FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PEDRO CRUZ VILLALÓN
föredraget den 24 maj 2012(1)
Mål C‑190/11
Daniela Mühlleitner
mot
Ahmad Yusufi
mot
Wadat Yusufi
(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof)
”Domstols behörighet på privaträttens område – Behörighet avseende konsumenttvister – Artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 – Tolkning av domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof – Verksamhet som riktar sig till en annan medlemsstat via internet – Begränsning av behörighetsregeln till att endast omfatta konsumentavtal som ingåtts på distans”
I – Inledning
1. Genom denna begäran om förhandsavgörande frågar Oberster Gerichtshof EU-domstolen huruvida ett konsumentavtal som föregåtts av förberedande verksamhet på internet måste ha ingåtts på distans för att konsumenten ska kunna använda sig av den särskilda behörighetsregel som föreskrivs i artiklarna 15 och 16 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.(2)
2. Hade frågan formulerats så, skulle svaret utan vidare ha framgått av lydelsen av artikel 15.1 c i förordningen, om den tolkats tillräckligt noggrant, och av dess förarbeten. En punkt i domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof, (3)vilken nyligen meddelades av domstolens stora avdelning, skulle emellertid kunna tolkas så, att det krävs att konsumentavtalet ska ha ingåtts på distans. Det är under alla förhållanden detta som den hänskjutande domstolen undrar.
3. Syftet med förevarande mål och med förevarande förslag till avgörande är således endast att klargöra räckvidden av denna formulering i domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof, och jag vill redan här förklara att jag anser att formuleringen endast bör ses i relation till de särskilda förhållandena i det målet. Den behöver således inte innebära något ytterligare allmänt avgränsande villkor för att den särskilda behörighetsregeln ska tillämpas avseende konsumenttvister.
II – Tillämpliga bestämmelser
4. I artiklarna 15 och 16 i förordning nr 44/2001, vilka återfinns i kapitel II (”Domstols behörighet”), avsnitt 4 (”Behörighet vid konsumenttvister”), föreskrivs följande:
”Artikel 15
1. Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt
...
c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.
Artikel 16
1. Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist.
2. Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den medlemsstat där konsumenten har hemvist.
...”
III – Faktiska omständigheter och förfarandet vid den nationella domstolen
5. Daniela Mühlleitner, som är kärande i målet vid den nationella domstolen och bosatt i Schwanenstadt, Österrike, sökte på internet efter en personbil för sitt privata bruk. På webbplatsen www.mobile.de angav Daniela Mühlleitner bilmärke och modell för det fordon hon önskade och erhöll därvid en länk till ett erbjudande som väckte hennes intresse. Genom att klicka på länken kom käranden till den webbplats som tillhörde Ahmad Yusufi och Wadat Yusufi, vilka är svarande i målet vid den nationella domstolen och bosatta i Hamburg.
6. På svarandenas webbplats fanns ett telefonnummer som föregicks av det tyska landsnumret. Daniela Mühlleitner ringde till detta nummer och personalen på svarandenas företag svarade. De upplyste henne om att fordonet inte längre var till salu, samtidigt som hon erbjöds andra liknande fordon. Daniela Mühlleitner tackade ja till att få ytterligare uppgifter om ett annat fordon via e-post, däribland flera fotografier. Av handlingarna i målet framgår att Daniela Mühlleitner under telefonsamtalet med svarandena upplyste dem om att hon var bosatt i Österrike och frågade om det utgjorde ett problem när det gällde köpet av fordonet. Svarandena förklarade att det inte utgjorde något problem.
7. En tid senare begav sig Daniela Mühlleitner till Tyskland där hon ingick köpeavtal med svarandena. Hon tog fordonet i besittning och återvände hem till Österrike, där hon efter att ha funnit att fordonet var behäftat med flera fel, och efter flera resultatlösa kontakter med svarandena, väckte talan vid österrikisk domstol och yrkade återbetalning av köpeskillingen samt ersättning för skada.
