Mål T‑69/04

Schunk GmbH et Schunk Kohlenstoff-Technik GmbH

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Konkurrens − Konkurrensbegränsande samverkan − Marknaden för elektriska och mekaniska kol- och grafitprodukter − Invändning om rättsstridighet − Artikel 15.2 i förordning nr 17 − Ansvar för rättsstridigt handlande − Riktlinjer för beräkning av böter − Överträdelsens allvar och varaktighet − Avskräckande verkan − Samarbete under det administrativa förfarandet − Proportionalitetsprincipen − Likabehandlingsprincipen − Anslutningsyrkande avseende höjning av böterna”

Sammanfattning av domen

1.      Gemenskapsrätt – Allmänna rättsprinciper – Rättssäkerhet – Den straffrättsliga legalitetsprincipen

2.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 – Åsidosättande av den straffrättsliga legalitetsprincipen – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

3.      Konkurrens – Böter – Kommissionens egen behörighet enligt fördraget

(Artiklarna 81 EG, 82 EG, 83.1 EG, 83.2 a och d EG, 202 tredje strecksatsen EG och 211 första strecksatsen EG; rådets förordning nr 17)

4.      Konkurrens – Gemenskapsregler – Överträdelser – Ansvar – Moderbolag och dotterbolag – Ekonomisk enhet – Bedömningskriterier

(Artikel 81.1 EG)

5.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Bestridande av riktigheten i de faktiska omständigheter som anges i ett beslut med sanktionsåtgärder mot en överträdelse av konkurrensreglerna – Upptagande till sakprövning – Villkor – Medgivande av riktigheten i dessa uppgifter under det administrativa förfarandet föreligger inte

(Artikel 230 EG)

6.      Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp

(Artikel 81.1 EG)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)

8.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Prisfastställelse – Kommissionens skyldighet att vid bedömningen av en överträdelses faktiska påverkan på konkurrensen jämföra med den situation som skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Klassificering av de berörda företagen i kategorier med en särskild utgångspunkt

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

10.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Avskräckande karaktär – Allmänt krav som ska vägleda kommissionen vid beräkningen av böterna

(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)

11.    Konkurrens – Gemenskapsregler – Kommissionens tillämpning – Självständighet i förhållande till bedömningar av myndigheter i tredjeland

(Artikel 3.1 g EG och 81 EG)

12.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar

(Rådets förordning nr 17; kommissionens meddelande 96/C 207/04)

13.    Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Obegränsad behörighet

(Artiklarna 229–231 EG; rådets förordning nr 17, artikel 17; förstainstansrättens rättegångsregler)

1.      Den straffrättsliga legalitetsprincipen följer av rättssäkerhetsprincipen, vilken utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip. Den förstnämnda principen kräver bland annat att alla gemenskapsbestämmelser, i synnerhet de som föreskriver eller gör det möjligt att föreskriva sanktioner, är tydliga och precisa, så att det inte föreligger några oklarheter för de berörda med avseende på vilka rättigheter och skyldigheter som följer av bestämmelserna och så att dessa personer kan fatta beslut i enlighet med detta. Denna princip, vilken utgör en del av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och behandlas i olika internationella fördrag, bland annat i artikel 7 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, gäller både för regler av straffrättslig karaktär och för specifika administrativa bestämmelser som föreskriver eller gör det möjligt att föreskriva administrativa sanktioner. Principen är inte bara tillämplig på bestämmelser i vilka det anges vad som utgör en överträdelse, utan även på bestämmelser i vilka konsekvenserna av en överträdelse av de förstnämnda bestämmelserna föreskrivs. Det följer av artikel 7.1 i denna konvention att brotten och de påföljder som de leder till tydligt måste definieras i lag. Detta villkor är uppfyllt när en enskild av den relevanta bestämmelsens lydelse och, vid behov, med hjälp av domstolarnas tolkning av lydelsen, kan utläsa vilka handlingar och underlåtenhetshandlingar som leder till straffrättsligt ansvar. Enligt rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna krävs det inte för att uppfylla villkoren i nämnda bestämmelse att lydelsen av de bestämmelser med stöd av vilka sanktionerna åläggs är så precis att det är möjligt att med absolut säkerhet förutse konsekvenser av att bestämmelserna överträds. Enligt denna rättspraxis innebär nämligen inte vagheter i en bestämmelse alltid att den strider mot artikel 7 i Europakonventionen. Det faktum att en lag lämnar utrymme för skönsmässig bedömning strider inte heller i sig mot kravet på förutsägbarhet, under förutsättning att omfattningen av denna befogenhet och sättet för dess användande är tillräckligt klart reglerade med beaktande av det legitima mål som står på spel. Syftet är härvid att ge enskilda ett adekvat skydd mot godtycke. I sådana fall tar Europadomstolen inte bara hänsyn till själva lydelsen av lagen, utan även till om de använda oklara begreppen har preciserats i fast och publicerad rättspraxis. Hänsyn till medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner motiverar inte att den allmänna gemenskapsrättsliga princip som legalitetsprincipen utgör ges en annan tolkning.

