Mål T‑132/07
Fuji Electric Co. Ltd
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Marknaden för projekt avseende gasisolerade ställverk – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet konstateras – Uppdelning av marknaden – Bevis för överträdelsen – Ansvar för överträdelsen – Överträdelsens varaktighet – Böter – Förmildrande omständigheter – Samarbete”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Företag – Begrepp – Ekonomisk enhet – Ansvar för överträdelser
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
2. Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Kommissionen har bevisbördan för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Användning av en rad indicier
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
5. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Bevis – Bedömning av en handlings bevisvärde – Kriterier
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53)
6. Gemenskapsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Förfarande på konkurrensområdet – Tillämplighet
(Europeiska enhetsakten, ingressen; artikel 6.2 EU; artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. artikel 47)
7. Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Deltagande i möten med konkurrensbegränsande syfte
(Artikel 81 EG; EES-avtalet, artikel 53)
8. Konkurrens – Administrativt förfarande – Meddelande om invändningar – Skyldighet att besvara detta – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 18)
9. Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Fysiska eller juridiska personer – Det företag till vilket ett meddelande om invändningar riktas medger under det administrativa förfarandet faktiska och rättsliga omständigheter som motiverar att företaget hålls ansvarigt för en överträdelse – Begränsning av rätten att väcka talan – Åsidosättande av den grundläggande legalitetsprincipen och den grundläggande principen om rätten till försvar
(Artiklarna 81 EG och 230 fjärde stycket EG; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 47 och 52.1)
10. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Beslut om huruvida konkurrensreglerna ska tillämpas
(Artikel 81 EG; EES-avtalet, artikel 53)
11. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Rättens prövning ex officio
(Artiklarna 81 EG och 230 EG; EES-avtalet, artikel 53)
12. Konkurrens – Gemenskapsregler – Dotterbolags överträdelse – Moderbolagets ansvar – Kommissionens bevisbörda
(Artikel 81.1 EG; EES-avtalet, artikel 53))
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Tribunalens obegränsade behörighet – Möjlighet att beakta ytterligare upplysningar som inte nämnts i beslutet att ålägga böter
(Artiklarna 263 FEUF och 264 FEUF; rådets förordningar nr 17, artikel 15.4, och nr 1/2003, artikel 23.2 a)
14. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om invändningar – Framläggande av kompletterande bevisning efter det att meddelandet om invändningar sänts – Tillåtet – Villkor
(Artikel 81.1 EG)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Krav på ett beteende som underlättat kommissionens konstaterande av överträdelsen
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkt 26)
1. Att artikel 81.1 EG förbjuder företag att ingå avtal eller delta i samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden, innebär att denna artikel riktar sig till ekonomiska enheter som var och en består av en enhetlig organisation innefattande personella, materiella och immateriella resurser som på ett varaktigt sätt eftersträvar ett bestämt ekonomiskt mål och kan medverka till en överträdelse i den mening som avses i denna bestämmelse.
För att kunna tillämpas och verkställas måste emellertid de beslut som antas med stöd av artikel 81 EG rikta sig till rättssubjekt. När kommissionen antar ett beslut med stöd av artikel 81.1 EG måste den således identifiera den eller de fysiska eller juridiska personer som kan hållas ansvariga och åläggas sanktioner för det aktuella företagets beteende och som beslutet därför ska rikta sig till
(se punkterna 56 och 57)
2. När flera personer kan hållas personligen ansvariga för att ett och samma företag, i den mening som avses i konkurrensreglerna, har deltagit i en överträdelse, ska de anses vara solidariskt ansvariga för överträdelsen.
Dessutom kan både den som vid tidpunkten för en överträdelse direkt ansvarade för eller ledde ett visst företag och den som vid tidpunkten för överträdelsen indirekt ledde samma företag, genom att utöva en faktisk kontroll över detta och bestämma dess beteende på marknaden, hållas personligen ansvariga för det företagets deltagande i en överträdelse.
Principen om personligt ansvar, enligt vilken en person endast kan hållas ansvarig för sina egna handlingar, ska följaktligen tolkas så att den avser både det personliga ansvaret för den som direkt ledde företaget vid tidpunkten för överträdelsen och det personliga ansvaret för den som vid samma tidpunkt indirekt ledde företaget.