8. Domstolen i första instans avvisade talan, eftersom den ansåg sig sakna internationell behörighet. Den fann att den omständigheten att svarandenas webbplats kunde nås från Österrike inte utgjorde grund för att tillämpa den särskilda behörighetsregeln i artiklarna 15 och 16 i förordning nr 44/2001. Ovannämnda avgörande överklagades. Domstolen i andra instans fastställde avgörandet och slog fast att de österrikiska domstolarna saknade behörighet. Det sistnämnda avgörandet överklagades till Oberster Gerichtshof, vilken nu har framställt förevarande begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.
IV – Förfarandet vid EU-domstolen
9. Den 22 april 2011 registrerades Oberster Gerichtshofs beslut att begära förhandsavgörande vid EU-domstolen. Oberster Gerichtshofs tolkningsfråga har följande lydelse:
”Förutsätter en tillämpning av artikel 15.1 c i förordning (EG) nr 44/2001 (nedan kallad Bryssel I‑förordningen) att avtal mellan en konsument och en företagare har ingåtts på distans?”
10. Förutom käranden och svarandena i målet vid den nationella domstolen har den portugisiska, den tjeckiska, den italienska och den polska regeringen samt Schweiziska edsförbundet och kommissionen inkommit med yttranden.
V – Tolkningsfrågan
11. Svaret på den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt framgår tydligt av förordning nr 44/2001 och av EU-domstolens praxis. Som jag redan nämnt inledningsvis i detta förslag till avgörande är det enda som komplicerar detta svar en punkt i domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof, närmare bestämt punkt 87, vilken kan uppfattas så, att en tillämpning av artikel 15.1 c i förordningen förutsätter att konsumentavtalet har ingåtts på distans.(4) Vi ska således här inte yttra oss om det anknytningsvillkor som föreskrivs i den bestämmelsen och som handlar om vart verksamheten är riktad. Förevarande mål handlar endast om en föregående fråga, nämligen huruvida det krävs att ett avtal har ingåtts på distans för att den särskilda behörighetsregeln avseende konsumenttvister ska kunna åberopas.
12. Jag kommer nedan att visa att detta inte är ett tvingande villkor, vare sig mot bakgrund av en tolkning av de tillämpliga bestämmelserna eller mot bakgrund av själva domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof. Om det enligt bestämmelsen i fråga skulle ha krävts att ett konsumentavtal har ingåtts på distans, skulle behörighetsregeln endast ha omfattat ett begränsat antal situationer, vilket inte förefaller vara syftet med förordningen. Dessutom har alla de stater som har yttrat sig i målet liksom kommissionen gjort gällande att artikel 15.1 c inte enbart omfattar konsumentavtal som ingåtts på distans. Vidare menar de att bestämmelsen i fråga inte bör tolkas på ett sådant sätt att det är till nackdel för konsumenterna.
13. Jag instämmer med dessa stater och med kommissionen. För att motivera min ståndpunkt ska jag till att börja med ta upp förarbetena till artikel 15.1 c. Jag ska därefter granska bestämmelsen mot bakgrund av domstolens praxis, däribland domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof. I synnerhet ska jag göra en ingående granskning av punkt 87 i den domen, vars lydelse har föranlett denna begäran om förhandsavgörande.
A – Förarbetena till artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001
14. 1968 års Brysselkonvention, som nu har ersatts av förordning nr 44/2001, innehöll en särskild behörighetsregel avseende konsumenttvister, vars lydelse skilde sig avsevärt från den nuvarande artikel 15. Enligt artikel 13 punkt 3 i konventionen var den särskilda behörighetsregeln tillämplig om konsumentavtalet avsåg leverans av varor eller utförande av tjänster och ”avtalet föregicks av ett särskilt anbud riktat till konsumenten i den konventionsstat där han har hemvist, eller annonsering där”, eller ”konsumenten vidtog de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna i den staten”.
