Mål T‑303/08

Tresplain Investments Ltd

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsfigurmärket Golden Elephant Brand – Det nationella icke-registrerade figurmärket GOLDEN ELEPHANT – Relativt registreringshinder – Hänvisning till nationell lagstiftning som är tillämplig på det äldre varumärket – System avseende rättsliga åtgärder inom common law-systemet på grund av snyltning (action for passing off) – Artikel 74.1 i förordning (EG) nr 40/94 (nu artikel 76.1 i förordning (EG) nr 207/2009) – Artikel 73 i förordning nr 40/94 (nu artikel 75 i förordning nr 207/2009) – Artikel 8.4 och artikel 52.1 c i förordning nr 40/94 (nu artikel 8.4 och artikel 53.1 c i förordning nr 207/2009) – Nya grunder – Artikel 48.2 i rättegångsreglerna”

Sammanfattning av domen

1.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Rättsliga grunder som inte anges i ansökan – Generell hänvisning till andra inlagor – Avvisning

(Domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artiklarna 44.1 och 48.2)

2.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 73)

3.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Prövning av sakförhållandena på eget initiativ – Ogiltighetsförfarande – Prövning av enbart de åberopade grunderna – Harmoniseringsbyråns prövning av om de åberopade faktiska omständigheterna föreligger och av den åberopade bevisningens bevisvärde

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 74.1)

4.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Beslut angående överklagandet – Iakttagande av rätten till försvar – Principens räckvidd

(Rådets förordning nr 40/94, artikel 73)

5.      Gemenskapsvarumärke – Avstående, upphävande och ogiltighet – Relativa ogiltighetsgrunder – Förekomsten av en äldre rättighet i den mening som avses i artikel 8.4 i förordning nr 40/94 – Villkor

(Rådets förordning nr 40/94, artiklarna 8.4 och 52.1 c)

6.      Förfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Villkor – Grunder som stöds av omständigheter som framkommit under rättegången

(Tribunalens rättegångsregler, artikel 48.2)

1.      Enligt artikel 21 i domstolens stadga och artiklarna 44.1 och 48.2 i tribunalens rättegångsregler kan talan inte prövas på en grund som inte är tillräckligt klart formulerad i ansökan genom vilken talan väckts.

För att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, krävs det att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat, men på ett konsekvent och begripligt sätt, framgår av innehållet i själva ansökan. Innehållet i en ansökan kan visserligen stödjas och kompletteras på särskilda punkter genom hänvisning till utdrag ur handlingar som bifogas ansökan, men en sådan generell hänvisning till andra inlagor, även om de bifogas ansökan, kan inte avhjälpa det faktum att väsentliga delar av den rättsliga argumentationen saknas, vilka enligt de ovannämnda bestämmelserna ska återfinnas i själva ansökan. Vidare ankommer det inte på tribunalen att i bilagorna söka efter och fastställa de grunder och argument som rätten till äventyrs skulle kunna anse utgör stöd för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.

(se punkterna 37 och 38)

2.      Överklagandenämnden är därvid inte skyldig att ta ställning till alla de argument som parterna framför. Det är tillräckligt att överklagandenämnden redogör för de omständigheter och rättsliga överväganden som är av grundläggande betydelse i beslutets systematik. Den omständigheten att överklagandenämnden inte återgett samtliga argument som framförts av en part eller inte tagit ställning till vart och ett av dessa argument, är således inte i sig tillräcklig för att överklagandenämnden ska anses ha underlåtit att beakta argumenten.

(se punkt 46)

3.      Enligt artikel 74.1 in fine i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ska harmoniseringsbyråns prövning, i ärenden om relativa registreringshinder, vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat. Artikel 74.1 in fine i förordning nr 40/94 är även tillämplig på förfaranden om ogiltighetsförklaring rörande en relativ ogiltighetsgrund enligt artikel 52 i samma förordning. I ärenden om relativa ogiltighetsgrunder ankommer det således på den part som med stöd av ett äldre nationellt varumärke ger in en ansökan om ogiltighetsförklaring att visa att detta existerar och att, i förekommande fall, visa skyddets omfattning.

