den aktuella kartellverksamheten, kunde det emellertid hävdas att den genomförts och att den därmed också måste ha haft en inverkan på marknaden.

18      Kommissionen delade därefter i skälen 766–777 i det angripna beslutet upp de berörda företagen i sex grupper på grundval av deras relativa betydelse på den relevanta marknaden, varvid kommissionen grundade sig på de marknadsandelar som vart och ett av dessa uppnått under år 1996, för den berörda produkten inom det relevanta territoriet. På detta underlag fastställde kommissionen utgångsbelopp för böterna på mellan 5,5 och 35 miljoner euro. Kommissionen fastställde utgångsbeloppet för sökanden till 8,5 miljoner euro (grupp 5), då dess andel av den relevanta marknaden år 1996 uppgick till 2,8 procent.

19      Av skälen 779–783 i det angripna beslutet framgår att utgångsbeloppen därefter räknades upp med 10 procent per helår som överträdelsen pågått och med 5 procent för varje ytterligare period på sex månader eller mer men understigande ett år. För sökandens del skedde således en uppräkning med 200 procent av utgångsbeloppet, motsvarande en överträdelseperiod på 20 år och fem månader, vilket utmynnade i ett grundbelopp på 25,50 miljoner euro.

20      Som framgår av skälen 802 och 812–822 i det angripna beslutet skrevs detta belopp inte upp och sattes inte heller ned på grund av försvårande eller förmildrande omständigheter, eller på grund av att regeln om ett tak på 10 procent av den totala omsättningen för det berörda företaget under föregående räkenskapsår som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 tillämpades (nedan kallat taket på 10 procent av omsättningen). Kommissionen tillämpade däremot punkt D i meddelandet om samarbete beträffande sökanden. I skäl 841 i det angripna beslutet fann kommissionen att bolaget borde komma i åtnjutande av en nedsättning med 30 procent av det bötesbelopp som bolaget skulle ha ålagts utan detta samarbete.

21      Det slutgiltiga bötesbelopp som påfördes sökanden fastställdes således till 17,85 miljoner euro. Av detta belopp ålades FLS Plast och FLSmidth solidariskt betalningsansvar för 15,30 miljoner euro. Det bolag som var moderbolag när det angripna beslutet antogs, Trioplast Industrier, ålades solidariskt betalningsansvar för 7,73 miljoner euro.

22      Slutligen innehåller artikeldelen i det angripna beslutet bland annat följande konstateranden:

”Artikel 1

1.      Följande företag har överträtt artikel 81 i EG‑fördraget genom att under de nedan angivna perioderna medverka i en serie avtal och samordnade förfaranden i sektorn för industrisäckar av plast i Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna vilka bestod i fastställande av priserna, upprättande av gemensamma modeller för beräkning av priserna, uppdelning av marknader, fördelning av försäljningskvoter, uppdelning av kunder och beställningar, ingivande av samordnade anbud i samband med vissa anbudsinfordringar samt utbyte av individualiserad information:

…

g) [sökanden] fr.o.m. den 6 januari 1982 t.o.m. den 26 juni 2002 och Trioplast Industrier … fr.o.m. den 21 januari 1999 t.o.m. den 26 juni 2002.

h) FLS Plast … och FLSmidth … fr.o.m. den 31 december 1990 t.o.m. den 19 januari 1999.

…

Artikel 2

För de överträdelser som avses i artikel 1 åläggs företagen följande böter:

…

f) [Sökanden] 17,85 miljoner euro. Av detta belopp har FLSmidth … och FLS Plast … solidariskt betalningsansvar för 15,30 miljoner euro och Trioplast Industrier … solidariskt betalningsansvar för 7,73 miljoner euro.

…

Artikel 3

De företag som avses i artikel 1 ska, om de inte redan upphört med den överträdelse som avses i nämnda artikel, göra detta omedelbart.

De ska framöver avstå från sådana förfaranden som beskrivs i artikel 1 och från förfaranden som har samma eller likadant syfte eller resultat.

…”

 Förfarandet och parternas yrkanden

23      Sökanden har i ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 25 januari 2006 väckt förevarande talan.

24      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara artikel 1.1 g i det angripna beslutet vad gäller den period under vilken sökanden hålls ansvarig för överträdelsen,

–        ogiltigförklara artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet vad gäller det bötesbelopp sökanden ålagts att betala, alternativt sätta ned bötesbeloppet, och

–        ålägga kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

25      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        ålägga sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

26      Till följd av att sammansättningen av tribunalens avdelningar hade ändrats, förordnades referenten att tjänstgöra på sjätte avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.

27      Ordföranden på sjätte avdelningen beslutade den 15 juni 2010, efter att ha hört parterna, att förena förevarande mål med mål T‑40/06, Trioplast Industrier mot kommissionen, vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i tribunalens rättegångsregler.

28      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 30 juni 2010.

 Rättslig bedömning

29      Sökanden har åberopat fem grunder till stöd för sina yrkanden.

30      Den första grunden avser såväl lagenligheten av det angripna beslutet, såvitt avser artikel 1.1 g däri, som lagenligheten av kommissionens fastställande av sökandens böter. Sökanden har nämligen genom den tredje delen av denna grund bestritt att det angripna beslutet är lagenligt, eftersom det utgår från ett fel beträffande fastställandet av överträdelsens varaktighet. Den första grundens första och andra delar avser dels lagenligheten av den metod för beräkningen av böterna som kommissionen tillämpat, dels lagenligheten av fastställandet av överträdelsens allvar, och framför allt valet av referensår. Detta innebär att den första grundens tredje del ska prövas först, och därefter den första och den andra delen.

31      Sökanden har åberopat de fyra följande grunderna till stöd för ogiltigförklaring av artikel 2 första stycket f i det angripna beslutet, såvitt avser sökandens bötesbelopp. Enligt den andra grunden anser sökanden att det saknas stöd för kommissionens vägran att anse att förmildrande omständigheter ska gälla för sökanden. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av taket på 10 procent av omsättningen. Den fjärde grunden tar sikte på att kommissionen gjorde en felaktig bedömning av sökandens samarbete inom ramen för meddelandet om samarbete. Den femte grunden, slutligen, avser kommissionens åsidosättande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen.

 1. Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet

 Den första grunden: Fel inom ramen för fastställandet av hur länge överträdelsen pågått och av nivån på böterna

 Den första grundens tredje del: Lagenligheten av fastställandet av hur länge överträdelsen pågått

–       Parternas argument

32      Sökanden har bestritt kommissionens konstaterande att sökandens överträdelse pågick i 20 år och 5 månader, det vill säga från januari år 1982 till juni år 2002. Sökanden anser att dess böter ska sättas ned i enlighet med vad den anfört i fråga om hur länge den deltagit i överträdelsen.

33      Sökanden har för det första gjort gällande att den upphörde att delta i de konkurrensbegränsande förfarandena i och med Valveplastmötet den 23 mars 1999, och att överträdelsen således pågick i 17 år och 2 månader. Trioplastgruppen, som hade förvärvat sökanden några veckor tidigare, uppmärksammade nämligen de konkurrensbegränsande förfarandena för första gången under nämnda möte. Dess företrädare, B., som ingick i ledningen och hade utnämnts till ny styrelseordförande i sökanden, tog inte del i några otillåtna diskussioner. Trioplastgruppen utfärdade därefter interna direktiv om att överträdelsen skulle upphöra. Eftersom sökanden lade ner tillverkningen av såväl öppna säckar som ventilsäckar år 1997, blev dess deltagande i en stor del av Valveplasts aktiviteter dessutom meningslöst.

34      Sökanden har visserligen erkänt att den deltog i tre Valveplastmöten år 2001, men har hävdat att Valveplast under dessa möten diskuterade branschfrågor rörande två projekt som ansågs lagenliga, nämligen dels upprättandet av en kalkylmodell i syfte att underlätta övergången för producenterna till tunnare filmer, dels införandet av de parametrar som borde återfinnas i kundernas upphandlingsunderlag vid Internetauktioner. Även om det skulle visa sig att diskussionerna var av konkurrensbegränsande karaktär, fäste sökanden inte någon vikt därvid. Sökandens målsättning var alltså inte att utnyttja kartellen för egen vinning.

35      För det fall tribunalen skulle anse att sökanden deltog i överträdelsen genom att närvara vid tre Valveplastmöten under år 2001, anser sig sökanden i vart fall ha dragit sig ur kartellen mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001 och ha upphört med sitt deltagande definitivt i juli år 2001. Därmed pågick sökandens överträdelse högst 17 år och 6 månader.

36      Vad gäller den omständigheten att sökanden inte deltog i den konkurrensbegränsande samverkan mellan åren 1999 och 2001, har sökanden uppgett följande. Under den aktuella perioden hade sökanden som syfte att upphöra med det olagliga samarbete som de tidigare ägarna eller den tidigare ledningen inlett, att agera självständigt och marknadsmässigt och på så sätt öka i affärsvolym och marknadsandel, och att vid sitt kommersiella handlande inte ta hänsyn till den information som erhållits i samband med de konkurrensbegränsande förfarandena.

37      Sökanden har i fråga om det definitiva tillbakadragandet från Valveplast gjort gällande att den inte närvarade vid fler möten efter det som hölls den 12 juli 2001. Sökanden har i detta hänseende tillagt att Trioplastgruppen antog ett program för att följa konkurrensreglerna i november år 2001 och att sökanden aldrig heller deltog i något eventuellt samordnande av Internetauktioner, som det talades om under de möten där sökanden närvarade. Sökanden deltog under perioden endast i en auktion och denna var inte föremål för samordning.

38      Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna delgrund.

–       Tribunalens bedömning

39      Enligt rättspraxis ankommer det på kommissionen att bevisa inte bara förekomsten av en kartell utan även hur länge denna har pågått. Det är härvid viktigt att kommissionen, när bevisning saknas som gör det möjligt att direkt fastställa överträdelsens varaktighet, åtminstone stödjer sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakta dagar (förstainstansrättens dom av den 7 juli 1994 i mål T‑43/92, Dunlop Slazenger mot kommissionen, REG 1994, s. II‑441, punkt 79, och av den 16 november 2006 i mål T‑120/04, Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4441, punkt 51). Det ska dessutom preciseras att även om den period som ligger mellan två uttryck för beteenden som utgör överträdelser är ett relevant kriterium för att fastställa att en överträdelse är fortlöpande, kan frågan huruvida nämnda period är tillräckligt lång för att utgöra ett avbrott i överträdelsen dock inte prövas abstrakt. Tvärtom ska den bedömas mot bakgrund av den aktuella kartellens verksamhet (tribunalens dom av den 19 maj 2010 i mål T‑18/05, IMI m.fl. mot kommissionen, REU 2010, s. II‑0000, punkt 89).

40      Fördelningen av bevisbördan kan dock variera, eftersom de faktiska omständigheter som en part åberopar kan vara sådana att motparten tvingas lämna en förklaring eller en motivering, vid äventyr av att bevisbördan kan anses ha uppfyllts (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 39 nämnda målet Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, punkt 53, och se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 7 januari 2004 i de förenade målen C‑204/00 P, C‑205/00 P, C‑211/00 P, C‑213/00 P, C‑217/00 P och C‑219/00 P, Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. I‑123, punkt 79, och av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen, REU 2010, s. I‑0000, punkt 21).

41      Det anses ur detta perspektiv att i den mån deltagandet i en kartell eller graden eller varaktigheten av deltagandet i en kartell bestrids, behöver kommissionen endast visa att det berörda företaget har deltagit i möten under vilka konkurrensbegränsande avtal slutits, utan att öppet ha motsatt sig detta, för att styrka att nämnda företag har deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan. När deltagandet vid sådana möten väl har visats, åligger det detta företag att anföra omständigheter som visar att företaget deltog i nämnda möten utan någon som helst konkurrensfientlig inställning, genom att styrka att företaget förklarat för sina konkurrenter att det deltog i mötena med en annan inställning än dessa (domen i de ovan i punkt 40 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 81).

42      När företaget deltar i ett visst möte utan att öppet ta avstånd från det som där avhandlas, får nämligen övriga deltagare därigenom intrycket att företaget instämmer med vad som beslutas på mötet och att företaget kommer att rätta sig därefter (domen i de ovan i punkt 40 nämnda förenade målen Aalborg Portland m.fl. mot kommissionen, punkt 82).

43      Det är utrett i förevarande mål att sökanden deltog i kartellen från januari månad 1982 till och med den 23 mars 1999. Sökanden har dock bestritt att den deltog i kartellen mellan den 23 mars 1999 och juni månad år 2002. Sökanden har alternativt hävdat att den inte deltog i kartellen mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001 och att dess deltagande i Valveplastmötena upphörde definitivt den 12 juli 2001.

44      Tribunalen konstaterar för det första att sökanden har medgett att den deltog i de konkurrensbegränsande Valveplastmötena den 23 mars 1999, och den 27 mars, den 8 juni och den 12 juli 2001, vilka bland annat ägnades åt kalkylmodellen för priser på FFS-säckar och systemet för att samordna Internetauktioner. Av handlingarna i målet framgår att B., som vid den aktuella tidpunkten ingick i ledningen för Trioplastgruppen och var styrelseordförande i sökanden, företrädde sökanden under dessa möten, med undantag för mötet den 12 juli 2001, där en viss W. närvarade.

45      Tribunalen finner följaktligen att det, i den mån det är utrett att sökanden deltog i dessa möten, ankom på sökanden att förebringa sådana uppgifter som bevisade att den deltog i dessa möten utan någon som helst konkurrensbegränsande inställning. Även om sökanden har åberopat att den inte avsåg att delta i en olaglig kartell när den kom till de aktuella mötena och att sökanden inte deltog i de olagliga diskussionerna, visar inte detta att sökanden öppet tog avstånd från det som avhandlades på dessa möten. Sökandens påstående att den upphörde med sitt deltagande i kartellen den 23 mars 1999 kan således inte godtas.

46      För det andra konstaterar tribunalen – beträffande perioden mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001 – att det av det angripna beslutet, framför allt av dess bilaga 1 angående detaljerna från Valveplastmötena, framgår att kommissionen inte förfogar över några direkta bevis för att sökanden deltog i de Valveplastmöten som ska ha ägt rum under nämnda period. Kommissionen har inte bestritt detta konstaterande.

47      Det är däremot bevisat att sökanden bjöds in för att delta i dessa möten och att sökanden lämnade återbud vid ett flertal tillfällen. Kommissionen har nämligen utförligt redogjort för dessa omständigheter inte bara i sina skriftliga inlagor utan också under förhandlingen, utan att sökanden opponerat sig. Kommissionens påstående styrks dessutom av ett flertal handlingar som ingetts i målet, vilka inte bestritts av sökanden vare sig vad gäller deras existens eller innehåll. Härvid hänvisas särskilt till protokollen från mötena den 27 augusti och den 25 november 1999 samt den 23 mars och den 18 augusti 2000, av vilka det framgår att sökanden lät framföra en ursäkt för sin frånvaro, samt till protokollet från mötet den 5 december 2000, som visar att sökanden åtminstone hade kallats till detta möte.

48      Tribunalen finner under dessa förhållanden att överträdelsen på grundval av kommissionens uppgifter får anses ha pågått oavbrutet mellan den 23 mars 1999 och den 27 mars 2001. Sökanden har för övrigt inte förebringat några omständigheter som visar att sökanden tog avstånd från kartellen vid mötet den 23 mars 1999 eller under perioden därefter. Sökandens påstående att den agerade självständigt på marknaden, utan att vid sitt kommersiella handlande ta hänsyn till den information som tidigare erhållits genom kontakterna med övriga kartelldeltagare, föranleder inte tribunalen att göra någon annan bedömning i denna del.

49      Vad för det tredje gäller perioden mellan mötet den 12 juli 2001 och den 26 juni 2002, räcker det att konstatera att sökanden inte har bevisat att den under nämnda möte eller perioden därefter inför övriga deltagare uttryckligen tog avstånd från det som avhandlades på mötet den 12 juli 2001. Det har inte heller visats att sökanden tog avstånd från kartellen i den mening som avses i rättspraxis, under perioden mellan den 12 juli 2001 och den 26 juni 2002.

50      Det ska i detta sammanhang enligt vad som framgår av handlingarna i målet beaktas att T. den 10 december 2001 skriftligen inbjöd sökanden att delta i mötet som skulle äga rum den 11 december 2001 i Paris. Av anteckningar från detta möte framgår dessutom att övriga deltagare inte kände till sökandens avsikter med sitt deltagande i kartellen. Av den inledande delen i anteckningarna framgår nämligen följande: ”Deltagare: endast Fardem, B‑K, RKW, Cofira och vi, BPI kommer inte längre, och TRIO [Trioplast] ännu oklart.”

51      Sökandens påstående att dess deltagande i kartellen upphörde definitivt den 12 juli 2001 kan således inte godtas.

52      Sökanden kan därmed inte vinna framgång med påståendet att det angripna beslutet är rättsstridigt i den del det avser fastställandet av hur länge sökandens överträdelse pågick.

53      Talan ska således inte bifallas på den första grundens tredje del. Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av artikel 1.1 g i det angripna beslutet kan därmed inte heller bifallas.

 Den första grundens första del: Lagenligheten av metoden för att beräkna böterna

–       Parternas argument

54      Sökanden har hävdat att den metod för bötesbeloppets beräkning som kommissionen använt sig av är i grunden felaktig och står i strid med rättspraxis. Enligt sökanden har metoden aldrig tidigare använts.

55      Enligt sökanden består felet i att kommissionen vid sin beräkning av böterna inte tog hänsyn till att sökandens överträdelse avser tre från varandra skilda perioder, nämligen tiden då den ägdes av Compagnie de Saint Gobain, tiden då den ägdes av FLS Plast och FLSmidth och tiden då den ägdes av Trioplastgruppen. För FLS Plast, FLSmidth och Trioplast Industrier fick kommissionens beräkningsmetod den orimliga konsekvensen att dessa bolags sammanlagda solidariska ansvar kom att överstiga det totala bötesbelopp som ålagts sökanden. Bolagen ålades solidarisk betalningsskyldighet för böterna även för den period under vilken inget av dem ägde sökanden.

56      Sökanden anser, beträffande sitt påstående att beräkningsmetoden aldrig tidigare använts, att kommissionens uppgift att metoden ska ha tillämpats i en rad beslut som fattats efter ärendet ”AstraZeneca” (ärende COMP/A.37.507/F3 – Astra Zeneca) (EUT L 332, 2006, s. 24) är irrelevant. De aktuella besluten har inte prövats av gemenskapsdomstolarna och kan inte anses utgöra fast praxis.

