TRIBUNALENS DOM (femte avdelningen)
den 8 maj 2014 (*)
”Gemenskapsvarumärke – Ogiltighetsförfarande – Gemenskapsordmärket Simca – Ond tro – Artikel 52.1 b i förordning (EG) nr 207/2009”
I mål T‑327/12,
Simca Europe Ltd, Birmingham (Förenade kungariket), företrätt av advokaten N. Haberkamm,
sökande,
mot
Byrån f ör harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av A. Schifko, i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
GIE PSA Peugeot Citroën, Paris (Frankrike), företrätt av advokaten P. Kotsch,
angående en talan mot det beslut som meddelades av harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd den 12 april 2014 (ärende R 645/2011-1) om ett ogiltighetsförfarande mellan GIE PSA Peugeot Citroën och Simca Europe Ltd,
meddelar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden A. Dittrich samt domarna J. Schwarcz (referent) och V. Tomljenović,
justitiesekreterare: E. Coulon,
med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 16 juli 2012,
med beaktande av harmoniseringsbyråns svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 20 november 2012,
med beaktande av intervenientens svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 9 november 2012,
med beaktande av att ingen av parterna en månad efter delgivningen av underrättelsen om att det skriftliga förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och av att tribunalen således, på grundval av referentens rapport och med tillämpning av artikel 135a i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1 Joachim Wöhler (nedan kallad den tidigare innehavaren) ingav den 5 december 2007 en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1)).
2 Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet Simca.
3 De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 12 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Fordon och farkoster; fortskaffningsmedel för transport till lands, i luften eller på vatten”.
4 Registreringsansökan offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 16/2008 av den 21 april 2008 och ordkännetecknet Simca registrerades som gemenskapsvarumärke den 18 september 2008 (nummer 6489371) för alla de varor som nämnts i punkt 3 ovan.
5 Intervenienten, GIE PSA Peugeot Citroën (nedan kallat PSA), ingav den 29 september 2008 en ansökan om ogiltighetsförklaring av detta gemenskapsvarumärke med stöd av artikel 51.1 b i förordning nr 40/94 (nu artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009) för samtliga varor för vilka varumärket hade registrerats. PSA anförde härvid i huvudsak följande. Joachim Wöhler var i ond tro vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Det enda syftet med registreringsansökan var nämligen att hindra PSA från att använda beteckningen ”simca” vid saluföringen av de varor som omfattas av registreringsansökan, fastän PSA har rättigheter till denna beteckning som är äldre än Joachim Wöhlers ansökan. PSA är nämligen innehavare av det internationella varumärket SIMCA, vilket har varit registrerat (nummer 218957) och skyddat sedan år 1959, bland annat i Tyskland, Spanien, Österrike och Benelux-länderna, särskilt för ”fordon och farkoster; fortskaffningsmedel för transport till lands, i luften eller på vatten” i klass 12 i Niceöverenskommelsen. PSA är även innehavare av det franska varumärket SIMCA, som sedan år 1990 har varit registrerat (nummer 1606604) för bland annat ”bilar” i klass 12 i Niceöverenskommelsen. PSA:s varumärkesrättigheter består, trots att varumärkena inte har använts under de senaste åren. Det ”kända” bilmärket SIMCA skapades redan år 1934 av en fransk biltillverkare. Ansökan om registrering av det äldre franska varumärket ingavs för första gången år 1935 och därefter ingavs det återigen år 1978 av Automobiles Peugeot, SA, som använde varumärket intensivt i hela världen, inklusive Europa. År 2008 anmodade PSA vid två tillfällen Joachim Wöhler att avstå från rätten till det omtvistade varumärket. Joachim Wöhler svarade med att ”pressa bolaget på pengar”, varvid han krävde ekonomisk ersättning för avståendet. Det görs gällande att Joachim Wöhler ingav registreringsansökan för att förbättra sin ekonomiska situation genom utpressning. Han hade aldrig någon reell avsikt att använda varumärket. Det ska vidare beaktas att avtalsförhållandet mellan Joachim Wöhler och PSA avslutades kort tid innan registreringsansökan ingavs. Det kan därmed konstateras att det rör sig om ett rent ”spekulationsvarumärke” eller ”blockeringsvarumärke”.
6 Harmoniseringsbyråns annulleringsenhet avslog ansökan om ogiltighetsförklaring i dess helhet genom beslut av den 25 januari 2011.
7 PSA överklagade annulleringsenhetens beslut den 24 mars 2011.
8 Den 29 april 2011 upptogs sökanden, Simca Europe Ltd (nedan kallat sökandebolaget), i harmoniseringsbyråns register som ny innehavare av det omtvistade varumärket.
9 Harmoniseringsbyråns första överklagandenämnd biföll PSA:s överklagande genom beslut av den 12 april 2012 (nedan kallat det angripna beslutet). Överklagandenämnden upphävde därmed annulleringsenhetens beslut och ogiltigförklarade det omtvistade varumärket. Överklagandenämndens skäl delades in i tre avsnitt, nämligen inledande anmärkningar, ”ostridiga” omständigheter och frågan om den tidigare innehavaren hade varit i ond tro då registreringsansökan ingavs.
10 Överklagandenämnden fann för det första, i avsnittet inledande anmärkningar, att Simca Europe Ltd, såsom ny innehavare av det omtvistade varumärket, ”direkt kunde hållas ansvarigt för de åtgärder som” vidtagits av den tidigare innehavaren Joachim Wöhler, som var den som ursprungligen ansökt om detta varumärke.
11 Överklagandenämnden fann vidare att den hänvisning som Simca Europe Ltd gjort till en dom från Bundesgerichtshof (tysk federal domstol i högsta instans) avseende det tyska varumärket SIMCA var irrelevant. I detta hänseende erinrade överklagandenämnden om att gemenskapsordningen för varumärken är ett självständigt system, som består av en samling regler och som syftar till att uppnå de mål som är specifika för detta system, och systemet ska tillämpas utan hänsyn till de nationella systemen. Överklagandenämnden angav även att den inte kände till vilken bevisning som hade ingetts i det parallella tyska målet och att den nämnda domen således inte kunde ha någon prejudicerande verkan.