Det åligger däremot harmoniseringsbyrån att i samband med ett ogiltighetsförfarande undersöka om villkoren för att tillämpa en åberopad ogiltighetsgrund är uppfyllda. Harmoniseringsbyrån är i detta sammanhang skyldig att bedöma om de åberopade faktiska omständigheterna föreligger och att bedöma bevisvärdet av den bevisning som parterna förebringat.

Det kan vara nödvändigt för harmoniseringsbyrån att beakta bland annat den nationella rätten i den medlemsstat där det äldre varumärket är skyddat som ansökan om ogiltighetsförklaring grundas på. Harmoniseringsbyrån ska i detta fall och på det sätt som förefaller lämpligt på eget initiativ inhämta upplysningar om den nationella rätten i den berörda medlemsstaten, om sådana upplysningar är nödvändiga för bedömningen av om villkoren för att tillämpa en ogiltighetsgrund är uppfyllda och särskilt om de åberopade faktiska omständigheterna och bevisvärdet av den förebringade bevisningen föreligger. Begränsningen av de omständigheter som kan ligga till grund för harmoniseringsbyråns bedömning utesluter nämligen inte att harmoniseringsbyrån utöver de sakförhållanden som parterna i ogiltighetsförfarandet uttryckligen har åberopat också kan beakta notoriska fakta, det vill säga fakta som det förutsätts att alla känner till eller som det går att få kännedom om med hjälp av allmänt tillgängliga källor.

(se punkterna 65–67)

4.      Enligt artikel 73 andra meningen i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken får harmoniseringsbyråns beslut endast grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.

Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör en del av beslutet. Rätten att yttra sig omfattar samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för ett beslut men inte den beslutande myndighetens slutliga ställningstagande.

(se punkterna 80 och 81)

5.      Enligt artikel 52.1 c i förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken ska ett gemenskapsvarumärke, efter ansökan till harmoniseringsbyrån, förklaras ogiltigt om det finns en sådan äldre rättighet som avses i artikel 8.4 i förordningen och om kraven i punkt 4 är uppfyllda.

Av dessa båda bestämmelser följer att innehavaren av ett icke-registrerat varumärke som används i mer än bara lokal omfattning kan utverka att ett yngre gemenskapsvarumärke ogiltigförklaras, om och i den mån, enligt tillämplig nationell lagstiftning, å ena sidan rätten till kännetecknet har förvärvats före tidpunkten för ansökan om registrering av gemenskapsvarumärket, eller å andra sidan kännetecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke.

Vid tillämpningen av artikel 8.4 i förordning nr 40/94 ankommer det på överklagandenämnden att beakta såväl den nationella lagstiftning som är tillämplig med stöd av den hänvisning som återfinns i denna bestämmelse som rättsliga avgöranden i den berörda medlemsstaten. Den som ansöker om ogiltighetsförklaring av ett varumärke ska mot bakgrund härav visa att kännetecknet i fråga omfattas av tillämpningsområdet för den åberopade nationella lagstiftningen och att kännetecknet ger innehavaren rätt att förbjuda användning av ett yngre varumärke.

(se punkterna 89–91)

6.      Det förhållandet att en part blev medveten om en faktisk omständighet under förfarandet vid tribunalen innebär inte att denna omständighet ska betraktas som en faktisk omständighet som framkommit först under förfarandet. Det krävs även att parten inte tidigare har varit i stånd att känna till denna omständighet. Att en part inte fått kännedom om den rättsliga situationen förrän under förfarandet kan med desto större skäl inte utgöra någon ny faktisk eller rättslig omständighet i den mening som avses i artikel 48.2 i rättegångsreglerna.

(se punkt 167)