Language of document : ECLI:EU:F:2014:55

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 30 april 2014

Mål F‑28/13

José Manuel López Cejudo

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål − Utredning som utförts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) − Dagtraktamente − Artikel 10 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna − Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp − Avdrag på lönen − Artikel 85 i tjänsteföreskrifterna − Uppsåt att vilseleda administrationen – Rimlig tidsfrist”

Saken:      Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, av José Manuel López Cejudo, med yrkande om ogiltigförklaring av ett besked av den 6 juli 2012, varigenom Europeiska kommissionens tillsättningsmyndighet (nedan kallad tillsättningsmyndigheten) underrättat sökanden om sitt beslut att återkräva de dagtraktamenten, jämte ränta, som sökanden erhållit år 1997 och år 1998 samt om ogiltigförklaring av beslut av den 17 december 2012, varigenom tillsättningsmyndigheten avslagit sökandens klagomål avseende dessa dagtraktamenten (nedan kallat beslutet om avslag på klagomålet).

Avgörande:      Talan ogillas. José Manuel López Cejudo ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Artikel 296 andra stycket FEUF; tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

2.      Tjänstemän – Ersättning för utlägg – Dagtraktamente – Villkor för beviljande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 20 och 71; bilaga VII, artikel 10.2)

3.      Tjänstemän – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Villkor – Uppenbart ogrundad utbetalning – Den berördes vetskap om detta – Kriterier

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 85; bilaga III, artikel 10)

4.      Tjänstemän – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Preskriptionstid – Den anställde har uppsåtligen vilselett administrationen – Preskriptionsfristen kan inte åberopas gentemot administrationen – Åsidosättande av omsorgsplikten – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 11, 71 och 85 andra stycket)

1.      Kravet i artikel 296 andra stycket FEUF, vilket även ställs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, syftar dels till att göra det möjligt för personaldomstolen att pröva lagenligheten av ett beslut som går någon emot, dels till att ge den som berörs av ett sådant beslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas. Den berörde ska följaktligen i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som denne mottar det beslut som går denne emot. När tillsättningsmyndigheten har gett en adekvat motivering i beslutet om avslag på klagomålet och detta beslut bekräftar det besked varigenom samma myndighet underrättat sökanden om sitt beslut att återkräva dagtraktamentena, är det motiveringen i beslutet att avslå klagomålet som ska beaktas vid prövningen av lagenligheten av den ursprungliga rättsakt som går sökanden emot, eftersom denna motivering anses sammanfalla med denna rättsakt. Ett beslut ska anses vara tillräckligt motiverat om den rättsakt mot vilken talan riktas har tillkommit i ett sammanhang som är känt för tjänstemannen i fråga, i förevarande fall genom att han hörts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) vid olika tillfällen, så att han har möjlighet att förstå innebörden av den vidtagna åtgärden. Den omständigheten att sökanden har författat ett utförligt klagomål visar helt tydligt att han har förstått varför kommissionen, genom det omtvistade beskedet, beslutat att återkräva de omtvistade dagtraktamentena.

(se punkterna 34 och 36−38)

Hänvisning till

Domstolen: 26 november 1981, Michel mot parlamentet, 195/80, punkt 22; 7 mars 1990, Hecq mot kommissionen, C‑116/88 och C‑149/88, punkt 26; 28 februari 2008, Neirinck mot kommissionen, C‑17/07 P, punkt 50

Personaldomstolen: 13 februari 2012, Marcuccio mot kommissionen, F‑118/11 R, punkt 73; 19 mars 2013, Infante Garcia-Consuegra mot kommissionen, F‑10/12, punkt 14, och där angiven rättspraxis; 11 juli 2013, Tzirani mot kommissionen, F‑46/11, punkterna 138−140

2.      När en tjänsteman är tvungen att byta bosättningsort för att uppfylla villkoren i artikel 20 i tjänsteföreskrifterna syftar dagtraktamentet i huvudsak till att kompensera för kostnader och olägenheter som har orsakats av att det blivit nödvändigt att flytta och tillfälligt installera sig på den nya tjänstgöringsorten. För att dagtraktamente ska beviljas måste således två villkor vara uppfyllda. För det första måste den berörde ha flyttat för att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 20 i tjänsteföreskrifterna, och för det andra måste han ha orsakats kostnader och olägenheter som beror på att det blivit nödvändigt att flytta eller tillfälligt installera sig på anställningsorten. Eftersom de två villkoren är kumulativa, kan dagtraktamente särskilt inte beviljas en tjänsteman som inte har orsakats sådana kostnader eller olägenheter. Även om rätten till dagtraktamente uppkommer redan innan den berörde bosatt sig på den nya anställningsorten, så föreskriver artikel 10.2 tredje stycket i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna emellertid att denna ersättning i intet fall ska beviljas efter den dag då tjänstemannen flyttar för att uppfylla kraven i artikel 20 i tjänsteföreskrifterna. Flyttdagen utgör således ett slutdatum som automatiskt gör att rätten till dagtraktamente upphör. Den omständigheten att det finns ett sådant slutdatum för ersättningen förändrar dock inte det faktum att den berörde, för att kunna erhålla denna ersättning, åtminstone måste uppfylla de två villkor som föreskrivs i artikel 20 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 43, 44, 46 och 47)