12 För det andra framhävde överklagandenämnden – när det gäller de ”ostridiga” omständigheterna, vilka nämnden ansåg ha en avgörande betydelse för bedömningen av sakförhållandena i detta fall – att de bilar som avses med varumärket SIMCA hade saluförts sedan 1930-talet och att PSA eller ett företag i samma koncern som PSA hade övertagit varumärket år 1978. Överklagandenämnden anförde i denna del följande. PSA är innehavare av två figurmärken, varav ett är skyddat i Frankrike (det nationella varumärket med registreringsnummer 121992) och det andra i Republiken Tjeckien, Tyskland, Spanien, Italien, Ungern, Malta, Portugal, Rumänien och Benelux-länderna samt i vissa andra länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (det internationella varumärket med registreringsnummer 218957). Dessa varumärken var fortfarande registrerade då det angripna beslutet antogs, åtminstone för de fordon i klass 12 som salufördes av Automobiles Peugeot, ett företag i samma koncern som PSA.
13 Även om PSA i slutet av 1970-talet upphörde med försäljningen av fordon under varumärket SIMCA, var detta varumärke i hög grad välkänt då det angripna beslutet antogs, trots att det kan ha blivit mindre känt med åren.
14 Den tidigare innehavaren, Joachim Wöhler, arbetade som egenföretagare inom programvarusektorn under mer än 18 månader. Han arbetade för PSA i Köln (Tyskland) och därefter i Bremen (Tyskland). Han kände till historien bakom varumärket SIMCA. Detta framgår bland annat av vissa av Joachim Wöhlers skrivelser till PSA.
15 Redan innan Joachim Wöhler ansökte om registrering av det omtvistade varumärket var han i kontakt med ett indiskt företag för att undersöka ett utvecklingsprojekt avseende en bil. Projektet hade emellertid inte genomförts då det angripna beslutet antogs. Det framgår av skrivelser från Joachim Wöhler att han letade efter ett varumärke ”som inte användes längre eller som inte hade registrerats”.
16 I augusti 2008 förvärvade Joachim Wöhler även internetadressen www.simca.info och sedan december 2008 sålde han elektriska cyklar från denna webbplats.
17 Slutligen angav överklagandenämnden att Joachim Wöhler kände till PSA:s rättigheter till det omtvistade varumärket men att han utgick ifrån att de kunde upphävas på grund av att kravet på verkligt bruk av varumärket inte hade uppfyllts. Han var emellertid beredd att ge avkall på det omtvistade varumärket om han fick ett ”erbjudande om avstående mot ersättning”.
18 När det, för det tredje, gäller frågan huruvida Joachim Wöhler var i ond tro fann överklagandenämnde i huvudsak att bevisbördan ålåg PSA i dess egenskap av sökande i ogiltighetsförfarandet. Enligt nämnden krävs det flera bevis utgörande en kedja av indicier för att det ska kunna fastställas, med en till visshet gränsande sannolikhet, att den som ansöker om registrering av ett gemenskapsvarumärke är i ond tro.
19 Överklagandenämnden anförde i denna del följande. Begreppet ond tro i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 är varken definierat eller avgränsat. Det finns inte ens någon beskrivning av begreppet i lagstiftningen. Domstolen har visserligen räknat upp ett antal kriterier för tolkningen av begreppet i domen av den 11 juni 2009 i mål C‑529/07, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (REG 2009, s. I‑4893). Denna uppräkning är emellertid inte uttömmande. Bakgrunden till tvisten i det nationella mål som avsågs i målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli skiljer sig markant från bakgrunden till detta mål. Det är därmed nödvändigt att fastställa ytterligare kriterier.
20 Den omständigheten att Joachim Wöhler kände till de äldre varumärkena och trots detta ansökte om registrering av gemenskapsvarumärket är en indikation på hans ”avsikt att hindra” och på att han var i ond tro. Den omständigheten att han utgick ifrån att dessa varumärken kunde ogiltigförklaras saknar enligt nämnden betydelse. Detta är endast en förevändning, eftersom Joachim Wöhler då det angripna beslutet antogs ännu inte hade ansökt om upphävande av vare sig det äldre franska varumärket eller det äldre internationella varumärket.
21 Joachim Wöhler visste även med all säkerhet att varumärket SIMCA var välkänt för bilar. Det framgår av bevisningen att han letade efter ett känt varumärke, varvid hans syfte var att ”genom snyltning” utnyttja det renommé som tillkommer PSA:s registrerade varumärken och dra fördel av dessa varumärkens goda rykte genom en avsiktlig rättsstridig användning av kännetecknet Simca. Joachim Wöhler måste härigenom anses ha handlat i ond tro.
22 Överklagandenämnden slog således fast att det saknade betydelse att Joachim Wöhler sålde cyklar under varumärket Simca sedan december 2008, eftersom denna försäljningsverksamhet inte kan motivera registreringen av det omtvistade varumärket.
Parternas yrkanden
23 Sökandebolaget har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet ombudskostnaderna.
24 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökandebolaget att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Bevisning som åberopats för första gången vid tribunalen
25 Det framgår av akten i ärendet vid harmoniseringsbyrån att handlingarna i bilagorna K 8, K 9 och K 10 till ansökan inte har åberopats under det administrativa förfarandet. Det gäller en skrivelse av den 16 mars 2012 (bilaga K 8) som sökandebolaget skickat till PSA och varigenom PSA anmodas att avstå från att använda det tyska ordmärket SIMCA, vilket är registrerat (nummer 302008037708) på PSA. Vidare rör det sig om en förklaring om avstående från PSA av den 23 mars 2012 avseende det tyska ordmärket och en skrivelse från PSA till Deutsches Patent- und Markenamt (den tyska patent- och varumärkesmyndigheten) med upplysning om avståendet (bilaga K 9). Slutligen är det fråga om ett utdrag från det tyska varumärkesregistret av den 16 juli 2012 (bilaga K 10), varav det framgår att det nämnda tyska ordmärket har avförts från registret.
26 Talan vid tribunalen syftar till att rätten ska pröva lagenligheten av överklagandenämndernas beslut i den mening som avses i artikel 65 i förordning nr 207/2009. I ett mål om ogiltigförklaring ska den angripna rättsaktens lagenlighet bedömas utifrån de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg när rättsakten antogs. Tribunalens uppgift är således inte att pröva de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av bevisning som för första gången har åberopats i denna instans. Det skulle nämligen strida mot artikel 135.4 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilken parternas inlagor inte kan ändra föremålet för tvisten i överklagandenämnden, att tillåta sådan bevisning (se tribunalens dom av den 21 mars 2012 i mål T‑227/09, Feng Shen Technology mot harmoniseringsbyrån – Majtczak (FS), punkt 25 och där angiven rättspraxis).