(se punkterna 58, 59 och 153)
3. I fråga om bevisbördans fördelning åligger det den part eller myndighet som gör gällande att konkurrensreglerna har åsidosatts att bevisa detta genom att styrka att omständigheter föreligger som utgör rekvisit för en överträdelse. När en överträdelse har konstaterats åligger det ett företag som åberopar rätten till ett visst försvar att visa att villkoren för att tillämpa detta försvar är uppfyllda, varvid myndigheten måste tillgripa andra bevismedel.
Överträdelsens varaktighet är ett rekvisit för begreppet överträdelse enligt artikel 81.1 EG, och bevisbördan för att styrka detta åvilar i första hand kommissionen.
Fördelningen av bevisbördan kan emellertid variera, eftersom de faktiska omständigheter som en part åberopar kan vara sådana att tillräcklig bevisning måste anses ha lagts fram såvida inte motparten lämnar en förklaring eller en motivering.
(se punkterna 84 och 85)
4. När det gäller den bevisning som kommissionen kan stödja sig på, är det principen om fri bevisprövning som gäller inom konkurrensrätten.
I de flesta fall måste förekomsten av ett konkurrensbegränsande förfarande eller avtal härledas ur ett antal sammanträffanden och indicier som sammantagna, förutsatt att det saknas en annan hållbar förklaring, kan utgöra bevis för att en överträdelse av konkurrensreglerna har skett. Sådana indicier och sammanträffanden kan ge upplysningar inte endast om att det har förekommit konkurrensbegränsande beteenden eller avtal, utan också om hur länge fortgående konkurrensbegränsande beteenden har pågått och om hur länge ett avtal som har ingåtts i strid med konkurrensreglerna har varit tillämpligt.
Kommissionen måste under alla omständigheter lägga fram exakt och samstämmig bevisning till stöd för att den påstådda överträdelsen har ägt rum. Emellertid måste varje del av den bevisning som kommissionen har åberopat inte nödvändigtvis motsvara dessa kriterier med avseende på varje del av överträdelsen. Det räcker att en samlad bedömning av alla de indicier som institutionen har hänvisat till motsvarar detta krav.
När det gäller en överträdelses varaktighet fordras det att kommissionen, när det saknas bevisning som gör det möjligt att direkt fastställa varaktigheten, åtminstone ska stödja sig på bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen har fortgått utan avbrott mellan två exakta tidpunkter.
(se punkterna 86 och 87)
5. När det gäller bevisvärdet hos uppgifter som inhämtats avseende en överträdelse av konkurrensreglerna är det enda relevanta kriteriet för att värdera fritt framlagd bevisning utgörs av dess trovärdighet. Enligt de allmänna reglerna för bevisning beror en handlings trovärdighet och därmed dess bevisvärde på dess ursprung, omständigheterna vid dess upprättande, dess avsedda mottagare och dess innehåll. Härvid bör det bland annat tillmätas stor vikt om en handling har upprättats i omedelbar anslutning till de faktiska omständigheterna eller av en person som direkt har bevittnat dessa omständigheter. Handlingar som visar att kontakter har ägt rum mellan flera företag och att dessa verkligen eftersträvade målet att i förväg undanröja osäkerheten om konkurrenternas framtida beteenden räcker för att styrka att ett samordnat förfarande har förelegat. Vidare ska uttalanden som går emot den som har avgett dem i regel anses utgöra särskilt trovärdig bevisning.
(se punkt 88)
6. Om unionsdomstolen i ett mål, i vilket talan har väckts mot ett beslut i vilket kommissionen har konstaterat en överträdelse av konkurrensreglerna och ålagt dem som beslutet riktar sig till att betala böter, anser att det föreligger tvivel, ska den ge företräde åt den lösning som gynnar dem till vilka beslutet riktade sig. I en sådan situation är det nämligen nödvändigt att beakta den princip om oskuldspresumtion som följer bland annat av artikel 6.2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Denna princip ingår enligt domstolens praxis bland de grundläggande rättigheter för vilka unionens rättsordning ger skydd, vilket dessutom har bekräftats i ingressen till Europeiska enhetsakten, i artikel 6.2 i fördraget om Europeiska unionen och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Mot bakgrund av de aktuella överträdelsernas art samt de därtill knutna sanktionernas art och omfattning, ska principen om oskuldspresumtion bland annat tillämpas på förfaranden som rör överträdelser av konkurrensreglerna där böter eller viten kan åläggas.