(se punkterna 28, 29 och 32–34)

2.      Artikel 15.2 i förordning nr 17 om åläggande av böter när företag har överträtt gemenskapens konkurrensregler strider inte mot den straffrättsliga legalitetsprincipen.

Kommissionen har inte ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställandet av böterna, eftersom den måste iaktta den övre gräns som bestäms utifrån de berörda företagens omsättning och ska beakta överträdelsens allvar och varaktighet. Den övre gränsen på 10 procent av omsättningen för företaget i fråga är vidare skälig, mot bakgrund av de intressen som kommissionen skyddar vid beivrande av överträdelser av konkurrensreglerna och av att artikel 15.2 i förordning nr 17 ger stöd för att införa en ordning som överensstämmer med gemenskapens grundläggande mål. Kommissionen är också skyldig att, när den fastställer böterna, respektera allmänna rättsprinciper, i synnerhet principen om likabehandling och proportionalitetsprincipen. Kommissionen har vidare, under gemenskapsdomstolarnas fulla prövningsrätt, utvecklat en känd och tillgänglig beslutspraxis, som utan att utgöra den rättsliga grunden för böterna ändå kan tjäna som referenspunkt vad gäller iakttagandet av principen om likabehandling, även om en höjning av nivån på böterna, inom de ramar som fastställs i nämnda artikel 15.2, när som helst kan ske om det är nödvändigt för att säkerställa en effektiv tillämpning av konkurrensreglerna. Dessutom har kommissionen publicerat riktlinjer för beräkning av böter och har därigenom själv begränsat sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Kommissionen bidrar därmed till att garantera rättssäkerheten och måste följa principerna om likabehandling och skydd för berättigade förväntningar. Att kommissionen antagit dessa riktlinjer – i den mån som detta skett inom den ram som föreskrivs genom artikel 15.2 i förordning nr 17 – har endast bidragit till att precisera gränserna för utövandet av den befogenhet att göra en skönsmässig bedömning som redan följer av denna bestämmelse utan att man därav kan dra slutsatsen att gemenskapslagstiftaren inledningsvis i otillräcklig utsträckning hade definierat gränserna för kommissionens behörighet på det ifrågavarande området. Slutligen är kommissionen enligt artikel 253 EG skyldig att motivera sina beslut att ålägga ett företag böter.

(se punkterna 35, 36, 38–44 och 46)

3.      Befogenheten att ålägga böter vid överträdelser av artiklarna 81 EG och 82 EG kan inte ursprungligen anses ha tillhört rådet, vilket skulle ha överfört eller delegerat denna befogenhet till kommissionen, i den mening som avses i artikel 202 tredje strecksatsen EG. I enlighet med artiklarna 83.1 EG, 83.2 a och d EG och 211 första stycket EG hör denna befogenhet nämligen till kommissionens speciella uppgift att övervaka tillämpningen av gemenskapsrätten, en uppgift som, med avseende på tillämpningen av artiklarna 81 EG och 82 EG, har preciserats, begränsats och formaliserats genom förordning nr 17. Den befogenhet att ålägga böter som kommissionen ges i förordningen följer således redan av bestämmelserna i fördraget och syftar till en effektiv tillämpning av förbuden i de nämnda artiklarna.

(se punkterna 48 och 49)

4.      Ett företag kan hållas ansvarigt för ett annat företags konkurrensbegränsande beteende, om det sistnämnda företaget inte självständigt har bestämt sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak har tillämpat instruktioner som det har fått av det förstnämnda företaget, särskilt när detta beror på de ekonomiska och juridiska band som binder samman företagen. Ett moderbolag kan göras ansvarigt för ett dotterbolags handlingar när dotterbolaget, fastän det är en särskild juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt uppträdande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, och de två företagen utgör en ekonomisk enhet.

I ett sådant fall där moderbolaget innehar 100 procent av aktiekapitalet i ett dotterbolag som har gjort sig skyldigt till en överträdelse, föreligger det en enkel presumtion om att nämnda moderbolag utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande och att de utgör ett enda företag i den mening som avses i artikel 81 EG. Det ankommer således på det moderbolag som väckt talan vid gemenskapsdomstolen, mot ett beslut av kommissionen att påföra moderbolaget böter för handlingar som dotterbolaget begått, att motbevisa denna presumtion genom att lägga fram bevisning för att dotterbolaget handlade självständigt.

Den omständigheten att ett moderbolag som innehar 100 procent av aktiekapitalet i ett dotterbolag är ett holdingbolag räcker inte för att visa att dotterbolaget är funktionellt och organisatoriskt självständigt. Begreppet holdingbolag täcker flera olika situationer, men i allmänhet kan ett holdingbolag definieras som ett företag som äger andelar i ett eller flera företag i syfte att kontrollera dem. Ett holdingbolag vars syfte är förvärv, försäljning och förvaltning, särskilt strategisk förvaltning, av andelar i företag kan vara ett finansiellt holdingbolag som inte utövar någon som helst industriell eller annan kommersiell verksamhet eller ett företag som förvaltar och styr dotterbolag. Inom en koncern är ett holdingbolag ett företag vars uppdrag är att samla andelarna i olika företag och vars syfte är att säkerställa en enhetlig förvaltning. Det kan också föreligga en enhetlig ledning och samordning mellan holdingbolaget och dotterbolaget, som visar på att koncernens intressen beaktas. Den omständigheten att ett holdingbolags uppgift är att förvalta kapitalandelar i andra bolag är således inte tillräcklig i sig för att motbevisa den presumtion som uppstår av att holdingbolaget äger samtliga andelar i dotterbolaget.

(se punkterna 55, 56, 59–64, 66 och 70)

5.      Meddelandet om invändningar ska säkerställa att ett företag som är föremål för invändningarna effektivt kan utöva sin rätt till försvar och fastställer följaktligen föremålet för förfarandet som ett företag berörs av, i den mån som meddelandet bestämmer kommissionens position gentemot det nämnda företaget. Kommissionen har inte rätt att i sitt beslut ta upp klagomål som inte nämnts i meddelandet om invändningar.

Det är bland annat svaren på meddelandet om invändningar från de berörda företagen som kommissionen ska lägga till grund för sin inställning i det fortsatta administrativa förfarandet.

I detta sammanhang, i avsaknad av ett uttryckligt medgivande från det företag som klandrats i samband med en överträdelse av konkurrensreglerna, ska kommissionen påvisa sakomständigheterna, och företaget har fortfarande möjlighet att när som helst och särskilt under domstolsförfarandet utveckla sitt försvar på det sätt det finner lämpligt. Detta är däremot inte nödvändigt när företaget i fråga uttryckligen erkänt de åberopade omständigheterna.

Syftet med detta är inte att begränsa möjligheten för ett företag som bötfällts av kommissionen att väcka talan mot beslutet, utan att definiera omfattningen av den talan som får föras vid gemenskapsdomstolen i syfte att förhindra att de faktiska omständigheter som ligger till grund för överträdelsen fastställs vid gemenskapsdomstolen i stället för av kommissionen. Gemenskapsdomstolen har, när den prövar ett överklagande enligt artikel 230 EG behörighet att pröva om beslutet är lagenligt.

(se punkterna 80, 81, 84 och 85)

6.      Av ordalydelsen i artikel 81.1 EG följer att ett samordnat förfarande, förutom samordningen mellan företagen, även förutsätter ett beteende på marknaden som svarar mot denna samordning och ett orsakssamband mellan dessa båda rekvisit. Såvida motsatsen inte bevisas, vilket åvilar de berörda aktörerna att göra, måste vidare antas att de företag som deltar i det samordnade förfarandet och som fortsätter att vara aktiva på marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på marknaden.