57      Sökanden har vidare hävdat att kommissionen borde ha tillämpat den metod som den använt i några tidigare ärenden, däribland ärendet ”Organiska peroxider” (ärende COMP/E-2/37.857 – Organiska peroxider) (EUT L 110, 2005, s. 44). I detta ärende, som rörde ett dotterbolag som deltagit i en överträdelse längre än moderbolaget, fastställde kommissionen ett enda utgångsbelopp varpå den, i motsats till vad den gjorde för sökanden och dess moderbolag, delade upp detta belopp mellan de två ekonomiska enheter som var inblandade efter varandra, nämligen den som utgjordes av dotterbolaget och den som utgjordes av dotterbolaget och dess moderbolag. Utgångsbeloppet anpassades därefter för var och en av dessa ekonomiska enheter utifrån hur länge de deltagit, utifrån försvårande och förmildrande omständigheter och utifrån taket på 10 procent av omsättningen. Med hänsyn till de parametrar som kommissionen uppställt i sökandens fall, skulle tillämpningen av denna metod leda till böter på 6,98 miljoner euro.

58      En andra metod som kommissionen enligt sökanden skulle ha kunnat tillämpa, hade varit att dividera sökandens totala bötesbelopp på 17,85 miljoner euro med 20 år, det vill säga överträdelsens totala längd. Detta skulle leda till 0,89 miljoner euro per år. För att fastställa det belopp för vilket FLS Plast och FLSmidth, å ena sidan, och Trioplast Industrier, å andra sidan, skulle svara solidariskt, skulle kommissionen enligt denna metod ha multiplicerat det årliga beloppet 0,89 miljoner euro med 8 år respektive 3 år. Enligt denna metod skulle sökanden ha svarat enskilt endast för ett belopp på 8,06 miljoner euro, medan resterande belopp på 17,85 miljoner euro omfattades av solidariskt ansvar.

59      Sökanden har slutligen betonat att dess argument angående beräkningen av böterna för FLS Plast, FLSmidth, och Trioplast Industrier, i motsats till vad kommissionen anser, är relevanta i förevarande mål.

60      Kommissionen anser i första hand att sökanden inte med framgång kan åberopa argument avseende vilken metod som bör tillämpas vad avser fastställandet av ansvaret för FLS Plast, FLSmidth, och Trioplast Industrier att betala böterna. Enligt kommissionen inverkar nämligen inte deras solidariska ansvar på bötesbeloppet för sökanden. Kommissionen anser i andra hand att sökandens argument är ogrundade och att talan således inte ska bifallas på den första grundens första del.

–       Tribunalens bedömning

61      Inledningsvis godtar tribunalen inte kommissionens uppfattning att sökanden inte kan åberopa argument avseende vilken metod som ska tillämpas för fastställandet av de belopp för vilka FLS Plast, FLSmidth och Trioplast Industrier svarar solidariskt beträffande sökandens böter.

62      Enligt rättspraxis ska nämligen ett kommissionsbeslut avseende konkurrensbegränsande samverkan, trots att det är utformat och offentliggjort som ett enda beslut, betecknas som en rad enskilda beslut i vilka det, i förhållande till vart och ett av de företag till vilka det är riktat, fastställs den överträdelse detta företag ansågs ha gjort sig skyldigt till och, i förekommande fall, de böter som det har ålagts. Om en av mottagarna av ett beslut följaktligen beslutar att väcka talan om ogiltigförklaring, kan gemenskapsdomstolen endast ta ställning till de delar av beslutet som avser denna mottagare (domstolens dom av den 14 september 1999 i mål C‑310/97 P, kommissionen mot AssiDomän Kraft Products m.fl., REG 1999, s. I‑5363, punkt 53, och förstainstansrättens dom av den 10 juli 1997 i mål T‑227/95, AssiDomän Kraft Products m.fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1185).

63      I detta sammanhang ska det påpekas att tribunalens eventuella konstaterande att den beräkningsmetod som använts vid fastställandet av moderbolagens böter är rättsstridig, helt logiskt ger upphov till frågan vilken beräkningsmetod som kommissionen borde ha tillämpat. Det kan, inte minst mot bakgrund av vad sökanden anfört i fråga om den så kallade organiska peroxider‑metoden, inte uteslutas att den metod som sökanden ansett lämplig skulle kunna inverka på sökandens ställning. Den första grundens första del avser således en del i det angripna beslutet som rör sökanden.

64      Beträffande prövningen i sak av den första grundens första del erinrar tribunalen om följande. I artikel 1 i det angripna beslutet slog kommissionen fast att sökanden, FLS Plast, FLSmidth och Trioplast Industrier hade brutit mot artikel 81 EG. Därvid preciserades att sökandens överträdelse pågick från och med den 6 januari 1982 till och med den 26 juni 2002, att FLS Plasts och FLSmidths överträdelse pågick från och med den 31 december 1990 till och med den 19 januari 1999, och att Trioplast Industriers överträdelse pågick från och med den 21 januari 1999 till och med den 26 juni 2002. Sökanden ålades i artikel 2 första stycket f att betala böter med 17,85 miljoner euro. Av detta belopp har FLS Plast och FLSmidth solidariskt betalningsansvar för 15,30 miljoner euro och Trioplast Industrier för 7,73 miljoner euro.

65      Vad gäller sökanden har det i punkterna 18–21 ovan visats att kommissionen kom fram till det slutgiltiga beloppet på 17,85 miljoner euro genom att, först inom ramen för en differentierad behandling och på grundval av den andel av marknaden som uppnåtts med hjälp av den aktuella produkten på det relevanta territoriet, hänföra sökanden till den femte gruppen och genom att tillskriva sökanden ett utgångsbelopp på 8,5 miljoner euro. Kommissionen räknade därefter upp utgångsbeloppet med 200 procent på grund av den tid, fastställd till 20 år och 5 månader, som sökanden deltog i kartellen, vilket utmynnade i ett grundbelopp på 25,5 miljoner euro. I avsaknad av försvårande eller förmildrande omständigheter och eftersom taket på 10 procent av omsättningen inte hade någon inverkan, satte kommissionen endast ned grundbeloppet med 30 procent i enlighet med meddelandet om samarbete.

66      Vad gäller Trioplast Industrier tillskrev kommissionen detta företag samma utgångsbelopp som det som fastställdes för sökanden. Kommissionen räknade därefter upp utgångsbeloppet med 30 procent för att grundbeloppet skulle återspegla den tid på tre år som Trioplast Industrier deltagit i överträdelsen. Grundbeloppet på 11,05 miljoner euro sattes ned med 30 procent, med tillämpning av meddelandet om samarbete. Böterna för Trioplast Industrier kom således att uppgå till 7,73 miljoner euro.

67      Samma metod tillämpades för sökandens tidigare moderbolag, FLS Plast, och dess moderbolag FLSmidth, vilka hölls ansvariga för ett belopp på 15,30 miljoner euro. I deras fall skedde varken någon uppräkning eller nedsättning på grund av försvårande eller förmildrande omständigheter, och till skillnad från vad som var fallet för Trioplast Industrier skedde inte heller någon nedsättning på grundval av meddelandet om samarbete.

68      Mot bakgrund av dessa överväganden konstaterar tribunalen – med förbehåll för bedömningen av övriga grunder som sökanden åberopat – att sökanden inte har visat att kommissionen åsidosatte förordning nr 1/2003 eller avvek från riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget (EGT C 9, 1998, s. 3) (nedan kallade riktlinjer för beräkning av böter), vid fastställandet av sökandens bötesbelopp och de belopp som solidariskt ålagts FLS Plast, FLSmidth och Trioplast Industrier. Sökanden har nämligen inte med sin här aktuella delgrund anfört något som kan leda till att beräkningsmetoden som sådan ska anses vara baserad på ett grundläggande fel eller strida mot rättspraxis.

69      Det ska i detta hänseende för det första påpekas att sökanden har fel när den hävdar att kommissionen underlät att beakta att sökanden under den period av mer än 20 år då den konkurrensbegränsande samverkan pågick tillhörde tre moderbolag i följd. Av det angripna beslutet framgår nämligen att kommissionen, vid fastställandet av bötesbeloppet för Trioplast Industrier samt bötesbeloppet för FLS Plast och FLSmidth, visade att dessa bötesbelopp hade nära anknytning till den tid under vilken vart och ett av dessa moderbolag till sökanden var inblandade. Som påpekas ovan i punkt 66, räknade kommissionen, i Trioplast Industriers fall, upp utgångsbeloppet på 8,5 miljoner euro med 30 procent, det vill säga med 10 procent för varje helt år som Trioplast Industrier ägde kapitalet i sökanden. Motsvarande åtgärd vidtogs även i fråga om FLS Plast och FLSmidth.