(se punkt 89)
7. Att ett företag inte offentligt har tagit avstånd från resultaten av ett möte i vilket det har deltagit eller från ett avtal i vilket det har varit part betyder i regel att det företaget förblir ansvarigt för sitt deltagande i kartellen. Det skulle nämligen vara alltför lätt för företagen att minska risken för att behöva betala höga böter om de kunde dra nytta av en olaglig samverkan och därefter få böterna nedsatta på grund av att de endast hade spelat en begränsad roll vid genomförandet av överträdelsen, trots att deras ställningstagande hade föranlett andra företag att bete sig på ett sätt som var mer skadligt för konkurrensen. Av detta följer att även om det antogs att det berörda företaget inte har efterlevt alla de avtal som det hade ingått inom ramen för kartellen, skulle den omständigheten inte, i avsaknad av bevis för att företaget offentligt har tagit avstånd från övriga kartellmedlemmar, räcka för att befria företaget från ansvar för sitt deltagande i dessa avtal och därigenom också i den överträdelse som konstaterades.
(se punkt 100)
8. Konkurrensreglerna får inte tolkas så, att de som berörs av ett administrativt förfarande måste besvara det meddelande om invändningar som kommissionen riktar till dem. Varken de bestämmelser där företagens rättigheter och skyldigheter inom ramen för det konkurrensrättsliga administrativa förfarandet räknas upp eller någon allmän rättsprincip tvingar ett sådant företag att göra något annat än att förse kommissionen med de upplysningar som denna med stöd av artikel 18 i förordning nr 1/2003 har begärt att företaget ska lämna. En sådan skyldighet skulle dessutom, i avsaknad av rättslig grund, vara svår att förena med principen om iakttagande av rätten till försvar, eftersom den skulle göra det svårt att väcka talan i domstol för den som av någon anledning inte hade besvarat ett meddelande om invändningar.
Lagenligheten av ett beslut där kommissionen konstaterar att en person har överträtt konkurrensreglerna och med anledning av detta ålägger den personen böter kan förvisso endast bedömas med hänsyn till de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då beslutet antogs, men detta innebär inte att den berörda personen redan under det administrativa förfarandet måste förse kommissionen med alla uppgifter som personen skulle vilja kunna åberopa i unionsdomstolen till stöd för en eventuell talan om ogiltigförklaring av det beslut som det administrativa förfarandet kommer att utmynna i.
(se punkterna 124 och 158)
9. Att en berörd person i ett förfarande avseende en överträdelse av konkurrensreglerna frivilligt väljer att samarbeta och under det administrativa förfarandet uttryckligen eller underförstått vitsordar de faktiska eller rättsliga omständigheter som motiverar att överträdelsen läggs den personen till last, medför inte någon begränsning av den personens möjligheter att utöva sin rätt att väcka talan enligt artikel 230 fjärde stycket EG.
I avsaknad av uttryckligt lagstöd skulle en sådan begränsning strida mot två grundläggande principer, nämligen legalitetsprincipen och principen om rätten till försvar. Rätten till effektiva rättsmedel och rätten till en opartisk domstol garanteras för övrigt genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 52.1 i den stadgan måste varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag.
(se punkt 159)
10. Motiveringen i ett beslut som går någon emot ska göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet och ge den som berörs av beslutet de upplysningar som är nödvändiga för att denne ska kunna bedöma huruvida beslutet är välgrundat. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten riktar sig till kan ha.
För att motiveringen ska fylla ovannämnda funktion måste det klart och tydligt framgå av denna hur den unionsinstitution som har antagit den berörda rättsakten har resonerat.
När ett beslut om tillämpning av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet riktar sig till flera mottagare och frågan om vem som ska anses bära ansvaret för överträdelsen aktualiseras, ska beslutet innehålla en tillräcklig motivering i förhållande till var och en av mottagarna, särskilt i förhållande till dem som enligt beslutet ska bära ansvaret för överträdelsen.
