FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

den 11 juni 2009 (*)

”Statligt stöd – Ordning enligt vilken italienska myndigheter har beviljat vissa allmännyttiga företag stöd i form av skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser – Beslut att förklara stöden oförenliga med den gemensamma marknaden – Talan om ogiltigförklaring – Personligen berörd – Upptagande till sakprövning – Befintligt stöd eller nytt stöd – Artikel 87.3 c EG”

I mål T‑297/02,

ACEA SpA, Rom (Italien), företrätt av advokaterna A. Giardina, L. Radicati di Brozolo och V. Puca,

sökande,

med stöd av

ACSM Como SpA, Como (Italien), företrätt av advokaterna L. Radicati di Brozolo och M. Merola,

och

AEM – Azienda Energetica Metropolitana Torino SpA, Turin (Italien), företrätt av advokaterna M. Merola och L. Radicati di Brozolo,

intervenienter,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Di Bucci, i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av artiklarna 2 och 3 i kommissionens beslut 2003/193/EG av den 5 juni 2002 om statligt stöd i form av de skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser som Italien beviljat till förmån för allmännyttiga företag med statligt majoritetsaktieinnehav (EUT L 77, 2003, s. 21),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden M.E. Martins Ribeiro samt domarna D. Šváby, S. Papasavvas, N. Wahl (referent) och A. Dittrich,

justitiesekreterare: förste handläggaren J. Palacio González,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 16 april 2008,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, ACEA SpA, är ett aktiebolag som till 51 procent innehas av Roms kommun (Italien). Bolaget bildades år 1997 genom en ombildning av ett kommunalt företag med samma firma. I likhet med det sistnämnda företaget är sökanden verksam inom såväl el-sektorn, i egenskap av leverantör av tjänster avseende offentlig belysning samt produktion, transport, distribution och försäljning av energi, som vattenförsörjningssektorn genom att tillhandahålla tjänster avseende uttag, lagring, ledning och distribution av dricksvatten samt uppsamling och behandling av avloppsvatten.

 De nationella bestämmelserna

2        Genom legge n° 142 ordinamento delle autonomie locali (lag nr 142 om lokalt självstyre av den 8 juni 1990, GURI nr 135, av den 12 juni 1990, nedan kallad lag nr 142/90) genomfördes i Italien en reform av de instrument som lagstiftningen erbjuder kommunerna för att organisera tillhandahållandet av offentliga tjänster såsom vattenförsörjning, gas- och elförsörjning och transporter. Enligt artikel 22 i nämnda lag, i ändrad lydelse, får kommunerna bilda bolag i olika rättsliga former för att tillhandahålla offentliga tjänster. Härvid finns bland annat möjligheten att bilda affärsdrivande bolag eller bolag med begränsat ansvar med offentligt majoritetsaktieinnehav (nedan kallade bolag enligt lag nr 142/90). Sökanden är ett bolag enligt lag nr 142/90.

3        Enligt artikel 9 bis i legge n° 488 di conversione in legge, con modificazioni, del decreto-legge 1° luglio 1986, n° 318, recante provvedimenti urgenti per la finanza locale (lag nr 488 om omvandling till lag, med ändringar, av lagdekret nr 318 av den 1 juli 1986 om brådskande åtgärder till förmån för det lokala självstyrets finanser av den 9 augusti 1986, GURI nr 190, av den 18 augusti 1986), beviljades bolag enligt lag nr 142/90 som tillhandahöll offentliga tjänster lån till särskild räntesats hos Cassa Depositi e Prestiti (nedan kallad CDDPP) under åren 1994–1998 (nedan kallade lånen från CDDPP).

4        Dessutom vidtogs enligt artikel 3.69 och 3.70 i legge nº 549 (su) misure di razionalizzazione della finanza pubblica (lag nr 549 om åtgärder för att rationalisera de offentliga finanserna av den 28 december 1995, ordinarie tillägget till GURI nr 302, av den 29 december 1995, nedan kallad lag nr 549/95), jämförd med decreto-legge n° 331 (su) armonizzazione delle disposizioni in materia di imposte sugli oli minerali, sull’alcole, sulle bevande alcoliche, sui tabacchi lavorati e in materia di IVA con quelle recate da direttive CEE e modificazioni conseguenti a detta armonizzazione, nonché disposizioni concernenti la disciplina dei centri autorizzati di assistenza fiscale, le procedure dei rimborsi di imposta, l’esclusione dall’ILOR dei redditi di impresa fino all’ammontare corrispondente al contributo diretto lavorativo, l’istituzione per il 1993 di un’imposta erariale straordinaria su taluni beni ed altre disposizioni tributarie (lagdekret nr 331 om harmonisering av skattebestämmelser på olika områden, av den 30 augusti 1993, GURI nr 203, av den 30 augusti 1993, nedan kallat lagdekret nr 331/93), följande åtgärder till förmån för bolag enligt lag nr 142/90:

–        Befrielse från alla avgifter på överföringar av tillgångar som görs i samband med omvandlingen av specialföretag och kommunala företag till bolag enligt lag nr 142/90 (nedan kallad befrielse från avgift på överföringar).

–        Fullständig befrielse från bolagsskatt, det vill säga beskattningen av juridiska personers vinstmedel och lokal inkomstskatt, under tre år, till och med beskattningsåret 1999 (nedan kallad treårig befrielse från bolagsskatt).

 Det administrativa förfarandet

5        Med anledning av ett klagomål rörande nämnda åtgärder begärde kommissionen, i skrivelser av den 12 maj, den 16 juni och den 21 november 1997, upplysningar angående dessa åtgärder från de italienska myndigheterna.

6        I skrivelse av den 17 december 1997 lämnade de italienska myndigheterna delar av den begärda informationen. Vidare hölls ett möte på begäran av de italienska myndigheterna den 19 januari 1998.

7        I skrivelse av den 17 maj 1999 underrättade kommissionen de italienska myndigheterna om sitt beslut att inleda ett förfarande enligt artikel 88.2 EG. Detta beslut offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 220, s. 14).

8        Efter att ha mottagit synpunkter från berörda utomstående parter och de italienska myndigheterna, begärde kommissionen vid flera tillfällen att de italienska myndigheterna skulle inkomma med kompletterande upplysningar. Det hölls även möten mellan å ena sidan kommissionen och å andra sidan de italienska myndigheterna samt de berörda utomstående parter som yttrat sig.

9        Vissa bolag enligt lag nr 142/90, såsom sökanden, AEM SpA och Azienda Mediterranea Gas e Acqua SpA (AMGA), vilka för övrigt har väckt talan om ogiltigförklaring av det beslut som i detta mål är föremål för prövning (målen T‑301/02 och T‑300/02), gjorde bland annat gällande att de tre typerna av åtgärder inte utgjorde statligt stöd.

10      De italienska myndigheterna och Confederazione Nazionale dei Servizi (Confservizi), vilket är ett förbund som bland annat inbegriper bolagen enligt lag nr 142/90 och speciella kommunala företag i Italien, anslöt sig i huvudsak till denna ståndpunkt.

11      Bundesverband der deutschen Industrie eV (BDI), en tysk organisation för industrin och dess tjänsteleverantörer, ansåg däremot att åtgärderna i fråga skulle kunna leda till en snedvridning av konkurrensen inte bara i Italien, utan även i Tyskland.

12      Även Gas-it, den italienska organisationen för privata aktörer inom sektorn för gasförsörjning, förklarade att de ifrågavarande åtgärderna, särskilt den treåriga befrielsen från bolagsskatt, utgjorde statligt stöd.

13      Den 5 juni 2002 antog kommissionen beslut 2003/193/EG om statligt stöd i form av de skattebefrielser och lån med reducerade räntesatser som Italien beviljat bolag enligt lag nr 142/90 (EUT L 77, 2003, s. 21) (nedan kallat det angripna beslutet).

 Det angripna beslutet

14      Kommissionen framhöll inledningsvis att dess granskning endast avser de stödordningar med allmän giltighet som inrättats genom de omtvistade åtgärderna och inte de individuella stödåtgärder som har beviljats olika enskilda företag, vilket innebär att bedömningen i det angripna beslutet är allmän och abstrakt. Kommissionen förklarade härvid att Republiken Italien ”inte [har] beviljat några skatteförmåner på individuell grundval och … inte till kommissionen lämnat in anmälan om eller upplysningar som är nödvändiga för bedömning av något individuellt stöd”. Kommissionen angav att den följaktligen anser att det är dess uppgift att göra en allmän och abstrakt granskning av de ifrågavarande stödordningarna både vad beträffar kvalificeringen som statligt stöd och huruvida detta stöd är förenligt med den gemensamma marknaden (skälen 42–45 i det angripna beslutet).

15      Enligt kommissionen utgör lånen från CDDPP och den treåriga befrielsen från bolagsskatt statligt stöd. När bolag enligt lag nr 142/90 från statliga medel beviljas sådana förmåner innebär det att deras konkurrensläge förbättras i förhållande till alla andra företag som vill tillhandahålla samma tjänster (skälen 48–75 i det angripna beslutet). De ifrågavarande åtgärderna är oförenliga med den gemensamma marknaden, eftersom de varken uppfyller villkoren i artikel 87.2 EG och 87.3 EG eller villkoren i artikel 86.2 EG och dessutom utgör ett åsidosättande av artikel 43 EG (skälen 94–122 i det angripna beslutet).

16      Däremot ansåg kommissionen att befrielsen från avgifter på överföringar inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG, eftersom dessa avgifter tillämpas i samband med att en ny ekonomisk enhet bildas eller vid överföring av tillgångar mellan olika ekonomiska enheter. I materiellt hänseende utgör kommunala företag och bolag enligt lag nr 142/90 samma ekonomiska enhet. Det är således med hänsyn till systemets karaktär eller struktur motiverat att dessa enheter befrias från nämnda avgifter (skälen 76–81 i det angripna beslutet).

17      Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Befrielsen från avgift på överföringar … utgör inte statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG]. 

Artikel 2

Den treåriga befrielse från inkomstskatt … och de fördelar som följer av de lån som beviljats [av CDDPP] … utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 [EG].

Detta stöd är inte förenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 3

Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva det stöd som beviljats enligt de stödordningar som avses i artikel 2 och som olagligen redan utbetalats till stödmottagarna.

Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa [det angripna beslutet].

Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarnas förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

…”

 Förfarandet och parternas yrkanden

18      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 30 september 2002.

19      I handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 29 november och den 2 december 2002 ansökte ACSM Como SpA och AEM – Azienda Energetica Metropolitana Torino SpA om att få intervenera i detta mål till stöd för sökandens yrkanden. Ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning i utökad sammansättning (tidigare sammansättning) biföll interventionsansökningarna genom beslut av den 12 maj 2003. Intervenienterna inkom med sina inlagor, och övriga parter yttrade sig över dessa inlagor inom föreskrivna tidsfrister.

20      Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 januari 2003 framförde kommissionen en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler.

21      Den 14 mars 2003 inkom sökanden med yttrande över invändningen om rättegångshinder.

22      Den 8 augusti 2002 väckte även Republiken Italien en talan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet vid domstolen, vilken registrerades som mål C‑290/02. Domstolen konstaterade att talan i det målet och talan som väckts i målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02 och T‑309/02 rörde samma sak, det vill säga ogiltigförklaring av det angripna beslutet, och att de var konnexa, eftersom de grunder som åberopades i dessa mål i stor utsträckning överlappade varandra. Domstolen beslutade den 10 juni 2003 att skjuta upp handläggningen av mål C‑290/02 i enlighet med artikel 54 tredje stycket i domstolens stadga fram till dess att förstainstansrätten hade meddelat dom i målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02 och T‑309/02.

23      I beslut av den 8 juni 2004 beslutade domstolen att överlämna mål C‑290/02 till förstainstansrätten, vilken blivit behörig att avgöra mål som anhängiggjorts av medlemsstaterna mot kommissionen i enlighet med artikel 2 i rådets beslut 2004/407/EG, Euratom av den 26 april 2004 om ändring av artiklarna 51 och 54 i protokollet till domstolens stadga (EUT L 132, s. 5). Detta mål registrerades således vid förstainstansrättens kansli som mål T‑222/04.

24      Förstainstansrätten beslutade den 5 augusti 2004 att beslutet i anledning av kommissionens invändning om rättegångshinder skulle anstå till den slutliga domen.

25      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och ställde, såsom en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler, skriftliga frågor till parterna. Parterna besvarade frågorna inom den utsatta tidsfristen.

26      Ordföranden vid förstainstansrättens åttonde avdelning i utökad sammansättning beslutade den 13 mars 2008 att förena målen T‑292/02, T‑297/02, T‑300/02, T‑301/02, T‑309/02, T‑189/03 och T‑222/04 vad gäller det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 50 i rättegångreglerna.

27      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 16 april 2008.

28      Sökanden har med stöd av intervenienterna yrkat att förstainstansrätten ska

–        förklara att talan kan upptas till sakprövning,

–        ogiltigförklara artiklarna 2 och 3 i det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten ska

–        i första hand avvisa talan,

–        i andra hand ogilla talan, och

–        förplikta sökanden och intervenienterna att ersätta rättegångskostnaderna.

 Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

30      Kommissionen har inledningsvis bestritt att sökanden har ett berättigat intresse av att få saken prövad, i den mån talan syftar till att förstainstansrätten ska ogiltigförklara artikel 2 i det angripna beslutet som rör lånen från CDDPP. Sökanden har nämligen inte beviljats några sådana lån.

31      Kommissionen har vidare bestritt att sökanden har talerätt. Enligt kommissionen är sökanden inte personligen berörd av det angripna beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

32      Kommissionen har i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet ska anses vara en rättsakt med allmän giltighet, eftersom det avser en stödordning och därmed berör ett obestämt och obestämbart antal företag, vilka definieras utifrån allmänna kriterier, såsom det faktum att de tillhör en viss kategori av företag. Enligt kommissionen kan en rättsakts allmänna giltighet och därmed normativa beskaffenhet inte sättas i fråga på grund av att det är möjligt att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som vid en given tidpunkt berörs av den, eller till och med deras identitet, om det framgår att rättsakten är tillämplig i objektiva rättsliga eller faktiska situationer som anges i rättsakten och som överensstämmer med dess syfte.

33      För att en enskild ska vara personligen berörd av en rättsakt med allmän giltighet måste denna rättsakt, enligt kommissionen, inverka menligt på den enskildes specifika rättigheter eller också måste den institution som har antagit rättsakten ha en skyldighet att beakta rättsaktens konsekvenser för den enskildes situation. Kommissionen anser dock att så inte är fallet i detta mål. Det angripna beslutet har nämligen haft en inverkan på situationen för alla de företag som har gynnats av de ifrågavarande åtgärderna. Det är således inte fråga om ett åsidosättande av vissa företags specifika rättigheter, som skulle kunna särskiljas från de rättigheter som tillkommer alla andra företag som gynnas av de ifrågavarande åtgärderna. I övrigt hade kommissionen, när den antog det angripna beslutet, varken någon skyldighet eller möjlighet att beakta följderna av sitt beslut vad gäller situationen för ett bestämt företag. Varken förklaringen att stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden eller kravet på återbetalning i det angripna beslutet hänför sig till situationen för enskilda stödmottagare.

34      Enligt kommissionen bekräftas denna bedömning i befintlig rättspraxis avseende statligt stöd. Enligt denna rättspraxis utgör den omständigheten att någon är mottagare av stöd enligt en stödordning som har förklarats vara oförenlig med den gemensamma marknaden inte en tillräcklig omständighet för att styrka att denna mottagare är personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

35      Denna fasta rättspraxis har inte ändrats i senare mål. Enligt kommissionen kan den lösning som domstolen valde i dom av den 19 oktober 2000 i de förenade målen C‑15/98 och C‑105/99, Italien och Sardegna Lines mot kommissionen (REG 2000, s. I‑8855) (nedan kallad domen i de förenade målen Sardegna Lines), inte tillämpas i alla de fall då talan har väckts av en mottagare av ett stöd enligt en stödordning som har förklarats vara olaglig och oförenlig med den gemensamma marknaden och som har blivit föremål för ett krav om återbetalning. Detta gäller i synnerhet då, som i förevarande fall, den aktuella stödordningen har blivit föremål för en abstrakt granskning. I de ovannämnda förenade målen Sardegna Lines hade sökanden dessutom verkligen mottagit ett individuellt stöd. Det rörde sig nämligen om en fördel som hade beviljats genom en rättsakt antagen på grundval av en regional lag, enligt vilken det fanns en vidsträckt befogenhet att företa en skönsmässig bedömning. Denna situation hade vidare blivit föremål för en ingående granskning under det formella granskningsförfarandet.

36      Omständigheterna i förevarande fall skiljer sig även från dem som var föremål för prövning i domstolens dom av den 29 april 2004 i mål C‑298/00 P, Italien mot kommissionen (REG 2004, s. I‑4087) (nedan kallad domen i målet Alzetta), eftersom kommissionen i förevarande mål inte kände till det exakta antalet mottagare av det aktuella stödet eller deras identitet, inte hade tillgång till alla relevanta upplysningar och inte kände till de stödbelopp som hade beviljats i varje enskilt fall. I förevarande fall tillämpades den treåriga befrielsen från bolagsskatt dessutom automatiskt, medan det stöd som var i fråga i det ovannämnda målet Alzetta hade beviljats genom en senare rättsakt.

37      I motsats till vad sökanden har påstått är det, vid prövningen av huruvida talan kan tas upp till sakprövning, inte det faktum att kommissionen har haft kännedom om ett företags identitet som är av betydelse, utan det faktum att kommissionen har varit uppmärksam på sådana utmärkande omständigheter i det aktuella fallet som kan motivera en individuell granskning. I det angripna beslutet har kommissionen emellertid angett att den inte har mottagit några uppgifter till styrkande av att de ifrågavarande åtgärderna, med avseende på sökanden, inte skulle utgöra stöd eller utgöra befintligt stöd eller stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden.

38      Under alla omständigheter har kommissionen hävdat att varken deltagande i det formella förfarandet enligt artikel 88.2 EG eller kravet om återbetalning i det angripna beslutet utgör tillräckliga omständigheter för att sökanden ska kunna individualiseras. Eftersom en talan som väckts av en potentiell mottagare av stöd enligt en stödordning som anmälts inte kan tas upp till sakprövning enligt artikel 230 EG, bör detsamma gälla för en talan som väckts av en mottagare av ett stöd enligt en stödordning som inte anmälts.

39      Det skulle slutligen inte strida mot principen om ett effektivt domstolsskydd om sökandens talan avvisades i förevarande fall, eftersom de rättsmedel som föreskrivs i artiklarna 241 EG och 234 EG är tillräckliga (domstolens dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677).

40      Sökanden har, såvitt avser dess talerätt, i huvudsak påstått att bolaget är personligen berört, eftersom det är ett bolag enligt lag nr 142/90 och därmed ett företag som omfattas av den stödordning som kritiserats i det angripna beslutet.

 Förstainstansrättens bedömning

41      Enligt artikel 230 fjärde stycket EG får en fysisk eller juridisk person väcka talan mot ett beslut riktat till en annan person bara om det berör honom direkt och personligen.

42      Det utgör fast rättspraxis att en annan fysisk eller juridisk person än den person till vilken ett beslut är riktat endast kan påstå sig vara personligen berörd av detta beslut om beslutet angår denne på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denna person eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denna person i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter personen i fråga i en ställning som motsvarar den som gäller för en person till vilken ett beslut är riktat (domstolens dom av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, s. 223, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181, och av den 2 april 1998 i mål C‑321/95 P, Greenpeace Council m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑1651, punkterna 7 och 28).

43      Domstolen har i enlighet härmed slagit fast att ett företag i princip inte kan väcka talan om ogiltigförklaring av ett beslut av kommissionen att förbjuda en stödordning till förmån för en viss sektor om det enbart berörs av detta beslut på grund av att det är verksamt inom sektorn i fråga och eventuellt kan erhålla stöd enligt nämnda stödordning. Med avseende på en sökande framstår nämligen ett sådant beslut som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se domstolens dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 9, s. 305, och domen i det ovan i punkt 36 nämnda målet Alzetta, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

44      Domstolen har emellertid i domen i de ovan i punkt 35 nämnda förenade målen Sardegna Lines, punkterna 34 och 35, även fastslagit att eftersom företaget Sardegna Lines inte enbart berördes av det beslut som var i fråga i det målet i egenskap av företag inom sjöfartsnäringen på Sardinien, vilket kunde komma i fråga för stödordningen för redare på Sardinien, utan även i egenskap av stödmottagare som verkligen hade beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och vilket kommissionen hade beslutat skulle återbetalas, var företaget personligen berört av beslutet, och dess talan mot detta kunde således tas upp till sakprövning (se även, för ett liknande resonemang, domen det ovan i punkt 36 nämnda målet Alzetta, punkt 39).

45      Det ska följaktligen undersökas huruvida sökanden är en stödmottagare som verkligen har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med en stödordning till förmån för en viss sektor, vilket stöd ska återkrävas enligt kommissionens beslut (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 20 september 2007 i mål T‑136/05, Salvat père & fils m.fl. mot kommissionen, REG 2007, s. II‑4063, punkt 70).

46      Förstainstansrätten påpekar för det första att det följer av sökandens svar på rättens skriftliga frågor på detta område att sökanden faktiskt är en stödmottagare som verkligen har beviljats ett individuellt stöd i enlighet med den aktuella stödordningen. Sökanden har nämligen påstått sig ha åtnjutit den treåriga befrielsen från bolagsskatt under åren 1998 och 1999. Detta påstående har inte bestritts av Republiken Italien.

47      Det framgår dessutom av artikel 3 i det angripna beslutet att kommissionen har beslutat att stödet i fråga ska återkrävas.

48      Av det föregående följer att sökanden är personligen berörd av det angripna beslutet när det gäller den treåriga befrielsen från bolagsskatt.

49      Förstainstansrätten finner att sökanden måste anses vara direkt berörd av det angripna beslutet, eftersom Republiken Italien enligt artikel 3 i detta beslut förpliktas att vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagaren återkräva det stöd som beskrivs i artikel 2 i nämnda beslut och som olagligen redan utbetalts till sökanden och eftersom sökanden har mottagit sådant stöd och kommer att bli tvungen att återbetala det (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 45 nämnda målet Salvat père & fils m.fl. mot kommissionen, punkt 75).

50      Däremot framgår det av ansökan till förstainstansrätten och sökandens svar på förstainstansrättens frågor att sökanden inte har beviljats lån från CDDPP under den aktuella perioden.

51      Förstainstansrätten konstaterar således att sökanden inte kan anses personligen berörd av det angripna beslutet såvitt avser lånen från CDDPP.

52      Av samtliga ovan angivna omständigheter följer att förevarande talan kan tas upp till sakprövning såvitt avser den del av det angripna beslutet som rör den treåriga befrielsen från bolagsskatt.

 Prövning i sak

53      Sökanden har till stöd för sin talan åberopat följande fem grunder:

–        Kommissionen har åsidosatt artikel 88 EG, rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1) och motiveringsskyldigheten genom att inte göra någon ingående, konkret och differentierad granskning.

–        Kommissionen har åsidosatt artikel 87.1 EG och lämnade en bristfällig motivering när den kvalificerade den treåriga befrielsen från bolagsskatt som statligt stöd.

–        Kommissionen har åsidosatt artikel 88.1 EG genom att kvalificera den ifrågavarande åtgärden som nytt stöd och har därigenom åsidosatt handläggningsreglerna och lämnat en bristfällig motivering.

–        Kommissionen har åsidosatt artikel 87.3 c EG och lämnat en bristfällig motivering.

–        Kommissionens beslut om återkrav är rättsstridigt och kommissionen har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen.

 Den första grunden: Huruvida artikel 88 EG, förordning nr 659/1999 och motiveringsskyldigheten har åsidosatts på grund av att det inte har gjorts någon ingående, konkret och differentierad granskning

 Parternas argument

54      Sökanden har inom ramen för denna grund bland annat gjort gällande ett åsidosättande av artikel 88 EG och förordning nr 659/1999. Sökanden anser att kommissionen har gjort en abstrakt och ofullständig undersökning genom att begränsa sig till en ”allmän och abstrakt granskning” av den ifrågavarande åtgärden utan att göra någon konkret bedömning av de olika situationerna. Det angripna beslutet är följaktligen inte tillräckligt motiverat.

55      Sökanden anser att den ifrågavarande åtgärden i praktiken omfattar en mängd extremt olika situationer såväl i rättsligt som i materiellt hänseende och är tillämplig på storleksmässigt vitt skilda företag. Sökanden har angett att dessa företag var verksamma inom olika ekonomiska sektorer, omfattades av olika regleringar och kännetecknades av att de i konkurrenshänseende agerar på olika marknadsvillkor.

56      Sökanden har medgett att kommissionen har behörighet att pröva en stödordning utan att granska de stöd som i enskilda fall beviljats på grundval av denna ordning. Sökanden anser däremot att kommissionen, i avsaknad av en mer detaljerad granskning, inte med fog kunde dra slutsatsen att den ifrågavarande åtgärden innebar ”avsevärd fördel för stödmottagarna i förhållande till deras konkurrenter”. Enligt sökanden är det absolut nödvändigt att visa att det föreligger en fördel för att en åtgärd ska kvalificeras som statligt stöd (domstolens dom av den 17 juni 1999 i mål C‑75/97, Belgien mot kommissionen, kallat Maribel bis och ter, REG 1999, s. I‑3671, punkt 48).

57      Sökanden anser i detta hänseende att kommissionen i sitt svaromål har gjort en konkret bedömning av de olika sektorerna i fråga i syfte att avhjälpa de allvarliga bristerna i ärendets handläggning och i motiveringen av det angripna beslutet. Sökanden anser att förstainstansrätten inte ska godta denna sena bedömning.

58      Enligt sökanden har kommissionen medgett att granskningen är bristfällig. I skälen 72, 85 och 126 i det angripna beslutet anges nämligen att det är möjligt att anse att individuella stöd är förenliga med den gemensamma marknaden på grund av de minimis-regeln eller på grund av att det är fråga om befintliga stöd eller stöd som anses förenliga med den gemensamma marknaden av skäl hänförliga till det specifika fallet. Vidare har kommissionen hävdat att de italienska myndigheterna inte lämnade tillräckliga uppgifter som möjliggjorde en individuell granskning av stödmottagarnas situation. Sökanden har tillbakavisat detta påstående. Även om påståendet om otillräckliga uppgifter godtogs, skulle kommissionen enligt sökanden vara skyldig att framställa en ny begäran om upplysningar innan det angripna beslutet antogs, vilket för övrigt skulle kräva en lång handläggningstid, nämligen fem år.

59      Intervenienterna har ställt sig bakom sökandens ståndpunkt och argument vad gäller denna grund.

60      Kommissionen har för det första gjort gällande att på grund av de ifrågavarande åtgärdernas allmänna och abstrakta karaktär, de olika slags situationer som omfattas av nämnda åtgärder och avsaknaden av fullständiga och tillförlitliga uppgifter angående enskilda stödmottagare, var kommissionen tvungen att begränsa granskningen till de ifrågavarande åtgärderna. Bedömningen av enskilda fall lämnades därmed för att i stället göras i samband med verkställandet av det angripna beslutet. Under alla omständigheter anser kommissionen, som svar på sökandens argument angående den långa handläggningstiden, att den inte hade något skäl att begära ytterligare upplysningar och på så sätt ytterligare försena förfarandet.

 Förstainstansrättens bedömning

61      Det erinras inledningsvis om att det i förevarande fall är fråga om en stödordning med allmän giltighet och inte ett individuellt stöd.

62      När det gäller en stödordning kan kommissionen begränsa sig till att granska den ifrågavarande stödordningens allmänna och abstrakta särdrag, och den är inte skyldig att undersöka varje enskild tillämpning av stödordningen för att pröva om den innebär stöd (se domstolens dom av den 15 december 2005 i mål C‑148/04, Unicredito Italiano, REG 2005, s. I‑11137, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

63      Förstainstansrätten konstaterar för det första att i förevarande fall omfattar den ifrågavarande stödordningen en specifik kategori av företag, nämligen bolagen enligt lag nr 142/90, och att vara ett sådant bolag är det enda villkor som krävs för att kunna omfattas av denna ordning.