70      I den mån sökanden har gjort gällande att kommissionen borde ha delat utgångsbeloppet med tre innan det ändrades med hänsyn till övriga relevanta omständigheter, konstaterar tribunalen endast att sökanden inte åberopat någon regel eller rättsprincip som innebär en sådan skyldighet för kommissionen. Synsättet att ett moderbolag ska tillskrivas samma utgångsbelopp som det som fastställts för det dotterbolag som deltagit direkt i den konkurrensbegränsande samverkan, utan att detta utgångsbelopp delas upp då flera moderbolag avlöst varandra i tiden, kan inte i sig anses olämpligt. Målet med kommissionens tillämpning av denna beräkningsmetod är nämligen att ett moderbolag som hålls ansvarigt för en överträdelse till följd av det som tillskrivs detta bolag ska kunna åläggas samma utgångsbelopp som det som det skulle ha ålagts om det hade deltagit direkt i kartellen. Detta överensstämmer med föremålet för konkurrenspolitiken och, i synnerhet, med föremålet för det instrument i konkurrenspolitiken som utgörs av böter, vilket består i att styra företagens beteende så att de iakttar konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T‑150/89, Martinelli mot kommissionen, REG 1995, s. II‑1165, punkt 59).

71      Hursomhelst, det är inte möjligt att härleda en skyldighet att dela upp utgångsbeloppet under de villkor som anges i punkt 70 ovan ur blotta omständigheten att en sådan uppdelning av utgångsbeloppet skulle ha skett i samband med handläggningen av tidigare ärenden, såsom ärendet Organiska peroxider. I den mån en beslutspraxis beträffande metoden för beräkning av bötesbelopp skulle ha etablerats av kommissionen vid tiden då de beslut som sökanden avser fattades, finns det inget som hindrar att denna praxis kunde frångås i det nu aktuella ärendet, eller att den ändras. Enligt fast rättspraxis utgör nämligen kommissionens tidigare beslutspraxis inte i sig någon rättslig ram för beräkning av böter på konkurrensområdet, eftersom det endast är i förordning nr 1/2003 som denna rättsliga ram definieras (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 24 september 2009 i de förenade målen C‑125/07 P, C‑133/07 P, C‑135/07 P och C‑137/07 P, Erste Bank der österreichischen Sparkassen mot kommissionen, REG 2009, s. I‑0000, punkt 233 och där angiven rättspraxis, och se, analogt, förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑23/99, LR AF 1998 mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1705, punkt 234).

72      Det ska för det andra, i förlängningen av föregående punkt, påpekas att endast det faktum att de kumulerade takbelopp för vilka dels Trioplast Industrier, dels FLS Plast och FLSmidth svarar solidariskt med sökanden överskrider det totala beloppet för de böter som ålagts sökanden inte i sig kan leda till slutsatsen att den beräkningsmetod som kommissionen använde är uppenbart felaktig. Med hänsyn till att den metod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter jämte principen om att straff och påföljder ska vara individuella tillämpats på omständigheterna i förevarande fall, hade kommissionen nämligen rätt att, då det visats att det fanns en ekonomisk enhet som deltagit i överträdelsen, hålla en av de juridiska personer som ingick, eller hade ingått, i denna ekonomiska enhet – oavsett om det rör sig om moderbolaget eller ett dotterbolag – ansvarig för betalningen av ett högre belopp än det som den andra juridiska personen eller de andra juridiska personerna som ingick, eller hade ingått, i nämnda ekonomiska enhet hade att betala. Vid en överträdelse som begicks av ett dotterbolag som tillhört flera ekonomiska enheter efter varandra under den tid när överträdelsen pågick, kan det följaktligen inte a priori anses olämpligt att det kumulerade beloppet för moderbolagen överstiger det belopp eller de kumulerade belopp som tillskrivits dotterbolaget.

73      För det tredje vinner sökandens påstående, att beräkningsmetoden aldrig tidigare hade tillämpats, inte stöd i de faktiska omständigheterna, då kommissionen under förfarandet vid tribunalen har visat att den faktiskt använt denna metod i en rad beslut före det angripna beslutet. Blotta omständigheten att dessa beslut vid denna tid inte hade prövats av Europeiska unionens domstolar föranleder inte tribunalen att göra någon annan bedömning. Med hänsyn till den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 71 ovan är den omständigheten att kommissionen skulle ha tillämpat en annan metod i ärendena från tiden före ärendet ”Astra Zeneca” för övrigt irrelevant.

74      Talan ska således inte bifallas på den första grundens första del, och det saknas skäl att pröva de beräkningsmetoder som sökanden föreslagit.

 Den första grundens andra del: Lagenligheten av fastställandet av överträdelsens allvar vid beräkningen av böterna

–       Parternas argument

75      Sökanden har kritiserat kommissionen för att vid fastställandet av utgångsbeloppet ha baserat sig på sökandens marknadsandel år 1996, som enligt det angripna beslutet var det sista året av överträdelsen då samtliga företag till vilka det angripna beslutet riktades fortfarande var verksamma på marknaden för industrisäckar.

76      Genom att inom ramen för den differentierade behandlingen välja år 1996 som referensår bröt kommissionen mot den praxis som den själv etablerat för fastställandet av en överträdelses allvar. Enligt denna praxis, som accepterats av gemenskapsdomstolarna, ska referensåret utgöras av det sista helår under vilket överträdelsen pågick för att på det mest lämpliga sättet uppskatta den ekonomiska styrkan hos var och en av kartelldeltagarna. I förevarande mål borde således år 2001 ha utgjort referensår.

77      För det fall tribunalen ändå skulle godta valet av år 1996 som referensår, har sökanden hävdat att kommissionen åsidosatte proportionalitetsprincipen. Genom att grunda sig på marknadsandelen på 2,8 procent år 1996, inkluderade kommissionen tillverkningen av öppna säckar och ventilsäckar som sökanden lagt ned för länge sedan. Kommissionen borde med hänsyn till sökandens marknadsandel år 2001, som uppgick till ungefär 0,4 procent, ha inkluderat sökanden i den sjätte företagsgruppen eller till och med i en sjunde grupp och inte i den femte gruppen.

78      Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna delgrund.

–       Tribunalens bedömning

79      Som framgår av punkt 71 ovan är kommissionen för det första inte bunden av sina tidigare beslut. Även om det antas att fastställandet av referensåret i det nu aktuella ärendet avvek från etablerad praxis, hade denna omständighet alltså inte i sig någon betydelse för huruvida det angripna beslutet var lagenligt eller ej.

80      Det är vidare fast rättspraxis att bedömningen av överträdelsens allvar ska avse den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten när denna överträdelse begicks. De relevanta omständigheter som i detta avseende ska beaktas vid denna bedömning är bland annat respektive företags storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av vartdera företagets överträdelse (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑334/94, Sarrió mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1439, punkt 397 och där angiven rättspraxis). För bedömningen av dessa omständigheter ska omsättningen för den aktuella perioden användas som utgångspunkt (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑291/98 P, Sarrió mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9991, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

81      Även om det är riktigt som sökanden uppgett att den beräkningsmetod som användes i det ärende som utmynnade i domarna av den 14 maj 1998 i det ovan i punkt 80 nämnda målet Sarrió mot kommissionen och av den 16 november 2000 i det ovan i punkt 80 nämnda målet Sarrió mot kommissionen baserades på omsättningen under det sista helår som överträdelsen pågick, innebär inte denna omständighet att detta val alltid ska göras. Som framgår av samma rättspraxis ska nämligen den beräkningsmetod väljas som gör det möjligt att beakta respektive företags storlek och ekonomiska styrka, samt omfattningen av vartdera företagets överträdelse utifrån den ekonomiska verkligheten sådan den tedde sig vid tidpunkten när denna överträdelse begicks (domen av den 16 november 2000 i det ovan i punkt 80 nämnda målet Sarrió mot kommissionen, punkt 88). Förstainstansrätten har även funnit att den relevanta tidsperioden måste avgränsas, så att de siffror avseende omsättningen som erhålls är så jämförbara som möjligt (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑319/94, Fiskeby Board mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1331, punkt 42).

82      Tribunalen godtar således inte sökandens uppfattning att referensåret ska vara det sista helår under vilket överträdelsen pågick.

83      Vad gäller de argument avseende proportionaliteten som sökanden åberopat i andra hand gör tribunalen följande bedömning. Sökanden var, såsom framgår av skälen 549, 550 och 569 i det angripna beslutet, en av Valveplasts grundare, och dess deltagande i kartellen pågick i mer än 20 år. Det framgår dessutom av skälen 134, 135 och 400 i det angripna beslutet att sökanden, till skillnad från övriga deltagare, till och med år 1997 tillverkade alla de produkter som var föremål för kartellen, nämligen öppna säckar, ventilsäckar, FFS-säckar och blocksäckar. Ur detta perspektiv deltog sökanden enligt vad som framgår av skälen 173, 179, 185 och 205 i det angripna beslutet inte bara i Valveplasts verksamhet, utan också, till och med år 1997, i undergrupperna blocksäckar, Frankrike och Benelux.

84      Det ska konstateras att sökanden inte har framfört något argument som kan leda till konstaterandet att sökandens marknadsandel på 2,8 procent år 1996, trots dessa omständigheter som påtalats i det angripna beslutet, inte utgjorde någon relevant indikation på dess verkliga storlek och ekonomiska styrka. Det faktum att sökanden själv lyft fram att dess marknadsandel minskade kraftigt efter år 1997, på grund av att tillverkningen av öppna säckar och ventilsäckar upphörde, bekräftar tvärtom att sökandens marknadsandel år 1996 på ett bättre sätt än dess marknadsandel år 2001 återspeglade dess ställning på marknaden för industrisäckar under hela den tid som överträdelsen pågick och i förhållande till de övriga företag som deltog direkt i kartellen.

85      Talan ska därmed inte bifallas på den första grundens andra del. Således kan tribunalen inte bifalla talan på den första grunden i dess helhet.

 Den andra grunden: Huruvida kommissionen gjorde rätt då den inte beaktade några förmildrande omständigheter i sökandens fall

–       Parternas argument

86      Sökanden anser att kommissionen vid fastställandet av bötesbeloppet borde ha beaktat de förmildrande omständigheter som förelåg beträffande sökandens deltagande i överträdelsen.

87      Sökanden har för det första hävdat att den endast sporadiskt deltog i de olagliga mötena. Den har i det avseendet åberopat flera mötesprotokoll vilka bland annat uppges visa att sökandens deltagande ifrågasattes av övriga deltagare och att sökanden regelbundet uteblev från mötena. Dessa handlingar bekräftar också att sökanden var en marginell ekonomisk aktör med en låg marknadsandel och att den inte var drivande i de frågor som diskuterats inom ramen för det konkurrensbegränsande förfarandet.

88      Sökanden har för det andra påpekat att den endast deltog i tre av sex undergrupper, det vill säga undergrupperna Frankrike, Benelux och blocksäckar, och att den upphörde med sitt deltagande i dessa undergrupper senast i februari månad år 1997. I den mån som deltagandet i undergrupperna utgjorde en överträdelse av artikel 81 EG, har sökanden gjort gällande att denna överträdelse omfattas av preskriptionsreglerna. Under alla omständigheter ska såväl det förhållandet att sökandens deltagande på undergruppsnivå var begränsat som det förhållandet att sökanden relativt tidigt drog sig ur kartellen anses utgöra förmildrande omständigheter.

89      Sökanden har för det tredje hävdat att om tribunalen skulle finna att sökanden deltog i överträdelsen efter den 23 mars 1999, borde dess särskilda roll i Valveplast efter att sökanden förvärvats av Trioplastgruppen ha ansetts som en förmildrande omständighet. Sökanden har i det sammanhanget understrukit att Trioplastgruppen fick kännedom om Valveplasts konkurrensbegränsande förfarande för första gången vid mötet den 23 mars 1999. Detta framgår enligt sökanden av aktieöverlåtelseavtalet mellan FLS Plast och Trioplanex France och av den skiljedom som meddelades i ett förfarande avseende ett eventuellt brott mot nämnda avtal. Efter detta möte ändrade sökanden dessutom inställning internt, genom att dess anställda förbjöds att delta i Valveplasts konkurrensbegränsande förfarande. Sökanden återvände uteslutande i god tro till tre möten år 2001 för att delta i legitima diskussioner.

90      Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på den andra grunden.

–       Tribunalens bedömning

91      Enligt rättspraxis gäller att när flera företag har deltagit i en överträdelse, ska för vart och ett av företagen prövas hur allvarlig den enskilda överträdelsen var (domstolens dom av den 16 december 1975 i de förenade målen 40/73–48/73, 50/73, 54/73–56/73, 111/73, 113/73 och 114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, REG 1975, s. 1663, punkt 623), för att bestämma om hänsyn bör tas till förmildrande eller försvårande omständigheter.

92      Om det visas att ett företag har haft en ”uteslutande passiv eller efterföljande roll” i genomförandet av överträdelsen, anses detta, enligt punkt 3 första strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter, som en förmildrande omständighet. En passiv roll innebär att det berörda företaget har hållit en ”låg profil”, det vill säga att det inte aktivt har deltagit i utarbetandet av det, eller de, konkurrensbegränsande avtalet eller avtalen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑220/00, Cheil Jedang mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2473, punkt 167).

93      Det följer i detta hänseende av rättspraxis att en av de omständigheter som kan visa att ett företag har haft en passiv roll i en kartell kan vara det faktum att företaget har deltagit i mötena betydligt mer sporadiskt än de ordinarie kartellmedlemmarna, liksom att företaget har inträtt sent på den marknad som är föremål för överträdelsen, oavsett hur länge företaget varit delaktigt i denna, eller vidare att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden av detta slag (förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 92 nämnda målet Cheil Jedang mot kommissionen, punkt 168, och förstainstansrättens dom av den 29 april 2004 i de förenade målen T‑236/01, T‑239/01, T‑244/01–T‑246/01, T‑251/01 och T‑252/01, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑1181, punkt 331).

94      Tribunalen har dessutom redan preciserat att den omständigheten att andra företag kan ha varit mer aktiva i en och samma kartell än ett visst företag ändå inte innebär att sistnämnda företag har haft en uteslutande passiv eller efterföljande roll. Det enda som kan beaktas är nämligen total passivitet, vilken ska styrkas av den part som åberopar denna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 april 2007 i de förenade målen T‑109/02, T‑118/02, T‑122/02, T‑125/02, T‑126/02, T‑128/02, T‑129/02, T‑132/02 och T‑136/02, Bolloré m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑947, punkt 611).

95      I förevarande mål godtar tribunalen inte något av de argument som avser att sökanden skulle ha spelat en passiv och efterföljande roll i kartellen. Dessa argument har formulerats i tre grupper, varav den första bland annat avser att sökanden inte deltog i mötena samt sökandens ställning på marknaden, den andra avser sökandens deltagande i undergrupperna och den tredje avser de omständigheter som ägde rum under perioden efter år 1999.

96      För det första framgår det av bilaga 1 till det angripna beslutet, vilken innehåller flera detaljer från de Valveplastmöten som ägde rum under åren 1984–2002, att sökanden med undantag för perioden efter år 1999 (vilket nämns i punkterna 44 och 45 ovan) regelbundet närvarade vid Valveplastmötena och ursäktade sig några gånger vid fall av frånvaro. Dessa uppgifter har inte bestritts, och kommissionen kan inte kritiseras för att inte ha fastställt att sökanden spelade en passiv eller efterföljande roll genom att i begränsad omfattning ha deltagit i mötena. Det är härvid inte nödvändigt att beakta sökandens deltagandefrekvens i undergruppernas möten.

97      Tribunalen preciserar i detta avseende att det inte heller fanns någon anledning för kommissionen att anta att övriga aktörer hyste några verkliga tvivel avseende sökandens deltagande. Sökanden har i detta avseende inte förebringat någon bevisning i form av exempelvis utsagor från övriga deltagare i kartellen angående sökandens speciella roll. Sökandens påståenden grundas uteslutande på innehållet i protokollen från Valveplastmötena, vilket inte ger något stöd för de slutsatser som sökanden önskar dra av nämnda innehåll. Noteringen i protokollet från mötet den 2 mars 1993 angående ändringen av sökandens företrädares, G:s, ”passiva deltagande” till ett ”aktivt deltagande” är inte nödvändigtvis ett tecken på att övriga deltagare hyste några tvivel om att sökanden som bolag var inblandad, eftersom sökanden hade företrätts av andra personer före år 1992. Protokollet indikerar under alla förhållanden att G:s deltagande utvecklades mot en aktiv anslutning till kartellen från och med mars månad år 1993. Den omständigheten i sig att en deltagare i Valveplast år 2000 skulle ha fått i uppdrag att kontakta sökandens företrädare för att diskutera sökandens framtida representation utgör inte heller någon grund för att ifrågasätta sökandens deltagande i kartellen.

98      Vad gäller sökandens påstående att den var en marginell aktör på marknaden, konstaterar tribunalen att sökanden inte har förebringat några bevis för att den var en oansenlig ekonomisk aktör under hela sitt deltagande i kartellen. Sökanden har visserligen åberopat några omständigheter som indikerar att den hade en svagare ställning på marknaden under perioden efter år 1997. Denna utveckling avseende de sista åren av den konstaterade överträdelsen räcker emellertid inte för att den allmänna slutsats som sökanden avser ska kunna dras. Tribunalen erinrar i detta avseende om att det framgår av det angripna beslutet att sökanden hade en marknadsandel år 1996 på 2,8 procent och att det inom ramen för bedömningen av den första grundens andra del har slagits fast att sökanden under perioden 1982–1997 spelade en fullt aktiv roll, såväl på den relevanta marknaden som inom Valveplast och undergrupperna.

99      Påståendet att sökanden inte varit drivande i någon av de frågor som diskuterades inom ramen för de konkurrensbegränsande förfarandena är ogrundat. Som framgår av det angripna beslutet, inte minst skäl 802 däri, deltog sökanden – som tillhörde kartellens grundare – vid upprepade tillfällen i flera konkurrensbegränsande förfaranden, vilka bland annat avsåg systemet med informationsutbyte beträffande försäljningsvolymerna och marknadsandelarna samt kundfördelningen.

100    Vad för det andra gäller den omständigheten att sökanden endast ska ha deltagit i tre av de sex undergrupperna och att den ska ha lämnat dessa undergrupper senast år 1997, konstaterar tribunalen att deltagandet i tre undergrupper inte var särskilt ovanligt i förhållande till övriga kartellmedlemmars deltagande, vilket vittnar om en jämförbar engagemangsgrad i undergrupperna. Det framgår nämligen av skälen 173–185 i det angripna beslutet att endast Wavin och Fardem Packaging medverkade vid möten i fler än tre undergrupper. Med hänsyn till att sökanden faktiskt deltog i de tre nämnda undergrupperna under ungefär tre fjärdedelar av den tid då överträdelsen pågick, kan det inte fastställas att sökandens utträde ur undergrupperna innebär att den spelade en passiv roll.