15. Som kommissionen riktigt har påpekat handlade dåvarande artikel 13 punkt 3 i Brysselkonventionen främst om konsumentavtal som ingåtts på distans. De båda situationer som beskrivs i bestämmelsen uppkommer oftast genom sådana avtal, men det behöver inte alltid vara fallet. Som kommissionen har påpekat fanns det inget som hindrade att dåvarande artikel 13 punkt 3 i Brysselkonventionen tillämpades på en situation där näringsidkaren förflyttar sig till den plats där konsumenten har hemvist för att ingå avtalet där.
16. De ändringar som införts genom den nuvarande artikel 15 i förordning nr 44/2001 beror på utvecklingen inom marknadsföringstekniken, främst inom området elektronisk handel. Detta föranledde kommissionen att föreslå att lydelsen av artikel 13 punkt 3 i Brysselkonventionen skulle ändras. Förslaget gick i stort sett igenom lagstiftningsförfarandet oförändrat, och det innebar att det tidigare kravet på att konsumenten skulle ha vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna i den stat där han har hemvist togs bort.(5) I sin kommentar till förslaget till artikel 15 angav kommissionen att denna ändring ”betyder att artikel 15 första stycket punkt 3 även omfattar avtal som har ingåtts i en annan medlemsstat än den där konsumenten har hemvist”.(6) Vidare angav kommissionen att ”detta avhjälper en olycklig brist i artikel 13, nämligen att konsumenten inte kunde utnyttja skyddsregeln om han på försäljarens initiativ förmåtts att lämna sin hemviststat för att ingå avtal”.(7)
17. Såväl Schweiziska edsförbundet som kommissionen har även hänvisat till Pocarrapporten, som har haft stor betydelse för tolkningen av artikel 15 liksom av artikel 15 i Luganokonventionen (som är identisk med den i förordning nr 44/2001).(8) I denna rapport kommenteras den här aktuella bestämmelsen, och där anges uttryckligen att anknytningen ”[inte] beror på den plats där konsumenten uppträder, eller den plats där avtalet ingås, vilket kan vara i ett annat land än konsumentens hemviststat; endast den andra partens verksamhet tillmäts betydelse, och måste bedrivas i konsumentens hemviststat, eller riktas till den staten, eventuellt med elektroniska medel”.(9) Enligt rapporten ”kan konsumenten [i sådana fall] inleda förfarande vid domstol i sin egen hemvist, enligt artikel 16 i [Lugano]konventionen, oberoende av den plats där avtalet ingicks och oberoende av på vilken plats en tjänst i elektronisk form anlitades”.(10)
18. Denna tolkning av bestämmelsen bekräftas om man ser till hur antalet ”konsumentavtal” som artikel 13 i Brysselkonventionen omfattade har utökats genom artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001. Medan artikel 13 första stycket punkt 3 i Brysselkonventionen endast omfattade avtal som avsåg ”leverans av varor eller utförande av tjänster”, är den nya artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 mer allmänt formulerad. I den nya bestämmelsen nämns avtal i allmänhet, oavsett vad de avser, som har ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare inom ramen för den sistnämnda personens kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet.
19. Den nya lydelsen i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 föranledde domstolen att nyligen i domen i målet Ilsinger betona att ”[d]e särskilda tillämpningsvillkor som nämnda avtal ska uppfylla, vilka utförligt angavs i artikel 13 första stycket punkt 3 a och b i Brysselkonventionen, är ... numera mer allmänt formulerade i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, så att konsumenterna garanteras ett bättre skydd vad avser nya kommunikationsmedel och utvecklingen av elektronisk handel”.(11) Just för att den nya lydelsen är mer inriktad på att skydda konsumenternas intressen slog domstolen i domen i det ovannämnda målet Ilsinger, till skillnad från vad den tidigare gjort då den tolkade Brysselkonventionen, fast att tillämpningsområdet för artikel 15 ”[inte längre] förefaller ... vara begränsat till fall i vilka parterna har gjort ömsesidiga åtaganden”.(12)
20. Vidare har rådet och kommissionen gjort ett gemensamt uttalande om artiklarna 15 och 73 i förordning nr 44/2001,(13) där den ståndpunkt som domstolen senare intog i domen i det ovannämnda målet Ilsinger bekräftas. Beträffande villkoret att det ska föreligga ett konsumentavtal framhöll de båda institutionerna att artikel 15 ”avser flera olika försäljningsmetoder, däribland distansavtal som ingåtts via internet”.(14) Det utesluts inte på något sätt att konsumentavtalen kan ha en annan form än distansavtal, och detta bekräftar således att bestämmelsen ska ges en vid tolkning när det gäller avtalsförhållanden.
21. Syftet med artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 har således inte varit att minska antalet konsumentavtal som omfattas av den särskilda behörighetsregeln avseende konsumenttvister, utan tvärtom. Om unionslagstiftaren hade velat att behörighetsregeln endast skulle omfatta konsumentavtal som ingåtts på distans, vilka dessutom har harmoniserats genom unionsrätten,(15) är det uppenbart att denne skulle ha angivit detta uttryckligen i bestämmelsen i fråga.
22. Den anknytning som används i artikel 15.1 c är med andra ord, till skillnad från i den gamla bestämmelsen i Brysselkonventionen, inte den plats där konsumenten befinner sig, utan den plats där den kommersiella verksamhet bedrivs som riktar sig till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Den relevanta anknytningen blir då det område där den som vill marknadsföra en vara eller en tjänst har för avsikt att agera.(16) Om den marknad som näringsidkaren aktivt riktar sig till innefattar den stat där konsumenten som näringsidkaren ingår avtal med har hemvist, ska näringsidkarens verksamhet anses ha riktat sig till denna marknad.
23. Den nya artikel 15 i förordning nr 44/2001 innebär således ett avsevärt annorlunda synsätt än den gamla bestämmelsen i Brysselkonventionen, och syftet med detta är att en konsument som företar förberedande handlingar med hjälp av elektroniska kommunikationsmedel ska kunna fortsätta att omfattas av artikel 15.1 c även om han eller hon förflyttar sig till den andra avtalspartens stat för att ingå avtalet.
B – Artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 och dess rättsliga sammanhang samt relevant rättspraxis
24. Utöver den historiska bakgrunden till den bestämmelse som här är föremål för tolkning, finns det andra faktorer, de lege lata, som bekräftar att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 inte endast avser konsumentavtal som ingåtts på distans.
25. Syftet med den särskilda behörighetsregeln avseende konsumenttvister är att skydda konsumenten, som är den svagare parten i avtalsförhållandet och som bör åtnjuta ett särskilt skydd. Detta anges uttryckligen i skäl 13 i förordning nr 44/2001, där det beträffande försäkrings-, konsument- och anställningsavtal slås fast att ”den svagare parten [bör] skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna”.(17)
26. Ingenstans i artikel 15 eller artikel 16 i förordning nr 44/2001 nämns heller uttryckligen distansavtal. Tvärtom bekräftar förarbetena till bestämmelsen, vilka har redovisats i punkterna 16–20 i detta förslag till avgörande, att den särskilda behörighetsregeln avseende konsumenttvister i förordning nr 44/2001 även omfattar situationer där avtalsparten eller konsumenten förflyttar sig till den plats där den andra parten har hemvist för att ingå avtalet.(18)
27. Skulle artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 tolkas så, att den endast skulle vara tillämplig på konsumentavtal som ingåtts på distans, skulle ett stort antal fall där konsumenter är inblandade uteslutas. Antalet sådana fall har ökat exponentiellt genom den elektroniska handelns framväxt. Där är det vanligt att den som vill sälja något marknadsför sig på internet och vänder sig till en viss marknad via sin webbplats och att konsumenten söker information och väljer att ingå avtal på grund av den marknadsföring han eller hon har funnit på internet. I sitt förslag till avgörande i de förenade målen Pammer och Alpenhof angav generaladvokaten Trstenjak som exempel en klinik som erbjuder hälso- och sjukvårdstjänster och som genom sin webbplats entydigt uppmanar konsumenter från andra medlemsstater att välja dess tjänster.(19) Ett annat exempel är ett köp av en ömtålig vara, där en konsument som är bosatt i en annan medlemsstat först har fått sig tillsänd reklam via e-post och kommit överens med säljaren, men väljer att hämta varan personligen, varvid avtalet ingås.
