Language of document : ECLI:EU:C:2017:680

Mål C18/16

K.

mot

Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie

(begäran om förhandsavgörande från rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem)

”Begäran om förhandsavgörande – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/32/EU – Artikel 9 – Rätt att stanna kvar i en medlemsstat under tiden ansökan prövas – Direktiv 2013/33/EU – Artikel 8.3 första stycket a och b – Förvar – Kontroll av identitet eller nationalitet – Kontroll av faktorer som ansökan om internationellt skydd grundas på – Giltighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 6 och 52 – Begränsning – Proportionalitet”

Sammanfattning – Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 14 september 2017

Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd – Direktiv 2013/33 – Artikel 8.3 första stycket a och b –En sökande av internationellt skydd har tagits i förvar för kontroll av identitet eller nationalitet eller för att kunna fastställa omständigheter som inte kan erhållas på annat sätt –Bedömning av giltigheten hos denna bestämmelse med beaktande av artiklarna 6 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Giltighet

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 6 och 52.1 och 52.3; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33, artiklarna 8.3 första stycket a och b och 9.1)

Giltighetsprövningen av artikel 8.3 första stycket a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd, som skett mot bakgrund av artiklarna 6 och 52.1 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, har inte visat på någon omständighet som kan påverka giltigheten av denna bestämmelse.

Domstolen erinrar härvidlag om att begränsningen av friheten enligt artikel 8.3 första stycket a och b i direktiv 2013/33 föreskrivs i en lagstiftningsakt från unionen och att den inte påverkar det väsentliga innehållet i rätten till frihet i artikel 6 i stadgan. Denna bestämmelse innehåller nämligen inte något ifrågasättande av nämnda rättighet och den innebär – som framgår av bestämmelsens ordalydelse och av skäl 15 i direktivet – att medlemsstaterna endast har möjlighet att ta en asylsökande i förvar på grund av personens individuella beteende och i de undantagsfall som avses i nämnda bestämmelse, vilka dessutom omgärdas av villkoren i artiklarna 8 och 9 i nämnda direktiv (se, analogt, dom av den 15 februari 2016, N., C‑601/15 PPU, EU:C:2016:84, punkterna 51 och 52). Det framgår av såväl ordalydelsen och sammanhanget som tillkomsten av artikel 8 i direktiv 2013/33 att denna befogenhet förutsätter att samtliga villkor som syftar till att strängt avgränsa användandet av denna åtgärd ska vara uppfyllda.

Begränsningarna i rätten till frihet i artikel 6 i stadgan som överförts till artikel 8.3 första stycket a och b i detta direktiv förefaller inte heller orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Domstolen erinrar härvidlag om att artikel 8.3 första stycket a och b förutsätter en avvägning mellan det eftersträvade syftet av allmänintresse, det vill säga ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem som möjliggör att kunna bevilja internationellt skydd till sökande som verkligen har behov av sådant skydd och att kunna avslå ansökningarna från dem som inte uppfyller villkoren, å ena sidan, och det ingrepp i deras rätt till frihet som förvarsåtgärden innebär, å andra sidan. Även om ett väl fungerande gemensamt europeiskt asylsystem kräver att behöriga nationella myndigheter förfogar över upplysningar om identitet och nationalitet hos den som ansöker om internationellt skydd och de faktorer som ansökan grundas på kan denna bestämmelse enbart utgöra motivering för att vidta förvarsåtgärder om dessa myndigheter på förhand och i varje enskilt fall har visat att åtgärderna är proportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen.

(se punkterna 35, 41, 47, 48 och 54 samt domslutet)