101    Vad gäller argumentet att överträdelsen har preskriberats när det gäller deltagandet i undergrupperna, påpekar tribunalen endast att sökanden inte har bestritt kvalificeringen av överträdelsen som en enda och fortlöpande överträdelse. Eftersom den enda och fortlöpande överträdelsen upphörde den 26 juni 2002, och alltså inte kan anses som preskriberad, är slutet på sökandens deltagande i undergrupperna irrelevant.

102    För det tredje påpekar tribunalen att även om det antas att Trioplastgruppen inte på något sätt var medveten om de konkurrensbegränsande förfarandena inom Valveplast vid förvärvet av sökanden år 1999, har sökanden inte visat att den förhöll sig fullständigt passiv, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 94 ovan, när det gäller deltagandet i kartellen mellan januari månad år 1999 och juni månad år 2002. Som framgår av bedömningen av den första grundens tredje del, särskilt punkterna 44 och 45 ovan, deltog sökanden i tre möten under år 2001, under vilka kartellens två huvudsakliga beståndsdelar utarbetades, det vill säga modellen för prisberäkning och samordningen av Internetauktioner.

103    Sökandens deltagande i kartellen pågick för övrigt i 20 år och 5 månader. Även om sökanden hade bevisat att den förhöll sig fullständigt passiv mellan januari månad år 1999 och juni månad år 2002, var denna period i vilket fall som helst för kort – med hänsyn till den totala tid som sökanden deltagit – för att kunna motivera slutsatsen att kommissionen borde ha beaktat förmildrande omständigheter. Tribunalen upprepar i detta sammanhang att sökanden under perioden mellan år 1982 och år 1997 var en fullt aktiv deltagare på såväl den relevanta marknaden som i Valveplast och i undergrupperna.

104    Sökanden har inte visat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den inte medgav någon nedsättning av sökandens bötesbelopp på grund av förmildrande omständigheter. Talan ska därför inte bifallas på den andra grunden.

 Den tredje grunden: Underlåtenhet att iaktta taket på 10 procent av omsättningen

–       Parternas argument

105    Sökanden har hävdat att för det fall kommissionens sätt att beräkna böter i det angripna beslutet ska godtas, blir det högsta belopp som kan påföras sökanden 10 procent av sökandens och Trioplast Industriers sammanlagda omsättning år 2004, det vill säga 11,8 miljoner euro. Genom att ålägga sökanden böter på 17,85 miljoner euro överskred kommissionen detta tak och åsidosatte därmed artikel 23.2 i förordning nr 1/2003.

106    Sökanden utgår i detta hänseende från antagandet att kommissionen i beräkningsunderlaget för taket på 10 procent av omsättningen inkluderade inte bara sökandens omsättning och Trioplast Industriers omsättning, utan också de omsättningar som redovisats av övriga bolag i Trioplastgruppen och vilka hänförts till Trioplast Industrier i dess egenskap av moderbolag i gruppen. Sökanden anser dock att beräkningsunderlaget beträffande detta tak endast kan omfatta omsättningarna i de bolag som befunnits skyldiga till överträdelsen, i det aktuella fallet moderbolaget och dess dotterbolag. Kommissionen borde alltså endast ha beaktat sökandens omsättning och Trioplast Industriers omsättning.

107    Kommissionen har vidare underlåtit att iaktta rättssäkerhetsprincipen, eftersom den utan att i god och vederbörlig ordning underrätta därom, och utan vederbörlig motivering, gjort en lika extensiv som oförutsebar tolkning av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 och därtill hörande rättspraxis.

108    Sökanden har slutligen hävdat att kommissionen underlåtit att iaktta motiveringsskyldigheten i artikel 253 EG, eftersom den inte angav sättet och den rättsliga grunden för beräkningen av den relevanta omsättningen för fastställandet av taket på 10 procent av omsättningen.

109    Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

110    Enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 får böterna för varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen inte överstiga 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

111    Enligt punkt 5a i riktlinjerna för beräkningen av böter får slutresultatet av bötesberäkningen enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 aldrig överstiga 10 procent av företagens totala omsättning.

112    Taket på 10 procent av omsättningen avser enligt fast rättspraxis det aktuella företagets totala omsättning, eftersom endast denna omsättning kan ge en indikation om företagets storlek och inflytande på marknaden (förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 5022 och där angiven rättspraxis). Syftet med taket är således bland annat att skydda företagen mot orimligt höga böter som skulle kunna ödelägga deras ekonomi (domen i de ovan i punkt 93 nämnda förenade målen Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, punkt 389).

113    Härav följer att ändamålet med införandet av taket på 10 procent av omsättningen endast kan uppnås om detta tak initialt tillämpas på varje deltagare för sig som omfattas av beslutet om påförande av böterna. Det är bara om det därefter visar sig att flera adressater utgör ”företaget” – det vill säga den ekonomiska enhet som är ansvarig för den överträdelse som är föremål för sanktionsåtgärden – vid den tidpunkt då beslutet antas, som taket får beräknas på grundval av den sammanlagda omsättningen i det företaget, det vill säga omsättningen i alla dess delar sammantaget. Har den ekonomiska enheten däremot brutits upp, äger varje adressat för beslutet rätt att få taket i fråga tillämpat individuellt på sig (förstainstansrättens dom av den 15 juni 2005 i de förenade målen T‑71/03, T‑74/03, T‑87/03 och T‑91/03, Tokai Carbon m.fl. mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 390).

114    I förevarande fall är det för det första utrett att det angripna beslutet är riktat både till sökanden och dess moderbolag, Trioplast Industrier. Det har för det andra slagits fast att dessa vid tidpunkten för det angripna beslutet utgjorde en och samma ekonomiska enhet vilken var ansvarig för överträdelsen. Härav följer att sökanden inte har visat att kommissionen gjorde en uppenbart oriktig bedömning när den vid tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen grundade sig på Trioplast Industriers totala omsättning eller, följaktligen, när den konstaterade att beloppet på 17,85 miljoner euro inte överskred det tak som följer härav.

115    I motsats till vad sökanden har anfört saknades skäl att från Trioplast Industriers totala omsättning undanta den omsättning som genererats av dess dotterbolag vilka inte varit inblandade i kartellen. Ett moderbolags ”egen” omsättning är nämligen som regel inte representativ när det gäller dess betydelse och inverkan på marknaden. Att vid tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen endast beakta den omsättning som redovisats av moderbolaget självt och/eller av det eller de dotterbolag som är inblandade i kartellen skulle strida mot behovet att säkerställa sanktionernas avskräckande verkan visavi överträdelser av Europeiska unionens konkurrensregler.

116    Av ovan redovisade överväganden framgår vidare att kommissionen tillämpade taket på 10 procent av omsättningen i enlighet med rättspraxis och de riktlinjer för beräkningen av böter som gällde vid tidpunkten för det angripna beslutet. Tolkningen av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ger således inte vid handen något åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen.

117    Vad slutligen gäller det påstådda åsidosättandet av motiveringsskyldigheten, konstaterar tribunalen endast att kommissionen i det angripna beslutet angett skälen till varför den fann Trioplast Industrier vara ansvarigt för överträdelsen. Eftersom de böter som påfördes sökanden varken överskred eller ens nådde upp till taket på 10 procent av omsättningen i Trioplast Industrier år 2004, saknades anledning för kommissionen att ge någon särskild motivering i detta hänseende.

118    Talan ska således inte bifallas på den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Ansökan om förmånlig behandling

–       Parternas argument

119    Sökanden anser att den 30-procentiga nedsättning av de ursprungliga böterna som kommissionen medgav med tillämpning av punkt D i meddelandet om samarbete borde ha varit större.

120    Sökanden har för det första hävdat att den efter ansökan om nedsättning av böterna samarbetade effektivt med kommissionen. Sökanden har uppgett att den försåg kommissionen med förklaringar och dokument som var till hjälp för kommissionen vid dess arbete med att identifiera överträdelsen. Sökanden har vidare uppgett att den omständigheten att sökanden under det administrativa förfarandet motsatte sig vissa fakta i meddelandet om invändningar inte borde ha lett till en begränsning av nedsättningen av bötesbeloppet. Sökanden betonade nämligen endast vissa omständigheter som kommissionen hade missförstått utan att någonsin bestrida det konkurrensbegränsande förfarandets existens. Kommissionen ändrade därefter redogörelsen av omständigheterna i flera avseenden. Sökanden anser i det avseendet att den borde ha rätt att ha en inställning som skiljer sig marginellt från kommissionens utan att för den sakens skull straffas vad gäller den förmånliga behandlingen.

121    Sökanden har i sammanhanget också påpekat att kommissionen beviljade bolaget Bischof+Klein en nedsättning med 25 procent och att underlåtenheten att motsätta sig det materiella innehållet i de omständigheter som redovisats i meddelandet om invändningar enligt det angripna beslutet har bidragit till denna nedsättning. Eftersom sökanden inte heller motsatte sig den materiella sanningen avseende det konkurrensbegränsande förfarandet och eftersom den tillhandahöll mer bevisning än Bischof+Klein angående kartellens existens, borde sökanden ha beviljats en större nedsättning.

122    Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna grund.