27 Härav följer att de handlingar i bilagorna K 8, K 9 och K 10 till ansökan som sökandebolaget åberopat för första gången vid tribunalen inte kan beaktas och således ska avvisas såsom otillåten bevisning.
Huruvida sökandebolagets generella hänvisning till de argument som åberopats vid harmoniseringsbyrån kan tillåtas
28 När det gäller de argument till vilka sökandebolaget gjort en generell hänvisning i punkt 67 i ansökan och vilka bolaget åberopat under förfarandet vid harmoniseringsbyrån, erinrar tribunalen om att en ansökan, enligt artikel 44.1 i rättegångsreglerna, ska innehålla en kortfattad framställning av grunderna för denna. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och att tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 18 september 2012 i mål T‑460/11, Scandic Distilleries mot harmoniseringsbyrån – Bürgerbräu, Röhm & Söhne (BÜRGER), punkt 16 och där angiven rättspraxis).
29 Även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra inlagor – även då dessa är bilagor till ansökan – inte kompensera att väsentliga delar av den rättsliga argumentationen saknas, som enligt den ovannämnda bestämmelsen ska återfinnas i själva ansökan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 28 nämnda målet BÜRGER, punkt 17 och där angiven rättspraxis).
30 I detta fall har sökandebolaget i punkt 67 i ansökan endast uppgett sig hänvisa ”till all den argumentation som åberopats … vid harmoniseringsbyrån i bolagets inlaga av den 2 augusti 2011 och till de handlingar som bifogats denna inlaga” och att ”de aktuella handlingarna … uttryckligen [förklaras] utgöra föremål för talan såsom tillägg till … ansökan”.
31 Sökandebolaget har således inte angett i vilka specifika avseenden bolaget önskar komplettera ansökan genom denna hänvisning och inte heller i vilka bilagor dessa argument eventuellt skulle finnas.
32 I en sådan situation ankommer det inte på tribunalen att göra en fullständig genomgång av den ovannämnda inlagan till harmoniseringsbyrån för att hitta de argument som sökandebolaget kan tänkas hänvisa till eller att pröva dessa argument. Sådana argument kan nämligen inte prövas i sak. Tribunalen ska däremot, bland de bevis som åberopades under det administrativa förfarandet vid harmoniseringsbyrån, pröva de bevis som är föremål för specifika argument och som på ett tillräckligt konkret sätt har lyfts fram i ansökan.
Yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet
33 Sökandebolaget har åberopat en enda grund till stöd för sin talan, nämligen att artikel 52 i förordning nr 207/2009 har åsidosatts. Enligt bolaget gjorde sig överklagandenämnden skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att Joachim Wöhler var i ond tro när han gav in ansökan till harmoniseringsbyrån om registrering av det omtvistade varumärket som gemenskapsvarumärke.
34 Harmoniseringsbyrån och intervenienten har bestritt sökandebolagets argument.
35 Tribunalen erinrar inledningsvis om att det i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 föreskrivs att ett gemenskapsvarumärke ska förklaras ogiltigt efter ansökan till harmoniseringsbyrån eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång, om den sökande var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in. Det ankommer på den som ansöker om ogiltighetsförklaring och som avser att anföra denna grund att visa att innehavaren av ett gemenskapsvarumärke var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in (tribunalens dom av den 14 februari 2012 i mål T‑33/11, Peeters Landbouwmachines mot harmoniseringsbyrån – Fors MW (BIGAB), punkt 17).
36 Såsom överklagandenämnden har angett i punkt 34 och följande punkter i det angripna beslutet har domstolen gjort flera preciseringar av hur begreppet ond tro i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 ska tolkas (domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, punkterna 37 och följande punkter). Domstolen har härvid påpekat att det, vid prövningen av huruvida den sökande varit i ond tro i den mening som avses i nämnda bestämmelse, ska göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet, bland annat
– den omständigheten att den sökande känner till eller borde känna till att en tredje man i minst en medlemsstat använder ett identiskt eller liknande kännetecken för en vara som är identisk eller av liknande slag, vilket innebär en risk för förväxling med det sökta kännetecknet,
– den sökandes avsikt att hindra denna tredje man från att fortsätta att använda ett sådant kännetecken, och
– graden av skydd för tredje mans kännetecken och för det sökta kännetecknet.
37 Domstolen har även, i punkterna 43 och 44 i domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, angett att avsikten att hindra en tredje man från att saluföra en vara i vissa fall kan vara en indikation på att den sökande varit i ond tro. Detta är bland annat fallet när det senare visar sig att den sökande inte låtit registrera ett kännetecken som gemenskapsvarumärke för att använda det, utan endast för att hindra tredje man från att träda in på marknaden.
38 Såsom överklagandenämnden angett i punkt 35 i det angripna beslutet framgår det emellertid av ordalydelsen i domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli att de tre faktorer som räknats upp i punkt 36 ovan endast är exempel på omständigheter som kan beaktas vid bedömningen av huruvida varumärkessökanden var i ond tro när ansökan gavs in (domen i det ovan i punkt 35 nämnda målet BIGAB, punkt 20).
39 Vid den helhetsbedömning som ska göras vid tillämpningen av artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 kan man således även beakta ursprunget för det ord eller den förkortning som utgör det omtvistade varumärket, liksom huruvida detta ord eller denna förkortning tidigare använts, exempelvis av konkurrerande företag, som varumärke i näringsverksamhet. Vidare kan de affärsmässiga överväganden som låg bakom ansökan om registrering av detta ord eller denna förkortning som gemenskapsvarumärke beaktas.
40 Ovanstående innebär i detta fall att tribunalen inte kan godta sökandebolagets påståenden att det ska läggas överklagandenämnden till last att den beaktade en ”ny indikation på ond tro”, som inte tidigare behandlats i domstolens rättspraxis, exempelvis i domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, och som till och med, enligt sökandebolaget, står i strid med de kriterier som nämns i denna dom. Tribunalen delar nämligen överklagandenämndens bedömning att nämnda kriterier i rättspraxis endast är en exemplifiering. Dessutom strider de kriterier som överklagandenämnden lade till grund för sin bedömning inte mot de kriterier som fastställts i ovannämnda dom, utan de ska ses som ett tillägg till dessa kriterier, vilket ligger i linje med det resonemang som förs i domen, nämligen att det ska göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Överklagandenämnden gjorde således rätt när den prövade både ursprunget för den förkortning som utgör det omtvistade varumärket Simca och huruvida denna förkortning tidigare använts, exempelvis av konkurrerande företag, som varumärke i näringsverksamhet samt de affärsmässiga överväganden som låg bakom ansökan om registrering av förkortningen som gemenskapsvarumärke. I detta sammanhang fanns det inte något som hindrade överklagandenämnden från att även beakta den kännedom som innehavaren av det varumärke som är föremål för ogiltighetsyrkandet hade då registreringsansökan ingavs om att det fanns äldre varumärken innehållande förkortningen SIMCA och i vilken grad dessa var välkända.
41 Det är utrett att förkortningen SIMCA myntades i Frankrike redan år 1934 av en biltillverkare och att det har sålts fordon under ett varumärke innehållande denna förkortning sedan 1930-talet. Varumärket togs därefter över år 1978 av Automobiles Peugeot, som använde det i hela världen, inklusive Europa.
42 Det är även utrett att PSA är innehavare av två äldre figurmärken innehållande ordet ”simca”, nämligen ett franskt figurmärke (nummer 121992), för vilket registreringsansökan gavs in den 5 mars 1959 och ett internationellt figurmärke (nummer 218957), vilket grundar sig på nämnda franska figurmärke och är skyddat i vissa medlemsstater i unionen, såsom Tyskland, Spanien, Italien, Ungern, Rumänien och Benelux-länderna. Det äldre franska varumärket och det äldre internationella varumärket har, såsom konstaterats i bland annat punkt 24 i det angripna beslutet, visserligen inte använts under de senaste decennierna men de har trots allt förnyats och de kvarstod som registrerade på PSA när Joachim Wöhler ansökte om registrering av det omtvistade varumärket.
43 Överklagandenämnden konstaterade, i punkt 23 in fine i det angripna beslutet, på ett föga klart sätt att ovannämnda varumärken fortfarande var registrerade, ”åtminstone för fordon i klass 12”. Sökandebolaget har emellertid inte vid tribunalen närmare angett vilka eventuella följder detta konstaterande kan ha för frågan huruvida Joachim Wöhler var i ond tro när det gäller ansökan om registrering av det omtvistade varumärket för övriga av de aktuella varorna, nämligen ”fortskaffningsmedel för transport till lands, i luften eller på vatten”. Sökandebolaget har nämligen snarare bestritt att registreringen av de äldre varumärkena som sådan är relevant vid bedömningen av huruvida Joachim Wöhler var i ond tro. Sökandebolaget har vidare, såsom bevis för att det inte förelåg ond tro, gjort gällande att Joachim Wöhler rent faktiskt använde det omtvistade varumärket efter det att det registrerats. Varumärket användes, enligt sökandebolaget, först vid saluföring av elektriska cyklar, men Joachim Wöhler hade för avsikt att senare använda varumärket även för motoriserade ”nichfordon”.
44 Under alla omständigheter framgår det av akten i ärendet vid harmoniseringsbyrån att det äldre internationella varumärket, för vilket en kopia av registreringsbeviset har bifogats PSA:s ansökan om ogiltighetsförklaring och vilket grundar sig på det äldre franska varumärket, har registrerats bland annat för de två ovannämnda varukategorierna i klass 12. I avsaknad av bevisning för motsatsen måste överklagandenämndens uttalanden i frågan huruvida Joachim Wöhler var i ond tro anses avse såväl den del av hans registreringsansökan som avser ”fordon och farkoster” som den del som avser ”fortskaffningsmedel för transport till lands, i luften eller på vatten”.
45 Såsom överklagandenämnden konstaterade i punkt 37 jämförd med punkterna 1, 27 och 28 i det angripna beslutet, är det även utrett att Joachim Wöhler ansökte om registrering av det omtvistade varumärket först den 5 december 2007 och att han gav in denna ansökan trots att han kände till att PSA innehade de äldre varumärkena SIMCA, åtminstone såsom ”historiska” varumärken. Det har inte heller bestritts att Joachim Wöhler inte ansökte om upphävande av det äldre franska varumärket och det äldre internationella varumärket. Sökandebolaget har vid tribunalen endast hävdat att bolaget självt ämnar ge in sådana ansökningar i framtiden. Vissa av sökandenbolagets hänvisningar till de åtgärder som redan vidtagits för att få vissa av PSA:s äldre varumärken ogiltigförklarade grundar sig på handlingar som åberopats för första gången vid tribunalen och som således ska avvisas som bevisning (se punkterna 25–27 ovan). Dessa åtgärder avser under alla förhållanden endast ett tyskt varumärke registrerat på PSA (nummer 302008037708) och inte det äldre franska varumärket och det äldre internationella varumärket.
46 Tribunalen finner även, i motsats till vad sökandebolaget har påstått, att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den i punkt 38 i det angripna beslutet slog fast att Joachim Wöhler, enligt den bevisning som åberopats bland annat av honom själv, med all säkerhet visste att varumärket SIMCA var välkänt för bilar. Såsom framgår av punkt 25 i det angripna beslutet fann överklagandenämnden vidare att varumärket tidigare har varit välkänt i hög grad, att det kan ha blivit mindre välkänt med åren men att det fortfarande var välkänt då det angripna beslutet antogs och att detta gäller ”särskilt för personer som har kommit i kontakt med fordon som sålts under varumärket ’SIMCA’”.
47 När det gäller Joachim Wöhlers kännedom om och uppfattning av varumärket Simca noterar tribunalen att han – såsom framgår av hans skrivelse av den 15 juni 2007 till det indiska företaget W (bilaga XIV till Joachim Wöhlers svar av den 26 december 2008 på den inlaga i vilken PSA angav grunderna för sin ansökan om ogiltighetsförklaring) – letade efter ett lämpligt varumärke som inte användes längre eller som inte hade registrerats och således inte var rättsligt skyddat. Det var först efter dessa uttalanden som han ansökte om registrering av det omtvistade varumärket, vilket i oförändrat skick återger det ordelement som ingår i de äldre figurmärkena. Det framgår även av en skrivelse från Joachim Wöhler till det indiska företaget av den 5 september 2007 att han kände till att varumärket SIMCA‑1100 City‑Laster tidigare hade registrerats i Tyskland och att denna registrering gällde fram till år 1983 samt att sportbilar av märket SIMCA hade haft stor framgång i rallytävlingar på 1970-talet.
48 Härutöver framgår det av en skrivelse från Joachim Wöhler till S, styrelseordförande i PSA, av den 17 mars 2008 – vilken, trots att den avfattats efter ansökan om registrering av det omtvistade varumärket, innehåller relevant bevisning till styrkande av anledningen till att Joachim Wöhler gav in denna ansökan – att Joachim Wöhlers avsikt var att bevara det ”fantastiska” varumärket SIMCA för eftervärlden. I samma skrivelse hänvisade Joachim Wöhler även uttryckligen till ”den märkvärdiga historien bakom varumärket SIMCA”. Dessa uttalanden måste ses i anslutning till den inledande delen av skrivelsen, i vilken Joachim Wöhler framhäver sin kunskap om bilbranschen och sin särskilda och ständiga passion för franska bilar, särskilt av märket Peugeot och Citroën. I detta sammanhang nämnde Joachim Wöhler uttryckligen att han gjort sökningar på internet och hos harmoniseringsbyrån för att ta reda på huruvida varumärket SIMCA fortfarande var registrerat.
49 Om det även beaktas att Joachim Wöhler i samma skrivelse påstod att han ”i januari 2008 [hade köpt] en bil av märket SIMCA Aronde 9 i Frankrike, vilken passar perfekt med det [gemenskaps]varumärke för vilket [han en månad tidigare] ansökt om registrering”, kan det konstateras att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den slog fast att Joachim Wöhler ”med all säkerhet visste att varumärket SIMCA var välkänt för bilar”. Tribunalen kan nämligen, på grundval av denna bevisning, konstatera att Joachim Wöhler ansåg att det aktuella varumärket fortfarandet var välkänt, åtminstone i någon grad, vilket i övrigt förklarar hans intresse för varumärket under de omständigheter som gör sig gällande i detta fall och hans avsikt att bevara det för framtida generationer.
50 Denna slutsats stöds av sökandebolagets påstående i ansökan att det var ”allmänt känt att [PSA] sedan flera decennier inte använder varumärket SIMCA”. Detta påstående förutsätter nämligen att det var ett notoriskt faktum att varumärket SIMCA existerade som ”historiskt” varumärke, åtminstone i den del av omsättningskretsen som består av personer som är förtrogna med fordon som förr i tiden såldes under detta varumärke.
51 Det faktum att sökandebolaget hänvisat till innehållet i sin inlaga av den 2 augusti 2011 i ärendet vid harmoniseringsbyrån, där bolaget påstår att inte ens experterna i omsättningskretsen kommer ihåg varumärket SIMCA, föranleder inte någon annan bedömning. I denna del noterar tribunalen att den bevisning som åberopats till styrkande av detta påstående och som har bilagts nämnda inlaga i synnerhet består av utdrag från vissa bilförsäljares internetsidor, särskilt försäljare verksamma på marknaden för begagnade bilar.
52 I den mån det är möjligt att dra några slutsatser utifrån utdragen av de ovannämnda internetsidorna, kan det konstateras att dessa på sin höjd endast styrker att vissa försäljare inte längre säljer fordon av märket SIMCA på marknaden för begagnade bilar. I avsaknad av andra samstämmiga bevis, såsom undersökningar bland omsättningskretsen, kan det således inte uteslutas att varumärket SIMCA – såsom överklagandenämnden angav i punkt 25 i det angripna beslutet, varvid den i punkt 5 i beslutet hänvisade till bevisningen för ”historien bakom” varumärket – fortfarande kan vara välkänt, särskilt hos den del av omsättningskretsen som överklagandenämnden definierat (se punkterna 46 och 50 ovan).
53 Det ska även tilläggas att slutsatsen att PSA:s äldre varumärken SIMCA var välkända i viss grad då ansökan om registrering av det omtvistade varumärket gavs in inte bara stöds av den tyska tidskriftsartikeln från december 1989 om historien bakom de bilar som tillverkats under varumärket SIMCA 1000 – vilken artikel PSA åberopade i det administrativa förvarandet vid harmoniseringsbyrån, bland annat i sin inlaga av den 29 mars 2010, och vilken nämnts i punkt 5 i det angripna beslutet – utan även av det faktum att Joachim Wöhler, i sin inlaga av den 26 december 2008 i ärendet vid harmoniseringsbyrån, hänvisade till ett utdrag från en internetsida om Francemobile, en utställning av franska fordon. Eftersom till och med organisatören av denna utställning på sin annonssida, bland de olika logotyperna tillhörande tillverkarna av de utställda fordonen, återgav logotypen för varumärket SIMCA, kan detta utdrag nämligen anses utgöra ytterligare en indikation på att varumärket är välkänt, oberoende av om denna logotyp precis motsvarade den logotyp som PSA låtit registrera.
54 I motsats till vad sökandebolaget har påstått gjorde överklagandenämnden inte heller någon felaktig rättstillämpning när den, vid helhetsbedömningen av indikationerna på att Joachim Wöhler var i ond tro, beaktade faktiska omständigheter beträffande hans avsikter och syften vid den tidpunkt då registreringsansökan gavs in. Det kan i detta hänseende inte läggas överklagandenämnden till last att den prövade ”subjektiva omständigheter som visar Joachim Wöhlers inre motiv” för sitt handlande, bland annat genom att beakta Joachim Wöhlers skrivelser till sina handelspartners och de svar på PSA:s skrivelser som han skickade bolaget efter det att han gett in registreringsansökan.
55 Det räcker nämligen att konstatera att även den sökandes ”avsikt” att hindra tredje man från att fortsätta att använda kännetecknet, enligt domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (punkterna 38–42), ska beaktas vid bedömningen av huruvida den sökande var i ond tro när ansökan om varumärkesregistrering gavs in. Domstolen fann nämligen i det målet att denna avsikt är en subjektiv omständighet som ska fastställas mot bakgrund av de objektiva omständigheterna i det enskilda fallet.
56 Mot bakgrund av ovanstående gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning när den, på grundval av de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, konstaterade att avsikten med Joachim Wöhlers ansökan om gemenskapsvarumärkesregistrering var att snylta på det renommé som tillkommer PSA:s registrerade varumärken och dra fördel av detta.
57 Såsom sökandebolaget har hävdat och såsom annulleringsenheten anfört i sina inledande anmärkningar framgår det visserligen av skäl 10 i förordning nr 207/2009 att det endast är berättigat att skydda gemenskapsvarumärken och att skydda äldre registrerade varumärken mot gemenskapsvarumärken i den utsträckning som dessa varumärken faktiskt används.
58 Sökandebolaget har hänvisat till rådets första direktiv nr 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178) och närmare bestämt dess artikel 12 om ”grunder för upphävande”. Denna artikel är, jämförd med artikel 1 i direktivet, tillämplig på ”varumärken … vilka i en medlemsstat är föremål för registrering eller ansökan om registrering … eller vilka är föremål för registrering eller ansökan om registrering hos Benelux varumärkesmyndighet eller föremål för en internationell registrering med rättsverkan i en medlemsstat”. Sökandebolaget har även åberopat artikel L‑714.5 i den franska immaterialrättslagen (code de la proprieté intellectuelle) och 25 och 49 §§ i den tyska varumärkeslagen av den 25 oktober 1994 (Gesetz über den Schutz von Marken und sonstigen Kennzeichen (Markengesetz) (BGBl. 1994 I, s. 3082, BGBl. 1995 I, s. 156, och BGBl. 1996 I, s. 682). Dessa bestämmelser anger nämligen också, trots att de avser nationella förhållanden, under vilka villkor varumärkesrättigheter kan konstateras ha förfallit på grund av att de inte har varit föremål för verkligt bruk, till exempel vid prövningen av en talan vid domstol som väckts av en berörd person.
59 I detta fall var det emellertid inte endast det faktum (se punkt 37 i det angripna beslutet) att Joachim Wöhler hade ansökt om registrering av det omtvistade varumärket trots sin kännedom om de äldre varumärkena och utan att dessförinnan ha ansökt om upphävande av dessa som låg till grund för överklagandenämndens slutsats att han var i ond tro.
60 Såsom framgår av punkt 38 i det angripna beslutet lade överklagandenämnden nämligen särskild vikt vid Joachim Wöhlers specifika syfte att ”genom snyltning utnyttja värdet av [PSA:s] kända registrerade varumärken och dra fördel av [deras] goda rykte … genom att avsiktligen använda kännetecknet SIMCA på ett rättsstridigt sätt”. Detta utgör inte någon felaktig rättstillämpning, eftersom det – såsom framgår av domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli – vid prövningen av huruvida varumärkessökanden varit i ond tro i den mening som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 ska göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Sådana faktorer kan, såsom angetts i punkt 39 ovan, utgöras av ursprunget för det ord eller den förkortning som utgör det omtvistade varumärket och den tidigare användningen av ordet eller förkortningen, exempelvis av konkurrerande företag, som varumärke i näringsverksamhet. Det rör sig alltså i detta fall om ostridiga omständigheter som styrker att PSA, eller ett företag som ingår i samma koncern som PSA, har gjort verkligt bruk, åtminstone ”historiskt”, av varumärken innehållande förkortningen SIMCA innan Joachim Wöhler började använda förkortningen i form av det omtvistade varumärket.
61 Vidare gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning när den hänvisade till den affärsstrategi som Joachim Wöhler tillämpade när han ansökte om registrering av förkortningen som gemenskapsvarumärke, varvid nämnden beaktade att Joachim Wöhler uttryckligen för sina handelspartners hade angett, som sin strategi, att han avsåg att använda ett varumärke som hade anknytning till de varor som avses med registreringsansökan. Det kunde antingen vara ett varumärke som inte registrerats eller ett varumärke som trots att det var registrerat inte längre var rättsligt skyddat, exempelvis av det skälet att dess innehavare inte hade gjort verkligt bruk av det (se ovan punkt 45 och följande punkter). Samma resonemang har även åberopats av sökandebolaget i punkt 41 i ansökan, där bolaget framhåller att det var just den omständigheten att de äldre varumärkena sedan en längre tid tillbaka inte längre användes som kunde anses utgöra ”ett skäl för Joachim Wöhler, som kände till denna omständighet, att ansöka om registrering av varumärket i syfte att utnyttja det till sin fördel”.
62 Mot denna bakgrund – och eftersom det inte är styrkt att Joachim Wöhler även innan ansökan om registrering av det omtvistade varumärket gavs in saluförde varor under detta varumärke på den relevanta marknaden – kan det inte antas att Joachim Wöhler hade en annan affärsstrategi som inte gick ut på att dra fördel av hänsyftningen på PSA eller på företag i samma koncern som PSA. Sökandebolaget kan i synnerhet inte med framgång hävda att Joachim Wöhlers avsikt med registreringsansökan var att hindra utomstående företag från att använda varumärket utan hans godkännande och därvid ge kunderna uppfattningen att de distribuerar samma varor som honom, eller att han helt enkelt avsåg att utvidga skyddet för det omtvistade varumärket genom att låta registrera det.
63 Under dessa omständigheter kan sökandebolaget inte vederlägga Joachim Wöhlers onda tro när varumärket registrerades genom att endast göra gällande att de äldre varumärkena inte längre användes. Såsom redan har konstaterats kan det nämligen utifrån omständigheterna i detta fall slås fast att ansökan om registrering av det omtvistade kännetecknet avsiktligen ingavs för att åstadkomma en association till de äldre varumärkena och dra fördel av deras renommé på bilmarknaden, eller till och med för att konkurrera med dessa varumärken om PSA skulle återuppta användningen av dem i framtiden. Det ankom inte på Joachim Wöhler att spekulera i PSA:s framtida affärsintentioner såsom innehavare av de äldre varumärkena, vilka regelbundet förnyats. Han hade inte heller någon grund för att, utan att ansöka om ogiltighetsförklaring av de äldre varumärkena, påstå att PSA ”inte var en skyddsvärd innehavare”. Vidare framgår det av dagstidningsartikeln av den 2 september 2008, vilken återgavs på internetsidan Autohaus online och är bifogad i utdrag till Joachim Wöhlers inlaga till harmoniseringsbyrån av den 26 december 2008, att Joachim Wöhler senast vid detta datum och utan att avstå från det omtvistade varumärket hade fått kännedom om att PSA avsåg att, särskilt för lågprisfordon, återuppta användningen av varumärken ”såsom Talbot”. Enligt artikeln följde PSA på denna punkt företaget Renaults exempel, eftersom Renault hade återupplivat varumärket Dacia. Mot bakgrund härav kunde det inte uteslutas att PSA hade en framtida avsikt att även återanvända varumärket SIMCA, och tribunalen finner inte anledning att pröva riktigheten av harmoniseringsbyråns påstående vid tribunalen att det är gängse skick på bilmarknaden att bilentusiaster i begränsad upplaga kan återanvända varumärken som inte har använts under en ganska lång tid.
