DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 23 december 2015 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EG) nr 44/2001 – Domstols behörighet vid konsumenttvister – Artiklarna 15.1 c och 16.1 – Begreppet 'kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet riktad till den medlemsstat där konsumenten har hemvist’ – Sysslomannaavtal som syftar till att uppnå det ekonomiska syftet med ett tidigare förmedlingsavtal som ingåtts inom ramen för en kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet ’riktad till’ den medlemsstat där konsumenten har hemvist – Nära samband”
I mål C‑297/14,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 15 maj 2014, som inkom till domstolen den 17 juni 2014, i målet
Rüdiger Hobohm
mot
Benedikt Kampik Ltd & Co. KG,
Benedikt Aloysius Kampik,
Mar Mediterraneo Werbe- und Vertriebsgesellschaft für Immobilien SL,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på tredje avdelningen, tillika tillförordnad ordförande på fjärde avdelningen, L. Bay Larsen, samt domarna J. Malenovský, M. Safjan (referent), A. Prechal och K. Jürimäe,
generaladvokat: P. Cruz Villalón,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Palatiello, avvocato dello Stato,
– Portugals regering, genom L. Inez Fernandes och A. Fonseca Santos, båda i egenskap av ombud,
– Schweiz regering, genom M. Jametti, i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom A.-M. Rouchaud-Joët och W. Bogensberger, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 8 september 2015 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.1 c jämförd med artikel 16.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Rüdiger Hobohm, med hemvist i Tyskland, och Benedikt Kampik Ltd & Co. KG, Benedikt Kampik och Mar Mediterraneo Werbe- und Vertriebsgesellschaft für Immobilien SL, samtliga med hemvist i Spanien, angående återbetalning av belopp som Rüdiger Hobohm ställt till Benedikt Kampiks förfogande.
Tillämpliga bestämmelser
Förordning nr 44/2001
3 Det framgår av skäl 2 i förordning nr 44/2001 att förordningens syfte är att, för att den inre marknaden ska fungera väl, införa ”bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”.
4 I skälen 11–13, 15 och 19 i förordningen anges följande:
”(11) Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning. I fråga om juridiska personer bör hemvisten definieras autonomt så att de gemensamma reglerna blir klara och behörighetskonflikter kan undvikas.
(12) Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.
(13) Vid försäkrings-, konsument- och anställningsavtal bör den svagare parten skyddas genom behörighetsbestämmelser som är förmånligare för dennes intressen än de allmänna bestämmelserna.
…
(15) För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. …
(19) Kontinuiteten mellan [konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30) (nedan kallad Brysselkonventionen)] och denna förordning bör säkerställas, och övergångsbestämmelser bör därför införas. Likaså måste kontinuitet råda när det gäller [Europeiska unionens domstols] tolkning av bestämmelserna i Brysselkonventionen … .”
5 Behörighetsreglerna i förordningen återfinns i kapitel II. Avsnitt 1 i detta kapitel, som har rubriken ”Allmänna bestämmelser”, innefattar bland annat artiklarna 2 och 3, medan avsnitt 4 i samma kapitel rör behörighet vid konsumenttvister och består av artiklarna 15–17.
6 I artikel 2.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs att ”[o]m inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap”.
7 Artikel 3.1 i förordningen har följande lydelse:
”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”
8 Artikel 15.1 c i samma förordning föreskriver följande:
”Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten, om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5.5, bestämmelserna i detta avsnitt
…
c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.”
9 Artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 har följande lydelse:
”Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller vid domstolen i den ort där konsumenten har hemvist.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
10 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Benedikt Kampik, som bedriver sin yrkesverksamhet i Spanien, under år 2005 fungerade som mellanman mellan Rüdiger Hobohm och Kampik Immobilien KG vid förvärv av en lägenhet (nedan kallat förmedlingsavtalet) i en semesteranläggning i Denia (Spanien), som skulle uppföras av ett tyskt byggföretag.
11 Lägenheterna i denna semesteranläggning salufördes, bland annat i Tyskland, genom ett prospekt på tyska.
12 Den 17 juni 2006 ingick byggföretaget, i egenskap av säljare, och Rüdiger Hobohm och hans hustru (nedan kallade makarna Hobohm), i egenskap av köpare, avtal om köp av den lägenhet i Denia som avses i förmedlingsavtalet (nedan kallat köpeavtalet).
13 Efter det att makarna Hobohm hade erlagt de två första delbetalningarna av köpeskillingen för lägenheten vilka uppgick till ett belopp av 62 490 euro, hamnade byggföretaget år 2008 i ekonomiska svårigheter som innebar en risk för att semesteranläggningen inte skulle kunna färdigställas.
14 Benedikt Kampik erbjöd då Rüdiger Hobohm att se till att lägenheten blev inflyttningsklar. Makarna Hobohm reste till Spanien och utfärdade genom notarius publicus en fullmakt för Benedikt Kampik för tillvaratagande av deras intressen med avseende på köpeavtalet (nedan kallat sysslomannaavtalet).
15 Rüdiger Hobohm överlät en innehavarcheck på 27 647 euro till Benedikt Kampik, vilket utgjorde en del av den tredje delbetalningen av köpeskillingen för lägenheten, och Benedikt Kampik löste in checken på Mar Mediterraneo Werbe- und Vertriebsgesellschaft für Immobilien SL:s konto. År 2009 överförde Rüdiger Hobohm ytterligare 1 448,72 euro till Benedikt Kampik.
16 I samband med byggfirmans konkurs blev parterna oense och makarna Hobohm återkallade Benedikt Kampiks fullmakt.
17 Rüdiger Hobohm väckte talan vid Landgericht Stade (regionala domstolen i Stade, Tyskland), i vars domkrets han har hemvist, och begärde återbetalning av de belopp som han utgett till Benedikt Kampik. Den avvisade genom beslut av den 21 september 2011 talan på grund av att tysk domsrätt saknades i målet.
18 Rüdiger Hobohm överklagade avvisningsbeslutet till Oberlandesgericht Celle (regionala överdomstolen i Celle, Tyskland), som fastställde detta genom beslut av den 18 juli 2012. Den fann att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 inte var tillämplig och att domstolen i Rüdiger Hobohms hemvistort inte var behörigt forum, eftersom sysslomannaavtalet inte kunde kopplas direkt till Benedikt Kampiks fastighetsmäklarverksamhet ”riktad till” Tyskland i den mening som avses i den bestämmelsen.
19 Rüdiger Hobohm överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Bundesgerichtshof (federala högsta domstolen). Denna anser att Benedikt Kampiks verksamhet som fastighetsmäklare i Spanien var ”riktad till” Tyskland i den mening som avses i artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, eftersom vissa omständigheter som vittnar om att verksamheten ”riktas till” konsumentens hemviststat, såsom de som domstolen nämnde i sin dom Pammer och Hotel Alpenhof (C‑585/08 och C‑144/09, EU:C:2010:740), föreligger i det nu aktuella fallet. Dessa omständigheter är bland annat för det första att Benedikt Kampik erbjöd sina tjänster på internet genom en tyskspråkig webbplats under toppdomänen ”com”, för det andra att den webbplatsen angav en mejladress för kontakt som låg på en server under toppdomänen ”de”, för det tredje att Benedikt Kampiks verksamhet kunde kontaktas via ett telefonnummer i Berlin och för det fjärde att Benedikt Kampik i sin verksamhet använde sig av prospekt på tyska. Förmedlingsavtalet uppfyller därmed villkoren för att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig, eftersom det ingicks som ett led i Benedikt Kampiks verksamhet ”riktad till” Rüdiger Hobohms hemvistmedlemsstat. Däremot uppfyller sysslomannaavtalet, som Rüdiger Hobohm grundar sina krav på, enligt den hänskjutande domstolen inte – om det betraktas isolerat – villkoren för att nämnda artikel 15.1 c ska tillämpas, eftersom det avtalet inte faller inom ramen för en sådan verksamhet.
20 Den hänskjutande domstolen har dock påpekat att det finns ett avgörande innehållsmässigt samband mellan Benedikt Kampiks fastighetsmäklarverksamhet ”riktad till” Tyskland och ingåendet av sysslomannaavtalet. Den verksamheten ledde nämligen till att makarna Hobohm år 2005 och år 2006 ingick förmedlingsavtalet och köpeavtalet. Om de avtalen inte hade ingåtts, skulle inte heller sysslomannaavtalet – som ligger till grund för Rüdiger Hobohms krav och som var tänkt att lösa problemen med fullgörandet av köpeavtalet – ha ingåtts. Enligt den hänskjutande domstolen har det ekonomiska syftet med förmedlingsavtalet, som var att makarna Hobohm faktiskt skulle kunna tillträda den lägenhet de förvärvat via mellanmannen, emellertid inte uppnåtts, även om parternas skyldigheter enligt förmedlingsavtalet förvisso var uppfyllda i och med att köpeavtalet ingicks.
21 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Kan en konsument enligt andra alternativet i artikel 15.1 c, jämförd med andra alternativet i artikel 16.1 i rådets förordning nr 44/2001, vid domstolen i sin hemvistort väcka talan mot sin avtalspart, som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, om det avtal som ligger till grund för talan visserligen inte direkt faller inom ramen för en sådan verksamhet som riktas till den medlemsstat där konsumenten har hemvist, men avsikten med avtalet emellertid är att förverkliga det ekonomiska syftet med ett annat, mellan parterna tidigare ingånget och redan fullgjort, avtal som omfattas av ovannämnda bestämmelser?”
Prövning av tolkningsfrågan
22 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, som avser avtal som ingås inom ramen för en affärsverksamhet eller yrkesverksamhet som en näringsidkare ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, jämförd med artikel 16.1 i samma förordning, ska tolkas på så sätt att den kan tillämpas på ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare vilket inte som sådant hör till den kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet som näringsidkaren ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, men vilket har ett samband med ett avtal som ingåtts tidigare mellan samma parter inom ramen för en sådan verksamhet.
23 Domstolen vill inledningsvis påpeka att för att hemvistforum enligt artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 ska kunna tillämpas, måste villkoren för tillämpning av artikel 15.1 i förordningen vara uppfyllda.
24 Domstolen har slagit fast att artikel 15.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig om tre villkor är uppfyllda. För det första ska en avtalspart ha ställning som konsument som handlar i ett sammanhang som kan anses ligga utanför dennes affärs- eller yrkesverksamhet. För det andra ska det rent faktiskt ha ingåtts ett avtal mellan en sådan konsument och en näringsidkare. För det tredje ska avtalet falla in under en av de kategorier som anges i artikel 15.1 a–c. Dessa villkor är kumulativa, vilket innebär att om ett av dem inte är uppfyllt så kan behörigheten inte fastställas enligt reglerna om behörighet vid konsumenttvister (se dom Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
25 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att det första villkoret är uppfyllt i detta fall. Makarna Hobohm har inte handlat inom ramen för en kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet, utan i egenskap av privata slutkonsumenter (se, för ett liknande resonemang, dom Vapenik, C‑508/12, EU:C:2013:790, punkt 28).
26 Vad gäller det andra villkoret är det utrett att makarna Hobohm och Benedikt Kampik faktiskt ingick sysslomannaavtalet år 2008.
27 Vad gäller det tredje villkoret framgår det av lydelsen av artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 att för att avtalet ska omfattas av denna bestämmelse under de aktuella omständigheterna måste två förutsättningar föreligga. För det första måste näringsidkaren bedriva sin kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet i konsumentens hemvistmedlemsstat eller, på något sätt, rikta verksamheten till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten. För det andra måste avtalet falla inom ramen för denna verksamhet. De tvivel som den hänskjutande domstolen har uttryckt gäller den del av bestämmelsen som föreskriver att avtalet ska ha ingåtts inom ramen för en kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet som en näringsidkare ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat.
28 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att förmedlingsavtalet visserligen föll inom den fastighetsmäklarverksamhet som Benedikt Kampik ”riktade till” Tyskland, men att detsamma inte gällde sysslomannaavtalet betraktat för sig. Den hänskjutande domstolen anser dock att det finns ett samband mellan förmedlingsavtalet och sysslomannaavtalet, baserat på att de båda avtalen har samma ekonomiska syfte, vilket skulle motivera att sysslomannaavtalet ändå omfattas av tillämpningsområdet för artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, i likhet med förmedlingsavtalet.
29 EU-domstolen ska därför, med hänsyn till artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 och till förordningens syften, pröva huruvida den omständigheten att det finns ett samband mellan avtal såsom de i det nationella målet kan innebära att sysslomannaavtalet faller inom den verksamhet som Benedikt Kampik ”riktat till” Tyskland och, om så är fallet, hur detta samband måste se ut.
30 Som följer av skälen 11, 13 och 15 i förordning nr 44/2001 syftar förordningen bland annat till att åstadkomma förutsebara behörighetsregler, skydda konsumenterna och minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater.
31 Vad gäller konsumentskyddsaspekten framgår det av domstolens praxis rörande det särskilda system som inrättades genom Brysselkonventionen – en praxis som kan överföras på motsvarande bestämmelser i förordning nr 44/2001 – att systemet har till syfte att på ett ändamålsenligt sätt skydda konsumenten, som måste anses vara ekonomiskt svagare och mindre erfaren i rättsliga angelägenheter än motparten, som är näringsidkare (se, för ett liknande resonemang, dom Česká spořitelna, C‑419/11, EU:C:2013:165, punkt 33 och där angiven rättspraxis, och dom Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 21 och där angiven rättspraxis).
32 Artikel 15.1 i förordning nr 44/2001 utgör dock ett undantag från såväl den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i förordningen, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, som den särskilda behörighetsregeln i fråga om avtal i artikel 5 led 1 i denna förordning, enligt vilken domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser är behörig. Artikel 15.1 i förordningen ska således tolkas restriktivt (dom Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 28 och där angiven rättspraxis). Det följer också av domstolens praxis att även om artikel 15.1 c visserligen syftar till att skydda konsumenterna, innebär inte detta att skyddet är absolut (se dom Mühlleitner, C‑190/11, EU:C:2012:542, punkt 33).
33 Mot bakgrund av de syften som nämnts i punkt 30 ovan och med hänsyn till att forumregeln om konsumentens hemvist i artikel 16.1 i förordning nr 44/2001 utgör ett undantag, finner domstolen att artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 kan tillämpas på ett avtal såsom sysslomannaavtalet i det nationella målet, om det har ett nära samband med ett avtal såsom förmedlingsavtalet.
34 Vad gäller frågan huruvida det föreligger omständigheter som utgör ett sådant nära samband, framgår det av begäran om förhandsavgörande att det ekonomiska syftet med förmedlingsavtalet på grund av byggföretagets konkurs inte hade kunnat uppnås, det vill säga att makarna Hobohm faktiskt skulle kunna använda den lägenhet de förvärvat med hjälp av fastighetsmäklarverksamheten ”riktad till” deras hemvistmedlemsstat. Det var just för att åtgärda den situationen – att makarna Hobohm, i egenskap av konsumenter, inte kunde uppnå det ekonomiska syfte som hade motiverat dem att ta del av de tjänster som näringsidkaren, Benedikt Kampik, erbjöd i sin verksamhet – som de ingick sysslomannaavtalet. Avsikten med det avtalet var alltså att uppnå det konkreta ekonomiska syftet med förmedlingsavtalet.
35 Av detta följer att sysslomannaavtalet, även om det inte som sådant faller inom den kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet som näringsidkaren ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, ändå ingicks i den direkta förlängningen av denna verksamhet och kompletterar förmedlingsavtalet, i det att avsikten med sysslomannaavtalet är att uppnå det ekonomiska syftet med förmedlingsavtalet.
