Mål T‑436/10
(publicerat i utdrag)
HIT Groep BV
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Europeiska marknaden för stål för spännarmering – Fastställande av priser, uppdelning av marknaden och utbyte av känsliga affärsuppgifter – Beslut i vilket en överträdelse av artikel 101 FEUF konstateras – Regler om ett moderbolags ansvar för ett dotterbolags konkurrensbegränsande förfaranden – Presumtionen om att moderbolaget faktiskt utövar ett avgörande inflytande – Rimlig tidsfrist”
Sammanfattning – Tribunalens dom (sjätte avdelningen) av den 15 juli 2015
1. Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion om avgörande inflytande för ett moderbolag över helägda dotterbolag, även beträffande holdingbolag – Motbevisbar presumtion – Fastställande av affärspolicy – Kriterier för att bedöma huruvida denna eventuellt är självständig
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
2. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Bedömning av motiveringsskyldigheten med bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet – Nödvändighet att ange samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter – Föreligger inte
(Artikel 296 FEUF)
3. Unionsrätten – Principer – Proportionalitet – Räckvidd
4. Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier – Presumtion om avgörande inflytande för ett moderbolag över helägda dotterbolag, även beträffande holdingbolag –Bevisbörda för det bolag som önskar motbevisa presumtionen – Otillräcklig bevisning för att motbevisa presumtionen
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
5. Konkurrens – Unionsregler – Överträdelser – Ansvar – Kriteriet om ekonomisk kontinuitet för ett företag – Villkor
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53)
6. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Maxbelopp – Beräkning – Relevant omsättning – Den sammanlagda omsättningen för samtliga bolag som utgör en ekonomisk enhet och som agerar som ett företag vid tidpunkten för antagandet av bötesbeslutet
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
7. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Maxbelopp – Mål
(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
8. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Maxbelopp – Beräkning – Relevant omsättning – Omsättning under det räkenskapsår som föregick dagen för åläggande av böter – Räkenskapsår som kännetecknas av att vissa tillgångar överlåtits – Tillämpning av omsättningen från ett tidigare räkenskapsår som utgör det sista fullständiga räkenskapsåret då normal ekonomisk verksamhet bedrevs – Tillåtet beträffande ett holdingbolag
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
9. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Justering av grundbeloppet – Regler om förmånlig behandling – Befrielse från eller nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Villkor – Moderbolag och dotterbolag – Krav på ekonomisk enhet vid tidpunkten för samarbetet
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)
10. Konkurrens – Unionsregler – Dotterbolags överträdelse – Moderbolagets ansvar – Solidariskt betalningsansvar för böterna – Räckvidd – Moderbolag och dotterbolag som vid den tidpunkt då överträdelsen begicks utgjorde ett företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF och som vid den tidpunkt då beslutet om att ålägga böter antas inte längre utgör ett företag – Följder för fastställande av bötesbeloppet
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)
11. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier – Åsidosättande/överträdelse – Föreligger inte
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003)
12. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens skyldigheter – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Åsidosättande/överträdelse – Följder
(Artikel 101 FEUF; EES-avtalet, artikel 53; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.1; rådets förordning nr 1/2003)
1. Se domen.
(se punkterna 117–131, 147 och 148)
2. Se domen.
(se punkt 132)
3. Se domen.
(se punkt 133)
4. När det gäller överträdelser av konkurrensreglerna får kommissionen, om ett moderbolag innehar 100 procent av aktiekapitalet i dotterbolaget under den överträdelseperiod som fastställts gentemot bolaget, hävda att det förelåg en presumtion om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande, och i ett sådant fall, ankommer det inte på kommissionen att åberopa ytterligare bevisning i detta avseende. Härav följer att avsaknaden av relevans hos den ytterligare bevisning som åberopats av kommissionen saknar betydelse för moderbolagets ansvar, eftersom presumtionen om och ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande räcker för att fastställa dess ansvar, förutsatt att detta bolag inte lyckas kullkasta presumtionen.
Det förhållandet att moderbolaget är ett holdingbolag, utan operationell verksamhet, är inte tillräckligt för att undanröja presumtionen om utövandet av ett avgörande inflytande och medför inte någon omkastad bevisbörda. Det förhållandet att moderbolaget endast förvaltar sina innehav saknar betydelse med beaktande av dess bolagsform och verksamhetsföremål. Det är nämligen inte nödvändigt att bevisa att moderbolaget har haft ett inflytande på dotterbolagets politik inom de specifika områden som är föremål för överträdelsen. Härav följer att det förhållandet att moderbolaget inte självt var verksamt inom detta område, är inte heller tillräckligt för att motbevisa presumtionen om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande. Presumtionen om ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande kan inte motbevisas enbart genom att visa att dotterbolaget styr sin egen affärspolitik i strikt mening, såsom distributionsstrategi och priser, utan att erhålla riktlinjer från moderbolaget i detta avseende. Härav följer att dotterbolagets självständighet inte kan styrkas enbart genom att det visas att dotterbolaget självständigt styr specifika delar av affärspolitiken rörande försäljningen av de produkter som omfattas av överträdelsen. Eftersom dotterbolagets självständighet inte bedöms enbart med hänsyn till den löpande driften av ett företag, kan inte den omständigheten att dotterbolaget aldrig har infört någon särskild informationspolicy till fördel för moderbolaget på den berörda marknaden utgöra tillräcklig bevisning för dotterbolagets självständighet.