(se punkt 118)

7.      När bötesbeloppet vid överträdelse av konkurrensreglerna fastställs, bestäms frågan hur allvarlig en överträdelse är med beaktande av ett stort antal faktorer, såsom omständigheterna i det enskilda fallet, sammanhanget och böternas avskräckande verkan, varvid kommissionen förfogar över ett utrymme för skönsmässig bedömning. För att bestämma hur allvarlig en överträdelse är, har kommissionen rätt att beakta att företagen hade vidtagit ett stort antal åtgärder för att undvika att kartellen avslöjades liksom den skada som allmänheten lidit.

Vad beträffar det sistnämnda skadar inte alla överträdelser av konkurrensrätten konkurrensen och konsumenterna på samma sätt. Att beakta den skada som allmänheten har lidit när det bestäms hur allvarlig en överträdelse är skiljer sig från beaktandet av den ekonomiska förmågan hos en kartellmedlem att skada konkurrensen och konsumenterna, då det senare faller inom ramen för bedömningen av bötesbeloppet enligt riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget och syftar till en individualiserad behandling av företagen, särskilt när det är fråga om en överträdelse där flera företag är inblandade.

(se punkterna 153, 154 och 156)

8.      Kommissionen ska vid bedömningen av en överträdelses faktiska påverkan på marknaden jämföra med den situation som skulle ha förelegat om överträdelsen inte hade inträffat.

När det gäller en priskartell är det legitimt för kommissionen att komma fram till att överträdelsen haft inverkan på marknaden utifrån den omständigheten att kartellens medlemmar vidtagit åtgärder för att tillämpa de överenskomna priserna, till exempel genom att annonsera dessa till sina kunder, att instruera sina anställda att använda dem som en utgångspunkt i förhandlingar och att bevaka att konkurrenterna och företagens egna försäljningsställen tillämpar dessa. För att kunna konstatera en sådan inverkan på marknaden är det nämligen tillräckligt att de överenskomna priserna utgjort en utgångspunkt, och därmed minskat förhandlingsutrymmet för kunderna.

Däremot krävs det inte att kommissionen, när den visat att överenskommelserna i en kartell genomförts, systematiskt visar att avtalen verkligen gjort det möjligt för berörda företag att hålla en högre prisnivå än den som skulle ha gällt om inte kartellen hade funnits. Att endast den omständigheten att nivån på transaktionspriserna skulle ha varit lägre om samverkan inte hade skett får beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar är således felaktigt. Det skulle vidare vara oproportionerligt att kräva en sådan utredning, vilken skulle kräva avsevärda resurser mot bakgrund av att det skulle vara nödvändigt att genomföra hypotetiska beräkningar på grundval av ekonomiska modeller vars korrekthet endast med svårighet skulle kunna kontrolleras i domstol och vars riktighet inte på något sätt är bevisad.

Vid bedömningen av en överträdelses allvar är nämligen den avgörande frågan huruvida kartellens medlemmar gjort allt i sin makt för att ge sina avsikter en konkret verkan. Kartellens medlemmar ska inte få ett lägre bötesbelopp till följd av externa omständigheter som gått deras ansträngningar emot.

Kommissionen kan följaktligen med rätta lägga genomförandet av kartellen till grund för sitt konstaterande att det förelåg en inverkan på marknaden. Den behöver inte ange mer exakt hur stor denna inverkan var.

Avslutningsvis ska konstateras att även om man skulle anta att kommissionen inte kunnat konstatera att kartellen haft en verklig inverkan, så är kvalificeringen av den ifrågavarande överträdelsen som ”mycket allvarlig” inte desto mindre riktig. De tre aspekter som ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar enligt riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, det vill säga överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden, om den är mätbar, och omfattningen av den relevanta geografiska marknaden, väger inte lika tungt inom ramen för en helhetsbedömning. Överträdelsens art tillmäts stor vikt, i synnerhet när en överträdelse ska klassificeras som ”mycket allvarlig”. Det följer i detta avseende av beskrivningen av mycket allvarliga överträdelser i riktlinjerna att avtal eller samordnade förfaranden som bland annat, såsom i förevarande mål, syftar till att fastställa priset redan utifrån sin art kan anses vara ”mycket allvarliga”, utan att dessa beteenden behöver vara geografiskt vittgående eller ha någon särskild påverkan. Denna slutsats stöds av att det i den vägledande beskrivningen av de allvarliga överträdelserna uttryckligen anges att de kan få konsekvenser för stora områden av den gemensamma marknaden, medan det i beskrivningen av mycket allvarliga åsidosättanden inte uppställs något krav på konkret påverkan på marknaden eller på ett visst geografiskt område.

(se punkterna 165–169 och 171)

9.      Enligt riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget ska ett stort antal faktorer beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar för att fastställa bötesbeloppet, däribland överträdelsens art, dess konkreta inverkan, den geografiska omfattningen av den berörda marknaden och behovet av att säkerställa att böterna är avskräckande. Även om det i riktlinjerna inte föreskrivs att bötesbeloppet ska beräknas på grundval av de berörda företagens totala eller relevanta omsättning, utgör riktlinjerna inte något hinder mot att kommissionen tar dessa faktorer i beaktande då den fastställer bötesbeloppet, detta för att kunna iaktta gemenskapsrättens allmänna principer då omständigheterna så kräver.

I enlighet med punkt 1 A fjärde och sjätte styckena i riktlinjerna, som rör olagliga karteller, får kommission, med hänsyn till de stora skillnaderna i storlek mellan de berörda företagen och för att kunna ta hänsyn till den särskilda vikten, och således den faktiska påverkan på konkurrensen av varje företags förfarande i samband med överträdelsen, behandla de företag som deltagit i överträdelsen olika. I detta syfte kan kommissionen klassificera de berörda företagen i olika kategorier utifrån omsättningen avseende de produkter som berörs av förfarandet och därvid räkna med värdet på den interna förbrukningen för varje företag. Resultatet är en beräkning av marknadsandelarna som återspeglar varje företags delaktighet i överträdelsen och dess ekonomiska förmåga att allvarligt skada konkurrensen.

(se punkterna 176 och 177)

10.    Sanktionsåtgärderna i artikel 15 i förordning nr 17 syftar både till att bestraffa olagliga beteenden och att förebygga en upprepning. Den avskräckande verkan är ett av syftena med böter för överträdelse av konkurrensreglerna. Kravet på att denna verkan säkerställs utgör ett allmänt krav som ska vägleda kommissionen under hela beräkningen av böterna. Det innebär inte med nödvändighet att denna beräkning ska inbegripa en särskild etapp avsedd för en övergripande utvärdering av alla omständigheter som är relevanta för att uppnå detta syfte.

I fråga om det avskräckande syftet har kommissionen inte definierat någon metod eller några individualiserade kriterier i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget för beaktande av det avskräckande syftet vars specifika utformning skulle kunna vara tvingande. I punkt 1 A fjärde strecksatsen i riktlinjerna, avseende bedömningen av överträdelsens allvar, föreskrivs endast att det är nödvändigt att fastställa bötesbeloppet till en nivå som säkerställer att böterna är tillräckligt avskräckande.

(se punkterna 191–193)

11.    De myndigheter i tredjeland som ansvarar för att skydda den fria konkurrensen inom ramen för sin territoriella behörighet utövar sin makt enligt krav som är specifika för dessa stater. Andra staters konkurrensregler grundar sig på sina särskilda syften och mål, vilka tar sig uttryck i olika materiella regler liksom i högst varierande förvaltningsrättsliga, straffrättsliga och civilrättsliga följder när myndigheterna i dessa stater konstaterar att överträdelser av konkurrensreglerna skett. Däremot är den rättsliga situationen helt annorlunda när ett företag uteslutande berörs av gemenskapens och en eller flera medlemsstaters konkurrensrätt, det vill säga när en kartell uteslutande omfattas av det territoriella tillämpningsområdet för gemenskapens rättsordning.

Av detta följer att när kommissionen beslutar om påföljder för ett företags rättsstridiga uppträdande, även när detta härrör från en kartell av internationell art, strävar den efter att skydda den fria konkurrensen inom den gemensamma marknaden, vilket enligt artikel 3.1 g EG är ett av gemenskapens grundläggande mål. Till följd av det specifika rättsliga värde som skyddas på gemenskapsnivå kan kommissionens bedömningar utifrån dess kompetens på området skilja sig avsevärt från de bedömningar som myndigheterna i tredjeland gör.

Ett hänsynstagande till att myndigheterna i tredjeland har ålagt böter kommer i fråga först inom ramen för kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer böter för överträdelser av gemenskapens konkurrensrätt. Det kan följaktligen inte uteslutas att kommissionen tar hänsyn till böter som myndigheterna i tredjeland tidigare har ålagt, men den är inte skyldig att göra det.

