EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS DOM
(ensamdomare)
den 21 september 2015
Mål F‑72/11
Anastasios Anagnostu m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
“Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandena år 2010 och 2011 – Vägledande multiplikationsfaktorer – Artikel 6.2 i tjänsteföreskrifterna – Övergångsåtgärder för perioden från den 1 maj 2004 till den 30 april 2011– Artikel 9 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna – Allmänna genomförandebestämmelser i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna – Fastställande av tröskelvärden för befordran – Icke-upptagande på förteckningen över befordrade tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken Anastasios Anagnostu och 24 andra sökande har yrkat, för det första, om ogiltigförklaring av Europeiska unionens tillsättningsmyndighets (nedan kallad tillsättningsmyndigheten) beslut om fastställande av tröskelvärden för befordran till lönegrad AD 13 och AD 14 under befordringsförfarandet för år 2010 och år 2011, och, för det andra, ogiltigförklaring av förteckningen över tjänstemän som befordrats till lönegrad AD 13 och AD 14 under befordringsförfarandet för år 2010, samt tillsättningsmyndighetens implicita beslut att inte befordra ett större antal tjänstemän till lönegraderna AD 13 och AD 14.
Domslut: Europeiska kommissionens beslut av den 26 november 2010 att inte befordra A. Antoulas, D. Bruni, D. Nicolaidou-Kallergis och A. Xanthopoulos ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Europeiska kommissionen ska bära fyra tjugofemtedelar av sina rättegångskostnader och ersätta fyra tjugofemtedelar av sökandenas rättegångskostnader. De andra sökandena än A. Antoulas, D. Bruni, D. Nicolaidou-Kallergis och A. Xanthopoulos ska bära tjugoen tjugofemtedelar av sina rättegångskostnader och ersätta tjugoen tjugofemtedelar av Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut om fastställande av tröskelvärden för befordran – Förberedande rättsakt – Omfattas inte – Rättsakt mot vilken talan indirekt kan väckas inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av beslut med en förteckning över befordrade tjänstemän
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 45 och 90.2)
2. Talan väckt av tjänstemän – Berättigat intresse av att få saken prövad Vägledande multiplikationsfaktorer – Beslut om fastställande av tröskelvärden för befordran – Talan mot ett beslut att inte befordra någon – Möjlighet att uppnå tröskelvärdet för befordran måste visas – Sökanden berörs inte personligen
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
1. Åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att klart förändra dennes rättsliga ställning utgör sådana akter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring. När det gäller akter eller beslut som utarbetas i olika etapper, i synnerhet under ett internt förfarande, såsom ett sådant befordringsförfarande som föreskrivs i de allmänna genomförandebestämmelserna till artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, kan talan väckas endast mot de åtgärder genom vilka institutionen slutgiltigt fastställer sin ståndpunkt efter detta förfarande. Däremot kan talan inte väckas mot preliminära åtgärder, vilkas syfte är att förbereda det slutliga beslutet, eftersom de inte anses gå någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och kan inte bestridas annat än i samband med en talan mot akter som kan ogiltigförklaras.
Fastställandet av tröskelvärden för befordran, vare sig fråga är om vägledande eller definitiva tröskelvärden, utgör endast ett av flera steg inom ett befordringsförfarande, vilket avslutas med att en förteckning över de tjänstemän som befordrats genom detta förfarande publiceras. Det är inte förrän denna förteckning publiceras som den rättsliga ställningen hos de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran kan påverkas. Härav följer att beslut om fastställande av tröskelvärden för befordran utgör förberedande akter för tillsättningsmyndighetens beslut om vilka tjänstemän som ska upptas i förteckningen över befordrade tjänstemän.
Även om sådana förberedande akter inte kan bli föremål för en självständig talan om ogiltigförklaring, kan deras lagenlighet likväl alltid bestridas inom ramen för en talan som är riktad mot det slutliga beslutet.
Yrkandet om ogiltigförklaring av de beslut som fastställer tröskelvärden för befordran ska således avvisas.
(se punkterna 38–42)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: dom av den 9 mars 2000, Vicente Nuñez/kommissionen, T‑10/99, EU:T:2000:60, punkt 28, dom av den 5 mars 2003, Staelen/parlamentet, T‑24/01, EU:T:2003:52, punkterna 32 och 33 och där angiven rättspraxis, dom av den 19 mars 2003, Tsarnavas/kommissionen, T‑188/01–T‑190/01, EU:T:2003:77, punkt 73 och där angiven rättspraxis, och dom av den 3 maj 2007, Crespinet/kommissionen, T‑261/04, EU:T:2007:122, punkt 42 och där angiven rättspraxis.
Personaldomstolen: beslut av den 13 december 2013, Aimi m.fl./kommissionen, F‑47/06, EU:F:2006:134, punkt 64
2. En tjänsteman har inte rätt att föra talan i lagstiftningens eller institutionernas intresse och kan, till stöd för en talan om ogiltigförklaring, endast åberopa de anmärkningar som berör honom personligen. En tjänsteman som hävdar att han har ett berättigat intresse av att få ett beslut att inte befordra honom ogiltigförklarat, på grund av att kvoten för befordran inom den aktuella lönegraden påstås ha åsidosatts, måste således bevisa att det inte var uteslutet att han, med hänsyn till hans individuella situation, särskilt det sammanlagda antalet befordringspoäng, skulle ha kunnat ha nått upp till befordringströskeln, om ovannämnda kvot hade tillämpats.
Varje befordringsförfarande måste emellertid vara självständigt i förhållande till föregående och påföljande förfaranden, eftersom de tjänstemän vars meriter ska jämföras och de kriterier som uppställs för en sådan jämförelse är specifika för varje befordringsförfarande. Den omständigheten att inte ett större antal tjänstemän befordrats till den aktuella lönegraden under det förevarande befordringsförfarandet kan endast påverka sökandens ställning på meritlistorna för de aktuella lönegraderna vid senare befordringsförfaranden – och därmed senarelägga deras befordran – och har således ingen omedelbar och direkt påverkan på deras rättsliga ställning.
(se punkterna 56, 57 och 63)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: dom av den 24 april 2009, Sanchez Ferriz m.fl./kommissionen, T‑492/07 P, EU:T:2009:116, punkterna 26 och 39 och där angiven rättspraxis, och dom av den 16 oktober 2014, Schönberger/revisionsrätten, T‑26/14 P, EU:T:2014:887, punkt 39