(se punkterna 138–142, 144 och 145)
5. För ett effektivt genomförande av konkurrensreglerna kan det likväl vara nödvändigt att undantagsvis tillskriva den nya innehavaren av det företag som deltagit i den konkurrensbegränsande samverkan, och inte den ursprungliga innehavaren, ansvar för detta agerande, under förutsättning att den nya innehavaren verkligen kan anses som efterträdare till den ursprungliga innehavaren, det vill säga om den ursprunglige innehavaren fortsätter att driva nämnda företag. Kriteriet ”ekonomisk kontinuitet” blir endast aktuellt i de fall då den juridiska person som är ansvarig för driften av företaget har upphört att existera i juridisk mening efter det att överträdelsen begicks eller om det skett omstruktureringar inom en företagskoncern där den ursprungliga innehavaren inte nödvändigtvis juridiskt sett upphör att existera, men inte längre utövar ekonomisk verksamhet på den relevanta marknaden och om det finns ett strukturellt samband mellan den ursprungliga och den nya innehavaren av det företag som deltar i den konkurrensbegränsande samverkan.
Principen om ekonomisk kontinuitet kan följaktligen inte tillämpas då moderbolag och dotterbolag inte längre tillhör samma koncern, utan då de har upphört att existera och det inte skett omstruktureringar inom koncernen inom ramen för vilken moderbolaget har strukturella band mellan den ursprungliga och den nya innehavaren av företaget.
Sanktionsåtgärder för överträdelser av konkurrensrätten och de böter som åläggs i samband med dessa har såväl en avskräckande som en repressiv verkan och sanktionsåtgärderna fortsätter att vara tillämplig på moderbolaget även om detta visserligen har begränsat sin ekonomiska verksamhet, men behållit en juridisk form som fortfarande gör det möjligt att påföra det sanktionsåtgärder.
(se punkterna 150, 151, 153 och 155)
6. Se domen.
(se punkt 161)
7. Se domen.
(se punkterna 174–177)
8. När det gäller begreppet ”föregående räkenskapsår” i den mening som avses i artikel 23.2 andra stycket i förordning nr 1/2003 avser detta i princip det senaste hela verksamhetsåret för det berörda företaget vid tidpunkten för beslutet. tillämpningen av den övre gränsen på 10 procent förutsätter dels att kommissionen har tillgång till uppgifter om omsättningen för det räkenskapsår som föregår den dag då beslutet antas, dels att dessa uppgifter motsvarar ett helt räkenskapsår med normal ekonomisk verksamhet under en tolvmånadersperiod.
Kommissionen vid beräkningen av den övre gränsen för böterna enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 i princip ska beakta det berörda företagets omsättning under det senaste hela verksamhetsåret vid tidpunkten för beslutet om åläggande av böter, följer det emellertid av sammanhanget och de syften som eftersträvas med den lagstiftning som nämnda bestämmelse ingår i, att när omsättningen för det räkenskapsår som föregår antagandet av kommissionens beslut inte motsvarar ett helt verksamhetsår med normal ekonomisk verksamhet under en tolvmånadersperiod och således inte ger någon användbar vägledning om det berörda företagets faktiska ekonomiska situation och vilket bötesbelopp som företaget skäligen ska åläggas, kan nämnda omsättning inte beaktas vid fastställandet av den övre gränsen för böterna. Under sistnämnda förhållande, som endast äger rum under särskilda förutsättningar, är kommissionen skyldig att hänföra sig till det senaste hela räkenskapsår under vilket företaget har bedrivit normal ekonomisk verksamhet för att fastställa den övre gränsen för böterna.
Med hänsyn till att den normala verksamheten i ett holdingbolag består i att förvärva företagsandelar, att förvalta dem, att uppbära avkastningen och att avyttra dessa andelar, är det förhållandet att ett bolag av detta slag bibehöll en begränsad finansiell reserv och en mycket låg omsättning inte tillräckligt som avgörande bevis på en normal ekonomisk verksamhet i nämnda bolag.
