TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 25 april 2012 (*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Rådets befogenhet – Maktmissbruk – Ikraftträdande – Förbud mot retroaktiv verkan – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Rätten till ett effektivt domstolsskydd – Felaktig rättstillämpning – Begreppet stöd till kärnvapenspridning – Oriktig bedömning”
I mål T‑509/10,
Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran Teheran (Iran), företrätt av advokaterna F. Esclatine och S. Perrotet,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bishop och R. Liudvinaviciute‑Cordeiro, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, företrädd av M. Konstantinidis och É. Cujo, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39), av rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i rådets förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, s. 25) och av rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81) samt av rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1), i den del dessa rättsakter berör sökandebolaget,
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent) samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude,
justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 januari 2012,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Sökandebolaget, Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran, är ett iranskt bolag som ägs av National Iranian Oil Company. Bolaget fungerar som inköpscentral för den sistnämnda koncernens olje-, gas- och petrokemiverksamheter.
Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran
2 Målet rör de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallad kärnvapenspridning).
3 Såvitt avser Europeiska unionen har rådet antagit gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp av den 27 februari 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 61, s. 49) och förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, s. 1).
4 I artikel 5.1 b i den gemensamma ståndpunkten 2007/140 föreskrivs frysning av alla penningmedel och ekonomiska resurser tillhörande vissa kategorier av personer och enheter. I bilaga II till nämnda gemensamma ståndpunkt fanns en förteckning över dessa personer och enheter.
5 Vad gäller Europeiska gemenskapens befogenheter föreskrevs i artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 frysning av penningmedel tillhörande de personer, enheter och organ angående vilka Europeiska unionens råd hade fastställt att de deltar i kärnvapenspridning enligt artikel 5.1 b i den gemensamma ståndpunkten 2007/140. Bilaga V till förordning nr 423/2007 utgjordes av en förteckning över de personer, enheter och organ vilkas penningmedel omfattades av en åtgärd i form av frysning enligt nämnda artikel 7.2.
6 Den gemensamma ståndpunkten 2007/140 upphävdes genom rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 195, s. 39; rättelse i EUT L 197, s. 19).
7 I artikel 20.1 i beslut 2010/413 föreskrivs frysning av penningmedel för flera kategorier av enheter. Bestämmelsen rör bland annat de ”personer och enheter … som är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till [kärnvapenspridning], och de personer eller enheter som agerar på deras vägnar eller på deras uppdrag, eller de enheter som ägs eller kontrolleras av dem, inbegripet genom olagliga medel, enligt förteckningen i bilaga II”.
8 Artikel 24.2–24.4 i beslut 2010/413 har följande lydelse:
”2. Om rådet beslutar att en person eller enhet ska vara föremål för åtgärder enligt artiklarna 19.1 b och 20.1 b ska det ändra bilaga II i enlighet med detta.
3. Rådet ska meddela sitt beslut till den person eller enhet som avses i punkterna 1 och 2, inklusive skälen till uppförandet i förteckningen, antingen direkt, om deras adress är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att denna person eller enhet ges tillfälle att inge kommentarer.
4. Om kommentarer inges eller om väsentliga nya bevis framläggs ska rådet se över sitt beslut med anledning av dessa kommentarer och informera personen eller enheten om detta.”
9 Förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 har ersatts med en ny förteckning som fastställts genom rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81).
10 Förordning nr 423/2007 upphävdes genom rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 281, s. 1).
11 Artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 har följande lydelse:
”2. Alla tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör eller ägs, innehas eller kontrolleras av de personer, enheter och organ som förtecknas i bilaga VIII ska frysas. Bilaga VIII ska omfatta fysiska och juridiska personer, enheter och organ … om vilka det i enlighet med artikel 20.1 b i [beslut 2010/413] har fastställts att de
a) är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till [spridning] … eller ägs eller kontrolleras av en sådan person eller enhet eller ett sådant organ, inbegripet genom olagliga medel, eller agerar för deras räkning eller på deras uppdrag,
…”
12 I artikel 36 i förordning nr 961/2010 föreskrivs följande:
”2. Om rådet beslutar att i fråga om [en enhet] genomföra sådana åtgärder som avses i artikel 16.2 ska rådet ändra bilaga VIII i enlighet med detta.
3. Rådet ska meddela sitt beslut, inbegripet skälen för införandet i förteckningen, till [den enhet] som avses i [punkt 2] antingen direkt, om adressen är känd, eller genom att ett meddelande offentliggörs, så att sådana fysiska eller juridiska personer, enheter eller organ ges tillfälle att inge kommentarer.
4. Om kommentarer inges eller om väsentliga nya bevis framförs ska rådet se över sitt beslut och informera [enheten] i enlighet med detta.”
Restriktiva åtgärder mot sökandebolaget
13 Alltsedan rådet antog beslut 2010/413 den 26 juli 2010 har sökandebolagets namn funnits med på förteckningen över personer, enheter och organ i tabell I i bilaga II till nämnda beslut.
14 Sökandebolagets namn upptogs som en följd härav i förteckningen över personer, enheter och organ i tabell I i bilaga V till förordning nr 423/2007 genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, s. 25). I och med att genomförandeförordning nr 668/2010 antogs frystes sökandens penningmedel och ekonomiska resurser.
15 I beslut 2010/413 angav rådet följande skäl:
”Handlar i olje- och gassektorutrustning som kan användas för Irans kärntekniska program. Försökte köpa in material (ytterst slitstarka legeringsportar) som saknar användningsområden utanför kärnindustrin. Har kopplingar till företag som deltar i Irans kärntekniska program.”
16 Följande formulering användes i genomförandeförordning nr 668/2010:
”Handlar med utrustning inom olje- och gassektorn som kan användas inom Irans kärntekniska program. Har försökt att upphandla material (portar av mycket slitstark legering) som saknar användning utanför den kärntekniska industrin. Har anknytning till företag som deltar i Irans kärntekniska program.”
17 Genom skrivelse av den 29 juli 2010 informerade rådet sökandebolaget om att dess namn hade upptagits i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i bilaga V till förordning nr 423/2007. Sökandebolaget har uppgett att det mottog denna skrivelse den 25 augusti 2010.
18 Genom skrivelse av den 12 september 2010 begärde sökandebolaget att rådet skulle ompröva beslutet att föra upp nämnda bolag på förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga V till förordning nr 423/2007. Sökandebolaget bad även rådet att lämna uppgifter om grunderna för att anta de restriktiva åtgärderna med avseende på sökandebolaget.
19 Uppförandet av sökandebolaget i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 påverkades inte av beslut 2010/644.
20 När förordning nr 423/2007 upphävdes genom förordning nr 961/2010 skrev rådet in sökandebolagets namn i punkt 29 i tabell B i bilaga VIII till sistnämnda förordning. Sökandens tillgångar och ekonomiska resurser är följaktligen frysta enligt artikel 16.2 i förordning nr 961/2010.
21 Uppförandet av sökandebolaget motiverades i förordning nr 961/2010 enligt följande:
”Handlar i utrustning för olje- och gassektorn som kan användas för Irans kärntekniska program. Försökte köpa in material (ytterst slitstarka legeringsportar) som saknar användningsområden utanför kärnkraftsindustrin. Har kopplingar till företag som deltar i Irans kärntekniska program.”
22 Genom skrivelse av den 28 oktober 2010 besvarade rådet sökandebolagets skrivelse av den 12 september 2010. Rådet uppgav då att det hade omprövat sitt beslut men funnit att sökandens begäran om att bli struken från förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga VIII till förordning nr 961/2010 skulle avslås. Rådet preciserade härvid att eftersom handlingarna inte innehöll några uppgifter om nya omständigheter som motiverade en ändring av rådets inställning omfattades sökandebolaget även fortsättningsvis av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i nämnda rättsakter.
Förfarandet och parternas yrkanden
23 Sökandebolaget väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 oktober 2010.
24 Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 3 februari 2011 ansökte Europeiska kommissionen om att få intervenera till stöd för rådet. Ordföranden på tribunalens fjärde avdelning beslutade den 11 mars 2011 att bifalla ansökan.
25 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara beslut 2010/413 och genomförandeförordning nr 668/2010,
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
26 Den 6 december 2011 svarade sökandebolaget på en skriftlig fråga från tribunalen och utvidgade sitt första yrkande till att även omfatta ogiltigförklaring av beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010 i den del de berör sökandebolaget.
27 Rådet och kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
28 Sökandebolaget har gjort gällande nio grunder. Den första grunden avser rättsstridigheter i samband med ikraftträdandet av beslut 2010/413. Denna grund består av två delar, varav den första delen avser beslutets retroaktiva ikraftträdande. Den andra delen gäller att artikel 4 i beslut 2010/413 jämförd med artikel 28 är rättsstridig. Som andra grund har sökandebolaget angett att motiveringsplikten har åsidosatts. Sökandebolaget har med sin tredje grund gjort gällande att dess rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd har åsidosatts. Den fjärde grunden gäller åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Som femte grund har det gjorts gällande att rådet saknade befogenhet att anta de angripna rättsakterna. Den sjätte grunden avser maktmissbruk. Som sjunde grund har sökandebolaget gjort gällande felaktig rättstillämpning med avseende på begreppet medverkan till kärnvapenspridning. Den åttonde grunden avser en oriktig bedömning av omständigheterna rörande sökandebolagets verksamhet. Den nionde grunden har åberopats i andra hand och avser en uppenbart oriktig bedömning samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
29 Rådet och kommissionen har bestritt sökandebolagets grunder.
30 Rådet och kommissionen har vidare hävdat att tribunalen inte är behörig att pröva den första grundens andra del. De har även, vid förhandlingen, gjort gällande att talan ska avvisas i den mån som den grundar sig på ett påstått åsidosättande av sökandebolagets grundläggande rättigheter.
31 Tribunalen ska inledningsvis pröva rådets och kommissionens argument avseende tribunalens behörighet. Tribunalen ska därefter pröva deras argument avseende huruvida vissa grunder kan tas upp till prövning och slutligen huruvida yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010 som sökandebolaget framställde i sitt svar av den 6 december 2011 kan tas upp till sakprövning.
Tribunalens behörighet att pröva den första grundens andra del
32 Sökandebolaget har med den första grundens andra del hävdat att artikel 4 i beslut 2010/413 är rättsstridig, eftersom det däri föreskrivs förbud vars räckvidd inte fastställts med tillräcklig precision.
33 Tribunalen ska ta ställning till huruvida den är behörig att pröva denna grund.
34 Artikel 275 FEUF har följande lydelse:
”Europeiska unionens domstol är inte behörig med avseende på bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller med avseende på akter som antas på grundval av dessa bestämmelser.
Domstolen är dock behörig att kontrollera att artikel 40 i fördraget om Europeiska unionen följs och att pröva talan, utformad enligt artikel 263 fjärde stycket i det här fördraget om kontroll av lagenligheten av beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som rådet har antagit på grundval av avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionen.”
35 I artikel 4 i beslut 2010/413 föreskrivs följande:
”1. Försäljning, leverans eller överföring av viktig utrustning och teknik till följande nyckelsektorer inom olje- och naturgasindustrin i Iran, eller till iranska eller iranskägda företag med verksamhet inom dessa sektorer utanför Iran, från medlemsstaternas medborgare, eller från medlemsstaternas territorium, eller med användning av fartyg eller luftfartyg som står under medlemsstaternas jurisdiktion ska vara förbjuden, vare sig utrustningen och tekniken har ursprung i medlemsstaternas territorium eller inte:
a) Raffinering.
b) Flytande naturgas.
c) Prospektering.
d) Produktion.
Unionen ska vidta de åtgärder som krävs för att fastställa vilka relevanta artiklar som ska omfattas av denna bestämmelse.
2. Det ska vara förbjudet att till företag i Iran med verksamhet inom de nyckelsektorer inom olje- och naturgasindustrin i Iran som avses i punkt 1, eller till iranska eller iranskägda företag med verksamhet inom dessa sektorer utanför Iran, tillhandahålla
b) a) tekniskt bistånd eller utbildning och andra tjänster rörande viktig utrustning och teknik enligt punkt 1,
c) finansiering eller ekonomiskt bistånd för all försäljning, leverans, överföring eller export av viktig utrustning och teknik enligt punkt 1 eller att tillhandahålla dithörande tekniskt bistånd eller utbildning.
