FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
COLLINS
föredraget den 5 maj 2022 (1)
Mål C‑646/20
Senatsverwaltung für Inneres und Sport, Standesamtsaufsicht,
mot
TB,
övriga parter i målet:
Standesamt Mitte von Berlin,
RD
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Åtgärder som rör familjerätten – Behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Officiella handlingar och överenskommelser – Upplösande av äktenskapliga band efter en förklaring inför en tjänsteman i civilståndsärenden i Italien
I. Inledning
1. Åtgärder som syftar till att underlätta det automatiska erkännandet i Europeiska unionen av förändringar av civilstånd är en otvivelaktig förmån för EU-medborgare som utövar den rätt till fri rörlighet som fördragen tilldelar dem. När EU-lagstiftaren utökar de områden som omfattas av sådana åtgärder, möter dessa åtgärders tolkning och tillämpning aspekter av den lag som reglerar personers civilstånd i de olika medlemsstaterna. Att det råder ärliga meningsskiljaktigheter om vad som faller inom eller utanför tillämpningsområdet för en viss åtgärd bör således inte komma som någon överraskning. I detta mål är sammanhanget det automatiska erkännandet i Tyskland av en äktenskapsskillnad i samförstånd som erhållits genom ett icke-rättsligt förfarande enligt italiensk lag. Mer exakt, genom denna begäran om förhandsavgörande, frågar Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) EU‑domstolen om rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000(2) ålägger medlemsstater att utan ytterligare krav erkänna ett beslut om äktenskapsskillnad som meddelats av de civila myndigheterna i en annan medlemsstat i enlighet med ett icke-rättsligt förfarande grundat på en överenskommelse mellan makarna.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
2. Artikel 1 i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Tillämpningsområde”. Enligt artikel 1 a ska förordningen, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap.
3. I förordning nr 2201/2003 används de beteckningar med de betydelser som definieras i artikel 2.1, 2.2 och 2.4 enligt följande:
”1 domstol: samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde.(3)
2. domare: domare eller en tjänsteman med befogenheter som motsvarar en domares i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde.(4)
…
4. dom: varje avgörande rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, liksom varje avgörande i frågor som rör föräldraansvar som har meddelats av en sådan domstol, oavsett avgörandets benämning, såsom dom, förordnande eller beslut.”(5)
4. Enligt artikel 21.1 i förordning nr 2201/2003 ska en dom som har meddelats i en medlemsstat erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. I artikel 21.2 föreskrivs också att inget särskilt förfarande ska behöva anlitas för att uppdatera uppgifter om civilstånd i relevanta register i en medlemsstat på grundval av en i en annan medlemsstat meddelad dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, om denna dom inte längre kan överklagas enligt lagen i den medlemsstaten.
5. I artikel 22 a i förordning nr 2201/2003 föreskrivs att en dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap inte ska erkännas om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public).
6. Slutligen, enligt artikel 46 i förordning nr 2201/2003 som har rubriken ”Officiella handlingar och överenskommelser”, ska handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) och är verkställbara i en medlemsstat samt överenskommelser mellan parter som är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten erkännas och förklaras verkställbara under samma förutsättningar som domar.
B. Tysk rätt
7. I 97 § punkt 1 andra meningen i Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit av den 17 december 2008 (lag om förfaranden i familjerättsliga mål och i mål om frivillig rättsvård, nedan kallad FamFG) föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i Europeiska unionens akter ska inte påverkas.”
8. I 107 § punkt 1 FamFG anges följande:
”Utländska avgöranden genom vilka ett äktenskap annulleras, ogiltigförklaras eller upplöses får erkännas enbart om domstolen i en delstat har fastställt att villkoren för erkännande är uppfyllda. Om målet har avgjorts av en domstol eller en myndighet i en stat där båda makarna var hemmahörande vid tidpunkten för avgörandet är erkännandet inte avhängigt av en sådan fastställelse från en delstatsdomstol.”
9. I 3 § punkt 1 i Personenstandsgesetz av den 19 februari 2007 (lag om personers rättsliga ställning, nedan kallad PStG) föreskrivs att folkbokföringskontoret, inom sitt behörighetsområde, ska föra ett äktenskapsregister. Enligt 5 § punkt 1 PStG ska uppgifter i registret färdigställas och rättas enligt de bestämmelser som gäller för registret. Enligt 161 § punkt 3 PStG ska den uppgift som avser äktenskap inbegripa senare handlingar som rör annullering av äktenskapet eller äktenskapsskillnad.
C. Italiensk rätt
10. I artikel 12 i Decreto Legge n. 132 – Misure urgenti di degiurisdizionalizzazione ed altri interventi per la definizione dell'arretrato in materia di processo civile, av den 12 september 2014 (lagdekret nr 132 om brådskande åtgärder för utomrättslig lösning och andra åtgärder för att minska eftersläpningen i civilrättsliga förfaranden, nedan kallat lagdekret nr 132/2014)(6), omvandlat till lag, efter ändringar, genom Legge n. 162 (lag nr 162) av den 10 november 2014, föreskrivs följande:
”1. Makarna kan, inför borgmästaren i rollen som tjänsteman i civilståndsärenden, i enlighet med artikel 1 i presidentdekret nr 396 av den 3 november 2000, i den kommun där en av dem har hemvist eller i den kommun där äktenskapet är registrerat och med bistånd av en advokat om så önskas, ingå en överenskommelse om hemskillnad eller, i de fall som avses i artikel 3.2 b första stycket i lag nr 898 av den 1 december 1970, en överenskommelse avseende upplösande av äktenskapet eller upplösande av de civilrättsliga verkningarna av äktenskapet, eller en överenskommelse om ändring av villkoren för hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
2. Bestämmelserna i denna artikel ska inte tillämpas om makarna har minderåriga barn eller vuxna barn som inte har rättskapacitet, har ett allvarligt handikapp, i den mening som avses i artikel 3.3 i lag nr 104 av den 5 februari 1992, eller inte är ekonomiskt oberoende.