64      Förstainstansrätten konstaterar vidare att tillämpningen av den treåriga befrielsen från bolagsskatt inte är begränsad till särskilda tjänster. De företag som omfattas av nämnda ordning är nämligen, såsom sökanden har medgett, verksamma inom vitt skilda ekonomiska sektorer. I förevarande fall är det emellertid fråga om en enda stödordning som omfattar en mängd sektorer och inte olika stödordningar som är indelade efter verksamhet eller relevant marknad. Av denna anledning var kommissionen inte skyldig att ta hänsyn till varje slags verksamhet eller marknad för att bedöma verkningarna av den treåriga befrielsen från bolagsskatt (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 oktober 1987 i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, REG 1987, s. 4013, punkt 18, domen i det ovan i punkt 56 nämnda målet Maribel bis och ter, punkt 48, och dom av den 7 mars 2002 i mål C‑310/99, Italien mot kommissionen, REG 2002, s. I‑2289, punkterna 89–91).

65      Det följer även av ovannämnda rättspraxis att kommissionen inte är skyldig att granska en stödordning och samtidigt bedöma tillämpningen av stödordningen i enskilda fall, i synnerhet som en sådan skyldighet skulle kunna minska verkan av kommissionens granskningsbefogenhet på området för statligt stöd. Kommissionen är således inte skyldig att ex officio begära upplysningar om tillämpningen av den ifrågavarande ordningen i konkreta fall. Förstainstansrätten godtar därför inte denna invändning.

66      Det angripna beslutet är slutligen tillräckligt motiverat i detta hänseende. Det framgår nämligen att kommissionen påpekade att dess granskning enbart avsåg stödordningar som införts genom de omtvistade åtgärderna och inte individuella stöd som beviljats olika företag. Dessutom följer det av det föregående att kommissionen kan begränsa sig till att undersöka en stödordnings allmänna och abstrakta egenskaper för att avgöra huruvida ordningen innehåller statliga stöd och huruvida dessa är förenliga med den gemensamma marknaden.

67      Av samtliga ovanstående överväganden följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

 Den andra grunden: Huruvida artikel 87.1 EG har åsidosatts och huruvida kommissionen lämnat en bristfällig motivering vad gäller kvalificeringen av den treåriga befrielsen från bolagsskatt såsom statligt stöd

 Parternas argument

68      Sökanden har inom ramen för denna grund gjort gällande att den treåriga befrielsen från bolagsskatt inte utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG och att kommissionen härvid har åsidosatt sin motiveringsskyldighet.

69      Grunden är uppdelad i två delar.

70      I den första delgrunden har sökanden erinrat om att ett villkor för att en stödordning ska anses snedvrida konkurrensen i den mening som avses i artikel 87 EG är att de företag som åtnjuter stöd enligt denna ordning faktiskt är verksamma på en konkurrensutsatt marknad.

71      Sökanden har i huvudsak gjort gällande att under den period då den treåriga befrielsen från bolagsskatt gällde, och även därefter, var tillhandahållandet av olika lokala offentliga tjänster inte konkurrensutsatta. Sektorn för försäljning av elenergi, inom vilken det fanns en skyldighet för alla el-producerande företag att sälja till monopolinnehavaren, liberaliserades inte förrän år 1999 till följd av införlivandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/92/EG av den 19 december 1996 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EGT L 27, 1997, s. 20). Vad gäller gasdistributionen, liberaliserades den inte förrän år 2000 genom Italiens införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv 98/30/EG av den 22 juni 1998 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EGT L 204, s. 1). Dessutom var eldistribution, sektorn för fjärrvärme och marknaden för vattenhantering undantagna från konkurrens. Det framgår således av dessa omständigheter att de ifrågavarande sektorerna för lokala offentliga tjänster liberaliserades först efter tillämpningsperioden för den treåriga befrielsen från bolagsskatt.

72      Sökanden anser för övrigt att det endast undantagsvis fanns möjligheter att konkurrera om tillhandahållandet av lokala offentliga tjänster under den period då den treåriga befrielsen från bolagsskatt var tillämplig.

73      Sökanden har även gjort gällande att de företag som åtnjöt den treåriga befrielsen från bolagsskatt enbart i mycket sällsynta fall kunde delta i anbudsförfaranden för att tillhandahålla tjänster utanför deras geografiska ursprungsområde, och aldrig inom elsektorn. De kontrakt som tilldelades exempelvis inom vattensektorn var nämligen få till antalet, avsåg små belopp och rörde inte tilldelning av tjänsten som sådan.

74      Sökanden har angett följande tre skäl till att den treåriga befrielsen från bolagsskatt inte kan snedvrida konkurrensen. För det första var bolagen enligt lag nr 142/90 inte fria att själva fastställa priset enligt de rättsliga bestämmelser som reglerar den berörda sektorn. För det andra hade dessa bolag beviljats långfristiga koncessioner eller kontrakt som inte hade löpt ut under den period då den treåriga befrielsen från bolagsskatt gällde. För det tredje syftade dessa bolags inkomster i huvudsak till att förse referenskommunerna med intäkter, och inkomsterna delades ut till aktieägarna.

75      Sökanden anser således att det är omöjligt att påstå, när det gäller de sektorer inom vilka sökanden är verksam, att de marknader som berörs av den treåriga befrielsen från bolagsskatt skulle ha varit konkurrensutsatta.

76      I den andra delgrunden har sökanden i huvudsak hävdat att det inte är nödvändigt att pröva frågan huruvida handeln mellan medlemsstaterna påverkas, eftersom sökanden har visat att de relevanta marknaderna inte är konkurrensutsatta.

77      Sökanden anser i detta hänseende att kommissionens påstående i skäl 68 i det angripna beslutet att ”marknaden för koncessioner på så kallade lokala offentliga tjänster är en marknad som är öppen för gemenskapskonkurrens” är apodiktiskt och abstrakt.

78      Sökanden anser vidare att med hänsyn till att det saknas bevis för att handeln mellan medlemsstaterna hindras, har kommissionen åsidosatt sin skyldighet att på ett uttömmande sätt motivera kvalificeringen av den treåriga befrielsen från bolagsskatt såsom statligt stöd. I det angripna beslutet har kommissionen på ett rent abstrakt och hypotetiskt sätt hänvisat till risken för att konkurrensen äventyras till följd av att den verksamhet som bedrivs av bolagen enligt lag nr 142/90 utvidgas till annan verksamhet än offentliga koncessioner eller att dessa bolag beviljas skattefördelar, utan att vare sig ha vidtagit någon undersökning av att omständigheterna motsvarar verkligheten eller gjort en korrekt analys av de olika ekonomiska sektorerna.

79      Intervenienterna har ställt sig bakom sökandens ståndpunkt och argument.

80      Kommissionen har bestritt alla anförda argument och anser att det angripna beslutet är tillräckligt motiverat.

 Förstainstansrättens bedömning

81      För att en åtgärd ska anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG krävs att alla villkor i nämnda bestämmelse är uppfyllda. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska det vara fråga om en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se domstolens dom av den 24 juli 2003 i mål C‑280/00, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg, REG 2003, s. I‑7747, nedan kallad domen i målet Altmark, punkterna 74 och 75 och där angiven rättspraxis, och av den 3 mars 2005 i mål C‑172/03, Heiser, REG 2005, s. I‑1627, punkt 27).

82      Sökanden har hävdat att villkoren om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och inverkan på konkurrensen inte är uppfyllda i förevarande fall.

83      När kommissionen bedömer om dessa två villkor är uppfyllda, behöver den inte styrka att stödet verkligen påverkar handeln mellan medlemsstaterna och faktiskt snedvrider konkurrensen, utan endast pröva huruvida det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen (se domen i det ovan i punkt 62 nämnda målet Unicredito Italiano, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

84      Vidare kan kommissionen, när det gäller en stödordning, begränsa sig till att undersöka egenskaperna hos den ifrågavarande ordningen för att i beslutsskälen bedöma om ordningen på grund av de villkor som föreskrivs i denna huvudsakligen gynnar företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna (domen i det ovan i punkt 64 nämnda målet Italien mot kommissionen).

85      Vidare kan allt stöd som lämnas till ett företag som är verksamt på den gemensamma marknaden snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (se förstainstansrättens dom av den 6 mars 2002 i de förenade målen T‑92/00 och T‑103/92, Diputación Foral de Álava mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1385, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

86      Det finns därvid inte någon gräns eller procentsats under vilken man kan anse att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas. Ett relativt litet stöd eller ett relativt litet stödmottagande företag innebär inte att det omedelbart kan uteslutas att handeln mellan medlemsstaterna påverkas (domstolens dom av den 21 mars 1990 i mål C‑142/87, Belgien mot kommissionen, kallat Tubemeuse, REG 1990, s. I‑959, punkt 43, svensk specialutgåva, volym 10, s. 369, och av den 14 september 1994 i de förenade målen C‑278/92–C‑280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I‑4103, punkt 42, samt domen i det ovan i punkt 81 nämnda målet Altmark, punkt 81).