Kommissionens rätt att fastställa böterna på ett sådant sätt att de är tillräckligt avskräckande syftar till att säkerställa företagens efterlevnad av EG‑fördragets konkurrensregler inom den gemensamma marknaden. När kommissionen bedömer den avskräckande verkan av böter som åläggs till följd av ett åsidosättande av dessa regler är den således inte skyldig att beakta eventuella påföljder som ålagts ett företag till följd av att det överträtt konkurrensreglerna i ett tredjeland.

(se punkterna 205–209)

12.    Kommissionen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller hur den beräknar böter för överträdelse av gemenskapens konkurrensrätt och kan härvid beakta ett stort antal olika faktorer, däribland berörda företags samarbete under institutionens undersökning. Kommissionen har också ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den bedömer kvaliteten och nyttan av företagets samarbete, särskilt i förhållande till vad andra företag har bidragit med.

Nedsättning av böter på grund av att företag samarbetar har sin grund i uppfattningen att sådant samarbete underlättar kommissionens uppgift att fastställa en överträdelse och i förekommande fall sätta stopp för den.

Kommissionen får inom ramen för en helhetsbedömning ta hänsyn till att ett företag försett kommissionen med handlingar först efter det att den tagit emot kommissionens begäran om upplysningar. Den får dock inte tillmäta detta avgörande betydelse för att minimera betydelsen av ett företags samarbete enligt punkt D 2 första strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden.

(se punkterna 211, 212, 225 och 234)

13.    Förstainstansrätten är behörig att, inom ramen för sin fulla prövningsrätt enligt artikel 229 EG och artikel 17 i förordning nr 17, pröva huruvida bötesbeloppet för överträdelsen av gemenskapens konkurrensrätt är lämpligt. Gemenskapsdomstolens behörighet inom ramen för den fulla prövningsrätten är nämligen inte begränsad till att gälla ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet, såsom stadgas i artikel 231 EG, utan domstolen får även ändra den sanktionsåtgärd som fastställts däri. Utöver en kontroll av påföljdens laglighet är gemenskapsdomstolarna behöriga att ersätta kommissionens bedömning med sin egen bedömning. Följaktligen kan gemenskapsdomstolarna undanröja, sätta ned eller öka de böter som ålagts.

Även om utövandet av den fulla behörigheten oftast åberopas av sökandena för att få till stånd en nedsättning av böterna, får även kommissionen framställa ett yrkande vid gemenskapsdomstolarna avseende bötesbeloppet och yrka att beloppet ska ökas. En sådan möjlighet nämns för övrigt uttryckligen i avsnitt E 4 i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden om samarbete.

Gemenskapsdomstolarna utövar sin fulla prövningsrätt endast inom ramen för sin kontroll av gemenskapsinstitutionernas rättsakter, i synnerhet vid talan om ogiltigförklaring. Artikel 229 EG innebär nämligen endast att räckvidden av gemenskapsdomstolens behörighet inom ramen för de mål som avses i artikel 230 EG utökas. Att kommissionen yrkar att bötesbeloppet ska höjas strider således inte mot artikel 230 EG.

Mot bakgrund av gemenskapsdomstolens behörighet att höja bötesbelopp, ska denna pröva i sak ett anslutningsvis anfört yrkande från kommissionen om att undanröja en nedsättning av böter som beviljats ett företag på grund av dess samarbete under det administrativa förfarandet, när detta yrkande motiveras av att företaget för första gången inför rätten bestrider de faktiska omständigheter som anges i meddelandet om invändningar.

Ett sådant yrkande ska dock ogillas bland annat av det skälet att bötesbeloppet ska fastställas med hänsyn enbart till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Den omständigheten att kommissionen blir tvungen att utveckla och lägga fram ett försvar angående sökandenas bestridande av de faktiska omständigheter som utgjorde en överträdelse som den med rätta kunde förvänta sig att sökandena inte längre skulle ifrågasätta kan inte ligga till grund för en höjning av bötesbeloppet. De kostnader som kommissionen har haft på grund av förfarandet vid förstainstansrätten är inte något kriterium för fastställandet av böterna, och de kan endast beaktas inom ramen för tillämpningen av bestämmelserna i rättegångsreglerna om ersättning för rättegångskostnader.

(se punkterna 242–247, 251, 259 och 262)