3. Tjänstemannen i civilståndsärenden ska från var och en av parterna personligen, med bistånd av en advokat om så önskas, erhålla en förklaring om att han eller hon önskar separera eller upplösa de civilrättsliga verkningarna av äktenskapet eller få äktenskapet upplöst i enlighet med de villkor som avtalats mellan parterna. Detsamma ska gälla varje ändring av villkoren för hemskillnad eller äktenskapsskillnad. Överenskommelsen får inte innehålla villkor som avser överlåtelser av tillgångar. Dokumentet som innehåller överenskommelsen ska upprättas och undertecknas omedelbart efter mottagandet av de förklaringar som avses i denna punkt. I de fall som avses i punkt 1 ska överenskommelsen ersätta domstolsbeslut som avslutar förfarandet om hemskillnad, upplösande av de civila verkningarna av äktenskap, upplösande av äktenskap och ändring av villkoren för hemskillnad eller äktenskapsskillnad.
Vid hemskillnad eller upplösande av de civilrättsliga verkningarna av äktenskap eller upplösande av äktenskap genom överenskommelse ska tjänstemannen i civilståndsärenden, efter mottagandet av förklaringar från makarna, uppmana makarna att inställa sig inför tjänstemannen tidigast trettio dagar efter mottagandet av förklaringarna för att bekräfta överenskommelsen samt i syfte att tillhandahålla de överenskommelser som avses i punkt 5. Underlåtenhet att infinna sig medför att överenskommelsen inte bekräftas.
…”
11. Det följer av artikel 43.1 och artikel 71.2 i Decreto del Presidente della Repubblica n. 445/2000 – Testo unico delle disposizioni legislative e regolamentari in materia di documentazione amministrativa (presidentdekret nr 445/2000 – Konsoliderad version av de lagar och förordningar som rör administrativa handlingar) att tjänstemannen i civilståndsärenden måste verifiera att de tillämpliga lagstadgade villkoren är uppfyllda.
12. Det följer av artikel 7 och artikel 95 i Decreto del Presidente della Repubblica n. 396 – Regolamento per la revisione e la semplificazione dell'ordinamento dello stato civile, a norma dell'articolo 2, comma 12, della legge 15 maggio 1997, n. 127 (presidentdekret nr 396 – Förordning om översyn och förenkling av lagen om civilstånd, i enlighet med artikel 2.12 i lag nr 127 av den 15 maj 1997) att tjänstemannen i civilståndsärenden ska avslå ansökan om äktenskapsskillnad om de tillämpliga lagstadgade villkoren inte är uppfyllda. Makarna kan överklaga detta avslag vid en domstol.
13. Enligt Circolare n. 6/15 – Articoli 6 e 12 del decreto-legge 12 settembre 2014, n. 132 – Chiarimenti applicativi (cirkulär nr 6/15 – artiklarna 6 och 12 i lagdekret nr 132 av den 12 september 2014) ska artikel 12.3 tredje meningen i lagdekret nr 132/2014 tolkas som så att den förhindrar makar att i denna typ av förfarande för äktenskapsskillnad inkludera villkor som rör överlåtande av äganderätter mellan dem.
14. Det framgår av det ovanstående att enligt det förfarande som fastställs i artikel 12 i lagdekret nr 132/2014 ska var och en av makarna personligen försäkra att de önskar skiljas inför tjänstemannen i civilståndsärenden. Tidigast 30 dagar senare och efter att tjänstemannen i civilståndsärenden har verifierat att de lagstadgade villkoren för att upplösa äktenskapet är uppfyllda, nämligen att makarna inte har minderåriga barn eller vuxna barn som saknar rättskapacitet eller är allvarligt handikappade eller ekonomiskt beroende samt att makarnas överenskommelse inte innehåller villkor som medför överlåtelse av tillgångar mellan dem, bekräftar tjänstemannen i civilståndsärenden överenskommelsen. En äktenskapsskillnad som beviljas av en tjänsteman i civilståndsärenden har samma rättsverkan som en äktenskapsskillnad som beviljas av en behörig domstol.
III. Tvisten i det nationella målet och begäran om förhandsavgörande
15. TB har tyskt och italienskt medborgarskap. Hon gifte sig med RD, som är italiensk medborgare, genom borgerlig vigsel i Berlin den 20 september 2013. Folkbokföringskontoret i Berlin förde in äktenskapet i äktenskapsregistret.
16. Den 30 mars 2017 förklarade makarna sin avsikt att separera inför tjänstemannen i civilståndsärenden i Parma (Italien). De bekräftade att de inte har några minderåriga barn eller vuxna barn som saknar rättskapacitet eller är allvarligt handikappade eller ekonomiskt beroende. De uppgav även att de inte hade ingått någon överenskommelse avseende överlåtelse av tillgångar som en del av separationen. De bekräftade senare sina respektive förklaringar inför tjänstemannen i civilståndsärenden.
17. Med åberopande av sina förklaringar av den 30 mars 2017 förklarade makarna sin avsikt att skiljas inför tjänstemannen i civilståndsärenden den 15 februari 2018. De bekräftade senare sina förklaringar inför tjänstemannen i civilståndsärenden, vilken den 2 juli 2018 utfärdade ett intyg om äktenskapsskillnad med verkan från den 15 februari 2018.
