TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
den 28 oktober 2020 (*)
”EU-varumärke – Ogiltighetsförfarande – EU-ordmärket TARGET VENTURES – Absolut ogiltighetsgrund – Ond tro – Artikel 52.1 b i förordning (EG) nr 207/2009 (nu artikel 59.1 b i förordning (EU) 2017/1001)”
I mål T‑273/19,
Target Ventures Group Ltd, Road Town (Brittiska Jungfruöarna), företrätt av advokaterna T. Dolde och P. Homann,
klaganden,
mot
Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), företrädd av P. Sipos och V. Ruzek, båda i egenskap av ombud,
motpart,
varvid motparten i förfarandet vid EUIPO:s överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var:
Target Partners GmbH, München (Tyskland), företrätt av advokaterna A. Klett och C. Mikyska,
angående ett överklagande av det beslut som meddelades av EUIPO:s andra överklagandenämnd den 4 februari 2019 (ärende R 1684/2017–2) om ett ogiltighetsförfarande mellan Target Ventures Group och Target Partners,
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen),
sammansatt av ordföranden A. M. Collins samt domarna V. Kreuschitz och G. Steinfatt (referent),
justitiesekreterare: handläggaren R. Ūkelytė,
med beaktande av överklagandet som inkom till tribunalens kansli den 24 april 2019,
med beaktande av EUIPO:s svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 19 juli 2019,
med beaktande av intervenientens svarsskrivelse som inkom till tribunalens kansli den 17 juli 2019,
med beaktande av åtgärden för processledning av den 3 december 2019 och klagandens svar som inkom till tribunalens kansli den 10 december 2019,
efter förhandlingen den 26 juni 2020,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Intervenienten Target Partners GmbH, München (Tyskland), är en riskkapitalfond. Den innehar sedan år 2002 bland annat domännamnet ”targetventures.com” och, sedan år 2009, domännamnet ”targetventures.de”. Innehållet på de webbplatser som registrerats under dessa domännamn har emellertid aldrig hänvisat till något annat än TARGET PARTNERS, som är det kännetecken under vilket intervenienten erbjuder sina tjänster. Dessa webbplatser har nämligen endast omdirigerat besökare till intervenientens officiella webbplats, ”www.targetpartners.de”, och har affischerat innehållet på denna webbplats.
2 Klaganden, Target Ventures Group Ltd, Road Town (Brittiska Jungfruöarna), säger sig också vara en riskkapitalfond och ska ha varit verksam under kännetecknet TARGET VENTURES på marknaden för ryskt riskkapital sedan år 2012 och på marknaden i Europeiska unionen sedan åtminstone den 8 mars 2013. Mellan den 23 december 2013 och den 18 december 2014 tillhandahöll klaganden finansiella och monetära tjänster under samma kännetecken till fem företag i unionen. I utbyte mot sitt ekonomiska tillskott förvärvade klaganden, för sina egna investerares räkning, andelar i dessa företag. Flera specialiserade webbplatser och nämnda företags webbplatser vittnar om dessa investeringar.
3 Två av klagandens delägare eller en tredje man som agerade under namnet TARGET VENTURES, liksom en företrädare för intervenienten, var närvarande vid en konferens som är välbekant inom investeringssektorn vilken hölls i London (Förenade kungariket) den 13 och 14 november 2014. Den 13 november 2014 skickade företrädaren för ett ungt företag som sökte investerare två e-postmeddelanden till dessa tre personer tillsammans, varvid företrädaren vände sig till personerna med förnamn. Deras e-postadresser, som slutade med @targetpartners.de respektive @targetventures.ru var synliga.
4 Intervenienten ingav den 27 januari 2015 en ansökan om registrering av ett EU-varumärke till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i ändrad lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)). Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet TARGET VENTURES (nedan kallat det omtvistade varumärket).
5 De tjänster som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 35 och 36 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning:
– klass 35: ”Annons- och reklamverksamhet; förvaltning av affärsverksamheter; förvaltning av affärsvärderingar; företagskonsultation; kontorstjänster.”
– klass 36: ”Finansiella tjänster; monetära tjänster, med undantag för betalningssystem och elektroniska kommunikationssystem i samband med betalningar eller betalningsfullmakter.”
6 Ansökan offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 33/2015 av den 18 februari 2015. Det omstridda varumärket registrerades den 28 maj 2015 under nummer 13685565.
7 Intervenienten fick kännedom härom genom ett e-postmeddelande av den 7 juli 2015 från en kund som hade förväxlat intervenienten med klaganden, som den 16 juli 2016 organiserade ett reklamevenemang i Berlin (Tyskland), och skickade en skrivelse till klaganden om upphörande och avstående, vilken åtföljdes av en begäran om interimistiskt föreläggande vid Landgericht Berlin (Regionala domstolen i Berlin, Tyskland). Intervenienten återkallade sedermera den sistnämnda begäran efter att ordföranden i den behöriga dömande sammansättningen hade gett uttryck för reservationer.
8 Den 13 juli 2015 ingav klaganden en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket med stöd av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 (nu artikel 59.1 b i förordning 2017/1001) för samtliga tjänster som avses i punkt 5 ovan.
9 Den 25 maj 2017 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring i dess helhet.
10 Den 28 juli 2017 överklagade klaganden annulleringsenhetens beslut vid EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001).
11 Genom beslut av den 4 februari 2019 (nedan kallat det överklagade beslutet) avslog EUIPO:s andra överklagandenämnd klagandens överklagande med motiveringen att klaganden inte hade styrkt att intervenienten var i ond tro när ansökan om registrering av det omtvistade varumärket gavs in.
12 För att komma fram till denna slutsats konstaterade överklagandenämnden, för det första, att eftersom en ansökan om ogiltighetsförklaring grundad på ett sådant absolut registreringshinder som avses i artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 kan inges av varje fysisk eller juridisk person, behövde klaganden inte styrka att den hade ett rättsligt intresse av att väcka talan, varför det saknade betydelse att de handlingar som klaganden hade ingett inte gjorde det möjligt att fastställa vem som faktiskt hade agerat under kännetecknet TARGET VENTURES.
13 För det andra bekräftade överklagandenämnden annulleringsenhetens slutsats att klaganden inte hade visat att de tjänster som klaganden eller tredje man tillhandahöll under kännetecknet TARGET VENTURES i unionen var kända av intervenienten. Klaganden hade inte heller visat att intervenienten hade presumerad kännedom om klagandens verksamhet. Klagandens eller tredje mans användning av kännetecknet TARGET VENTURES i Europa var inte så omfattande att det rimligen kunde antas att kännetecknet var välkänt eller erkänt av omsättningskretsen och de berörda konkurrenterna vid den tidpunkt då ansökan om registrering av det omtvistade varumärket ingavs. På grund av den relativt korta tid under vilken kännetecknet TARGET VENTURES hade använts i Europa före den 27 januari 2015 borde klaganden ha visat att det hade använts i hög grad eller åtminstone att klagandens verksamhet hade varit föremål för en omfattande medietäckning. Enligt överklagandenämnden hade detta emellertid inte visats, varför det inte kunde presumeras att intervenienten kände till, eller åtminstone borde ha känt till, den affärsverksamhet som klaganden eller ett utomstående bolag bedrev med användning av kännetecknet TARGET VENTURES. Överklagandenämnden ansåg följaktligen att ett av villkoren i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 inte var uppfyllt, varför ansökan om ogiltighetsförklaring skulle avslås.
14 För det tredje fann överklagandenämnden att även om klaganden ansågs ha visat att intervenienten kände till, eller borde ha känt till, att klaganden eller tredje man hade använt kännetecknet TARGET VENTURES före tidpunkten för ansökan om registrering av det omtvistade varumärket, hade klaganden inte visat att intervenienten aldrig hade haft för avsikt att använda detta varumärke, utan endast hade för avsikt att hindra klaganden från att träda in på den europeiska marknaden. Tvärtom visade den bevisning som intervenienten hade lagt fram att den hade ett legitimt kommersiellt intresse av att få det omstridda varumärket registrerat.
15 Frågan huruvida intervenientens användning av de domännamn som nämns ovan i punkt 1 gav upphov till äldre rättigheter till kännetecknet TARGTET VENTURES saknade, enligt överklagandenämnden, relevans eftersom det räcker att ett legitimt kommersiellt skäl ligger till grund för registreringen av det omstridda varumärket. I detta sammanhang noterade överklagandenämnden att det framgick av den bevisning som intervenienten hade lagt fram att denne ”i vart fall hade använt kännetecknet [i fråga] till viss del innan ansökan om [registrering] av det omtvistade varumärket ingavs”.
16 Enligt överklagandenämnden kunde det således inte uteslutas att intervenienten ansökte om registrering av det omtvistade varumärket antingen på grund av att den ville utvidga användningen av kännetecknet TARGET VENTURES eller på grund av att intervenienten försökte ”skydda sina kunder från en eventuell förväxling”, såsom den som illustreras av e-postmeddelandet av den 7 juli 2015 (se punkt 7 ovan). Även om detta e-postmeddelande skickades efter ansökningsdagen för det omtvistade varumärket, visar det att åtminstone en kund uppfattade ett samband mellan kännetecknet TARGET VENTURES och intervenienten. I förevarande fall utgjordes de affärsmässiga överväganden som låg bakom ansökan om registrering av det omtvistade varumärket av intervenientens legitima önskan att skydda sitt särskiljande namn TARGET tillsammans med beskrivningen av dess riskkapitaltjänster VENTURES, utöver varumärket TARGET PARTNERS, för att undvika att kunderna förväxlade de båda aktörerna.
Parternas yrkanden
17 Klaganden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det överklagade beslutet, och
– förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive kostnaderna för förfarandet vid annulleringsenheten och EUIPO:s andra överklagandenämnd.
18 EUIPO har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
19 Intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla överklagandet och fastställa det överklagade beslutet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
20 Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat två grunder avseende åsidosättande av artikel 52.1 b respektive artikel 75 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 94 i förordning 2017/1001).
21 Till stöd för den första grunden har klaganden, till att börja med, i huvudsak gjort gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning av intervenientens tidigare kännedom om klagandens användning av kännetecknet TARGET VENTURES för dess riskkapitaltjänster. Enligt klaganden borde intervenienten åtminstone ha känt till att klaganden använde kännetecknet TARGET VENTURES inom unionens territorium och på annat håll. För det första till följd av de båda e-postmeddelanden som intervenienten mottog i samband med konferensen rörande investeringsfrågor (se punkt 3 ovan) och för det andra eftersom klaganden vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omtvistade varumärket redan i en omfattande utsträckning hade använt detta kännetecken för riskkapitaltjänster utanför unionen och sedan över ett år hade börjat använda det också inom unionen. Klaganden, som agerade under kännetecknet TARGET VENTURES, var således redan känd som en betydande aktör inom sektorn för riskkapital.
22 För det andra har intervenienten aldrig använt detta kännetecken för att ange sina tjänsters kommersiella ursprung eller haft för avsikt att göra det. Intervenientens avsikt vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omtvistade varumärket var snarare att använda det för andra ändamål, bland annat för att förstärka eller skydda det egna varumärket TARGET PARTNERS, eller för att hindra tredje man i allmänhet och/eller klaganden i synnerhet från att använda kännetecknet TARGET VENTURES på grund av att dessa kännetecken skulle kunna förväxlas. Den omständigheten att intervenienten innehar domännamnet ”targetventures.com” sedan år 2002 stödjer inte argumentet om ett berättigat intresse av att ansöka om registrering av det omstridda varumärket tretton år senare, särskilt med hänsyn till att detta domännamn aldrig har använts, utan på sin höjd har omdirigerat besökare till webbplatsen ”www.targetpartners.de”. Sådan omdirigering kan svårligen betecknas som ”viss användning”. Överklagandenämnden gjorde inte heller en korrekt bedömning av händelsernas kronologi. Överklagandenämnden gjorde således en felaktig bedömning när den, inom ramen för sin helhetsbedömning av omständigheterna i det aktuella fallet, slog fast att intervenienten inte hade handlat i ond tro när ansökan om registrering av det omtvistade varumärket gavs in.
23 EUIPO och intervenienten anser i huvudsak att klaganden inte har visat att intervenienten, vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omtvistade varumärket, kände till eller borde ha känt till att klaganden använde kännetecknet TARGET VENTURES på unionsmarknaden för de aktuella tjänsterna. Intervenientens användning av detta kännetecken, oberoende av om användningen ägde rum före eller efter registreringen som EU-varumärke, vittnar under alla omständigheter om att registreringen var motiverad av ett legitimt affärsintresse.
24 Det ska inledningsvis preciseras att den aktuella tvisten, även om överklagandenämnden i det överklagade beslutet tillämpade bestämmelserna i förordning 2017/1001, i tidsmässigt hänseende och med beaktande av tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket vilken är avgörande för fastställandet av tillämplig materiell rätt vad gäller ansökningar om ogiltighetsförklaring (dom av den 29 november 2018, Alcohol Countermeasure Systems (International)/EUIPO, C‑340/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:965, punkt 2, och dom av den 23 april 2020, Gugler France/Gugler och EUIPO, C‑736/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:308, punkt 3 och där angiven rättspraxis), regleras av de materiella bestämmelserna i förordning nr 207/2009. Under dessa omständigheter ska dessa hänvisningar till förordning 2017/1001, i fråga om de materiella reglerna, anses avse bestämmelserna med identiskt innehåll i förordning nr 207/2009, utan att detta påverkar lagenligheten av det överklagade beslutet. Enligt lydelsen av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 ska ett EU-varumärke förklaras ogiltigt efter ansökan till EUIPO eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång om sökanden var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in.
25 Medan begreppet ”ond tro” i enlighet med dess normala betydelse i vanligt språkbruk förutsätter att det föreligger en ohederlig inställning eller avsikt, ska detta begrepp dessutom tolkas mot bakgrund av det sammanhang i vilket varumärkesrätten tillämpas, vilket är affärslivet. Rådets förordningar (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1), nr 207/2009 och 2017/1001, vilka antagits efter varandra, har samma syfte, nämligen att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. Bestämmelserna om EU-varumärken syftar särskilt till att bidra till systemet med en icke snedvriden konkurrens inom unionen, i vilket företagen, för att kunna locka till sig kunder genom kvaliteten på sina varor eller tjänster, måste ha möjlighet att såsom varumärken registrera kännetecken som gör det möjligt för konsumenten att utan risk för förväxling särskilja dessa varor eller tjänster från varor eller tjänster med ett annat ursprung (se dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 45 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 74).
26 Följaktligen är den absoluta ogiltighetsgrund som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 tillämplig om det framgår av relevanta och samstämmiga uppgifter att innehavaren av ett EU-varumärke inte har ingett en ansökan om registrering av detta varumärke i syfte att på ett lojalt sätt delta i konkurrensen, utan med avsikten att, på ett sätt som inte är förenligt med god affärssed, skada tredje mans intressen eller med avsikten, utan att avse en särskild tredje man, att erhålla en ensamrätt för andra ändamål än de som omfattas av ett varumärkes funktion, till exempel den grundläggande funktionen att ange ursprung vilken det erinras om i föregående punkt (dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 46, och dom av den 29 januari 2020, Sky m.fl., C‑371/18, EU:C:2020:45, punkt 75).
27 Överklagandenämnden tolkade, för det första, begreppet ond tro alltför restriktivt när den i punkt 19 i det överklagade beslutet angav att ond tro förutsätter ett handlande som avviker från godtagna principer för etiskt handlande och ärliga metoder på det industriella eller kommersiella området samt förutsätter en ohederlig avsikt eller ett annat motiv med skadlig inverkan. Det följer nämligen av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 25 och 26 att det, för att fastställa att varumärkessökanden varit i ond tro, räcker att det finns en avsikt att, utan att ens avse en särskild tredje man, erhålla en ensamrätt för andra syften än de som omfattas av varumärkets funktioner, bland annat den grundläggande funktionen att ange ursprung.
28 Med tanke på att det för att fastställa ond tro inte krävs att innehavaren av det omtvistade varumärket, vid tidpunkten för ansökan om registrering av varumärket, avsåg en särskild tredje man, är det inte heller nödvändigt att denne kände till tredje mans användning av det aktuella kännetecknet. Om innehavaren av det omstridda varumärket hade denna kännedom, skulle nämligen dennes ansökan med nödvändighet avse denna tredje man.
29 Överklagandenämnden gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 när den i punkterna 31 och 32 i det överklagade beslutet slog fast att avsaknaden av bevis för faktisk eller presumerad kännedom om tidigare användning av kännetecknet i fråga räckte för att avslå ansökan om ogiltighetsförklaring.
30 För det andra framgår det, såsom domstolen konstaterade i slutet av sin analys i punkterna 48–55 i domen av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO (C‑104/18 P, EU:C:2019:724), enbart av domstolens tolkning i domen av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C 529/07, EU:C:2009:361), och i synnerhet av punkt 53 i denna dom, att när det är fastställt att en tredje man använde ett liknande eller identiskt kännetecken för varor eller tjänster som är identiska eller av liknande slag och att detta gav upphov till förvirring, det vill säga i en situation som skiljer sig från den förevarande, ska det, vid helhetsbedömningen av de relevanta omständigheterna i det aktuella fallet, prövas huruvida den som ansökt om det omtvistade varumärket hade kännedom om detta. Tredje mans tidigare användning av kännetecknet i fråga är emellertid inte ett villkor som uppställs i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkterna 51, 52, 69 och 70). Huruvida innehavaren av det omstridda varumärket kände till att en tredje man redan hade använt detta kännetecken eller huruvida denna innehavare borde ha känt till sådan tidigare användning av kännetecknet i fråga av en tredje man är således endast en bland flera relevanta omständigheter som ska beaktas.
31 På samma sätt har tribunalen preciserat att de olika faktorer som har behandlats i rättspraxis endast är exempel på faktorer som kan beaktas i samband med bedömningen av huruvida den som ansökt om registrering eventuellt var i ond tro när varumärkesansökan gavs in (dom av den 14 februari 2019, Mouldpro/EUIPO – Wenz Kunststoff (MOULDPRO), T-796/17, ej publicerad, EU:T:2019:88, punkt 83). Den omständigheten att någon av dessa faktorer inte föreligger hindrar inte nödvändigtvis att varumärkessökanden, med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet, fastställs ha varit i ond tro (se dom av den 23 maj 2019, Holzer y Cia/EUIPO – Annco (ANN TAYLOR och AT ANN TAYLOR), T-3/18 och T-4/18, EU:T:2019:357, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
32 Härav följer att överklagandenämnden, i punkt 20 i det överklagade beslutet, felaktigt angav att de kriterier som anges i punkt 53 i domen av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:361) ”sk[ulle] beaktas” vid bedömningen av huruvida ond tro förelåg, och att samtliga omständigheter i det enskilda fallet således inte beaktades i tillräcklig utsträckning.
33 Avsikten hos den som ansöker om registrering av ett varumärke är en subjektiv omständighet som emellertid måste fastställas objektivt av de behöriga administrativa och rättsliga myndigheterna. Följaktligen ska det vid prövningen av varje påstående om ond tro göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter i det enskilda fallet. Det är endast på detta sätt som påståendet om ond tro kan bedömas objektivt (se dom av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO, C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkt 47 och där angiven rättspraxis).
34 I punkterna 48–55 i domen av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO (C‑104/18 P, EU:C:2019:724), preciserade domstolen även att de faktorer som den hade angett i domen av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:361), för att avgöra huruvida ond tro förelåg, hade ett nära samband med omständigheterna i målet och att det kunde finnas andra fall där ansökan om registrering kunde anses ha ingetts i ond tro (se även, för ett liknande resonemang, dom av den 23 maj 2019, ANN TAYLOR och AT ANN TAYLOR, T-3/18 och T-4/18, EU:T:2019:357, punkt 52 och där angiven rättspraxis).
35 Vad särskilt avser frågan huruvida intervenienten har ansökt om registrering av det omstridda varumärket utan att ha för avsikt att använda det för ändamål som omfattas av ett varumärkes funktioner, särskilt den grundläggande funktionen att ange ursprung (se punkterna 25 och 26 ovan), följer det av punkterna 76 och 77 i domen av den 29 januari 2020, Sky m.fl. (C‑371/18, EU:C:2020:45), att även om den som ansöker om registrering av ett varumärke inte är skyldig att, vid tidpunkten för ansökan om registrering eller vid prövningen av denna, med precision ange eller ens känna till hur det sökta varumärket kommer att användas och har fem år på sig att börja använda varumärket i enlighet med varumärkets grundläggande funktion, kan registrering av ett varumärke utan att sökanden har för avsikt att använda varumärket för de varor och tjänster som avses med registreringen anses ha skett i ond tro, eftersom ansökan om registrering av varumärket inte kan motiveras med hänsyn till de syften som anges i förordning nr 207/2009. En sådan ond tro kan emellertid endast konstateras om det föreligger relevanta och samstämmiga uppgifter som visar att den som ansöker om registrering av det aktuella varumärket, vid tidpunkten för ansökan om registrering, hade för avsikt antingen att skada tredje mans intressen på ett sätt som inte är förenligt med god affärssed eller att, utan att ens avse en enskild tredje man, erhålla en ensamrätt för andra ändamål än de som ingår i ett varumärkes funktioner.
36 I förevarande fall framgår det av objektiva och samstämmiga uppgifter att intervenientens avsikt vid tidpunkten för ansökan om registrering av det omstridda varumärket inte var att använda det som ett varumärke.
37 För det första anges det i punkt 37 i det överklagade beslutet att det inte kan uteslutas att intervenienten försökte skydda sina kunder från en eventuell förväxling av kännetecknen TARGET PARTNERS och TARGET VENTURES och att den kommersiella logiken bakom ansökan om registrering av det omstridda varumärket var intervenientens legitima önskan att skydda sitt särskiljande namn (TARGET) tillsammans med beskrivningen av dess riskkapitaltjänster (VENTURES), utöver sitt varumärke TARGET PARTNERS, för att undvika förväxling bland kunderna.
38 Under de särskilda omständigheterna i förevarande fall har den omständigheten att intervenienten registrerade ett varumärke för att förhindra en risk för förväxling med ett annat varumärke som intervenienten redan är innehavare av och/eller för att i detta sammanhang skydda den beståndsdel som är gemensam för dessa varumärken, såsom klaganden i huvudsak har gjort gällande, emellertid inte något samband med ett varumärkes funktioner, däribland den grundläggande funktionen att ange ursprung, och har snarare bidragit till att förstärka och skydda intervenientens första varumärke, vilket, såväl före som efter ingivandet av ansökan om registrering av det omstridda varumärket, är det enda kännetecken under vilket den sistnämnda saluför sina tjänster.
39 För det andra framgår det tydligt av intervenientens svar på de frågor som ställdes under förhandlingen att den avsikt som låg till grund för ansökan om registrering av det omtvistade varumärket var att förstärka ett annat varumärke, nämligen TARGET PARTNERS, eftersom webbplatserna ”www.targetventures.de” och ”www.targetventures.com” endast omdirigerade besökare till intervenientens huvudsakliga webbplats.
40 Intervenienten har nämligen preciserat att det omstridda varumärket, liksom före registreringen, har använts på webbplatser för att omdirigera berörda konsumenter till intervenientens huvudsakliga webbplats, med rubriken ”www.targetpartners.de”, på vilken intervenienten erbjuder sina tjänster. Intervenienten har även preciserat att detta var det huvudsakliga skälet för användningen av varumärket. Genom att i domännamnen ”targetventures.com” och ”targetventures.de” använda en särskiljande beståndsdel, nämligen beståndsdelen ”target”, med en beskrivande beståndsdel för riskkapitaltjänsterna, nämligen beståndsdelen ”ventures”, och genom att hänvisa till intervenientens huvudsakliga webbplats, på vilken intervenienten erbjuder sina tjänster under varumärket TARGET PARTNERS, avsåg intervenienten att visa för omsättningskretsen att dessa tjänster också erbjöds av Target partner. Skälet till registreringen av det omtvistade varumärket var således att skydda kännetecknet TARGET som användes i de båda webbplatsernas namn. Intervenienten har även förklarat att den ville utvidga sin varumärkesportfölj.
41 Med hänsyn dels till att det är utrett att kännetecknet TARGET VENTURES användes på samma sätt oberoende av om den ägde rum före eller efter ingivandet av registreringsansökan, nämligen för att hänvisa besökare till intervenientens huvudsakliga webbplats ”www.targetpartners.de”, dels till att det framgår av intervenientens förklaring under förhandlingen att skyddet för denna användning var det huvudsakliga syftet med ansökan om registrering av det omtvistade varumärket, utan att intervenienten tillkännagav några planer på någon annan konkret användning, drar tribunalen slutsatsen att intervenienten endast hade för avsikt att fortsätta använda varumärket på samma sätt som innan ansökan ingavs. Intervenienten har således inte framställt denna ansökan i syfte att på ett rättvist sätt delta i konkurrensen, utan i syfte att, potentiellt utan att avse en särskild tredje man, erhålla en ensamrätt för andra syften än dem som omfattas av ett varumärkes funktioner, bland annat den grundläggande funktionen att ange ursprung.
42 Vad för det tredje gäller det allmänna påståendet i punkt 37 i det överklagade beslutet, enligt vilket det inte är uteslutet att intervenienten ansökte om registrering av det omtvistade varumärket på grund av att den önskade utvidga användningen av kännetecknet TARGET VENTURES, motsägs detta inte bara av att kännetecknet inte har använts på något annat sätt än det som ägde rum innan ansökan om registrering gavs in, utan även av intervenientens uttalanden under förhandlingen om det huvudsakliga skälet för användningen av kännetecknet såväl före som efter ingivandet av ansökan om registrering och av dess avsikter vid denna tidpunkt, samt av den omständigheten att intervenienten har sett till att den i allmänhetens ögon endast identifieras med varumärket TARGET PARTNERS.
43 Det följer nämligen av intervenientens svar på e-postmeddelandet av den 7 juli 2015 (se punkt 7 ovan) att den avsåg att klart ange för kunden i fråga att det inte var intervenienten som organiserade reklamevenemanget, utan att för den skull nämna att den också använde namnet TARGET VENTURES. Det är även utrett att intervenienten aldrig har erbjudit sina tjänster med användning av kännetecknet TARGET VENTURES. Tvärtom har ursprunget till de tjänster som intervenienten erbjuder alltid angetts med varumärket TARGET PARTNERS. Intervenienten har således, även efter det att registreringsansökan ingetts, uteslutande använt detta namn och inget annat för att identifiera sig för sina kunder.
44 Under dessa omständigheter, och då det inte finns något som tyder på detta, gjorde överklagandenämnden en felaktig bedömning när den fann att avsikten att utvidga användningen av kännetecknet TARGET VENTURES hade kunnat motivera att ansökan om registrering av kännetecknet gavs in.
45 De skäl som ligger till grund för slutsatsen i punkt 38 i det överklagade beslutet bygger således på felaktig rättstillämpning och en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna.
46 För det fjärde är, såsom tribunalen har slagit fast i punkterna 27–29 ovan, prövningen av huruvida innehavaren av det omtvistade varumärket i förväg var medveten om tredje mans användning av kännetecknet i fråga inte en nödvändig förutsättning för att varumärkesinnehavaren ska kunna anses ha varit i ond tro. Detta gäller även om varumärkesinnehavaren vid tidpunkten för ingivandet av registreringsansökan hade för avsikt att, utan att avse en särskild tredje man, erhålla en ensamrätt för andra ändamål än de som omfattas av ett varumärkes funktioner. Under dessa omständigheter är det inte heller nödvändigt att undersöka händelsernas kronologi just vid bedömningen av huruvida varumärkesinnehavaren kände till eller borde ha känt till tredje mans användning av varumärket. Eftersom överklagandenämnden i förevarande fall emellertid ansåg att det var nödvändigt att styrka att intervenienten hade faktisk eller presumerad kännedom om klagandens användning av kännetecknet TARGET VENTURES, borde den ha beaktat samtliga omständigheter i det aktuella fallet, däribland, för det första, klagandens användning av detta kännetecken utanför unionen och, för det andra, händelseförloppet.
47 För det första följer det av domen av den 12 september 2019, Koton Mağazacilik Tekstil Sanayi ve Ticaret/EUIPO (C‑104/18 P, EU:C:2019:724, punkterna 51, 52 och 55), att prövningen av huruvida innehavaren av det omtvistade varumärket var medveten om tredje mans användning av detta kännetecken inte ska vara begränsad till unionsmarknaden. Domstolen har i punkt 52 i denna dom särskilt preciserat att det kan finnas fall som avviker från den situation som ledde till domen av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:361), i vilken en ansökan om registrering av ett varumärke ansågs ha ingetts i ond tro, trots att det vid tidpunkten för ansökan inte fanns något identiskt eller liknande kännetecken som användes på den inre marknaden för varor som var identiska eller av liknande slag. Genom att godkänna annulleringsenhetens bedömning och begränsa sin egen prövning till intervenientens kännedom om klagandens eller en tredje mans användning av kännetecknet TARGET VENTURES inom ramen för deras kommersiella verksamhet i unionen, tillämpade överklagandenämnden denna faktor på ett ofullständigt sätt i punkterna 23, 26, 30 och 31 i det överklagade beslutet.
48 För det andra ska det konstateras att överklagandenämnden, inom ramen för sin bedömning, inte alls beaktade den kronologiska ordningen för de händelser som kännetecknade förevarande ärende.
49 Av det ovan anförda följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden och att det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras utan att det är nödvändigt att pröva den andra grunden.
Rättegångskostnader
50 Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I detta mål har EUIPO och intervenienten tappat målet. Klaganden har endast yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande instans. EUIPO ska därför bära sina rättegångskostnader och ersätta klagandens rättegångskostnader i förfarandet vid tribunalen.
51 Klaganden har dessutom yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta klagandens kostnader för det administrativa förfarandet vid annulleringsenheten och överklagandenämnden vid EUIPO. Tribunalen erinrar i detta hänseende om att enligt artikel 190.2 i rättegångsreglerna ska nödvändiga kostnader som rättegångsdeltagarna haft med anledning av förfarandet vid överklagandenämnden anses som ersättningsgilla rättegångskostnader. Detta gäller emellertid inte de kostnader som har uppkommit för förfarandet vid annulleringsenheten. Klagandens yrkande att EUIPO ska förpliktas att ersätta kostnaderna för det administrativa förfarandet kan således endast bifallas såvitt avser klagandens nödvändiga kostnader för förfarandet vid överklagandenämnden.
52 Med tillämpning av artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Det beslut som meddelades av andra överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 4 februari 2019 (ärende R 1684/2017–2) ogiltigförklaras.
2) EUIPO ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Target Ventures Group Ltd:s rättegångskostnader, inklusive de rättegångskostnader som den sistnämnda har haft för förfarandet vid överklagandenämnden.
3) Target Partners GmbH ska bära sina rättegångskostnader.
Collins | Kreuschitz | Steinfatt |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 28 oktober 2020.
Underskrifter