87      Domstolen har vidare angett att det inte alls kan uteslutas att ett offentligt stöd som beviljas ett företag som endast tillhandahåller lokala eller regionala trafiktjänster och som inte tillhandahåller några trafiktjänster utanför sin ursprungsstat ändå kan påverka handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 87.1 EG. När en medlemsstat beviljar offentligt stöd till ett företag, kan nämligen detta företags tillhandahållande av trafiktjänster komma att upprätthållas eller ökas, med följden att möjligheterna för företag som är etablerade i andra medlemsstater att tillhandahålla sina trafiktjänster på marknaden i denna stat minskas (se domen i det ovan i punkt 81 nämnda målet Altmark, punkterna 77 och 78).

88      När det i förevarande fall gäller villkoret om påverkan på konkurrensen konstaterar förstainstansrätten följande. Även om sökanden visserligen har gjort gällande att bolagen enligt lag nr 142/90 inte är verksamma på konkurrensutsatta marknader – varvid sökanden främst har hänvisat till sina egna verksamhetssektorer – har sökanden inte åberopat någon bevisning som med giltig verkan stöder påståendet att sektorerna för lokala offentliga tjänster inte var konkurrensutsatta vid den aktuella tidpunkten. Det erinras om att det i förevarande fall är fråga om en enda stödordning som omfattar en mängd sektorer och inte olika stödordningar som var och en rör en specifik sektor.

89      Det förhållandet att den ifrågavarande stödordningen enbart är tillämplig på bolag enligt lag nr 142/90, oberoende av deras verksamhet, och den omständigheten att dessa företag faktiskt är verksamma inom olika ekonomiska sektorer, däribland sådana som är konkurrensutsatta, är tillräckliga för att slå fast att den ifrågavarande åtgärden i sig kan påverka konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna.

90      Förstainstansrätten påpekar i enlighet med vad som angetts i skälen 73 och 84 i det angripna beslutet att vissa av de berörda sektorerna, såsom sektorn för läkemedelsprodukter, avfallssektorn samt gas-, el- och vattensektorn, redan var utsatta för viss konkurrens vid tidpunkten för de ifrågavarande åtgärdernas ikraftträdande.

91      Förstainstansrätten konstaterar dessutom att i de sektorer inom vilka bolagen enligt lag nr 142/90 är verksamma konkurrerar företagen om koncessionerna på lokala offentliga tjänster i de olika kommunerna, och marknaden för dessa koncessioner utgör en konkurrensutsatt marknad (skälen 67 och 68 i det angripna beslutet).

92      Argumentet att det inte föreligger konkurrens, och att handeln mellan medlemsstaterna således inte påverkas, eftersom de aktuella tjänsterna i själva verket direkt tilldelades bolagen enligt lag nr 142/90 kan inte godtas. Slutsatsen i de föregående punkterna, att den relevanta marknaden i vart fall var utsatt för en viss konkurrens, påverkas för det första inte av en sådan direkt tilldelning. För det andra tycks argumentet snarare visa på den inskränkande verkan som de ifrågavarande åtgärderna har på konkurrensen och inte på en avsaknad av konkurrens på den relevanta marknaden. Det kan nämligen inte, såsom kommissionen framhöll i skäl 71 i det angripna beslutet, uteslutas att själva förekomsten av stödet till bolag enligt lag nr 142/90 har skapat ett incitament för kommunerna att anförtro tjänsterna direkt till dessa bolag i stället för genom koncessioner enligt öppna förfaranden.

93      När det särskilt gäller frågan huruvida de ifrågavarande åtgärderna har snedvridit eller hotat att snedvrida den konkurrens som förelåg på marknaden, konstaterar förstainstansrätten följande. De ifrågavarande åtgärderna har förbättrat konkurrensläget för bolagen enligt lag nr 142/90 i förhållande till alla andra italienska eller utländska företag som är verksamma på den relevanta marknaden. Såsom kommissionen med rätta påpekade i skäl 62 i det angripna beslutet, hamnar de företag som har en annan rättslig form än aktiebolag och vars aktiemajoritet inte innehas av lokala offentliga organ i en ogynnsam situation när de vill delta i ett anbudsförfarande avseende tillhandahållandet av en viss tjänst inom ett visst geografiskt område.

94      Dessutom är verksamheterna för bolagen enligt lag nr 142/90 inte begränsade till sektorn för lokala offentliga tjänster. Den ifrågavarande åtgärden kan således underlätta för dessa bolag att expandera på andra konkurrensutsatta marknader, vilket således medför en snedvridande verkan även inom andra sektorer än lokala offentliga tjänster. Det framgår härvid av lag nr 142/90, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (högsta kassationsdomstol i Italien), i dom av den 6 maj 1995 i mål nr 4989, och av Consiglio di Stato (högsta förvaltningsdomstol i Italien), i dom av den 3 september 2001 i mål nr 4586, att bolag enligt lag nr 142/90 har möjlighet att agera inom andra geografiska områden såväl i Italien som i andra länder och på andra områden än på området för offentliga tjänster som fastställts i bolagsordningen, med undantag för det fall då detta i betydande omfattning skulle avhända dem tillgångar och medel och kunna leda till skada för referenskommunen.

95      Av det föregående följer att den ifrågavarande åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

96      När det gäller villkoret om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna, erinrar förstainstansrätten inledningsvis om att det förhållandet att bolagen enligt lag nr 142/90 ensamma är verksamma på den nationella marknaden eller inom deras geografiska ursprungsområde inte har någon avgörande betydelse. Handeln mellan medlemsstater påverkas av den ifrågavarande åtgärden när möjligheterna minskar för företag som är etablerade i andra medlemsstater att tillhandahålla sina tjänster på den italienska marknaden (se ovan punkt 87).

97      Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den i skäl 70 i det angripna beslutet konstaterade att den ifrågavarande åtgärden kunde skapa ett hinder för utländska företag som ville etablera sig eller sälja sina tjänster i Italien och att den således påverkade handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

98      Den ifrågavarande åtgärden missgynnar nämligen utländska företag som deltar i anbudsförfaranden för lokala koncessioner avseende offentliga tjänster i Italien. De offentliga företag som åtnjuter stöd enligt den ifrågavarande ordningen kan nämligen erbjuda konkurrenskraftigare priser än konkurrenter i Italien eller inom gemenskapen, som inte åtnjuter sådant stöd. Vidare gör den ifrågavarande åtgärden det mindre attraktivt för företag i andra medlemsstater att investera i sektorn för lokala offentliga tjänster i Italien (exempelvis genom förvärv av aktiemajoriteten), eftersom de företag som förvärvas inte skulle komma i åtnjutande av (eller skulle kunna förlora) stödet enligt den ifrågavarande åtgärden till följd av de nya aktieägarnas sammansättning (se skäl 69 i det angripna beslutet).

99      Av det ovanstående följer att kommissionen inte gjorde något fel när den slog fast att villkoren om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och snedvridning av konkurrensen var uppfyllda i förevarande fall.

100    När det gäller påståendet om bristfällig motivering av det angripna beslutet med avseende på dessa två villkor gör förstainstansrätten följande bedömning. Kommissionen har, i skälen 62–64, 69, 73 och 74 i det angripna beslutet, på ett kortfattat men tydligt sätt, redogjort för skälen för sin slutsats att den treåriga befrielsen från bolagsskatt kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Som redan har påpekats är kommissionen för övrigt inte skyldig att visa vilken faktisk verkan det stöd som redan beviljats har haft (domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I‑307, punkt 33; svensk specialutgåva, volym 10, s. 303).

101    Av det ovanstående följer att tala inte kan vinna bifall på den andra grunden.

 Den tredje grunden: Huruvida artikel 88.1 EG har åsidosatts på grund av att de ifrågavarande åtgärderna har kvalificerats som nytt stöd och huruvida handläggningsreglerna och motiveringsskyldigheten därigenom har åsidosatts

 Parternas argument

102    Inom ramen för denna grund har sökanden alternativt gjort gällande att den ifrågavarande åtgärden utgör ett befintligt stöd och att kommissionen därigenom har åsidosatt artikel 88 EG och artikel 1 b i och v i förordning nr 659/1999. Sökanden har även gjort gällande att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat i detta hänseende.

103    Denna grund är uppdelad i två delar.

104    I den första delgrunden har sökanden gjort gällande att det är fråga om befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b v i förordning nr 659/1999, eftersom de relevanta marknaderna inte var konkurrensutsatta under referensperioden. Bolag enligt lag nr 142/90 kunde endast bedriva verksamhet på sitt geografiska ursprungsområde, och verksamheten var förenad med ensamrätt. Den ifrågavarande åtgärden blev under alla förhållanden ett statligt stöd först i samband med att de berörda sektorerna påstås ha blivit konkurrensutsatta.

105    I den andra delgrunden har sökanden med stöd av artikel 1 b i i förordning nr 659/1999 gjort gällande att kommunernas och de kommunala företagens tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse i monopolställning har varit undantaget från skatteplikt sedan början av förra århundradet.

106    Enligt sökanden föreligger det kontinuitet mellan å ena sidan den skatteordning som kommunerna och de kommunala företagen åtnjöt för verksamhet i form av lokala offentliga tjänster och å andra sidan den treåriga befrielsen från bolagsskatt för bolag enligt lag nr 142/90. De kommunala företagen och bolagen enligt lag nr 142/90 består nämligen i huvudsak av samma enhet.

107    Sökanden anser att kommissionen således inte uppfyllt skyldigheten att visa att den nya åtgärden påverkade ”själva det materiella innehållet i den ursprungliga ordningen”, vilket utgör ett grundläggande villkor för att ett befintligt stöd ska kunna kvalificeras som ett nytt stöd i den mening som avses i förstainstansrättens dom av den 30 april 2002 i de förenade målen T‑195/01 och T‑207/01, Government of Gibraltar mot kommissionen (REG 2002, s. II‑2309). De ifrågavarande skattefördelarna har enligt sökanden inte ändrats och stödmottagarkategorin har inte utvidgats.