18. TB begärde därefter att folkbokföringskontoret i Berlin skulle föra in äktenskapsskillnaden i äktenskapsregistret. Folkbokföringskontoret i Berlin hyste tvivel om huruvida äktenskapsskillnaden bör föras in i äktenskapsregistret eller omfattas av förfarandet för erkännande enligt 107 § punkt 1 FamFG, och inledde därför ett förfarande vid Amtsgericht Berlin (Distriktsdomstolen i Berlin, Tyskland). Den 1 juli 2019 beslutade Amtsgericht Berlin (Distriktsdomstolen i Berlin) att äktenskapsskillnaden skulle föras in i äktenskapsregistret under förutsättning att äktenskapsskillnaden erkändes enligt förfarandet i 107 § punkt 1 FamFG. Senatsverwaltung für Justiz, Verbraucherschutz und Antidiskriminierung Berlin (Ministeriet för rättsfrågor, konsumentskydd och bekämpning av diskriminering i Berlin, Tyskland) ansåg emellertid att rätt till automatiskt erkännande förelåg för äktenskapsskillnaden. Ministeriet beslutade således att inte inleda det förfarande som föreskrivs i 107 § punkt 1 FamFG.(7)
19. TB överklagade beslutet av den 1 juli 2019 från Amtsgericht Berlin (Distriktsdomstolen i Berlin) till Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland). Appellationsdomstolen biföll överklagandet och beordrade folkbokföringskontoret i Berlin att föra in äktenskapsskillnaden i registret utan ytterligare förfarande. Senatsverwaltung für Inneres und Sport (Inrikes- och sportministeriet i Berlin, Tyskland), som är den behöriga myndigheten för tillsyn av folkbokföringskontoren, överklagade domen från Kammergericht Berlin (Regionala överdomstolen i Berlin) till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen). Ministeriet för rättsfrågor, konsumentskydd och bekämpning av diskriminering i Berlin och inrikes- och sportministeriet i Berlin) förefaller ha olika uppfattningar i den här frågan.
20. För att avgöra detta överklagande anser Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att den måste avgöra om den äktenskapsskillnad som TB söker erkännande av utgör en dom, i den mening som avses i artiklarna 2 och 21 i förordning nr 2201/2003, i vilket fall det enligt 97 § FamFG inte krävs något ytterligare erkännandeförfarande för att äktenskapsskillnaden ska kunna föras in i äktenskapsregistret.
21. Av beslutet om hänskjutande framgår att tyska jurister har olika uppfattningar i denna fråga. Vissa anser att förordning nr 2201/2003 är tillämplig på äktenskapsskillnad som erhålls i Italien i enlighet med det förfarande som anges i artikel 12 i lagdekret nr 132/2014 och att tjänstemannen i civilståndsärenden är en domare, i den mening som avses i förordning nr 2201/2003. De erinrar om att syftet med förordningen är att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar om äktenskapsskillnad inom Europeiska unionen och att det finns en växande tendens i medlemsstaterna att använda sig av förfaranden för äktenskapsskillnad som inte kräver rättsliga myndigheters inblandning.(8) Andra författare anser att äktenskapsskillnad i samförstånd som beviljas av en tjänsteman i civilståndsärenden, såsom den som är föremålet i denna begäran om förhandsavgörande, inte faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003.
22. Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) tenderar att instämma i den andra uppfattningen. Den föreslår att äktenskapsskillnad som beviljas av en tjänsteman i civilståndsärenden i enlighet med artikel 12 i lagdekret nr 132/2014 är en privat äktenskapsskillnad som faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003. Till stöd för denna ståndpunkt påpekar den hänskjutande domstolen att endast ett beslut om äktenskapsskillnad utfärdat av en offentlig myndighet som har konstitutiv verkan kan skydda den ”svagare” av makarna mot att missgynnas av äktenskapsskillnaden, eftersom beslutsfattaren har möjlighet att avslå ansökan om äktenskapsskillnad. Ett rent formellt ingripande av en tjänsteman i civilståndsärenden som inte har befogenhet att ändra villkoren för äktenskapsskillnaden är oförmögen att ge detta skydd. Ett sådant beslut om äktenskapsskillnad är således inte en dom, i den mening som avses i förordning nr 2201/2003.
23. Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande två frågor till EU-domstolen:
”1) Är upplösandet av ett äktenskap på grundval av artikel 12 i [lagdekret nr 132/2014] en äktenskapsskillnad, i den mening som avses i [förordning nr 2201/2003]?
2) Om den första frågan besvaras nekande: Ska upplösandet av ett äktenskap på grundval av artikel 12 i [lagdekret nr 132/2014] behandlas genom att analogt tillämpa regeln om officiella handlingar och överenskommelser i artikel 46 i [förordning nr 2201/2003]?”
24. Den tyska, estniska, franska och italienska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Vid förhandlingen den 8 februari 2022 yttrade sig den tyska, franska och polska regeringen samt kommissionen muntligt och besvarade de frågor som ställdes av domstolen.
IV. Rättslig bedömning
A. Den första frågan
25. Genom sin första fråga söker den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida upplösandet av ett äktenskap genom ett lagstadgat förfarande vari var och en av makarna personligen försäkrar att de önskar skiljas inför en tjänsteman i civilståndsärenden, som inte mindre än trettio dagar senare bekräftar denna överenskommelse i makarnas närvaro efter att ha verifierat att de lagstadgade villkoren för upplösande av äktenskapet är uppfyllda – nämligen att makarna inte har minderåriga barn eller vuxna barn som saknar rättskapacitet eller är allvarligt handikappade eller ekonomiskt beroende samt att överenskommelsen mellan makarna inte innehåller villkor om överlåtelse av tillgångar – är en dom om äktenskapsskillnad, i den mening som avses i förordning nr 2201/2003.
26. Den tyska regeringen, som den polska regeringen gav sitt stöd vid förhandlingen, gör gällande att denna fråga bör besvaras nekande med hänvisning till lydelsen och strukturen av förordning nr 2201/2003, förordningens syfte och EU-lagstiftarens avsikt med denna förordning.
27. Den tyska regeringen påpekar för det första att artikel 2.4 i förordning nr 2201/2003 inte definierar begreppet dom på ett sätt som exakt anger karaktären eller intensiteten hos den offentliga myndighetens ingripande när den beviljar äktenskapsskillnad. Att orden ”meddelats av en domstol” används för att beskriva det sätt på vilket en äktenskapsskillnad ska genomföras tyder emellertid på att den offentliga myndighetens ingripande måste ha det som den tyska regeringen beskriver som konstitutiv verkan, dvs. att myndighetens åtgärd utgör grundorsaken till den nya rättsliga situationen. Detta villkor är inte uppfyllt när den offentliga myndighetens funktion i förfarandet är begränsad till erkännandet och registreringen av en äktenskapsskillnad som genomförts i samförstånd.