–       Tribunalens bedömning

123    Tribunalen erinrar om att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller hur den beräknar böterna och kan härvid beakta ett stort antal olika faktorer, däribland berörda företags samarbete under institutionens undersökning. Kommissionen måste härvid göra komplicerade bedömningar av de faktiska omständigheterna, exempelvis vad rör respektive företags samarbete (domstolens dom av den 10 maj 2007 i mål C‑328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007, s. I‑3921, punkt 81).

124    Kommissionen har i detta avseende ett stort utrymme för att skönsmässigt bedöma kvaliteten på och användbarheten av det samarbete som tillhandahålls av ett företag, bland annat i förhållande till andra företags samarbete (domen i det ovan i punkt 122 nämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 88). Dock får kommissionen inom ramen för denna bedömning inte åsidosätta likabehandlingsprincipen (tribunalens dom av den 28 april 2010 i mål T‑452/05, BST mot kommissionen, REU 2010, s. II‑0000, punkt 142).

125    I meddelandet om samarbete har kommissionen preciserat villkoren för att företag som samarbetar med kommissionen under utredningen av en kartell ska kunna undantas från böter eller erhålla en nedsättning av de böter som de annars skulle ha varit skyldiga att betala.

126    I punkt D i meddelandet om samarbete föreskrivs följande:

”1. Om ett företag samarbetar utan att alla de villkor som anges i [punkterna] B eller C är uppfyllda kommer det att beviljas en nedsättning med 10–50 % av det bötesbelopp som det skulle ha ålagts om det inte hade samarbetat.

2. Detta kan ske i till exempel följande fall:

– Ett företag förser kommissionen med upplysningar, dokument eller annat bevismaterial som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts, innan ett meddelande om [invändningar] sänds ut.

– Ett företag informerar kommissionen om att det inte bestrider de faktiska omständigheter som kommissionen grundar sina anklagelser på, efter det att det har tagit emot ett meddelande om [invändningar].”

127    I förevarande fall ska det för det första observeras att kommissionen i det angripna beslutet konstaterade att sökandens detaljerade förklaringar om hur kartellen fungerade inom Valveplast och i undergrupperna, bland annat i undergruppen Frankrike, samt angående kvoterna, mekanismerna för kundallokering och betydelsen av tabellerna över marknadsandelar, hade bidragit till fastställandet av att det skett en överträdelse. Kommissionen beaktade för det andra att sökanden bestred vissa omständigheter, vilka framgår av meddelandet om invändningar. Dessa överväganden ledde till att kommissionen satte ned böterna för sökanden med 30 procent.

128    Vad först gäller kommissionens konstaterande att sökanden hade bestritt vissa omständigheter sådana de framgår av meddelandet om invändningar och det faktum att nedsättningen av bötesbeloppet blev mindre på grund härav, finner tribunalen att dessa inte kan anses utgöra en uppenbart oriktig bedömning.

129    Av det angripna beslutet framgår nämligen att sökanden bestred vissa av omständigheterna i meddelandet om invändningar i större omfattning än bara angivelser av faktiska uppgifter som kommissionen skulle ha feltolkat. Enligt skälen 275 och 276 i det angripna beslutet uppgav sig sökanden inte ha varit inblandad i införandet av systemet för samordning av Internetauktioner. Det är emellertid visat att sökanden medverkade vid Valveplastmötet den 8 juni 2001 då denna fråga behandlades, och att den därvid inte öppet tog avstånd från det som avhandlades på mötet. Enligt skäl 301 i det angripna beslutet bestred sökanden all inblandning i utarbetandet av modellen för beräkning av priset på FFS-säckar, samtidigt som det är utrett att sökanden deltog i Valveplastmötet den 15 september 2000, där det beslutades om bildande av den arbetsgrupp som skulle ägna sig åt detta. Sökanden tog inte heller avstånd från det som avhandlades på detta möte.

130    Dessa bestridanden från sökandens sida under det administrativa förfarandet kan inte anses som bedömningar av omständigheterna som skiljer sig marginellt från kommissionens. De avser två huvudsakliga beståndsdelar i kartellen, nämligen samordningen av Internetauktioner och modellen för beräkningen av priset. Denna bedömning kan för övrigt inte påverkas av att det angripna beslutet till följd av sökandens svar i viss utsträckning skiljer sig från meddelandet om invändningar när det gäller de faktiska omständigheterna.

131    Vad därefter beträffar jämförelsen mellan sökanden och Bischof+Klein, som för övrigt beviljades en nedsättning som var mindre än den på 30 procent som beviljades sökanden, framgår det av skäl 851 i det angripna beslutet att Bischof+Klein i sitt svar på meddelandet om invändningar uppgav att det inte bestred att omständigheterna, sådana de framgår av meddelandet om invändningar, var korrekta i materiellt hänseende. Bischof+Klein följde således punkt D.2 andra strecksatsen i meddelandet om samarbete till skillnad från sökanden som, i likhet med vad som framgår av handlingarna i målet, aldrig uttryckligen hänvisade till denna bestämmelse.

132    Det är för övrigt utrett att sökanden bestred vissa av de faktiska omständigheterna under det administrativa förfarandet, utan att därvid förebringa några bevis för att Bischof+Klein trots förklaringen i svaret på meddelandet om invändningar bestred de faktiska omständigheterna i materiellt hänseende under det administrativa förfarandet. Även om det antas att kommissionen dels skulle ha beviljat en nedsättning av böterna för Bischof+Klein, eller en större nedsättning än den som annars skulle ha beviljats Bischof+Klein, på grund av att detta företag inte hade bestritt de faktiska omständigheterna i materiellt hänseende, dels skulle ha underlåtit att bevilja sökanden en sådan nedsättning, kan det inte anses att det därvid är fråga om en uppenbart oriktig bedömning.

133    Det ska slutligen påpekas att sökanden varken har påstått eller a fortiori visat att den bevisning som den gett in till kommissionen skulle ha bidragit till konstaterandet av en överträdelse i större utsträckning än det som Bischof+Klein bidrog med. Inte heller i detta avseende kan det således fastställas att kommissionen begick något fel.

134    Talan ska således inte bifallas på den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Iakttagande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen

–       Parternas argument

135    Sökanden har hävdat att kommissionen underlät att iaktta proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen.

136    Sökanden anser för det första att det är oproportionerligt att de sammanlagda böterna för samtliga företag som varit delaktiga i överträdelsen, det vill säga 290,71 miljoner euro efter tillämpningen av taket på 10 procent av omsättningen och meddelandet om samarbete (och mer än 600 miljoner euro dessförinnan), överstiger årsomsättningen på hela den relevanta marknaden, det vill säga ungefär 250 miljoner euro. Sökanden har även anklagat kommissionen för att det bötesbelopp den påförde sökanden är för högt i förhållande till sökandens årliga omsättning på den relevanta marknaden. Sökanden har i detta hänseende bestritt att förstainstansrättens dom av den 9 juli 2003 i mål T‑224/00, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen (REG 2003, s. II‑2597), skulle vara tillämplig i förevarande mål, eftersom Archer Daniels Midland till skillnad från sökanden hade en ledande roll i den ifrågavarande kartellen.

137    Sökanden anser för det andra att kommissionen behandlat lika fall olika och att den inte följt sin egen bötespraxis. Sökanden har hänvisat till andra ärenden, exempelvis Metioninärendet (ärende C/37.519 – Metionin) (EUT L 255, 2003, s. 1), i vilka förhållandet mellan påförda böter och den omsättning som realiserats på de relevanta marknaderna var skäligare. Sökanden har vidare gjort gällande att dess bötesbelopp är mera oproportionerligt än bötesbeloppen för andra företag som det angripna beslutet riktas till, såsom Bischof+Klein, Nordenia International och Cofira-Sac.

138    Sökanden har tillagt att förhållandet mellan grundbeloppen för företagen i den första och den fjärde gruppen bestämdes till ungefär fyra till ett. Enligt sökanden borde även slutbeloppet avseende dess böter ha justerats ned så att det motsvarade åtminstone ungefär en fjärdedel av Bischof+Kleins slutbelopp, vilket hänförts till den första gruppen.

139    Sökanden har för det tredje uppgett att den var en liten spelare med obetydligt inflytande på marknaden och att den inte tjänat något på att delta i det konkurrensbegränsande förfarandet. Kommissionen tog inte heller någon hänsyn till sökandens faktiska betalningsförmåga när den bestämde bötesbeloppet. Enligt sökanden hade dess konkurs kunnat undvikas om kommissionen hade beaktat sökandens trångmål och om den i det angripna beslutet hade gett den tidigare ägaren FLS Plast direkt ekonomiskt ansvar.

140    Sökanden har för det fjärde hävdat att det bötesbelopp som påförts skulle ha blivit avsevärt lägre om riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003 (EUT C 210, 2006, s. 2) (nedan kallade de nya riktlinjerna för beräkning av böter) hade tillämpats.