(se punkt 162)
11. Att sökanden inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om tillämpning av artikel 81 EG och artikel 53 i EES-avtalet åberopar en materiell grund, nämligen en uppenbart felaktig bedömning, och inte en avsaknad av motivering eller en bristfällig motivering, vilket är en grund avseende ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 230 EG, fråntar inte tribunalen möjligheten att ex officio ta upp sökandens grund till prövning, förutsatt dels att det rör sig om en sådan grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolarna kan eller till och med måste pröva ex officio, dels att domstolen därvid iakttar den kontradiktoriska principen.
(se punkt 163)
12. Den omständigheten att ett dotterbolag är ett separat rättssubjekt räcker därför inte, enligt fast rättspraxis, för att utesluta att moderbolaget kan hållas ansvarigt för dotterbolagets beteende, särskilt när dotterbolaget inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget.
I detta sammanhang ankommer det i princip på kommissionen att visa att moderbolaget eller moderbolagen i praktiken har utövat ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende på marknaden. Härvid kan kommissionen hänvisa till ett antal olika faktiska omständigheter, särskilt att moderbolaget eller moderbolagen har kunnat styra sitt dotterbolags verksamhet. I allmänhet är det genom innehav av aktiemajoriteten i ett dotterbolag som ett moderbolag kan ha möjlighet att i praktiken utöva ett avgörande inflytande över dotterbolaget och i synnerhet dess beteende på marknaden.
Trots detta kan ett minoritetsinnehav ge ett moderbolag möjlighet att i praktiken utöva ett avgörande inflytande över ett dotterbolags beteende på marknaden. För detta krävs att minoritetsinnehavet är förenat med rättigheter som går utöver dem som normalt tillerkänns minoritetsägare med syftet att dessa ska kunna tillvarata sina ekonomiska intressen. Utifrån dessa rättigheter ska det kunna visas, mot bakgrund av en samling samstämmiga indicier av rättslig eller ekonomisk art, att det berörda moderbolaget utövar ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende på marknaden. Kommissionen kan således styrka att ett avgörande inflytande i praktiken har utövats genom att hänvisa till en uppsättning indicier, även om de enskilda indicierna tagna var för sig har ett otillräckligt bevisvärde.
Att ett eller flera moderbolag i praktiken utövar kontroll över sitt dotterbolag kan framgå direkt av genomförandet av de tillämpliga rättsliga bestämmelserna eller av ett avtal som moderbolagen med stöd av samma rättsliga bestämmelser har ingått om förvaltningen av deras gemensamma dotterbolag. Att moderbolaget i hög grad är inblandat i förvaltningen av dotterbolaget kan också framgå av att ett stort antal personer i dotterbolagets ledning även innehar ledande befattningar inom moderbolaget. Ett sådant samtidigt innehav av flera tjänster ger med nödvändighet moderbolaget möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över sitt dotterbolags beteende på marknaden, eftersom medlemmar av moderbolagets ledning därmed, inom ramen för sina ledande befattningar i dotterbolaget, kan kontrollera att dotterbolagets beteende på marknaden stämmer överens med den inriktning som moderbolagets ledningsorgan har slagit fast. Detta syfte kan uppnås utan att den eller de personer från moderbolaget som innehar ledande befattningar i dotterbolaget behöver ha fullmakt att företräda moderbolaget. Att moderbolaget eller moderbolagen är inblandade i förvaltningen av dotterbolaget kan avslutningsvis också framgå av moderbolagets eller moderbolagens affärsrelation till dotterbolaget. Om ett moderbolag även är leverantör eller kund till sitt dotterbolag, har moderbolaget nämligen ett särskilt stort intresse av att styra dotterbolagets tillverknings- eller distributionsverksamhet i syfte att maximalt kunna utnyttja de mervärden som skapas av en sådan vertikal integration.
För att ett moderbolag ska kunna tillskrivas de handlingar som dess dotterbolag har utfört, krävs det nämligen inte att det visas att moderbolaget direkt har varit inblandat i eller haft kännedom om ett eventuellt rättsstridigt handlande. Det krävs således varken att moderbolaget har anstiftat dotterbolaget till att begå en överträdelse eller än mindre att moderbolaget har varit delaktigt i överträdelsen, utan det är det faktum att moderbolaget och dotterbolaget vid tiden för överträdelsen uppvisade ett enhetligt beteende på marknaden som ger kommissionen behörighet att rikta ett beslut om påförande av böter till moderbolaget i en koncern.
(se punkterna 179–184 och 196)
13. Vid en laglighetskontroll inom ramen för en talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 FEUF har unionsdomstolen enligt artikel 264 FEUF endast två möjligheter: den kan antingen ogilla talan om ogiltigförklaring eller ogiltigförklara den angripna rättsakten. Den obegränsade behörigheten innebär däremot att unionsdomstolen kan ändra den angripna rättsakten, även om den inte ogiltigförklaras, och därvid med beaktande av samtliga faktiska omständigheter exempelvis justera beloppet för de böter som har påförts för överträdelse av konkurrensreglerna.
Av detta följer att det i princip inte finns några hinder för att unionsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet på områden där kommissionen har utrymme för att göra skönsmässiga bedömningar – exempelvis vad gäller fastställande av i vilken mån bötesbelopp ska höjas mot bakgrund av överträdelsens varaktighet eller för att uppnå en avskräckande verkan, eller bedömning av kvaliteten på och användbarheten av ett företags samarbete under det administrativa förfarandet, särskilt i förhållande till andra företags bidrag – trots att laglighetskontrollen inom ramen för en talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 263 FEUF är begränsad till en prövning av huruvida det har förekommit en uppenbart oriktig bedömning.
Inom ramen för sin obegränsade behörighet får unionsdomstolen bedöma bötesbeloppens rimlighet mot bakgrund av de kriterier som anges i artikel 15.4 i förordning nr 17 respektive artikel 23.2 a i förordning nr 1/2003. I samband med en sådan bedömning kan det finnas skäl att begära in och beakta kompletterande upplysningar som inte nämndes i det beslut av kommissionen varigenom böterna påfördes.
(se punkterna 208 och 209)
14. Meddelandet om invändningar ska göra det möjligt för de berörda att i praktiken få kännedom om vilka beteenden kommissionen klandrar dem för, och att detta krav är uppfyllt om de berörda i det slutliga beslutet inte lastas för andra överträdelser än dem som nämndes i meddelandet om invändningar och om det i det beslutet endast beaktas faktiska omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.
Ett företag kan inte i ett beslut lastas för andra överträdelser än dem som nämndes i meddelandet om invändningar, men motsvarande gäller däremot inte i fråga om de faktiska omständigheter som får åberopas. När det gäller de faktiska omständigheterna räcker det nämligen att de berörda företagen har getts tillfälle att yttra sig över alla omständigheter som läggs dem till last. Det finns nämligen inte någon bestämmelse enligt vilken det är förbjudet för kommissionen att, efter det att den har meddelat invändningarna, delge parterna nya handlingar som enligt kommissionen styrker dess uppfattning, under förutsättning att företagen ges tillräcklig tid att framföra sina synpunkter i frågan.
(se punkt 238)
15. Det är riktigt att den tidpunkt då kommissionen mottar ett visst bevismaterial påverkar bedömningen av huruvida detta material ska anses ha ett betydande mervärde, eftersom den bedömningen görs mot bakgrund av den bevisning som redan finns i kommissionens ärendeakt vid tidpunkten då bevismaterialet överlämnas. Den omständigheten att material lämnas in efter delgivningen av meddelandet om invändningar utesluter emellertid inte i sig att detta material fortfarande, trots att det administrativa förfarandet är relativt långt framskridet, kan ha ett betydande mervärde.
Det som föreskrivs i punkt 26 i meddelandet om samarbete är dessutom endast en skyldighet som åvilar kommissionen inom ramen för förfarandet. Det anges inte i den punkten att ett företags samarbete kring styrkandet av en överträdelse nödvändigtvis helt saknar värde om detta samarbete inte inträffar förrän efter delgivningen av meddelandet om invändningar. I övrigt kan ett sådant samarbete vara till stor nytta om kommissionen tidigare inte kände till de redovisade uppgifterna och dessa uppgifter direkt påverkar bedömningen av den förmodade kartellens allvar eller varaktighet.
(se punkterna 239 och 240)