28. För det andra, vad gäller frågan under vilka förutsättningar en dom om äktenskapsskillnad ska erkännas i andra medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver anlitas enligt artikel 21.1 i förordning nr 2201/2003, tyder förordningens struktur på att denna dom måste ha sitt ursprung i en handling av en domstol eller en offentlig myndighet med konstitutiv verkan. I annat fall krävs det enligt förordning nr 2201/2003 att medlemsstaterna automatiskt erkänner privata överenskommelser om äktenskapsskillnad som ingåtts i andra medlemsstater utan en offentlig myndighets ingripande.
29. När det gäller syftet med förordning nr 2201/2003 hävdar den tyska regeringen, för det tredje, att det ömsesidiga erkännande och det ömsesidiga förtroende som ligger till grund för förordningen innebär ett krav att om en handling av en domstol eller en offentlig myndighet ska kunna erkännas automatiskt i en annan medlemsstat, så måste denna handling innebära ett utövande av offentliga befogenheter och ha konstitutiv verkan. Dessa krav är inte uppfyllda när en offentlig myndighet enbart erkänner och registrerar en privat överenskommelse om äktenskapsskillnad.
30. För det fjärde hade EU-lagstiftningen inte för avsikt att inkludera äktenskapsskillnad som beviljas av en tjänsteman i civilståndsärenden i tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003, eftersom beviljande av äktenskapsskillnad genom ett icke-rättsligt förfarande inte innefattades i medlemsstaternas lagstiftningar vid den tidpunkt då förordningen antogs. Detta bekräftas av det faktum att frågan om automatiskt erkännande av icke-rättsliga förfaranden för äktenskapsskillnad uttryckligen behandlas i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn(9). Dessa ändringar skulle ha varit onödiga om det i förordning nr 2201/2003 redan hade föreskrivits ett automatiskt erkännande av domar om äktenskapsskillnad som utfärdas genom ett sådant förfarande. Förordning nr 2019/1111 är emellertid inte tidsmässigt tillämplig (ratione temporis) på de faktiska omständigheterna i förevarande mål.
31. Den italienska regeringen, som stöds av den estniska regeringen och kommissionen, gör gällande att den första frågan bör besvaras jakande, eftersom äktenskapsskillnaden, vars erkännande söks i Tyskland, inte är en privat äktenskapsskillnad. Kommissionen påpekar i synnerhet att huvudsyftet med förordning nr 2201/2003 är att säkerställa ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden som en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område. Av det skälet ska alla avgöranden som fattas i en medlemsstat och som faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003 erkännas inom medlemsstaternas hela territorium utan att något formellt erkännandeförfarande krävs för detta ändamål.
32. Nyckeln till svaret på den första frågan är den innebörd som ska tillmätas begreppen domstol, domare och dom vid tillämpningen av förordning nr 2201/2003, enligt de definitioner som anges i artikel 2 i samma förordning.
33. I enlighet med fast rättspraxis är det vid tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser nödvändigt att beakta lydelsen i bestämmelserna, det sammanhang i vilket de förekommer och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelserna ingår i.(10)
34. I artikel 2.1 i förordning nr 2201/2003 omfattar definitionen av begreppet domstol samtliga myndigheter i medlemsstaterna som är behöriga i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Den klara innebörden av denna lydelse är att ned begreppet domstol förstås varje myndighet till vilken lagstiftningen i en medlemsstat ger behörighet i civilrättsliga frågor, inklusive äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap.
35. Denna tolkning bekräftas av definitionen av begreppet domare i artikel 2.2 i förordning nr 2201/2003, som inbegriper en tjänsteman med befogenheter som motsvarar en domares i civilrättsliga frågor som rör äktenskapsskillnad. Av detta följer att om en medlemsstat tilldelar domare behörighet i de frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde, dvs. civilrättsliga frågor som rör äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, och ger motsvarande befogenheter till andra offentliga tjänstemän, så omfattas sådana offentliga tjänstemän av definitionen av begreppet domare, i den mening som avses i förordning nr 2201/2003.
36. I artikel 2.4 i förordning nr 2201/2003, där begreppet dom definieras, tydliggörs bilden; enligt förordningen utgör ett avgörande, ett förordnande eller ett beslut som meddelas av en myndighet som har behörighet att bevilja äktenskapsskillnad i medlemsstaten en dom i den medlemsstaten. Enligt artikel 21.1 i förordning nr 2201/2003 ska en sådan dom erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. De domar som omfattas av automatiskt erkännande i hela unionen inbegriper därför en äktenskapsskillnad som meddelas av en tjänsteman som av en medlemsstat har getts behörighet i civilrättsliga frågor som rör äktenskapsskillnad.
37. Tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003, vilket beskrivs i dess artikel 1, anger den ram inom vilken artikel 2 ska läsas. I artikel 1.1 anges att förordning nr 2201/2003 är tillämplig i civilrättsliga frågor som rör, bland annat, äktenskapsskillnad. Eftersom begreppet domstol, för detta ändamål, definieras såsom anges i artikel 2.1 i förordningen, är det tydligt att de definitioner som nämns ovan är tillämpliga inom ramen för erkännandet av domar, förordnanden eller beslut om äktenskapsskillnad som meddelas i andra medlemsstater än de medlemsstater där domarna görs gällande.
