TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)

den 6 september 2013 (*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Berättigade förväntningar – Omprövning av restriktiva åtgärder som antagits – Oriktig bedömning – Likabehandling – Rättslig grund – Väsentliga formföreskrifter – Proportionalitet”

I målen T‑35/10 och T‑7/11,

Bank Melli Iran, Teheran (Iran), företrädd av advokaten L. Defalque i mål T‑35/10, och inledningsvis företrädd av advokaterna L. Defalque och S. Woog, därefter av L. Defalque och C. Malherbe, i mål T‑7/11,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bishop och R. Szostak i mål T‑35/10, och inledningsvis företrätt av M. Bishop och G. Marhic, därefter av M. Bishop och B. Driessen, i mål T‑7/11, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Frankrike, företrädd av G. de Bergues och É. Ranaivoson, båda i egenskap av ombud,

av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, inledningsvis företrätt av S. Behzadi-Spencer, därefter av A. Robinson, och slutligen av A. Robinson och H. Walker, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S. Lee, barrister,

intervenienter i mål T‑35/10,

och av

Europeiska kommissionen, företrädd av S. Boelaert och M. Konstantinidis i mål T‑35/10, och av S. Boelaert, M. Konstantinidis och F. Erlbacher i mål T‑7/11, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient i båda målen,

angående dels talan om delvis ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 1100/2009 av den 17 november 2009 om genomförande av artikel 7.2 i förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av beslut 2008/475/EG (EUT L 303, s. 31), av rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 281, s. 81), av rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1), av rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71), av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11) och av rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1), dels talan om ogiltigförklaring av samtliga framtida förordningar eller beslut som kompletterar eller ändrar någon av de angripna rättsakterna som är i kraft när det muntliga förfarandet avslutas,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent) samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude,

justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 april 2013,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Bank Melli Iran, är en iransk affärsbank som ägs av iranska staten.

2        De nu aktuella målen rör de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar på Islamiska republiken Iran för att denna stat ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallad kärnvapenspridning).

3        Sökanden upptogs i förteckningen i bilaga II till rådets gemensamma ståndpunkt 2007/140/Gusp av den 27 februari 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 61, s. 49), i enlighet med rådets gemensamma ståndpunkt 2008/479/Gusp av den 23 juni 2008 om ändring av gemensam ståndpunkt 2007/140 (EUT L 163, s. 43).

4        Följaktligen upptogs sökanden i förteckningen i bilaga V till rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, s. 1), i enlighet med rådets beslut 2008/475/EG av den 23 juni 2008 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 163, s. 29). Detta ledde till att sökandens tillgångar frystes.

5        Sökanden väckte talan vid tribunalen om i huvudsak ogiltigförklaring av att sökanden upptagits i förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007.

6        Genom skrivelser av den 8 och den 21 juli 2009 begärde sökanden att Europeiska unionens råd skulle ompröva beslutet att uppta sökanden i förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007, och uppgav sig inte vara inblandad i kärnvapenspridning. I skrivelsen av den 8 juli 2009 begärde sökanden även tillgång till rådets akt.

7        Genom skrivelse av den 27 juli 2009 svarade rådet att sökanden omfattades av restriktiva åtgärder på grund av de skäl som angavs i beslut 2008/475. Rådet beslutade att inte lämna ut förslaget om restriktiva åtgärder gentemot sökanden (nedan kallat det ursprungliga förslaget) på grund av att denna handling var konfidentiell, men skickade två allmänna handlingar till sökanden om förfarandet när restriktiva åtgärder antas.

8        Genom skrivelse av den 11 september 2009 begärde sökanden än en gång att få tillgång till rådets akt.

9        Genom skrivelse av den 1 oktober 2009 skickade rådet en ytterligare motivering till sökanden om varför restriktiva åtgärder vidtagits gentemot vederbörande.

10      Sökandens talan om att denne upptagits i förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007 ogillades genom tribunalens dom av den 14 oktober 2009 i mål T‑390/08, Bank Melli Iran mot rådet (REG 2009, s. II‑3967).

11      Genom skrivelse av den 15 oktober 2009 la sökanden fram sina synpunkter avseende den ytterligare motivering som hade meddelats den 1 oktober 2009. Sökanden gjorde dels gällande att denna motivering inte var tillräckligt tydlig, dels att den inte visade att sökanden var inblandad i kärnvapenspridning.

12      Beslutet om att uppta sökanden i bilaga V till förordning nr 423/2007 vidhölls genom rådets förordning (EG) nr 1100/2009 av den 17 november 2009 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av beslut 2008/475 (EUT L 303, s. 31). Följande skäl angavs för beslutet:

”Lämnar eller försöker lämna finansiellt stöd till företag som medverkar i eller upphandlar varor till Irans kärn- och robotprogram (AIO, SHIG, SBIG, AEOI, Novin Energy Company, Mesbah Energy Company, Kalaye Electric Company och DIO). Bank Mellis uppgift är att underlätta Irans känsliga verksamhet. Den har underlättat talrika uppköp av känsligt materiel till Irans kärn- och robotprogram. Banken har tillhandahållit ett antal finansiella tjänster på uppdrag av enheter som har nära koppling till Irans kärn- och robotindustrier, inbegripet att öppna remburser och hålla konton. Många av ovanstående företag anges i [Förenta nationernas säkerhetsråds] resolutioner 1737 och 1747. Bank Melli fortsätter sin verksamhet genom att regelmässigt stödja och underlätta Irans känsliga verksamhet. Med hjälp av sina bankkontakter fortsätter den att ge stöd och tillhandahålla finansiella tjänster för sådan verksamhet till enheter som finns upptagna på FN- och EU-förteckningar. Den agerar också för, och i ledningen för sådana enheter, inklusive Bank Sepah, och bedriver ofta sin verksamhet via dotterbolag och intresseföretag.”

13      Genom skrivelse av den 18 november 2009 meddelade rådet sökanden om att vederbörande behållits i förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007. Rådet preciserade att de synpunkter som lagts fram av sökanden inte utgjorde skäl för att häva de restriktiva åtgärderna, eftersom sökanden hade stöttat kärnvapenspridningen genom att tillhandahålla finansiella tjänster till enheter som deltog i denna. Vad gällde ansökningarna om tillgång till akten vidhöll rådet att det ursprungliga förslaget var konfidentiellt. Vidare skickade rådet till sökanden en icke konfidentiell version av förslaget till beslut om restriktiva åtgärder med avseende på den kompletterande motiveringen från skrivelsen av den 1 oktober 2009 (nedan kallat det kompletterande förslaget).

14      Genom skrivelse av den 14 december 2009 begärde sökanden dels att få yttra sig vid ett muntligt hörande, dels att sökanden skulle få fullständig tillgång till rådets akt. Genom skrivelse av den 20 januari 2010 svarade rådet att sökanden redan hade fått rätt att yttra sig och med att denne lagt fram sina synpunkter. Dessutom vidhöll rådet att det ursprungliga förslaget var konfidentiellt.

15      När rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140 (EUT L 195, s. 39, rättelse EUT L 197, s. 19) antogs, upptogs sökanden i förteckningen i bilaga II till detta beslut. De skäl som angavs avseende sökanden var desamma som de som hade angetts i förordning nr 1100/2009.

16      Beslutet att uppta sökanden i bilaga V till förordning nr 423/2007 påverkades inte av att rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, s. 25) trädde i kraft.

17      Genom skrivelse av den 15 september 2010 la sökanden fram sina synpunkter till rådet om att de restriktiva åtgärderna mot sökanden bibehölls. Vid detta tillfälle vidhöll sökanden sin begäran om att få yttra sig vid ett muntligt hörande och om att få tillgång till rådets akt.

18      Beslutet att uppta sökanden i bilaga II till beslut 2010/413 vidhölls genom rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81).

19      Förordning nr 423/2007 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 281, s. 1). Rådet upptog sökanden i bilaga VIII till sistnämnda förordning.

20      Skälen för åtgärderna mot sökanden i beslut 2010/644 och i förordning nr 961/2010 var desamma som de som hade angetts i förordning nr 1100/2009.

21      I skrivelse av den 28 oktober 2010 informerade rådet sökanden om att vederbörande behållits i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och upptagits i förteckningen i bilaga VIII till förordning nr 961/2010. Rådet preciserade härvid att det inte framkommit några nya omständigheter som rättfärdigade att de restriktiva åtgärderna mot sökande skulle lyftas och att de senare åtgärderna inte grundade sig på någon annan information än de handlingar som tidigare lämnats ut.

22      I skrivelse av den 28 juli 2011 begärde sökanden att rådet skulle ompröva beslutet att behålla sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010. Sökanden vidhöll att denne inte var iblandad i kärnvapenspridning.

23      Domstolen ogillade i sin dom av den 16 november 2011 i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet (REU 2011, s. I‑11381), sökandens överklagande av tribunalens dom av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet.

24      Beslutet att uppta sökanden i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 påverkades inte av att rådets beslut 2011/783/Gusp av den 1 december 2011 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 319, s. 71) och rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11) trädde i kraft.

25      I skrivelse av den 5 december 2011 informerade rådet sökanden om att vederbörande behållits i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010. Rådet konstaterade att de synpunkter som lagts fram av sökanden den 28 juli 2011 inte utgjorde skäl för att häva de restriktiva åtgärdena.

26      I skrivelse av den 16 januari 2012 begärde sökanden att få tillgång till den bevisning som låg till grund för att de restriktiva åtgärderna hade antagits och behållits avseende sökanden. Rådet svarade genom skrivelse av den 21 februari 2012 och bifogade tre handlingar om omprövningen av de restriktiva åtgärderna.

27      Förordning nr 961/2010 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 88, s. 1), varvid rådet upptog sökanden i bilaga IX till sistnämnda förordning. Skälen för åtgärderna mot sökanden var desamma som de som hade angetts i förordning nr 1100/2009.

 Förfarandet och parternas yrkanden

28      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 januari 2010 väckte sökanden talan i mål T‑35/10 om delvis ogiltigförklaring av förordning nr 1100/2009.

29      Genom beslut av den 4 maj 2010 förordnade ordföranden för tribunalens andra avdelning om vilandeförklaring av förfarandet i mål T‑35/10 fram till dess att domstolen meddelat dom i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet.

30      Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 17 maj, den 28 maj och den 7 juni 2010 ansökte Europeiska kommissionen, Republiken Frankrike och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få intervenera i mål T‑35/10 till stöd för rådet.

31      Då sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades och referenten förordnades att tjänstgöra på fjärde avdelningen, lottades mål T‑35/10 om på denna avdelning.

32      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 januari 2011 väckte sökanden talan i mål T‑7/11 om, bland annat, delvis ogiltigförklaring av beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010.

33      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 4 april 2011 ansökte kommissionen om att få intervenera i mål T‑7/11 till stöd för rådet. Ordföranden på tribunalens fjärde avdelning biföll denna ansökan genom beslut av den 9 juni 2011.

34      Den 24 november 2011 begärde tribunalen (fjärde avdelningen), såsom en processledningsåtgärd enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, att parterna skulle yttra sig över de eventuella konsekvenserna för mål T‑35/10 av domen av den 16 november 2011 i det ovan i punkt 23 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet. Parterna efterkom rättens begäran.

35      I beslut av den 8 februari 2012 biföll ordföranden på tribunalens fjärde avdelning ansökningarna från kommissionen, Republiken Frankrike och Förenade kungariket om att intervenera till stöd för rådet i mål T‑35/10.

36      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 15 februari 2012 justerade sökanden sina yrkanden i mål T‑7/11 med anledning av att beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011, rådets beslut 2012/35/Gusp av den 23 januari 2012 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 19, s. 22), rådets genomförandeförordning (EU) nr 54/2012 av den 23 januari 2012 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 19, s. 1) och rådets förordning (EU) nr 56/2012 av den 23 januari 2012 om ändring av förordning nr 961/2010 (EUT L 19, s. 10) hade antagits.

37      Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 30 juli 2012 justerade sökanden sina yrkanden i mål T‑7/11 med anledning av att förordning nr 267/2012 hade antagits. Sökanden yrkade vidare att samtliga framtida förordningar eller beslut som kompletterar eller ändrar någon av de angripna rättsakterna som är i kraft när det muntliga förfarandet avslutas skulle ogiltigförklaras.

38      Ordföranden vid tribunalens fjärde avdelning beslutade den 5 mars 2013 att förena målen T‑35/10, T‑7/11 och T‑8/11 vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

39      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet och som processledande åtgärder enligt artikel 64 i rättegångsreglerna förelades parterna att besvara vissa skriftliga frågor. Parterna besvarade tribunalens frågor inom den utsatta fristen.

40      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 17 april 2013.

41      Sökanden har i sina inlagor yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara punkt 4 i del B i bilagan till förordning nr 1100/2009, punkt 5 i del B i bilagan till beslut 2010/644, punkt 5 i del B i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011, beslut 2012/35, genomförandeförordning nr 54/2012, förordning nr 56/2012 och punkt 5 i del I.B i bilaga IX till förordning nr 267/2012 i den del dessa rättsakter berör sökanden,

–        ogiltigförklara rådets beslut som meddelats genom skrivelser av den 18 november 2009, av den 28 oktober 2010 och av den 5 december 2011,

–        fastställa att artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 inte är tillämpliga på sökanden,

–        ogiltigförklara samtliga framtida förordningar eller beslut som kompletterar eller ändrar någon av de angripna rättsakterna som är i kraft när det muntliga förfarandet avslutas, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

42      Vid förhandlingen återkallade sökanden talan i den del den avsåg ogiltigförklaring av beslut 2012/35, genomförandeförordning nr 54/2012 och förordning nr 56/2012. Vidare angav sökanden att det andra yrkandet i verkligheten sammanföll med det första yrkandet och att sökanden följaktligen återkallade talan i den del den avsåg ogiltigförklaring av skrivelserna av den 18 november 2009, den 28 oktober 2010 och den 5 december 2011.

43      Rådet, som stöds av kommissionen, har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i båda målen, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

44      Förenade kungariket har yrkat att tribunalen ska ogilla talan i mål T‑35/10.

45      Republiken Frankrike har yrkat att tribunalen ska ogilla talan i mål T‑35/10 och förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

46      Tribunalen beslutar inledningsvis att, på grund av sambandet mellan mål T‑35/10 och mål T‑7/11, förena målen med avseende på domen i enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna.

47      Tribunalen påpekar vidare att det tredje yrkandet (om fastställelse av att artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 inte är tillämpliga på sökanden) i verkligheten sammanfaller med de argument avseende lagenligheten av beslut 2010/413 och av förordning nr 961/2010 som sökanden anfört till stöd för det första yrkandet. Tribunalen kommer således inte att göra någon självständig prövning av det tredje yrkandet.

48      Till stöd för sitt första yrkande har sökanden anfört följande grunder i sina inlagor:

–        Den första grunden i mål T‑35/10 och den tredje grunden i mål T‑7/11 avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, rätten till försvar, rätten till ett effektivt domstolsskydd, principerna om god förvaltning och skydd för berättigade förväntningar, samt rådets skyldighet att ompröva de restriktiva åtgärder som antagits mot bakgrund av sökandens yttranden.

–        Som andra grund i mål T‑35/10 och fjärde grund i mål T‑7/11 har sökanden gjort gällande att rådet gjorde en felaktig bedömning när det fann att sökanden var inblandad i kärnvapenspridning.

–        Den tredje grunden i mål T‑35/10 avser åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och felaktig rättstillämpning avseende den rättsliga grunden för förordning nr 1100/2009, och den andra grunden i mål T‑7/11 avser felaktig rättstillämpning avseende den rättsliga grunden för beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010.

–        Som fjärde grund i mål T‑35/10 och femte grund i mål T‑7/11 har sökanden gjort gällande att rådet åsidosatte proportionalitetsprincipen och rätten till egendom, genom att inte beakta resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd.

–        Den första grunden i mål T‑7/11 avser åsidosättande av artikel 215 FEUF och artikel 40 FEU samt av likabehandlingsprincipen.

–        Som sjätte grund i mål T‑7/11 har sökanden gjort gällande att artikel 23.4 i förordning nr 267/2012 är rättsstridig.

49      Vid förhandlingen gjorde sökanden även gällande att förordning nr 267/2012 inte meddelats denne personligen.

50      Rådet, Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen har bestritt sökandens grunder.

51      Rådet och kommissionen har vidare hävdat att sökanden är att hänföra till iranska staten och kan därför inte åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Rådet har även gjort gällande att sökandens fjärde yrkande inte kan tas upp till sakprövning.

52      Förutom parternas grunder och argument, kommer tribunalen att pröva om sökandens justeringar av yrkandena kan tas upp till sakprövning.

 Upptagande till sakprövning

 Sökandens justering av yrkandena

53      När ett beslut eller en förordning som direkt och personligen berör en enskild under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål, ska detta enligt rättspraxis betraktas som en ny omständighet som ger sökanden möjlighet att justera sina yrkanden och grunder. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det vore dessutom oskäligt om institutionen i fråga – till bemötande av den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen – kunde ändra rättsakten eller byta ut den mot en annan och under förfarandet åberopa denna ändring eller detta byte för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2008 i mål T‑256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II‑3019, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

54      Samma slutsats gör sig gällande för rättsakter där det, i likhet med beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011, utan att en tidigare rättsakt upphävs, föreskrivs att en enhet ska behållas i förteckningen över enheter som omfattas av restriktiva åtgärder efter ett omprövningsförfarande som genomförts i enlighet med vad som uttryckligen föreskrivs i det tillämpliga regelverket.

55      För att kunna tas upp till sakprövning måste emellertid en ansökan om justering av yrkanden ges in inom den talefrist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF. Enligt fast rättspraxis utgör nämligen reglerna om frister för väckande av talan tvingande rätt och ska tillämpas av unionsdomstolen på ett sådant sätt att rättssäkerhet och likhet inför lagen säkerställs (se domstolens dom av den 18 januari 2007 i mål C‑229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I‑439, punkt 101). Det ankommer således på rätten att pröva, i förekommande fall ex officio, huruvida tidsfristen har iakttagits (se tribunalens beslut av den 11 januari 2012 i mål T‑301/11, Ben Ali mot rådet, punkt 16).

56      Enligt rättspraxis följer det av principen om effektivt domstolsskydd att de unionsmyndigheter som antar personliga restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet ska meddela de skäl som ligger till grund för åtgärderna, antingen när åtgärderna antas, eller åtminstone snarast möjligt efter det att de antagits, så att dessa personer eller enheter bereds möjlighet att utöva sin rätt till rättsmedel (se, för ett liknande resonemang, domen av den 16 november 2011 i det ovan i punkt 23 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

57      Härav följer att tidsfristen för att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som inför restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet börjar att löpa först den dag då den berörde meddelades rättsakten. På samma sätt börjar tidsfristen för att ansöka om utvidgning av yrkandena och grunderna till att omfatta en rättsakt som bibehåller dessa åtgärder, att löpa först den dag då den berörda personen eller enheten meddelades den nya rättsakten.

58      I förevarande mål meddelades sökanden personligen om beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011 genom skrivelse av den 5 december 2011. Följaktligen har ansökan av den 15 februari 2012 om justering av yrkandena till att omfatta dessa rättsakter lämnats in inom den i artikel 263 sjätte stycket FEUF föreskrivna tvåmånadersfristen, förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd i enlighet med artikel 102.2 i rättegångsreglerna.

59      Vidare meddelades sökanden inte personligen om förordning nr 267/2012, trots att rådet kände till sökandens adress. Under dessa omständigheter har sökandens tidsfrist för att justera yrkandena avseende förordning nr 267/2012 inte börjat löpa, varför sökandens ansökan av den 30 juli 2012 inte kan anses ha getts in för sent.

60      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att sökanden kan yrka att beslut 2011/783, genomförandeförordning nr 1245/2011 och förordning nr 267/2012 ska ogiltigförklaras.

 Yrkandet om ogiltigförklaring av samtliga framtida förordningar eller beslut som kompletterar eller ändrar någon av de angripna rättsakterna som är i kraft när det muntliga förfarandet avslutas

61      Rådet har gjort gällande att tribunalen ska avvisa sökandens fjärde yrkande om ogiltigförklaring av varje framtida rättsakt eller beslut som kompletterar eller ändrar någon av de angripna rättsakterna som är i kraft när det muntliga förfarandet avslutas.

62      Enligt rättspraxis kan en talan om ogiltigförklaring endast väckas mot en existerande rättsakt som går någon emot. Även om sökanden får omformulera sina yrkanden så att de avser ogiltigförklaring av de rättsakter som under förfarandet har ersatt de rättsakter som inledningsvis angreps, kan detta inte anses tillåta kontroll i spekulerande syfte av hypotetiska och ännu inte antagna rättsakters rättsenlighet (se förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T‑228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, REG 2006, s. II‑4665, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

63      Följaktligen ska sökandens fjärde yrkande avvisas.

 Prövning i sak

 Huruvida sökanden kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna

64      Rådet och kommissionen har gjort gällande att när det gäller unionsrätten kan juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten i tredjeländer inte åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Eftersom sökanden, enligt rådet och kommissionen, är ett organ som kan hänföras till iranska staten, ska denna regel tillämpas på sökanden.

65      Tribunalen påpekar härvid att varken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 83, 2010, s. 389) eller unionens primärrätt innehåller några bestämmelser om att juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten inte omfattas av skyddet för de grundläggande rättigheterna. Bestämmelserna i nämnda stadga är tvärtom relevanta avseende sökandens grunder och särskilt artiklarna 17, 41 och 47, med garantier för ”[v]ar och en”, vilket är en formulering som även omfattar juridiska personer som sökanden.

66      Rådet och kommissionen har i detta sammanhang ändå åberopat artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). I nämnda bestämmelse föreskrivs att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inte kan uppta en talan som väcks av ett regeringsorgan till sakprövning.

67      Artikel 34 i Europakonventionen är emellertid en processuell bestämmelse som inte är tillämplig på förfaranden vid unionsdomstolen. Enligt Europadomstolens praxis är syftet med denna bestämmelse dessutom att förhindra att en stat som är part i Europakonventionen både är klagande och motpart i ett mål vid Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 13 december 2007 i målet Compagnie de navigation de la République islamique d’Iran mot Turkiet, Recueil des arrêts et décisions, 2007-V, § 81). Detta resonemang är inte tillämpligt i förevarande fall.

68      Rådet och kommissionen har även gjort gällande att den regel som de har åberopat är motiverad av den omständigheten att en stat står som garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium, men inte själv kan åtnjuta sådana rättigheter.

69      Tribunalen menar dock att även om man anser att denna rättfärdigandegrund även gäller för en helt intern situation, måste det konstateras att den omständigheten att staten är garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium saknar relevans för omfattningen av de rättigheter som de juridiska personer som är organ som kan hänföras till samma stat kan göra gällande i tredjeländer.

70      Av det ovanstående följer att unionsrätten inte innehåller någon regel som hindrar en juridisk person som är ett organ som kan hänföras till staten i ett tredjeland från att åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Nämnda personer kan således åberopa sådana rättigheter vid unionsdomstolen, om detta är förenligt med deras egenskap av juridiska personer.

71      Rådet och kommissionen har hursomhelst inte anfört några omständigheter som visar att sökanden verkligen är ett organ som kan hänföras till iranska staten, det vill säga en enhet som deltar i utövandet av den offentliga makten eller som styr en offentlig förvaltning under myndigheternas kontroll (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom i det ovan i punkt 67 nämnda målet Compagnie de navigation de la République islamique d’Iran mot Turkiet, § 79).

72      Rådet har härvid hävdat att sökanden styr en offentlig förvaltning under de iranska myndigheternas kontroll där sökanden tillhandahåller banktjänster som är nödvändiga för att den iranska ekonomin ska fungera. Rådet har emellertid inte bestritt sökandens påstående att nämnda tjänster utgör näringsverksamhet som utövas på en konkurrensutsatt marknad och som regleras av allmänna rättsregler. Den omständigheten att nämnda verksamhet är nödvändig för att en stats ekonomi ska fungera innebär således inte i sig att den ska anses ingå i den offentliga förvaltningen.

73      Kommissionen har vidare hävdat att den omständigheten att sökanden är inblandad i kärnvapenspridning visar att denne deltar i utövandet av den offentliga makten. Detta innebär emellertid att kommissionen använder en omständighet som sökanden bestrider, och som är den viktigaste frågan för tribunalens prövning, som en etablerad sanning. Dessutom utgör sökandens eventuella inblandning i kärnvapenspridning, såsom denna beskrivs i de omtvistade rättsakterna, inte offentlig maktutövning, utan kommersiella transaktioner i förhållande till enheter som deltar i kärnvapenspridning. Detta påstående innebär således inte att sökanden ska ses som ett organ som kan hänföras till iranska staten.

74      Kommissionen anser slutligen att sökanden är ett organ som kan hänföras till iranska staten på grund av statens ägandeandel. Denna omständighet innebär emellertid inte i sig att sökanden deltar i utövandet av den offentliga makten eller styr en offentlig förvaltning.

75      Med hänsyn till vad som anförts ovan finner tribunalen att sökanden kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna.

 Den första grunden i mål T‑35/10 och den tredje grunden i mål T‑7/11: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar, sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd, principerna om god förvaltning och skydd för berättigade förväntningar, samt rådets skyldighet att ompröva de restriktiva åtgärderna mot bakgrund av sökandens yttranden

76      Sökanden har hävdat att när de angripna rättsakterna antogs åsidosatte rådet motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar och skyldigheten att ompröva de restriktiva åtgärderna mot bakgrund av sökandens yttranden. Detta innebär dessutom att rådet åsidosatte sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd och principerna om god förvaltning och skydd för berättigade förväntningar.

77      Rådet, Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen har bestritt sökandens argument.

78      Tribunalen vill inledningsvis erinra om att skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot − vilken föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF och, vilket är av särskild vikt i förevarande fall, i artikel 24.3 i beslut 2010/413, i artikel 15.3 i förordning nr 423/2007, i artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 och i artikel 46.3 i förordning nr 267/2012 − syftar till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet. Denna motiveringsskyldighet utgör en grundläggande unionsrättslig princip från vilken undantag endast får göras på grund av tvingande skäl. Den berörde ska därför i princip underrättas om skälen för beslutet samtidigt som den berörde underrättas om antagandet av den rättsakt som går vederbörande emot. En bristfällig motivering kan inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

79      Om inte tvingande skäl hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller internationella förbindelser utgör hinder för att vissa uppgifter lämnas till de berörda, är rådet följaktligen skyldigt att underrätta en enhet som blir till föremål för restriktiva åtgärder om de specifika och konkreta skälen till varför rådet anser att dessa åtgärder måste vidtas. Rådet ska sålunda ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för de aktuella åtgärderna samt de överväganden som föranlett rådet att vidta dem (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

80      Motiveringen ska vidare vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den har antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

81      Enligt fast rättspraxis utgör vidare iakttagandet av rätten till försvar, och särskilt rätten att yttra sig, i alla förfaranden som inleds mot en enhet som kan leda till en rättsakt som går enheten emot, en grundläggande princip i unionsrätten som ska iakttas även om förfarandet i fråga inte är reglerat (domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 91).

82      Principen om rätt till försvar kräver dels att den berörda enheten underrättas om de omständigheter som görs gällande gentemot den till stöd för den rättsakt som går enheten emot, dels att det är möjligt för enheten att göra gällande sin ståndpunkt i detta avseende (se, analogt, domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, punkt 93).

83      Vad avser en första rättsakt med beslut om att en enhets tillgångar ska frysas, ska − om inte tvingande hänsyn till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet, eller deras internationella relationer, utgör hinder därför − de omständigheter som läggs den berörde till last anges samtidigt som den aktuella rättsakten antas eller så snart som möjligt därefter. Den berörda enheten har även rätt att, på begäran, yttra sig över dessa omständigheter när väl rättsakten har antagits. Med samma reservationer måste varje därpå följande beslut om frysning av tillgångar i princip föregås av en upplysning om de nya omständigheter som läggs den berörde till last och en ny möjlighet för densamme att yttra sig (se, analogt, domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, punkt 137).

84      När tillräckligt exakta uppgifter som ger den berörda enheten möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot denna har meddelats, innebär inte principen om rätt till försvar att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

85      Principen om ett effektivt domstolsskydd utgör vidare en allmän unionsrättslig princip som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. För att domstolsprövningen ska vara effektiv krävs det att den aktuella unionsmyndigheten i så stor utsträckning som möjligt upplyser den berörda enheten om skälen för den restriktiva åtgärden, antingen vid den tidpunkt när åtgärden beslutas eller i vart fall så snart som möjligt efter nämnda tidpunkt, i syfte att göra det möjligt för den berörda enheten att inom föreskriven frist utöva sin rätt att väcka talan. Iakttagandet av skyldigheten att upplysa om sådana skäl är nödvändigt för att de personer till vilka de restriktiva åtgärderna riktar sig ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid unionsdomstolen. Iakttagandet av denna skyldighet är även nödvändigt för att unionsdomstolen fullt ut ska kunna genomföra den legalitetskontroll av den aktuella rättsakten som det åligger den att göra (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkterna 335−337 och där angiven rättspraxis).

–       Motiveringsskyldigheten

86      Enligt sökanden är de angripna rättsakterna inte tillräckligt motiverade. Den motivering som anges i förordning nr 1100/2009, den ytterligare motivering som meddelades sökanden den 1 oktober 2009 och motiveringen som anges i de senare rättsakterna är nämligen så oklar och otydlig, att sökanden inte hade möjlighet att kontrollera och besvara den.

87      Rådet, Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen har bestritt sökandens argument.

88      Det ska inledningsvis erinras om att sökanden varit föremål för restriktiva åtgärder sedan den 23 juni 2008. Mellan detta datum och det datum den första angripna rättsakten antogs, det vill säga den 17 november 2009, utväxlades flera handlingar mellan sökanden och rådet, varav bland annat rådets skrivelse av den 1 oktober 2009. Genom denna skrivelse meddelades sökanden om den ytterligare motiveringen till att restriktiva åtgärder vidtogs gentemot sökanden. Denna handling ingår i bakgrunden till de angripna rättsakterna och kan således beaktas vid prövningen av förevarande mål.

89      Den motivering som anges i de angripna rättsakterna, kompletterad och utvecklad genom den ytterligare motivering som meddelades den 1 oktober 2009, är tillräckligt preciserad för att uppfylla rådets motiveringsskyldighet. Denna motivering gör det således möjligt att identifiera till vilka enheter sökanden tillhandahållit banktjänster och som omfattas av de restriktiva åtgärder som antagits av unionen eller av Förenta nationernas säkerhetsråd, samt under vilken period de aktuella tjänsterna tillhandahållits och i vissa fall vilka specifika transaktioner som tjänsterna avser.

90      Mot denna bakgrund kan sökandens påstående om åsidosättande av motiveringsskyldigheten inte godtas.

–       Åsidosättande av principen om rätt till försvar

91      Sökanden har gjort gällande att trots upprepade ansökningar fick sökanden inte tillräcklig tillgång till rådets akt och fick inte heller yttra sig inför rådet, vilket innebar att sökanden inte vet vilken bevisning som gjordes gällande gentemot denne och följaktligen inte hade möjlighet att försvara sig. I den mån rådet meddelade sökanden information om omständigheter i akten, skedde detta för sent.

92      Rådet, Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen har inledningsvis bestritt att principen om rätt till försvar är tillämplig i förevarande mål. De har därvid hänvisat till att sökanden inte har blivit föremål för restriktiva åtgärder på grund av sin egen verksamhet, utan på grund av att sökanden ingår i den allmänna kategorin av personer och enheter som har stöttat kärnvapenspridning.

93      Tribunalen finner att detta argument inte kan godtas. I artikel 24.3 och 24.4 i beslut 2010/413, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007, artikel 36.3 och 36.4 i förordning nr 961/2010 och artikel 46.3 och 46.4 i förordning nr 267/2012 föreskrivs nämligen bestämmelser om skydd för rätten till försvar för enheter mot vilka restriktiva åtgärder vidtas med stöd av dessa rättsakter. Unionsdomstolen prövar sedan huruvida dessa rättigheter har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 37).

94      Rådet och Förenade kungariket har även hävdat att rådet inte är skyldigt att tillhandahålla de berörda enheterna den bevisning och de uppgifter som ligger till grund för att restriktiva åtgärder vidtagits när dessa uppgifter kommer från konfidentiella källor, och av källskyddsskäl bibehålls som sådana av de medlemsstater där de finns, eller av de tredjeländer som samarbetar med medlemstaterna. Förenade kungariket har härvid preciserat att tribunalens rättegångsregler inte innehåller några bestämmelser som gör det möjligt för tribunalen att beakta konfidentiella uppgifter utan att röja dem för de andra parterna. Detta innebär att det inte är möjligt att säkerställa sekretessen för de uppgifter som eventuellt meddelas, och därmed på ett lämpligt sätt skydda de tvingande hänsyn som förhindrar att den berörda enheten underrättas om dem. Under dessa omständigheter ska dessa överväganden vara av överordnad betydelse, även avseende förfarandet vid tribunalen.

95      I detta hänseende finner tribunalen att det följer av den rättspraxis som anges ovan i punkt 83 att de berörda enheterna inte kan meddelas om de omständigheter som läggs dem till last om tvingande hänsyn till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet, eller deras internationella relationer utgör hinder därför.

96      Med hänsyn till den avgörande roll som domstolsprövningen har avseende restriktiva åtgärder, måste unionsdomstolen emellertid kunna pröva huruvida åtgärderna är lagenliga och välgrundade, däribland huruvida de processuella skyddsregler som de berörda enheterna åtnjuter har iakttagits (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, punkt 155). Vissa uppgifters konfidentiella karaktär skulle dock kunna motivera restriktioner vad avser överlämnandet av dem till sökandena eller deras advokater som är tillämpliga på hela förfarandet vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, punkt 155).

97      För övrigt föreskrivs i artikel 67.3 tredje stycket i rättegångsreglerna att ”[n]är en handling, som en institution vägrat bevilja tillgång till, har lagts fram för tribunalen inom ramen för en talan som gäller lagenligheten i denna vägran, ska handlingen inte tillställas de andra parterna”. Denna bestämmelse gör det möjligt för tribunalen att pröva huruvida beslutet att inte bevilja tillgång till en handling i rådets akt var lagenligt, utan att skicka handlingen till den berörda enheten.

98      Vad avser sökandens invändningar erinrar tribunalen inledningsvis om att det följer av punkterna 86–90 ovan att de angripna rättsakterna är tillräckligt motiverade. Mot denna bakgrund har rådet även iakttagit skyldigheten att inledningsvis meddela sökanden om de omständigheter som läggs denne till last.

99      Vad vidare avser tillgången till handlingarna i akten, anger tribunalen att de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden grundar sig på två olika förslag. Dels antogs de ursprungliga åtgärderna – vilka blivit föremål för en talan som väckts av sökanden i mål T‑390/08 (se punkterna 5, 10 och 23 ovan) – år 2008 till följd av det ursprungliga förslaget som rådet har vägrat att tillställa sökanden, trots flera ansökningar därom. Dels grundar sig den ytterligare motiveringen som meddelades sökanden den 1 oktober 2009 på ett ytterligare förslag. En icke konfidentiell kopia av detta förslag sändes till sökanden den 18 november 2009, det vill säga vid den tidpunkt sökanden meddelades om att förordning nr 1100/2009 hade antagits.

100    Tribunalen finner härvid att den omständigheten att rådet inte har lämnat ut en handling som låg till grund för att restriktiva åtgärder gentemot en enhet antogs eller behölls utgör ett åsidosättande av rätten till försvar som rättfärdigar att de berörda rättsakterna ska ogiltigförklaras, endast om det är utrett att de restriktiva åtgärderna inte med rätta hade kunnat antas eller behållas om handlingen som inte lämnades ut skulle lämnas utan avseende som en omständighet som läggs enheten till last.

101    Även om det antas att det var fel av rådet att vägra lämna ut det ursprungliga förslaget till sökanden, kan följaktligen denna omständighet rättfärdiga att de angripna rättsakterna ogiltigförklaras endast om det dessutom är utrett att de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden inte kunde behållas med stöd av de omständigheter som meddelats vederbörande i tid, det vill säga den motivering som anges i de angripna rättsakterna, den ytterligare motivering som tillhandahölls den 1 oktober 2009 och det ytterligare förslag som skickades den 18 november 2009.

102    Det följer emellertid av punkterna 122–150 nedan att sökandens argument inte gör det möjligt att vederlägga motiveringen för de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden, såsom den framgår av de omständigheter som har meddelats och vilken hänvisas till i punkt 149 nedan. Under dessa omständigheter kan det faktum att det ursprungliga förslaget inte skickades till sökanden inte rättfärdiga att de angripna rättsakterna ska ogiltigförklaras.

103    Sökanden har dessutom felaktigt hävdat att vederbörande inte har fått yttra sig vid rådet.

104    Sökanden har nämligen inte bestritt att denne skriftligen fick yttra sig inför rådet den 8 juli, den 21 juli och den 15 oktober 2009, den 15 september 2010 och den 28 juli 2011.

105    Tväremot vad sökanden har gjort gällande ger varken det aktuella regelverket eller den allmänna principen om rätten till försvar sökanden någon rätt till att höras vid ett formellt muntligt hörande (se, analogt, domen i det ovan i punkt 53 nämnda målet People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, punkt 93 och där angiven rättspraxis). Möjligheten att skriftligen lägga fram sina synpunkter är tillräcklig.

106    Mot denna bakgrund finner tribunalen att invändningarna om åsidosättande av principen om rätten till försvar delvis saknar verkan och delvis ska underkännas.

–       Påståendet om brister i rådets omprövning

107    Enligt sökanden har rådet åsidosatt skyldigheten att ompröva de restriktiva åtgärderna mot bakgrund av sökandens yttranden. Rådet har i synnerhet varken utvärderat åtgärderna rent faktiskt eller beaktat yttrandena i detalj, utan begränsat sig till standardformulerade skrivelser. Vidare grundade sig inte rådets omprövning på relevanta uppgifter och relevant bevisning.

108    Härvid har rådet, utan att ha blivit motsagd av sökanden, gjort gällande att innan de angripna rättsakterna antogs så hade medlemsstaternas delegationer tagit emot de yttranden som lämnats in av sökanden. Tribunalen finner följaktligen att dessa yttranden – som innehöll detaljerade uppgifter om sökandens relationer till de enheter som omnämnts i motiveringen till de angripna rättsakterna samt bevisning som stödde dessa uppgifter – har kunnat tas i beaktande.

109    Det följer vidare av rådets skrivelser av den 27 juli och den 18 november 2009, samt av den 28 oktober 2010 och den 5 december 2011 att rådet hade bedömt yttrandena och besvarat dem, varvid rådet särskilt framhöll att sökanden hade tillhandahållit finansiella tjänster till enheter som var inblandade i kärnvapenspridning.

110    Mot denna bakgrund underkänner tribunalen argumenten om att rådet brustit i sin omprövning av de restriktiva åtgärderna mot sökanden.

–       Förordning nr 267/2012 meddelades inte sökanden personligen

111    Vid förhandlingen gjorde sökanden gällande, utan att ha blivit motsagd av rådet, att förordning nr 267/2012 inte meddelades sökanden personligen.

112    Det är visserligen riktigt att en rättsakt, varigenom restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet antas eller behålls, ska meddelas den senare, och att det är detta meddelande som gör att fristen för den berörda personen eller enheten att väcka talan om ogiltigförklaring av den aktuella rättsakten börjar löpa i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF. Detta innebär dock inte att det faktum i sig att rättsakten inte meddelats sökanden motiverar att den aktuella rättsakten ogiltigförklaras.

113    Vidare har sökanden inte argumenterat för att avsaknaden av personligt meddelande om förordning nr 267/2012 har medfört en kränkning av dennes rättigheter som motiverar att rättsakten ogiltigförklaras i den del den berör sökanden. Att någon sådan kränkning skulle föreligga följer inte heller av uppgifterna i akten. Motiveringen som avser sökanden i förordning nr 267/2012 är nämligen, för det första, identisk med motiveringarna i de tidigare rättsakterna som sökanden känner till. För det andra har sökanden haft möjlighet att justera sina yrkanden i mål T‑7/11 till att omfatta ogiltigförklaring av förordning nr 267/2012. För det tredje har sökanden kunnat få kännedom om förordningen genom en annan källa och kunnat foga en kopia av denna till den inlaga som sökanden justerade sina yrkanden med.

114    Mot denna bakgrund kan sökanden inte vinna framgång med sitt argument om att rådet åsidosatt sin skyldighet att meddela sökanden om förordning nr 267/2012. Det saknas därvid anledning att pröva om det kan tas upp till sakprövning.

–       Påståendet om andra åsidosättanden från rådets sida

115    Enligt sökanden innebär åsidosättandet av motiveringsskyldigheten, rätten till försvar och skyldigheten att ompröva de restriktiva åtgärderna dessutom att rådet åsidosatt rätten till ett effektivt domstolsskydd och principerna om god förvaltning och skydd för berättigade förväntningar. Rådet har nämligen inte agerat i god tro och med aktsamhet.

116    Det följer emellertid av prövningen ovan att invändningarna om åsidosättande av motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar och rådets skyldighet att ompröva de restriktiva åtgärderna inte rättfärdigar att de angripna rättsakterna ogiltigförklaras. Under dessa omständigheter kan tribunalen inte heller godta invändningen om åsidosättande av sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd och principerna om god förvaltning och skydd för berättigade förväntningar. Denna invändning stöds inte av några särskilda argument och är således inte självständig.

117    Mot denna bakgrund finner tribunalen att den första grunden i mål T‑35/10 och den tredje grunden i mål T‑7/11 delvis saknar verkan och delvis ska underkännas.

 Den andra grunden i mål T‑35/10 och den fjärde grunden i mål T‑7/11: Rådet gjorde en felaktig bedömning när det fann att sökanden var inblandad i kärnvapenspridning

118    Sökanden har hävdat att rådet gjorde en felaktig bedömning när det fann att sökanden skulle omfattas av restriktiva åtgärder. Sökanden har dels uppgett sig inte ha tillhandahållit finansiella tjänster till vissa enheter som omnämns i motiveringen till de angripna rättsakterna. Dels har sökanden gjort gällande att de tjänster som vederbörande faktiskt har tillhandahållit till enheter som är inblandade i kärnvapenspridning inte rättfärdigar de restriktiva åtgärderna, särskilt eftersom tjänsterna inte har något samband med kärnvapenspridningen.

119    Enligt sökanden innebär rådets fel dessutom maktmissbruk.

120    Rådet, Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen har bestritt sökandens argument.

121    Tribunalen erinrar inledningsvis om att en rättsakt endast innebär maktmissbruk om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (se domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 50 och där angiven rättspraxis). I förevarande mål har sökanden inte visat på några omständigheter som ger vid handen att rådet strävade efter att uppnå andra mål än att förhindra kärnvapenspridning och dess finansiering när det antog de angripna rättsakterna. Argumentet om ”maktmissbruk” från rådets sida ska därför inte godtas.

122    Vad gäller sökandens övriga argument följer det av rättspraxis att domstolsprövningen av en rättsakts lagenlighet, när rättsakten innebär att restriktiva åtgärder vidtas mot en enhet, även omfattar bedömningen av de fakta och omständigheter som har åberopats som grund för beslutet, samt prövningen av den bevisning och de uppgifter som ligger till grund för nämnda bedömning. Om rättsakten ifrågasätts ankommer det på rådet att ange dessa fakta och omständigheter, så att unionsdomstolen kan pröva dem (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkterna 37 och 107).

123    Rådet och Förenade kungariket har härvid vidhållit argumentet (se ovan punkt 94) att rådet inte kan ha skyldighet att lägga fram den bevisning och de uppgifter som ligger till grund för de restriktiva åtgärderna när dessa härrör från konfidentiella källor, och av källskyddsskäl bibehålls som sådana av medlemsstaterna där de finns, eller av de tredjeländer som samarbetar med medlemsstaterna. De har preciserat att under dessa omständigheter ska tribunalens domstolsprövning vara begränsad. Enligt rådet ska tribunalen sålunda endast pröva huruvida medlemsstaternas påståenden är ”objektivt rimliga”, medan Förenade kungariket har anfört att tribunalens domstolsprövning inte ska avse frågan om huruvida rättsakterna som innebär att restriktiva årgärder vidtas är materiellt välgrundade.

124    Denna argumentation kan emellertid inte vinna framgång.

125    Den omständigheten att de restriktiva åtgärdera gentemot sökanden antogs på grundval av uppgifter som samlats in av en medlemsstat ändrar nämligen inte det faktum att de angripna rättsakterna är rättsakter från rådet. Det är därför rådet som måste säkerställa att de är motiverade, genom att i förekommande fall begära att den berörda medlemsstaten lägger fram den bevisning och de uppgifter som är nödvändiga i detta avseende.

126    Rådet kan inte heller vinna framgång med argumentet att de aktuella upplysningarna kommer från konfidentiella källor och att de således inte får röjas. Även om denna omständighet skulle kunna anföras för att begränsa utlämnandet av sådana uppgifter till sökanden eller dennes advokater, är det inte desto mindre så att med hänsyn till den avgörande roll som domstolsprövningen har vad avser restriktiva åtgärder, så måste unionsdomstolen kunna pröva om åtgärderna är lagenliga och välgrundade utan hinder av att bevisning eller andra uppgifter som rådet har använt sig av påstås vara hemliga eller på annat sätt konfidentiella. Rådet kan vidare inte grunda en rättsakt om restriktiva åtgärder på uppgifter eller omständigheter som en medlemsstat har överlämnat, om medlemsstaten inte är beredd att tillåta att de överlämnas till unionsdomstolen, vilken är behörig att kontrollera rättsaktens lagenlighet.

127    Tribunalen ska följaktligen pröva om motiveringen till de restriktiva åtgärderna är välgrundad med beaktande av de uppgifter och den bevisning som överlämnats både till sökanden och till tribunalen.

128    I motiveringen i de angripna rättsakterna och i de uppgifter som meddelats av rådet den 1 oktober och den 18 november 2009 hänvisas till sammanlagt nio enheter som påstås vara inblandade i kärnvapenspridning och till vilka sökanden ska ha tillhandahållit finansiella tjänster, nämligen organisationen för flyg- och rymdindustrin (AIO), industrikoncernen Shahid Hemmat (SHIG), industrikoncernen Shahid Bagheri (SBIG), iranska atomenergiorganisationen (AEOI), Novin Energy Company, Mesbah Energy Company, Kalaye Electric Company, försvarsindustriorganisationen (DIO) och Bank Sepah.

129    Sökanden har bestritt att denne har tillhandahållit finansiella tjänster till SHIG, SBIG, Novin Energy Company och Kalaye Electric Company. Rådet har inte lagt fram någon bevisning eller några uppgifter till stöd för påståendena att sökanden har tillhandahållit finansiella tjänster till dessa fyra företag. I enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkt 122 kan dessa påståenden således inte rättfärdiga att restriktiva åtgärder har antagits och bibehållits gentemot sökanden.

130    Sökanden har däremot inte bestritt att denne har tillhandahållit finansiella tjänster till AIO, AEOI, Mesbah Energy Company, DIO och Bank Sepah. Tribunalen ska således pröva om dessa tjänster, så som rådet har hävdat, utgör stöd till kärnvapenspridning i den mening som avses i beslut 2010/413, förordning nr 423/2007, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012.

131    Det ska härvid anmärkas att det i artikel 18 i förordning nr 423/2007, artikel 39 i förordning nr 961/2010 och artikel 49 i förordning nr 267/2012 föreskrivs att nämnda förordningar ska tillämpas inom unionens territorium, inbegripet dess luftrum, ombord på varje flygplan och varje fartyg under en medlemsstats jurisdiktion, på varje person inom och utanför unionens territorium som är medborgare i en medlemsstat, på varje juridisk person, enhet eller organ som har inrättats eller bildats i enlighet med en medlemsstats lagstiftning, och på varje juridisk person, enhet eller organ i samband med varje form av affärsverksamhet som helt eller delvis bedrivs i unionen.

132    Vad rör transaktioner som har genomförts utanför unionen medför förordning nr 423/2007, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012 således inga juridiska skyldigheter gentemot ett finansinstitut med hemvist i tredjeland och som har bildats i enlighet med denna stats rättsordning (nedan kallat ett utländskt finansinstitut), såsom sökanden. Ett sådant finansinstitut är enligt nämnda förordningar inte skyldigt att frysa tillgångarna för enheter som är inblandade i kärnvapenspridning.

133    Om ett utländskt finansinstitut deltar i, är direkt knutet till eller ger stöd till kärnvapenspridning, så kan dess tillgångar och ekonomiska resurser inom unionen − om dessa används inom ramen för en kommersiell transaktion som helt eller delvis sker inom unionen eller om dessa ägs av medborgare i medlemsstaterna eller av juridiska personer, enheter eller organ som har sitt hemvist i en medlemsstat eller har bildats i enlighet med en medlemsstats lagstiftning – inte desto mindre bli föremål för restriktiva åtgärder enligt förordning nr 423/2007, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012.

134    Av detta följer att ett utländskt finansinstitut har ett stort intresse av att försäkra sig om att det inte deltar i, inte är direkt knutet till och inte ger stöd till kärnvapenspridning, exempelvis genom att tillhandahålla finansiella tjänster åt en enhet som är inblandad i sådan verksamhet. Om ett utländskt finansinstitut vet eller rimligen borde misstänka att en av dess kunder är inblandad i kärnvapenspridning, är institutet skyldigt att utan dröjsmål sluta tillhandahålla denna kund finansiella tjänster, med hänsyn till tillämpliga lagliga skyldigheter, och inte tillhandahålla några nya tjänster.

135    I förevarande mål har rådet inte påstått att sökandens tjänster omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 423/2007, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012 som anges ovan i punkt 131. Det ska således prövas huruvida sökanden utan dröjsmål har ingripit för att upphöra med banktjänsterna till var och en av de fem enheter som omnämns ovan i punkt 130, så snart sökanden visste eller rimligen borde ha misstänkt att de var inblandade i kärnvapenspridning.

136    Härvid har sökanden för det första hävdat att endast en betalning har gjorts till förmån för AIO, vilken ägde rum den 14 mars 2007, det vill säga innan rådet den 23 april 2007 antog restriktiva åtgärder gentemot denna enhet.

137    Rådet har emellertid inte lämnat några konkreta bevis eller uppgifter om att sökanden har tillhandahållit tjänster till AIO efter det att de restriktiva åtgärderna vidtagits mot den senare, eller att sökanden den 14 mars 2007 visste eller rimligen borde ha misstänkt att AIO deltog i kärnvapenspridning.

138    Under dessa omständigheter rättfärdigar den betalning som sökanden gjorde till förmån för AIO inte att de restriktiva åtgärderna bibehölls mot sökanden.

139    Sökanden har för det andra medgett att transaktioner har utförts för Bank Sepahs, Mesbah Energy Companys och DIO:s räkning såväl innan som efter det att restriktiva åtgärder vidtogs mot dessa enheter. Sökanden har emellertid hävdat att samtliga transaktioner har utförts till följd av åtaganden som uppkommit innan åtgärderna vidtogs och att de i vilket fall som helst inte hade samband med kärnvapenspridning.

140    Det ska härvid anmärkas att artikel 20.6 i beslut 2010/413, artikel 9 i förordning nr 423/2007, artikel 18 i förordning nr 961/2010 och artikel 25 i förordning nr 267/2012 tillåter att tillgångarna hos de enheter som omfattas av restriktiva åtgärder frigörs för utbetalningar som följer av förpliktelser som har uppkommit innan enheterna blev föremål för restriktiva åtgärder, förutsatt att dessa utbetalningar inte är knutna till kärnvapenspridning. Det finns således ingen anledning att kräva att sökanden, som i förevarande fall inte var skyldig att frysa tillgångarna för Bank Sepah, Mesbah Energy Company och DIO i enlighet med rättsakterna som anges ovan, såsom framgår av punkterna 132 och 135, ska behandla dessa enheter strängare.

141    Rådet har emellertid inte lagt fram några bevis eller uppgifter om att sökanden visste, eller rimligen borde ha misstänkt, att Bank Sepah, Mesbah Energy Company och DIO var inblandade i kärnvapenspridning innan de restriktiva åtgärderna vidtogs mot dessa, eller att sökanden utförde transaktioner på grundval av instruktioner som gavs efter det att åtgärderna vidtogs, eller att transaktionerna som utfördes efter att nämnda åtgärder vidtogs hade samband med kärnvapenspridning.

142    Under dessa omständigheter rättfärdigar inte heller de transaktioner som sökanden utfört för Bank Sepahs, Mesbah Energy Companys och DIO:s räkning att de restriktiva åtgärderna bibehölls mot sökanden.

143    För det tredje har sökanden medgett att transaktioner som hade samband med bidrag och avgifter för utbildning utfördes för AEOI:s räkning fram till och med den 18 april 2007, vilka omfattade summor som inte översteg 8 000 euro.

144    AEOI har emellertid omfattats av restriktiva åtgärder som antogs av Förenta Nationernas säkerhetsråd den 23 december 2006. Från och med detta datum borde sökanden åtminstone ha misstänkt att AEOI var inblandad i kärnvapenspridning.

145    Sökanden har inte heller hävdat att de transaktioner som utfördes efter den 23 december 2006 grundade sig på instruktioner som gavs innan detta datum.

146    Eftersom AEOI:s verksamhet hur som helst utgörs av kärnteknisk forskning och utveckling, är det motiverat att anse att bidrag som betalats ut i denna enhets namn har samband med denna verksamhet, och därmed också med kärnvapenspridning.

147    Övervägandena ovan (se punkt 140) är följaktligen inte tillämpliga på de transaktioner som utförts för AEOI:s räkning.

148    Sökanden har för övrigt felaktigt hävdat att summan av betalningarna som utfördes för AEOI:s räkning var obetydlig. För det första framgår det nämligen av de uppgifter som sökanden tillhandahållit att totalsumman för de betalningar som utfördes år 2007 uppgick till 17 768 euro, 68 341 US-dollar och 2 041 australiensiska dollar, vilket inte är en försumbar summa. Eftersom det är av grundläggande betydelse för kärnteknisk forsknings- och utvecklingsverksamhet att ha tillgång till högkvalificerad personal, utgör, för det andra, betalning av bidrag avsedda att säkerställa utbildning inom detta område stöd till den aktuella verksamheten och därmed stöd till kärnvapenspridning, även om varje enskilt belopp är relativt litet.

149    Under dessa omständigheter finner tribunalen att betalningarna av bidrag och avgifter för utbildning som sökanden utfört för AEOI:s räkning, efter det att restriktiva åtgärder vidtagits mot denna enhet av Förenta Nationernas säkerhetsråd, utgör stöd till kärnvapenspridning som rättfärdigar de restriktiva åtgärderna mot sökanden.

150    Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden i mål T‑35/10 och den fjärde grunden i mål T‑7/11.

 Den tredje grunden i mål T‑35/10 avseende åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och felaktig rättstillämpning beträffande den rättsliga grunden för förordning nr 1100/2009, och den andra grunden i mål T‑7/11 avseende felaktig rättstillämpning beträffande den rättsliga grunden för beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010

151    Sökanden har gjort gällande felaktigheter avseende den rättsliga grunden för olika rättsakter som innehåller beslut om restriktiva åtgärder mot sökanden.

152    Rådet, Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen har bestritt sökandens argument.

153    Sökanden har i mål T‑35/10 för det första hävdat att rådet åsidosatte väsentliga formföreskrifter och gjorde en felaktig rättstillämpning vad gäller den rättsliga grunden för förordning nr 1100/2009. Denna förordning har nämligen förordning nr 423/2007 som rättslig grund, vilken är olaglig eftersom den antogs av rådet med kvalificerad majoritet och inte enhälligt, vilket krävs både enligt artikel 308 EG och enligt gemensam ståndpunkt 2007/140. Förordning nr 1100/2009 saknar således rättslig grund. Dessutom borde även denna förordning ha antagits enhälligt av rådet, och inte med kvalificerad majoritet, enligt gemensam ståndpunkt 2007/140 som utgjorde förordningens rättsliga grund.

154    Vad gäller förordning nr 423/2007 erinrar tribunalen om att enligt rättspraxis utgjorde artiklarna 60 EG och 301 EG tillräcklig rättslig grund för förordning nr 423/2007, så det var inte nödvändigt att använda artikel 308 EG. Det följer även av artikel 301 EG, vilken artikel 60 EG hänvisar till, att gemensam ståndpunkt 2007/140 inte utgjorde en rättslig grund för förordning nr 423/2007 och de rättsakter genom vilka den genomförs, såsom förordning nr 1100/2009 (se, för ett liknande resonemang, domen av den 16 november 2011 i det ovan i punkt 23 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkterna 66–72).

155    Följaktligen saknar såväl omröstningsregeln i artikel 308 EG, som den regel som var tillämplig vid antagandet av gemensam ståndpunkt 2007/140 och dess ändring, relevans vad gäller förordning nr 423/2007. Frågan huruvida den tillämpliga omröstningsregeln och andra förfarandevillkor har iakttagits ska således enbart prövas i förhållande till ordalydelsen i artikel 301 EG, vilken artikel 60 EG hänvisar till.

156    I artikel 301 EG anges att ”[o]m en gemensam ståndpunkt eller en gemensam åtgärd som har beslutats enligt bestämmelserna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Fördraget om Europeiska unionen förutsätter ett handlande från gemenskapens sida som helt eller delvis avbryter eller begränsar de ekonomiska förbindelserna med ett eller flera tredje länder, skall rådet besluta om de brådskande åtgärder som är nödvändiga. Rådet skall besluta med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen.”

157    I förevarande mål har sökanden inte bestritt att förordning nr 423/2007 antogs med kvalificerad majoritet, i enlighet med regeln i artikel 301 EG. Det har inte heller ifrågasatts att antagandet av förordning nr 423/2007 föregicks av att gemensam ståndpunkt 2007/140 antogs enhälligt. Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att villkoren i artikel 301 EG iakttogs när förordning nr 423/2007 antogs.

158    Vad vidare gäller förordning nr 1100/2009, ska det anmärkas att sökanden inte har bestritt att denna förordning antogs med kvalificerad majoritet på grundval av artikel 15.2 i förordning nr 423/2007 efter det att sökanden upptagits i förteckningen i bilaga II till gemensam ståndpunkt 2007/140 genom gemensam ståndpunkt 2008/479, vilken antogs enhälligt i enlighet med artikel 7.2 i gemensam ståndpunkt 2007/140. I motsats till vad sökanden har påstått, utgjorde gemensam ståndpunkt 2007/140 dessutom inte någon rättslig grund för förordning nr 1100/2009 (se ovan punkt 154) så att omröstningsregeln i denna gemensamma ståndpunkt saknar relevans vad gäller antagandet av förordningen.

159    Mot denna bakgrund kan sökandens argument avseende förordning nr 423/2007 och förordning nr 1100/2009 inte godtas.

160    Sökanden har för det andra gjort gällande att eftersom det i beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010 föreskrivs restriktiva åtgärder mot enheter som inte omfattas av resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd, borde dessa rättsakter ha antagits enligt det förfarandet som föreskrivs i artikel 75 FEUF, och inte enligt förfarandet i artikel 215 FEUF. Alternativt kunde de angripna rättsakterna ha grundats på artiklarna 75 FEUF och 215 FEUF tillsammans.

161    Enligt fast rättspraxis ska valet av rättslig grund för en unionsrättsakt grundas på objektiva omständigheter som kan bli föremål för domstolsprövning, däribland rättsaktens syfte och innehåll (se domstolens dom av den 19 juli 2012 i mål C‑130/10, parlamentet mot rådet, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

162    I detta hänseende återfinns artikel 75 FEUF i avdelning V i den tredje delen i EUF-fördraget om unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Enligt denna artikel är det möjligt att vidta restriktiva åtgärder för att uppnå målen med avdelning V, vilka omnämns i artikel 67 FEUF, och detta endast när det gäller att förebygga och bekämpa terrorism och därmed sammanhängande verksamhet.

163    Artikel 215 FEUF återfinns i avdelning VI i den femte delen i EUF-fördraget, som avser unionens yttre åtgärder. Enligt denna artikel är det möjligt att vidta restriktiva åtgärder mot tredjeländer samt fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater, för att genomföra beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget, inom området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (nedan kallad Gusp).

164    I förevarande mål ska det inledningsvis anmärkas att sökandens påstående att beslut 2010/644 skulle ha grundats på artikel 75 FEUF är felaktigt, eftersom det inte rör sig om en rättsakt som antagits i enlighet med EUF-fördraget, utan i enlighet med EU-fördraget och särskilt artikel 29 däri.

165    Vad avser förordning nr 961/2010 har rådet korrekt gjort gällande att de restriktiva åtgärder som föreskrivs i förordningen inte syftar till att uppnå de mål som anges i artikel 67 FEUF, och i ännu mindre grad till att förebygga och bekämpa terrorism och därmed sammanhängande verksamhet. Åtgärderna avser verksamhet i Islamska republiken Iran, eller i tredjeland, som har samband med kärnvapenspridning.

166    Förordning nr 961/2010 antogs vidare för att genomföra rättsakter som är hänförliga till Gusp, nämligen beslut 2010/413 och beslut 2010/644.

167    Under dessa omständigheter finner tribunalen att artikel 215 FEUF utgör en lämplig och tillräcklig rättslig grund för antagandet av förordning nr 961/2010. De restriktiva åtgärderna som föreskrivs i förordningen omfattas nämligen inte av det materiella tillämpningsområdet (ratione materiae) för artikel 75 FEUF.

168    Den av sökanden åberopade omständigheten att de restriktiva åtgärderna går utöver de som antagits av Förenta nationernas säkerhetsråd, saknar verkan.

169    Det följer i detta hänseende av rättspraxis att det inte finns något i artiklarna 60 EG och 301 EG som indikerar att gemenskapens behörighet enligt dessa bestämmelser är begränsad till genomförandet av åtgärder som vidtagits av Förenta nationernas säkerhetsråd (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkterna 51, 52 och 64). Dessa överväganden kan även tillämpas på restriktiva åtgärder som antagits i enlighet med artikel 215 FEUF, vars innehåll motsvarar det i artiklarna 60 EG och 301 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 161 nämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 51).

170    Det faktum att de restriktiva åtgärder som antagits inom ramen för Gusp går utöver de åtgärder som vidtagits av Förenta nationernas säkerhetsråd påverkar därför inte bedömningen att artikel 215 FEUF är en lämplig och tillräcklig rättslig grund för åtgärderna.

171    Det följer dessutom av rättspraxis att skillnaderna mellan de förfaranden som ska tillämpas enligt artikel 75 FEUF respektive artikel 215.1 FEUF utgör hinder för att båda dessa bestämmelser ska kunna utgöra gemensam rättslig grund för en sådan rättsakt som förordning nr 961/2010 (se, analogt, domen i det ovan i punkt 161 nämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 49).

172    Sökanden har i detta sammanhang även hävdat att användningen av artikel 75 FEUF skulle göra det möjligt att säkerställa en lämplig nivå av demokratisk kontroll tack vara Europaparlamentets deltagande. Vad beträffar detta argument anger tribunalen för det första att det inte är förfarandena som avgör den rättsliga grunden för en rättsakt, utan den rättsliga grunden som bestämmer vilka förfaranden som ska tillämpas för rättsaktens antagande (domen i det ovan i punkt 161 nämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 80). Viljan att parlamentet ska delta i förfarandet vid antagandet av restriktiva åtgärder kan således inte ha till följd att de berörda rättsakterna ska antas på en rättslig grund som inte är materiellt tillämplig (ratione materiae), så som i förevarande mål artikel 75 FEUF.

173    Skillnaden mellan artiklarna 75 FEUF och 215 FEUF vad gäller parlamentets deltagande följer vidare av det val som Lissabonfördragets upphovsmän har gjort att ge parlamentet en mer begränsad roll avseende unionens åtgärder inom Gusp (domen i det ovan i punkt 161 nämnda målet parlamentet mot rådet punkt 82).

174    Enligt artikel 215.3 FEUF ska slutligen de rättsakter som avses i denna bestämmelse innehålla nödvändiga bestämmelser om rättsliga garantier (domen i det ovan i punkt 161 nämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 83).

175    Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att rådet inte har agerat felaktigt vad gäller den rättsliga grunden för beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010.

176    Mot denna bakgrund finner tribunalen att den tredje grunden i mål T‑35/10 och den andra grunden i mål T‑7/11 delvis saknar verkan och delvis ska underkännas.

 Den fjärde grunden i mål T‑35/10 och den femte grunden i mål T‑7/11: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och sökandens rätt till egendom eftersom rådet inte beaktade resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd

177    Sökanden har hävdat att rådet har åsidosatt proportionalitetsprincipen och sökandens rätt till egendom.

178    Rådet har bestritt sökandens argument.

179    Enligt rättspraxis är – enligt proportionalitetsprincipen, som är en av de allmänna principerna i unionsrätten – lagenligheten av ett förbud mot en ekonomisk verksamhet underställd villkoret att förbudsåtgärderna är ändamålsenliga och nödvändiga för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 66).

180    I förevarande mål har sökanden för det första hävdat att sökanden omfattas av restriktiva åtgärder som går utöver de åtgärder som föreskrivs i resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd, medan de angripna rättsakterna förmodas motsvara resolutionerna. De restriktiva åtgärderna är således oproportionerliga, eftersom rådet inte har angett några objektiva skäl för denna skillnad.

181    I detta hänseende har det redan angetts ovan i punkt 169 att enligt rättspraxis var rådet behörigt att i enlighet med artiklarna 60 EG och 301 EG anta restriktiva åtgärder som går utöver åtgärder vidtagna av Förenta nationernas säkerhetsråd samt att dessa överväganden även kan tillämpas på restriktiva åtgärder som antagits i enlighet med artikel 215 FEUF, såsom de som föreskrivs i förordning nr 961/2010 och i förordning nr 267/2012.

182    Samma slutsats måste vara analogt tillämplig på restriktiva åtgärder som antagits i enlighet med artikel 29 FEU, såsom de som föreskrivs i beslut 2010/413 och i besluten om genomförande av beslut 2010/413. I artikel 29 FEU begränsas nämligen inte heller rådets behörighet till genomförandet av åtgärder från Förenta nationernas säkerhetsråd.

183    Blotta omständigheten att de restriktiva åtgärderna mot sökanden går utöver åtgärderna från Förenta nationernas säkerhetsråd innebär följaktligen inte att rådet har åsidosatt proportionalitetsprincipen.

184    Sökanden kan för övrigt inte vinna framgång med argumentet att rådet borde ha angett ”objektiva skäl” avseende det faktum att självständiga restriktiva åtgärder vidtogs gentemot sökanden. Enligt rättspraxis eftersträvar självständiga restriktiva åtgärder mot enheter som är inblandade i kärnvapenspridning ett legitimt mål som motsvarar de mål som eftersträvas i resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd, nämligen att hindra kärnvapenspridningen och dess finansiering. Åtgärderna är dessutom ändamålsenliga och nödvändiga för att uppnå det ovannämnda målet (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 10 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkterna 67 och 68). Under dessa omständigheter var rådet inte skyldigt att ge sökanden ”objektiva skäl” för åtgärderna, utan rådet behövde endast ange de konkreta och specifika skälen till varför rådet bedömde att kriterierna för att vidta självständiga restriktiva åtgärder var tillämpliga på sökanden. Det följer av punkterna 86–90 ovan att rådet har iakttagit denna skyldighet.

185    Mot denna bakgrund kan sökanden inte vinna framgång med att de restriktiva åtgärderna gentemot sökanden är oproportionerliga, därför att de går utöver åtgärderna från Förenta nationernas säkerhetsråd.

186    Sökanden har för det andra gjort gällande att de restriktiva åtgärderna inte bara tillämpas på sökandens egna tillgångar, utan även på tillgångar tillhöriga dem som satt in medel hos sökanden. Detta är enligt sökanden oförenligt med resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd.

187    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Såsom rådet har anfört får, enligt artikel 20.6 i beslut 2010/413, artikel 9 i förordning nr 423/2007, artikel 18 i förordning nr 961/2010 och artikel 25 i förordning nr 267/2012, sökandens kunder som inte själva omfattas av restriktiva åtgärder under vissa förutsättningar ta ut de tillgångar som satts in innan de restriktiva åtgärderna mot sökanden antogs. Följaktligen saknar sökandens argument avseende insättarna som inte omfattas av restriktiva åtgärder stöd i de faktiska omständigheterna.

188    Vad vidare gäller de insättare som själva omfattas av restriktiva åtgärder, är det faktum att de är föremål för frysning av tillgångar och därmed inte kan ta ut sina tillgångar hos sökanden inte en följd av de restriktiva åtgärderna mot sökanden, utan av åtgärderna mot de berörda enheterna. Denna omständighet kan därför inte påverka lagenligheten av de restriktiva åtgärderna mot sökanden.

189    Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden i mål T‑35/10 och den femte grunden i mål T‑7/11.

 Den första grunden i mål T‑7/11: Åsidosättande av artikel 215 FEUF, artikel 40 FEU och likabehandlingsprincipen

190    Sökanden har i mål T‑7/11 hävdat att genom att anta förordning nr 961/2010 åsidosatte rådet artikel 215 FEUF, artikel 40 FEU och likabehandlingsprincipen.

191    Rådet har bestritt sökandens argument.

192    Sökanden har för det första gjort gällande att medan det föreskrivs i artikel 215.2 FEUF att rådet ”får” besluta om restriktiva åtgärder, vilket innebär att rådet har ett bedömningsutrymme i detta hänseende, så har rådet genom beslut 2010/413, som antagits inom ramen för Gusp, ålagts att besluta om restriktiva åtgärder, vilket strider mot artikel 215 FEUF och följaktligen artikel 40 FEU.

193    Tribunalen anger härvid att även om det utgör en nödvändig förutsättning att ett beslut antagits i enlighet med kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget innan rådet kan anta restriktiva åtgärder i enlighet med den behörighet som rådet ges genom artikel 215 FEUF, kan inte blotta förekomsten av ett sådant beslut skapa en skyldighet för rådet att anta sådana åtgärder.

194    Inom ramen för sin behöriget enligt EUF-fördraget har rådet nämligen fortfarande frihet att bedöma hur besluten som antagits i enlighet med kapitel 2 i avdelning V i EU-fördraget ska genomföras, inbegripet eventuella beslut om restriktiva åtgärder på grundval av artikel 215 FEUF.

195    Sökanden har följaktligen fel då den påstår att rådet åläggs en skyldighet att anta restriktiva åtgärder genom beslut 2010/413. Tribunalen konstaterar således att artikel 215 FEUF och artikel 40 FEU inte har åsidosatts.

196    Sökanden har för det andra gjort gällande att tvärtemot vad som föreskrivs i artikel 29 FEU, anges inte unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär i beslut 2010/413, men det införs preciserade skyldigheter för medlemsstaterna och personer som står under deras jurisdiktion. Detta beslut saknar följaktligen rättslig grund och rådet åsidosatte således artikel 215.2 FEUF genom att grunda sig på detta beslut när förordning nr 961/2010 antogs.

197    I detta hänseende anger tribunalen att det inte finns något i artikel 29 FEU som utesluter att angivandet av geografisk eller tematisk inställning även omfattar konkreta åtgärder som ska genomföras av medlemstaterna för att bemöta en händelse eller en företeelse.

198    Detta gäller i ännu högre grad med hänsyn till att artikel 29 FEU ålägger medlemstaterna att se till att deras nationella politik överensstämmer med unionens ståndpunkter. Det kan emellertid visa sig vara nödvändigt att exakt ange både vilka åtgärder som ska vidtas och vilka personer, enheter och organ som ska omfattas av åtgärderna, för att säkerställa att rådets inställning genomförs enhetligt av samtliga medlemsstater.

199    I förevarande mål var målet att förhindra kärnvapenspridning och dess finansiering underliggande vid antagandet av beslut 2010/413, och detta mål uttrycktes bland annat genom frysning av tillgångar för vissa personer, enheter och organ. Frågan om sådana åtgärder blir effektiva beror emellertid i stor utsträckning på om de genomförs enhetligt och samtidigt av samtliga medlemsstater, vilket är beroende av att såväl innehåll som de personer, enheter och organ som omfattas anges tydligt.

200    Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att beslut 2010/413 är förenligt med artikel 29 EUF. Följaktligen kunde rådet hänvisa till detta beslut utan att åsidosätta artikel 215 FEUF när förordning nr 961/2010 antogs.

201    För det tredje har sökanden gjort gällande att förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012 inte innehåller nödvändiga bestämmelser om rättsliga garantier, i strid med vad som krävs enligt artikel 215.3 FEUF. Avsaknaden av sådana bestämmelser i såväl förordning nr 961/2010 som förordning nr 267/2012 och beslut 2010/413 innebär även att likabehandlingsprincipen i förhållande till de enheter som omfattas av restriktiva åtgärder i rättsakter som antagits enlighet med artikel 75 FEUF har åsidosatts. I detta sammanhang utgör bestämmelserna i artikel 24 i beslut 2010/413, i artikel 36 i förordning nr 961/2010 och i artikel 46 i förordning nr 267/2012 enligt sökanden inte tillräckliga rättsliga garantier, också med hänsyn till att de faktiskt inte har genomförts av rådet.

202    Argumentet att de berörda rättsakterna saknar rättsliga garantier har inte stöd i de faktiska omständigheterna. Som påpekats ovan i punkt 93 föreskrivs nämligen i artikel 24.3 och 24.4 i beslut 2010/413, artikel 36.3 och 36.4 i förordning nr 961/2010 och artikel 46.3 och 46.4 i förordning nr 267/2012 bestämmelser för att säkerställa rätten till försvar för de enheter mot vilka restriktiva åtgärder vidtagits med stöd av dessa rättsakter. Unionsdomstolen prövar sedan huruvida dessa rättigheter har iakttagits.

203    I detta sammanhang är frågan huruvida sådana rättsliga garantier som krävs enligt artikel 215.3 FEUF föreskrivs i beslut 2010/413, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012 skild från frågan huruvida dessa garantier faktiskt genomförts av rådet när restriktiva åtgärder vidtogs mot vissa personer, enheter och organ. Följaktligen saknar argumentet om att garantierna faktiskt inte har genomförts verkan inom ramen för invändningen om att artikel 215.3 FEUF och likabehandlingsprincipen åsidosatts. Huruvida de rättsliga garantierna som föreskrivs i beslut 2010/413, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012 iakttogs när de restriktiva åtgärderna mot sökanden antogs och bibehölls har för övrigt prövats ovan i punkterna 76–117. Prövningen av sökandens argument visade inte på några oegentligheter som motiverar att de angripna rättsakterna ogiltigförklaras.

204    Tribunalen finner således att sökanden inte kan vinna framgång med att likabehandlingsprincipen åsidosatts, eftersom sökanden grundar sig på den felaktiga faktiska premissen att det inte föreskrivs några rättsliga garantier i beslut 2010/413, förordning nr 961/2010 och förordning nr 267/2012.

205    Tribunalen konstaterar således att rådet varken har åsidosatt artikel 215.3 FEUF eller likabehandlingsprincipen.

206    Mot denna bakgrund finner tribunalen att den första grunden i mål T‑7/11 delvis saknar verkan och delvis ska underkännas

 Den sjätte grunden i mål T‑7/11: Artikel 23.4 i förordning nr 267/2012 är rättsstridig

207    Sökanden har i mål T‑7/11 hävdat att artikel 23.4 i förordning nr 267/2012, där det föreskrivs ett förbud mot att tillhandahålla specialiserade finansiella kommunikationstjänster till personer eller enheter som omfattas av restriktiva åtgärder, är rättsstridig.

208    Tribunalen noterar att när sökanden den 30 juli 2012 justerade sina yrkanden avseende förordning nr 267/2012, yrkade sökanden inte på att artikel 23.4 i förordningen skulle ogiltigförklaras. Ej heller gjorde sökanden formellt gällande någon invändning om rättsstridighet beträffande sökanden i den mening som avses i artikel 277 FEUF. Vid förhandlingen angav sökanden närmare att den berörda bestämmelsen endast åberopades för att visa att nya restriktioner mot de enheter som omfattas av restriktiva åtgärder infördes genom förordning nr 267/2012.

209    Under dessa omständigheter konstaterar tribunalen att även om det antas att artikel 23.4 i förordning nr 267/2012 är rättsstridig, kan detta inte leda till att sökandens yrkanden ska bifallas.

210    Den sjätte grunden i mål T‑7/11 saknar följaktligen verkan och ska därför lämnas utan avseende.

211    Av vad ovan anförts följer att talan i båda målen ska ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

212    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

213    Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader. Således ska Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)

följande:

1)      Mål T‑35/10 och T-7/11 förenas med avseende på domen.

2)      Talan i båda målen ogillas.

3)      Bank Melli Iran ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som åsamkats Europeiska unionens råd.

4)      Republiken Frankrike, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Pelikánová Jürimäe Van der Woude

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 6 september 2013.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Upptagande till sakprövning

Sökandens justering av yrkandena

Yrkandet om ogiltigförklaring av samtliga framtida förordningar eller beslut som kompletterar eller ändrar någon av de angripna rättsakterna som är i kraft när det muntliga förfarandet avslutas

Prövning i sak

Huruvida sökanden kan åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna

Den första grunden i mål T‑35/10 och den tredje grunden i mål T‑7/11: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar, sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd, principerna om god förvaltning och skydd för berättigade förväntningar, samt rådets skyldighet att ompröva de restriktiva åtgärderna mot bakgrund av sökandens yttranden

– Motiveringsskyldigheten

– Åsidosättande av principen om rätt till försvar

– Påståendet om brister i rådets omprövning

– Förordning nr 267/2012 meddelades inte sökanden personligen

– Påståendet om andra åsidosättanden från rådets sida

Den andra grunden i mål T‑35/10 och den fjärde grunden i mål T‑7/11: Rådet gjorde en felaktig bedömning när det fann att sökanden var inblandad i kärnvapenspridning

Den tredje grunden i mål T‑35/10 avseende åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och felaktig rättstillämpning beträffande den rättsliga grunden för förordning nr 1100/2009, och den andra grunden i mål T‑7/11 avseende felaktig rättstillämpning beträffande den rättsliga grunden för beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010

Den fjärde grunden i mål T‑35/10 och den femte grunden i mål T‑7/11: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen och sökandens rätt till egendom eftersom rådet inte beaktade resolutionerna från Förenta nationernas säkerhetsråd

Den första grunden i mål T‑7/11: Åsidosättande av artikel 215 FEUF, artikel 40 FEU och likabehandlingsprincipen

Den sjätte grunden i mål T‑7/11: Artikel 23.4 i förordning nr 267/2012 är rättsstridig

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska.