FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ANTHONY COLLINS
föredraget den 28 september 2023(1)
Mål C‑509/22
Agenzia delle Dogane e dei Monopoli
mot
Girelli Alcool Srl
(begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien))
”Begäran om förhandsavgörande – Beskattning – Punktskatter – Direktiv 2008/118/EG – Artikel 7.4 – Punktskattepliktens inträde – Frisläppande av varor för konsumtion – Undantag från skatteplikt i händelse av att de punktskattepliktiga varorna blivit fullständigt förstörda eller gått oåterkalleligen förlorade inom ramen för ett uppskovsförfarande – Oförutsebara omständigheter – Medgivande från de behöriga myndigheterna i medlemsstaten – Oåterkallelig förlust till följd av ringa oaktsamhet från en anställd hos den godkände upplagshavaren”
Inledning
1. Denna begäran om förhandsavgörande från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) har framställts inom ramen för en vägran av Agenzia delle Dogane e dei Monopoli (Tull- och monopolmyndigheten, Italien) (nedan kallad tullmyndigheten) att bevilja Girelli Alcool Srl (nedan kallat Girelli), ett italienskt bolag som är en godkänd upplagshavare för etylalkohol och bedriver en denaturerings- och förpackningsanläggning, ett undantag från punktskatt för en kvantitet ren etylalkohol som har gått oåterkalleligen förlorad på grund av ett misstag som kan tillskrivas en av Girellis anställda.
2. Den hänskjutande domstolen önskar få vägledning om hur artikel 7.4 i direktiv 2008/118/EG ska tolkas.(2) Den undrar huruvida begreppet ”oförutsebara omständigheter” ska tolkas på samma sätt som begreppet ”force majeure” och huruvida det omfattar en situation där den oåterkalleliga förlusten av punktskattepliktiga varor beror på försumlighet eller ringa oaktsamhet som uppvisats av en anställd hos en godkänd upplagshavare. Den hänskjutande domstolen önskar vidare få klarhet i huruvida den bestämmelsen i den nationella lagstiftningen, där ringa oaktsamhet likställs med oförutsebara omständigheter och force majeure för erhållande av ett undantag från punktskatt, är förenlig med unionsrätten. Avslutningsvis vill den hänskjutande domstolen få klarhet i omfattningen av det medgivande som medlemsstaternas behöriga myndigheter får ge enligt den bestämmelsen.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3. I skälen 8 och 9 i direktiv 2008/118 anges följande:
”(8) För att den inre marknaden ska fungera korrekt krävs fortfarande att begreppet punktskatt, och villkoren för uttag av punktskatt, är desamma i alla medlemsstater, och därför måste det på [EU-nivå] klargöras när punktskattepliktiga varor släpps för konsumtion och vem som är skyldig att betala punktskatten.
(9) Eftersom punktskatt är en skatt på konsumtion av vissa varor bör skatten inte tas ut för punktskattepliktiga varor som under vissa omständigheter förstörts eller gått oåterkalleligen förlorade.”
4. I artikel 1.1 i det direktivet föreskrivs följande:
”I detta direktiv fastställs allmänna regler för punktskatt som direkt eller indirekt drabbar konsumtion av följande varor, nedan kallade punktskattepliktiga varor.
…
b) Alkohol och alkoholdrycker som omfattas av [rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, 1992, s. 21)] och [rådets direktiv 92/84/EEG av den 19 oktober 1992 om tillnärmning av punktskattesatser på alkohol och alkoholdrycker (EGT L 316, 1992, s. 29)].
…”
5. I artikel 2 i direktiv 2008/118 anges följande:
”Punktskattepliktiga varor ska beläggas med punktskatt vid tidpunkten för
a) tillverkningen … inom [Europeiska unionens] territorium,
b) införseln till [Europeiska unionens] territorium.”
6. Kapitel II i direktiv 2008/118, med rubriken ”Skyldighet att betala punktskatt, återbetalning av och undantag från punktskatt”, innehåller avsnitt 1 med rubriken ”Tid och plats för skattskyldighets inträde”, där det i artikel 7 föreskrivs följande:
”1. Skattskyldighet för punktskatt inträder när varan släpps för konsumtion och i den medlemsstat där detta sker.
2. Frisläppande för konsumtion ska vid tillämpningen av detta direktiv anses föreligga vid
a) punktskattepliktiga varors avvikelse, även otillåten, från ett uppskovsförfarande,
b) innehav av punktskattepliktiga varor utanför ramen för ett uppskovsförfarande för vilka punktskatt ännu inte har uppburits enligt gällande [EU-bestämmelser] eller nationell lagstiftning,
c) tillverkning av punktskattepliktiga varor, även otillåten, utanför ramen för ett uppskovsförfarande,
d) import av punktskattepliktiga varor, även otillåten, såvida inte de punktskattepliktiga varorna omedelbart efter importen hänförs till ett uppskovsförfarande.
…
4. Att de punktskattepliktiga varorna blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade inom ramen för ett uppskovsförfarande på grund av varans egen beskaffenhet, oförutsebara omständigheter eller force majeure eller ska, som en följd av de behöriga myndigheternas medgivande, inte betraktas som ett frisläppande för konsumtion.
Vid tillämpningen av detta direktiv ska varor anses vara fullständigt förstörda eller oåterkalleligen ha gått förlorade, om de har gjorts oanvändbara som punktskattepliktiga varor.
Att de punktskattepliktiga varorna i fråga har förstörts fullständigt eller oåterkalleligen gått förlorade ska på ett tillfredsställande sätt kunna påvisas för de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där varorna har förstörts fullständigt eller oåterkalleligen gått förlorade eller, om det inte är möjligt att fastställa var förlusten skett, där den upptäcktes.
5. Varje medlemsstat ska upprätta sina egna bestämmelser och villkor för att fastställa de förluster som det hänvisas till i punkt 4.”
Nationell rätt
7. I artikel 2.2 i decreto legislativo n. 504 – Testo unico delle disposizioni legislative concernenti le imposte sulla produzione e sui consumi e relative sanzioni penali e amministrative (lagstiftningsdekret nr 504, konsoliderad version av lagbestämmelser om skatter på produktion, konsumtion samt om straffrättsliga och administrativa sanktioner på området) av den 26 oktober 1995,(3) i dess lydelse enligt decreto legislativo n. 48 – Attuazione della direttiva 2008/118/CE relativa al regime generale delle accise e che abroga la direttiva 92/12/CEE (lagstiftningsdekret nr 48 om genomförande av direktiv 2008/118/EG om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG) av den 29 mars 2010,(4) föreskrivs att ”punktskatt ska utkrävas vid den tidpunkt då produkten släpps för konsumtion på statens territorium”.
8. Artikel 4.1 i dekret nr 504/1995 har följande lydelse:
”I händelse av att de punktskattepliktiga varorna oåterkalleligen har gått förlorade eller blivit fullständigt förstörda inom ramen för ett uppskovsförfarande beviljas skattebefrielse om den skattskyldiga personen på ett tillfredsställande sätt kan påvisa för skattemyndigheten att varorna har förstörts eller gått förlorade på grund av oförutsebara omständigheter eller force majeure. Med undantag för tobaksvaror likställs händelser på grund av tredje personers eller den skattskyldiga personens ringa oaktsamhet med oförutsebara omständigheter och force majeure.”
9. I artikel 4.5 i dekret nr 504/1995 föreskrivs att ”varor ska anses vara fullständigt förstörda eller oåterkalleligen ha gått förlorade, om de har gjorts oanvändbara som punktskattepliktiga varor”.
Bakgrund till det nationella målet, tolkningsfrågorna och förfarandet vid domstolen
10. I samband med påfyllning av en tank i Girellis anläggning för denaturering av etylalkohol den 26 mars 2014 under överinseende av en tjänsteman från tullmyndigheten läckte det ut ren etylalkohol som spred sig över golvet genom en ventil i tanken som en av Girellis anställda hade glömt att stänga. En del av produkten samlades upp och kunde återvinnas, medan en annan del gick oåterkalleligen förlorad.
11. Den 31 mars 2014 ingav Girelli en begäran till tullmyndigheten, i enlighet med artikel 4.1 i dekret nr 504/1995, om att befrias från punktskatt för den kvantitet ren etylalkohol som hade gått förlorad av en olyckshändelse.
12. Tullmyndigheten avslog den begäran den 5 juni 2014 med motiveringen att förlusten berodde på slarv och oaktsamhet av en anställd på Girelli, och inte på oförutsedda omständigheter eller force majeure.
13. Den 25 juli 2014 inkom Girelli med yttranden till tullmyndigheten där bolaget bestred att punktskatt kunde tas ut på den förlorade kvantiteten ren etylalkohol.
14. Tullmyndigheten avvisade dessa yttranden den 3 oktober 2014 och utfärdade ett beslut om betalning av punktskatt på 17 476,24 euro, vilket Girelli överklagade till Commissione tributaria provinciale di Milano (Provinsskattedomstolen i Milano, Italien). Girelli gjorde bland annat gällande att det inte förelåg någon beskattningsgrundande händelse för punktskatten, eftersom den rena etylalkoholen inte hade frisläppts för konsumtion på grund av att den hade gått oåterkalleligen förlorad. Bolaget hävdade även att den skadevållande händelsen kunde hänföras till oförutsebara omständigheter och, i andra hand, till ”ringa oaktsamhet” eftersom den berodde på att en anställd hade varit tankspridd.
15. Commissione tributaria provinciale di Milano (Provinsskattedomstolen i Milano) biföll Girellis överklagande. Enligt rätten berodde förlusten på ”obestridlig oaktsamhet”, vilken dock inte kan betecknas som ”grov”.
16. Tullmyndigheten överklagade det avgörandet till Commissione tributaria regionale della Lombardia (Regionala skattedomstolen i Lombardiet, Italien), som beslutade att skattebefrielsen skulle beviljas eftersom förlusten av ren etylalkohol var oåterkallelig och berodde på oförutsebara omständigheter.
17. Tullmyndigheten har överklagat denna dom till den hänskjutande domstolen och har, i huvudsak, hävdat att Commissione tributaria regionale della Lombardia (Regionala skattedomstolen i Lombardiet) åsidosatte artikel 4 i dekret nr 504/1995 genom att anse att försumligheten av Girellis anställde omfattades av begreppet ”oförutsebara omständigheter” och att det i den anställdes fall under alla omständigheter var fråga om ”ringa” oaktsamhet.
18. Den hänskjutande domstolen har erinrat om att det i dess praxis har intagits två olika synsätt när det gäller begreppet oförutsebara omständigheter. Enligt det första synsättet, som är av subjektiv karaktär, måste den skattskyldiga personen styrka att det inte har förelegat något vållande från dennes sida och att skadan uppstod på ett sätt som inte kunde förutses eller inte gick att undvika genom att iaktta vederbörlig omsorg med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet. Enligt det andra synsättet, som är av objektiv art, saknar det betydelse huruvida den personen hade agerat omsorgsfullt eller försumligt.
19. Den hänskjutande domstolen har anfört att det följer av EU‑domstolens domar i mål Société Pipeline Méditerranée et Rhône(5) och i mål Latvijas Dzelzceļš(6) att inom området för punktskatter kännetecknas både begreppet ”force majeure” och begreppet ”oförutsebara omständigheter” av ett objektivt rekvisit som hänför sig till onormala omständigheter som ligger utanför den berördes kontroll, och ett subjektivt rekvisit avseende vederbörandes skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sig mot följderna av den onormala händelsen, utan att för den skull göra överdrivna uppoffringar. Det förefaller som om dessa två begrepp har samma kännetecken. Även när det gäller oförutsebara omständigheter måste det föreligga ”onormala och oförutsebara omständigheter, utan [samband med] den godkände [upplagshavaren], vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas av denne”, och ”[v]illkoret att omständigheterna kring sådana förluster skall vara [utan samband med] den godkände [upplagshavaren] begränsar sig inte till omständigheter utanför dennes kontroll i materiell eller fysisk mening, utan åsyftar också omständigheter som objektivt [ligger utanför] den godkände [upplagshavarens] kontroll eller […] utanför dennes ansvarsområde”.(7)
20. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida det undantag från skatteplikt som föreskrivs i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 kan beviljas för det fall den händelse som har lett till att de punktskattepliktiga varorna oåterkalleligen har gått förlorade beror på bristande omsorg, försiktighet eller kunskap från upplagshavarens eller hans eller hennes anställdes sida. Begreppen ”force majeure” och ”oförutsebara omständigheter” är, med hänsyn tagen till deras objektiva och subjektiva rekvisit, inte tillämpliga på fall där det rört sig om ett oaktsamt agerande, särskilt inte ett slarvigt misstag, vilket till sin natur både är förutsebart och kan undvikas.
21. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida begreppet ”oförutsebara omständigheter” skiljer sig från begreppet ”force majeure” när det gäller den grad av omsorg som den berörda personen måste iaktta för att undvika en skadevållande händelse.
22. Den hänskjutande domstolen anser att artikel 4.1 i dekret nr 504/1995, genom att likställa ringa oaktsamhet med ”force majeure” och ”oförutsebara omständigheter”, tycks föreskriva ytterligare en grund för undantag från punktskatt, genom att hänvisa till ett subjektivt kriterium om den omsorg som den berörda personen har iakttagit.
23. Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida uttrycket ”som en följd av de behöriga myndigheternas medgivande” i artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118 kan tolkas på så sätt att medlemsstaterna får fastställa ytterligare allmänna kategorier som ger upphov till undantag från punktskatt. Den hänskjutande domstolen anser att systematiken i den bestämmelsen, som i sin tur hänvisar till ”varans egen beskaffenhet”, ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure”, kan tyda på att det uttrycket har karaktären av en avslutande restbestämmelse. Det hänför sig således till andra specifika händelser, som inte kan fastställas i förväg utan avser särskilda faktiska rekvisit som, i den mån som de blir föremål för en specifik förhandsbedömning av de behöriga myndigheterna, kan motivera att det fattas ett beslut om att produkten ska förstöras. Denna uppfattning bekräftas av den omständigheten att grunder för skattebefrielse, eftersom de utgör undantag från det allmänna skattesystemet, ska ges en restriktiv tolkning samt av användningen av ordet ”omständigheter” i skäl 9 i direktiv 2008/118.
24. Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) beslutade därför att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
”1) Ska begreppet ’oförutsebara omständigheter’, till vilket förluster som uppkommer under ett uppskovsförfarande är hänförliga, i den mening som avses i artikel 7.4 i [direktiv 2008/118], tolkas på så sätt att det, i likhet med force majeure, syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den godkände upplagshavaren, som upplagshavaren inte kunnat undvika trots att denne iakttagit all vederbörlig omsorg och som därför objektivt ligger helt utanför dennes kontroll?
2) Är iakttagandet av vederbörlig omsorg för att undvika den skadevållande händelsen av betydelse för att utesluta ansvar i händelse av oförutsebara omständigheter och i så fall i vilken omfattning?
3) Mot bakgrund av hur de två första frågorna besvaras, är då en bestämmelse såsom artikel 4.1 i [dekret nr 504], där ringa oaktsamhet (av den berörde själv eller av tredje man) likställs med oförutsebara omständigheter och force majeure, förenlig med artikel 7.4 i [direktiv 2008/118], där det inte anges några ytterligare särskilda villkor, särskilt vad gäller den ”oaktsamhet” som visats av den som orsakat skadan eller av den berörde?
4) Kan uttrycket ’eller … som en följd av de behöriga myndigheternas medgivande’, som även det återfinns i artikel 7.4, förstås på så sätt att det syftar på en möjlighet för medlemsstaten att fastställa en ytterligare allmän kategori (så kallad obetydlig oaktsamhet) som kan påverka definitionen av frisläppande för konsumtion i händelse av att varan förstörs eller går förlorad, eller utesluter detta uttryck en sådan möjlighet och ska det tvärtom anses syfta på specifika situationer där medgivande ges från fall till fall eller under alla omständigheter i fördefinierade kategorier av fall enligt objektiva kriterier?”
25. Girelli, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen inkom med skriftliga yttranden. EU-domstolen ställde frågor till Europaparlamentet, rådet och kommissionen för skriftligt besvarande. Dessa institutioner besvarade frågorna inom den föreskrivna tidsfristen. Girelli och kommissionen lade fram muntliga argument och besvarade EU-domstolens frågor vid förhandlingen den 7 juni 2023.
Rättslig bedömning
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning
26. Utan att formellt hävda att begäran om förhandsavgörande ska avvisas har Girelli gjort gällande att tolkningsfrågorna går utanför saken i det nationella målet. Enligt artikel 7.1 i direktiv 2008/118 och artikel 2.2 i dekret nr 504/1995 inträder skattskyldighet för punktskatt när varan släpps för konsumtion. Efter det att den rena etylalkoholen hade läckt ut över golvet i denatureringsanläggningen blev den ”oanvändbar” som punktskattepliktig vara och gick därmed oåterkalleligen förlorad,(8) vilket innebär att den inte under några omständigheter kunde anses ha frisläppts för konsumtion.
27. Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Sådana frågor som rör unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(9)
28. Begäran om förhandsavgörande avser frågan huruvida en oåterkallelig förlust av punktskattepliktiga varor, under de omständigheter som beskrivs däri, kan anses utgöra ett frisläppande för konsumtion i den mening som avses i artikel 7.2 i direktiv 2008/118. I motsats till vad Girelli har hävdat är den omständigheten att punktskattepliktiga varor har blivit fullständigt förstörda eller gått oåterkalleligen förlorade inte nödvändigtvis oförenlig med deras frisläppande för konsumtion. Såsom framgår av skäl 9 i direktiv 2008/118 är det endast ”under vissa omständigheter”, som definieras i artikel 7.4 i direktivet, som ingen skatt kan tas ut för sådana varor som har blivit fullständigt förstörda eller gått oåterkalleligen förlorade. Den hänskjutande domstolen har bett om EU-domstolens hjälp för att få klarhet i huruvida en sådan situation som den som har uppkommit i det nationella målet faller inom ramen för de omständigheterna.