36 Det finns förvisso ingen direkt rättslig koppling mellan förmedlingsavtalet och sysslomannaavtalet. Domstolen konstaterar dock att det finns ett ekonomiskt samband mellan de båda avtalen. Det sambandet består i det ekonomiska syftet med förmedlingsavtalet, det vill säga att faktiskt kunna utnyttja lägenheten, vilket äventyrades till följd av byggföretagets konkurs. Eftersom slutarbetet inte hade utförts såsom överenskommits mellan parterna enligt sysslomannaavtalet, blev detta faktiska nyttjande omöjligt.
37 När den nationella domstolen gör sin helhetsbedömning av de omständigheter under vilka sysslomannaavtalet ingicks och därvid prövar huruvida det föreligger ett nära samband mellan förmedlingsavtalet och sysslomannaavtalet, ska den beakta de omständigheter som gör att ett sådant samband ska anses föreligga. Sådana omständigheter kan vara bland annat att parterna i båda avtalen rättsligt eller faktiskt är desamma, att det ekonomiska syftet med avtalen rörande samma konkreta fråga är detsamma och att sysslomannaavtalet kompletterar förmedlingsavtalet, i det att avsikten med det förra är att uppnå det ekonomiska syftet med det senare.
38 Dessa omständigheter ska beaktas av den nationella domstolen när den beslutar huruvida artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001 är tillämplig på sysslomannaavtalet (se, analogt, dom Emrek, C‑218/12, EU:C:2013:666, punkt 31).
39 Det kan tilläggas, vad gäller behörighetsreglernas förutsebarhet, som nämns i skäl 11 i förordning nr 44/2001, att under sådana omständigheter som i förevarande mål är konsumentens hemvistforum behörigt att pröva en tvist om ett förmedlingsavtal som ingår i näringsidkarens verksamhet ”riktad till” konsumentens hemvistmedlemsstat. Om näringsidkaren föreslår att samma konsument ska ingå ett nytt avtal med denne med väsentligen samma ekonomiska syfte som det första avtalet, och ett sådant avtal eventuellt också ingås, har näringsidkaren rimligen att räkna med att båda avtalen omfattas av samma regler om domstols behörighet.
40 Av vad som anförts följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 15.1 c i förordning nr 44/2001, som avser avtal som ingås inom ramen för en affärsverksamhet eller yrkesverksamhet som en näringsidkare ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, jämförd med artikel 16.1 i samma förordning, ska tolkas på så sätt att den kan tillämpas på ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare vilket inte som sådant faller inom den kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet som näringsidkaren ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, men vilket har ett nära samband med det avtal som ingåtts tidigare mellan samma parter inom ramen för en sådan verksamhet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om omständigheterna är sådana att ett nära samband föreligger, såsom att parterna i båda avtalen rättsligt eller faktiskt är desamma, att det ekonomiska syftet med avtalen rörande samma konkreta fråga är detsamma och att det andra avtalet kompletterar det första, i det att avsikten med det förra är att uppnå det ekonomiska syftet med det senare.
Rättegångskostnader
41 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
Artikel 15.1 c i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som avser avtal som ingås inom ramen för en affärsverksamhet eller yrkesverksamhet som en näringsidkare ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, jämförd med artikel 16.1 i samma förordning, ska tolkas på så sätt att den kan tillämpas på ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare vilket inte som sådant faller inom den kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet som näringsidkaren ”riktar till” konsumentens hemvistmedlemsstat, men vilket har ett nära samband med ett avtal som ingåtts tidigare mellan samma parter inom ramen för en sådan verksamhet. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om omständigheterna är sådana att ett nära samband föreligger, såsom att parterna i båda avtalen rättsligt eller faktiskt är desamma, att det ekonomiska syftet med avtalen rörande samma konkreta sak är detsamma och att det andra avtalet kompletterar det första, i det att avsikten med det förra är att uppnå det ekonomiska syftet med det senare.
Underskrifter