FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(första avdelningen i utökad sammansättning)

den 9 de cember 1997(1)

"Skadeståndstalan - Utomobligatoriskt skadestånd - Mjölk - Tilläggsavgift -Referenskvantitet - Förordning (EEG) nr 2055/93 - Ersättning till producenter- Preskription"

I de förenade målen T-195/94 och T-202/94,

Friedhelm Quiller och Johann Heusmann, Lienen respektive Loxstedt (Tyskland),företrädda av advokaterna Bernd Meisterernst, Mechtild Düsing, DietrichManstetten, Frank Schulze och Winfried Haneklaus, Münster, delgivningsadress:advokatbyrån Lambert Dupong och Guy Konsbrück, 14 A, rue des Bains,Luxemburg

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av juridiske rådgivaren Arthur Brautigam, iegenskap av ombud, biträdd av advokaterna Hans-Jürgen Rabe, Hamburg, ochGeorg M. Berrisch, Bryssel, delgivningsadress: Europeiska investeringsbanken,direktoratet för rättsfrågor, generaldirektören Alessandro Morbilli, 100, boulevardKonrad Adenauer, Luxemburg
och
Europeiska gemenskapernas kommission, företrätt av juridiske rådgivaren DierkBooß, i egenskap av ombud, biträdd av advokaterna Hans-Jürgen Rabe, Hamburg,och Georg M. Berrisch, Bryssel, delgivningsadress: Rättstjänsten, Carlos Gómez dela Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

angående en talan om utgivande av skadestånd, med tillämpning av artiklarna 178och 215 andra stycket i EG-fördraget, för den skada sökandena har lidit på grundav att de har varit förhindrade att saluföra mjölk med tillämpning av rådetsförordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmännatillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i rådets förordning(EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, s. 13),som kompletterats genom kommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16maj 1984 (EGT L 132, s. 11) och senare ändrats genom rådets förordning (EEG)nr 764/89 av den 20 mars 1989 (EGT L 84, s. 2),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(första avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden A. Saggio samt domarna C.P. Briët,A. Kalogeropoulos, V. Tiili och R.M. Moura Ramos,

justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den 13mars 1997,

följande

Dom

     Tillämpliga bestämmelser

1. För att minska ett överskott av mjölkproduktion inom gemenskapen antog rådet
   
   förordning (EEG) nr 1078/77 av den 17 maj 1977 om införande av ettbidragssystem för avstående från saluförande av mjölk och mjölkprodukter och föromställning av mjölkkobesättningar (EGT L 131, s. 1, nedan kallad förordning nr1078/77). I denna förordning erbjöds producenter ett bidrag i utbyte mot ettskriftligt åtagande att avstå från saluförande av mjölk eller att ställa ombesättningarna under en period av fem år.
   
   
2. För att komma till rätta med ett bestående produktionsöverskott antog rådetförordning (EEG) nr 856/84 av den 31 mars 1984 (EGT L 90, s. 10) om ändringav rådets förordning (EEG) nr 804/68 av den 27 juni 1968 om den gemensammaorganisationen av marknaden för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 148, s. 13,nedan kallad förordning nr 804/68). I den nya artikel 5c i denna förordning infördesen "tilläggsavgift" för de kvantiteter mjölk som levereras av producenter och somöverstiger en "referenskvantitet".
   
   
3. I rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den 31 mars 1984 om allmännatillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i rådets förordning nr804/68 inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter (EGT L 90, s. 13, nedan kalladförordning nr 857/84; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå)fastställdes en referenskvantitet för varje producent på grundval av den produktionsom levererats under ett visst referensår.
   
   
4. I sina domar av den 28 april 1988 i mål 120/86, Mulder (Rec. 1988, s. 2321, nedankallad domen Mulder I) och i mål 170/86, von Deetzen (Rec. 1988, s. 2355)ogiltigförklarade domstolen förordning nr 857/84, sådan den kompletterats genomkommissionens förordning (EEG) nr 1371/84 av den 16 maj 1984 omtillämpningsföreskrifter för den avgift som avses i artikel 5c i rådets förordning nr804/68 (EGT L 132, s. 11, nedan kallad förordning nr 1371/84; vid översättningenfanns ingen svensk version att tillgå) med anledning av att principen om berättigadeförväntningar hade åsidosatts.
   
   
5. För att rätta sig efter dessa domar antog rådet förordning (EEG) nr 764/89 av den20 mars 1989 om ändring av förordning nr 857/84 (EGT L 84, s. 2, nedan kalladförordning nr 764/89; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Medtillämpning av denna ändringsförordning erhöll de producenter som åtagit sig vissaskyldigheter i fråga om att avstå från saluförande eller omställning en "särskild"referenskvantitet (också kallad kvot). Dessa producenter kallas SLOM I-producenter.
   
   
6. För att en särskild referenskvantitet skulle tilldelas krävdes att ett flertal villkor varuppfyllda. Referenskvantiteten var dessutom begränsad till 60 procent av denkvantitet mjölk eller mjölkekvivalenter som producenten sålde under dentolvmånadersperiod som föregick ansökan om bidrag för att avstå från saluförandeeller att ställa om produktionen.
   
   
7. Vissa av dessa villkor och begränsningen av den särskilda referenskvantiteten till60 procent ogiltigförklarades av domstolen genom domarna av den 11 december1990 i mål C-189/89, Spagl (Rec. 1990, s. I-4539) och i mål C-217/89, Pastätter(Rec. 1990, s. I-4585).
   
   
8. Till följd av dessa domar antog rådet förordning (EEG) nr 1639/91 av den 13 juni1991 om ändring av förordning nr 857/84 (EGT L 150, s. 35, nedan kalladförordning nr 1639/91; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).Genom denna förordning tilldelades de berörda producenterna en särskildreferenskvantitet. Dessa producenter kallas SLOM II-producenter.
   
   
9. I artikel 3a.1 andra strecksatsen i förordning nr 857/84, införd genom förordningnr 764/89, formulerades för övrigt en så kallad antikumulationsregel. Enligt dennakunde de som hade övertagit ett bidrag för att avstå från saluförande bara kommai åtnjutande av en särskild referenskvantitet om de inte tidigare, för annan marksom inte var föremål för ett åtagande att avstå från saluförande eller att ställa omproduktionen, erhållit en referenskvantitet enligt artikel 2 i förordning nr 857/84.De producenter som nekades en referenskvantitet med hänvisning till att en sådankvantitet redan hade tilldelats dem för annan mark kallas SLOM III-producenter.
   
   
10. Även antikumulationsregeln i artikel 3a.1 andra strecksatsen i förordning nr 857/84ogiltigförklarades av domstolen genom dom av den 3 december 1992 i målC-264/90, Wehrs (Rec. 1992, s. I-6285) med anledning av att principen om skyddför berättigade förväntningar hade åsidosatts.
    
    
11. För att rätta sig efter denna dom antog rådet förordning (EEG) nr 2055/93 av den19 juli 1993 om tilldelning av en särskild referenskvantitet till vissa producenter avmjölk och mjölkprodukter (EGT L 187, s. 8, nedan kallad förordning nr 2055/93).I denna förordning tilldelades de producenter som hade övertagit ett bidrag föravstånde från saluförande och som hade uteslutits från den förmån som föreskrivsi artikel 3a i förordning nr 857/84 - eftersom de redan hade fått enreferenskvantitet i enlighet med artikel 2 eller 6 i den sistnämnda förordningen -en särskild referenskvantitet.
    
    
12. En av de producenter som låg bakom den talan som genom domen Mulder Iutmynnade i ogiltigförklaringen av förordning nr 857/84 hade under tiden,tillsammans med andra producenter, väckt talan mot rådet och kommissionen omersättning för den skada han lidit på grund av att han inte hade beviljats enreferenskvantitet enligt denna förordning.
    
    
13. Genom dom av den 19 maj 1992 i de förenade målen C-104/89 och C-37/90,Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (Rec. 1992, s. I-3061, nedan kalladdomen Mulder II) fastställde domstolen att gemenskapen var ansvarig för dennaskada och anmodade parterna att komma överens om ersättningsbeloppets storlek,med förbehåll för att domstolen annars skulle besluta i frågan.
    
    
14. Av denna dom följer att varje producent som uteslutande på grund av sitt åtagandeatt avstå från saluförande eller att ställa om produktionen hindras från att saluföramjölk i princip har rätt att erhålla ersättning för sin skada. Domstolen frånkändeemellertid gemenskapen ansvar för begränsningen av den särskildareferenskvantiteten till 60 procent av den kvantitet mjölk som producenten såldeunder den tolvmånadersperiod som föregick ansökan om bidrag, vilken hadeogiltigförklarats i domarna i de ovannämnda målen Spagl och Pastätter. Domstolenansåg att denna begränsning inte utgjorde en tillräckligt klar överträdelse av enöverordnad rättsregel för att gemenskapen skulle vara skadeståndsskyldig gentemotproducenterna.
    
    
15. Med anledning av det stora antalet berörda producenter och inför svårigheten attförhandla fram individuella lösningar offentliggjorde rådet och kommissionen den5 augusti 1992 meddelande 92/C 198/04 (EGT C 198, s. 4, nedan kallatmeddelandet eller meddelandet av den 5 augusti 1992; vid översättningen fannsingen svensk version att tillgå). Efter att ha erinrat om konsekvenserna av domenMulder II och i syfte att ge denna full verkan, uttryckte institutionerna sin avsiktatt anta närmare tillämpningsföreskrifter om ersättning till de berördaproducenterna. Institutionerna åtog sig att tills dessa föreskrifter antogs gentemotvarje ersättningsberättigad producent avstå från att åberopa den preskription somföljer av artikel 43 i stadgan (EEG) för domstolen (nedan kallad stadgan).Åtagandet var emellertid underordnat villkoret att rätten till ersättning ännu inteskulle vara preskriberad den dag då meddelandet offentliggjordes eller den dag dåproducenten hade hänvänt sig till en av institutionerna.
    
    
16. Till följd av meddelandet av den 5 augusti 1992 antog rådet förordning (EEG) nr2187/93 av den 22 juli 1993 om ett erbjudande om ersättning till vissa producenterav mjölk och mjölkprodukter som tillfälligt har varit förhindrade att utöva sinverksamhet (EGT L 196 s. 6, nedan kallad förordning nr 2187/93, vidöversättningen fanns ingen svensk version att tillgå).
    
    Bakgrund till tvisten
    
    
17. Friedhelm Quiller och Johann Heusmann, mjölkproducenter i Tyskland, erhöll den2 april 1984 i enlighet med artikel 2 i förordning nr 857/84 ursprungligareferenskvantiteter, det vill säga mjölkkvantiteter som var befriade från dentilläggsavgift som föreskrivs i artikel 5c i förordning nr 804/68, för dejordbruksföretag de var ägare till i Lienen respektive Loxstedt (Tyskland). Dessakvantiteter uppgick till 142 000 respektive 536 700 kg.
    
    
18. År 1978 arrenderade Friedhelm Quiller ett annat jordbruksföretag tillhörandeFriedrich Beckmann. Denne hade inom ramen för förordning nr 1078/77 åtagit sigatt avstå från saluförande under perioden från och med den 1 juni 1978 till ochmed den 31 maj 1983 och hade mottagit motsvarande bidrag för detta avståendepå grundval av en kvantitet om 32 642 kg mjölk. Genom en förklaring av den 26oktober 1978, i enlighet med artikel 6 i förordning nr 1078/77, åtog sig sökandeni sin egenskap av arrendator av Friedrich Beckmanns jordbruksföretag (nedankallat jordbruksföretaget Beckmann) att i fortsättningen fullgöra de åtaganden somdenne hade gjort.
    
    
19. År 1988 ärvde Friedhelm Quillers hustru jordbruksföretaget Beckmann. Sedandesss driver Friedhelm Quiller detta med "nyttjanderätt".
    
    
20. Friedhelm Quiller erhöll år 1984 inte någon referenskvantitet för jordbruksföretagetBeckmann eftersom de åtaganden han hade gjort avsåg det referensår som erhöllsmed tillämpning av förordning nr 857/84. Han förhindrades således att återupptasaluförandet av mjölk som producerades i detta jordbruksföretag.
    
    
21. Johann Heusmanns hustru äger ett mjölkproducerande jordbruksföretag i Bramel(Tyskland) (nedan kallat jordbruksföretaget Bramel) som år 1980 drevs av hennesfar, Kriegs. Denne hade under detta år inom ramen för förordning nr 1078/77 gjortett åtagande att avstå från saluförande som löpte fram till den 9 oktober 1985. Igengäld för detta beviljades han den 8 juli 1980 ett bidrag för att avstå frånsaluförande på grundval av en kvantitet av 263 104 kg mjölk.
    
    
22. Den 1 augusti 1980 övertog Johann Heusmann driften av den mark som Kriegstidigare hade brukat och dennes åtagande att avstå från saluförande.
    
    
23. När detta åtagande upphörde den 9 oktober 1985 erhöll han inte någonreferenskvantitet för jordbruksföretaget Bramel, eftersom åtagandet avsåg detreferensår som erhölls med tillämpning av förordning nr 857/84. Han förhindradessåledes att återuppta saluförandet av mjölk som producerades i dettajordbruksföretag.
    
    
24. Till följd av domen i det ovannämnda målet Wehrs erhöll sökandena särskildareferenskvantiteter av de tyska myndigheterna. Friedhelm Quiller erhöll den 2december 1993 en kvantitet av 27 746 kg mjölk. Johann Heusmann erhöll den 1februari 1993 en kvantitet av 223 638 kg.
    
    Förfarandet
    
    
25. I en skrivelse till kommissionen den 12 januari 1994 begärde Friedhelm Quillerersättning för den skada han lidit genom att han inte hade kunnat leverera mjölkunder perioden från och med den 1 april 1984 till och med den 29 juli 1993, vilketvar datumet för offentliggörandet av förordning nr 2055/93. Den 29 mars 1994svarade kommissionen att den inte hade möjlighet att tillerkänna honom ersättning.
    
    
26. Den 24 maj 1994 väckte han talan i det första av de ifrågavarande målen, vilkenregistrerades som T-195/94.
    
    
27. I skrivelser till kommissionen och till rådet den 11 april 1991 begärde herr och fruHeusmann ersättning för den skada de lidit genom att de inte hade kunnat levereramjölk under perioden från och med den 9 oktober 1985 till och med april månad1991, på grund av avslaget på deras begäran om tilldelning av en referenskvantitetför jordbruksföretaget Bramel. Genom skrivelser av den 2 respektive den 15 maj1991, som mottogs den 7 respektive 17 maj, svarade institutionerna attförutsättningarna för gemenskapens ansvar inte var uppfyllda.
    
    
28. I en skrivelse till kommissionen den 13 januari 1994 bad Johann Heusmann dennainstitution precisera huruvida dess utfästelse att inte göra gällande preskriptiongällde fram fram till publiceringen av den dom som domstolen skulle meddela omersättningsbeloppets storlek. Den 29 mars 1994 svarade kommissionen att den intehade möjlighet att tillerkänna honom ersättning.
    
    
29. Den 1 juni 1994 väckte han talan i det andra av de ifrågavarande målen, vilkenregistrerades som T-202/94.
    
    
30. Genom beslut av den 31 augusti 1994 förenade förstainstansrätten målen T-195/94och T-202/94 med avseende på det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.
    
    
31. Det skriftliga förfarandet i de båda målen avslutades den 10 maj 1995 sedan duplikinkommit.
    
    
32. I skrivelse av den 22 januari 1996 upplyste Johann Heusmann förstainstansrättenom att han själv och hans hustru, genom en handling upprättad inför notariuspublicus den 16 juni 1995, hade överlåtit sitt jordbruksföretag till sonen, JanHeusmann, med verkan från och med den 1 juni 1995. Till följd av detta avtal hadeäganderätten till en del av den mark som tillhörde jordbruksföretaget Bramelöverförts till Jan Heusmann, medan han för den resterande delen tilldelades ennyttjanderätt på tio år. Genom avtalet överlät makarna även sina rättighetergentemot kommissionen till sonen.
    
    
33. Till följd härav begärde sökanden att yrkandena i hans ansökan skulle ändras påså sätt att utbetalningen av den begärda ersättningen skulle verkställas till förmånför Jan Heusmann.
    
    
34. Genom skrivelse av den 29 februari 1996 förklarade sig svarandena inte ha någotatt erinra mot den av sökanden begärda ändringen.
    
    Parternas yrkanden
    
    
35. I mål T-195/94 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall:
    
    
    • förplikta svarandena att solidariskt till honom utge ersättning med 61 573,60DM, tillsammans med 8 procents ränta på detta belopp från och med den19 maj 1992, för den skada han lidit mellan den 2 april 1984 och den 29 juli1993;
      
      
    • förplikta svarandena att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.

    
    
    

36. I sin replik har han även yrkat ersättning av svarandena för kostnaderna för ettsakkunnigutlåtande av den 9 mars 1995 och som fogats till akten.
    
    
37. I mål T-202/94 har sökanden yrkat att förstainstansrätten skall:
    
    
    • förplikta svarandena att solidariskt till honom utge ersättning med 600 924DM, tillsammans med 8 procents ränta på detta belopp från och med den19 maj 1992, för den skada han lidit mellan den 9 oktober 1985 och den 1februari 1993;
      
      
    • förplikta svarandena att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.

    
    
    

38. I sin replik har han även yrkat ersättning av svarandena för kostnaderna för ettsakkunnigutlåtande från februari 1995 och som fogats till repliken.
    
    
39. I sin skrivelse av den 22 januari 1996 ändrade han för övrigt sina yrkanden på såsätt att utbetalningen av den begärda ersättningen skulle verkställas till förmån förJan Heusmann.
    
    
40. Svarandena har yrkat att förstainstansrätten skall:
    
    
    • avvisa talan eller, i andra hand, ogilla densamma;
      
      
    • förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

    Upptagande till sakprövning av mål T-195/94
    
    Parternas argumentering
    
    

41. Svarandena har gjort gällande att ansökan, som begränsar sig till att hänvisa tillförordning nr 2187/93 och inte innehåller några relevanta grunder, skall avvisaseftersom den strider mot artikel 44.1 c i rättegångsreglerna. Bland annat saknaransökan en beräkning av utebliven vinst enligt de principer som fastställdes idomen Mulder II.
    
    
42. Sökanden har bestritt att ansökan skall avvisas på den grunden att den strider motartikel 44 i rättegångsreglerna. Han har hävdat att det tvärtom i ansökan utförligtredogörs för den skada han åsamkats. Han har dessutom till ansökan fogat ettsakkunnigutlåtande, skrivelser och ett intyg från hushållningssällskapet i Westphalie-Lippe i syfte att bestyrka sanningshalten i hans påståenden beträffandejordbruksföretaget Beckmann.
    
    Förstainstansrättens bedömning
    
    
43. Enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna skall ansökan innnehålla uppgifter omföremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna.
    
    
44. Dessa krav är uppfyllda i det aktuella fallet. Grunderna för talan framgår klart avansökan och svarandeinstitutionerna har för övrigt de facto kunnat bemöta dem.Vad närmare beträffar det förhållande att beräkningen av den påstådda skadanuteslutande grundar sig på förordning nr 2187/93, som inte är tillämplig i detaktuella fallet, skall det noteras att ansökan innehåller upplysningar om denpåstådda skadans karaktär och omfattning samt även dess samband med engemenskapsrättsakt (domstolens dom av den 2 december 1971 i mål 5/71,Zuckerfabrik Schöppenstedt mot rådet, Rec. 1971, s. 975, 984, ochförstainstansrättens dom av den 18 september 1996 i mål T-387/94, Asia MotorFrance m.fl. mot kommissionen, REG 1996, s. II-961, punkt 107) och att dessaupplysningar rättsenligt kompletterats i repliken.
    
    
45. Invändningen om att talan skall avvisas kan därför inte vinna bifall och talan kantas upp till sakprövning.
    
    Förekomsten och omfattningen av en rätt till skadestånd enligt artikel 215 iEG-fördraget
    
    
46. Till stöd för sina yrkanden har sökandena gjort gällande att förutsättningarna förgemenskapens utomobligatoriska ansvar är uppfyllda. I mål T-195/94 täcker dettaansvar den skada som uppstått under perioden från den 2 april 1984, det datum dåförordning nr 857/84 trädde i kraft, till den 29 juli 1993, när förordning nr 2055/93offentliggjordes. I mål T-202/94 täcker ansvaret den skada som uppstått underperioden från den 9 oktober 1985, det datum då åtagandet att avstå frånsaluförande beträffande jordbruksföretaget Bramel upphörde, till den 1 februari1993, när sökanden erhöll en referenskvantitet för detta jordbruksföretag.Sökandena har även gjort gällande att deras rätt till ersättning inte harpreskriberats.
    
    
47. Svarandena har bestritt att gemenskapen skulle ha något ansvar gentemotsökandena. De har gjort gällande att rätten till ersättning i vart fall är preskriberad.
    
    1. Förekomsten av gemenskapens skadeståndsskyldighet
    
    
48. För att gemenskapen skall bli utomobligatoriskt skadeståndsskyldig för skada somorsakats av dess institutioner, enligt artikel 215 andra stycket i EG-fördraget, krävsatt vissa förutsättningar är uppfyllda vad gäller det rättsstridiga handlande somgemenskapsinstitutionen läggs till last, den faktiska förekomsten av en skada samtkausalsambandet mellan det rättstridiga handlandet och den åberopade skadan (sedomstolens dom av den 17 december 1981 i de förenade målen 197/80, 198/80,199/80, 200/80, 243/80, 245/80 och 247/80, Ludwigshafener Walzmühle m.fl. motrådet och kommissionen, Rec. 1981, s. 3211, punkt 18, och förstainstansrättens domav den 13 december 1995 i de förenade målen T-481/93 och T-484/93, Exporteursin Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II-2941, punkt 80).
    
    
49. Beträffande ansvar på grund av en normativ rättsakt skall det handlande som läggsgemenskapen till last, enligt fast rättspraxis (se domstolens dom i det ovannämndamålet Zuckerfabrik Schöppenstedt mot rådet, punkt 11, av den 25 maj 1978 i deförenade målen 83/76, 94/76, 4/77, 15/77 och 40/77, Bayerische HNL m.fl. mot rådetoch kommissionen, Rec. 1978, s. 1209, punkt 4, förstainstansrättens dom av den 15april 1997 i mål T-390/94, Schröder m.fl. mot kommissionen, REG 1997, s. II-501,punkt 52), utgöra en överträdelse av en överordnad rättsregel om skydd förenskilda. Har institutionen antagit rättsakten inom ramen för ett vidsträcktutrymme för skönsmässig bedömning, vilket är fallet när det gäller dengemensamma jordbrukspolitiken, måste denna överträdelse vara tillräckligt klar, detvill säga uppenbar och allvarlig (domstolens dom i det ovannämnda måletBayerische HNL m.fl. mot rådet och kommissionen, punkt 6, av den 8 december1987 i mål 50/86, Grands moulins de Paris mot EEG, Rec. 1987, s. 4833, punkt 8,och domen Mulder II, punkt 12, förstainstansrättens dom av den 14 september1995 i de förenade målen 480/93 och T-483/93, Antillean Rice Mills m.fl. motkommissionen, REG 1995, s. II-2305, punkt 194).
    
    
50. Det skall därför undersökas om dessa förutsättningar är uppfyllda i det aktuellafallet.
    
    Överträdelse av en överordnad rättsregel
    
    Parternas argumentering
    
    
51. Sökandena har gjort gällande att domstolen i domen i det ovannämnda måletWehrs (punkt 13-15) ansåg att SLOM III-producenternas berättigade förväntningarhade åsidosatts. En producent som övertar ett åtagande att avstå från saluförandeoch den som själv gör ett sådant åtagande kan inte behandlas olika. Om sökandenahade kunnat förutse att de skulle förhindras att producera mjölk, skulle de inte haövertagit de åtaganden att avstå från saluförande som gjorts av Beckmannrespektive Kriegs. Det reducerade pris till vilket de övertog de omtvistadejordbruksföretagen tog endast hänsyn till den period som omfattades av åtagandetatt avstå från saluförande eller att ställa om produktionen.
    
    
52. Svarandena har gjort gällande att sökandena frivilligt övertog de jordbruksföretagsom var föremål för åtagande att avstå från saluförande. De kan därför inte hävda,trots domen i det ovannämnda målet Wehrs, att vägran att tilldela de ifrågavarandejordbruksföretagen en referenskvantitet utgör ett åsidosättande av deras berättigadeförväntningar. Enligt fast rättspraxis kan inte ekonomiska aktörer som, till följd avett incitament från gemenskapen, har upphört med sin produktion under en givenperiod, vid denna periods slut åläggas restriktioner som specifikt drabbar dem avden anledningen att de har kommit i åtnjutande av de möjligheter somgemenskapslagstiftningen erbjudit. Till skillnad från de första jordbrukare somåtagit sig att avstå från saluförande har emellertid inte SLOM III-producenternastimulerats att göra ett sådant åtagande genom en gemenskapsrättsakt. Under allaomständigheter reflekterar det reducerade priset till vilket dessa producenterövertagit sina respektive jordbruksföretag den ekonomiska risk som är förknippadmed en eventuell vägran att tilldela dem en referenskvantitet.
    
    Förstainstansrättens bedömning
    
    
53. Domstolen slog i punkt 13 och 14 i domen i det ovannämnda målet Wehrs fast attSLOM III-producenterna rätteligen kunde förvänta sig att inte behöva underkastasett sådant system som följde av antikumulationsregeln i förordning nr 857/84. Ipunkt 15 i domen ogiltigförklarade domstolen denna regel med anledning av attprincipen om berättigade förväntningar hade åsidosatts. Den hade dessförinnan, idomen Mulder II (punkt 15), erinrat om att denna princip utgör en överordnadrättsregel om skydd för enskilda.
    
    
54. Eftersom antikumulationsbestämmelsen har tillämpats på sökandena, vilket på intetsätt har ifrågasatts, syftar svarandenas argumentering till att återuppväcka en frågasom redan varit föremål för bedömning i Wehrs. Den måste således förkastas.
    
    
55. Vad i synnerhet beträffar svarandenas argument att SLOM III-producenterna intehar stimulerats att åta sig att avstå från saluförande genom en gemenskapsrättsaktskall det understrykas, vilket domstolen gjorde i domen i det ovannämnda måletWehrs (punkt 13-15), att de aktuella producenternas berättigade förväntningar haråsidosatts om de, vid upphörandet av ett åtagande att avstå från saluförande somde har övertagit, åläggs restriktioner som specifikt drabbar dem på grund av dettaåtagande.
    
    
56. Svarandenas argument beträffande det reducerade pris till vilket de med SLOM-åtaganden belastade jordbruksföretagen övertogs skall också förkastas. Undernormala förhållanden på marknaden är denna prisreduktion, precis som sökandenahar påstått, enbart en följd av att man tar hänsyn till den minskning av värdet påden aktuella marken som motsvarar den period som omfattas av åtagandet attavstå från saluförande eller att ställa om produktionen.
    
    
57. Det konstateras således att en överordnad rättsregel har överträtts i det aktuellafallet.
    
    Förekomsten av ett tillräckligt klart åsidosättande av principen om skydd förberättigade förväntningar
    
    
58. Ett tillräckligt klart åsidosättande av en överordnad rättsregel föreligger närinstitutionerna på ett uppenbart och allvarligt sätt överträder gränserna för sittutrymme för skönsmässig bedömning utan att göra gällande ett överordnat allmäntintresse. Det framgår av fast rättspraxis att en sådan överträdelse föreligger närgemenskapslagstiftaren underlåter att ta hänsyn till en klart avgränsad kategori avekonomiska aktörer, särskilt om den vidtagna åtgärden är oförutsebar ochöverskrider gränserna för vad som kan anses vara normala ekonomiska risker(domen Mulder II, punkterna 16 och 17; se även domstolens dom av den 4 oktober1979 i mål 238/78, Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen, Rec. 1979, s. 2955,punkt 11).
    
    
59. Det skall därför undersökas huruvida dessa omständigheter är för handen i detaktuella fallet.
    
    
    1. Underlåtenhet att ta hänsyn till en klart avgränsad kategori av ekonomiskaaktörer.

    Parternas argumentering
    
    

60. Sökandena har gjort gällande att SLOM III-producenterna är i precis sammaställning som SLOM I- och SLOM II-grupperna. På samma sätt som de sistnämndahar de på grund av rättsstridiga förordningar varit uteslutna från varjeåtertilldelning av den kvantitet som deras åtagande att avstå från saluförande avsåg.De utgör dessutom en klart definierad kategori, vilkas namn framgår av debehöriga myndigheternas akter.
    
    
61. Genom att inte tilldela SLOM III-producenterna en referenskvantitet hargemenskapslagstiftaren, utan att åberopa ett överordnat allmänt intresse, helt ochhållet förbisett situationen för en klart avgränsad kategori av ekonomiska aktörer.I förordning nr 764/89 har den inte fattat något handelspolitiskt beslut, i denmening som avses i punkt 21 i domen Mulder II, beträffande SLOM III-producenterna. I denna förordning har rådet inte på något sätt tagit hänsyn tilldessa producenters intressen, vilka således har behandlats på samma sätt somSLOM I- och SLOM II-producenterna behandlades i förordning nr 857/84 i dessursprungliga lydelse.
    
    
62. Att inte tilldela SLOM III-producenterna en referenskvantitet är på intet sättbefogat. I motsats till vad svarandena påstår är inte det allmänna intresset av enstabil mjölkmarknad av beskaffenheten att motivera detta val, eftersom dekvantiteter mjölk som är nödvändiga för de berörda producenterna inte i sigäventyrar jämvikten på marknaden. Det förhållande att sökandena kom iåtnjutande av en referenskvantitet som tilldelades dem med stöd av artikel 2 iförordning nr 857/84 för ett jordbruksföretag som inte var föremål för ett åtagandeatt avstå från saluförande och att de av denna anledning inte var helt avskurna frånmöjligheten att producera mjölk har ingen betydelse i sammanhanget. Man skalli detta avseende endast ta hänsyn till SLOM-jordbruksföretaget och på dettatillämpa de kriterier som anges i domen Mulder II. Det förhållandet att sökandenahade producerat mjölk i ett annat jordbruksföretag visar att de önskade återupptamjölkproduktionen i SLOM-jordbruksföretaget efter utgången av åtagandet attavstå från saluförande.
    
    
63. Svarandena har påstått att SLOM III-producenterna, till skillnad från SLOM I-producenterna, inte utgör en avgränsad kategori av ekonomiska aktörer. SLOM I-producenterna kan identifieras genom att de inte har levererat mjölk till följd avåtaganden som gjorts före den förordning som gått dem emot. SLOM III-producenterna kan identifieras genom att de har övertagit ett jordbruksföretag somvarit föremål för ett åtagande. Detta övertagande kan emellertid ha skett såväl föresom efter antagandet av förordning nr 857/84. Vid antagandet av denna harsökandena därför inte ingått i en avgränsad kategori av ekonomiska aktörer. Somsvar på påståendet att SLOM III-producenterna har kunnat identifieras med hjälpav akterna hos de myndigheter som har beviljat bidrag för avstående frånsaluförande har svarandena gjort gällande att förekomsten av dessa register inteändrar det förhållande att övertagandet av åtaganden att avstå från saluförandehar, de iure eller de facto, kunnat ske efter ikraftträdandet av förordning nr 857/84och att producenterna vid denna tidpunkt inte utgjorde en avgränsad grupp.
    