(se punkterna 178–180 och 185)
9. När det gäller överträdelser av konkurrensreglerna kan endast ett bolag som samarbetat med kommissionen på grundval av kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden (meddelandet om förmånlig behandling) beviljas nedsättning i enlighet med detta meddelande av de böter som, utan samarbetet, hade påförts bolaget. Denna nedsättning kan inte utvidgas till att omfatta ett bolag som, under en del av den tid som den aktuella överträdelsen pågick, ingick i den ekonomiska enhet som ett företag utgör, men som inte längre ingick i denna ekonomiska enhet vid den tidpunkt då sistnämnda företag samarbetade med kommissionen. Med beaktande av det mål som meddelandet om förmånlig behandling eftersträvar, att främja avslöjandet av beteenden som strider mot unionens konkurrensrätt, och i syfte att säkerställa en effektiv tillämpning av denna rätt, kan inget motivera att en nedsättning av böterna som beviljats ett företag på grund av dess samarbete med kommissionen ska utvidgas till att omfatta ett företag som, förvisso tidigare har kontrollerat den verksamhet som varit inblandad i den aktuella överträdelsen, men som inte självt har medverkat till att denna överträdelse avslöjades.
(se punkt 196)
10. När moderbolaget i materiellt hänseende inte har deltagit i kartellen och dess ansvar enbart grundas på dotterbolagets deltagande i nämnda kartell, är moderbolagets ansvar i sin helhet härlett och accessoriskt, och det är därmed avhängigt dotterbolagets ansvar. Moderbolagets ansvar kan således inte gå utöver dotterbolagets ansvar.
När det är fråga om två separata juridiska personer, såsom ett moderbolag och dess dotterbolag, som inte längre utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 101 FEUF vid tidpunkten för antagandet av beslutet att ålägga dem böter, påverkar denna princip emellertid inte beaktandet av omständigheter som hänför sig till respektive bolag i samband med beräkningen av bötesbeloppet. I ett sådant fall har vart och ett av dessa företag rätt till en individuell tillämpning av taket på 10 procent av omsättningen. Detsamma gäller beträffande huruvida bolaget kan komma i åtnjutande av förmånlig behandling, vilket inte kan begäras av ett bolag som, under en del av den tid då överträdelsen pågick, ingick i den ekonomiska enhet som utgjordes av ett företag, men som inte utgjorde en del av denna enhet när företaget samarbetade med kommissionen.
I den mån kommissionen har beaktat den tid som ett moderbolag respektive ett dotterbolag har ansetts vara ansvarigt för överträdelsen vid beräkningen av grundbeloppet, innebär ett eventuellt avdrag som gjorts med tillämpning av den övre gränsen på tio procent av deras omsättning och en eventuell minskning av bötesbeloppet för ett av företagen inte något åsidosättande av likabehandlingsprincipen, även om det slutliga bötesbelopp som åläggs moderbolaget, trots den kortare överträdelseperiod som fastställts för moderbolaget, bör vara högre än det bötesbelopp som påförs dotterbolaget. Ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen kan inte enbart grunda sig på ett påstående om att det förelåg en skillnad mellan det slutliga bötesbeloppet som ålagts moder- och dotterbolaget.
(se punkterna 213–216 och 225–228)
11. Se domen.
(se punkterna 238–241, 259 och 260)
12. Inom konkurrensrätten kan ett åsidosättande av principen om en rimlig tidsfrist för handläggning av administrativa förfaranden få två olika följder.
När åsidosättandet av principen om en rimlig tidsfrist har haft en inverkan på förfarandets utgång, kan ett sådant åsidosättande medföra att det angripna beslutet ogiltigförklaras. Dessutom kan, vad avser tillämpningen av konkurrensreglerna, den omständigheten att en rimlig tidsfrist överskridits endast utgöra grund för ogiltigförklaring av ett beslut i vilket en överträdelse konstateras då det fastställts att åsidosättandet av denna princip är till men för de berörda företagens rätt till försvar. Bortsett från detta specifika fall saknar, enligt förstainstansrätten, underlåtenheten att fatta beslut inom en rimlig tidsfrist betydelse för giltigheten av det administrativa förfarandet enligt förordning nr 1/2003. Iakttagandet av rätten till försvar utgör en grundläggande princip i konkurrensrätten. Eftersom det är av största vikt att nämnda rätt iakttas i sådana förfaranden som det förevarande är det betydelsefullt att förhindra att rätten ohjälpligt kan äventyras på grund av att ett utredningsskede blir utdraget och att denna tidsåtgång kan utgöra hinder för att skaffa fram bevis för att vederlägga ett påstående om att det har förekommit sådana beteenden som kan medföra ansvar för de berörda företagen. Av detta skäl ska prövningen av huruvida utövandet av rätten till försvar eventuellt har hindrats inte inskränkas till själva det skede under vilket denna rätt får full verkan, det vill säga det administrativa förfarandets andra skede. Bedömningen av ursprunget till att rätten till försvar eventuellt inte har getts full verkan ska utsträckas till att omfatta hela detta förfarande genom att beakta förfarandets totala handläggningstid.
När åsidosättandet av principen om en rimlig tidsfrist saknar inverkan på förfarandets utgång, kan ett sådant åsidosättande medföra att tribunalen, inom ramen för utövandet av dess obegränsade behörighet, på ett lämpligt sätt avhjälpa åsidosättandet till följd av att en rimlig tidsfrist inte har iakttagits under det administrativa förfarandet genom att i förekommande fall nedsätta det ålagda bötesbeloppet.
(se punkterna 242–246)