108    Det tidsmässiga avbrott som kommissionen har hävdat föreligger mellan ordningen för kommunala företag och ordningen för bolag enligt lag nr 142/90 kan inte godtas, eftersom de kommunala företagen fortsatte att omfattas av den tidigare skatteordningen fram till och med omvandlingen till bolag enligt lag nr 142/90. Omvandlingen ägde rum först i samband med att den nya skatteordningen genomfördes. Bolagen enligt lag nr 142/90 var således aldrig föremål för inkomstbeskattning under åren 1990–1993.

109    Sökanden anser att kommissionens resonemang är motsägelsefullt, eftersom den först har hävdat att det föreligger en överensstämmelse i ekonomiskt och materiellt hänseende mellan bolagen enligt lag nr 142/90 och de tidigare kommunala företagen såvitt avser befrielse från avgift på överföringar, men att den därefter bortsåg från denna överensstämmelse i samband med bedömningen av den treåriga befrielsen från bolagsskatt.

110    Enligt sökanden pekar vare sig ordalydelsen i artikel 22.3 i lag nr 142/90 eller den nationella rättspraxis som kommissionen hänvisat till i riktning mot en materiell och geografisk åtskillnad mellan bolag enligt lag nr 142/90 och de kommunala företagen eller specialföretagen.

111    Intervenienterna har ställt sig bakom sökandens ståndpunkt och argument.

112    Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

 Förstainstansrättens bedömning

113    I dom av den 9 augusti 1994 i mål C‑44/93, Namur-Les assurances du crédit (REG 1994, s. I‑3829), fastslog domstolen att det följer såväl av innehållet i som målen med bestämmelserna i artikel 88 EG att stöd som förelåg före EG‑fördragets ikraftträdande och sådant stöd som rättsenligt har kunnat genomföras i enlighet med villkoren i artikel 88.3 EG samt de villkor som domstolen uppställt i samband med tolkningen av denna artikel i dom av den 11 december 1973 i mål 120/73, Lorenz (REG 1973, s. 1471; svensk specialutgåva, volym 2, s. 177), punkterna 4–6, ska anses utgöra befintligt stöd i den mening som avses i artikel 88.1 EG. Åtgärder som syftar till att vidta eller ändra stödåtgärder ska däremot anses utgöra nytt stöd som omfattas av anmälningsskyldigheten i artikel 88.3 EG, varvid det ska beaktas att ändringar kan avse såväl befintligt stöd som inledande planer som anmälts till kommissionen.

114    När det gäller befintligt stöd fastställs och tillämpas de regler som följer av rättspraxis i artikel 1 b i förordning nr 659/1999.

115    Enligt denna bestämmelse avses med befintligt stöd

i)       stöd som fanns innan EG‑fördraget trädde i kraft i den berörda medlemsstaten,

ii)       godkänt stöd, det vill säga stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet,

iii)  stöd som anses ha godkänts på grund av att kommissionen inte har fattat ett beslut inom en frist på två månader, vilken i princip räknas från och med dagen efter det att en fullständig anmälan har mottagits och utgör den tidsperiod som kommissionen förfogar över för att genomföra en preliminär granskning,

iv)       stöd för vilket den tioåriga preskriptionstiden på området för återkrav har löpt ut,

v)       stöd som är att betrakta som befintligt stöd, eftersom det kan fastställas att det inte utgjorde något stöd när det infördes men senare blev ett stöd på grund av utvecklingen av den gemensamma marknaden, utan att medlemsstaten företagit någon ändring. När vissa åtgärder blir stöd sedan en verksamhet har liberaliserats genom gemenskapslagstiftning, ska sådana åtgärder inte betraktas som befintligt stöd efter det datum som har fastställts för liberalisering.

116    Vidare följer av artikel 1 c i nämnda förordning att ändringar av befintligt stöd ska anses utgöra nytt stöd.

117    I huvudsak innebär åtgärder som vidtas för att införa stöd eller ändra befintligt stöd att det är fråga om nytt stöd. I synnerhet när ändringen påverkar själva det materiella innehållet i den ursprungliga ordningen, omvandlas denna ordning till en ny stödordning. Det är emellertid inte fråga om en sådan materiell ändring när den nya beståndsdelen klart kan särskiljas från den ursprungliga ordningen (domen i de ovannämnda förenade målen Government of Gibraltar, punkterna 109–111).

118    I förevarande fall är det utrett att den treåriga befrielsen från bolagsskatt inte omfattas av den andra, den tredje och den fjärde situationen i artikel 1 b i förordning nr 659/1999, enligt vilka en stödåtgärd kan anses utgöra befintligt stöd. Dessa situationer har för övrigt inte heller åberopats av sökanden.

119    Förstainstansrätten anser att det är lämpligt att börja med att pröva den andra delgrunden.

120    När det gäller den första av de situationer som anges i artikel 1 b i förordning nr 659/1999, konstaterar förstainstansrätten inledningsvis att den treåriga befrielsen från bolagsskatt infördes genom lagdekret nr 331/93 och lag nr 549/95. År 1990, då lag nr 142/90 införde en reform av de instrument som lagstiftningen erbjuder kommunerna för att organisera tillhandahållandet av lokala offentliga tjänster, däribland möjligheten att bilda bolag med begränsat ansvar med offentligt majoritetsaktieinnehav, föreskrevs inte någon befrielse från inkomstskatt för dessa bolag.

121    Alla bolag enligt lag nr 142/90 som bildats mellan år 1990 och den 30 augusti 1993, det vill säga dagen för ikraftträdandet av artikel 66 i lagdekret nr 331/93, var nämligen inkomstskattskyldiga.

122    I likhet med vad kommissionen angav i skäl 91 i det angripna beslutet, anser förstainstansrätten att den italienska lagstiftaren följaktligen var tvungen att anta en ny lagstiftning flera decennier efter EG-fördragets ikraftträdande för att även bolag enligt lag nr 142/90 skulle omfattas av den skatteordning som är tillämplig på de lokala organen.

123    Även om det medges att skattebefrielsen för kommunala företag infördes före EG‑fördragets ikraftträdande och att den gällde till och med år 1995, skiljer sig bolagen enligt lag nr 142/90 inte desto mindre väsentligt från kommunala företag. En utvidgning av de skattefördelar som förelåg för kommunala företag och specialföretag till att omfatta en ny kategori stödmottagare, såsom bolagen enligt lag nr 142/90, utgör en ändring som kan särskiljas från den ursprungliga ordningen. Såsom angavs i Consiglio di Statos dom i mål nr 4586 av den 3 september 2001 föreligger nämligen rättsliga skillnader mellan bolagen enligt lag nr 142/90 och kommunala företag. Dessa skillnader består bland annat i att de förstnämnda bolagen inte omfattas av samma strikta geografiska begränsning som de sistnämnda och att de förstnämnda bolagens verksamhetsområde är mycket mer vidsträckt. Förstainstansrätten har redan ovan i punkt 94 framhållit att bolagen enligt lag nr 142/90 har möjlighet att agera utanför det geografiska referensområdet, såväl i Italien som i andra länder, och på andra områden än på området för offentliga tjänster som fastställts i bolagsordningen, med undantag för det fall då detta i betydande omfattning skulle avhända dem tillgångar och medel och detta skulle kunna leda till skada för referenskommunen.

124    Även om bolagen enligt lag nr 142/90 följaktligen har efterträtt de kommunala företagen såvitt avser deras rättigheter och skyldigheter, har lagstiftningen som fastställer deras materiella och geografiska verksamhetsområde ändrats väsentligt, vilket kommissionen förklarade i skäl 92 i det angripna beslutet.

125    Förstainstansrätten konstaterar således att den treåriga befrielsen från bolagsskatt, som infördes genom artikel 3.70 i lag nr 549/95 jämförd med artikel 66.14 i lagdekret nr 331/93, inte omfattas av artikel 1 b i i förordning nr 659/1999.

126    När det gäller den första delgrunden, som grundar sig på artikel 1 b v i förordning nr 659/1999, påpekar förstainstansrätten att denna bestämmelse endast kan tillämpas på åtgärder som inte utgjorde stöd vid tidpunkten för åtgärdernas genomförande. Härvid är det således tillräckligt att konstatera, i likhet med vad kommissionen angav i skälen 83–85 i det angripna beslutet, att den ifrågavarande åtgärden vidtogs vid en tidpunkt då marknaderna under alla omständigheter, visserligen med stor sannolikhet i olika grad, var konkurrensutsatta. Förstainstansrätten konstaterar således att den treåriga befrielsen från bolagsskatt inte omfattas av artikel 1 b v i förordning nr 659/1999.

127    Denna slutsats påverkas inte av sökandens påstående att energiproduktionen inte liberaliserades förrän år 1999. Förstainstansrätten erinrar om att i förevarande fall var det nämligen fråga om en stödordning som var riktad till en specifik företagskategori som omfattar flera sektorer. Av denna anledning kan det inte krävas av kommissionen att den ska företa en granskning sektor för sektor. Detta utesluter inte möjligheten att vissa enskilda fall anses utgöra befintliga stöd. Det är av detta skäl som kommissionen i det angripna beslutet beaktade denna möjlighet (skäl 85 i det angripna beslutet).