38. När det gäller de mål som eftersträvas med förordning nr 2201/2003 framgår det av skälen i förordningen att den syftar till att säkerställa civilrättsligt samarbete i ärenden som rör äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap och att den bygger på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden som en hörnsten i arbetet med att skapa ett verkligt rättsligt område.(11) Såsom domstolen redan har slagit fast bygger förordning nr 2201/2003 på ömsesidigt förtroende domstolarna emellan, vilket kräver ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden.(12) Ett ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden är dessutom nödvändigt för att undvika hinder för att den inre marknaden ska fungera väl,(13) eftersom vägran att erkänna rättsliga avgöranden i civilrättsliga frågor, inklusive äktenskapsskillnad, kan utgöra hinder för eller avskräcka EU-medborgare från att utöva den rätt till fri rörlighet som unionsrätten tilldelar dem.
39. Följaktligen föreskrivs i artikel 21.1 i förordning nr 2201/2003 att en dom som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Förordning nr 2201/2003 inför således ett system för automatiskt erkännande i medlemsstaterna av en kategori instrument som förordningen fastställer. Trots att lagar om äktenskapsskillnad inte är harmoniserade mellan medlemsstaterna föreskriver förordning nr 2201/2003 att en äktenskapsskillnad som genomförs i en medlemsstat och som omfattas av definitionerna i förordningen ska omfattas av automatiskt erkännande i alla andra medlemsstater, med förbehåll för ett begränsat antal undantag.
40. Eftersom den nu aktuella begäran om förhandsavgörande förefaller vara den första möjligheten som domstolen har att tolka artikel 2 i förordning nr 2201/2003 vid tillämpningen av artikel 21.1 i densamma, är det värt att granska domen i målet Sahyouni(14). Begäran om förhandsavgörande i det målet uppkom inom ramen för erkännandet i Tyskland av en äktenskapsskillnad som erhållits genom en ensidig viljeförklaring som maken hade meddelat inför en religiös domstol i Syrien.(15) Målet väckte frågor beträffande tolkningen av förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad,(16) som är tillämplig på äktenskapsskillnad och hemskillnad i situationer där en lagkonflikt föreligger.(17) I sin dom hänvisade domstolen till skäl 10 i förordning nr 1259/2010 som anger att förordningens materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med förordning nr 2201/2003.(18) Efter att ha granskat artikel 1.1 a och artikel 2.4 i förordning nr 2201/2003 konstaterade domstolen att det inte skulle vara konsekvent att definiera begreppet äktenskapsskillnad i de båda förordningarna på olika sätt och därmed skapa en avvikelse mellan deras tillämpningsområden.(19) Eftersom begreppet äktenskapsskillnad i förordning nr 2201/2003 omfattar äktenskapsskillnad som meddelats av en statlig domstol eller en myndighet, eller under denna myndighets kontroll, konstaterade domstolen att tillämpningsområdet för förordning nr 1259/2010 var lika begränsat, så att äktenskapsskillnad som meddelats utan ingripande av en statlig myndighet faller utanför tillämpningsområdet för den sistnämnda förordningen.(20)
41. Av domen i målet Sahyouni framgår det tydligt att det system för automatiskt erkännande som infördes genom förordning nr 2201/2003 endast är tillämpligt på äktenskapsskillnad som meddelas av en nationell domstol eller av en offentlig myndighet, eller under denna myndighets kontroll. Den bekräftar således giltigheten i tanken att bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 innebär att en äktenskapsskillnad kan erkännas automatiskt i en annan medlemsstat om den meddelas av, eller under kontroll av, en offentlig myndighet som inte har dömande befogenhet. Jag vill tillägga att det enligt min uppfattning inte har framförts något argument inför domstolen som motiverar en åtskillnad mellan ett förfarande för äktenskapsskillnad som genomförs vid en nationell domstol och ett sådant förfarande som genomförs inför en offentlig tjänsteman, såsom en tjänsteman i civilståndsärenden, i situationer där paret söker äktenskapsskillnad i samförstånd. I samtliga sådana fall är uppgiften för den person som genomför förfarandet att verifiera att var och en av makarna samtycker till upplösandet av äktenskapet och att alla lagstadgade krav för att tillåta meddelandet av domen om äktenskapsskillnad är uppfyllda.
42. I detta sammanhang vill jag påpeka att förfarandet inför en tjänsteman i civilståndsärenden i Italien enligt artikel 12 i lagdekret nr 132/2014 är tillgängligt i situationer som sannolikt inte kommer att kräva att denna tjänsteman genomför en rättslig avvägning, eftersom befogenheten att meddela äktenskapsskillnad får utövas endast när det har fastställts att det inte finns några minderåriga barn eller vuxna barn som saknar rättskapacitet eller är allvarligt handikappade eller ekonomiskt beroende och att överenskommelsen mellan makarna inte innehåller villkor om överlåtelse av tillgångar. Under dessa omständigheter är det faktum att tjänstemannen i civilståndsärenden inte har befogenhet att ändra villkoren i överenskommelsen mellan makarna av ringa betydelse, eftersom denna tjänsteman, med hänsyn till makarnas ömsesidiga samtycke, måste meddela äktenskapsskillnad när de lagstadgade villkoren är uppfyllda. Även om skyddet för den ”svagare” av makarna kan vara en berättigad oro, såsom den hänskjutande domstolen påpekar, är det långt ifrån klart att det förfarande som fastställs i artikel 12 i lagdekret nr 132/2014 inte beaktar denna oro, med beaktande av de begränsade omständigheter under vilka förfarandet är tillgängligt, kravet på makarnas ömsesidiga samtycke den skyldighet som åligger tjänstemannen i civilståndsärenden att verifiera de uppgifter som makarna lämnar.
43. Den tyska regeringen gör gällande att även om en äktenskapsskillnad som meddelats av en offentlig myndighet som inte är en domstol som utövar dömande befogenhet kan omfattas av automatiskt erkännande enligt förordning nr 2201/2003, måste domen ha det som den tyska regeringen beskriver som konstitutiv verkan. Enligt den tyska regeringens uppfattning är den roll som tjänstemannen i civilståndsärenden spelar i upplösandet av makarnas äktenskap en rent passiv roll, som enbart omfattar att registrera en privat överenskommelse mellan makarna om att skiljas. Ett sådant fall faller således utanför tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003, såsom domstolen konstaterade, under något annorlunda faktiska omständigheter, i domen i målet Sahyouni.(21)
44. Mot bakgrund av lydelserna i artikel 2 och artikel 21 i förordning nr 2201/2003, och domstolens syn på definitionen av begreppet äktenskapsskillnad inom ramen för förordning nr 1259/2010, är det rimligt att slå fast att den roll som tjänstemannen i civilståndsärenden spelar i upplösandet av ett äktenskap enligt det förfarande som beskrivs i artikel 12 i lagdekret nr 132/2014 medför att äktenskapsskillnad som genomförs genom detta förfarande faller inom tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003.
45. I detta avseende är det viktigt att påpeka att det inte finns någonting i artikel 21 i förordning nr 2201/2003 som stöder uppfattningen att en dom måste ha något särdrag utöver de krav som anges i artikeln för att den ska kunna erkännas automatiskt i en annan medlemsstat. I den mån den tyska regeringen stöder sig på hur verbet ”att meddela” används i definitionen av begreppet dom i artikel 2.4 i förordning nr 2201/2003, är det en av betydelserna av detta verb, nämligen ”att förklara”, som enligt min mening är passande. Att förklara att ett visst tillstånd föreligger är detsamma som att erkänna det. Det ingår heller inte i en förklarings beskaffenhet att den person som gör förklaringen alltid måste ge upphov till det föremål som förklaringen avser. Att en tjänsteman i civilståndsärenden erkänner makarnas ömsesidiga önskan att upplösa äktenskapet, förutsatt att vissa lagstadgade villkor är uppfyllda, är uppenbart en förklaring av, och därmed ett meddelade om, äktenskapets upplösande.
46. Under alla omständigheter måste en tjänsteman i civilståndsärenden, för att kunna upplösa ett äktenskap enligt artikel 12 i lagdekret nr 132/2014, vara övertygad om att de rättsliga kraven i lagdekretet är uppfyllda; i annat fall måste tjänstemannen avslå ansökan om äktenskapsskillnad. För att vara övertygad om detta måste tjänstemannen i civilståndsärenden fastställa huruvida de lagstadgade krav som möjliggör utövandet av de befogenheter som lagen tilldelar denna tjänsteman föreligger. Enligt min mening innebär detta utövande att tjänstemannen i civilståndsärenden fattar ett beslut beträffande förekomsten av en uppsättning lagstadgade krav som medför att äktenskapet upplöses, vilket är ett beslut som till sin karaktär har konstitutiv verkan för de berörda individernas civilstånd.
47. Av detta följer att en dom om äktenskapsskillnad som erhålls genom ett förfarande som det som beskrivs i punkt 14 i detta förslag till avgörande inte är en privat äktenskapsskillnad. Upplösandet av äktenskapet grundar sig på en överenskommelse mellan parterna om äktenskapsskillnad, men äktenskapet upplöses emellertid inte annat än om tjänstemannen i civilståndsärenden är övertygad om att tillämpliga lagstadgade krav är uppfyllda. Om tjänstemannen inte kan konstatera detta, så förblir makarna juridiskt gifta, oberoende av de eventuella överenskommelser som de har ingått. Godkännandet av tjänstemannen i civilståndsärenden att tillämpliga villkor är uppfyllda och utfärdandet av ett intyg om äktenskapsskillnad som styrker detta, har därmed konstitutiv verkan.
48. Dessutom kan det noteras att ett erkännande från en tjänsteman i civilståndsärenden av att ett par önskar ingå äktenskap anses vara konstitutivt för äktenskap i alla medlemsstater, inklusive Tyskland, förutsatt att de erforderliga rättsliga kraven är uppfyllda. Äktenskap erkänns eller upprättas nästan undantagslöst av offentliga tjänstemän som utövar statens verkställande befogenhet, och inte av domare som utövar dömande befogenhet. Om ett formellt erkännande från en offentlig tjänsteman av parternas samtycke till att ingå äktenskap är konstitutivt för äktenskap i lagens mening, så ser jag ingen logisk anledning till att det formella erkännandet från samma tjänsteman av parternas samtycke till att upplösa äktenskapet inte har samma kapacitet att vara konstitutivt för äktenskapsskillnad.
49. Till stöd för sina ståndpunkter kopplade den tyska respektive den polska regeringen sina resonemang till domstolens domar i målen Mærsk Olie & Gas(22) och Solo Kleinmotoren(23), vilka båda inbegriper tolkningen av Brysselkonventionen.(24) I målet Mærsk Olie & Gas(25) väcktes en skadeståndstalan i en konventionsstat vars föremål var innehållet i ett interimistiskt avgörande som förelade svaranden att inrätta en ansvarsbegränsningsfond som en domstol i en annan konventionsstat hade utfärdat. Domstolen fastställde att ett avgörande måste härröra från en domstol i en konventionsstat som har behörighet att avgöra tvister mellan parterna för att anses utgöra en dom i konventionens mening.(26) I målet Solo Kleinmotoren(27) behandlades frågan om huruvida en kommersiell förlikning som träffats vid en domstol i en konventionsstat kan anses vara en dom som kan erkännas i en annan konventionsstat. Domstolen slog fast att en förlikning inte är en dom, även om den träffats inför en domstol och medför att det rättsliga förfarandet avslutas, eftersom en sådan förlikning är av avtalsrättslig karaktär.(28)
50. Varken de faktiska omständigheterna eller den rättsliga bakgrunden i målet vid den hänskjutande domstolen motsvarar de som övervägdes i de domar som hänvisas till ovan. När det gäller målet Mærsk Olie & Gas(29) ska det påpekas att de handlingar som kan erkännas enligt förordning nr 2201/2003 uttryckligen är definierade på ett sätt som medger ett bredare tillämpningsområde än de som kan erkännas enligt Brysselkonventionen. Beträffande målet Solo Kleinmotoren(30) kan en äktenskapsskillnad i samförstånd inte likställas med en förlikning när det gäller domstolsförfaranden. I det senare fallet medför avtalet mellan parterna att domstolsförfarandet avslutas, och domstolen dokumenterar enbart det rättsligt bindande avtalet i syfte att avsluta rättstvisten. I fallet med makar som önskar skiljas genom äktenskapsskillnad i samförstånd krävs emellertid att en offentlig myndighet antar ett rättsligt beslut för att äktenskapsskillnaden ska ha rättsligt bindande verkan.