29. Härav följer att tolkningsfrågorna är användbara och relevanta för att avgöra det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen. Jag föreslår därför att EU-domstolen besvarar dem.
Prövning i sak
Den första frågan
30. Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida begreppet ”oförutsebara omständigheter” i artikel 7.4 i direktiv 2008/118, i likhet med begreppet ”force majeure”, ska anses åsyfta onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den godkände upplagshavaren, vars följder, trots iakttagande av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas och som objektivt sett ligger utanför upplagshavarens kontroll eller ansvarsområde.(10)
31. Direktiv 2008/118 innehåller ingen definition av ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure” och det görs heller ingen hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning i det syftet.(11)
32. Girelli tycks i sina skriftliga yttranden stödja sig på artikel 7.5 i direktiv 2008/118 för att hävda att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när de beviljar undantag från punktskatt. Den italienska regeringen och kommissionen har, enligt min mening, med rätta påpekat att hänvisningen till nationella bestämmelser och villkor i den bestämmelsen inte ändrar innebörden av begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure” i artikel 7.4 i direktiv 2008/118.(12) Såsom kommissionen förklarade vid förhandlingen är det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt artikel 7.5 begränsat till kompletterande frågor. Dessa innefattar de formaliteter som ska fullgöras och de tidsfrister som gäller för att ge in en anmälan om förstörelse eller förlust av punktskattepliktiga varor eller för att ge in en ansökan om tillstånd att förstöra sådana varor till de behöriga myndigheterna, eller för att ge in bevis för att styrka att sådan förstörelse eller förlust har skett eller att det föreligger oförutsebara omständigheter eller force majeure.
33. Det synsätt som den italienska regeringen och kommissionen har förespråkat bekräftas i skäl 8 i direktiv 2008/118, där det anges att det krävs att begreppet punktskatt och villkoren för uttag av punktskatt är desamma i alla medlemsstater för att den inre marknaden ska fungera korrekt. I det skälet förklaras även varför artikel 7.2 i direktiv 2008/118 exakt anger när punktskattepliktiga varor ska anses ha frisläppts för konsumtion och följaktligen när skattskyldighet för punktskatt inträder enligt artikel 7.1 i detta. Då betydelsen och räckvidden av begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure” är relevanta faktorer vid fastställandet av punktskattepliktens inträde,(13) är dessa begrepp nödvändigtvis av en självständig karaktär och måste tillämpas enhetligt i hela Europeiska unionen.(14)
34. Härav följer att, i den mån artikel 7.5 i direktiv 2008/118 ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning att bevilja undantag från punktskatt, har det utrymmet ingen betydelse för hur begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure” i artikel 7.4 ska definieras.
35. Domstolen har ännu inte tolkat begreppen ”oförutsebara omständigheter” och ”force majeure” i artikel 7.4 i direktiv 2008/118. I domen i målet SPMR, där en tolkning gjordes av artikel 14.1 första meningen i direktiv 92/12, som var föregångaren till direktiv 2008/118, prövade domstolen begreppet ”force majeure” i samband med punktskatter.(15) Domstolen fann att systematiken och syftet med direktiv 92/12 inte medförde att de grundläggande beståndsdelarna avseende ”force majeure”, såsom de följer av domstolens praxis på andra unionsrättsliga områden,(16) ska tolkas och tillämpas på ett särskilt sätt.(17) Domstolen slog således fast att den definition av force majeure som den hade antagit på dessa andra unionsrättsliga områden även var tillämplig på artikel 14.1 första meningen i direktiv 92/12.(18) Enligt den definitionen, som kan beskrivas som ”sedvanlig”, kräver inte begreppet ”force majeure” att det föreligger en absolut omöjlighet, utan det ska anses åsyfta onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den berörde näringsidkarens kontroll, vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas.(19) Force majeure omfattar således två rekvisit: en objektiv del avseende omständigheternas art – omständigheter som är onormala och inte har samband med den berörde näringsidkaren – och en subjektiv del avseende den berörde näringsidkarens förpliktelse att skydda sig mot onormala händelser genom att vidta lämpliga åtgärder, dock utan överdrivna uppoffringar.(20)
36. Domstolen slog följaktligen fast att en godkänd upplagshavare endast kan göra anspråk på att omfattas av den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 14.1 första meningen i direktiv 92/12 ”om [upplagshavaren] kan påvisa onormala och oförutsebara omständigheter, utanför dennes kontroll, vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas”. Tillämpningen av dessa villkor i det sammanhang som avses i den bestämmelsen får inte leda till att den godkände upplagshavaren åläggs ett strikt ansvar för förluster av varor som omfattas av uppskovsreglerna. Kravet på att omständigheterna kring sådana förluster ska sakna samband med den godkände upplagshavaren är inte begränsat till omständigheter som i konkret eller fysisk mening saknar samband med denne, utan avser även omständigheter ”som objektivt [ligger utanför] den godkände [upplagshavarens] kontroll eller […] utanför dennes ansvarsområde”.(21)
37. Enligt min mening kan de steg i domstolens resonemang som ligger till grund för de slutsatserna överföras till definitionen av begreppet ”force majeure” i den mening som avses i artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118.
38. För det första följer det av skälen 2 och 8 jämförda med artikel 1.1 i direktiv 2008/118 att direktivet har till syfte att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt för punktskattepliktiga varor. Därför innehåller direktivet allmänna regler enligt vilka begreppet punktskatteplikt och villkoren för dess inträde bör vara identiska i alla medlemsstater.(22)
39. För det andra ska punktskattepliktiga varor(23) enligt artikel 2 i direktiv 2008/118 beläggas med punktskatt vid tidpunkten för tillverkningen inom eller införseln till Europeiska unionens territorium. Enligt artikel 7.1 i direktiv 2008/118 inträder skattskyldighet för punktskatten först när varorna släpps fria för konsumtion. Med hänvisning till artikel 7.2 a i direktivet omfattar frisläppande för konsumtion punktskattepliktiga varors avvikelse, även otillåten, från ett uppskovsförfarande.(24)
40. För det tredje följer det av en e contrario-tolkning av artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118 att punktskattepliktiga varor som har blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade inom ramen för ett uppskovsförfarande ska behandlas som ett frisläppande för konsumtion, utom i de situationer som uttömmande anges i den bestämmelsen, vilka innefattar oförutsebara omständigheter eller force majeure.(25)
41. Härav följer att punktskatter, inom ramen för direktiv 2008/118, i regel även ska tas ut för punktskattepliktiga varor under uppskovsförfarande som har blivit fullständigt förstörda eller gått oåterkalleligen förlorade. Såsom kommissionen helt riktigt har angett i sina skriftliga yttranden och i sitt svar på en av domstolens skriftliga frågor, utgör den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 vid förstörelse eller förlust av punktskattepliktiga varor som kan hänföras till bland annat oförutsebara omständigheter eller force majeure ett undantag från denna allmänna bestämmelse som följaktligen ska tolkas restriktivt.(26)
42. Jag anser således att den ”sedvanliga” definition av ”force majeure” som domstolen antog i domen i målet SPMR inom ramen för artikel 14.1 första meningen i direktiv 92/12 – inklusive förtydligandena i punkterna 32 och 33 i den domen(27) – även är tillämplig inom ramen för artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118. Denna ståndpunkt förefaller bekräftas av domstolens konstaterande i domen i målet IMPERIAL TOBACCO BULGARIA att eftersom de relevanta bestämmelserna i direktiv 92/12 i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i direktiv 2008/118, är domstolens praxis avseende det förstnämnda direktivet tillämplig även på det sistnämnda.(28)
43. Den hänskjutande domstolen, den italienska regeringen och kommissionen tycks ha gjort särskilt träffande hänvisningar till domen i målet Latvijas Dzelzceļš vad gäller innebörden och räckvidden av begreppet ”oförutsebara omständigheter” i artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118. Frågan i det målet var huruvida ett läckage av lösningsmedel från en tank, vilket hade orsakats av en tömningsanordning under en cisterntank som inte hade stängts på ett korrekt sätt eller som hade skadats, kunde anses utgöra en oförutsebar omständighet eller force majeure i den mening som avses i artikel 206.1 i förordning nr 2913/92.(29) I sin dom slog EU-domstolen fast att inom tullrätten kännetecknas både begreppet ”force majeure” och begreppet ”oförutsebara omständigheter” av de objektiva och subjektiva rekvisit som beskrivs i punkt 35 i förevarande förslag till avgörande.(30) EU‑domstolen tillskrev således de båda begreppen samma innebörd och fastställde sin ”sedvanliga” definition av force majeure.(31) Det finns inget som motiverar att likställandet, i domen i målet Latvijas Dzelzceļš, av begreppen ”force majeure” och ”oförutsebara omständigheter” i den mening som avses i artikel 206.1 i tullkodexen inte även ska tillämpas på artikel 7.4 första stycket i direktiv 2008/118.(32)
44. Till stöd för denna slutsats vill jag för det första påpeka att båda bestämmelserna har ett liknande innehåll.
45. För det andra konstaterade EU-domstolen i domen i målet Latvijas Dzelzceļš att artikel 206.1 i tullkodexen utgör ett undantag från regeln i artikel 204.1 a i denna kodex, som anger under vilka omständigheter en tullskuld vid import uppkommer, och att begreppen ”force majeure” och ”oförutsebara omständigheter” i den mening som avses i den förstnämnda av dessa bestämmelser därför ska tolkas restriktivt.(33) Båda begreppen kan påverka punktskattepliktens inträde inom ramen för den befrielse från punktskatt som föreskrivs i artikel 7.4 i direktiv 2008/118. Eftersom de utgör ett undantag från en allmän regel ska de därför också tolkas restriktivt.(34)
46. Såsom den italienska regeringen har påpekat i sitt skriftliga yttrande betonade EU-domstolen, i domen i målet Dansk Transport og Logistik,(35) att det finns ”[likheter] mellan tullar och punktskatter i så måtto att skyldigheten att betala dem uppkommer på grund av att varor införs till [Europeiska unionen] och därefter släpps ut på marknaden i medlemsstaterna”. Med hänsyn till dessa likheter och i syfte att göra en enhetlig tolkning av den tillämpliga unionslagstiftningen, ansåg EU‑domstolen att skyldigheten att betala punktskatt ska anses ha upphört under samma omständigheter som en tullskuld upphör.
47. Slutligen framgår det av EU-domstolens praxis på andra unionsrättsliga områden att den inte gör någon tydlig åtskillnad mellan begreppet ”oförutsebara omständigheter” och begreppet ”force majeure”, utan i själva verket behandlar dem som ett och samma begrepp.(36) Såsom generaladvokat Kokott påpekade i sitt förslag till avgörande i målet SPMR(37) prövar domstolen ofta dessa begrepp tillsammans och utan närmare förklaring av skillnaderna mellan dem. I domen i målet RF/kommissionen,(38) som handlade om bestämmelserna om förfarandefrister i artikel 45 i stadgan för Europeiska unionens domstol, fann domstolen exempelvis att ”begreppen ’oförutsebara omständigheter’ och ’force majeure’ … omfattar samma aspekter och har samma rättsliga konsekvenser”. På samma sätt kan det konstateras att domstolen, i de mycket få fall där den har definierat begreppet ”oförutsebara omständigheter” separat, har använt exakt samma ordalydelse som den som domstolen har använt för att definiera begreppet ”force majeure”.(39)
48. Hänvisningen i den första frågan, in fine, till villkoret att omständigheterna ”objektivt förefaller undgå upplagshavarens kontroll” rör det objektiva rekvisitet i begreppet ”oförutsebara omständigheter” och ska tolkas mot bakgrund av punkterna 32 och 33 i domen i målet SPMR, såsom förklaras i punkt 36 i förevarande förslag till avgörande. Jag ser återigen ingen anledning till att slutsatserna i de punkterna, vilka har utvecklats med avseende på begreppet ”force majeure”, inte ska tillämpas på begreppet ”oförutsebara omständigheter”.
49. Mot bakgrund av ovanstående delar jag den italienska regeringens och kommissionens uppfattning att begreppet ”oförutsebara omständigheter” i artikel 7.4 i direktiv 2008/118, liksom begreppet ”force majeure” i den bestämmelsen, ska tolkas så på så sätt att det avser onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den godkände upplagshavaren, vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas.(40) Kravet på att omständigheterna kring sådana förluster ska sakna samband med den godkände upplagshavaren är inte begränsat till omständigheter som i konkret eller fysisk mening ligger utanför dennes kontroll, utan avser även omständigheter som objektivt sett ligger utanför den godkände upplagshavarens kontroll eller ansvarsområde.
Den andra frågan
50. Den andra frågan avser, i huvudsak, huruvida ett erkännande av oförutsedda omständigheter i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 kräver att den godkände upplagshavaren har iakttagit all vederbörlig omsorg för att undvika uppkomsten av skadevållande händelsen.
51. Den italienska regeringen och kommissionen har tolkat denna fråga så, att den avser det subjektiva rekvisitet i begreppet ”oförutsebara omständigheter”. Kommissionen anser således att vad den hänskjutande domstolen vill få klarhet i är huruvida vederbörlig omsorg kan vara relevant med avseende den godkände upplagshavarens förpliktelse att skydda sig mot onormala händelser genom att vidta lämpliga åtgärder utan överdrivna uppoffringar.
52. Ur den synvinkeln delar jag kommissionens uppfattning att domstolens slutsatser i domen i målet SPMR(41) kan tillämpas analogt för att avgöra huruvida det subjektiva rekvisitet var uppfyllt under omständigheterna i förevarande fall. Det framgår av punkt 37 i den domen att även om iakttagandet av tekniska föreskrifter avseende den drift som ska säkerställas kan vara ett nödvändigt villkor för att ett omsorgsfullt agerande ska anses föreligga, förutsätter ett tillräckligt omsorgsfullt agerande dessutom ett kontinuerligt aktivt agerande med inriktning på identifiering och värdering av potentiella risker, liksom förmåga att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att förebygga att sådana risker inträffar.
53. Mot denna bakgrund ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida den godkände upplagshavaren i det nationella målet inte bara hade iakttagit de tekniska föreskrifterna i samband med att tanken fylldes med etylalkohol, utan även hade identifierat och bedömt de potentiella riskerna för läckage med avseende på den mekaniska utrustning som användes för att fylla tanken och hade vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att undvika dessa risker. Vad den sistnämnda punkten beträffar skulle den hänskjutande domstolen, såsom den själv har påpekat, kunna kontrollera huruvida den godkände upplagshavaren hade installerat säkerhetsanordningar för att ventiler inte skulle öppnas vid påfyllnad av tanken. Jag delar den italienska regeringens uppfattning att en sådan förebyggande åtgärd inte skulle ha inneburit en överdriven uppoffring.
54. Det framgår emellertid av den andra tolkningsfrågans ordalydelse och av motiveringen till begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen ska klargöra vilken grad av omsorg som en godkänd upplagshavare ska iaktta, inte så mycket för att skydda sig mot onormala händelser, utan snarare för att förhindra att de över huvud taget inträffar.
55. Tolkad på detta sätt inbegriper den andra frågan både de subjektiva och de objektiva rekvisit som tillsammans utgör oförutsebara omständigheter.
56. I detta hänseende kan en parallell dras till de omständigheter som låg till grund för domen i målet Latvijas Dzelzceļš, som bland annat handlade om huruvida ett läckage av lösningsmedel från en cistern skulle anses utgöra en oförutsebar omständighet eller force majeure. EU-domstolen konstaterade att läckaget, för den händelse att det hade orsakats av att en tömningsanordning inte hade stängts på ett korrekt sätt, inte skulle betraktas som en onormal omständighet som låg utanför kontrollen hos en aktör verksam inom transport av flytande ämnen, utan snarare som en följd av ett åsidosättande av den vederbörliga omsorg som fordras inom denna verksamhet. EU-domstolen ansåg följaktligen att varken de objektiva eller de subjektiva rekvisiten i begreppen ”force majeure” och ”oförutsedda omständigheter”, var uppfyllda.(42)
57. I förevarande fall anser jag att det objektiva rekvisitet för oförutsebara omständigheter inte skulle vara uppfyllt om det skulle visa sig att den oåterkalleliga förlusten av punktskattepliktiga varor berodde på att den godkände upplagshavarens anställde agerat försumligt i sin tjänsteutövning, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. Ett sådant agerande utgör inte en onormal omständighet utan samband med näringsidkaren, och det står klart att det inte kan anses ligga utanför dennes kontroll eller ansvarsområde.
58. När det gäller det subjektiva rekvisitet, som inbegriper en bedömning av den berörda personens agerande, anser jag att avsaknaden av oaktsamhet, oavsett om den anses vara ”ringa” eller anses utgöra försumlighet, är ett nödvändigt villkor för att det ska föreligga oförutsebara omständigheter. Sådana omständigheter föreligger inte när den berörde inte iakttar den omsorg som normalt fordras av personer som bedriver näringsverksamhet.
59. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU‑domstolen ska besvara den andra frågan enligt följande. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att det för att en oförutsebar omständighet ska anses föreligga krävs att den godkände upplagshavaren har iakttagit all vederbörlig omsorg för att undvika den skadevållande händelsen.
Den tredje frågan
60. Genom sin tredje fråga vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken omständigheter som utgör ringa oaktsamhet, oavsett om de kan tillskrivas den betalningsskyldige eller en tredje part, ska likställas med oförutsebara omständigheter och force majeure.
61. Det följer av min analys av den första och den andra frågan att försumlighet eller oaktsamhet som kan betraktas som ”ringa” och som kan tillskrivas näringsidkaren i fråga eller någon av dennes anställda, inte utgör oförutsebara omständigheter eller force majeure i den mening som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118. Ringa oaktsamhet som begås av en tredje part och inte av den betalningsskyldige eller någon av dennes anställda kan endast utgöra oförutsebara omständigheter eller force majeure i den mening som avses i den bestämmelse i den mån som de objektiva och subjektiva rekvisit som är kännetecknande för dessa två begrepp förelåg.
62. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 innehåller i detta sammanhang en uttömmande förteckning över de omständigheter under vilka fullständig förstörelse eller oåterkallelig förlust av punktskattepliktiga varor inom ramen för ett uppskovsförfarande inte ska betraktas som ett frisläppande för konsumtion och därmed inte innebär att punktskatt ska tas ut. Den bestämmelsen hänför sig inte till ringa oaktsamhet. Såsom kommissionen har angett i sitt svar på en skriftlig fråga från EU‑domstolen, har begränsningen av undantaget från punktskatt till de tre omständigheter som beskrivs i den bestämmelsen sin förklaring i att direktiv 2008/118 bland annat syftar till att förhindra bedrägeri och missbruk. Unionslagstiftaren ansåg att de omständigheter som anges i den bestämmelsen grundade sig på en presumtion som uteslöt varje risk för bedrägeri eller missbruk. Den presumtionen kan inte tillämpas när det är fråga om ringa oaktsamhet, oavsett om den kan tillskrivas den betalningsskyldige eller en tredje part.
63. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 måste ges en restriktiv tolkning, eftersom den avviker från den allmänna regeln att punktskatter även ska tas ut för punktskattepliktiga varor inom ramen för ett uppskovsförfarande som har blivit fullständigt förstörda eller gått oåterkalleligen förlorade.(43) Av detta följer att medlemsstaterna inte kan lägga till skäl för undantag från punktskatt som inte finns med i den bestämmelsen. Om medlemsstaterna fick göra detta skulle det syfte som anges i skäl 8 i direktivet undergrävas, nämligen att begreppet punktskatt och villkoren för uttag av punktskatt måste vara desamma i alla medlemsstater för att den inre marknaden ska fungera korrekt, såsom den italienska regeringen tycks ha medgett i sitt skriftliga yttrande.
64. Jag föreslår därför att EU-domstolen ska besvara den tredje frågan enligt följande. Artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken omständigheter som utgör ringa oaktsamhet ska likställas med oförutsebara omständigheter och force majeure.
Den fjärde frågan
65. Den fjärde frågan avser huruvida uttrycket ”som en följd av de behöriga myndigheternas medgivande” i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att medlemsstaterna får lägga till en allmän omständighet som grundar sig på ringa oaktsamhet till dem som fastställs i den bestämmelsen, enligt vilken fullständig förstörelse eller oåterkallelig förlust av punktskattepliktiga varor inte utgör ett frisläppande för konsumtion.
66. Jag delar den italienska regeringens och kommissionens uppfattning att det aktuella uttrycket ska tolkas på så sätt att det avser en möjlighet för de behöriga nationella myndigheterna att godta förstörelse av punktskattepliktiga varor från fall till fall, när särskilda villkor eller krav motiverar ett undantag från punktskatt. Ordet ”medgivande”, sett i sitt sammanhang, hänför sig närmare bestämt till de myndigheternas rätt att lämna medgivanden i enskilda fall. Det innebär ingen möjlighet för medlemsstaterna att lagstiftningsvägen införa ytterligare omständigheter än de som föreskrivs i artikel 7.4 i direktiv 2008/118.
67. Att det aktuella uttrycket inleds med orden ”som en följd av” gör det dessutom tydligt att ett medgivande, såsom kommissionen med rätta har påpekat, måste ges före den händelse som det ger tillstånd till. På grund av sin natur kan oförutsebara omständigheter, såsom oåterkallelig förlust av punktskattepliktiga varor, inte bli föremål för ett förhandstillstånd.
68. Såsom förklaras i punkt 63 i förevarande förslag till avgörande skulle medlemsstaterna, om de genom sådana medgivanden som avses i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 tilläts att möjliggöra ytterligare allmänna omständigheter där fullständig förstörelse eller oåterkallelig förlust inte anses utgöra ett frisläppande för konsumtion, kunna fastställa villkoren för punktskattepliktens inträde på egen hand, vilket skulle undergräva det harmoniseringsmål som anges i skäl 8 i direktiv 2008/118. En sådan möjlighet skulle dessutom strida mot principen att en undantagsbestämmelse, såsom artikel 7.4 i direktiv 2008/118, ska tolkas restriktivt.
69. Av det ovan anförda följer att artikel 7.4 i direktiv 2008/118 ska tolkas på så sätt att uttrycket ”som en följd av de behöriga myndigheternas medgivande” inte innebär att medlemsstaterna får lägga till en allmän omständighet som grundar sig på ringa oaktsamhet till de omständigheter där fullständig förstörelse eller oåterkallelig förlust av punktskattepliktiga varor inte anses utgöra ett frisläppande för konsumtion.
Avslutande anmärkningar
70. I sina skriftliga yttranden har Girelli betonat att det, i förevarande fall, är ostridigt att den etylalkohol som hade läckt ut över golvet i denatureringsanläggningen på grund av ett misstag som begicks av en av bolagets anställda hade gått oåterkalleligen förlorad och inte längre kunde frisläppas för konsumtion. Eftersom en tulltjänsteman befann sig på platsen när händelsen inträffade och registrerade incidenten i en rapport fanns det ingen risk för bedrägeri eller missbruk.
71. Det kan kännas frestande att fråga sig huruvida det är förenligt med proportionalitetsprincipen att det i direktiv 2008/118 inte föreskrivs något undantag från punktskattepliktens inträde i en sådan situation, såsom framgår av de svar som jag har föreslagit på de fyra tolkningsfrågorna.
72. Den frågan är enligt min mening inte föremål för EU-domstolens prövning i det nu aktuella målet.
73. Förhandsavgörandet har begärts för att få klarhet i tolkningen, och inte giltigheten, av artikel 7.4 i direktiv 2008/118. Inom ramen för fördelningen av uppgifter mellan de nationella domstolarna och EU‑domstolen enligt artikel 267 FEUF, ankommer det på de förstnämnda att bedöma relevansen av de frågor som ställs. EU‑domstolen får dock, bland alla de omständigheter som den nationella domstolen har redogjort för, identifiera de delar av unionsrätten som med hänsyn till föremålet för tvisten kräver tolkning eller bedömning av giltigheten.(44) De tvivel som en hänskjutande domstol kan ge uttryck för vad gäller giltigheten av en EU-rättsakt, eller den omständigheten att en sådan fråga har uppkommit i det nationella målet, utgör omständigheter som domstolen kan beakta vid sin bedömning av huruvida den ex officio ska pröva giltigheten av en rättsakt som den hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av.(45)
74. Det framgår inte av beslutet om hänskjutande att parterna i det nationella målet har för avsikt att bestrida giltigheten av direktiv 2008/118. Den hänskjutande domstolen har inte heller uttalat sig i den frågan. Under dessa omständigheter anser jag att det saknas anledning för EU‑domstolen att pröva frågan.
75. Hursomhelst delar jag kommissionens uppfattning att proportionalitetsprincipen inte åsidosätts genom att det i direktiv 2008/118 inte föreskrivs något undantag från punktskattepliktens inträde i en sådan situation som den som beskrivs i punkt 70 i förevarande förslag till avgörande.
76. Jag anser att det alltid är motiverat att behandla oåterkallelig förlust av punktskattepliktiga varor inom ramen för ett uppskovsförfarande till följd av försumlighet från en godkänd upplagshavare eller någon av dennes anställda som ett frisläppande för konsumtion, mot bakgrund av det legitima målet att på EU-nivå fastställa alla villkor för punktskattepliktens inträde för att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt. Jag anser även att sådan behandling inte går utöver vad som är lämpligt och nödvändigt för att uppnå det målet. Såsom kommissionen har anfört både i sitt svar på en skriftlig fråga från EU-domstolen och vid förhandlingen kan det förhållandet att punktskatteplikten inte inträder under sådana förhållanden äventyra hela beskattningssystemet och uppbörden av punktskatter genom att det tillåts att betalning av punktskatter kringgås.
77. Hänsyn måste tas till den omständigheten att det i artikel 7.4 i direktiv 2008/118 också görs en tydlig åtskillnad mellan oåterkalleliga förluster som medför att punktskatt ska tas ut och sådana som i undantagsfall ger upphov till ett undantag. Därigenom begränsar bestämmelsen de risker som de näringsidkare som ansvarar för genomförandet av uppskovsförfaranden frivilligt tar. I förevarande fall anser jag att lagstiftningen är tillräckligt tydlig för att godkända upplagshavare ska kunna fastställa arten och omfattningen av de risker – inbegripet eventuella förluster till följd av försumlighet – som de tar på sig inom ramen för den särskilda ordning som de omfattas av och som de således kan välja att försäkra sig mot.(46)
78. Slutligen framhöll kommissionen, i sitt svar på en av domstolens skriftliga frågor och vid förhandlingen, att den behöriga nationella myndigheten, i ett sådant mycket specifikt fall som det som beskrivs i punkt 70 i förevarande förslag till avgörande, kan fatta beslut om att bevilja undantag från punktskatt efter det att en oåterkallelig förlust har inträffat. Enligt min mening finns det ingen rättslig grund för att bevilja ett sådant undantag. När kommissionen fick frågor om detta under förhandlingen kunde den inte ange någon rättslig grund för sin ståndpunkt.(47) En sådan möjlighet skulle under alla omständigheter stå i uppenbar strid med det harmoniseringsmål som eftersträvas med direktiv 2008/118 och det därav följande kravet att tolka artikel 7.4 restriktivt.
Förslag till avgörande
79. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) har ställt på följande sätt:
1) Artikel 7.4 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG
ska tolkas på så sätt att begreppet ”oförutsebara omständigheter” i den bestämmelsen, i likhet med force majeure, syftar på onormala och oförutsebara omständigheter utan samband med den godkände upplagshavaren, vars följder, trots iakttagandet av all vederbörlig omsorg, inte hade kunnat undvikas. Kravet på att omständigheterna kring sådana förluster ska sakna samband med den godkände upplagshavaren är inte begränsat till omständigheter som i konkret eller fysisk mening ligger utanför dennes kontroll, utan avser även omständigheter som objektivt sett ligger utanför den godkände upplagshavarens kontroll eller ansvarsområde.
2) Artikel 7.4 i direktiv 2008/118
ska tolkas på så sätt att ett erkännande av oförutsebara omständigheter kräver att den godkände upplagshavaren har iakttagit all vederbörlig omsorg för att undvika den skadevållande händelsen.
3) Artikel 7.4 i direktiv 2008/118
ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken omständigheter som utgör ringa oaktsamhet ska likställas med oförutsebara omständigheter och force majeure.
4) Artikel 7.4 i direktiv 2008/118
ska tolkas på så sätt att uttrycket ”som en följd av de behöriga myndigheternas medgivande” i den bestämmelsen inte innebär att medlemsstaterna får lägga till en allmän omständighet som grundar sig på en ringa oaktsamhet till de omständigheter under vilka fullständig förstörelse eller oåterkallelig förlust av punktskattepliktiga varor inte anses utgöra ett frisläppande för konsumtion.