128    Av detta skäl anser förstainstansrätten att det inte föreligger någon bristfällig motivering.

129    När det slutligen gäller påståendet att granskningen av befrielsen från avgift på överföringar och granskningen av den treåriga befrielsen från bolagsskatt var motsägelsefulla beträffande frågan huruvida de kommunala företagen och bolagen enligt lag nr 142/90 skulle anses utgöra enheter som i ekonomiskt och materiellt hänseende skiljer sig åt, gör förstainstansrätten följande bedömning. Kommissionen ansåg, med stöd av uppgifter som lämnats av den italienska regeringen, i det angripna beslutet att den första befrielsen var motiverad med hänsyn till arten och systematiken i det berörda systemet. Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida denna bedömning är välgrundad, påpekar förstainstansrätten att det förhållandet att kommissionen eventuellt har gjort ett fel beträffande befrielsen från avgift på överföringar inte innebär att en annan del av det angripna beslutet måste ogiltigförklaras.

130    Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall på den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Huruvida kommissionen har åsidosatt artikel 87.3 c EG och lämnat en bristfällig motivering

 Parternas argument

131    Sökanden har i denna grund hävdat att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den inte ansåg att den ifrågavarande åtgärden utgjorde ett statligt stöd som var förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c EG. Sökanden anser att den ifrågavarande åtgärden var förenlig med den gemensamma marknaden enligt nämnda bestämmelse på grund av att den möjliggjorde en omstrukturering av de kommunala företagen och en övergång till en konkurrensutsatt marknad. Kommissionen har således i det angripna beslutet gjort en oriktig bedömning av omständigheterna i detta fall.

132    Kommissionens bedömning i det angripna beslutet är för övrigt motsägelsefull, eftersom den inte ansåg att tidigare praxis – som åberopats av de företag som hade yttrat sig under det administrativa förfarandet – var relevant. Denna praxis avsåg exempelvis kommissionens beslut av den 10 november 1999 om övergångsbestämmelser för att avskaffa undantaget från bolagsskatt för kommunala trafikföretag (EGT C 379, s. 11) och beslut 2000/410/EG av den 22 december 1999 om den stödordning som Frankrike planerar att införa till förmån för den franska hamnsektorn (EGT L 155, 2000, s. 52). Liksom i förevarande fall syftade de skatteåtgärder som var i fråga i dessa båda beslut att säkerställa övergången från ett monopol till en avreglerad marknad.

133    Sökanden har gjort gällande att ombildningen av kommunala företag till aktiebolag inte skulle ha genomförts om inte den ifrågavarande åtgärden hade införts. Denna åtgärd var absolut nödvändig för att främja konkurrensutsättandet av lokala offentliga tjänster genom att säkerställa insynen i de ekonomiska relationerna mellan de offentliga myndigheterna och tjänsteleverantörerna. Den ifrågavarande åtgärden motsvarade det grundläggande kravet på införandet av en övergångsperiod för omstruktureringen av dessa företag utan att kontinuiteten i tillhandahållandet av offentliga tjänster äventyrades. Sökanden har även hävdat att det föreligger en bristfällig motivering i detta hänseende.

134    Intervenienterna har ställt sig bakom sökandens ståndpunkt och argument.

135    Kommissionen anser att denna grund saknar verkan. Den ifrågavarande åtgärden förklarades nämligen vara oförenlig med den gemensamma marknaden på grund av att den åsidosatte artikel 43 EG, och detta har inte bestritts av sökanden. Alternativt har kommissionen gjort gällande att talan inte kan bifallas i sak på denna grund.

 Förstainstansrättens bedömning

136    Förstainstansrätten erinrar om att kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpning av artikel 87.3 EG (domstolens dom av den 24 februari 1987 i mål 310/85, Deufil mot kommissionen, REG 1987, s. 901, punkt 18). Gemenskapsdomstolens prövning ska således endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att motiveringsskyldigheten har iakttagits, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.

137    För att ett stöd ska kunna förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c EG, krävs det vidare enligt fast rättspraxis att stöd som ges till företag i svårigheter ska vara knutet till en koherent omstruktureringsplan, som ska läggas fram för kommissionen tillsammans med alla närmare upplysningar som är nödvändiga (domstolens dom av den 22 mars 2001 i mål C‑17/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2001, s. I-2481, punkt 45).

138    När det gäller motiveringen i det angripna beslutet framgår det i förevarande fall av detta beslut att kommissionen, på grundval av artikel 87.3 c EG, har prövat huruvida stödet skulle kunna anses förenligt med den gemensamma marknaden, för det första, utifrån gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT C 288, 1999, s. 2) och, för det andra, oberoende av dessa riktlinjer. I detta hänseende angav kommissionen skälen för att den kom fram till ett negativt resultat (skäl 97 och följande skäl i det angripna beslutet).

139    Det framgår vidare klart av handlingarna i målet att de villkor som krävs för att den treåriga befrielsen från bolagsskatt ska omfattas av undantaget i artikel 87.3 c EG inte var uppfyllda. Den treåriga befrielsen från bolagsskatt hade inte till syfte att återställa mottagarnas lönsamhet och var inte förbehållen företag i svårigheter. Även om så skulle vara fallet har det varken framlagts någon omstruktureringsplan eller vidtagits någon åtgärd i syfte att kompensera den snedvridning av konkurrensen som enligt sakens natur följer av ett beviljande av det aktuella stödet. Enligt rättspraxis krävs det emellertid, för att ett stöd ska kunna förklaras vara förenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.3 c EG, att stöd som ges till företag i svårigheter ska vara knutet till en koherent omstruktureringsplan som ska läggas fram för kommissionen tillsammans med alla närmare upplysningar som är nödvändiga (domen i det ovan i punkt 137 nämnda målet Frankrike mot kommissionen, punkt 45).

140    När det gäller argumentet att den ifrågavarande åtgärden har underlättat övergången från monopol till en konkurrensutsatt marknad, har sökanden inte visat på vilket sätt den ifrågavarande åtgärden skulle ha medfört en mer intensiv konkurrens. Såsom ovan angetts rådde det nämligen redan viss konkurrens på de relevanta marknaderna. Den ifrågavarande åtgärden kunde därmed snedvrida konkurrensen.

141    När det gäller påståendet att det föreligger en motsättning mellan det tillvägagångssätt som tillämpats i förevarande fall och det som tillämpats i andra kommissionsbeslut, framgår det av de två beslut som sökanden har hänvisat till att besluten inte kan jämföras med förevarande fall. Med avseende på beslutet av den 10 november 1999 hade, som kommissionen har anfört, de näringsidkare som åtnjutit skattebefrielsen i detta ärende förbjudits att delta i anbudsförfaranden utanför deras referensområden fram till dess att deras hemmamarknader öppnades. Vad gäller beslut 2000/410 villkorades beviljandet av det aktuella stödet i detta fall av att investeringar genomfördes i syfte att överföra och ersätta befintlig utrustning.

142    Talan kan således inte vinna bifall på den fjärde grunden.

 Den femte grunden: Huruvida kommissionens beslut om återkrav är rättsstridigt och huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen har åsidosatts

143    I denna grund har sökanden gjort gällande dels att beslutet, som riktats till Republiken Italien, att från stödmottagarna återkräva stöd som beviljats enligt de stödordningar som förklarats vara oförenliga med den gemensamma marknaden är rättsstridigt, dels att principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen har åsidosatts. Denna grund är uppdelad i två delar.

 Parternas argument

–       Den första delgrunden: Huruvida kommissionens beslut om återkrav är rättsstridigt mot bakgrund av den abstrakta bedömningen av den ifrågavarande åtgärden

144    Enligt sökanden förpliktas Republiken Italien enligt artikel 3 i det angripna beslutet att återkräva allt stöd som beviljats bolagen enligt lag nr 142/90, trots att kommissionen har medgett att det finns en möjlighet att vissa stöd, utan att dessa emellertid har identifierats, inte är oförenliga med den gemensamma marknaden. Sökanden anser att Republiken Italien därmed är skyldig att göra en mycket komplicerad bedömning av de faktiska omständigheterna. Denna befogenhet att företa en skönsmässig bedömning överskrider väsentligt Republiken Italiens behörighet och innebär en risk för att det beslutas om återkrav av åtgärder som inte utgör stöd, som utgör befintligt stöd eller som utgör stöd som kan vara förenliga eller förklaras förenliga med den gemensamma marknaden i ett senare beslut från kommissionen.

145    Sökanden anser att eftersom kommissionens beslut om återkrav saknar förfarandebestämmelser borde kommissionen antingen själv göra en ingående granskning av de fall där beslutet om återkrav faktiskt skulle kunna verkställas eller begränsa sig till att göra en abstrakt granskning av stödordningen. I det sistnämnda fallet ska kommissionen avstå från att besluta om återkrav av de stöd som beviljats.

146    Sökanden har påpekat att kommissionens argument är motsägelsefulla såtillvida att kommissionen å ena sidan angett en möjlighet för nationella myndigheter att anse individuella stöd som förenliga med den gemensamma marknaden (skäl 126 i det angripna beslutet) och å andra sidan påstått att kommissionen är ensam behörig att bedöma huruvida statligt stöd är förenligt med den gemensamma marknaden.

147    Sökanden har inte ifrågasatt hänvisningen till domen i det ovan i punkt 64 nämnda målet Italien mot kommissionen, men hävdat att tidpunkten då den konkreta bedömningen av enskilda fall ska göras måste fastställas. Denna tidpunkt ska vara tidpunkten för antagandet av kommissionens beslut.