51. Den polska regeringen sökte även åberopa domen i målet WB(31), vari domstolen slog fast att en notarius publicus inte är en domare enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg(32). De bestämmelser som gav upphov till begäran om förhandsavgörande i målet WB skiljer sig väsentligt från de som domstolen ombeds tolka i förevarande mål. För det första krävs det enligt artikel 3.1 g och 3.2 i förordning nr 650/2012 att behöriga myndigheter garanterar opartiskhet och parternas rätt att bli hörda samt att myndigheternas beslut måste kunna bli föremål för överklagande eller förnyad rättslig prövning. I förordning nr 2201/2003 föreskrivs inga liknande krav, och sådana krav skulle under alla omständigheter vara svåra att tillämpa på den situation som föreligger vid äktenskapsskillnad i samförstånd. För det andra berörde målet WB en notarius publicus som upprättade ett arvsintyg, vilket skiljer sig till både beskaffenhet och verkan från en dom om äktenskapsskillnad som meddelas av en tjänsteman i civilståndsärenden. För det tredje konstaterade domstolen i den domen att en notarius publicus utövar ett yrke som omfattar tillhandahållande av ett antal separata tjänster mot ersättning,(33) till skillnad från de offentliga tjänstemän i förevarande mål som utövar befogenheter motsvarande en domares befogenheter.
52. Den tyska regeringen gör också gällande att förordning nr 2201/2003 inte innehåller något förfarande för äktenskapsskillnad av det slag som föreskrivs i artikel 12 i lagdekret nr 132/2014, eftersom äktenskapsskillnad genom ett icke-rättsligt förfarande inte innefattades i medlemsstaternas lagstiftningar vid den tidpunkt då förordning nr 2201/2003 antogs. Såsom punkterna 32–38 i detta förslag till avgörande illustrerar finns det ingenting i lydelsen, sammanhanget eller de mål som eftersträvas med förordning nr 2201/2003 som stöder slutsatsen att EU-lagstiftaren hade för avsikt att utesluta sådana förfaranden från det system för automatiskt erkännande som inrättas genom förordning nr 2201/2003; indikatorerna tyder snarare på det motsatta.
53. Genom ett liknande resonemang hävdar den tyska regeringen att de ändringar av förordning nr 2201/2003 som infördes genom förordning nr 2019/1111 var nödvändiga för att icke-rättsliga förfaranden för äktenskapsskillnad skulle omfattas av tillämpningsområdet för den förstnämnda förordningen, och att dessa ändringar gäller från den 1 augusti 2022, varför de inte är tidsmässigt tillämpliga (ratione temporis) på de faktiska omständigheterna i målet vid den hänskjutande domstolen.
54. Jag har tre anmärkningar med avseende på dessa argument. För det första talar lagstiftaren genom de texter den antar. Om de begrepp som används ger tydligt utrymme för viss tolkning, så är det rättsväsendets plikt att vidta sådan tolkning. För det andra är det inte på något sätt ovanligt att EU-domstolarna uppmanas att tolka lagstiftning mot bakgrund av faktiska eller rättsliga omständigheter som uppstår efter att lagstiftningen har antagits. Såsom generaladvokat Wathelet erinrade om, och flera generaladvokater tidigare har framhållit i förslag till avgöranden, måste unionsrätten tolkas mot bakgrund av nuvarande förhållanden och med beaktande av dagens verklighet. Juridiken kan inte avskärma sig från den sociala verkligheten, utan bör anpassa sig till denna på så kort tid som möjligt. Den riskerar annars att upprätthålla förlegade ståndpunkter och därigenom bli statisk.(34) I enlighet med den uppfattningen måste unionsrätten tolkas på ett dynamiskt sätt för att undvika att den blir ”fossiliserad”. För det tredje är det inte möjligt att tolka bestämmelser i unionsrätten mot bakgrund av ändringar i lagstiftning som har antagits senare.(35) Såsom den tyska regeringen själv medger är förordning nr 2019/1111 inte tidsmässigt tillämplig på det aktuella målet (ratione temporis). Det är därför inte möjligt att dra några slutsatser av den vid tolkningen av förordning nr 2201/2003.
55. För fullständighetens skull kommer jag att diskutera omfattningen av undantaget för ordre public beträffande det automatiska erkännandet av domar om äktenskapsskillnad som erhålls i andra medlemsstater och som regleras av förordning nr 2201/2003, vilket den polska regeringen till viss del hänvisade till vid förhandlingen. Artikel 22 i förordning nr 2201/2003 innehåller en uttömmande förteckning över undantag från den princip om ömsesidigt erkännande som föreskrivs i artikel 21. Enligt artikel 22 a i förordning nr 2201/2003 ska en dom om äktenskapsskillnad inte erkännas om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public).