    
64. Svarandena har gjort gällande att det inte har underlåtits att ta hänsyn till SLOMIII-producenternas situation i bestämmelserna i förordning nr 764/89. Eftersom dehar erhållit en referenskvantitet i enlighet med artikel 2 i förordning nr 857/84 hardessa producenter inte helt och stadigvarande utestängts från marknaden ochkunde upprätthålla sin produktion trots det förhållande att de inte hade någonreferenskvantitet för SLOM-jordbruksföretaget. Gemenskapen kan således intehållas ansvarig för att SLOM III-producenterna inte har tilldelats någonreferenskvantitet genom förordningarna nr 857/84 och 754/89. I motsats till vadsökandena har påstått i sina repliker avser de förutsättningar för ansvar somframställs i domen Mulder II (punkt 17) endast det fall då de berördaproducenterna helt och hållet utesluts från saluförande av mjölk. Införandet avantikumulationsregeln har för övrigt inte lett till diskriminering av SLOM III-producenterna i förhållande till SLOM I- och SLOM II-producenterna utan har heltenkelt inte förbättrat deras situation.
    
    
65. Med hänsyn tagen till det känsliga läget på marknaden för mjölkprodukter och tilldet förhållande att SLOM III-producenterna i den situation sökandena befann sigi har kunnat fortsätta att producera i det företag som inte var ett SLOM-jordbruk,har svarandena, med hänsyn till sitt utrymme för skönsmässig bedömning, inte fattatett beslut som är uppenbart rättsstridigt när de har gjort en skillnad mellan de bådagrupperna. Institutionerna har tagit hänsyn till ett överordnat allmänt intresse närde vägrade att bevilja referenskvantiteter till SLOM III-producenterna. Vidantagandet av förordning nr 764/89 har de gjort ett handelspolitiskt val som gickut på att inte tilldela SLOM III-producenterna sådana kvantiteter i syfte att inteäventyra stabiliteten på mjölkmarknaden. Detta val har inte inneburit att gränsernaför det utrymme för skönsmässig bedömning som de hade på detta område haröverskridits. Eftersom de berörda producenterna redan hade erhållit en ursprungligreferenskvantitet befann de sig i en särskild situation som motiverade enannorlunda behandling. Dessa skäl framgår klart av det andra, det tredje och detfemte övervägandet i förordning nr 764/89. Lagstiftaren har gjort en bedömning avmotstående intressen och har förbehållit tilldelningen av en referenskvantitet till deproducenter som inte tidigare erhållit en sådan.
    
    Förstainstansrättens bedömning
    
    
66. SLOM III-producenter är sådana producenter som inte direkt har anslutit sig tilldet system som föreskrevs i förordning nr 1078/77 utan har övertagit ettjordbruksföretag vars tidigare brukare gjorde detta åtagande. Även om det systemtill vilket de var anslutna, i förhållande till förordning nr 857/84, är detsamma somför andra SLOM-producenter, har deras situation denna särprägel vilket skiljer demfrån övriga producenter. På grund av detta särdrag var de SLOM-producenter som,till följd av förordning nr 764/89, var fortsatt berövade en särskild referenskvantitet.Det var inte förrän vid denna rättsakts ikraftträdande som grunden för det systemsom tillämpades på dem ändrades, men deras ställning som producenter särskiljersig från den dag då de övertog de jordbruksföretag som var belastade medåtaganden gjorda inom ramen för förordning nr 1078/77.
    
    
67. Svarandenas argument att den formella identifieringen av kategorin måste ske föreden ogiltigförklarade regleringen saknar grund. Även om detta förvisso var falletför de SLOM I-producenter som hade gjort ett åtagande att avstå från saluförandeföre antagandet av förordning nr 857/84, som avsåg deras situation, utesluter intedet förhållande att, efter de successiva ändringarna av denna förordning, en endarestkategori behölls, på så sätt att det var på denna enda kategori det gamlagemensamma systemet fortfarande var tillämpligt, att denna kategori skalltillerkännas en särskild status.
    
    
68. SLOM I- och SLOM II-producenterna utgjorde dessutom, vilket framgår avdomarna Mulder I och Mulder II, en avgränsad kategori av producenter. EftersomSLOM III-producenterna kännetecknades av det förhållande att de fram till år 1993förblev i samma situation som de andra grupperna, utgör de på samma sätt somde sistnämnda en avgränsad kategori till vilken en referenskvantitet inte harbeviljats i strid med en överordnad rättsregel (se ovan punkt 53).
    
    
69. Slutligen skall det argument förkastas som svarandena har fört fram om att det idet aktuella fallet inte var fråga om en total utestängning, eftersom SLOM III-producenterna kunde fortsätta att producera i sina ursprungliga jordbruksföretag.Eftersom resonemanget tar sikte på det förhållande att dessa producenter inte helthade förhindrats att saluföra mjölk, borde institutionerna således ta hänsyn till detexisterande sambandet mellan de referenskvantiteter som tillkom det ursprungligajordbruksföretaget och de som tillkom SLOM-jordbruksföretaget. Genom att inteta detta samband i beaktande vid bedömningen av var och en av dessa producenterhar svarandena godtyckligt och på ett differentierat sätt beträffande var och en avSLOM III-producenterna delat upp den börda som följer av den "tvingandenödvändigheten av att inte äventyra den bräckliga stabilitet som för närvaranderåder på marknaden för mjölkprodukter" (femte övervägandet i förordning nr764/89). Den påstått nödvändiga ekonomiska uppoffringen för att uppnå dettaallmänna intresse har under dessa omständigheter fördelats på ett objektivtorättvist sätt. Institutionerna har således gått utanför det utrymme för skönsmässigbedömning som de förfogar över i detta avseende.
    
    b) Oförutsebarheten av den vidtagna åtgärden och överskridande av gränserna förnormalt ekonomiskt risktagande
    
    Parternas argumentering
    
    
70. Sökandena har påstått att de ekonomiska uppoffringar som de har ålagts genomatt förnekas en referenskvantitet har överskridit de gränser som lagts fast irättspraxis, bland annat i domen Mulder II. De har gjort gällande att den skada delidit under åren 1984 till 1993 har varit avsevärd med tanke på dereferenskvantiteter de erhöll till följd av domen i det ovannämnda målet Wehrs (seovan punkt 11). De skäl som föranledde domstolen att i domen Mulder IIfrånkänna skadeståndsskyldighet beträffande särskilda referenskvantiteterbegränsade till 60 procent genom förordning nr 764/89 gör sig därför inte gällandei det aktuella fallet.
    
    
71. Sökanden i mål T-195/94 har gjort gällande att den särskilda referenskvantitet somtilldelades honom år 1993 enligt SLOM III-systemet utgjorde 23,94 procent av denursprungliga referenskvantiteten (se ovan punkt 18). Han har poängterat att omden begärda ersättningen inom ramen för detta förfarande beräknas utifrån domenMulder II uppgår denna procentsats till 26,3 procent.
    
    
72. I mål T-202/94 har sökanden gjort gällande att den särskilda referenskvantitet somhan borde ha tilldelats i enlighet med SLOM III-systemet, beräknad enligt dekriterier som fastställdes i domen Mulder II, utgjorde 31,4 procent av denursprungliga referenskvantiteten (se ovan punkt 21). I sin replik har han påstått attden särskilda referenskvantitet som faktiskt tilldelades utgjorde 41,67 procent menatt denna procentsats, när hänsyn tas till de minskningar som referenskvantitetenhar undergått på grund av den tillämpliga lagstiftningens effekter, uppgår till 45,55procent eller 49 procent av den ursprungliga referenskvantiteten.
    
    
73. Enligt svarandena var det förhållande att sökandena förhindrades att återupptaproduktionen inte oförutsebart, i synnerhet vad beträffar mål T-195/94, därsökanden hade erhållit sin nyttjanderätt efter antagandet av förordning nr 857/84.Omöjligheten att återuppta produktionen har för övrigt inte överskridit gränsernaför normalt ekonomiskt risktagande. I detta avseende förblir den referenskvantitetsom sökandena har förvägrats mindre än 40 procent av summan av de ursprungligaoch särskilda referenskvantiteter som är i fråga. Domstolen medgav emellertid idomen Mulder II att gemenskapen inte kunde hållas ansvarig till följd av ennedsättning som understeg 40 procent av SLOM-referenskvantiteten. Situationenför dessa producenter motsvarar i själva verket den situation där, enligt domenMulder II, gemenskapens ansvar var uteslutet vad avser den regel om 60 procentsom föreskrivs i artikel 3a.2 i förordning nr 857/84, som ändrats genom förordningnr 764/89.
    
    Förstainstansrättens bedömning
    
    
74. Sökandena har, i likhet med alla SLOM III-producenter, varit helt förhindrade attsaluföra mjölk i sina SLOM-jordbruksföretag under perioden mellan upphörandetav det åtagande som gjorts inom ramen för förordning nr 1078/77 och den tidpunktdå de till följd av domen i det ovannämnda målet Wehrs erhöll en särskildreferenskvantitet. Eftersom vägran att tillerkänna dem en referenskvantitetinträffade i april 1984 och i oktober 1985 och denna kvantitet inte tilldelades demförrän i december och i februari 1993, är det klarlagt att sökandena har fått utståen uppoffring av avsevärd betydelse.
    
    
75. I motsats till vad svarandena har påstått var denna uppoffring på intet sättförutsebar och inte heller inom gränserna för sådant normalt risktagande som ärförenat med den ekonomiska verksamheten i fråga.
    
    
76. Vad beträffar skadans oförutsebarhet skall det noteras att sökandena, som ärSLOM III-producenter, befann sig i samma ställning som SLOM I-producenter,eftersom det på grund av tillämpningen av förordning nr 857/84, i förhållande tilldet jordbruksföretag som var föremål för åtagande att avstå från saluförande, varfråga om en total och permanent utestängning från tilldelning av enreferenskvantitet (domen Mulder II, punkt 17). Domstolen slog således fast attSLOM I- och SLOM III-producenterna var offer för en restriktion som särskiltdrabbade dem i anledning av detta åtagande (se domar i ovannämnda målenMulder I, punkt 24, och Wehrs, punkt 13).
    
    
77. Samma konstaterande måste göras här även om den rättsliga grunden försökandenas bedrivande av verksamhet i SLOM-jordbruksföretaget ändrades efterdet att förordning nr 764/89 trädde i kraft. Eftersom åtagandena att avstå frånsaluförande övertogs före detta datum har producenterna med berättigande kunnatförvänta sig att återuppta saluförandet vid dessa åtagandens slut (se dom i detovannämnda målet Wehrs, punkt 13).
    
    
78. Vad beträffar överskridandet av gränserna för normalt ekonomiskt risktagandeerinras det om att domstolen i domen Mulder II (punkt 17) slog fast attgemenskapens skadeståndsskyldighet uppkom genom det förhållande att ingenreferenskvantitet hade föreskrivits beträffande SLOM I-producenterna, vilket ficktill följd att de helt och hållet förhindrades att producera. Däremot bedömdes detfallet, att det för SLOM II-producenterna föreskrevs en referenskvantitet reduceradtill 60 procent av den kvantitet som normalt tillkom producenterna, inte varaansvarsgrundande.
    
    
79. Som visats ovan (se ovan punkt 76) liknar sökandenas situation den situation somgällde för SLOM I-producenterna, eftersom de helt och hållet har förhindrats attproducera på den mark som belastats av det åtagande de har övertagit.
    
    
80. Dessutom, och i motsats till vad svarandena har gjort gällande, medför flerafaktorer att sökandenas ställning skiljer sig från SLOM II-producenternas.
    
    
81. Förstainstansrätten noterar i detta avseende att den skada det var fråga om idomen Mulder II i sin helhet redan hade förverkligats vid den tidpunkt dådomstolen uttalade sig om rätten till ersättning. Saluförandet av mjölk hade varitomöjligt i samtliga SLOM-jordbruksföretag under en period mellan tillämpningenav förordning nr 857/84, i dess ursprungliga lydelse, och dagen för ikraftträdandetav förordning nr 764/89 (se ovan punkt 5). Mellan detta sistnämnda datum och dentidpunkt när förordning nr 1639/91 började tillämpas fick SLOM I- och II-producenterna uppleva att saluförandet av deras produkter minskades till 60procent av den ursprungliga referenskvantiteten (se ovan punkt 6). De erhöllslutligen en fullständig referenskvantitet först genom förordning nr 1639/91 (se ovanpunkt 8).
    
    
82. På grund härav frånkände domstolen i domen Mulder II gemenskapenskadeståndsskyldighet endast beträffande en begränsning (till 60 procent), som varbegränsad i tiden (till cirka två år), av kvantiteten mjölk som fick levereras ellersäljas under de tolv månader som föregick åtagandet att avstå från saluförandeeller att ställa om produktionen. Situationen med total eller partiell förlust kundesåledes pågå upp till sju år, mellan slutet av de första åtagandena som gjordes inomramen för förordning nr 1078/77 eller antagandet av förordning nr 857/84 ochikraftträdandet av förordning nr 1639/91. SLOM I- och SLOM II-producenternafick således utstå en total utestängning under period på maximalt fem år, enutestängning för vilken gemenskapens skadeståndsskyldighet har slagits fast.
    
    
83. I det aktuella fallet fick sökandena, liksom alla SLOM III-producenter, utstå entotal förlust av en referenskvantitet som tillkom dem (se dom i det ovannämndamålet Wehrs). Denna förlust sträckte sig över perioden mellan den tidpunkt närförordning nr 857/84 började tillämpas på dem och tilldelningen av enreferenskvantitet, som inte inträffade förrän efter domen i målet Wehrs, sommeddelades den 3 december 1992.
    
    
84. Naturen hos och varaktigheten av den förlust av referenskvantitet som sökandenafått utstå är följaktligen faktorer som gör att deras situation skiljer sig från densituation som gällde för de producenter i förhållande till vilka gemenskapen intebefanns skadeståndsskyldig enligt domen Mulder II.
    
    
85. Denna förlust överskrider gränserna för vad som är normalt risktagande i denekonomiska verksamhet som är i fråga och är sådan att den medförutomobligatorisk skadeståndsskyldighet för gemenskapen.
    
    Förekomsten av skada och kausalsamband
    
    
86. Sökandena har gjort gällande att de har åsamkats skada, eftersom de ärproducenter som har förvägrats en referenskvantitet. Svarandena har bestrittförekomsten av sådan skada eftersom sökandena inte har kunnat göra anspråk påen tilldelning av en referenskvantitet då de inte är producenter.
    
    Parternas argumentering
    
    
87. Enligt sökandena framgår det av handlingarna från hushållningssällskapen iWestphalie-Lippe av den 19 juli 1991 och i Hannover av den 21 februari 1995 attde har lidit skada, eftersom de har fortsatt att driva SLOM-jordbruksföretag efteratt ha övertagit de åtaganden att avstå från saluförande som belastade dem. Detvar endast det osäkra rättsläget som föranledde sökanden i mål T-202/94 atttillsammans med sin hustru lämna in en ansökan om en referenskvantitet.
    
    
88. I motsats till vad svarandena har gjort gällande är det ovidkommande att densärskilda referenskvantitet som ansöktes om avsåg det jordbruksföretag som intevar belastat av åtagandet att avstå från saluförande. Enligt domstolens rättspraxisär det tillräckligt för att en referenskvantitet åter skall tilldelas eller tilldelas slutligtatt sökanden producerar denna kvantitet i sitt jordbruksföretag och att hanfortsätter att inom ramen för detta driva, åtminstone till viss del, detjordbruksföretag som har belastats av ett åtagande att avstå från saluförande(domstolens dom av den 3 december 1992 i mål C-86/90, O'Brien, Rec. 1992, s. I-6251). Enligt artikel 9 d i rådets förordning (EEG) nr 3950/92 av den 28 december1992 om införande av en tilläggsavgift inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter(EGT L 405, s. 1, nedan kallad förordning nr 3950/92) kan för övrigt ettjordbruksföretag inbegripa flera skilda produktionsenheter. Sökanden i mål T-202/94 hade för avsikt att utnyttja det tidigare SLOM-jordbruksföretaget för attproducera mjölk när perioden för åtagandet att avstå från saluförande hadeupphört. Det följer av det sakkunnigutlåtande som bifogades repliken att hanfaktiskt har gjort detta efter det att han tilldelats referenskvantiteten.
    
    
89. Svarandena har påstått att sökandena inte har åsamkat skada, oberoende av denantikumulationsregel som infördes genom förordning nr 764/89. De har inte haftnågon rätt till tilldelning av en referenskvantitet, eftersom de inte var producenteri den mening som avses i artikel 3a.1 i förordning nr 857/84 och eftersom de intehar fört fram något som styrker att de haft denna egenskap.
    
    
90. I mål T-195/94 var det sökandens hustru, arvtagare till SLOM-jordbruksföretaget,som hade denna egenskap. Sökanden kan inte grunda sig på yttrandet frånhushållningssällskapet i Westphalie-Lippe av den 19 juli 1991, eftersomhushållningssällskapet i detta helt enkelt upprepade vad man tidigare sagt.Hänvisningen till begreppet jordbruksföretag som definieras i förordning nr 3950/92är inte heller avgörande. Detta begrepp grundar sig på idén om driften av ensamling produktionsenheter. I det aktuella fallet gäller frågan emellertid omsökanden faktiskt drev SLOM-jordbruksföretaget.
    
    
91. I mål T-202/94 framgår det av yttrandet från hushållningssällskapet i Hannover avden 25 januari 1990 att det var sökandens hustru som ansökte om tilldelning av enreferenskvantitet. Egenskapen av producent i den mening som avses i artikel 3a.1i förordning nr 857/84 tillkommer således henne. Intyget från hushållningssällskapeti Hannover av den 21 februari 1995 som slog fast att sökanden hade egenskap avproducent skingrar inte alla tvivel i detta avseende.
    
    
92. Under alla omständigheter och oberoende av antikumulationsregeln i artikel 3a.1i förordning nr 857/84 har sökandena inte haft rätt till de särskildareferenskvantiteter som de har ansökt om hos tyska myndigheter, eftersom det avderas ansökningar framgår att de avsåg att producera dessa kvantiteter i sinaursprungliga jordbruksföretag och inte i de som de hade övertagit. Enligtregleringen i fråga (artikel 3a.1 första strecksatsen under b i förordningen) har deproducenter som visar att de är i stånd att producera en särskild referenskvantiteti sitt jordbruksföretag rätt till denna. Detta bekräftas av domstolens dom av den 22oktober 1991 i mål C-44/89, von Deetzen (Rec. 1991, s. I-5119, punkt 21), i vilkendomstolen har bedömt att det förhållandet att det inte var möjligt att saluförareferenskvantiteterna inte kränkte producenternas berättigade förväntningar.Genom att producera kvantiteten i fråga i ett annat jordbruksföretag än det somvar föremål för ett åtagande att avstå från saluförande har de försökt att överlåtadenna kvantitet.
    
    
93. Sökandenas hänvisning till domen i det ovannämnda målet O'Brien är inte relevant.Denna dom gällde artikel 3a.3 i förordning nr 857/84 och inte artikel 3a.1.Domstolen bedömde att en producent bara kan göra anspråk på en särskildreferenskvantitet om han fortsätter att driva det jordbruksföretag som var föremålför hans åtagande att avstå från saluförande. I det aktuella fallet gäller fråganemellertid huruvida sökandena verkligen drev SLOM-jordbruksföretaget ochhuruvida det var fråga om drift i den mening som avses i förordning nr 857/84, närdetta jordbruksföretag inte längre användes för mjölkproduktion.
    
    
94. Svarandena har bestritt att det föreligger ett kausalsamband och har i sambandmed dupliken gjort gällande att sökanden i mål T-195/94 skulle ha kunnat erhållaen ursprunglig referenskvantitet om han hade återupptagit mjölkleveranserna år1983, efter det att åtagandet att avstå från saluförande hade upphört. Artikel 6.2i förordning nr 1371/84 och den tyska lagstiftningen på området tillät nämligenbeviljandet av en referenskvantitet till dessa producenter, beräknad medutgångspunkt i deras faktiska leveranser. Det förhållande att sökanden inte harerhållit denna kvantitet är således hans eget fel och det föreligger inte någotkausalsamband mellan den skada han lidit och förordning nr 857/84.
    
    Förstainstansrättens bedömning
    
    
95. Friedhelm Quiller och Johann Heusmann erhöll den 23 december 1993 respektiveden 1 februari 1993 en särskild så kallad SLOM III-referenskvantitet från debehöriga nationella myndigheterna. Enligt artikel 1 i förordning nr 2055/93 skulleen sådan kvantitet beviljas de mjölkproducenter som tidigare hade förvägrats enreferenskvantitet. Av detta följer att de behöriga nationella myndigheterna viddenna tidpunkt betraktade sökandena som producenter i de ifrågavarandejordbruksföretagen, i den mening som avses i gemenskapslagstiftningen, och att deföljaktligen med tillämpning av förordning nr 857/84 hade förhindrats att saluföramjölk. Detta bekräftas av intygen från hushållningssällskapen i Hannover och iWestphalie-Lippe av den 25 januari 1990 respektive den 19 juli 1991.
    
    
96. Vad beträffar svarandenas argument att sökandena själva bär ansvaret för denskada de lidit, eftersom de hade ansökt om referenskvantiteter för sina ursprungligajordbruksföretag och inte för SLOM-jordbruksföretagen, skall det noteras att detav artikel 3a.1 i förordning nr 857/84, som ändrats genom förordning nr 764/89,följer att villkoren beträffande det konkreta sättet för produktionen av densärskilda referenskvantiteten, i synnerhet den som föreskrivs under b, förutsättertilldelning av en sådan kvantitet. Dessa villkor är således endast tillämpliga för detfall producenten kan göra anspråk på en särskild referenskvantitet, vars tilldelningregleras i punkt 1 första och andra strecksatserna. Under alla omständigheter varsökandena uteslutna från en sådan tilldelning genom tillämpningen avantikumulationsregeln i andra strecksatsen i denna punkt, på grund av att de redanhade erhållit en referenskvantitet för sina ursprungliga jordbruksföretag.
    
    
97. Beträffande svarandenas argument i mål T-195/94 att det inte föreligger någotkausalsamband mellan skadan och gemenskapens handlande skall det noteras attförordning nr 1371/84 inte trädde i kraft förrän den 18 maj 1984. Eftersom detåtagande som belastade sökandens mark upphörde den 31 maj 1983 kunde denneinte vid denna tidpunkt veta att ett återupptagande av produktionen berättigadehonom till en referenskvantitet. Det var först vid ikraftträdandet av förordning nr1371/84 som han kunde få vetskap om denna konsekvens. Institutionernas tolkninggår således åter ut på att tillmäta sökandes beslut att inte återuppta produktionenår 1983 vissa konsekvenser som vid den tidpunkten inte var förutsebara. Dettaargument skall således förkastas och förekomsten av ett kausalsamband kan i detaktuella fallet inte ifrågasättas.
    
    
98. Av vad som har anförts ovan följer att gemenskapen skall förklaras vara ansvarigför den skada som sökandena har lidit.
    
    2. Preskription
    
    
99. Det skall därefter bedömas om och i vilken utsträckning sökandenas anspråk ärpreskriberade.
    
    Parternas argumentering
    
    
100. Sökandena har påstått att preskriptionsfristen inte kan börja löpa vare sig från ochmed datumet då åtagandet att avstå från saluförande upphörde eller från och medden 2 april 1984, då förordning nr 857/84 trädde i kraft, vars tillämpning ligger tillgrund för skadan.
     
     
101. Även om de medgett att det var förordning nr 857/84 som orsakade skada församtliga SLOM-producenter och att förordning nr 764/89 ytterligare förvärradesituationen för SLOM III-producenterna, har de gjort gällande att det var först närdomen i det ovannämnda målet Wehrs meddelades, genom vilken förordning nr764/89 ogiltigförklarades, som förutsättningarna enligt artikel 43 i stadgan varuppfyllda för dem. Bland dessa förutsättningar märks kännedom om olagligheteni den åtgärd som låg till grund för skadan, då denna åtgärd är en rättsregel. Det gåri själva verket inte att kräva att en medborgare skall väcka talan om ersättningomedelbart efter antagandet av en rättsstridig förordning. Det osäkra rättsläget,presumtionen att förordning nr 857/84 var rättsenlig och framför allt behovet av atterhålla en särskild referenskvantitet förklarar varför en talan om ersättning inteväcktes. Sökanden i mål T-202/94 har emellertid medgett att han hade kunnatväcka talan när det åtagande som belastade hans SLOM-jordbruksföretagupphörde.
     
     
102. Sökandena har beträffande preskriptionsavbrottet gjort gällande att SLOM III-jordbrukarna inte borde behandlas annorlunda än SLOM I- och SLOM II-producenterna. Artikel 8 i förordning nr 2187/93 borde därför tillämpas på sammasätt på dem som för andra producenter. Även meddelandet av den 5 augusti 1992,genom vilket institutionerna avbröt preskriptionen, borde tillämpas på dem, vilketinnebär att svarandena inte kan göra gällande preskription som grund för avvisning.Vid tidpunkten för detta meddelande hade sökandenas rättigheter ännu intepreskriberats, eftersom det var förordning nr 764/89 som gav upphov till skadan.Även i det tänkta fallet att preskriptionsfristen började löpa vid utgången avperioden för avstående från saluförande, skulle perioderna utan preskription börjatlöpa den 5 augusti 1987, det vill säga fem år innan den 5 augusti 1992 närpreskriptionen avbröts.
     
     
103. Sökanden i mål T-195/94 har gjort gällande att han i vart fall avbröt preskriptionengenom den skrivelse han sände till institutionerna den 12 januari 1994, vilkenkommissionen besvarade den 29 mars 1994 med att avslå begäran om ersättningför den lidna skadan. I enlighet med artikel 43 i stadgan väcktes talan inom tvåmånader från mottagandet av skrivelsen med avslag på sökandens begäran. Viddenna tidpunkt var de rättigheter som härrörde från förordning nr 764/89 ännu intepreskriberade.
     
     104. Även sökanden i mål T-202/94 har påstått att preskriptionen i hans fall avbrötsgenom hans skrivelse till institutionerna den 11 april 1991. Artikel 43 i stadganföreskriver inte att talan måste väckas direkt efter avsändandet av en sådanskrivelse. Under alla omständigheter utfäste sig kommissionen och rådet i sinarespektive skrivelser av den 2 och den 15 maj 1991 uttryckligen att inte åberopapreskriptionen och sökanden förlitade sig på dessa utfästelser. Verkningarna avdenna frånsägelse upphävdes inte genom förordning nr 2187/93, som inte var enrättsakt som direkt och personligen riktade sig till sökanden och mot vilken entalan inte kunde föras. Sökanden frågade dessutom i en skrivelse av den 13 januari1994 institutionerna om de vidhöll sin frånsägelse. Det var enbart kommissionensom svarade genom skrivelse av den 29 mars 1994 med att avslå begäran om attersätta SLOM III-producenterna. I den mån denna sistnämnda skrivelse innebarett avslag väcktes talan inom den frist på två månader som föreskrivs i artikel 43i stadgan.
     
     
104. Svarandena anser att de anspråk som framställts av sökandena är preskriberadeoch att talan därför skall avvisas. De har erinrat om att preskriptionsfristen, ienlighet med domstolens rättspraxis och artikel 43 i stadgan, börjar löpa närsamtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och i synnerhet- när skadeståndsskyldigheten grundas på en normgivningsakt - från den tidpunktdå de skadebringande verkningarna av denna akt uppstår (domstolens domar avden 27 januari 1982 i de förenade målen 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81,Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen, Rec. 1982, s. 85, punkt 10, nedankallad domen Birra Wührer, och i mål 51/81, De Franceschi mot rådet ochkommissionen, Rec. 1982, s. 117, punkt 10, nedan kallad domen De Franceschi).
     
     
105. I det aktuella fallet började preskriptionsfristen i mål T-195/94 att löpa den 2 april1984, dagen för ikraftträdandet av förordning nr 857/84 och, i mål T-202/94, den9 oktober 1985, det datum då perioden för avstående från saluförande upphörde.Vid dessa tidpunkter var förutsättningarna i artikel 215 uppfyllda. Gemenskapensansvar uppkom således genom en rättsakt, nämligen förordning nr 857/84 i dessförsta version, som senare ogiltigförklarades genom domen Mulder I, eftersom denpå ett tydligt sätt åsidosatte den överordnade principen om skydd för berättigadeförväntningar.
     
     
106. Den skada som sökandena har åberopat kommer sig av det förhållandet att de intekunde få referenskvantiteter för de SLOM-jordbruksföretag som de hade övertagit.I detta avseende förändrade emellertid varken sökandenas övertagande av dessajordbruksföretag eller förordning nr 764/89 - som till förordning nr 857/84 fogadeartikel 3a - rättsläget till det sämre för sökandena. Från och med ikraftträdandetav förordning nr 857/84 skulle sökandena således ha kunnat få dess rättsstridighetfastställd. Presumtionen om att varje förordning är rättsenlig hindrar inteekonomiska aktörer från att låta fastställa dess rättsstridighet (domstolens dom avden 13 februari 1979 i mål 101/78, Granaria, Rec. 1979, s. 623, punkt 5). Det vardetta som sökandena gjorde i de mål som ledde fram till domen Mulder I ochdomen i målet Wehrs, vilka till skillnad från sökandena i ifrågavarande mål inteönskade undvika de risker som är förknippade med väckande av talan.
     
     
107. Svarandena bestrider vidare sökandenas påstående om att preskriptionsfristenbörjade löpa efter den 2 april 1984 respektive den 9 oktober 1985 (se ovan punkt106). För det första går det inte att hävda att denna frist började löpa den 28 april1988, då domstolen i domen Mulder I delvis ogiltigförklarade förordning nr 857/84.För att en preskriptionsfrist skall börja löpa krävs det, enligt domstolens rättspraxis,att den som utsatts för skada har fått eller har kunnat få kännedom om detförhållande som är orsak till skadan (dom av den 7 november 1985 i mål 145/83,Adams mot kommissionen, Rec. 1985, s. 3539, punkt 50) och inte om dessrättsstridighet. För det andra kan inte preskriptionsfristen vara beroende avförordning nr 764/89, genom vilken antikumulationsregeln infördes och som gjordeSLOM III-producenternas ställning självständig. Denna förordning förvärrade intesökandenas ställning i förhållande till den situation som uppstod redan vidantagandet av förordning nr 857/84, i dess ursprungliga version, eftersom dennaredan från ikraftträdandet uteslöt beviljandet av referenskvantiteter för sökandenasSLOM-jordbruksföretag. För det tredje kan preskriptionsfristen inte heller ha börjatlöpa den 3 december 1992, då domen i målet Wehrs meddelades, eftersom det vardet system som infördes genom förordningarna nr 857/84 och 764/89 och inteogiltigförklaringen av dem som gav upphov till den skada sökandena har lidit.
     
     
108. Svarandena har likaledes bestritt att preskriptionsfristen, i sökandenas fall, förlängsdagligen. Även om det är vad som föreskrivs i artikel 8 i förordning nr 2187/93, börinte nödvändigtvis en sådan lösning tjäna som underlag för tolkningen av artikel 43i stadgan.
     
     
109. Svarandena har vidare påstått att meddelandet av den 5 augusti 1992 inte hindrardem från att åberopa preskription som grund för avvisning. I punkt 2 i dettameddelande preciserades att utfästelsen att inte åberopa preskriptionen bara gälldeför det fall att rätten till ersättning i fråga inte redan var preskriberad vidtidpunkten för meddelandet. Meddelandet berörde under alla omständigheterendast SLOM I- och SLOM II-jordbrukare, vilket bevisas, för det första, av denhänvisning som gjordes till det mål som utmynnade i domen Mulder II och sombara berörde dessa producentgrupper och, för det andra, av ordalydelsen i punkt1 i meddelandet som pekar ut de producenter som inte hade erhållit enreferenskvantitet till följd av sitt deltagande i det system som föreskrevs iförordning nr 1078/77.
     
     
110. Beträffande preskriptionsavbrottet har svarandena i mål T-195/94 gjort gällande attden skrivelse som sökanden sände till kommissionen den 12 januari 1994 inteavbröt preskriptionen, eftersom talan inte väcktes inom den frist om två månadersom föreskrivs i artikel 43 tredje meningen i stadgan. Denna frist började inte löpafrån och med den dag kommissionen besvarade den skrivelse i vilket sökandenframställde sina krav, utan från och med den tidpunkt då denna sistnämndaskrivelse kom mottagaren till handa. Eftersom talan i det aktuella fallet väcktesefter utgången av denna frist avbröt skrivelsen av den 12 januari 1994 intepreskriptionen.
     
     
111. Även i mål T-202/94 har svarandena gjort gällande att sökandens skrivelse av den11 april 1991 inte avbröt preskriptionen, eftersom talan inte väcktes inom den fristsom föreskrivs i artikel 43 i stadgan. I sina svar av den 2 respektive den 15 maj1995 avstod kommissionen och rådet från att åberopa preskription endast för detfall att rättigheterna i fråga inte redan var preskriberade. Eftersom fristen börjadelöpa den 9 oktober 1985 (se ovan punkt 106) inföll preskriptionen den 9 oktober1990, det vill säga före det att sökanden sände sin skrivelse. Utfästelsen att inteåberopa preskription upphörde tre månader efter domen i målet Mulder II, sommeddelades den 19 maj 1992, och sökanden väckte inte talan inom denna period.Sökandens argument att utfästelsen var giltig fram till publiceringen av den domsom domstolen skulle meddela om ersättningsbeloppet till följd av domen MulderII är absurt. Denna sistnämnda dom reglerade allt det som var viktigt för fråganom ersättningsskyldigheten, den enda punkt av intresse för samtliga berörda.
     
     
112. Sammanfattningsvis har svarandena gjort gällande att, eftersom preskriptionsfristenbörjade löpa den 2 april 1984 respektive den 9 oktober 1985, preskriberadessökandenas rättigheter den 2 april 1989 respektive den 9 oktober 1990.Preskriptionen träffar i vart fall i mål T-195/94 alla de rättigheter som haruppkommit före den 24 maj 1989, det vill säga det datum som ligger fem år i tidenföre tidpunkten för talans väckande, den 24 maj 1994. Vad beträffar mål T-202/94är alla de sökandens rättigheter preskriberade som har uppkommit före den 1januari 1989, det vill säga mer än fem år före talans väckande.
     
     Förstainstansrättens bedömning
     
     
113. Den preskriptionsfrist som föreskrivs i artikel 43 i stadgan kan inte börja löpaförrän samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och isynnerhet - när skadeståndsskyldigheten grundas på en normgivningsakt - inteinnan de skadebringande verkningarna av denna akt har uppstått (domarna i deovannämnda målen Birra Wührer och De Franceschi, punkt 10, förstainstansrättensdom av den 16 april 1997 i mål T-20/94, Hartmann mot rådet och kommissionen,REG 1997, s. II-595, punkt 107).
     
     
114. För att kunna fastställa i vilken mån sökandenas rättigheter har preskriberats är detnödvändigt att först fastställa vid vilken tidpunkt skadan uppkom och sedanfastställa vid vilken tidpunkt ett preskriptionsavbrott skedde.
     
     
115. I det aktuella fallet har sökandena lidit skada från den dag då de, efter att deåtaganden att avstå från saluförande som de övertagit upphört, hade kunnatåteruppta sina leveranser av mjölk som producerats i deras SLOM-jordbruksföretagom de inte hade förvägrats tilldelning av en referenskvantitet med tillämpning avförordning nr 857/84.
     
     
116. I detta avseende måste sökandens argument förkastas, att preskriptionsfristen intekunde börja löpa förrän efter ikraftträdandet av förordning nr 764/89, genom vilkenförordning nr 857/84 ändrades och antikumulationsregeln infördes. Även om detvar först från och med antagandet av denna regel som denna producentgrupp ficken självständig ställning (se ovan punkt 66), var detta resultat endast en konsekvensav att det infördes ett nytt system för de av SLOM-producenterna som från dennastund fick sig tilldelade en särskild referenskvantitet. Däremot bibehölls SLOM III-producenternas situation på så sätt att - även om artikel 3a, som infördes iförordning nr 857/84, avsåg dem - konsekvensen av den nya föreskriften endast varatt för dessa producenter vidmakthålla systemet med total utestängning frånsaluförande.
     
     
117. Det är i det aktuella fallet ostridigt att sökandena har lidit skada till följd avtillämpningen av förordning nr 857/84, i dess ursprungliga version, och att dennaskada har fortsatt att uppstå efter införandet, genom förordning nr 764/89, avartikel 3a i denna förordning. Härav följer att det är förordning nr 857/84 som ärden rättsakt som har givit upphov till skadan. Eftersom förordning nr 764/89 intehade med uppkomsten av skadan att göra är den inte relevant för bedömningen avpreskriptionsfristen.
     
     
118. Följaktligen har sökandena lidit skada när förordning nr 857/84 började tillämpaspå dem, vilket för övrigt bekräftas av det datum från vilket de begär ersättning (seovan punkterna 35 och 37). I mål T-195/94 är detta dagen för förordningensikraftträdande, den 2 april 1984, eftersom sökanden vägrades tilldelning av enreferenskvantitet först denna dag, även om åtagandet att avstå från saluförandeupphörde tidigare. I mål T-202/94 är detta datum den 9 oktober 1985, dagen efterdet att det åtagande att avstå från saluförande som sökanden övertog upphörde.
     
     
119. Det skall därefter undersökas huruvida förutsättningarna för gemenskapensskadeståndsskyldighet, som avgör tidpunkten för preskriptionsfristens början, varuppfyllda vid tidpunkten för skadans uppkomst som den har fastställts ovan, ienlighet med domarna Birra Wührer och De Franceschi samt svarandenaspåståenden, eller om förutsättningarna uppfylldes först när dom meddelades imålen Mulder I och Wehrs, i vilka förordning nr 857/84 ogiltigförklarades i dessursprungliga lydelse respektive i den lydelse den fått genom förordning nr 764/89,vilket svarandena har gjort gällande.
     
     
120. Sökandenas argument består i sak i att göra kännedom om rättsstridigheten av denrättsakt som har givit upphov till skadan till en av de förutsättningar somgemenskapens skadeståndsskyldighet är beroende av, och vars uppfyllande enligtdomarna i målen Birra Wührer och De Franceschi utgör startpunkten förpreskriptionsfristen. Enligt detta argument kan fristen enligt artikel 43 i stadgansåledes inte börja löpa före ogiltigförklaringen.
     
     
121. Med tanke på att skadeståndstalan är självständig i förhållande till talan omogiltigförklaring (dom i det ovannämnda målet Zuckerfabrik Schöppenstedt motrådet och domstolens beslut av den 21 juni 1993 i mål C-257/93, Van Parijs m.fl.mot rådet och kommissionen, Rec. 1993, s. I-3335, punkterna 14 och 15), skall deti detta avseende erinras om att en talan som grundas på artikel 215 i fördraget intenödvändigtvis måste åtföljas eller föregås av talan om ogiltigförklaring ellerfastställelse av att den rättsakt som gett upphov till skadan inte är giltig, vilketföljaktligen tillförsäkrar medborgarna ett starkare rättsskydd (dom i detovannämnda målet Hartmann mot rådet och kommissionen, punkt 128). Av dettaföljer att en ogiltigförklaring av förordning nr 857/84 eller en fastställelse av dessogiltighet inte är ett villkor för skyldighet att ersätta sökandenas skada och att dessadärmed kunde ha väckt talan mot gemenskapen så snart de börjat lida skada pågrund av tillämpningen av förordning nr 857/84 i dess ursprungliga lydelse (se ävenförstainstansrättens dom av den 16 april 1997 i mål T-554/93, Saint och Murray motrådet och kommissionen, REG 1997, s. II-563, punkt 81).
     
     
122. Förutsättningarna för gemenskapens skadeståndsskyldighet var således uppfylldaden dag då förordning nr 857/84 började tillämpas på sökandena (se ovan punkt119). Följaktligen började preskriptionsfristen löpa denna dag.
     
     
123. Svarandena kan inte göra gällande att sökandenas anspråk var preskriberade i sinhelhet fem år efter preskriptionsfristens början.
     
     
124. Den skada som gemenskapen är skadeståndsskyldig för uppkom inte plötsligt. Detär fråga om skada som uppträtt dagligen under en viss period då en rättsstridigrättsakt varit i kraft och då det har varit omöjligt för sökandena att erhålla enreferenskvantitet och således att leverera mjölk. I förhållande till dagen förutfärdande av den rättsakt vilken innebär preskriptionsavbrott är följaktligenpreskriptionen enligt artikel 43 i stadgan tillämplig på den period som sträcker siglängre tillbaka än fem år före denna dag utan att detta påverkar de anspråk somhar uppkommit under senare perioder (dom i det ovannämnda målet Hartmannmot rådet och kommissionen, punkt 132).
     
     
125. Beträffande preskriptionsavbrottet måste man i första hand ta ställning till deargument som är gemensamma för talan i de båda målen och som hänför sig tillen tillämpning i det enskilda fallet av meddelandet av den 5 augusti 1992 och avförordning nr 2187/93, för att senare analysera verkningarna av de handlingar somhar avbrutit preskriptionen och som har gjorts gällande i respektive mål.
     
     
126. Argumentet att sökandena skulle kunna åberopa meddelandet av den 5 augusti1992 måste förkastas. Genom detta meddelande förband sig institutionerna att inteåberopa preskription i förhållande till de producenter som enligt domen Mulder IIhade rätt till skadestånd. Den personkrets på vilken detta meddelande vartillämpligt begränsades således till de producenter som inte hade erhållit enreferenskvantitet med tillämpning av förordning nr 857/84 i dess ursprungligautformning, men som hade erhållit en sådan referenskvantitet till följd avförordning nr 764/89. Det var således enbart riktat till SLOM I- och SLOM II-producenter. Eftersom SLOM III-producenternas specifika ställning inte hade varitföremål för bedömning i målet Mulder II kan dessa således inte åberopa sig på detbeslut som gick institutionerna emot. Följaktligen avsåg meddelandet av den 5augusti 1992 inte dem och förhindrar inte institutionerna att åberopa preskriptiongentemot sökandena.
     
     
127. SLOM III-producenterna kan inte heller åberopa förordning nr 2187/93, i synnerhetbestämmelserna i dess artikel 8 om preskriptionsavbrott. Det är i detta avseendetillräckligt att erinra om att enligt artikel 2 i denna förordning är den endasttillämplig på de producenter som erhållit särskilda referenskvantiteter medtillämpning av förordning nr 764/89 och 1639/91. Eftersom sökandena inte tillhördenna kategori kan de således inte åberopa förordning nr 2187/93.
     
     
128. Det förhållande att denna text inte är tillämplig på dem utgör inte någotåsidosättande av likabehandlingsprincipen. Ett åsidosättande av denna principförutsätter att jämförbara situationer har behandlats på olika sätt (seförstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-143/89, Ferriere Nord motkommissionen, REG 1995, s. II-917, punkt 55). Som har konstaterats ovan (punkt127-128) var situationen emellertid annorlunda för SLOM III-producenterna än fördem till vars förmån förordning nr 2187/93 antogs. Under alla omständigheter ärdenna förordning enligt förstainstansrätten (dom av den 16 april 1997 i mål T-541/93, Connaughton m.fl. mot rådet, REG 1997, s. II-549, punkt 35, och i detovannämnda målet Saint och Murray mot rådet och kommissionen, punkt 41) avsamma beskaffenhet som ett förlikningsanbud och utgör en alternativ väg atterhålla skadestånd för de producenter som har tillerkänts rätt till detta.
     
     
129. Vad beträffar de handlingar som har avbrutit preskriptionen skall det konstaterasatt sökanden i mål T-195/94 den 12 januari 1994 endast sände en skrivelse tillkommissionen med begäran om ersättning för den skada han lidit mellan den 2april 1984 och det datum då han tilldelades en slutlig referenskvantitet. Genom enskrivelse av den 29 mars 1994 avslog kommissionen denna begäran. Rådet å sinsida har inte gjort gällande att avbrottet inte kan anföras mot dem.
     
     
130. Eftersom talan väcktes den 20 maj 1994, inom två månader efter skrivelsen frånkommissionen den 29 mars, avbröts preskriptionen den 12 januari 1994, i enlighetmed artikel 43 i stadgan.
     
     
131. Institutionernas argument som går ut på att visa att talan skulle ha väckts inom tvåmånader från skrivelsen den 12 januari 1994 är helt grundlöst. Hänvisningen iartikel 43 sista meningen i stadgan till artikel 173 och 175 i fördraget medför att deregler om beräkning av tidsfrister som föreskrivs i dessa bestämmelser skalltillämpas i fråga om preskriptionsavbrott. Eftersom kommissionens svar kom merän två månader efter sökandens skrivelse, men inom fristen för att klaga på ett tystavslag, inledde detta svar en ny frist för talans väckande (se domstolens dom av den1 april 1993 i mål C-25/91, Pesqueras Echebastar mot kommissionen, Rec. 1993,s. I-1719). Eftersom ansökan inkom före utgången av denna andra frist ägdepreskriptionsavbrottet således rum den 12 januari 1994.
     
     
132. I enlighet med rättspraxis (domarna i målen Birra Wührer och De Franceschi,punkt 10, Hartmann mot rådet och kommissionen, punkt 140, och Saint ochMurray mot rådet och kommissionen, punkt 93) motsvarar den period för vilkenersättning skall utges de fem år som föregår dagen för preskriptionsavbrottet.Denna period är således tiden från och med den 12 januari 1989 till och med den28 juli 1993, den dag då sökanden tilldelades en referenskvantitet.
     
     
133. Beträffande mål T-202/94 skall det för det första noteras att sökanden den 11 april1991 vände sig till rådet och kommissionen med en begäran om ersättning för denskada han dittills hade lidit. I sina svar av den 2 respektive den 15 maj 1991 utfästesig institutionerna - samtidigt som de bestred skadeståndsskyldighet - att inteåberopa preskription fram till utgången av en frist om tre månader efterpubliceringen av domen Mulder II. Denna utfästelse avsåg emellertid endast derättigheter som inte var preskriberade vid tidpunkten för dessa skrivelser.
     
     
134. I motsats till vad sökanden har gjort gällande kan denna skriftväxling inte tolkassom en hänvisning till den dom som domstolen skulle meddela till följd av domenMulder II. Genom denna sistnämnda dom avgjordes de frågor som rördeförekomsten av gemenskapens skadeståndsskyldighet. Enligt domslutet återstodendast att bestämma skadeståndets storlek. Institutionernas skrivelser av den 2 ochden 15 maj avsåg således domen Mulder II.
     
     
135. Genom dessa skrivelser avstod institutionerna dessutom från att åberopapreskription för den nämnda perioden. Deras syfte var att med hänsyn till denifrågavarande skriftväxlingen undvika ett omedelbart väckande av talan ("Avprocessekonomiska hänsyn är rådet/kommissionen inte desto mindre villig(t) attavstå från att åberopa preskription..."). Detta var helt i enlighet medinstitutionernas praxis vid denna tidpunkt att skicka likalydande skrivelser till deproducenter som hade vänt sig till dem med begäran om ersättning för skada.
     
     
136. Det gäller således att fastställa verkningarna av institutionernas åtagande, vilketföranledde producenterna att inte väcka talan i utbyte mot åtagandet att inteåberopa preskription.
     
     
137. Det kan inte, som institutionerna har påstått, göras gällande mot sökanden attenbart på grund av att han inte väckte talan inom den i artikel 43 i stadgan angivnafristen, efter utgången av en frist om tre månader räknat från publiceringen avdomen Mulder II, skall preskriptionen åter började löpa vid tidpunkten förskrivelserna den 2 och den 15 maj, som om institutionerna aldrig hade gjort dessaåtaganden. Detta åtagande utgjorde i själva verket en ensidig rättshandling fråninstitutionerna som syftade till att förmå sökanden att inte väcka talan. Svarandenakan således inte åberopa det förhållande att sökanden har valt ett handlingssättsom enbart gynnade dem.
     
     
138. Preskriptionsfristen var därför tills vidare uppskjuten under perioden från och medden 7 maj 1991, det datum då kommissionens skrivelse kom sökanden till handa,till och med den 17 september 1992, det vill säga tre månader räknat frånpubliceringen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 17 juni 1992 avdomslutet i domen Mulder II.
     
     
139. För det andra skall datumet för preskriptionsavbrottet fastställas. Det skall i dettaavseende konstateras att sökanden i en skrivelse till kommissionen den 13 januari1994begärde att denna institution skulle bekräfta att den fortfarande avstod frånatt åberopa preskription fram till publiceringen av den dom som domstolen skullemeddela om ersättningsbeloppet till följd av domen Mulder II. I en skrivelse av den29 mars 1994, som kom sökanden till handa den 5 april samma år, svaradekommissionen att gemenskapen inte var ersättningsskyldig för sökandens förluster.
     
     
140. Eftersom talan väcktes inom två månader från mottagandet av detta svar och dåskrivelsen av den 13 januari 1994 bör anses innefatta en sådan framställning tillinstitutionerna som avses i artikel 43 i stadgan, avbröts preskriptionen vid dettasenare datum.
     
     
141. I enlighet med rättspraxis (se ovan punkt 133) bör den period för vilken ersättningskall utges i mål T-202/94 ta sin början fem år före dagen för preskriptionsavbrottetoch avslutas den 1 februari 1993, då sökanden tilldelades en referenskvantitet.Eftersom preskriptionsfristen emellertid var uppskjuten tills vidare mellan den 7maj 1991 och den 17 september 1992 (se ovan punkt 139), det vill säga under sexmånader och tio dagar, är den period för vilken ersättning skall utges tiden frånoch med den 3 september 1987 till och med den 31 januari 1993.
     
     3. Ersättningsbeloppet
     
     
142. När dessa mål förenades uppmanades parterna att inrikta sig på frågan om detförelåg rätt till skadestånd.
     
     
143. Till följd härav har parterna inte specifikt kunnat yttra sig över skadeståndsbeloppetför den period som förstainstansrätten har fastställt, även om sökandena i sinaansökningar har beräknat det begärda ersättningsbeloppet (se ovan punkterna 35och 37).
     
     
144. Förstainstansrätten uppmanar under dessa omständigheter parterna att, motbakgrund av förevarande dom och de preciseringar som gjordes i domen MulderII beträffande metoden för att beräkna skadan, inom en frist om tolv månaderuppnå en överenskommelse i detta avseende. Skulle en överenskommelse intekomma till stånd skall parterna inom denna frist inge uppgift till förstainstansrättenom sina beloppsmässiga yrkanden.
     
     Rättegångskostnader
     
     
145. Mot bakgrund av vad som har anförts ovan i punkt 145 skall beslut omrättegångskostnader meddelas senare.
     
     På dessa grunder beslutar

     FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
     
     (första avdelningen i utökad sammansättning)

     
     
     följande dom:

     1. Svarandena skall ersätta sökandena för den skada som de har lidit, å enasidan, till följd av tillämpning av rådets förordning (EEG) nr 857/84 av den31 mars 1984 om allmänna tillämpningsföreskrifter för den avgift somavses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68 inom sektorn för mjölk ochmjölkprodukter, kompletterad genom kommissionens förordning (EEG) nr1371/84 av den 16 maj 1984 om tillämpningsföreskrifter för den avgift somavses i artikel 5c i förordning (EEG) nr 804/68, eftersom det i dessaförordningar inte föreskrivs att de producenter som i enlighet med ettåtagande som har gjorts enligt rådets förordning (EEG) nr 1078/77 av den17 maj 1977 om införande av ett bidragssystem för avstående frånsaluförande av mjölk och mjölkprodukter och för omställning avmjölkkobesättningar, inte har levererat mjölk under det referensår som denifrågavarande medlemsstaten har valt skall tilldelas en referenskvantitetoch, å andra sidan, till följd av tillämpning av samma förordning nr 857/84,ändrad genom rådets förordning (EEG) nr 764/89 av den 20 mars 1989,eftersom dess artikel 3a.1 andra strecksatsen utesluter att de som övertagitett bidrag som beviljats med stöd av förordning nr 1078/77 tilldelas ensärskild referenskvantitet.
        
        
     2. Den period för vilken sökandena skall ersättas för den skada de har lidittill följd av tillämpning av förordning nr 857/84 är i mål T-195/94 den 12januari 1989 - den 28 juli 1993 och i mål T-202/94 den 3 september 1987- den 31 januari 1993.
        
        
     3. Parterna skall inom en frist om tolv månader från meddelandet av dennadom underrätta förstainstansrätten om vilka belopp som enligt engemensam överenskommelse skall utbetalas.
        
        
     4. Om en överenskommelse inte träffas skall de inom samma frist underrättaförstainstansrätten om sina beloppsmässiga yrkanden.
        
        
     5. Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.
        

     
     
     

SaggioBriët Kalogeropoulos             Tiili                        Moura Ramos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 december 1997.

H. Jung

A. Saggio

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: tyska.