64 Sökandebolagets olika påståenden vad gäller ”hävd inom varumärkesrätten” leder inte till någon annan bedömning.
65 Såsom framgår av sökandebolagets påståenden har bolaget bestritt att det finns en rättsprincip enligt vilken ett varumärke vilket redan registrerats men för vilket ”skyddsperioden löpt ut” inte kan registreras på nytt av någon annan än den ursprungliga innehavaren. Sökandebolaget har i denna del åberopat artikel 19 och skäl 11 i förordning nr 207/2009.
66 Tvistefrågan i detta fall avser emellertid inte bara ovannämnda frågeställning. Såsom redan framhållits beaktade överklagandenämnden, när den slog fast att Joachim Wöhler var i ond tro, även andra faktiska omständigheter, det vill säga att de äldre varumärkena fortfarande var välkända och att Joachim Wöhler ansökte om registrering av det omtvistade varumärket som ett led i en affärsstrategi som gick ut på att han ville dra fördel av de äldre varumärkena. I motsats till sökandebolagets påstående, vilket grundar sig på en felaktig tolkning av det angripna beslutet, föreslog överklagandenämnden inte att den princip som anges i föregående punkt skulle anammas. De hänvisningar som sökandebolaget gjort till skäl 11 och artikel 19 i förordning nr 207/2009 är således utan verkan, eftersom de saknar en konkret anknytning till den avgörande omständighet som överklagandenämnden lagt till grund för sin slutsats att Joachim Wöhler handlade i ond tro, det vill säga att han avsåg att dra fördel av att de äldre varumärkena fortfarande var välkända.
67 Sökandebolaget har även framfört olika påståenden om att det inte är ett villkor för att presumtionen om ond tro ska brytas att det vidtas rättsliga åtgärder mot de äldre motstående varumärken som skulle kunna ogiltigförklaras. I denna del räcker det att konstatera att överklagandenämnden inte tillämpade något sådant villkor utan, såsom redan har angetts, gjorde en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet (se, bland annat, punkterna 37–39 jämförda med punkt 25 i det angripna beslutet).
68 Vad därefter gäller sökandebolagets påståenden att de äldre varumärkena, även om de inte skulle kunna ogiltigförklaras, ”endast ger skydd för figurelement eller kombinationen av figurelement och ordelement, medan det omtvistade varumärket är ett rent ordmärke som har ett annat skyddsområde”, varigenom sökandebolaget har gjort gällande att de aktuella varumärkena inte har samma skyddsområde, gör tribunalen följande bedömning. Det framgår av överklagandenämndens resonemang i det angripna beslutet, och särskilt punkterna 25, 27 och 38 häri, att nämnden fann att det förhållandet att de äldre varumärkena fortfarande var välkända i synnerhet avsåg ordet ”simca”, vilket är det enda ordelement i nämnda figurmärken som återges i oförändrat skick i det omtvistade varumärket. Av överklagandenämndens resonemang framgår även att den ansåg att Joachim Wöhlers gemenskapsvarumärke är inspirerat av de äldre varumärkena och att hans avsikt med detta gemenskapsvarumärke var att snylta på dessa varumärkens renommé och dra fördel av dem genom att använda känntetecknet Simca på ett rättsstridigt sätt. Dessutom framgår det av fast rättspraxis att det inte finns några hinder mot att pröva huruvida ett ordmärke och ett figurmärke liknar varandra, eftersom båda dessa varumärkestyper har en grafisk utformning som gör att de kan uppfattas visuellt (se tribunalens dom av den 23 april 2013 i mål T‑109/11, Apollo Tyres mot harmoniseringsbyrån – Endurance Technologies (ENDURACE), punkt 60 och där angiven rättspraxis).
69 Mot bakgrund härav – och eftersom Joachim Wöhler inte vid harmoniseringsbyrån har framfört några konkreta argument till styrkande av att de motstående varumärkena skiljer sig åt i en sådan grad att de inte kan förväxlas, utan endast gjort en allmän hänvisning till att de äldre varumärkena är figurmärken – finner tribunalen att överklagandenämnden inte var skyldig att göra en mer detaljerad redogörelse för sin bedömning av likheterna mellan nämnda varumärken. Överklagandenämnden har nämligen i övrigt på ett tillräckligt tydligt sätt förklarat sina överväganden i frågan huruvida det ordelement som dessa varumärken har gemensamt fortfarande är välkänt.
70 Sökandebolaget har påstått att det framgår av rättspraxis (tribunalens dom av den 1 februari 2012 i mål T‑291/09, Carrols mot harmoniseringsbyrån – Gambettola (Pollo Tropical CHICKEN ON THE GRILL)) att det ”erbjudande om avstående mot ersättning” som Joachim Wöhler tillställde PSA inte ska anses utgöra en indikation på ond tro. Sökandebolaget har även påstått att varken Joachim Wöhler eller bolaget självt har ”kontaktat [PSA] för att fästa dess uppmärksamhet på [det aktuella gemenskapsvarumärket] och för att få ekonomisk vinning”. I denna del finner tribunalen, i likhet med vad sökandebolaget självt har angett i sin ansökan, att även om överklagandenämnden i avsnittet ”ostridiga omständigheter” i det angripna beslutet erinrade om vissa faktorer som ansetts ha ”en avgörande betydelse för bedömningen av sakförhållandena”, så återgavs inte alla dessa faktorer i det avsnitt som avser frågan huruvida den tidigare innehavaren varit i ond tro. Tribunalen konstaterar särskilt att överklagandenämnden i denna del inte drog några särskilda slutsatser av dess konstaterande i punkt 31 i det angripna beslutet vad gäller ”erbjudandet om avstående mot ersättning” i vilket Joachim Wöhler påstod sig vara beredd att under vissa förutsättningar avstå från det omtvistade varumärket.
71 Ovannämnda påstående från sökandebolaget att det förlikningserbjudande varigenom Joachim Wöhler föreslog att han skulle avstå från varumärket mot ersättning inte utgör en tillräckligt starkt indikation för att det föreligger ond tro saknar, mot bakgrund av omständigheterna i detta fall, verkan och kan inte påverka lagenligheten av det angripna beslutet.
72 Det ska, för fullständighetens skull, tilläggas att tribunalen visserligen i domen i det ovan i punkt 70 nämnda målet Pollo Tropical CHICKEN ON THE GRILL (punkterna 61 och 62) slog fast att den som ansökt om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke inte hade förebringat bevisning till styrkande av att innehavaren av varumärket inte kunde ha varit ovetande om förekomsten av de äldre varumärken som låg till grund för påståendet om att innehavaren hade varit i ond tro. I det nu aktuella fallet är det däremot ostridigt att Joachim Wöhler redan då ansökan om registrering av det omtvistade varumärket gavs in kände till PSA:s äldre varumärken SIMCA och den tidigare användningen av dessa varumärken på 1970-talet. Mot bakgrund härav har förslaget att avstå från gemenskapsvarumärket mot ersättning en annan räckvidd än det förslag som var i fråga i det ovan i punkt 70 nämnda målet Pollo Tropical CHICKEN ON THE GRILL, särskilt med beaktande av att Joachim Wöhler så snart registreringsansökan hade ingetts kunde förvänta sig att det fanns en reell möjlighet för att han skulle få ett erbjudande om ekonomisk ersättning från PSA.
73 Slutligen underkänner tribunalen övriga specifika påståenden från sökandebolaget, eftersom inget av dessa påståenden kan vederlägga ovannämnda slutsatser.
74 För det första kan den omständigheten att Joachim Wöhler ”åtminstone sedan … år 2008” faktiskt saluförde elektriska cyklar under varumärket Simca, även om den anses styrkt, inte i sig anses relevant. Såsom framgår av punkterna 37–40 i det angripna beslutet grundar sig överklagandenämndens slutsats i frågan om Joachim Wöler hade varit i ond tro nämligen inte på att han ansågs sakna ett verkligt intresse av att saluföra de varor som avses med varumärket. Slutsatsen grundar sig snarare på Joachim Wöhlers avsikt att snylta på det renommé som tillkommer ett registrerat varumärke som tillhör någon annan och som är känt på den relevanta marknaden.
75 När det gäller sökandebolagets olika hänvisningar till administrativa förfaranden och domstolsföraranden i Tyskland finner tribunalen, för det andra, att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den, bland annat i punkterna 20 och 21 i det angripna beslutet, fann att gemenskapsordningen för varumärken är ett självständigt system som består av en samling regler och har ett antal mål som är specifika för detta system och som ska tillämpas utan hänsyn till de nationella systemen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 11 juli 2007 i mål T‑150/04, Mülhens mot harmoniseringsbyrån – Minoronzoni (TOSCA BLU), REG 2007, s. II‑2353, punkt 40 och där angiven rättspraxis). Enligt denna dom är varken harmoniseringsbyråns olika instanser eller unionsdomstolen bundna av avgöranden från nationella instanser.
76 Det framgår emellertid av rättspraxis att det inte är otillåtet vare sig för parterna eller för tribunalen att, vid tolkningen av unionsrätten, vägledas av unionens rättspraxis eller av nationell eller internationell rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 juli 2006 i mål T‑227/04, Vitakraft-Werke Wührmann mot harmoniseringsbyrån – Johnson’s Veterinary Products (VITACOAT), REG 2006, s. II‑2211, punkterna 69–71).
77 Tribunalen finner att det var relevant av överklagandenämnden att, i punkt 21 i det angripna beslutet, ange att nämnden inte kände till vilken bevisning som hade förebringats i det parallella målet i Tyskland och att domen från Bundesgerichtshof därför inte kunde utgöra ett prejudikat. Härutöver kan det konstateras att de äldre varumärkena – det vill säga det franska varumärket och det internationella varumärket, vilket bland annat är skyddat i flera av unionens medlemsstater – kan medföra olika rättsverkningar i det parallella målet om ett tyskt varumärke och i detta mål, vilket avser en ansökan om ogiltighetsförklaring av ett gemenskapsvarumärke på grund av ond tro och i vilket det uppkommer fråga om huruvida dessa äldre varumärken fortfarande är välkända.
78 För det tredje har sökandebolaget gjort gällande att det uppdrag som Joachim Wöhler, i egenskap av egenföretagare, utförde för Citroën AG i Köln och för en filial till Peugeot i Bremen år 2005 inte hade någon anknytning till hans ansökan om gemenskapsvarumärke. Om Joachim Wöhler hade fått del av information under sitt tillfälliga uppdrag som programvaruleverantör skulle han, enligt sökandebolaget, inte ha behövt göra några ytterligare undersökningar för att kunna ge in ansökan om det ”påstått snyltande” varumärket.
79 I detta hänseende räcker det, på samma sätt som i punkterna 70 och 71 ovan, att konstatera att det framgår av systematiken och innehållet i det angripna beslutet att överklagandenämnden inte grundade sin slutsats att Joachim Wöhler var i ond tro på att han, som nämnts ovan, tidigare haft ett samarbete med PSA eller andra företag i samma koncern som PSA.
80 Slutligen kan sökandebolaget inte vinna framgång med sina påståenden om att det angripna beslutet är ”oproportionerligt kort” och inte innehåller ”någon som helst rättslig argumentation eller bedömning av varumärkesrättsliga principer”. Detta gäller oavsett om sökandebolaget härmed gör gällande att överklagandenämnden gjort en oriktig bedömning i sak eller att nämnden gett en bristfällig motivering.
81 I den mån sökandebolaget gör gällande att överklagandenämnden i detta fall gjort en oriktig bedömning i sak har tribunalen redan, mot bakgrund av allt som anförts ovan, slagit fast att det angripna beslutet är välgrundat. Tribunalen har härvid beaktat såväl överklagandenämndens rättsliga argumentation som ”de varumärkesrättsliga principerna”.
82 I den mån sökandebolagets påståenden ska förstås på så sätt att bolaget härmed gör gällande att motiveringen av det angripna beslutet är bristfällig, räcker det att konstatera att motiveringen – såsom framgår av överklagandenämndens överväganden, vilka sammanfattats i punkterna 9–22 ovan – uppfyller kraven i fast rättspraxis att det härav klart och tydligt ska framgå hur nämnden har resonerat. Sökandebolaget har således kunnat få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och tillvarata sina rättigheter och unionsdomstolen har fått möjlighet att utföra sin prövning av beslutets lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 15 oktober 2013 i mål T‑379/12, Electric Bike World mot harmoniseringsbyrån – Brunswick (LIFECYCLE), punkt 30 och där angiven rättspraxis).
83 Mot bakgrund härav kan talan inte bifallas såvitt avser den enda grund som sökandebolaget anfört. Talan ska således ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
84 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
85 Eftersom sökandebolaget har tappat målet, ska bolaget förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med harmoniseringsbyråns och intervenientens yrkande.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (femte avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Simca Europe Ltd ska ersätta rättegångskostnaderna.
Dittrich | Schwarcz | Tomljenović |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 8 maj 2014.
Underskrifter