3. Det ska vara förbjudet att medvetet eller avsiktligt delta i verksamhet vars mål eller konsekvenser är ett kringgående av de förbud som avses i punkterna 1 och 2.”
36 Beslut 2010/413 antogs med stöd av artikel 29 EU, vilket är en bestämmelse som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i den mening som avses i artikel 275 FEUF. Det ska därför prövas huruvida artikel 4 uppfyller de villkor som anges i artikel 275 andra stycket FEUF.
37 De förbud som fastslås i artikel 4 i beslut 2010/413 är emellertid av allmän natur, vars tillämpningsområde fastställs genom objektiva kriterier och inte med hänsyn till angivna fysiska eller juridiska personer. Följaktligen, och i likhet med vad rådet och kommissionen har hävdat, utgör artikel 4 i beslut 2010/413 inte ett beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF.
38 De restriktiva åtgärder som antagits med avseende på sökandebolaget är dessutom en följd av genomförandet av artikel 20 i beslut 2010/413 och inte av artikel 4 i beslutet. Det är således i förevarande fall inte möjligt att med avseende på den sistnämnda bestämmelsen göra gällande en invändning om rättsstridighet med stöd av artikel 277 FEUF jämförd med artikel 263 FEUF.
39 Under dessa omständigheter är tribunalen i enlighet med artikel 275 första stycket FEUF inte behörig att pröva en talan om ogiltigförklaring av artikel 4 i beslut 2010/413 och följaktligen inte att pröva den första grundens andra del.
Upptagande till sakprövning av yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010
40 Såsom framgår av punkterna 9 och 10 ovan har, sedan talan väcktes, förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 ersatts med en ny förteckning enligt beslut 2010/644, och förordning nr 423/2007 har upphävts och ersatts av förordning nr 961/2010. Sökandebolaget har begärt att få anpassa sina ursprungliga yrkanden så att talan avser ogiltigförklaring av dessa fyra rättsakter (nedan, tillsammans, kallade de angripna rättsakterna).
41 Tribunalen erinrar härvid om att när ett beslut eller en förordning som direkt och personligen berör en enskild under förfarandets gång ersätts med en annan rättsakt med samma föremål ska denna sistnämnda betraktas som en ny omständighet som ger sökanden möjlighet att anpassa sina yrkanden och grunder. Det skulle nämligen strida mot god rättskipning och processekonomiska krav att tvinga sökanden att väcka en ny talan. Det skulle dessutom vara oskäligt om institutionen i fråga, för att undslippa den kritik mot en rättsakt som framförts i en ansökan som getts in till unionsdomstolen, skulle kunna ändra rättsakten eller byta ut den mot en annan och under förfarandet åberopa denna ändring eller detta byte för att frånta motparten möjligheten att utvidga sina ursprungliga yrkanden och grunder till att avse den senare rättsakten, eller att anföra ytterligare yrkanden och grunder gentemot denna (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2008 i mål T‑256/07, People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, REG 2008, s. II‑3019, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
42 I enlighet med denna rättspraxis ska sökandebolagets begäran bifallas och talan således, då det muntliga förfarandet avslutats, anses avse även ogiltigförklaring av beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010, i den del de berör sökandebolaget, och parterna ska tillåtas att omformulera sina yrkanden, grunder och argument mot bakgrund av denna nya omständighet. För parterna innebär detta att de har rätt att inkomma med ytterligare yrkanden, grunder och argument (se, analogt, domen i det ovan i punkt 41 nämnda målet People’s Mojahedin Organization of Iran mot rådet, punkt 47).
Rådets och kommissionens argument: Upptagande till sakprövning av grunderna avseende det påstådda åsidosättandet av sökandebolagets grundläggande rättigheter
43 Rådet och kommissionen har vid förhandlingen gjort gällande att sökandebolaget ska betraktas som ett regeringsorgan, och därmed en förlängning av den iranska staten, vilket inte kan göra gällande det skydd och de garantier som följer av de grundläggande rättigheterna. De anser följaktligen att de grunder som avser ett påstått åsidosättande av nämnda rättigheter inte kan tas upp till sakprövning.
44 Tribunalen erinrar om att rådet och kommissionen inte har bestritt sökandebolagets rätt att yrka ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna som sådana. De har endast invänt mot att bolaget ska ha vissa rättigheter som det har åberopat i syfte att få rättsakterna ogiltigförklarade.
45 Frågan huruvida sökandebolaget har eller inte har de rättigheter som åberopats till stöd för en ogiltighetsgrund avser emellertid inte frågan huruvida denna grund kan tas upp till sakprövning, utan huruvida grunden kan godtas. Rådets och kommissionens argument att sökandebolaget är ett regeringsorgan kan således inte godtas såvitt de avser att talan delvis inte kan tas upp till sakprövning.
46 Slutligen framställdes dessa argument för första gången vid förhandlingen utan att rådet eller kommissionen har åberopat att de grundar sig på rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Vad avser prövningen i sak utgör den således en ny grund i den mening som avses i artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler och kan således ej tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
47 Tribunalen ska pröva sökandebolagets grunder i följande ordning:
– Den femte grunden: Rådet saknade befogenhet att anta de angripna rättsakterna
– Den sjätte grunden: Maktmissbruk
– Den första grundens första del: Att beslut 2010/413 trätt i kraft retroaktivt
– Den andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
– Den tredje grunden: Åsidosättande av sökandebolagets rätt till försvar och till ett effektivt domstolsskydd
– Den sjunde grunden: Felaktig rättstillämpning vad avser begreppet medverka till kärnvapenspridning
– Den åttonde grunden: Oriktig bedömning av omständigheterna rörande sökandebolagets verksamhet
– Den fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen
– Den nionde grunden, vilken åberopats i andra hand, avser en uppenbart oriktig bedömning samt åsidosättande av proportionalitetsprincipen.
Den femte grunden: Rådet saknade befogenhet att anta de angripna rättsakterna
48 Sökandebolaget har hävdat att rådet saknade befogenhet att anta de angripna rättsakterna. Sökandebolaget har för det första gjort gällande att de angripna rättsakterna antagits med stöd av Europeiska rådets förklaring om Iran av den 17 juni 2010 (nedan kallat förklaringen av den 17 juni 2010). För det andra begränsas denna förklaring enligt sökandebolaget till att föreskriva att rådet ska genomföra resolution 1929 (2010) av Förenta nationernas säkerhetsråd (nedan kallad resolution 1929 (2010) och anta kompletterande åtgärder, men det föreskrivs inte antagande av självständiga åtgärder för frysning av tillgångar. Resolution 1929 (2010) innehåller för det tredje inte några åtgärder som avser den iranska olje- och naturgasindustrin eller sökandebolaget. Sökandebolaget har härav dragit slutsatsen att rådet saknar befogenhet att anta restriktiva åtgärder med avseende på nämnda bolag med stöd av förklaringen av den 17 juni 2010.
49 Rådet har, med stöd av kommissionen, hävdat att sökandenas argument saknar grund.
50 Det ska inledningsvis erinras om att rådet antog restriktiva åtgärder mot sökandebolaget på grund av det stöd som detta bolag påstås ha gett till spridning av kärnvapen och inte endast därför att det är verksamt inom olje-, gas- och petrokemisektorerna. Det saknar således betydelse att resolution 1929 (2010) inte innehåller några särskilda bestämmelser avseende sistnämnda sektor.
51 Resolution 1929 (2010) syftar för övrigt till att hindra kärnvapenspridning, bland annat genom att säkerställa att tidigare resolutioner från Förenta nationernas säkerhetsråd iakttas. Mot bakgrund av detta syfte kan dess genomförande kompletteras med antagandet av restriktiva åtgärder med avseende på enheter som stött spridning av kärnvapen.
52 Följaktligen innefattas sådana restriktiva åtgärder som de som avser sökandebolaget av formuleringen i punkt 4 i förklaringen av den 17 juni 2010, där rådet för utrikes frågor uppmanas att ”vidta … åtgärder för att genomföra de åtgärder som föreskrivs i [resolution 1929 (2010)] samt kompletterande åtgärder”.
53 I punkt 4 i förklaringen av den 17 juni 2010 anges för övrigt även att ”bestämmelserna om förbud mot visum och frysning av tillgångar skulle utsträckas särskilt till att omfatta medlemmar av revolutionsgardet”. Tvärtemot vad sökandebolaget har gjort gällande så ger denna formulering möjlighet att anta restriktiva åtgärder, däribland självständiga sådana.
54 Rådet handlade således i enlighet med artikel 26.2 första stycket EG, i vilken det föreskrivs att rådet ska handla på ”grundval av de allmänna och strategiska riktlinjer som Europeiska rådet har fastställt”, när det antog restriktiva åtgärder med avseende på sökandebolaget.
55 Rådet hade således befogenhet att anta restriktiva åtgärder med avseende på sökandebolaget. Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.
Den sjätte grunden: Maktmissbruk
56 Sökandebolaget har hävdat att rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk. Det har därvid gjort gällande att rådet antagit restriktiva åtgärder mot sökandebolaget utan bevis gällande dess medverkan till kärnvapenspridning och utan att dess processuella rättigheter iakttagits. Dessa omständigheter innebär enligt sökandebolaget att rådet i själva verket sökt kringgå ordningen med restriktiva åtgärder avseende kärnvapenspridning i syfte att även den iranska olje- gas- och petrokemiindustrin ska omfattas.
57 Rådet har, med stöd av kommissionen, hävdat att sökandebolagets argument saknar grund.
58 En rättsakt innebär enligt rättspraxis maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än de som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet (se förstainstansrättens dom av den 14 oktober 2009 i mål T‑390/08, Bank Melli Iran mot rådet, REG 2009, s. II‑3967, punkt 50 och där angiven rättspraxis).
59 I förevarande fall har emellertid sökandebolaget inte visat att det föreligger sådana omständigheter. Sökandebolaget har nämligen inte visat att de omständigheter som åberopats, även om det skulle kunna fastslås att de föreligger, inte skulle bero på mindre fel från rådets sida, utan följa av rådets avsikt att uppnå andra mål än att förhindra kärnvapenspridning.
60 Följaktligen kan talan inte bifallas såvitt avser den sjätte grunden.
Den första grundens första del: Det retroaktiva ikraftträdandet av beslut 2010/413
61 Sökandebolaget har hävdat att beslut 2010/413 är rättsstridigt, eftersom det i artikel 28 i beslutet föreskrevs att det skulle träda i kraft den dag då det antogs, vilket skedde innan beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.
62 Rådet och kommissionen har bestritt sökandebolagets argument.
63 I artikel 297.2 andra stycket FEUF föreskrivs följande:
”Förordningar och direktiv som riktar sig till samtliga medlemsstater samt sådana beslut som inte anger till vem eller vilka de riktar sig ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. De ska träda i kraft den dag som anges i akterna eller, om det inte anges någon dag, den tjugonde dagen efter offentliggörandet.”
64 Det är en grundläggande princip i unionens rättsordning att en rättsakt från en offentlig myndighet inte kan göras gällande mot enskilda innan dessa har haft möjlighet att få kännedom om den. Rättssäkerhetsprincipen hindrar dessutom i allmänhet en unionsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande, med undantag för när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras (domstolens dom av den 25 januari 1979 i mål 99/78, Weingut Decker, REG 1979, s. 101, punkterna 3 och 8).
65 Det har i förevarande fall inte bestritts att beslut 2010/413, i vilket det inte anges till vem eller vilka det riktar sig, antogs den 26 juli 2010 och att det offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning först nästa dag.
66 Kommissionen har inte heller gjort gällande att det skulle ha förelegat skäl att ge beslut 2010/413 retroaktiv verkan.
67 Under dessa omständigheter ska artikel 28 i beslut 2010/413 ogiltigförklaras i den del den avser sökandebolaget. Detta beslut ska följaktligen anses ha trätt i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.
68 Sökandebolaget har emellertid inte gjort gällande att dessa omständigheter skulle påverka lagenligheten av de övriga bestämmelserna i beslut 2010/413 vad avser detta bolag.
69 Talan ska följaktligen bifallas vad avser den första grundens första del såvitt avser artikel 28 i beslut 2010/413, och nämnda artikel ska ogiltigförklaras. Delgrunden är i övriga delar utan verkan.
Den andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
70 Sökandebolaget har hävdat att rådet under alla omständigheter inte motiverat de angripna rättsakterna, med följd att det inte är möjligt för sökandebolaget att identifiera vilka omständigheter som läggs det till last och kontrollera huruvida den givna motiveringen är välgrundad.
71 Rådet har, med stöd av kommissionen, hävdat att sökandebolagets argument saknar grund. Rådet har gjort gällande att den motivering som framlagts avser sökandebolagets stöd till kärnvapenspridning och har tillagt att de angripna rättsakterna antogs i ett av sökandebolaget känt sammanhang.
72 Den skyldighet att motivera en rättsakt som går någon emot som föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF och, mer specifikt i förevarande mål, i artikel 24.3 i beslut 2010/413, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007 och artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 syftar till att dels ge den som berörs av rättsakten tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet. Denna motiveringsskyldighet utgör en grundläggande princip i unionsrätten från vilken undantag endast får göras på grund av tvingande hänsyn. Den berörde ska därför i princip underrättas om skälen samtidigt som denna person underrättas om den rättsakt som går vederbörande emot, och en brist i detta avseende kan inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
73 Om inte tvingande hänsyn hänförliga till unionens eller dess medlemsstaters säkerhet eller till upprätthållandet av deras internationella relationer utgör hinder för att uppge vissa omständigheter, är rådet enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007 och artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 följaktligen skyldigt att underrätta en enhet som omfattas av en åtgärd enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007 eller artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 om de specifika och konkreta skäl som enligt rådet innebär att denna bestämmelse är tillämplig på den berörda enheten. Rådet ska sålunda ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för åtgärden samt de överväganden som fått rådet att vidta densamma (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
74 Motiveringen ska dessutom vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de till vilka rättsakten riktar sig, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
75 I förevarande fall framgår det av motiveringen till de angripna rättsakterna att rådet har angett tre skäl till att restriktiva åtgärder vidtogs mot sökandebolaget. Dessa ska följaktligen prövas var och en för sig.
76 Vad avser det första skälet, att sökandebolaget handlar med utrustning inom olje- och gassektorerna som kan användas inom Irans kärntekniska program, är denna motivering i likhet med vad sökandebolaget har gjort gällande mycket allmänt hållen. Det preciseras nämligen inte vilken typ eller vilka kategorier av sådan utrustning som avses eller vilka aktiviteter som läggs sökandebolaget till last.
77 Denna motivering är emellertid, mot bakgrund av de förklaringar som getts vid förhandlingen, tillräcklig. Det framgår nämligen av rådets svar på en fråga från tribunalen att det första skälet inte grundar sig på faktiska köp av varor som använts för att sprida kärnvapen, utan på den allmänna omständigheten att de varor som sökandebolaget anskaffat och som avser olje-, gas- och och petrokemisektorerna kan användas till kärnvapenspridning. Sökandebolaget kände emellertid till denna omständighet, vilket bolaget uttryckligen medgett i sina inlagor, men har ändå bestritt – bland annat inom ramen för den sjunde grunden – dess betydelse för kärnvapenspridning. Den givna motiveringen har således gjort det möjligt för sökandebolaget att kontrollera huruvida de angripna rättsakterna var välgrundade och att försvara sig vid tribunalen samt för tribunalen att utöva sin kontroll.
78 Vad avser det andra skälet, att sökandebolaget försökt köpa ytterst slitstarka legeringsportar som endast används i kärnindustrin, konstaterar tribunalen att denna produkt specificeras i den givna motiveringen, vilket gör det möjligt för sökandebolaget att bestrida det påstådda försöket och göra gällande att de ytterst slitstarka legeringsportar som bolaget använt inte är avsedda enbart för kärnindustrin.
79 Däremot är det tredje skälet, att sökandebolaget har kopplingar till företag som deltar i Irans kärntekniska program, otillräckligt. Detta skäl gör det nämligen inte möjligt för sökandebolaget att utläsa vilka typer av förbindelser som bolaget anklagas för att ha och med vilka enheter, med följd att det inte kan kontrollera huruvida detta påstående är välgrundat och med någon form av precision bestrida påståendet.
80 Under dessa omständigheter kan den andra grunden inte godtas i den del den avser rådets första och andra skäl. Vad avser det tredje skälet ska den andra grunden däremot godtas och de angripna rättsakterna följaktligen ogiltigförklaras såvitt avser det tredje skälet.
81 De tre skälen är självständiga och ovannämnda konstaterande leder inte till att de angripna rättsakterna ogiltigförklaras i den del de innebär att det inrättas restriktiva åtgärder riktade mot sökandebolaget. Det tredje skälet kan emellertid inte beaktas vid prövningen av övriga grunder för talan, särskilt gäller detta den åttonde grunden avseende oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna.
Den tredje grunden: Åsidosättande av sökandebolagets rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd
82 Sökandebolaget har gjort gällande att rådet genom att anta beslut 2010/413 och förordning nr 668/2010 har åsidosatt dess rätt till försvar, vilket även medför att dess rätt till ett effektivt domstolsskydd har åsidosatts.
83 Rådet har, med stöd av kommissionen, hävdat att sökandenas argument saknar grund. Rådet har hävdat dels att sökandebolaget inte kan åberopa principen om iakttagande av rätten till försvar, dels att rådet under alla omständigheter har iakttagit denna princip. Rådet anser även att sökandebolagets rätt till ett effektivt rättskydd har iakttagits.
– Rätten till försvar
84 Enligt fast rättspraxis utgör iakttagandet av rätten till försvar, och särskilt rätten att yttra sig, i alla förfaranden som inleds mot en enhet som kan leda till en rättsakt som går enheten emot, en grundläggande princip i unionsrätten som ska iakttas även om förfarandet i fråga inte är reglerat (domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 91).
85 Principen om iakttagande av rätten till försvar kräver dels att den berörda enheten i största möjliga utsträckning underrättas om omständigheter som görs gällande gentemot den till stöd för den rättsakt som går enheten emot, dels att det är möjligt för den att göra gällande sin ståndpunkt i detta avseende (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 12 december 2006 i mål T‑228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet (nedan kallad domen i målet OMPI), REG 2006, s. II‑4665, punkt 93).
86 Rådet och kommissionen har inledningsvis hävdat att principen om iakttagande av rätten till försvar inte är tillämplig i förevarande fall. De har med hänvisning till tribunalens dom av den 19 maj 2010 i mål T‑181/08, Tay Za mot rådet (REU 2010, s. II‑1965), punkterna 121−123, gjort gällande att de restriktiva åtgärderna inte har vidtagits mot sökandebolaget på grund av dess egen verksamhet, utan på grund av att det ingår i en generell kategori av personer och enheter. Förfarandet för att vidta restriktiva åtgärder inleddes således inte mot sökandebolaget, i den mening som avses i ovan i punkt 84 angiven rättspraxis, och sökandebolaget kan därför inte åberopa rätten till försvar eller endast åberopa den i begränsad omfattning.
87 Detta argument kan inte godtas.
88 Det framgår nämligen av motiveringen till de angripna rättsakterna att de restriktiva åtgärderna mot sökandebolaget bland annat grundar sig på de transaktioner som det sökt att genomföra och på dess kopplingar till vissa enheter. Till skillnad från vad som var fallet i det ovan i punkt 86 nämnda målet Tay Za mot rådet har de restriktiva åtgärderna riktats mot sökandebolaget på grund av att det antas självt ha medverkat i kärnvapenspridning och inte på grund av att det ingår i en generell kategori av personer och enheter som är knutna till Islamiska republiken Iran.
89 Resonemanget i punkterna 121−123 i domen i det ovan i punkt 86 nämnda målet Tay Za mot rådet kan således inte överföras på förevarande fall.
90 I artikel 24.3 och 24.4 i beslut 2010/413, artikel 15.3 i förordning nr 423/2007 och artikel 36.3 och 36.4 i förordning nr 961/2010 föreskrivs i vilket fall som helst bestämmelser om skydd för rätten till försvar för enheter mot vilka restriktiva åtgärder vidtas med stöd av dessa rättsakter. Unionsdomstolen prövar sedan huruvida dessa rättigheter har iakttagits (domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 37).
91 Sökandebolaget kan i förevarande fall således åberopa principen om iakttagande av rätten till försvar.
92 Vad avser en första rättsakt med beslut om att en enhets tillgångar ska frysas ska enligt rättspraxis de omständigheter som läggs den berörde till last anges samtidigt som den aktuella rättsakten antas eller så snart som möjligt därefter. Den berörda enheten har även rätt att, på begäran, yttra sig över dessa omständigheter när väl rättsakten har antagits (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 3 september 2008 i de förenade målen C‑402/05 P och C‑415/05 P, Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. I‑6351, punkt 342, och domen i det ovan i punkt 85 nämnda målet Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran, punkt 137).
93 Tribunalen erinrar vidare om att när tillräckligt exakta uppgifter som ger den berörda enheten möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande mot denna har meddelats, innebär inte principen om iakttagande av rätten till försvar att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 97 och där angiven rättspraxis).
94 För det första, vad gäller meddelandet av de omständigheter som läggs den berörde till last, så meddelades sökandebolaget individuellt om antagandet av beslut 2010/413 och förordning nr 668/2010 genom skrivelse av den 29 juli 2010.
95 Sökandebolaget har invänt mot att motiveringen i detta meddelande är otydlig, vilket medfört att det varit tvunget att frambringa negativ bevisning.
96 Det framgår emellertid av prövningen av den andra grunden ovan att de angripna rättsakterna var tillräckligt motiverade vad gäller rådets första och andra skäl.
97 Rådet har således inte åsidosatt sökandebolagets rätt till försvar vad avser det första meddelandet av de omständigheter som läggs den berörde till last.
98 Sökandebolaget har för det andra hävdat att det inte fått tillgång till uppgifter och omständigheter i rådets handlingar som berör detta bolag, trots dess uttryckliga begäran om att få tillgång till dessa, vilken framförts i skrivelse av den 12 september 2010. Rådet har tillbakavisat att det skulle ha gjorts en sådan begäran.
99 Skrivelsen av den 12 september 2010 innehåller följande formulering:
”Vi begär vidare, för att det ska vara möjligt [för sökandebolaget] att utöva sina rättigheter, att rådet med en rimlig detaljeringsnivå lämnar upplysningar avseende
i) de påstådda försöken att köpa ytterst slitstarka legeringsportar,
ii) de påstådda kopplingarna till bolag, organisationer och institutioner inom det kärntekniska programmet,
iii) vilken typ av utrustning som kan användas inom Irans kärntekniska program.”
100 Rådet besvarade inte denna begäran i sin skrivelse av den 28 oktober 2010.
101 Rådet har under dessa omständigheter åsidosatt sökandebolagets rätt till försvar genom att inte besvara den begäran om tillgång till handlingar som bolaget framställt i rätt tid.
102 För det tredje, vad gäller sökandebolagets rätt att göra gällande sin ståndpunkt vad gäller de omständigheter som lagts det till last, skickade sökandebolaget, efter det att de första rättsakterna genom vilka dess tillgångar frysts hade antagits den 26 juli 2010, sin skrivelse av den 12 september 2010 till rådet. I nämnda skrivelse redogjorde sökandebolaget för sin ståndpunkt och begärde att de restriktiva åtgärderna avseende detta bolag skulle upphävas. Rådet besvarade skrivelsen den 28 oktober 2010.
103 Sökandebolaget har även invänt mot att det fått en mycket kort frist för att begära omprövning hos rådet, eftersom den skrivelse i vilken det meddelades om antagandet av restriktiva åtgärder mot bolaget hade försenats.
104 Den aktuella fristen, som omfattade tiden mellan den 25 augusti och den 15 september 2010, var emellertid tre veckor. En sådan frist måste anses vara tillräcklig, mot bakgrund av de aktuella omständigheterna, särskilt den begränsade mängd omständigheter som rådet gjort gällande. Sökandebolaget har dessutom under alla omständigheter endast gjort allmänna påståenden utan att i detalj förklara hur den kortare fristen påverkat dess försvar. Dess argument kan således inte godtas.
105 Mot denna bakgrund finner tribunalen att sökandebolagets rätt att göra gällande sin ståndpunkt har iakttagits.
– Rätten till ett effektivt domstolsskydd
106 Principen om ett effektivt domstolsskydd är enligt fast rättspraxis en allmän princip i unionsrätten. Den har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. För att domstolsprövningen ska vara effektiv krävs det att den aktuella unionsmyndigheten i så stor utsträckning som möjligt upplyser den berörda enheten om skälen för den restriktiva åtgärden, antingen vid den tidpunkt när åtgärden beslutas eller i vart fall så snart som möjligt efter nämnda tidpunkt, i syfte att göra det möjligt för den berörda enheten att inom föreskriven frist utöva sin rätt att väcka talan. Iakttagandet av skyldigheten att upplysa om sådana skäl är nödvändigt för att de personer till vilka de restriktiva åtgärderna riktar sig ska kunna ta till vara sina rättigheter under bästa möjliga förutsättningar och, med kännedom om samtliga omständigheter, kunna avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid unionsdomstolen. Iakttagandet av denna skyldighet är även nödvändigt för att unionsdomstolen fullt ut ska kunna genomföra den legalitetskontroll av den aktuella rättsakten som det åligger den att göra (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i de ovan i punkt 92 nämnda förenade målen Kadi och Al Barakaat International Foundation mot rådet och kommissionen, punkterna 335−337 och där angiven rättspraxis).
107 Det framgår av prövningen av den andra grunden att sökandebolaget i rätt tid hade tillgång till tillräckligt detaljerade uppgifter vad avser rådets två första skäl för att anta restriktiva åtgärder mot detta bolag. Såsom framgår av punkterna 100103 ovan besvarade emellertid inte rådet begäran om tillgång till handlingarna i akten, en begäran som hade framställts inom fristen.
108 Denna omständighet kan a priori påverka sökandebolagets försvar vid tribunalen och utgör följaktligen ett åsidosättande av dess rätt till ett effektivt domstolsskydd.
109 Mot denna bakgrund ska talan således vinna bifall såvitt avser den tredje grunden. De angripna rättsakterna ogiltigförklaras följaktligen i den del de avser sökandebolaget.
110 Rådet har emellertid i sina inlagor till tribunalen bekräftat att det i dess akt inte fanns några bevis eller uppgifter annat än vad som angetts i motiveringen till de angripna rättsakterna. Tribunalen ska mot denna bakgrund och för att tillgodose intresset av god rättskipning pröva den sjunde och den åttonde grunden. Dessa grunder avser felaktig rättstillämpning vad gäller begreppet medverkan till kärnvapenspridning samt en oriktig bedömning av omständigheterna kring sökandebolagets verksamhet. Tribunalen gör denna prövning för att undvika en ny talan vid tribunalen som grundar sig på samma argument som dem som framförts i förevarande mål.
Den sjunde grunden: Felaktig rättstillämning vad avser begreppet medverkan till kärnvapenspridning
111 Sökandebolaget har gjort gällande att rådet genom att grunda sig på det första skälet, att sökandebolaget handlar med utrustning inom olje- och gassektorerna som kan användas inom Irans kärntekniska program har gjort sig skyldigt till felaktig rättstillämpning. Denna omständighet är nämligen som sådan inte tillräcklig för att motivera antagandet av de restriktiva åtgärderna.
112 Rådet har, med stöd av kommissionen, hävdat att sökandebolagets argument saknar grund. Rådet har gjort gällande att sökandebolagets möjlighet att för de bolag som tillhör koncernen National Iranian Oil Company anskaffa utrustning som kan användas inom det iranska kärnteknikprogrammet utgör stöd till kärnvapenspridning.
113 Såsom framgår av punkt 77 ovan grundar sig rådets första skäl inte på ett faktiskt handlande som medför att sökandebolaget medverkat till kärnvapenspridning. Det grundar sig nämligen på konstaterandet att det finns en särskild risk att sökandebolaget medverkar till kärnvapenspridning på grund av dess ställning som inköpscentral för koncernen National Iranian Oil Company.
114 I artikel 20.1 i beslut 2010/413 föreskrivs emellertid att tillgångarna ska frysas hos ”personer och enheter … som … ger stöd till” kärnvapenspridning. Likaledes avser artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 och artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 särskilt enheter som ”ger stöd” till kärnvapenspridning.
115 Enligt den av lagstiftaren valda formuleringen förutsätts det för att restriktiva åtgärder ska antas mot en enhet på grund av att den gett stöd till kärnvapenspridning att denna dessförinnan har agerat på ett sätt som motsvarar detta kriterium. Enbart risken för att den aktuella enheten i framtiden ska ge stöd till kärnvapenspridning är däremot inte tillräcklig.
116 Rådet gjorde sig således skyldigt till felaktig rättstillämpning när det gjorde en motsatt tolkning av artikel 20.1 i beslut 2010/413, artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 och artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010.
117 Rådet har även gjort gällande att det med stöd av artikel 215.1 FEUF har befogenhet att helt avbryta de ekonomiska och finansiella förbindelserna med ett tredjeland eller att anta sektoriella restriktiva åtgärder med avseende på detta tredjeland.
118 Denna omständighet är emellertid utan verkan i förevarande fall. I de bestämmelser som ligger till grund för de restriktiva åtgärderna mot sökandebolaget, vilka anges i punkt 118 ovan, föreskrivs nämligen inte några allmänna eller sektoriella åtgärder, utan individuella åtgärder.
119 Mot denna bakgrund ska talan vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden. De angripna rättsakterna ogiltigförklaras följaktligen i den del de avser det första skälet.
Den åttonde grunden: Oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad gäller sökandebolagets verksamhet
120 Tribunalen erinrar inledningsvis om att mot bakgrund av vad som framkommit vid prövningen av den andra och den sjunde grunden ovan ska prövningen av förevarande grund endast avse rådets andra skäl. Rådet har med detta skäl gjort gällande att sökandebolaget försökt köpa in ytterst slitstarka legeringsportar som saknar användningsområden utanför kärnindustrin.
121 Sökandebolaget har härvid, tvärtemot vad rådet angett i motiveringen till de angripna rättsakterna, gjort gällande att de portar som anskaffats inte används enbart inom kärnindustrin, utan även inom olje-, gas- och petrokemisektorerna.
122 Rådet har, med stöd av kommissionen, hävdat att sökandebolagets argument saknar grund. Rådet har gjort gällande att bolaget inte har visat att det aldrig försökt köpa in ytterst slitstarka legeringsportar som saknar användningsområden utanför kärnindustrin.
123 Domstolsprövningen av en rättsakts laglighet, när rättsakten innebär att restriktiva åtgärder vidtas mot en enhet, omfattar enligt rättspraxis dels bedömningen av de fakta och omständigheter som har åberopats som grund för beslutet, dels prövningen av den bevisning och de uppgifter som ligger till grund för nämnda bedömning. Om rättsakten ifrågasätts ankommer det på rådet att ange dessa fakta och omständigheter, så att unionsdomstolen kan pröva dem (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 58 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkterna 37 och 107).
124 Rådet har i förevarande fall inte lagt fram någon upplysning eller bevisning som stöd för det andra skälet utöver den motivering som åberopas i de angripna rättsakterna. Rådet har självt medgett att det är fråga om rena påståenden, vilka inte stöds av någon bevisning, om att sökandebolaget försökt köpa in ytterst slitstarka legeringsportar som saknar användningsområden utanför kärnindustrin.
125 Tribunalen konstaterar därför att rådet inte har framlagt några bevis för de påståenden som gjorts vad gäller det andra skälet.
126 Talan ska följaktligen vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden vad gäller rådets andra skäl. De angripna rättsakterna ogiltigförklaras i den del de avser sökandebolaget.
127 Härav följer att talan ska bifallas och de angripna rättsakterna ogiltigförklaras i den del de avser sökandebolaget.
128 Vad rör rättsverkningar i tiden av förevarande dom om ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna ska det påpekas att genomförandeförordning nr 668/2010, genom vilken förteckningen i bilaga V till förordning nr 423/2007 har ändrats, inte längre har några rättsverkningar sedan sistnämnda förordning har upphävts genom förordning nr 961/2010. Ogiltigförklaringen av genomförandeförordning nr 668/2010 berör således endast dess rättsverkningar under tiden mellan dess antagande och dess upphävande.
129 Vad gäller förordning nr 961/2010 erinrar tribunalen vidare om att det i artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs att ett avgörande av tribunalen varigenom en förordning förklaras ogiltig, med avvikelse från artikel 280 FEUF, ska gälla först efter utgången av den överklagandetid som anges i artikel 56 första stycket i stadgan eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har ogillats. Rådet förfogar således över en period om två månader, förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd, räknad från delgivningen av förevarande dom, för att rätta till det åsidosättande som konstaterats, i förekommande fall genom att vidta nya restriktiva åtgärder gentemot sökandebolaget. Risken för att effektiviteten av de restriktiva åtgärder som införts genom förordning nr 961/2010 allvarligt och oåterkalleligt skulle kunna påverkas, framstår inte som tillräckligt hög för att det, med hänsyn till den betydande inverkan som dessa åtgärder har på sökandebolagets fri- och rättigheter, ska vara motiverat att låta verkningarna av den angripna förordningen bestå under en längre tidsperiod än den som föreskrivs i artikel 60 andra stycket i domstolens stadga (se, analogt, tribunalens dom av den 16 september 2011 i mål T‑316/11, Kadio Morokro mot rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 38).
130 Vad slutligen gäller verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, erinrar tribunalen om att den enligt artikel 264 andra stycket FEUF, om den anser det nödvändigt, får ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad rättsakt som ska betraktas som bestående. I förevarande fall kan den omständigheten att ogiltigförklaringen av förordning nr 961/2010 får rättsverkningar ett annat datum än ogiltigförklaringen av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, allvarligt påverka rättssäkerheten, eftersom dessa två rättsakter föreskriver identiska åtgärder mot sökandebolaget. Verkningarna av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, ska därför bestå gentemot sökandebolaget, för tiden från dess ikraftträdande den tjugonde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning fram till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 961/2010 får rättsverkningar (se, analogt, domen i det ovan i punkt 129 nämnda målet Kadio Morokro mot rådet, punkt 39).
Rättegångskostnader
131 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökandebolaget har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska sökandebolagets yrkande bifallas.
132 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska de institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Tribunalen är inte behörig att pröva den första grundens andra del.
2) Följande rättsakter ogiltigförklaras i den del de avser Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran:
– rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp,
– rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i rådets förordning (EG) nr 423/2007 om restriktiva åtgärder mot Iran,
– rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413,
– rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007.
3) Verkningarna av beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, ska bestå gentemot Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran, för tiden från dess ikraftträdande den tjugonde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning fram till dess att ogiltigförklaringen av förordning nr 961/2010 får rättsverkningar.
4) Europeiska unionens råd ska bära sina rättegångskostnader samt ersätta Manufacturing Support & Procurement Kala Naft Co., Tehran, för dess rättegångskostnader.
5) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.
Pelikánová | Jürimäe | Van der Woude |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 25 april 2012.
Underskrifter
Innehållsförteckning
Bakgrund till tvisten
Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran
a) är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till [spridning] … eller ägs eller kontrolleras av en sådan person eller enhet eller ett sådant organ, inbegripet genom olagliga medel, eller agerar för deras räkning eller på deras uppdrag,
Restriktiva åtgärder mot sökandebolaget
Förfarandet och parternas yrkanden
Rättslig bedömning
Tribunalens behörighet att pröva den första grundens andra del
b) a) tekniskt bistånd eller utbildning och andra tjänster rörande viktig utrustning och teknik enligt punkt 1,
c) finansiering eller ekonomiskt bistånd för all försäljning, leverans, överföring eller export av viktig utrustning och teknik enligt punkt 1 eller att tillhandahålla dithörande tekniskt bistånd eller utbildning.
Upptagande till sakprövning av yrkandet om ogiltigförklaring av beslut 2010/644 och förordning nr 961/2010
Rådets och kommissionens argument: Upptagande till sakprövning av grunderna avseende det påstådda åsidosättandet av sökandebolagets grundläggande rättigheter
Prövning i sak
Den femte grunden: Rådet saknade befogenhet att anta de angripna rättsakterna
Den sjätte grunden: Maktmissbruk
Den första grundens första del: Det retroaktiva ikraftträdandet av beslut 2010/413
Den andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
Den tredje grunden: Åsidosättande av sökandebolagets rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd
– Rätten till försvar
– Rätten till ett effektivt domstolsskydd
Den sjunde grunden: Felaktig rättstillämning vad avser begreppet medverkan till kärnvapenspridning
Den åttonde grunden: Oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad gäller sökandebolagets verksamhet
Rättegångskostnader