28. Ovanstående exempel illustrerar hur konsumenten bara genom att förflytta sig för att ingå avtalet och erhålla varan eller tjänsten inte längre skulle omfattas av den särskilda behörighetsregeln i artiklarna 15 och 16 i förordning nr 44/2001. Det är svårt att godta att denna omständighet i sig skulle vara tillräcklig för att det ska uppstå ett resultat som uppenbart strider mot syftet med bestämmelserna i förordning nr 44/2001 avseende konsumenttvister.
29. Godtar man en restriktiv tolkning av bestämmelsen, skulle dessutom den särskilda behörighetsregeln uteslutas på grund av en faktor som inte borde försvaga konsumentskyddet utan i stället förstärka det med hjälp av förordning nr 44/2001, nämligen en gränsöverskridande förflyttning från konsumentens sida. Att tillämpligheten av en rättsakt som förordning nr 44/2001 skulle vara beroende av att en av avtalsparterna inte förflyttar sig är en paradox, särskilt om det rör sig om den svagare parten som bör åtnjuta en särskilt gynnsam behandling genom förordningen.(20)
30. Ser man till andra bestämmelser med anknytning till förordning nr 44/2001 kan det konstateras att det inte behöver föreligga ett konsumentavtal som ingåtts på distans. Exempelvis återfinns i skäl 25 och i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser(21) en lagvalsregel för konsumentavtal vars anknytning motsvarar behörighetsregeln i artikel 15 i förordning nr 44/2001. Ingenstans i förordning nr 593/2008 nämns konsumentavtal som ingåtts på distans, utan bara betydelsen av att affärsverksamheten riktar sig till den medlemsstat där konsumenten har hemvist. Huruvida konsumenten har förflyttat sig eller inte till följd av den andra avtalspartens föregående verksamhet är oväsentligt då det ska avgöras vilken lag som är tillämplig på avtalet. Det står åtminstone inget om att avtalet ska ha ingåtts på distans.
31. Domstolen har i sin hittillsvarande praxis inte uttalat sig entydigt beträffande detta. Det finns emellertid vissa tecken på att domstolen förespråkar en vidare tolkning av uttrycket ”avtal” i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.
32. I domen i det ovannämnda målet Ilsinger betonade domstolen betydelsen av att den nuvarande artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 avser ”samtliga avtal, oberoende av deras föremål”, under förutsättning att det rör sig om avtal som en konsument har ingått med en näringsidkare och som ligger inom den sistnämndas affärs- eller yrkesverksamhet.(22) Denna omständighet, att föremålet saknar betydelse, blev än viktigare vid en jämförelse med den gamla bestämmelsen i Brysselkonventionen, enligt vilken behörighetsregeln endast omfattade avtal som avsåg ”leverans av varor eller utförande av tjänster”. Som framgår av punkt 20 i detta förslag till avgörande, föranledde en tolkning av bakgrunden till denna bestämmelse domstolen att utöka den mängd avtal på vilka den särskilda behörighetsregeln i artikel 16 i förordning nr 44/2001 är tillämpliga. Domstolen tvekade i själva verket inte att avvika från en tidigare rättspraxis som byggde på tolkningen av dåvarande artikel 13 i Brysselkonventionen och som begränsade dess tillämpning till ömsesidigt förpliktande konsumentavtal.(23) Efter det att förordning nr 44/2001 och den nya lydelsen av bestämmelsen hade trätt i kraft, slog domstolen i domen i målet Ilsinger fast att det inte fanns någon grund för att utesluta ensidiga konsumentavtal.
33. I sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Ilsinger drog generaladvokaten Trstenjak samma slutsats. Utöver de skäl som angavs i domen underströk generaladvokaten betydelsen av formuleringen ”i övriga fall” i början av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001.(24) Jag håller med om att denna formulering är tillräckligt tydlig, och det är uppenbart att den omöjliggör alla tolkningar som innebär en begränsning av vilka konsumentavtal som omfattas av bestämmelsen.
