TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 13 mars 2013 (*)

”Bestämmelser för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter – Systemet för tilläggspension – Beslut om avslag på ansökningar som ingetts med stöd av bestämmelser som var i kraft före 2009 års ändring av systemet för tilläggspension – Invändning om rättsstridighet – Förvärvade rättigheter – Berättigade förväntningar – Proportionalitet – Likabehandling”

I de förenade målen T‑229/11 och T‑276/11,

Lord Inglewood, Penrith (Förenade kungariket), och de tio övriga sökande vilkas namn anges i bilagan, företrädda av advokaterna S. Orlandi, A. Coolen, J.‑N. Louis, É. Marchal och D. Abreu Caldas,

sökande i mål T‑229/11,

Marie-Arlette Carlotti, Marseille (Frankrike), företrädd av advokaterna S. Orlandi, A. Coolen, J.‑N. Louis, É. Marchal och D. Abreu Caldas,

sökande i mål T‑276/11,

mot

Europaparlamentet, företrätt av N. Lorenz, M. Windisch och K. Pocheć, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

angående talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut att avslå sökandenas ansökan om att uppbära frivillig tilläggspension i förtid, vid 60 års ålder eller till viss del i form av ett engångsbelopp,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent) samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 7 november 2012,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        Europaparlamentets presidium (nedan kallat presidiet) är ett organ vid parlamentet. Enligt artikel 22.2, med rubriken ”Presidiets uppgifter”, i parlamentets interna arbetsordning, i den lydelse som är tillämplig i förevarande fall (EUT L 44, 2005, s. 1), ska presidiet bland annat avgöra ekonomiska, organisatoriska och administrativa ärenden som rör parlamentsledamöterna.

2        Presidiet antog med stöd härav Bestämmelser om kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter (nedan kallade bestämmelserna för kostnadsersättning).

3        Den 12 juni 1990 antog presidiet Bestämmelser om systemet för (frivillig) tilläggspension för ledamöterna vid parlamentet (nedan kallade bestämmelserna om tilläggspension), vilka återfinns i bilaga VII till bestämmelserna för kostnadsersättning.

4        I bestämmelserna om tilläggspension, i den lydelse som var tillämplig i mars 2009, föreskrevs bland annat följande:

”Artikel 1

1.      I avvaktan på att enhetliga bestämmelser införs och oavsett pensionsrättigheterna i bilagorna I och II har Europaparlamentets ledamöter efter avgåendet från tjänsten rätt till en pension i form av en livränta, om de betalt frivilliga bidrag till pensionssystemet under minst två år. Denna livränta utbetalas från och med den första dagen i den kalendermånad som följer på det datum ledamoten fyller sextio år.

…

Artikel 2

1.      Pensionsbeloppet ska vara 3,5 procent av 40 procent av grundlönen för en domare vid Europeiska gemenskapernas domstol för varje fullgjort tjänsteår och en tolftedel av den summan för varje fullgjord månad.

2.      Den högsta pensionen ska vara 70 procent (och den lägsta 10,5 procent) av 40 procent av grundlönen för en domare vid Europeiska gemenskapernas domstol.

3.      Pensionen ska beräknas och betalas ut i EUR.

Artikel 3

Före detta ledamöter eller ledamöter som lämnar tjänsten före 60 års ålder kan begära att pensionen betalas ut omedelbart eller när som helst efter avgåendet från tjänsten och före 60 års ålder, förutsatt att de är minst 50 år. I det fallet ska pensionen beräknas på grundval av beloppet enligt artikel 2.1 multiplicerat med en koefficient som bestäms av den ålder då ledamoten börjar uppbära sin pension, i enlighet med vad som framgår av följande tabell …

Artikel 4 (betalning av en del av pensionen som ett engångsbelopp)

1.      Högst 25 procent av de pensionsrättigheter som uträknats på basis av artikel 2.1 kan utbetalas som ett engångsbelopp till medlemmar eller tidigare medlemmar i det frivilliga pensionssystemet.

2.      Den som väljer detta alternativ måste göra det före det datum då utbetalningarna inleds. Ett val som en gång gjorts kan inte ändras.

3.      Utbetalningen av ett engångsbelopp ska, med tillämpande av de betalningstak som avses i punkt 1 ovan, inte påverka eller minska pensionsrättigheterna för en ledamots efterlevande make/maka eller underhållsberättigade barn.

4.      Engångsbeloppet ska uträknas på basis av ledamotens ålder då pensionen utfaller till betalning, varvid följande tabell ska användas …

5.      Engångsbeloppet ska uträknas och utbetalas i EUR. Betalningen ska ske innan den första pensionen betalas ut.

…”

5        Tilläggspensionsfonden skapades av Europaparlamentets kvestorer i form av en förening utan vinstsyfte (ASBL) under namnet ”Pensionsfonder – Europaparlamentets ledamöter” (nedan kallad den ideella föreningen), som i sin tur bildade ett investeringsbolag med rörligt kapital (SICAV) enligt luxemburgsk rätt, benämnt ”Pensionsfonder – Europaparlamentets ledamöter, Investeringsbolag med rörligt kapital”. Detta bolag hade det tekniska ansvaret för investeringarna.

6        Ledamotsstadgan antogs genom Europaparlamentets beslut 2005/684/EG, Euratom av den 28 september 2005 (EUT L 262, s. 1) och trädde i kraft den 14 juli 2009, som var den första dagen under parlamentets sjunde valperiod.

7        Genom ledamotsstadgan inrättades ett slutligt pensionssystem för parlamentsledamöterna. Enligt systemet har de rätt till ålderspension, utan avgifter, när de fyller 63 år.

8        I ledamotsstadgan föreskrivs övergångsåtgärder som ska tillämpas på systemet för tilläggspension. I artikel 27 föreskrivs i detta avseende följande:

”1.      Den frivilliga pensionsfond som parlamentet har upprättat kommer efter ikraftträdandet av denna stadga att kvarstå för de ledamöter eller före detta ledamöter som redan förvärvat rättigheter i denna fond.

2.      De förvärvade rättigheterna skall till fullo kvarstå. Parlamentet kan fastställa förutsättningar och villkor för förvärv av nya rättigheter.

3.      Ledamöter som uppbär arvode [på grundval av stadgan] kan inte förvärva nya rättigheter i den frivilliga pensionsfonden.

4.      Fonden skall inte vara öppen för de ledamöter som väljs in i parlamentet för första gången efter det att denna stadga har trätt i kraft.

…”

9        Genom beslut av den 19 maj och den 9 juli 2008 antog presidiet tillämpningsföreskrifter för ledamotsstadgan (EUT C 159, 2009, s. 1) (nedan kallade tillämpningsföreskrifterna). Enligt artikel 73 i tillämpningsföreskrifterna trädde dessa i kraft samma dag som ledamotsstadgan, det vill säga den 14 juli 2009.

10      I artikel 74 i tillämpningsföreskrifterna föreskrivs att bestämmelserna för kostnadsersättning, med förbehåll för övergångsbestämmelserna i avdelning IV, upphör att gälla den dag då ledamotsstadgan träder i kraft.

11      I artikel 76 i tillämpningsföreskrifterna, med rubriken ”Tilläggspension”, föreskrivs följande:

”1.      De (frivilliga) tilläggspensioner som godkänts enligt bilaga VII till bestämmelserna för kostnadsersättning ska fortsätta att betalas ut genom tillämpning av den bilagan till de personer som mottagit en sådan pension före det datum då ledamotsstadgan träder i kraft.

2.      De pensionsrättigheter som förvärvats fram till den dag då ledamotsstadgan träder i kraft genom tillämpning av ovannämnda bilaga VII ska kvarstå. De betalas ut enligt villkoren i den bilagan.

3.      De ledamöter som valts 2009 och

a)      som var ledamöter under en föregående valperiod,

b)      som redan förvärvat eller höll på att förvärva pensionsrättigheter enligt systemet med tilläggspensioner,

c)      för vilka den medlemsstat där ledamoten blivit vald beslutat om ett undantag i enlighet med artikel 29 i ledamotsstadgan eller som enligt artikel 25 i ledamotsstadgan själva valt ett nationellt system,

d)      som inte har rätt till en nationell pension eller en EU-pension till följd av utövandet av mandatet som ledamot i Europaparlamentet,

kan förvärva nya rättigheter i enlighet med nämnda bilaga VII efter det datum då ledamotsstadgan träder i kraft.

4.      Avgifterna till tilläggspensionen ska betalas via ledamöternas privata fonder.”

12      Den 9 mars 2009, till följd av en konstaterad försämring av tilläggspensionsfondens ekonomiska situation, beslutade presidiet följande:

–        ”–      att bilda en arbetsgrupp ... som ska sammanträda med företrädare för styrelsen för pensionsfonderna för att utvärdera situationen,

–        … med omedelbar verkan, som säkerhets- och försiktighetsåtgärd, avskaffas möjligheten att tillämpa artiklarna 3 och 4 i bilaga VII till bestämmelserna för kostnadsersättning,

–        … att dessa försiktighetsåtgärder ska granskas av presidiet vid ett senare sammanträde, mot bakgrund av fastställda omständigheter och resultaten från kontakterna med arbetsgruppen samt dess slutsatser.”

13      Presidiet beslutade den 1 april 2009 att ändra bestämmelserna av den 12 juni 1990 (nedan kallat beslutet av den 1 april 2009). Ändringarna omfattar bland annat följande åtgärder:

–        Höjning med verkan från och med den första dagen under parlamentets sjunde valperiod – det vill säga den 14 juli 2009 – av pensionsåldern från 60 till 63 år (artikel 1 i bestämmelserna om tilläggspension).

–        Avskaffande med omedelbar verkan av möjligheten att få en del av pensionsrättigheterna utbetalda som engångsbelopp (artikel 3 i bestämmelserna om tilläggspension).

–        Avskaffande med omedelbar verkan av möjligheten till förtidspension från och med 50 års ålder (artikel 4 i bestämmelserna om tilläggspension).

14      För att motivera dessa åtgärder anförde presidiet i skälen 1 och 2 i beslutet av den 1 april 2009 att det skett en kraftig försämring av pensionsfonden till följd av effekterna av den pågående finansiella och ekonomiska krisen och att fondens likvida medel riskerade att bli otillräckliga från och med år 2010, efter ikraftträdandet av ledamotsstadgan i juli 2009, till följd av att medlemmarna upphörde att betala avgifter och på grund av otillräcklig avkastning för att åtagandet att betala pensioner skulle kunna uppfyllas. Presidiet anförde att risken följaktligen fanns att pensionsfonden tvingades likvidera tillgångar och att åtgärder således borde vidtas för att i så stor utsträckning som möjligt bevara fondens likviditet.

 Bakgrund till tvisten

15      Sökandena, det vill säga Lord Inglewood och de tio övriga sökande vilkas namn anges i bilagan samt Marie-Arlette Carlotti, har varit ledamöter av parlamentet. De har i denna egenskap anslutit sig till systemet med tilläggspensioner och betalat in avgifter till fonden under olika perioder som har infallit före juli månad 2009.

16      Sökandena väckte talan om ogiltigförklaring av besluten av den 9 mars 2009 (se ovan punkt 12) och av den 1 april 2009 genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 19 maj och den 10 augusti 2009. Den 15 december 2010 avvisade tribunalen talan i de förenade målen T‑219/09 och T‑326/09, Albertini m.fl. mot parlamentet (REU 2010, s. II‑5935), bland annat med motiveringen att sökandena inte personligen berördes av beslutet av den 1 april 2009, vilken är en rättsakt med allmän giltighet.

17      Genom skrivelser som tillställdes parlamentet den 20 januari och den 15 mars 2011 ansökte sökandena om utbetalning av tilläggspension med stöd av de bestämmelser som var i kraft före antagandet av beslutet av den 1 april 2009.

18      Georges Berthu, Guy Bono, Marie-Arlette Carlotti, Brendan Donnelly, Catherine Guy‑Quint, William Richard Inglewood, Nicole Thomas‑Mauro, Gary Titley, Vincenzo Viola och Maartje van Putten ansökte om utbetalning av pensionen vid 60 års ålder. David Robert Bowe och Christine Margaret Oddy ansökte om utbetalning av förtidspensionen (i David Robert Bowes fall från och med 56 års ålder, och utan precisering av den exakta tidpunkten i Christine Margaret Oddys fall). David Robert Bowe ansökte dessutom om att tilläggspensionen delvis skulle utbetalas som ett engångsbelopp. Brendan Donnelly, William Richard Inglewood, Christine Margaret Oddy och Gary Titley uppgav att de också avsåg att ansöka om en sådan utbetalning av sina pensioner som ett engångsbelopp, men de hade vid denna tidpunkt inte uttryckligen gjort någon sådan ansökan.

19      Sökandena underrättades genom skrivelser som skickades av parlamentet mellan den 10 februari och den 28 mars 2011 om att deras ansökningar hade avslagits (nedan kallade de angripna besluten). I dessa skrivelser framhöll chefen för enheten ”Ersättning och sociala rättigheter för ledamöter” vid parlamentet bland annat att pensionsåldern för före detta ledamöter genom beslutet av den 1 april 2009 hade höjts från 60 år till 63 år och att möjligheten att betala ut en del av pensionsrättigheterna som ett engångsbelopp hade avskaffats.

 Förfarandet och parternas yrkanden

20      Sökandena väckte talan i förevarande mål genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 20 april 2011 respektive den 31 maj 2011.

21      Efter att ha hört parterna beslutade ordföranden på tribunalens fjärde avdelning den 15 september 2011 att förena målen vad gäller det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.

22      Sökandena ingav vissa handlingar och besvarade tribunalens frågor den 5 respektive den 17 oktober 2012, till följd av en av tribunalen beslutad åtgärd för processledning.

23      Den 29 oktober 2012 ställde tribunalen såsom en åtgärd för processledning ett antal frågor till parlamentet som skulle besvaras under förhandlingen.

24      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        fastställa att beslutet av den 1 april 2009 är rättsstridigt,

–        ogiltigförklara de angripna besluten, och

–        förplikta parlamentet att betala rättegångskostnaderna.

25      Parlamentet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

26      Sökandena har till stöd för sin talan framställt en invändning om rättsstridighet med avseende på beslutet av den 1 april 2009, och åberopat fem grunder, i huvudsak till stöd för nämnda invändning. Den första grunden avser åsidosättande av förvärvade rättigheter, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. Som andra grund har sökandena gjort gällande att proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling har åsidosatts. Som tredje grund har sökandena gjort gällande att artikel 29 i bestämmelserna för kostnadsersättning har åsidosatts. Den fjärde grunden avser en uppenbart oriktig bedömning, och den femte ett åsidosättande av principen om lojalitet vid fullgörelse av avtal.

27      Innehållet i de angripna besluten, det vill säga att sökandena nekas att uppbära tilläggspensionen vid 60 års ålder, i förtid eller till viss del som ett engångsbelopp, är en följd av beslutet av den 1 april 2009, genom vilket dessa möjligheter avskaffades. Således fanns det inget utrymme för att besluta på något annat sätt, och talan kan endast bifallas om invändningen om rättsstridighet godtas. Om däremot ingen rättsstridighet kan konstateras med avseende på beslutet av den 1 april 2009, ska talan ogillas.

 Den första grunden: Åsidosättande av förvärvade rättigheter, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar

28      Den första grund som framställts av sökandena består av två delgrunder. Den första av dessa avser åsidosättande av förvärvade rättigheter, och den andra åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

 Den första delgrunden: Åsidosättande av sökandenas förvärvade rättigheter

29      Sökandena har åberopat unionens rättspraxis enligt vilken det i princip inte är möjligt att ifrågasätta förvärvade rättigheter. De anser att höjningen av pensionsåldern till 63 år strider mot artikel 27.2 i ledamotsstadgan (se ovan punkt 8). De finner att de före den 1 april 2009 förvärvade en rätt till tilläggspension. Denna rätt uppstod enligt sökandena efter minimiperioden för avgiftsbetalning, och villkoren för att komma i åtnjutande av den ska således fastställas med tillämpning av betalningsreglerna i bestämmelserna av den 12 juni 1990, som vid den tiden var i kraft. I samband med repliken tillade de, i enlighet med tribunalens dom av den 18 oktober 2011 i mål T‑439/09, Purvis mot parlamentet (REU 2011, s. II‑7231), att beslutet av den 1 april 2009 inte kan tillämpas på de åtta sökande som hade avträtt sina uppdrag som ledamöter före år 2009, därför att dessa redan hade förvärvat en rätt till pension vid den tidpunkt då de avgick från sin tjänst.

30      Parlamentet har gjort gällande att villkoren för att förvärva rätt till tilläggspension, vilka anges i bestämmelserna av den 12 juni 1990, är kumulativa och att det således endast är när det sista av dessa villkor är uppfyllt som det uppstår en pensionsrättighet.

31      Då sökandena har gjort gällande att beslutet av den 1 april 2009 har åsidosatt deras förvärvade rättigheter, ska tribunalen först och främst pröva huruvida de verkligen hade förvärvat en rätt till tilläggspension vid det datum då beslutet trädde i kraft.

32      Det ska påpekas att beslutet av den 1 april 2009 äger allmän giltighet och har föreskrivande karaktär, eftersom det är tillämpligt på parlamentsledamöter i allmänhet som är, eller kan komma att bli, anslutna till tilläggspensionssystemet (beslutet i det ovan i punkt 16 nämnda målet Albertini m.fl. mot parlamentet, punkt 42). Eftersom beslutet utgör en rättsakt med allmän giltighet som inte riktar sig till en viss adressat behövdes det inte någon individuell delgivning för att det skulle träda i kraft, men däremot ett offentliggörande. Det är nämligen en grundläggande princip i Europeiska unionens rättsordning att en rättsakt från en offentlig myndighet inte kan göras gällande mot enskilda innan dessa har haft möjlighet att få kännedom om den (domstolens dom av den 25 januari 1979 i mål 98/78, Racke, REG 1979, s. 69, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 4, s. 275).

33      Eftersom det inte rörde sig om en rättsakt som enligt artikel 254 EG skulle offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning ska varje annan ändamålsenlig form av offentliggörande anses som tillfredsställande. Då beslutet av den 1 april 2009 utgjorde en rättsakt rörande parlamentets interna organisation, måste det, såsom parlamentet har gjort gällande, godtas att de berörda personerna gavs kännedom om beslutet i enlighet med de regler som uppställts inom institutionen avseende sådana åtgärder. Tribunalen konstaterar att domstolen har slagit fast att det ska godtas att ledamöter som har inlett sina mandatperioder underrättas om en ändring i en bilaga till bestämmelserna för kostnadsersättning genom användning av de traditionella metoderna för parlamentets interna kommunikation, och att en sådan ändring inte behövde delges de berörda ledamöterna personligen med mottagningskvitto (domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑470/00 P, parlamentet mot Ripa di Meana m.fl., REG 2004, s. I‑4167, punkterna 67 och 70).

34      Tribunalen finner härvid att det var tillräckligt med ett offentliggörande på parlamentets intranät, i enlighet med parlamentets praxis, när det gäller de parlamentsledamöter som vid den aktuella tiden utövade ett mandat. Däremot behövdes det ett offentliggörande på internet för de före detta ledamöterna, vilka inte längre hade tillgång till parlamentets intranät. Det ska således undersökas vid vilken tidpunkt ett sådant offentliggörande ägde rum i det aktuella fallet.

35      Vid besvarandet av frågorna från tribunalen uppgav parlamentet för det första att rapporten från presidiets möte den 1 april 2009, som innehöll beslutet av den 1 april 2009, hade lagts ut på intranätet i samtliga språkversioner den 11 maj 2009. För det andra angav parlamentet att beslutet fanns tillgängligt på parlamentets webbplats från och med den 12 eller 13 maj 2009, förutom den danska och den slovakiska språkversionen som blev tillgängliga först den 27 maj 2009. Dessa uppgifter, som styrktes med skärmbilder som visar att handlingarna i fråga skapades och ändrades vid de angivna tidpunkterna, har inte bestritts av sökandena.

36      Således underkänner tribunalen sökandenas argument att beslutet av den 1 april 2009 inte kan göras gällande mot dem på grund av att det inte delgetts dem i vederbörlig ordning.

37      Tribunalen finner att parlamentet således har styrkt att beslutet av den 1 april 2009 hade offentliggjorts på parlamentets intranät den 11 maj 2009 och på parlamentets webbplats den 13 och den 27 maj 2009, beroende på språkversion. Eftersom beslutet utgjorde en rättsakt med allmän giltighet måste det dock träda i kraft vid samma tidpunkt för samtliga de personer vilkas rättsliga ställning påverkas av beslutet, detta på grund såväl av rättssäkerhetsskäl som av skäl hänförliga till likabehandlingsprincipen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 mars 2011 i mål C‑221/09, AJD Tuna, REU 2011, s. I‑1655, punkt 113). Dessutom konstaterar tribunalen att eftersom det är ett villkor för att en rättsakt från en offentlig myndighet ska kunna göras gällande mot enskilda att dessa har haft möjlighet att få kännedom om den, såsom det har erinrats om ovan i punkt 32, är det den tidpunkt då den sista av dessa personer fick en sådan möjlighet som ska beaktas i detta avseende.

38      Sålunda konstaterar tribunalen, mot bakgrund av omständigheterna i det aktuella fallet och särskilt av att vissa av de personer som berörs av beslutet av den 1 april 2009 inte längre hade tillgång till parlamentets interna kommunikationsmedel, att beslutet trädde i kraft den 27 maj 2009, för samtliga de personer som var anslutna till systemet med tilläggspension. Således är frågan huruvida sökandena vid den tidpunkten hade förvärvat några rättigheter.

39      Det ska göras en åtskillnad mellan å ena sidan rätten till ”normal” tilläggspension vid 60 års ålder och å andra sidan rätten till förtida tilläggspension från och med 50 års ålder, samt rätten att delvis uppbära pensionen som ett engångsbelopp.

–       Rätten till tilläggspension vid 60 års ålder

40      Enligt artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990 (se ovan punkt 4) ”har Europaparlamentets ledamöter efter avgåendet från tjänsten rätt till en pension i form av en livränta, om de betalt frivilliga bidrag till [tilläggs]pensionssystemet under minst två år. Denna livränta utbetalas från och med den första dagen i den kalendermånad som följer på det datum ledamoten fyller sextio år.” Det framgår tydligt av bestämmelsens lydelse att för att en ledamot ska förvärva en rätt till tilläggspension måste han eller hon uppfylla samtliga villkor, det vill säga att vederbörande för det första ska ha betalat avgifter till tilläggspensionssystemet under minst två år, för det andra ha avgått från sin tjänst och för det tredje ha fyllt sextio år[*]. Det är således först när en ledamot eller en före detta ledamot uppfyller det sista av dessa villkor, vilket det än må vara, som en rätt till tilläggspension uppstår. [*Rättegångsspråkets version av den aktuella artikeln har en annan formulering än den svenska vad avser ålderskriteriet. Övers. anm.]

41      Denna slutsats påverkas inte av domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet. Sökandena har framför allt åberopat punkt 37 i den domen, som har följande lydelse:

”Förstainstansrätten har anfört att den 14 juli 2009 ska anses som den relevanta tidpunkten [för att fastställa tillämplig lag med avseende på sökandens rätt till pension]. Den omständighet som ger upphov till rätten till tilläggspension definieras i artikel 1.1 i bestämmelserna om tilläggspension som den tidpunkt då en ledamot avgår från tjänsten …, vilket är ostridigt mellan parterna i målet. Sökanden avgick dessutom från tjänsten detta datum. … Följaktligen ska den tidpunkt vid vilken sökanden förvärvade pensionsrättigheter, nämligen den 14 juli 2009, betraktas som relevant för att fastställa tillämplig lag i förevarande fall.”

42      Visserligen är den andra meningen i denna punkt formulerad på ett sådant sätt att den, om den läses separat, kan ge intrycket att det är parlamentsledamotens avgående från tjänsten som ger upphov till en rätt till tilläggspension. Av sammanhanget, och av andra punkter i domen, framgår dock att denna mening inte innehåller någon allmän princip, utan endast avser de konkreta omständigheterna i det målet, där sökandens avgående från tjänsten som parlamentsledamot var det sista av villkoren i artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990 som sökanden uppfyllde.

43      Tribunalen konstaterar för det första att den andra meningen i punkt 37 i domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet nämligen grundar sig på artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990, även om artikelns lydelse inte citeras. Där nämns, såsom det erinras om ovan i punkt 40, tre kumulativa villkor för förvärvandet av rätt till tilläggspension.

44      För det andra anges det i den andra meningen i punkt 38 i domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet att artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990 ska tolkas så, att parlamentsledamöterna i kraft av själva rättsförhållandet (ipso jure) erhåller pensionsrättigheter ”när de krav som anges där har uppfyllts”. Om endast kravet på avgående från tjänsten hade varit avgörande, skulle det vara ologiskt att tala om ”de krav” i plural.

45      För det tredje anges det i punkt 50 i domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet att ”ledamöterna [förvärvar] rätt till tilläggspension när de uppnår pensionsåldern som fastställs till 60 år i enlighet med [artikel 1] i bestämmelserna [av den 12 juni 1990]”. Att det i den här meningen endast är ett av de villkor som den aktuella bestämmelsen innehåller som nämns, vilket skiljer sig från det som nämnts tidigare, beror på att denna mening ingår i tribunalens vederläggning av ett specifikt argument som anfördes av sökanden i det aktuella målet. Vederläggningen baserades på ett resonemang kring ålder. Denna mening visar således, jämförd med andra meningen i punkt 37 i samma dom, att den omständigheten att ett av villkoren för att förvärva rätt till pension – vilka anges i artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990 – nämns separat, inte betyder att det är viktigare än de andra villkoren eller att det är det enda avgörande villkoret.

46      Vidare har sökandena själva i sina ansökningar – vilka ingavs innan dom meddelades i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet – åberopat det faktum att samtliga av dem har uppfyllt ett annat av de villkor som nämns i artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990, nämligen kravet på att under en viss period ha betalat in avgifter, till stöd för påståendet att de, enbart på grund av detta, hade förvärvat en rätt till pension, oberoende av deras ålder eller vid vilken tidpunkt de hade avgått från sina tjänster som parlamentsledamöter. Resonemanget ovan blandar samman uppfyllandet av kravet på betalning av avgifter under en viss minimiperiod med tidpunkten för förvärvande av rätt till pension och är ännu en illustration av att rätten till pension kan förvärvas först vid den tidpunkt då samtliga villkor i artikel 1.1 är uppfyllda (samtidigt).

47      Följaktligen hade sökandena ännu inte förvärvat någon rätt till tilläggspension den 27 maj 2009, eftersom ingen av dem då hade fyllt 60 år.

–       Rätten till förtida tilläggspension från och med 50 års ålder samt rätten att delvis uppbära pensionen som ett engångsbelopp

48      Till skillnad från vad som gäller rätten till ”normal” pension, som förvärvas ipso jure när ledamoten i fråga uppfyller de föreskrivna villkoren i artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990 (se ovan punkt 44), krävs det dessutom enligt den tidigare artikeln 3 första meningen i dessa bestämmelser, för förvärv av rätten till förtidspension, att den berörda har fyllt 50 år och att han eller hon har gett in en uttrycklig ansökan om sådan pension.

49      Tribunalen konstaterar dock att även om de flesta av sökandena – nämligen Georges Berthu, David Robert Bowe, Brendan Donnelly, William Richard Inglewood, Christine Margaret Oddy, Nicole Thomas‑Mauro, Vincenzo Viola och Maartje van Putten – hade rätt att ansöka om förtida tilläggspension innan beslutet av den 1 april 2009 trädde i kraft den 27 maj 2009, då samtliga av dessa personer vid den tidpunkten hade avgått från sina tjänster som parlamentsledamöter och var äldre än 50 år, hade ingen av dem gett in någon sådan ansökan före ovannämnda datum. Därmed har de inte kunnat förvärva någon rätt till förtidspension.

50      Vad beträffar rätten till utbetalning av en del av tilläggspensionen som ett engångsbelopp konstaterar tribunalen att det endast handlar om ett möjligt alternativ som de ledamöter som var anslutna till systemet kunde välja för utbetalningen av pensionen. Såsom har visats ovan hade sökandena emellertid inte förvärvat vare sig någon rätt till tilläggspension eller någon rätt till förtida tilläggspension den 27 maj 2009. Sökandena hade således inga förvärvade rättigheter som kunde påverkas av avskaffandet av nämnda möjlighet att utbetala en del av pensionen som ett engångsbelopp.

51      Sökandenas övriga argument föranleder inte någon annan bedömning.

52      För det första har sökandena åberopat artikel 27.2 i ledamotsstadgan, avseende skydd för förvärvade rättigheter inom ramen för systemet med tilläggspension (se ovan punkt 8), och ett meddelande från parlamentets generalsekreterare av den 24 november 2005, som innehåller en hänvisning till den bestämmelsen.

53      Det räcker med att påpeka att eftersom ledamotsstadgan, vilket sökandena själva har framhållit i sina ansökningar, trädde i kraft först den 14 juli 2009, var den artikeln inte tillämplig på beslutet av den 1 april 2009, som trädde i kraft vid ett tidigare datum. Dessutom, såsom det har konstaterats ovan i punkterna 47, 49 och 50, kunde sökandena före beslutets ikraftträdande den 27 maj 2009 inte styrka någon förvärvad rättighet som skulle skyddas. Således kan sökandena inte med framgång grunda sin argumentation på artikel 27.2 i ledamotsstadgan.

54      För det andra har sökandena i repliken anfört att med hänsyn till särdragen i utövandet av en tjänst som parlamentsledamot, ska varje mandat i en rad efterföljande mandat som parlamentsledamot betraktas för sig, med följden att den rätt till pension som härför sig till ett mandat förvärvas i slutet av varje sådant mandat.

55      Det är ett faktum att denna invändning grundar sig, om än underförstått, på den slutsats som sökandena drar av domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, nämligen att rätten till tilläggspension förvärvas vid tidpunkten för avgåendet från tjänsten som parlamentsledamot, oberoende av de andra villkor som anges i artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990 (se ovan punkt 29). Det är nämligen bara om man antar det synsättet, och således bland annat bortser från den normala pensionsåldern, det vill säga 60 år, som det kan anses att sökandena vid utgången av vart och ett av deras mandat automatiskt förvärvar en separat rätt till pension motsvarande de avgifter som de har betalat in under vart och ett av mandaten.

56      Såsom har angetts ovan i punkt 40 uppstår rätten till tilläggspension först när den aktuella ledamoten uppfyller det sista av de kumulativa villkor som anges i artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990, vilket det än må vara. När det gäller samtliga av sökandena i de aktuella målen kommer det sista av dessa villkor att vara ålderskriteriet. Samtliga av dem har nämligen betalat in avgifter under den erforderliga perioden och avgått från sina tjänster, och ingen av dem har ännu uppnått pensionsåldern (som före den 14 juli 2009 var 60 år, och sedan dess är 63 år). Det betyder att även om det antas att rätten till pension ska beräknas separat för vart och ett av de mandat som sökandena successivt fullgör, såsom dessa har gjort gällande, kan de inte anses ha förvärvat en rätt till pension före ikraftträdandet av beslutet av den 1 april 2009.

57      Således kan invändningen tillbakavisas som verkningslös, och det saknas skäl att undersöka huruvida, såsom parlamentet har gjort gällande, den inte kan prövas i sak eller är ogrundad.

58      För det tredje har sökandena anfört argumentet att avsaknaden av övergångsbestämmelser är oskälig. På det här stadiet räcker det med att påpeka att argumentet inte är relevant för prövningen av en grund som avser åsidosättande av förvärvade rättigheter. Invändningen kommer således att behandlas i samband med prövningen av talan såvitt avser den andra grunden.

59      Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del, avseende åsidosättande av förvärvade rättigheter.

 Den andra delgrunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar

–       Invändningen beträffande åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

60      Sökandena har med avseende på åsidosättandet av rättssäkerhetsprincipen åberopat tre huvudargument. De har för det första gjort gällande att presidiet, genom att anta beslutet av den 1 april 2009, har åsidosatt den rättssäkerhet som var förknippad med ”avtalet avseende tilläggspension” samt principen om avtalskontinuitet. För det andra har sökandena anfört att presidiet inte hade behörighet att ändra bestämmelserna av den 12 juni 1990. För det tredje har de gjort gällande att de angripna besluten har retroaktiv verkan.

61      För det första har tribunalen redan slagit fast att systemet för tilläggspension enbart omfattas av de offentliga maktbefogenheter som parlamentet har tilldelats för att det ska kunna fullgöra sin uppgift enligt fördragen. De rättigheter och skyldigheter som parlamentet och de anslutna ledamöterna har enligt detta system följer således av de tjänsteföreskrifter som förenar dem och alltså inte av ett avtal, utan av den offentliga rätten. Detta påverkas inte av den omständigheten att den berörda personen frivilligt har anslutit sig till nämnda system (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkterna 58–62).

62      För det andra har tribunalen redan slagit fast att presidiet hade behörighet att anta beslutet av den 1 april 2009 (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkterna 63 och 64).

63      För det tredje har tribunalen redan slagit fast att beslutet av den 1 april 2009 inte hade haft några verkningar innan det trädde i kraft, eftersom det endast påverkade de ledamöter som vid den tidpunkten ännu inte hade förvärvat rätt till tilläggspension, och att det således inte hade någon retroaktiv verkan (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkterna 65 och 66).

64      Invändningen avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen ska således underkännas i sin helhet.

–       Invändningen om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

65      Sökandena har anfört att de vid beslutet om att ansluta sig till systemet för tilläggspension baserade sig på klara och på förhand fastställda villkor, och att det mål som eftersträvas av presidiet således inte kan ha företräde framför deras intresse av att behålla sina förvärvade rättigheter. Dessa berättigade förväntningar har dessutom förstärkts genom de beräkningar som exempelvis gjordes den 27 april 2001 av ASBL, på grundval av de regler som var tillämpliga innan beslutet av den 1 april 2009 antogs. Slutligen har sökandena gjort gällande att parlamentet i presidiets beslut av den 1 april 2009 har fastställt att det ska säkerställas att de åtaganden som gjorts i förhållande till medlemmarna i systemet för tilläggspension iakttas oberoende av fondens situation.

66      Det ska erinras om att tribunalen redan har slagit fast att parlamentet inte hade lämnat någon försäkran som skulle kunna ha gett upphov till berättigade förväntningar hos de ledamöter som är anslutna till systemet för tilläggspension om att villkoren i detta system inte skulle komma att ändras i framtiden (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkt 70). Tribunalen har också konstaterat att de uppskattningar som ASBL lämnade den 27 april 2001 inte härrörde från parlamentet (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkt 71). Vidare har tribunalen slagit fast att det åtagande som presidiet gjorde i parlamentets namn under sammanträdet den 1 april 2009 att säkerställa rätten för ledamöter som är anslutna till systemet för tilläggspension att erhålla en tilläggspension, en rätt som förblir förvärvad efter uttömningen av fonden, endast syftar till att säkerställa de pensionsrättigheter som förvärvats av ledamöterna för det sannolika fallet att pensionsfonden uttöms innan samtliga pensionsrättigheter som förvärvats av medlemmarna utbetalats (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkt 73). Såsom har angetts ovan i punkterna 47, 49 och 50 hade sökandena dock inte förvärvat några pensionsrättigheter den 27 maj 2009.

67      Talan kan således inte bifallas med stöd av invändningen att principen om skydd för berättigade förväntningar åsidosatts, vilket betyder att talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden.

 Den andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling

 Invändningen avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen

68      Sökandena har gjort gällande att beslutet av den 1 april 2009 påverkar deras intressen negativt på ett sätt som är oproportionerligt. Den tendens som kan skönjas i de obligatoriska pensionssystemen att bevilja rätt till pension vid 63 års ålder är irrelevant för det nu aktuella frivilliga pensionssystemet. Dessutom anser de att det är oproportionerligt att avskaffa samtliga av ”de särskilda sätten för utbetalning” som anges i de tidigare gällande artiklarna 3 och 4 i bestämmelserna av den 12 juni 1990. Framför allt skulle man ha kunnat reducera den del av pensionsrättigheterna som kunde betalas ut i form av ett engångsbelopp i stället för att avskaffa denna möjlighet, utan att detta hade medfört några problem för fondens finansiering.

69      Parlamentet har bestritt dessa argument.

70      Tribunalen erinrar inledningsvis om att det av proportionalitetsprincipen följer att unionsbestämmelser är rättsenliga endast om de medel som används är ägnade att uppnå det legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska, i princip, den åtgärd väljas som är minst ingripande (förstainstansrättens dom av den 5 juni 1996 i mål T‑162/94, NMB France m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II‑427, punkt 69).

71      Det ska också erinras om att lagstiftaren har en långtgående befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar när det gäller utformningen av ett system för social trygghet (se förstainstansrättens dom av den 29 november 2006 i mål T‑135/05, Campoli mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑2‑297 och II‑A‑2‑1527, punkterna 71 och 72, och personaldomstolens dom av den 19 juni 2007 i mål F‑54/06, Davis m.fl. mot rådet, REGP 2007, s. I‑A‑1‑165 och II‑A‑1‑911, punkt 65), såsom det system för tilläggspension som det aktuella målet handlar om. Inom ett sådant område kan endast en beslutad åtgärds uppenbart olämpliga karaktär i förhållande till det mål som den behöriga institutionen ska eftersträva påverka en sådan åtgärds rättsenlighet (domen i det ovan i punkt 70 nämnda målet NMB France m.fl. mot kommissionen, punkt 70 och där angiven rättspraxis, och det ovannämnda målet Campoli mot kommissionen, punkt 143).

72      Slutligen ska en akts rättsenlighet bedömas med hänsyn till de omständigheter och bestämmelser som är för handen vid tidpunkten för rättsaktens antagande (beslut meddelat av förstainstansrättens ordförande den 30 oktober 2003 i de förenade målen T‑125/03 R och T‑253/03 R, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals mot kommissionen, REG 2003, s. II‑4771, punkt 69 och där angiven rättspraxis, se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 maj 2001 i mål C‑449/98 P, IECC mot kommissionen, REG 2001, s. I‑3875, punkt 87, och förstainstansrättens dom av den 12 december 2000 i mål T‑296/97, Alitalia mot kommissionen, REG 2000, s. II‑3871, punkt 86). Således kan en eventuell senare positiv utveckling av tilläggspensionsfondens tillgångar inte beaktas vid prövningen av huruvida de åtgärder som vidtagits inom ramen för beslutet av den 1 april 2009 är proportionerliga.

–       Huruvida det eftersträvade syftet är legitimt

73      Vad gäller det syfte som eftersträvas med beslutet av den 1 april 2009, anförde presidiet vid antagandet av beslutet fyra mål som skulle uppnås:

–        Det ska säkerställas att de ledamöter som betalat in avgifter till systemet för frivillig tilläggspension uppbär pension från nämnda system.

–        Ekonomisk inverkan på europeiska skattebetalare ska så långt möjligt undvikas.

–        Det ska säkerställas att samtliga kostnader fördelas rättvist, och vederbörlig hänsyn ska tas till behovet av att förklara besluten för allmänheten.

–        Pensionsfondens likviditet ska så långt möjligt bevaras.

74      Tribunalen finner att det var legitimt att parlamentet inom ramen för utövandet av sin behörighet att reglera tilläggspensionssystemet (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkterna 63 och 64) eftersträvade dessa mål. Systemet för tilläggspension är baserat på en försäkringsteknisk beräkning där summan av årsavgifterna från de anslutna personerna och från parlamentet i princip ska täcka samtliga pensionsrättigheter som har förvärvats samma år, och där de anslutna personerna bidrar med en tredjedel och parlamentet bidrar med två tredjedelar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkt 45). Om det i ett sådant system visar sig att prognoserna för fondens avkastning, vilken legat till grund för fastställandet av avgifternas storlek, har varit alltför optimistiska, måste slutsatsen av detta bli att de avgifter som tidigare erlagts av de anslutna personerna och av parlamentet i själva verket varit för låga för att finansiera motsvarande pensionsrättigheter. För att återställa balansen i systemet är det således i princip berättigat att se till att de anslutna personerna och parlamentet bidrar till detta.

75      Tribunalen underkänner sökandenas argument att överväganden som gäller för obligatoriska pensionssystem är irrelevanta för att rättfärdiga en höjning av pensionsåldern i ett frivilligt system för tilläggspension. Visserligen framgår det av skäl 3 i beslutet av den 1 april 2009 att den nya pensionsåldern på 63 år verkar ha valts med hänvisning till pensionsåldern enligt artikel 14 i ledamotsstadgan. Beslutet att höja pensionsåldern i tilläggspensionssystemet var dock – vilket framgår av skälen 1 och 2 i beslutet, och av samtliga de omständigheter som förelåg när beslutet antogs – främst motiverat av den svåra ekonomiska situation i vilken fonden för tilläggspension befann sig, framför allt av den akuta likviditetskris som bedömdes vara nära förestående, och inte av en önskan om att införa samma pensionsålder som i andra system. Således måste argumentet underkännas.

–       Huruvida de åtgärder som vidtagits är lämpliga för att nå det mål som eftersträvas

76      När det gäller frågan huruvida de åtgärder som vidtagits är lämpliga för att nå det mål som eftersträvas ska tribunalen först erinra om den ekonomiska situation i vilken pensionsfonden befann sig i början av år 2009, och som beskrivs i bland annat punkterna 4–6 i det meddelande som parlamentets generalsekreterare ställde till presidiets medlemmar den 1 april 2009, liksom i skälen 1 och 2 i beslutet av den 1 april 2009. Situationen kännetecknades av en kraftig försämring, bland annat till följd av effekterna av den pågående finansiella och ekonomiska krisen, och av den uppskattade risken för att fondens likvida medel, efter ikraftträdandet av ledamotsstadgan i juli 2009, inte skulle räcka för att uppfylla åtagandet om utbetalning av pensioner, dels på grund av att de parlamentsledamöter som inte blivit omvalda skulle upphöra att betala avgifter, dels på grund av otillräcklig avkastning på investeringarna.

77      Värdet av fondens tillgångar sjönk med 28,3 procent från slutet av år 2006 fram till början av år 2009 enligt vad som framgår av följande tabell:

	31.12.2006	30.6.2007	30.6.2008	30.9.2008	31.12.2008	28/2/2009
Värdet av tillgångarna (euro)	202 153 585	218 083 135	189 406 299	180 628 488	159 047 636	144 973 916

78      Täckningsgraden för de pensioner som skulle betalas, som var 92 procent den 30 juni 2007, uppgick enbart till 63 procent den 31 december 2008.

79      Enligt meddelandet från parlamentets generalsekreterare av den 1 april 2009 uppskattades dessutom den månatliga kostnaden för pensioner som skulle utbetalas till 1 000 000 euro från och med augusti 2009. Det uppskattades vidare att fondens likvida medel från och med år 2010 inte längre skulle räcka för att uppfylla åtagandet om pensionsutbetalningar, och att fonden därför skulle tvingas omvandla en del av sina tillgångar till likvida medel för att kunna betala ut pensionerna. Det framgår nämligen av rapporterna avseende pensionsfondens likviditet den 28 februari 2009 att ASBL:s och SICAV:s sammanlagda likvida medel, det vill säga de medel som var tillgängliga omedelbart och utan extrakostnader för att uppfylla löpande åtaganden, vid denna tidpunkt uppgick till cirka 5 000 000 euro. Enligt meddelandet från parlamentets generalsekreterare av den 1 april 2009 uppskattade man att fonden skulle vara helt tömd på sina tillgångar år 2023.

80      Dessa uppskattningar hade gjorts på grundval av de förhandssimuleringar som parlamentet genomfört den 1 april 2009 och med beaktande av en oberoende försäkringsteknisk undersökning, som parlamentet beställt, avseende fondens ställning den 30 juni 2007 (nedan kallad den första undersökningen), samt med hänsyn till de uppdateringar som gjordes av undersökningen den 31 december 2008 och den 28 februari 2009. Enligt dessa simuleringar skulle 105 ledamöter som var anslutna till systemet för tilläggspension ansöka om att uppbära pension under det andra halvåret 2009. Denna siffra fastställdes med hänsyn tagen endast till de anslutna personer som skulle fylla 60 år under det andra halvåret 2009 och med beaktande av att den genomsnittliga omsättningen på ledamöter var 50 procent. Om samtliga dessa 105 ledamöter hade ansökt om att erhålla 25 procent av sin tilläggspension i form av ett engångsbelopp skulle detta ha motsvarat en extrakostnad på cirka 7 900 000 euro för fonden, vilket hade inneburit att den hade varit tvungen att omvandla en del av sina tillgångar till likvida medel till kraftigt nedsatta priser till följd av den ekonomiska krisen, med hänsyn till bristen på likvida medel. Däremot hade det vid simuleringarna inte beaktats att före detta parlamentsledamöter hade möjlighet att begära förtidspension från och med 50 års ålder, eftersom det tidigare hade varit ovanligt att detta alternativ valdes.

81      Mot bakgrund av det ovan anförda framgår det att flera av de mål som avses ovan i punkt 73 kunde uppnås, eller åtminstone främjas, genom beslutet av den 1 april 2009.

82      Såväl höjningen av pensionsåldern med tre år som avskaffandet av möjligheten att till viss del uppbära pensionen som ett engångsbelopp och avskaffandet av förtidspensionen ledde nämligen till att betalningar som pensionsfonden annars skulle ha varit tvungen att genomföra under den andra hälften av år 2009 sköts upp. Genom dessa åtgärder kunde man således för ögonblicket förhindra en likviditetskris i pensionsfonden, en avveckling av värdepapper på ogynnsamma villkor och ett ansenligt intäktsbortfall, och därmed uppnå det fjärde mål som anges ovan i punkt 73.

83      Dessutom ska det tilläggas att höjningen av pensionsåldern, till skillnad från de två andra åtgärderna, inte var neutral med avseende på det försäkringstekniska värdet på de pensioner som de anslutna personerna hade att vänta, eftersom den sammanlagda perioden under vilken pensionen uppbärs förkortades med tre år samtidigt som det månatliga belopp som skulle erhållas av de framtida pensionärerna förblev oförändrat. Åtgärden kunde således dessutom leda till en förbättring av täckningsgraden för de pensioner som skulle betalas i förhållande till de siffror som anges ovan i punkt 78, och därmed främja det första, det andra och det tredje av de mål som avses ovan i punkt 73.

84      Sökandena har inte allmänt bestritt att pensionsfonden befann sig i en svår ekonomisk situation, vilken beskrivs ovan i punkterna 76–79, men de har anfört två argument varigenom de ifrågasätter omfattningen av det förväntade underskottet och det belopp som presidiet har konstaterat att tillgängliga likvida medel uppgår till.

85      För det första har sökandena hänfört sig till en passage i den första undersökningen (se ovan punkt 80). Därav framgår i huvudsak att möjligheten att begära ut en del av pensionen i form av ett engångsbelopp nästan är neutral i försäkringstekniskt hänseende och således inte bidrar till något underskott vid finansieringen av pensionsfonden.

86      Tribunalen erinrar inledningsvis om att den redan har slagit fast att den första undersökningen var baserad bland annat på uppskattningen att fondens tillgångar skulle ge en årlig avkastning på 6,99 procent, en uppskattning som grundades på en analys av utvecklingen före den 30 juni 2007. Den faktiska utvecklingen har emellertid varit konstant negativ mellan den 30 juni 2007 och den 28 februari 2009. Tribunalen finner följaktligen att slutsatserna i den undersökningen saknar relevans för den ekonomiska situation i vilken tilläggspensionsfonden befann sig vid tidpunkten för antagandet av beslutet av den 1 april 2009 (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkterna 103 och 104).

87      Vidare konstaterar tribunalen att den passage i den första undersökningen som sökandena har nämnt enbart rör utbetalning av en del av pensionen i form av ett engångsbelopp och inte förtidspensionen eller höjningen av pensionsåldern.

88      Således underkänner tribunalen det argument som har baserats på en passage i den första undersökningen.

89      Sökandena har för det andra gjort gällande att värdet på pensionsfondens likvida medel uppgick till cirka 8 000 000 euro den 28 februari 2009 och inte till cirka 5 000 000 euro, såsom parlamentet anfört (se ovan punkt 79). De har härvid åberopat att presidiet har gjort en uppenbart oriktig bedömning. Sökandena har baserat sig på en e-postkorrespondens från mars 2011. Det första e‑postmeddelandet skickades den 30 mars 2011 av en ledamot i pensionsfondens investeringskommitté till pensionsfondens förvaltare och innehåller bland annat följande passage:

”Det totala beloppet likvida medel uppgick i slutet av februari till cirka 8 miljoner euro:

Likviditet SICAV: 6 885 045 euro (som omfattade 3 869 848 euro, s. 11 i package 2009 02 27 NAV)

Likviditet ASBL: 1 172 163 euro.”

90      Tribunalen har redan slagit fast att uppgiften i det ovannämnda e-postmeddelandet av den 30 mars 2011 om 8 000 000 euro i likvida medel säkerligen beror på en sammanblandning av å ena sidan likvida medel som var disponibla omedelbart och utan kostnader, och å andra sidan medel som innehades i olika valutor på placeringskonton som inte kunde tas ut omedelbart utan kostnader (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkt 111).

91      Således ska det argument som baserats på e-postkorrespondensen underkännas, liksom invändningen om en uppenbart oriktig bedömning.

–        Valet av den minst ingripande åtgärden

92      Vad beträffar valet av den minst ingripande åtgärden har sökandena för det första anfört att det är oproportionerligt att helt avskaffa möjligheten för de personer som är anslutna till systemet för tilläggspension att uppbära en del av pensionen i form av ett engångsbelopp, när man i stället skulle kunna ha fastställt en lägre procentuell andel av pensionen som i förtid eller schablonmässigt får omvandlas till ett engångsbelopp.

93      Å ena sidan konstaterar tribunalen att det enligt de ungefärliga beräkningar som avses ovan i punkt 79 förutsätts att samtliga de 105 ledamöter som var anslutna till systemet för tilläggspension och kunde ansöka om pension under den andra hälften av år 2009 skulle välja att uppbära en så stor del av pensionen i form av ett engångsbelopp som var tillåtet, det vill säga 25 procent. Det är således korrekt att dessa sifferuppgifter motsvarade det värsta tänkbara scenariot och att det var möjligt att fondens faktiska utgifter under det andra halvåret 2009 skulle bli lägre. Möjligheten att denna situation skulle uppstå kunde emellertid i vilket fall som helst inte uteslutas.

94      Å andra sidan påpekar tribunalen, såsom framgår av punkt 80 ovan, att man vid dessa beräkningar inte hade beaktat eventuella ansökningar om förtidspension och således hade bortsett från en ekonomisk risk – visserligen begränsad, men dock reell – som förelåg för pensionsfonden. I den ekonomiska situation som pensionsfonden befann sig i, vilken beskrivs ovan, var det absolut nödvändigt att inta en försiktig hållning och bevara så mycket som möjligt av fondens kortfristiga likviditet. Det bör i detta sammanhang dessutom erinras om att såväl avskaffandet av utbetalningar i form av engångsbelopp som avskaffandet av förtidspension utgjorde neutrala åtgärder i försäkringstekniskt hänseende. Den åtgärd som består i att avskaffa dessa möjligheter ska således anses vara föga ingripande för de personer som är anslutna till systemet för tilläggspension.

95      Härav följer att varken avskaffandet av möjligheten till utbetalning i form av ett engångsbelopp eller avskaffandet av förtidspension kan betraktas som uppenbart olämpligt i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 71 när det gäller att uppnå de mål som eftersträvas genom beslutet av den 1 april 2009 och som nämns ovan i punkt 73. Således var åtgärderna förenliga med proportionalitetsprincipen.

96      För det andra har sökandena gjort gällande att höjningen av pensionsåldern med tre år måste åtföljas av övergångsbestämmelser för att vara proportionell.

97      Tribunalen konstaterar först och främst att beslutet av den 1 april 2009 föreskrev en övergångsbestämmelse. Trots att pensionsåldern visserligen i princip höjdes till 63 år med verkan från och med den första dagen under parlamentets sjunde valperiod – det vill säga den 14 juli 2009 – hade de personer som var anslutna till systemet och som vid den tidpunkten hade fyllt 60 år under ytterligare tre månader rätt att ansöka om pension. Det sökandena har krävt är således ytterligare övergångsbestämmelser, till förmån för före detta parlamentsledamöter som ännu inte hade fyllt 60 år den 14 juli 2009.

98      Vidare erinrar tribunalen om att det i punkt 74 ovan har påpekats att om det i ett pensionsfondssystem visar sig att prognoserna för fondens avkastning, vilken legat till grund för fastställandet av avgifternas storlek, har varit alltför optimistiska, måste slutsatsen av detta bli att de avgifter som tidigare erlagts av de anslutna personerna och av parlamentet i själva verket varit för låga för att motsvarande pensionsrättigheter skulle kunna finansieras. För att återställa balansen i systemet är det således i princip berättigat att se till att såväl de anslutna personerna som parlamentet bidrar till detta.

99      När det gäller parlamentets bidrag konstaterar tribunalen följande. Parlamentet har genom beslutet av den 1 april 2009 för det första avstått från och upphävt de klausuler som gav det rätt att – i de fall som föreskrivs i artikel 1.5 och 1.6 i bestämmelserna av den 12 juni 1990, där en ansluten person beslutar sig för att lämna systemet och begära återbetalning av erlagda avgifter – få tillbaka sin del av de inbetalade avgifterna, vilket betyder att den delen i ett sådant fall kommer att förvärvas av pensionsfonden. För det andra har parlamentet garanterat de parlamentsledamöter som är anslutna till tilläggspensionssystemet rätt att uppbära sin pension, även för det fall pensionsfonden är uttömd.

100    Det är härvid av föga betydelse huruvida ett sådant åtagande från parlamentets sida redan förelåg före beslutet av den 1 april 2009, såsom sökandena har gjort gällande vid förhandlingen. Även om det antas att så var fallet ska det nämligen beaktas att prognosen om att pensionsfonden skulle vara uttömd i förtid kvarstod, trots de åtgärder som antogs genom nämnda beslut.

101    Det framgår av den första undersökningen att pensionsfonden måste genomföra betalningarna inom ramen för tilläggspensionssystemet fram till år 2088. I en rapport från tilläggspensionsfondens aktuarie som upprättades i april 2010 med beaktande av situationen den 31 december 2009, vars slutsatser inte har ifrågasatts av parterna, slås det emellertid fast, mot bakgrund av de åtgärder som vidtogs genom beslutet av den 1 april 2009, att tidpunkten för fondens uttömning inte sköts upp med mer än tre år, det vill säga till år 2026, och detta framför allt tack vare en exceptionell avkastning på 17 procent för år 2009.

102    Således kommer parlamentet med all sannolikhet att bära pensionsfondens samtliga kostnader mellan åren 2026 och 2088.

103    När det gäller bidraget från de personer som är anslutna till tilläggspensionssystemet har det redan i punkt 94 ovan konstaterats att avskaffandet av möjligheten att uppbära pensionen i förtid eller i form av ett engångsbelopp var neutralt i försäkringstekniskt hänseende. Således var höjningen av pensionsåldern den enda åtgärden som påverkade värdet på de pensioner som de anslutna personerna hade att vänta och som således kunde anses påverka de rättigheter som dessa personer var på väg att förvärva.

104    Tribunalen konstaterar vidare, i likhet med parlamentet, att ett införande av övergångsbestämmelser skulle ha haft en negativ inverkan på främjandet av målen för beslutet av den 1 april 2009. Det gäller i särskilt hög grad för höjningen av pensionsåldern, vars främsta effekt var att utbetalningarna av tilläggspensionen sköts upp för samtliga anslutna personer som inte längre var ledamöter av parlamentet och som ännu inte hade uppnått 60 års ålder den 14 juli 2009, vilket således bidrog till att behålla fondens likviditet. Om övergångsbestämmelser hade införts till förmån för dessa personer skulle det nämligen ha inneburit att det datum då dessa kunde ansöka om att uppbära tilläggspension hade flyttats fram.

105    Det ska i detta sammanhang också beaktas att år 2009 var systemet för tilläggspension för Europaparlamentets ledamöter oundvikligen på väg mot sitt slut. Enligt artikel 27.4 i ledamotsstadgan (se ovan punkt 8) kunde nämligen inga nyanslutningar till systemet göras efter den sjätte valperiodens slut den 13 juli 2009. Vid detta datum skulle också pensionsfonden upphöra att erhålla avgifter från ett stort antal personer som inte hade blivit omvalda till parlamentet. Slutligen kunde de av de icke omvalda personerna som hade uppnått minst 60 års ålder ansöka om att uppbära sin pension från och med den 14 juli 2009, i enlighet med den undantagsbestämmelse som nämns ovan i punkt 97.

106    Det var således inte möjligt att successivt återställa balansen i parlamentsledamöternas system för tilläggspension under en flerårsperiod och samtidigt införa generösare övergångsbestämmelser. Tvärtom var det absolut nödvändigt att vidta åtgärder som omedelbart garanterade bibehållandet av en likviditetsnivå som var tillräckligt hög för att det skulle kunna undvikas att pensionsfondens tillgångar tog slut för tidigt. Under sådana omständigheter skulle varje ytterligare eventuell eftergift till förmån för anslutna personer som närmade sig 60‑årsåldern riskera att äventyra förverkligandet av målen med beslutet av den 1 april 2009. Eftersom det inte skulle ha räckt med mindre ingripande åtgärder för att, i samma utsträckning, främja de olika mål som avses ovan i punkt 73, var det således motiverat att vidta åtgärder som påverkade de pensionsrättigheter som var på väg att förvärvas, det vill säga att höja pensionsåldern, och detta utan att samtidigt införa övergångsbestämmelser till förmån för anslutna personer som den 14 juli 2009 närmade sig 60‑årsåldern.

107    Tribunalen tillägger att höjningen av pensionsåldern inte gick utöver vad som var nödvändigt för att uppnå dessa mål, och därmed var förenlig med det krav som uppställs i den rättspraxis som anges ovan i punkt 70. Det enda som kunde åstadkommas med åtgärdens hjälp var nämligen, såsom har framhållits ovan i punkterna 100 och 101, att skjuta upp tidpunkten för fondens förtida uttömning. Prognosen att fonden skulle uttömmas för tidigt kvarstod. Därmed var målet att ”[e]konomisk inverkan på europeiska skattebetalare … så långt möjligt [ska] undvikas” inte helt uppfyllt. Detta ger ytterligare stöd för att de åtgärder som vidtogs genom beslutet av den 1 april 2009 således inte kan kvalificeras som uppenbart olämpliga i förhållande till de mål som avses ovan i punkt 73, i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 71.

108    För det tredje har sökandena slutligen gjort gällande att det med avseende på proportionalitetsprincipen inte går att motivera bristen på övergångsbestämmelser med hänvisning till det mål som eftersträvas genom beslutet av den 1 april 2009, eftersom detta inte innehåller någon relevant motivering som gör det möjligt att med säkerhet veta att sådana övergångsbestämmelser skulle ha äventyrat förverkligandet av detta mål. Under förhandlingen tillade de att ledamöterna av ASBL:s styrelse inte hade konsulterats innan beslutet antogs. Det bör i detta sammanhang påpekas att även om det är riktigt att skälen 1 och 2 i beslutet av den 1 april 2009 endast innehåller en kort sammanfattning av pensionsfondens ekonomiska situation, är det inte desto mindre så att de på ett klart sätt visar på behovet av att i största möjliga mån bibehålla fondens likviditet. Det är, såsom framgår av punkterna 104–106 ovan, just detta behov som rättfärdigar att presidiet har avstått från att förse beslutet av den 1 april 2009 med ytterligare övergångsbestämmelser. Innan beslutet antogs hade dessutom flera omfattande möten hållits med cheferna för fonden och företrädarna för ASBL – varav det sista ägde rum den 31 mars 2009 – angående pensionsfondens ekonomiska situation och de åtgärder som planerades för att få den på fötter igen. Mot denna bakgrund kan sökandena inte med framgång göra gällande att det inte har lämnats någon relevant motivering till att inga övergångsbestämmelser införts.

109    Således ska invändningen om åsidosättande av proportionalitetsprincipen underkännas.

 Invändningen om ett åsidosättande av principen om likabehandling

110    Sökandena har gjort gällande att beslutet av den 1 april 2009 är diskriminerande genom att det innebär en höjning av pensionsåldern utan att några övergångsbestämmelser införs. Till stöd för detta har sökandena åberopat två exempel som rör ändringar av gemenskapens pensionssystem i samband med vilka Europeiska unionens råd införde övergångsbestämmelser. Dessutom föreligger enligt sökandena diskriminering mellan å ena sidan de parlamentsledamöter som hade uppnått 60 års ålder före den 14 juli 2009 och som har kunnat uppbära tilläggspensionen direkt vid 60 års ålder, och å andra sidan de som har uppnått, eller kommer att uppnå, 60 års ålder efter detta datum och vilkas förvärvade rättigheter begränsas i enlighet med beslutet av den 1 april 2009. Med avseende på förvärvade rättigheter och berättigade förväntningar skiljer sig de parlamentsledamöter som hade uppnått 60 års ålder före den 14 juli 2009 dock inte från de yngre ledamöterna, och framför allt inte från dem som före nämnda datum uppfyllde kraven för att uppbära förtidspension eller som var nära att fylla 60 år.

111    Parlamentet har bestritt dessa argument.

112    Tribunalen konstaterar att det framgår av fast rättspraxis att principen om likabehandling har åsidosatts när två kategorier av personer vilkas situation inte påtagligt skiljer sig åt i vare sig faktiskt eller rättsligt hänseende behandlas olika eller när olikartade situationer behandlas lika (förstainstansrättens dom av den 15 mars 1994 i mål T‑100/92, La Pietra mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑83 och II‑275, punkt 50, och av den 16 april 1997 i mål T‑66/95, Kuchlenz-Winter mot kommissionen, REG 1997, s. II‑637, punkt 55, se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 13 december 2004 i mål T‑251/02, E mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑359 och II‑1643, punkt 123).

113    På ett område där lagstiftaren förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning är domstolsprövningen av huruvida principen om likabehandling och icke-diskriminering har följts begränsad till en kontroll av att den berörda institutionen inte har gjort sig skyldig till någon skillnad i behandling som är godtycklig eller uppenbart olämplig (se domarna i de ovan i punkt 71 nämnda målen Campoli mot kommissionen, punkt 97, och Davis m.fl. mot rådet, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

114    Sökandena har i det aktuella fallet för det första jämfört ändringen av systemet för tilläggspension med ändringen av pensionssystemet för unionens tjänstemän som ägde rum till följd av ikraftträdandet av rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EGT L 124, s. 1), och med ändringen av pensionssystemet för Europeiska kommissionens ledamöter och ledamöter av unionsdomstolarna som ägde rum till följd av ikraftträdandet av rådets förordning (EG, Euratom) nr 1292/2004 av den 30 april 2004 om ändring av förordning nr 422/67/EEG, nr 5/67/Euratom om ersättning till kommissionens ordförande och ledamöter och till domstolens ordförande, domare, generaladvokater och justitiesekreterare och till förstainstansrättens ordförande, ledamöter och justitiesekreterare (EGT L 243, s. 23). Sökandena avser att på så sätt visa att de, i likhet med de personer som avses i nämnda förordningar, borde ha omfattats av övergångsbestämmelser.

115    När det gäller de övergångsbestämmelser som inom ramen för förordning nr 1292/2004 införts till förmån för de av kommissionens ledamöter och ledamöterna av unionsdomstolarna som var i tjänst före den 1 maj 2004 slår tribunalen fast att de inte kan användas som referens i det förevarande fallet, eftersom de inte avsåg en höjning av pensionsåldern utan endast en minskning av pensionsrättigheternas årliga utvecklingstakt.

116    Vad beträffar ändringen av pensionssystemet för unionstjänstemännen var den höjning av pensionsåldern från 60 år till 63 år som infördes genom förordning nr 723/2004 endast gällande rakt av för de tjänstemän som redan hade tillträtt sin tjänst den 1 maj 2004 om de ännu inte hade uppnått 30 års ålder. För de tjänstemän som vid denna tidpunkt hade tillträtt sin tjänst och var mellan 30 och 49 år, varierade pensionsåldern mellan 62 år och åtta månader och 60 år och två månader beroende på tjänstemannens ålder. För de tjänstemän som den 1 maj 2004 hade tillträtt sin tjänst och hade uppnått 50 års ålder eller hade 20 års tjänsteår bakom sig förblev pensionsåldern 60 år.

117    Således innebar de övergångsbestämmelser som antogs genom förordning nr 723/2004 kort sagt dels att vissa tjänstemän som hade trätt i tjänst vid den tidpunkt då ändringarna trädde i kraft undantogs, dels att ändringarna tillämpades i varierande grad beroende på tjänstemännens ålder vid den tidpunkt då ändringarna trädde i kraft.

118    Det bör i detta sammanhang dock framhållas att den ålderspension som unionstjänstemännen har att vänta i de allra flesta fall utgör den viktigaste, eller till och med den enda, åldersinkomsten som de har rätt till på grund av sin yrkesverksamhet. Ett mandat som parlamentsledamot utgör däremot i allmänhet inte den berörda personens enda yrkesverksamhet. Normalt sett utövas ett sådant mandat efter eller före andra perioder av ledamotens yrkesverksamhet, eller till och med parallellt med annan yrkesverksamhet. Sålunda utgör tilläggspension enligt det omtvistade systemet i regel endast en del av de åldersinkomster som de före detta ledamöterna uppbär, eftersom de normalt sett också har förvärvat andra pensionsrättigheter genom annan yrkesverksamhet. Härav följer att en förändring av systemet för tilläggspensionen inte påverkar de anslutna personerna på samma sätt som unionstjänstemännen påverkas av en ändring av deras pensionssystem.

119    Vidare var de skäl som låg bakom den ändring av unionstjänstemännens pensionssystem som infördes genom förordning nr 723/2004 inte desamma som de skäl som anfördes i beslutet av den 1 april 2009 för ändringarna i tilläggspensionssystemet för parlamentsledamöterna.

120    När det gäller höjningen av pensionsåldern inom ramen för unionstjänstemännens pensionssystem anges det nämligen i skäl 29 i förordning nr 723/2004 att ”[d]en demografiska utvecklingen och befolkningens förändrade åldersfördelning innebär att gemenskapens pensionssystem får en ständigt tyngre börda att bära, och därför måste pensionsåldern höjas och pensionsrättigheternas årliga utvecklingstakt minskas, emellertid med övergångsregler för redan anställda tjänstemän”. Det framgår tydligt av nämnda skäl att höjningen av tjänstemännens pensionsålder och minskningen av pensionsrättigheternas årliga utvecklingstakt utgjorde en anpassning av pensionssystemet till en progressiv demografisk utveckling och inte var en reaktion på en akut kris i systemet. I en sådan situation var det möjligt, ja rent av nödvändigt, att införa övergångsbestämmelser till förmån de tjänstemän som var anställda vid den tidpunkt då ändringarna trädde i kraft.

121    Vad däremot gäller beslutet av den 1 april 2009 – och framför allt beslutet att höja pensionsåldern inom ramen för tilläggspensionssystemet – framgår det, såsom anges ovan i punkt 75, av skälen 1 och 2 i det aktuella beslutet, liksom av samtliga de omständigheter som förelåg vid beslutets antagande, att det i huvudsak motiverades av den hotande likviditetskrisen i tilläggspensionsfonden. Denna kris var inte ett resultat en progressiv demografisk utveckling, utan av de sammantagna effekterna av å ena sidan finanskrisen – som kraftigt hade minskat värdet på fondens tillgångar – och å andra sidan den obalans som uppstått mellan intäkterna i systemet i form av avgifter, som minskat till följd av att inga nyanslutningar gjordes till systemet från och med att den sjunde valperioden inleddes år 2009, och utgifterna i systemet, vilka hade ökat på grund av det stora antalet icke omvalda parlamentsledamöter som var på väg att gå i pension. Det ska härvid framhållas att denna obalans var inbyggd i själva systemet för tilläggspension på grund av systemets övergångskaraktär, som innebar att den successivt upphörde från och med ledamotsstadgans ikraftträdande i början av den sjunde valperioden den 14 juli 2009.

122    I början av år 2009 var således situationen för tilläggspensionsfonden, till skillnad från vad som var fallet med unionstjänstemännens pensionssystem år 2004, särskilt brådskande, och den motiverade att användningen av övergångsbestämmelser till förmån för personer anslutna till tilläggspensionssystemet begränsades till ett minimum. Det ska tilläggas att eftersom det från och med den 14 juli 2009 inte längre tillkom några nya medlemmar i tilläggspensionssystemet avsåg de åtgärder som vidtogs inom ramen för beslutet av den 1 april 2009 i själva verket enbart parlamentsledamöter som redan var anslutna till systemet vid den tidpunkten. Mot denna bakgrund skulle antagandet av ytterligare övergångsbestämmelser till förmån för före detta parlamentsledamöter, jämförbara med dem som infördes för tjänstemännen genom förordning nr 723/2004, ha gjort att de åtgärder som vidtagits blev helt meningslösa.

123    Det betyder att eftersom ändringarna av systemet för tilläggspension var motiverade av den särskilt brådskande situation som rådde i början av år 2009 med avseende på likviditeten och täckningsgraden för pensionsrättigheterna, liknade sökandenas situation inte situationen för de unionstjänstemän som berördes av de ändringar som genomfördes i deras pensionssystem genom förordning nr 723/2004.

124    Då parlamentsledamöterna å ena sidan och unionens tjänstemän å andra sidan befann sig i situationer som påtagligt skiljer sig åt i faktiskt och rättsligt hänseende, kunde de således behandlas på olika sätt vad gäller antagandet av övergångsbestämmelser.

125    För det andra har sökandena jämfört de parlamentsledamöter som hade uppnått 60 års ålder före den 14 juli 2009, och som kunde uppbära sin pension vid 60 års ålder, med de parlamentsledamöter som uppnådde 60 års ålder efter detta datum och som inte har kunnat uppbära sin pension förrän vid 63 års ålder. Medan den första gruppen kunde uppbära sin tilläggspension redan den 1 augusti 2009 tvingades den andra gruppen vänta till åtminstone den 1 augusti 2012. En liten åldersskillnad kunde således leda till att utbetalningen av tilläggspensionen sköts upp med tre år. Detta berörde ett hundratal av de över 1 000 personer som var anslutna till systemet för tilläggspension, enligt uppgifterna från parterna.

126    Den här situationen har uppstått till följd av artikel 1.1 och 1.1a i bestämmelserna av den 12 juni 1990, i deras lydelse enligt beslutet av den 1 april 2009. Genom detta beslut infördes nämligen ett sista datum för när höjningen av pensionsåldern till 63 år skulle ha trätt i kraft, nämligen den 14 juli 2009. Det innebar att de parlamentsledamöter som hade uppnått 60 års ålder före detta datum och som inte blev omvalda som ledamöter för den sjunde valperioden kunde uppbära sin tilläggspension från och med den 14 juli 2009.

127    Parlamentet anförde under förhandlingen, som svar på en fråga från tribunalen, att det är riktigt att endast 10 procent av de personer som är anslutna till systemet för tilläggspension får bära de negativa effekterna av de åtgärder som vidtogs genom beslutet av den 1 april 2009, men att parlamentet trots detta betraktade denna åtgärd som mindre ingripande än åtgärder med en inverkan på de månatliga pensionsbeloppen, som till exempel en allmän sänkning av det månatliga pensionsbeloppet som skulle ha drabbat samtliga anslutna personer, inklusive dem som redan uppbar tilläggspension.

128    Tribunalen konstaterar inledningsvis att de som redan uppbar tilläggspension vid den tidpunkt då beslutet av den 1 april 2009 trädde i kraft redan till fullo hade förvärvat sina tilläggspensionsrättigheter vid detta datum, viket däremot inte var fallet med sökandena, såsom har konstaterats ovan i punkt 47.

129    Eftersom sökandena å ena sidan och de som redan uppbar tilläggspension vid den tidpunkt då beslutet av den 1 april 2009 trädde i kraft å andra sidan befann sig i situationer som påtagligt skiljer sig åt i faktiskt och rättsligt hänseende, fick de således behandlas på olika sätt.

130    Tribunalen konstaterar vidare, när det gäller den övergångsbestämmelse som gäller till förmån för de personer som var anslutna till systemet och som uppnådde 60 års ålder under perioden mellan den 27 maj 2009 – då beslutet av den 1 april 2009 trädde i kraft – och den 13 juli 2009 – då den sjätte valperioden upphörde (se ovan punkt 97), att det är normalt, ja rent av nödvändigt, att vid en regeländring fastställa ett sista datum för att börja tillämpa de nya reglerna på de faktiska omständigheter som redan föreligger. Det är således i princip tillåtet att fastställa ett sådant datum, även om det oundvikligen leder till att situationer som endast i ringa grad skiljer sig åt i tidsmässigt hänseende behandlas på olika sätt.

131    Det ska också framhållas att de sista personer som kunde uppbära tilläggspension vid 60 års ålder skilde sig från personerna i den grupp som sökandena tillhörde, vilka tvingades vänta till 63 års ålder, på så sätt att de redan hade uppnått pensionsåldern före slutet av den sjätte valperioden den 13 juli 2009. Således uppfyllde de samtliga krav i artikel 1.1 i bestämmelserna av den 12 juni 1990 för att uppbära tilläggspension, med det enda undantaget att de som var parlamentsledamöter under den sjätte valperioden inte uppfyllde kravet på att ha avgått från sin tjänst. När det däremot gäller sökandena hade dessa ännu inte vid datumet för regeländringen, den 14 juli 2009, uppnått pensionsåldern enligt de regler som då gällde.

132    I likhet med vad parlamentet har anfört slår tribunalen dock fast att förutom att ålderskriteriet i beslutet av den 1 april 2009 är knutet till en omständighet som är objektiv, rimlig och oberoende av lagstiftarens vilja, är det också en naturlig beståndsdel av varje pensionssystem, såsom den faktor som avgör tidpunkten för pensionsavgång och utbetalning av pensionen. Således kan ett sådant kriterium inte i sig betraktas som diskriminerande eller oproportionellt i samband med en ändring i ett pensionssystem.

133    Mot denna bakgrund kan den skillnad i behandling som sökandena har varit föremål för i förhållande till de ledamöter som hade uppnått 60 års ålder före den 14 juli 2009 således inte kvalificeras som godtycklig eller uppenbart olämplig i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 113.

134    Härav följer att invändningen om ett åsidosättande av principen om likabehandling ska underkännas och att talan således inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 29 i bestämmelserna för kostnadsersättning

135    Sökandena har anfört att presidiet har åsidosatt artikel 29 i bestämmelserna för kostnadsersättning genom att inte ha rådfrågat parlamentets generalsekreterare eller dess kvestorskollegium innan beslutet av den 1 april 2009 antogs.

136    Parlamentet har bestritt dessa argument.

137    Tribunalen konstaterar att den redan har slagit fast dels att artikel 29 enbart avser tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna för kostnadsersättning och inte ändringar av dessa, dels att kvestorerna enligt parlamentets interna arbetsordning deltar med rådgivande röst vid presidiets sammanträden (domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, punkterna 120–122).

138    Sökandena har i samband med repliken tillagt att kravet på att kvestorerna ska konsulteras inte kan anses vara vederbörligen uppfyllt bara därför att dessa deltar med rådgivande röst vid presidiets sammanträden. Det skulle enligt sökandena strida mot parlamentets fasta praxis och frånta artikel 29 i bestämmelserna för kostnadsersättning dess ändamålsenliga verkan. Tribunalen konstaterar att det endast är för att ytterligare stärka sitt resonemang som tribunalen har anfört argumentet att kvestorerna enligt parlamentets interna arbetsordning deltar vid presidiets sammanträden, vilket framgår av orden ”[d]et ska dessutom påpekas”, som inleder punkt 122 i domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet. Argumentet att artikel 29 i bestämmelserna för kostnadsersättning inte gällde ändringar av dessa bestämmelser räckte nämligen för att underkänna grunden avseende ett åsidosättande av nämnda bestämmelse.

139    Vidare har sökandena, som har åberopat en fast praxis vid parlamentet, inte närmare angett vad denna praxis består i och inte heller ingett någon bevisning till styrkande av att en sådan praxis existerar.

140    Sökandena har dessutom anfört att om en formell konsultering av kvestorerna hade ägt rum skulle dessa ha bett om ett utlåtande från rättstjänsten och från försäkringstekniska experter, vilket de gjorde år 1999 i samband med ändringen av bestämmelserna av den 12 juni 1990. Tribunalen konstaterar dock, bortsett från att detta är ett argument som grundar sig på ett rent antagande från sökandenas sida vad gäller de initiativ som kvestorskollegiet skulle ha tagit, att deras hänvisning till kvestorernas agerande vid händelseutvecklingen år 1999 motsägs av handlingarna i målet. Såsom framgår av det meddelande av den 29 augusti 1998 från kvestorskollegiet till presidiet som sökandena har ingett, var det nämligen på presidiets begäran och inte på kvestorernas som ändringarna vid denna tidpunkt undersöktes av rättstjänsten.

141    Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser sökandenas tredje grund.

 Den fjärde grunden: Uppenbart oriktig bedömning

142    Sökandena har gjort gällande att det motiv som nämns i skäl 3 i beslutet av den 1 april 2009 till att höja den ålder då rätten till tilläggspension uppkommer till 63 år, nämligen det motiv som avser den utveckling som har skett på området för avgångspensioner inom medlemsstaterna, är rättsstridigt, och att höjningen av den ålder då rätten till pension uppkommer strider mot artikel 27.2 i ledamotsstadgan.

143    Parlamentet har bestritt dessa argument.

144    Tribunalen påpekar att när det gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 27.2 i ledamotsstadgan, har det redan ovan i punkt 53 konstaterats att ledamotsstadgan ännu inte hade trätt i kraft när beslutet av den 1 april 2009 antogs, och att beslutet således inte kunde strida mot stadgan.

145    Beträffande argumentet med avseende på det motiv som nämns i skäl 3 i beslutet av den 1 april 2009, har tribunalen ovan i punkt 75 konstaterat att beslutet att höja pensionsåldern i tilläggspensionssystemet främst var motiverat av att fonden för tilläggspension befann sig i en svår ekonomisk situation. Eftersom detta skäl räcker för att motivera höjningen av pensionsåldern, vilket har konstaterats ovan i punkterna 70–109, kan frågan huruvida presidiets hänvisningar till ytterligare skäl var godtagbara inte påverka utgången i det aktuella målet. Således ska argumentet underkännas såsom verkningslöst.

146    Det följer av detta att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Åsidosättande av principen om lojalitet vid fullgörelse av avtal

147    Sökandena har åberopat ett avtalsförhållande mellan dem och parlamentet och gjort gällande att beslutet av den 1 april 2009 är avhängigt av avtalsparternas vilja samt utgör ett avtalsbrott.

148    Det räcker i detta avseende med att erinra om att, såsom har påpekats ovan i punkt 61 med hänvisning till domen i det ovan i punkt 29 nämnda målet Purvis mot parlamentet, de rättigheter och skyldigheter som parlamentet och de anslutna personerna har enligt systemet för tilläggspension följer av de tjänsteföreskrifter som förenar dem och alltså inte av ett avtal.

149    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den femte grunden.

150    Då inga av de grunder som sökandena åberopat till stöd för sin invändning om rättsstridighet vad avser beslutet av den 1 april 2009 kan godtas, ska denna invändning om rättsstridighet ogillas. Härav följer att beslutet av den 1 april 2009 utgjorde en giltig grund för de angripna besluten. Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkt 27 ska sökandenas respektive talan således ogillas i alla delar.

 Rättegångskostnader

151    Enligt artikel 87.2 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Parlamentet har yrkat att sökandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, ska parlamentets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Talan i båda målen ogillas.

2)      Lord Inglewood och de tio övriga sökande vilkas namn anges i bilagan samt Marie-Arlette Carlotti ska ersätta rättegångskostnaderna.

Pelikánová Jürimäe Van der Woude

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 mars 2013.

Underskrifter

Bilaga

Georges Berthu, Longré (Frankrike),

Guy Bono, Saint-Martin-de-Crau (Frankrike),

David Robert Bowe, Leeds (Förenade kungariket),

Brendan Donnelly, London (Förenade kungariket),

Catherine Guy-Quint, Cournon d’Auvergne (Frankrike),

Christine Margaret Oddy, Coventry (Förenade kungariket),

Nicole Thomas-Mauro, Épernay (Frankrike),

Gary Titley, Bolton (Förenade kungariket),

Maartje van Putten, Amsterdam (Nederländerna),

Vincenzo Viola, Palermo (Italien).

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser2

Bakgrund till tvisten6

Förfarandet och parternas yrkanden7

Rättslig bedömning7

Den första grunden: Åsidosättande av förvärvade rättigheter, rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar8

Den första delgrunden: Åsidosättande av sökandenas förvärvade rättigheter8

– Rätten till tilläggspension vid 60 års ålder10

– Rätten till förtida tilläggspension från och med 50 års ålder samt rätten att delvis uppbära pensionen som ett engångsbelopp12

Den andra delgrunden: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar14

– Invändningen beträffande åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen14

– Invändningen om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar15

Den andra grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och principen om likabehandling15

Invändningen avseende ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen15

– Huruvida det eftersträvade syftet är legitimt17

– Huruvida de åtgärder som vidtagits är lämpliga för att nå det mål som eftersträvas18

– Valet av den minst ingripande åtgärden21

Invändningen om ett åsidosättande av principen om likabehandling24

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 29 i bestämmelserna för kostnadsersättning29

Den fjärde grunden: Uppenbart oriktig bedömning30

Den femte grunden: Åsidosättande av principen om lojalitet vid fullgörelse av avtal31

Rättegångskostnader31

* Rättegångsspråk: franska.