148    Sökanden har vidare påstått att den rättspraxis som kommissionen har hänvisat till enbart hänför sig till fall i vilka det var omöjligt att särskilja de omtvistade stöden i förhållande till stödmottagarnas olika enskilda situationer, vilket skiljer sig från fallet i förevarande mål. Domstolen har nämligen i två mål uttryckligen vänt sig mot att kommissionen inte hade gjort åtskillnad mellan de granskade stöden i förhållande till de faktiska omständigheterna (dom av den 26 september 2002 i mål C‑351/98, Spanien mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8031, och av den 13 februari 2003 i mål C‑409/00, Spanien mot kommissionen, REG 2003, s. I‑1487).

149    Intervenienterna har ställt sig bakom sökandens ståndpunkt och argument.

150    Kommissionen har bestritt alla argument som framförts av sökanden.

–       Den andra delgrunden: Huruvida principen om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitetsprincipen har åsidosatts

151    Sökanden har hävdat att beslutet om återkrav i artikel 3 i det angripna beslutet är ogiltigt på grund av att kommissionen har åsidosatt de allmänna principerna om skydd för berättigade förväntningar och proportionalitet.

152    Sökanden anser att en mängd faktorer har bidragit till att denne fått verkliga förväntningar på att den ifrågavarande åtgärden var rättsenlig. Sökanden har härvid angett övertygelsen att det förelåg överensstämmelse mellan de två på varandra följande skatteordningarna, de italienska myndigheternas uppträdande och slutligen kommissionens uppträdande med anledning av att denna inledde det formella granskningsförfarandet först fyra år efter det att den ifrågavarande åtgärden hade antagits och att kommissionen under detta förfarande varken besvarade sökandens argument eller använde sig av behörigheten enligt artiklarna 10 och 11 i förordning nr 659/1999 att anta ett föreläggande under de tre år som handläggningen pågick.

153    På grund av den italienska lagstiftarens antagande av den treåriga befrielsen från bolagsskatt hade sökanden under alla förhållanden inte kunnat betala bolagsskatt för åren 1997–1999, eftersom ett företag inte kan förväntas betala skatt som inte föreskrivs i den nationella lagstiftningen.

154    Slutligen har sökanden anfört att på grund av att det skett en väsentlig ändring av marknadsvillkoren och företagens situation kan ett återkrav av stöden uppenbarligen inte återställa den tidigare rådande situationen, och återkravet är således oberättigat. Vidare var det inte bolagen enligt lag nr 142/90 som gynnades av den treåriga befrielsen från bolagsskatt, utan de kommuner som ägde aktierna i bolagen.

155    Intervenienterna har ställt sig bakom sökandens ståndpunkt och argument såvitt avser denna delgrund.

156    Kommissionen har bestritt alla argument som framförts av sökanden.

 Förstainstansrättens bedömning

157    Som angetts i punkt 62 ovan framgår det av fast rättspraxis att kommissionen, när det gäller en stödordning, kan begränsa sig till att undersöka ordningens särdrag.

158    Det framgår även av rättspraxis att ett negativt beslut avseende en stödordning inte behöver innehålla någon bedömning av stöd som beviljats i enskilda fall på grundval av denna ordning. Det är först vid återkrav av stödet som det är nödvändigt att kontrollera varje berört företags individuella situation (domen i det ovan i punkt 64 nämnda målet Italien mot kommissionen , punkt 91).

159    Vidare följer det av fast rättspraxis att ett upphävande av ett olagligt stöd genom återkrav, i förekommande fall inklusive ränta, är den logiska följden av ett fastställande av att stödet inte är förenligt med den gemensamma marknaden (domstolens dom i det ovan i punkt 86 nämnda målet Tubemeuse, punkt 66, samt dom av den 14 januari 1997 i mål C‑169/95, Spanien mot kommissionen, REG 1997, s. I‑135, punkt 47, och av den 29 juni 2004 i mål C‑110/02, kommissionen mot rådet, REG 2004, s. I‑6333, punkt 41).

160    I detta hänseende ska det även påpekas att denna rättspraxis är tillämplig på såväl individuellt stöd som stöd som utbetalats inom ramen för en stödordning.

161    En allmän och abstrakt granskning av en stödordning hindrar emellertid inte att det stödbelopp som beviljats inom ramen för denna ordning i ett enskilt fall faller utanför förbudet i artikel 87.1 EG, exempelvis på grund av att ett individuellt beviljat stöd omfattas av de minimis-reglerna. Detta övervägande förklarar de förbehåll som gjorts i skälen 72, 85 och 126 i det angripna beslutet.

162    När kommissionen genom ett beslut förklarar att ett stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden är de nationella myndigheternas roll visserligen endast att verkställa kommissionens beslut, och myndigheterna har i detta avseende inte något utrymme för skönsmässig bedömning (domstolens dom av den 22 mars 1977 i mål 78/76, Steinicke & Weinlig, REG 1977, s. 595, punkt 10; svensk specialutgåva, volym 3, s. 329). Detta hindrar inte att de nationella myndigheterna, vid verkställandet av nämnda beslut, beaktar dessa förbehåll. I motsats till vad sökanden har gjort gällande beslutar kommissionen således endast om återkrav av stöd i den mening som avses i artikel 87 EG och inte om återkrav av sådana belopp som, trots att de har utbetalats inom ramen för den aktuella ordningen, inte utgör stöd, utgör befintligt stöd eller utgör stöd som är förenligt med den gemensamma marknaden enligt en förordning om gruppundantag eller enligt ett annat kommissionsbeslut.

163    Vad vidare gäller påståendet att det angripna beslutet är rättsstridigt, eftersom Republiken Italien har en skyldighet att fastställa vilka konkreta åtgärder som utgör stöd, ska det påpekas att en sådan bedömning i förekommande fall ska göras inom ramen för en dialog med kommissionen i enlighet med artikel 10 EG. Vidare är begreppet stöd ett juridiskt begrepp som ska tolkas på grundval av objektiva omständigheter. Dessutom är nationell domstol behörig att tolka begreppen stöd och befintligt stöd och kan uttala sig om eventuella särskilda omständigheter som ska beaktas i ett visst fall, i förekommande fall genom att begära förhandsavgörande från EG‑domstolen.

164    Om förstainstansrätten godtog sökandens argument att en abstrakt bedömning av en stödordning, utan någon ingående granskning av de fall i vilka denna ordning tillämpats, inte kan utmynna i ett beslut om återkrav, skulle detta dessutom innebära att det systematiskt inte var möjligt att återkräva stöd som otillbörligen hade utbetalats och att artiklarna 87 EG och 88 EG därmed förlorade sin innebörd. I sådant fall skulle det vara omöjligt för kommissionen, som är den enda myndighet som är behörig att avgöra huruvida stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, att granska de många fall som avser tillämpning av stödordningar.

165    När det gäller invändningen att kommissionen har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar erinrar förstainstansrätten om att företag som mottar stöd i princip kan ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt endast om stödet har beviljats i enlighet med förfarandet i artikel 88 EG. En omsorgsfull ekonomisk aktör ska i normala fall nämligen kunna försäkra sig om att detta förfarande har iakttagits (domstolens dom av den 14 januari 1997 i det ovan i punkt 159 nämnda målet Spanien mot kommissionen, punkt 51). Det är emellertid inte uteslutet att en mottagare av olagligt stöd under exceptionella omständigheter kan ha rätt att förvänta sig att stödet är rättsenligt (domstolens dom av den 20 september 1990 i mål C‑5/89, kommissionen mot Tyskland, REG 1990, s. I‑3437, punkt 16; svensk specialutgåva, volym 10, s. 499).

166    I förevarande fall har den ifrågavarande stödordningen inte anmälts till kommissionen, vilket strider mot artikel 88 EG, och sökanden har inte åberopat några exceptionella omständigheter som kan motivera påståendet om berättigade förväntningar. Vad särskilt gäller argumentet om sökandens övertygelse att det fanns en överensstämmelse mellan de två på varandra följande skatteordningarna, har förstainstansrätten redan funnit att detta argument inte kan godtas (se ovan punkt 123), och det utgör under alla förhållanden inte en sådan exceptionell omständighet som motiverar att stödet i fråga inte återkrävs. Att kommissionen uppenbart inte vidtar några åtgärder, vilket inte har styrkts i förevarande fall, är vidare helt utan betydelse när en stödordning inte har anmälts till kommissionen (domstolens dom av den 11 november 2004 i de förenade målen C‑183/02 P och C‑187/02 P, Demesa och Territorio Histórico de Álava mot kommissionen, REG 2004, s. I‑10609, punkt 52). Vad slutligen gäller argumentet rörande artiklarna 10 och 11 i förordning nr 659/1999, konstaterar förstainstansrätten att kommissionen inte är skyldig att med automatik förelägga den berörda medlemsstaten att avbryta utbetalningen av ett stöd som inte anmälts.

167    Av vad som ovan anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den femte grunden.

168    Mot bakgrund av samtliga ovannämnda överväganden ska talan ogillas.

 Rättegångskostnader

169    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

170    I enlighet med artikel 87.4 tredje stycket i rättegångsreglerna ska intervenienterna bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (åttonde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan avvisas såvitt avser lånen från Cassa Depositi e Prestiti.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      ACEA SpA ska bära sin rättegångskostnad och ersätta kommissionens rättegångskostnad.

4)      ACSM Como SpA och AEM – Azienda Energetica Metropolitana Torino SpA ska bära sina respektive rättegångskostnader.

Martins Ribeiro Šváby Papasavvas

Wahl        Dittrich

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 juni 2009.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.