34. Detta för oss direkt över till domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof och i synnerhet till den omtvistade punkt 87 i domen. I denna dom tillhandahöll domstolen (stora avdelningen) för första gången en tolkning av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 för att klargöra när en näringsidkares verksamhet, som presenterats på en webbplats, är ”riktad” till en medlemsstat. Efter att ha räknat upp ett antal kriterier granskade domstolen de faktiska omständigheterna i vart och ett av målen. Beträffande målet Alpenhof, vilket handlade om huruvida tysk domstol var behörig att pröva en tvist mellan en konsument bosatt i Tyskland och ägaren till ett hotell i Österrike, slog domstolen fast följande:
”85 I ett sådant mål som det mellan Hotel Alpenhof och Oliver Heller förefaller det finnas omständigheter ... som visar att näringsidkaren har riktat sin verksamhet till en eller flera medlemsstater utöver Österrike. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att pröva huruvida så är fallet.
86 Hotel Alpenhof har dock hävdat att avtalet med konsumenten ingicks på plats, inte på distans, då återlämnandet av rumsnycklarna och betalningen skedde på plats, och att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 därför inte är tillämplig.
87 Att konsumenten lämnat tillbaka nycklarna och erlagt betalning i den medlemsstat där näringsidkaren är etablerad hindrar inte att nämnda bestämmelse tillämpas, om bokningen och bokningsbekräftelsen ägde rum på distans och konsumenten därmed ingick ett bindande avtal på distans.”(25)
35. Detta framgick således av domen.
36. Som jag inledningsvis angav undrar den hänskjutande domstolen mot bakgrund av lydelsen av punkt 87 i domen huruvida domstolens mening var att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 endast var tillämplig på konsumentavtal som ingåtts på distans. Som jag även redan har påpekat anser jag att svaret bör vara nekande, inte bara på grund av de argument som jag hittills har redovisat utan även på grund av lydelsen av själva domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof.
37. När domstolen i det mål som rörde Hotel Alpenhof påpekade att avtalet hade ingåtts på distans, var det bara en betoning av en omständighet och inte av att ett tvingande villkor i förordning nr 44/2001 var uppfyllt. Detta framgår också vid en granskning av domen i dess helhet. Vid sin prövning av omständigheterna i målet Pammer, vilket hade förenats med målet Alpenhof, nämnde domstolen inget om vilken typ av avtal det rörde sig om i det målet, det vill säga huruvida det ingåtts på distans eller på plats. Till detta ska läggas generaladvokaten Trstenjaks förslag till avgörande i de förenade målen Pammer och Alpenhof, i vilket hon direkt utesluter att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 endast skulle vara tillämplig på konsumentavtal som ingåtts på distans.(26)
38. Enligt min uppfattning var domstolens avsikt med att i punkt 87 i domen i de förenade målen Pammer och Alpenhof betona att avtalet hade ingåtts på distans inte att visa att det var ett tvingande krav, utan att utesluta en alltför restriktiv tolkning av artikel 15.1 c. Domstolen anger att avtalet ingåtts på distans för att understryka betydelsen av att det föregåtts av en förberedande verksamhet via internet, vilken i sin tur föranletts av information som från en webbplats riktats till det geografiska område där konsumenten har hemvist. När domstolen nämner att avtalet ingåtts på distans menar jag att den ville framhålla att det i det aktuella fallet inte bara hade företagits förberedande handlingar innan konsumenten kom till Hotel Alpenhof, utan dessutom att parterna hade ingått ett avtal med varandra redan innan nycklarna överlämnades.
39. Följaktligen anser jag att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den inte förutsätter att avtal mellan en konsument och en näringsidkare har ingåtts på distans.
VI – Förslag till avgörande
40. Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Oberster Gerichtshof enligt följande:
Artikel 15.1 c i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område förutsätter inte att avtal mellan en konsument och en näringsidkare har ingåtts på distans.