141    Kommissionen har yrkat att talan inte ska bifallas på denna grunden.

–       Tribunalens bedömning

142    I den del den femte grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen, framgår för det första av rättspraxis att kommissionen, vid fastställandet av varje bötesbelopp, har ett utrymme för skönsmässig bedömning, och den är därvid inte skyldig att tillämpa en precis matematisk formel (domstolens dom av den 16 november 2000 i mål C‑283/98 P, Mo och Domsjö mot kommissionen, REG 2000, s. I‑9855, punkt 47, och förstainstansrättens dom av den 5 december 2006 i mål T‑303/02, Westfalen Gassen Nederland mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4567, punkt 151). Enligt artikel 23.3 i förordning nr 1/2003 ska för övrigt bötesbeloppet fastställas på grundval av hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Nämnda belopp är dessutom en följd av en serie beräkningar som kommissionen gjort i enlighet med riktlinjerna för beräkning av böter. Vid fastställandet av detta belopp beaktas bland annat olika omständigheter som avser det berörda företagets enskilda beteende, såsom förekomsten av försvårande eller förmildrande omständigheter (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 4 juli 2006 i mål T‑304/02, Hoek Loos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑1887, punkterna 82 och 85).

143    Det kan inte utifrån denna rättsliga ram härledas att kommissionen ska säkerställa att böterna till sitt totala belopp, som beräknats och påförts deltagarna i kartellen på detta sätt, står i proportion till marknadens volym för den berörda produkten under ett visst år av överträdelsen, då denna pågick i mer än 20 år och bötesbeloppen även beror av andra omständigheter som har samband med de berörda företagens enskilda beteende (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 18 juni 2008 i mål T‑410/03, Hoechst mot kommissionen, REG 2008, s. II‑881, punkt 342).

144    Vad gäller förhållandet mellan sökandens årsomsättning och det bötesbelopp som sökanden påförts, påpekar tribunalen följande. Kommissionen grundade sig faktiskt på omsättningen år 1996 vid fastställandet av hur allvarlig sökandens överträdelse var. Vidare var det utgångsbelopp på 8,5 miljoner euro som därvid fastställdes lägre än det utgångsbelopp som kommissionen fick påföra med stöd av punkt A tredje strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter, det vill säga 20 miljoner euro (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 28 april 2010 i mål T‑446/05, Amann & Söne och Cousin Filterie mot kommissionen, REU 2010, s. II‑0000, punkt 180).

145    Syftet med artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 är i vilket fall som helst att förhindra att böterna blir oproportionerliga. Det har i förevarande fall visats att det slutliga bötesbeloppet inte överskrider taket på 10 procent av omsättningen och bötesbeloppet kan alltså inte anses oproportionerligt av det skälet att böternas totala belopp överstiger den samlade volymen på den relevanta marknaden, eller av det skälet att sökandens böter överskrider sökandens omsättning avseende den aktuella produkten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 136 nämnda målet Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, punkt 200). I motsats till vad sökanden har gjort gällande ska taket på 10 procent av omsättningen tillämpas utan att hänsyn behöver tas till vilken särskild roll som ett företag i kartellen spelat.

146    Vad för det andra beträffar påståendet om ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen, konstaterar tribunalen följande. Angående sökandens jämförelser med andra beslut som kommissionen har antagit i fråga om böter, bland annat med hänsyn till proportionen mellan böternas totalbelopp och den relevanta marknadens volym, kan dessa beslut endast vara relevanta med avseende på iakttagandet av likabehandlingsprincipen, om det visas att de faktiska omständigheterna i de ärenden som dessa andra beslut gäller, såsom marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de berörda tidsperioderna, är jämförbara med dem i förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑59/02, Archer Daniels Midland mot kommissionen, REG 2006, s. II‑3627, punkt 316).

147    Endast den omständigheten att sökanden nämnt samlade böter och omsättning som realiserats på de relevanta marknaderna i de aktuella besluten räcker inte för att det ska anses att dessa villkor var uppfyllda i det aktuella fallet. Sökanden har således inte visat att marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de berörda tidsperioderna är jämförbara med dem som förekommer i förevarande mål.

148    Vad gäller sökandens jämförelse med de andra företag som det angripna beslutet riktas till, finner tribunalen att taket på 10 procent av omsättningen tillämpades i det aktuella fallet på Bischof+Klein, Nordenia International och Cofira-Sac. Däremot föranledde inte denna regel någon nedsättning av sökandens bötesbelopp, något som till stora delar förklarar det som enligt sökanden utgör en disproportion mellan de slutliga beloppen. Enligt fast rättspraxis kan emellertid inte denna omständighet anses utgöra en diskriminering. Skillnaden i behandling är nämligen en direkt konsekvens av den maximigräns för böter som föreskrivs i förordning nr 1/2003, vars lagenlighet inte har ifrågasatts och vilken uppenbarligen bara är tillämplig i det fallet där det avsedda bötesbeloppet har överskridit 10 procent av det berörda företagets omsättning (förstainstansrättens dom av den 20 mars 2002 i mål T‑31/99, ABB Asea Brown Boveri mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1881, punkt 185).

149    Vad för det tredje avser den omständigheten att sökanden inte skulle ha tjänat något på kartellen, påpekar tribunalen att det faktum att ett företag inte gör någon vinst på grund av att en överträdelse skett inte kan hindra att överträdelsen föranleder påförande av böter, eftersom dessa annars skulle förlora sin avskräckande verkan. Härav följer att kommissionen inte är skyldig att, i syfte att fastställa böterna, bevisa att överträdelsen har lett till en otillåten fördel för de inblandade företagen, och inte heller att i förekommande fall beakta att den aktuella överträdelsen inte lett till någon vinst (domen i de ovan i punkt 112 nämnda förenade målen Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, punkt 4881). Argumentet är därför verkningslöst.

150    Beträffande invändningen att kommissionen underlät att beakta sökandens ekonomiska trångmål vid tiden för det administrativa förfarandet, erinrar tribunalen om följande. Enligt rättspraxis är kommissionen inte skyldig att beakta det berörda företagets svaga finansiella ställning när den fastställer bötesbeloppet. En sådan skyldighet skulle nämligen medföra att de företag som var minst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel (domstolens dom av den 8 november 1983 i de förenade målen 96/82–102/82, 104/82, 105/82, 108/82 och 110/82, IAZ International Belgium m.fl. mot kommissionen, REG 1983, s. 3369, punkterna 54 och 55).

151    Utan att det för övrigt finns skäl att gå in på kommissionens hänvisning, vilken inte åberopats av sökanden, till punkt 5b i riktlinjerna för beräkning av böter, enligt vilken ett företags faktiska betalningsförmåga ska beaktas, påpekar tribunalen att nämnda rättspraxis på intet sätt har ifrågasatts genom riktlinjerna. Denna betalningsförmåga har nämligen betydelse endast ”i ett visst socialt sammanhang”, som utgörs av de följder som betalningen av böterna skulle kunna få, särskilt i form av en ökning av arbetslösheten eller en försämring i ekonomiska sektorer som befinner sig i föregående och efterföljande marknadsled i förhållande till det berörda företaget (domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5977, punkterna 105 och 106). I förevarande fall har dock ingen omständighet till styrkande av att det skulle finnas ett sådant sammanhang förebringats under det administrativa förfarandet.

152    I den del sökanden har hänvisat till sitt tidigare moderbolags (FLS Plast) situation, konstaterar tribunalen följande. Trots att sökanden av tribunalen beretts tillfälle att precisera sin ståndpunkt under förhandlingen, har sökanden inte förebringat några omständigheter till styrkande av ett samband mellan sökandens konkurs och det sätt varpå kommissionen behandlade FLS Plast.

153    För det fjärde saknas skäl att, såsom sökanden förordat, jämföra de böter som ålagts i förevarande fall med de böter som skulle ha fastställts på grundval av de nya riktlinjerna för beräkning av böter. Riktlinjerna för beräkning av böter utgör nämligen den relevanta rättsliga ramen i förevarande fall, och den omständigheten att kommissionen senare har offentliggjort de nya riktlinjerna för beräkning av böter saknar betydelse för tillämpligheten i tiden av de tidigare riktlinjerna.

154    Talan kan således inte bifallas på den femte grunden.

155    Talan kan därmed inte bifallas såvitt avser grunderna avseende delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

 2. Andrahandsyrkandet om nedsättning av bötesbeloppet

156    I den del sökanden har åberopat grunderna till stöd för yrkandet om nedsättning av bötesbeloppet, är det tillräckligt att konstatera, såsom framgår av det ovan anförda, att tribunalen inte godtagit dessa grunder. Dessa grunder kan därmed inte föranleda någon nedsättning av böterna. Detta yrkande ska därför ogillas.

157    Sökandens talan ska därför ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

158    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Trioplast Wittenheim SA ska ersätta rättegångskostnaderna.

Meij Vadapalas Truchot

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 september 2010.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Det administrativa förfarandet

Det angripna beslutet

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1. Yrkandet om delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet

Den första grunden: Fel inom ramen för fastställandet av hur länge överträdelsen pågått och av nivån på böterna

Den första grundens tredje del: Lagenligheten av fastställandet av hur länge överträdelsen pågått

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den första grundens första del: Lagenligheten av metoden för att beräkna böterna

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den första grundens andra del: Lagenligheten av fastställandet av överträdelsens allvar vid beräkningen av böterna

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den andra grunden: Huruvida kommissionen gjorde rätt då den inte beaktade några förmildrande omständigheter i sökandens fall

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den tredje grunden: Underlåtenhet att iaktta taket på 10 procent av omsättningen

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den fjärde grunden: Ansökan om förmånlig behandling

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

Den femte grunden: Iakttagande av proportionalitetsprincipen och likabehandlingsprincipen

– Parternas argument

– Tribunalens bedömning

2. Andrahandsyrkandet om nedsättning av bötesbeloppet

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: svenska.