Hänvisning till

Domstolen: 5 februari 1987, Mouzourakis mot parlamentet, 280/85, punkt 9

Förstainstansrätten: 10 juli 1992, Benzler mot kommissionen, T‑63/91, punkt 20

Personaldomstolen: 2 december 2008, Baniel-Kubinova m.fl. mot parlamentet, F‑131/07, punkterna 17 och 24; Infante Garcia-Consuegra mot kommissionen, ovannämnd, punkt 29 och där angiven rättspraxis

3.      Av artikel 85 första stycket i tjänsteföreskrifterna framgår att felaktigt utbetalda belopp kan återkrävas bara om det bevisas antingen att mottagaren av beloppet faktiskt känt till att betalningen är felaktig, eller att felet är så uppenbart att mottagaren måste ha känt till det. Varje normalt aktsam tjänsteman anses härvid ha kännedom om tjänsteföreskrifternas innehåll. Med hänsyn till sökandens tjänstegrupp, hans höga lönegrad, hans långa tid i tjänsten och hans omfattande erfarenhet både vad avser budgetfrågor och av att byta anställningsorter kan han dessutom inte med rimlighet påstå att reglerna om dagtraktamente framstod som komplicerade för honom och att han inte kunde ta reda på vad som gällde.

(se punkterna 61−63)

Hänvisning till

Domstolen: 11 oktober 1979, Berghmans mot kommissionen, 142/78, punkt 9

Förstainstansrätten: 19 maj 1999, Connolly mot kommissionen, T‑34/96 och T‑163/96, punkt 168; 15 juli 2004, Gouvras mot kommissionen, T‑180/02 och T‑113/03, punkt 111; 16 maj 2007, F mot kommissionen, T‑324/04, punkterna 144 och 145, och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: 9 september 2008, Ritto mot kommissionen, F‑18/08, punkt 29; 12 mars 2014, CR/parlamentet, F‑128/12, punkt 45

4.      Syftet med artikel 85 i tjänsteföreskrifterna är rent allmänt att skydda Europeiska unionens ekonomiska intressen, särskilt i förhållandet mellan unionens institutioner och deras anställda, det vill säga personer som är skyldiga att visa dessa institutioner särskild lojalitet, vilket det formellt erinras om i artikel 11 i tjänsteföreskrifterna. Artikel 85 andra stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna rör en situation där en anställd, genom åtgärder som syftar till att kunna få en felaktig utbetalning, uppsåtligen har vilselett tillsättningsmyndigheten, exempelvis genom att underlåta att upplysa densamma om samtliga relevanta omständigheter som rör dennes personliga situation, eller genom att underlåta att upplysa densamma om förändringar som uppstått i hans personliga situation, eller genom att vidta åtgärder som gör det svårare för tillsättningsmyndigheten att se att utbetalningen är felaktig, däribland felaktiga eller ofullständiga uppgifter.

Dagtraktamente är en i tiden återkommande ersättning. Den berörde måste således inte bara uppfylla villkoren för beviljande när den ursprungliga ansökan gavs in, utan under hela den period som sådan ersättning kan utgå. Den berörde måste således enligt lojalitetsplikten underrätta administrationen om varje förändring som kan tänkas påverka hans rätt till ersättningen i fråga. Om den berörde är osäker om han har rätt till dagtraktamente kan han dessutom fråga administrationen och berätta hur han själv har tolkat artikel 10 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, för att se till att han kan få del av huvuddelen av den ersättning som föreskrivs i artikel 71 i tjänsteföreskrifterna.

En talan kan inte bifallas med stöd av ett argument att administrationen, för att kunna åberopa artikel 85 andra stycket andra meningen i tjänsteföreskrifterna, inom fem år från den händelse som fått den att göra en felaktig utbetalning måste ha styrkt att den berörde uppsåtligt vilselett den och att preskriptionstiden annars ska anses ha löpt ut. Ett sådant argument strider nämligen mot bestämmelsens lydelse, och den ändamålsenliga verkan med bestämmelsen skulle gå förlorad om personaldomstolen godtog detta argument. När den berörde har visat uppsåt att vilseleda kan han inte göra gällande att tillsättningsmyndigheten har åsidosatt sin omsorgsplikt, när det är han som tjänsteman som har åsidosatt sin lojalitetsplikt. Artikel 11 i tjänsteföreskrifterna innehåller numer en formell erinran om denna lojalitetsplikt.

(se punkterna 66, 67, 69, 78, 79 och 103)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 29 september 2005, Thommes mot kommissionen, T‑195/03, punkt 126

Personaldomstolen: CR mot parlamentet, ovannämnd, punkt 61