56. Domstolen har konstaterat att förordning nr 2201/2003 bygger på tanken att erkännandet och verkställigheten av domar som meddelas av medlemsstater utgår från principen om ömsesidigt förtroende.(36) Som en följd av detta bör skälen för att vägra erkännande begränsas till ett minimum.(37) Vägran att erkänna en dom på grund av att den strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) ska därmed tolkas restriktivt, eftersom sådan vägran utgör ett hinder för förverkligandet av ett av de grundläggande målen med förordning nr 2201/2003.(38) Följaktligen kan grunderna för rättsordningen (ordre public) endast användas som ett skäl för att vägra erkännandet av en dom i exceptionella fall.(39)
57. Även om det i princip står medlemsstaterna fritt att bestämma vilka krav som grunderna för rättsordningen ställer, ska gränserna för begreppet ordre public fastställas med hänsyn till hänvisningarna i artikel 22 a i förordning nr 2201/2003.(40) Det ankommer således på domstolen att kontrollera gränserna inom vilka en myndighet i en medlemsstat kan tillämpa detta begrepp för att inte erkänna en dom från en behörig domstol eller myndighet i en annan medlemsstat.(41) Tillämpning av undantaget för grunderna för rättsordningen (ordre public) ska därmed komma i fråga endast om erkännandet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat på ett oacceptabelt sätt skulle innebära en konflikt med rättsordningen i den stat där domen görs gällande, eller, med andra ord, innebär ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses vara fundamental i rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande.(42) Omfattningen av undantaget för ordre public begränsas också genom artikel 25 i förordning nr 2201/2003, enligt vilken erkännande av en dom inte får vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap under samma omständigheter.
58. I detta sammanhang kan domstolens dom i målet Coman vara relevant.(43) Skyldigheten för en medlemsstat att erkänna ett äktenskap mellan personer av samma kön som lagligen ingåtts i en annan medlemsstat i syfte att ge uppehållsrätt till en tredjelandsmedborgare undergräver inte äktenskapet som institution i den förstnämnda medlemsstaten och innebär inte att den senare ska föreskriva en möjlighet för personer av samma kön att ingå äktenskap. Skyldigheten att erkänna äktenskap som lagligen ingåtts i en annan medlemsstat syftar enbart till att möjliggöra för personer att utöva sina rättigheter enligt unionsrätten.(44) En skyldighet för en medlemsstat att erkänna sådana äktenskap innebär inte någon kränkning av dess lag och ordning (ordre public), även om lagen i den berörda medlemsstaten förbjuder samkönade äktenskap.(45)
59. En medlemsstat kan således inte åberopa undantaget för ordre public i artikel 22 i förordning nr 2201/2003 för att motivera vägran att erkänna en dom om äktenskapsskillnad som erhållits i en annan medlemsstat på grund av det faktum att förfarandet genom vilket domen utfärdades inte finns i liknande eller identisk form i rättssystemet i den medlemsstat där domen görs gällande.
60. Slutligen bör det betonas att det ovan anförda inte innebär någon skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att äktenskapsskillnad kan beviljas genom ett icke-rättsligt förfarande.
61. Följaktligen föreslår jag att domstolen besvarar den hänskjutande domstolens första fråga på följande sätt. Upplösandet av ett äktenskap genom ett lagstadgat förfarande vari var och en av makarna personligen försäkrar att de önskar skiljas, inför en tjänsteman i civilståndsärenden, som bekräftar denna överenskommelse i makarnas närvaro inte mindre än trettio dagar senare och efter att ha verifierat att de villkor som krävs enligt lag för upplösande av äktenskapet är uppfyllda, nämligen att makarna inte har minderåriga barn eller vuxna barn som saknar rättskapacitet eller är allvarligt handikappade eller ekonomiskt beroende samt att överenskommelsen mellan makarna inte innehåller villkor om överlåtelse av tillgångar, är en dom om äktenskapsskillnad, i den mening som avses i förordning nr 2201/2003.
B. Den andra frågan
62. För det fall att domstolen besvarar den första frågan nekande, frågar den hänskjutande domstolen om regeln om officiella handlingar och överenskommelser i artikel 46 i förordning nr 2201/2003 kan tillämpas på en dom om äktenskapsskillnad som har meddelats enligt det förfarande som beskrivs i punkt 14 i detta förslag till avgörande.
63. Den tyska regeringen anser att denna fråga bör besvaras nekande, eftersom överenskommelsen om äktenskapsskillnad mellan makarna inte är ett verkställbart avtal enligt italiensk lagstiftning, vilket är det krav som uppställs i artikel 46 i förordning nr 2201/2003 för att en sådan överenskommelse ska kunna omfattas av det system för automatiskt erkännande som införts genom förordningen.
64. Den franska regeringen, som begränsade sina synpunkter till den andra frågan, föreslår, med stöd av den estniska regeringen, att överenskommelsen i fråga är en officiell överenskommelse eller ett officiellt avtal mellan parterna som, förutsatt att den är verkställbar enligt italiensk lagstiftning, bör erkännas som sådan. Mot bakgrund av det föreslagna svaret på den första frågan anser kommissionen att det saknas anledning att besvara den andra frågan.
65. Såsom framgår av mitt föreslagna svar på den första frågan anser jag att en dom om äktenskapsskillnad som beslutats enligt det förfarande som beskrivs i punkt 14 i detta förslag till avgörande är en dom om äktenskapsskillnad, i den mening som avses i förordning nr 2201/2003. Av detta följer att den äktenskapsskillnad som är föremål för beslutet om hänskjutande varken är en officiell överenskommelse eller ett officiellt avtal mellan parterna, i den mening som avses i artikel 46 i förordning nr 2201/2003.
V. Förslag till avgörande
66. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som har ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt:
Upplösandet av ett äktenskap genom ett lagstadgat förfarande vari var och en av makarna personligen försäkrar att de önskar skiljas, inför en tjänsteman i civilståndsärenden, som bekräftar denna överenskommelse i makarnas närvaro inte mindre än trettio dagar senare och efter att ha verifierat att de villkor som krävs enligt lag för upplösande av äktenskapet är uppfyllda, nämligen att makarna inte har minderåriga barn eller vuxna barn som saknar rättskapacitet eller är allvarligt handikappade eller ekonomiskt beroende samt att överenskommelsen mellan makarna inte innehåller villkor om överlåtelse av tillgångar, är en dom om äktenskapsskillnad i den mening som avses i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar.