TRIBUNALENS BESLUT (sjätte avdelningen)
den 20 mars 2014 (*)
ˮSkadeståndstalan – Europaparlamentets ledamöter – Valprövning – Beslut av Europaparlamentet om ogiltigförklaring av en parlamentsledamots mandat – Parlamentets beslut ogiltigförklarat i en dom från domstolen – Uppenbart att talan i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar helt saknar rättslig grund”
I mål T‑43/13,
Beniamino Donnici, Castrolibero (Italien), företrädd av advokaterna V. Vallefuoco och J.-M. Van Gyseghem,
sökande,
mot
Europaparlamentet, företrätt av N. Lorenz och S. Seyr, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan om skadestånd genom vilken sökanden yrkar ersättning för den skada som han anser sig ha lidit till följd av Europaparlamentets beslut av den 24 maj 2007 om valprövning av sökanden, vilket ogiltigförklarades genom domstolens dom av den 30 april 2009 i de förenade målen C‑393/07 och C‑9/08, Italien och Donnici mot parlamentet (REG 2009, s. I‑3679),
meddelar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Frimodt Nielsen (referent) samt domarna F. Dehousse och A. Collins,
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Beslut
Bakgrund till tvisten
1 Vid valet till Europaparlamentet den 12 och den 13 juni 2004 var sökanden, Beniamino Donnici, upptagen som kandidat på den gemensamma listan Società Civile – Di Pietro Occhetto. Denna lista erhöll två mandat, det första i valkretsen för södra Italien och det andra i valkretsen för nordvästra Italien. Antonio Di Pietro, som var högst placerad i de båda valkretsarna, valde valkretsen för södra Italien.
2 Achille Occhetto placerades mot bakgrund av antalet röster han erhållit i de båda valkretsarna på andra plats på listorna över valresultatet, och före sökanden i valkretsen för södra Italien och före Giulietto Chiesa i valkretsen för nordvästra Italien. Eftersom A. Di Pietro valde att utnyttja mandatet för södra Italien skulle A. Occhetto ha förklarats vald i valkretsen för nordvästra Italien. Genom skriftlig förklaring av den 6 juli 2004, som dagen därpå inkom till Ufficio elettorale nazionale per il Parlamento europeo presso la Corte di cassazione (nationella valbyrån för Europaparlamentet vid Italiens högsta domstol, nedan kallad den italienska valbyrån), förklarade emellertid A. Occhetto, som vid den tiden hade ett mandat i senaten i Republiken Italien, att han avstod från uppdraget som ledamot av Europaparlamentet för båda valkretsarna.
3 Till följd av detta avstående förklarade den italienska valbyrån den 18 juli 2004 att G. Chiesa valts för valkretsen för nordvästra Italien och att A. Di Pietro valts för valkretsen för södra Italien. Den 12 november 2004 förklarade den italienska valbyrån att sökanden var först på listan över ersättare för A. Di Pietro för valkretsen för södra Italien. A. Occhetto, som hade avstått från sitt uppdrag, fanns däremot inte med på listan.
4 Vid det italienska parlamentsvalet den 9 och den 10 april 2006 valdes A. Di Pietro till ledamot av det italienska parlamentet, och han valde att utnyttja sitt nationella mandat, från och med den 28 april 2006. Enligt artikel 7.2 i rådets akt om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet, som utgör en bilaga till beslut 76/787/EKSG, EEG, Euratom av den 20 september 1976 (EGT L 278, s. 1), i dess lydelse efter ändring och omnumrering enligt rådets beslut 2002/772/EG, Euratom av den 25 juni 2002 och av den 23 september 2002 (EGT L 283, s. 1) var detta uppdrag oförenligt med ställningen som ledamot av Europaparlamentet, och detta parlament förklarade därför hans plats vakant.
5 I en förklaring av den 27 april 2006 ställd till den italienska valbyrån återkallade A. Occhetto, som hade ställt upp som kandidat i det nationella valet men inte blivit omvald, sitt avstående av den 6 juli 2004 och begärde att få den plats som hade blivit vakant efter det att A. Di Pietro hade valt att utnyttja sitt mandat i Republiken Italiens parlament.
6 Den italienska valbyrån tillkännagav den 8 maj 2006, till följd av ovannämnda förklaring, att A. Occhetto valts till ledamot av Europaparlamentet. Samma dag informerade valbyrån Europaparlamentet om att A. Occhetto skulle ersätta A. Di Pietro.
7 Tribunale amministrativo regionale del Lazio (regional förvaltningsdomstol i Lazio, Italien) ogillade i dom av den 21 juli 2006 sökandens talan om ogiltigförklaring av ovannämnda tillkännagivande.
8 Sökanden bestred även vid Europaparlamentet tillkännagivandet av att A. Occhetto skulle vara parlamentsledamot i A. Di Pietros ställe. Detta bestridande prövades av parlamentets utskott för rättsliga frågor vid dess möte den 21 juni 2006. Utskottet konstaterade att bestridandet skulle avvisas enligt artikel 12 i rådets akt om allmänna direkta val av företrädare i Europaparlamentet, som utgör en bilaga till beslut 76/787, i dess lydelse efter ändring och omnumrering, eftersom det grundade sig på legge n. 18, Elezione dei membri del Parlamento europeo spettanti all’Italia (lag nr 18, om val av italienska företrädare i Europaparlamentet), av den 24 januari 1979 (GURI nr 29, du 30 januari 1979, s. 947). Därefter föreslog utskottet för rättsliga frågor enhälligt att parlamentet skulle bekräfta Occhettos mandat. Parlamentet stadfäste Occhettos mandat den 3 juli 2006.
9 Sökanden överklagade avgörandet från Tribunale amministrativo regionale del Lazio till Consiglio di Stato (Italiens högsta förvaltningsdomstol). I dom av den 6 december 2006 biföll denna domstol överklagandet och ogiltigförklarade den italienska valbyråns tillkännagivande av den 8 maj 2006 att A. Occhetto skulle vara ledamot i Europaparlamentet.
10 Domen från Consiglio di Stato vann laga kraft när Corte suprema di cassazione (Italiens högsta domstol) hade meddelat dom den 26 mars 2007. I domen avvisades A. Occhettos talan på grund av att vissa formkrav inte var uppfyllda.
11 Den italienska valbyrån tillkännagav den 29 mars 2007, med beaktande av den ovannämnda domen från Consiglio di Stato, att sökanden hade valts till ledamot av Europaparlamentet för valkretsen för södra Italien, och upphävde sålunda A. Occhettos mandat. Detta tillkännagivande överlämnades till Europaparlamentet, som i protokollet från sitt plenarmöte den 23 april 2007 beaktade tillkännagivandet. Enligt protokollet innehade sökanden en plats i Europaparlamentet, men endast provisoriskt och med förbehåll för det beslut om valprövning som Europaparlamentet skulle komma att fatta vid ett senare tillfälle.
12 Under mellantiden hade A. Occhetto i en skrivelse av den 5 april 2007 inkommit med ett bestridande och begärt att Europaparlamentet skulle bekräfta hans mandat och besluta att sökandens mandat inte skulle bekräftas. Till följd av detta bestridande uppdrog Europaparlamentet åt sitt utskott för rättsliga frågor att granska sökandens mandat.
13 Europaparlamentet meddelade den 24 maj 2007 beslut om valprövning av sökanden (nedan kallat det omtvistade beslutet). I beslutet förklarades sökandens mandat ogiltigt och A. Occhettos mandat bekräftades.
14 Sökanden delgavs beslutet den 29 maj 2007.
15 Sökanden väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet genom en ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 juni 2007.
16 Sökanden ingav även en ansökan om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet. Domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder biföll ansökan och beslutade den 15 november 2007, i mål T‑215/07 R, Donnici mot parlamentet (REG 2007, s. II‑4673), om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet. Sökanden kunde därigenom åter inta sin plats i Europaparlamentet.
17 Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 9 augusti 2007 väckte Republiken Italien talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Talan registrerades som mål C‑393/07.
18 Förstainstansrätten förklarade genom beslut av den 13 december 2007 i mål T‑215/07, Donnici mot parlamentet (REG 2007, s. II‑5239), att den avstod från fortsatt handläggning av målet och överlät åt domstolen att pröva talan om ogiltigförklaring. Vid domstolen registrerades talan som mål C‑9/08.
19 I dom av den 30 april 2009 i de förenade målen C‑393/07 och C‑9/08, Italien och Donnici mot parlamentet (REG 2009, s. I‑3679), ogiltigförklarade domstolen det omtvistade beslutet.
20 I skrivelse av den 6 juli 2010 vände sig sökanden till Europaparlamentet med yrkande om ersättning för den skada som han hade lidit till följd av det omtvistade beslutet.
21 Europaparlamentets generalsekreterare besvarade denna genom skrivelse av den 1 oktober 2010 och avslog därvid sökandens begäran om ersättning.
22 I skrivelse av den 22 juni 2011 besvarade sökanden generalsekreterarens skrivelse av den 1 oktober 2010. Han upprepade därvid sin begäran om ersättning och anmodade Europaparlamentet formellt att ta ställning i frågan. Skrivelsen besvarades inte.
Förfarandet och parternas yrkanden
23 Sökanden väckte förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 januari 2013.
24 Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 25 april 2013 framställde Europaparlamentet, med stöd av artikel 114.1 i tribunalens rättegångsregler, en invändning om rättegångshinder. Sökanden inkom med yttrande över denna invändning den 10 juni 2013.
25 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– förplikta Europaparlamentet att betala 1 720 470 euro eller det lägre belopp som tribunalen fastställer,
– förplikta Europaparlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.
26 I sin invändning om rättegångshinder har Europaparlamentet yrkat att tribunalen ska
– avvisa talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
27 Sökanden har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska ogilla invändningen och bifalla yrkandena i sökandens ansökan.
Rättslig bedömning
Parternas argument
28 Europaparlamentet har gjort gällande att talan väcktes efter utgången av den femårsfrist som stadgas i artikel 46 i stadgan för Europeiska unionens domstol.
29 Sökanden har bestritt att talan om skadestånd väcktes efter utgången av den femåriga preskriptionsfristen. Han har yrkat att tribunalen ska bifalla sökandens talan genom tredskodom, eftersom Europaparlamentet enligt honom inkom med sin invändning om rättegångshinder efter utgången av den tvåmånadersfrist inom vilken svaranden ska inkomma med svaromål, vilken frist ska tillämpas även i fråga om en invändning om rättegångshinder.
30 Sökanden har yrkat ersättning för skada i fyra avseenden: För det första gick han miste om det ledamotsarvode som han skulle ha fått mellan den 29 mars och den 15 november 2007 samt, för samma period, ersättningar av olika slag och schablonersättningar för kostnader knutna till ställningen som parlamentsledamot. För det andra förlorade han möjligheten att väljas om för en ny mandatperiod. För det tredje innebar det omtvistade beslutet att han fråntogs möjligheten att utöva sina politiska rättigheter i egenskap av ledamot av Europaparlamentet under nästan en femtedel av sin mandatperiod. För det fjärde medförde den omständigheten att han inte kunde tjänstgöra som parlamentsledamot att de pensionsrättigheter som han kunde ha förvärvat i egenskap av sådan ledamot påverkades negativt.
Tribunalens bedömning
31 Enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan tribunalen, om en part begär det, meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Det anges i punkt 3 i samma artikel att återstoden av förfarandet avseende begäran ska vara muntlig, om inte tribunalen bestämmer annat.
32 I artikel 111 i rättegångsreglerna föreskrivs att om det är uppenbart att tribunalen saknar behörighet att pröva viss sak eller att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund, kan tribunalen fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling.
33 I förevarande fall finner tribunalen att frågan är tillfredsställande utredd genom handlingarna i målet och att det inte är nödvändigt att inleda det muntliga förfarandet.
Huruvida invändningen om rättegångshinder har inkommit för sent
34 Sökanden har gjort gällande att tribunalen ska bifalla hans talan genom tredskodom, eftersom Europaparlamentet enligt honom inkom med sin invändning om rättegångshinder efter utgången av den tvåmånadersfrist inom vilken svaranden enligt artikel 46.1 i rättegångsreglerna ska inkomma med svaromål, vilken frist även är tillämplig på invändningar om rättegångshinder.
35 I det aktuella målet inkom ansökan till tribunalens kansli den 29 januari 2013. Europaparlamentet delgavs ansökan den 18 februari 2013 och mottog densamma den 19 februari 2013 (se bilaga B1 till invändningen om rättegångshinder).
36 Europaparlamentet inkom med invändningen om rättegångshinder den 25 april 2013.
37 Det är visserligen riktigt att fristen för att inkomma med svaromål är två månader.
38 Det är den frist som den svarande institutionen ges för att yttra sig över ansökan. Den kan härvid välja om den ska svara på ansökan i sak genom ett svaromål eller om den ska yrka avvisning av talan genom en invändning om rättegångshinder i enlighet med artikel 114.1 i rättegångsreglerna.
39 Fristen för att inkomma med en invändning om rättegångshinder ska således också anses vara två månader.
40 Enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna ska tidsfristerna emellertid ˮförlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd i samtliga fallˮ.
41 Dessutom har det slagits fast att fristen för svaromålet enligt artikel 46.1 i rättegångsreglerna inte börjar löpa förrän svaranden mottar ansökan (tribunalens beslut av den 14 december 1992 i mål T‑47/92, Lenz mot kommissionen, REG 1992, s. II‑2523, punkt 34).
42 Denna praxis ska anses tillämplig även på fristen för att lämna in en invändning om rättegångshinder.
43 I det nu aktuella fallet löpte fristen alltså ut den 29 april 2013.
44 Eftersom Europaparlamentet lämnade in invändningen om rättegångshinder den 25 april 2013 lämnades den således inte in för sent.
45 Sökandens yrkande att tribunalen ska meddela tredskodom ska följaktligen ogillas.
Frågan om preskription
46 Enligt artikel 46 i domstolens stadga preskriberas talan mot Europeiska unionen om ansvar i utomobligatoriska rättsförhållanden fem år efter den händelse som föranleder ansvarstalan.
47 Den sålunda föreskrivna preskriptionstiden har bestämts med beaktande bland annat av den tid som behövs för att den påstått skadelidande parten ska kunna dels framskaffa de uppgifter som är relevanta för en eventuell talan, dels kontrollera de omständigheter som kan komma att åberopas till stöd för denna talan (se domstolens dom av den 8 november 2012 i mål C‑469/11 P, Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 33 och där angiven rättspraxis.
48 Enligt fast rättspraxis börjar denna frist löpa när samtliga förutsättningar för skadeståndsskyldigheten är uppfyllda och särskilt när skadan har uppstått (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
49 Artikel 46 i domstolens stadga ska visserligen tolkas så, att preskription inte kan göras gällande mot en skadelidande som först vid en senare tidpunkt kunde få kännedom om den skadevållande händelsen och följaktligen inte förfogade över en rimlig tidsfrist för att väcka talan eller framställa sin begäran före preskriptionstidens utgång (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
50 Villkoren för att den skadeståndsskyldighet som avses i artikel 340 andra stycket FEUF ska inträda, och således de regler om preskription som gäller för en sådan talan om skadestånd, kan emellertid inte grundas på annat än rent objektiva kriterier (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
51 En precis och ingående kännedom om de skadegrundande omständigheterna återfinns således inte bland de rekvisit som ska vara uppfyllda för att preskriptionstiden ska börja löpa. På samma sätt kan således inte heller den skadelidandes subjektiva bedömning av de omständigheter som ligger till grund för skadan beaktas vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen börjar löpa (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
52 I tvister som har uppstått till följd av individuella rättsakter börjar preskriptionstiden löpa när beslutets verkningar uppstått med avseende på de personer som det är riktat till (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
53 I det nu aktuella fallet grundar sig sökandens skadeståndstalan på det omtvistade beslutet, genom vilket Europaparlamentet förklarade att sökandens mandat var ogiltigt och bekräftade A. Occhettos mandat.
54 Europaparlamentets beslut utgör således den skadevållande händelse som kan medföra utomobligatoriskt ansvar för unionen, vilket sökanden för övrigt själv har gjort gällande i punkt 40 i ansökan.
55 Skadeverkningarna av det omtvistade beslutet med avseende på sökanden uppstod följaktligen när Europaparlamentet delgav sökanden beslutet i fråga.
56 I detta sammanhang har den omständigheten att det omtvistade beslutet ogiltigförklarades genom domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Italien och Donnici mot parlamentet ingen betydelse. Det följer nämligen av fast rättspraxis att den tidpunkt när preskriptionstiden börjar löpa inte påverkas av att det slagits fast i ett domstolsavgörande att unionen har agerat rättsstridigt (se domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Evropaïki Dynamiki mot kommissionen, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Sökandens argumentation med utgångspunkt från dels domstolens domar av den 27 januari 1982 i de förenade målen 256/80, 257/80, 265/80, 267/80 och 5/81, Birra Wührer m.fl. mot rådet och kommissionen (REG 1982, s. 85) och i mål 51/81, De Franceschi mot rådet och kommissionen (REG 1982, s. 117), dels förstainstansrättens dom av den 27 september 2007 i de förenade målen T‑8/95 och T‑9/95, Pelle och Konrad mot rådet och kommissionen (REG 2007, s. II‑4117), enligt vilken preskriptionstiden börjar löpa när domstolen slår fast att en rättsakt är rättsstridig, bygger på en felaktig tolkning av nämnda domar och kan således inte godtas.
57 Preskriptionen kan enligt artikel 46 i domstolens stadga visserligen avbrytas genom att den skadelidande innan talan väcks gör en framställning hos den behöriga institutionen. Preskriptionen avbryts i sådana fall dock enbart under förutsättning att framställningen åtföljs av en ansökan inom den frist som fastställs med utgångspunkt från artikel 263 FEUF eller 265 FEUF.
58 I det nu aktuella fallet följdes sökandens skrivelser till Europaparlamentet av den 6 juli 2010 och den 22 juni 2011 emellertid inte av någon talan inom den frist som fastställs med utgångspunkt från artikel 263 FEUF eller 265 FEUF. Dessa skrivelser har således ingen inverkan på den femåriga preskriptionsfristen enligt artikel 46 i domstolens stadga.
59 Det ska emellertid erinras om att det följer av fast rättspraxis att en skada anses vara av fortlöpande karaktär om skadans belopp ökar i förhållande till det antal dagar som gått (domstolens dom av den 28 februari 2013 i mål C‑460/09 P, Inalca och Cremonini mot kommissionen, punkt 80).
60 Vid fortlöpande skada ska preskription i enlighet med artikel 46 i domstolens stadga anses ha inträtt avseende den period som ligger mer än fem år före den dag då den preskriptionsavbrytande handlingen vidtogs, utan att detta påverkar eventuella anspråk som har uppkommit under senare perioder (förstainstansrättens beslut av den 14 december 2005 i mål T‑369/03, Arizona Chemical m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II‑5839, punkt 116, och av den 10 april 2008 i mål T‑336/06, 2K-Teint m.fl. mot kommissionen och EIB, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 106).
61 Tribunalen ska följaktligen pröva de olika skador som sökanden har yrkat ersättning för.
62 Sökanden har för det första yrkat ersättning med 90 000 euro (12 000 euro x 7,5 månader) för det ledamotsarvode som han gick miste om under perioden 29 mars–15 november 2007.
63 Sökanden har även för samma period, 29 mars–15 november 2007, yrkat ersättning, på grund av förlorade möjligheter, med följande belopp (multiplicerat med en koefficient som han uppskattar till 90 procent): 45 000 euro i schablonersättning för kostnader för flygresor (1 500 euro x 4 veckor x 7,5 månader), 2 000 euro i schablonersättning för kostnader för kongresser och rundabordskonferenser (3 800 euro per år), 43 500 euro i dagtraktamente (290 euro x 5 arbetsdagar x 4 veckor x 7,5 månader), 112 500 euro i ersättning för uteblivna parlamentsassistenter (15 000 euro x 7,5 månader) och 30 000 euro i schablonersättning för allmänna utgifter, det vill säga totalt 234 300 euro, vilket, multiplicerat med 90 procent, blir ett slutligt belopp på 210 870 euro.
64 Den påstådda skadan blev enligt sökandens egna uppgifter definitiv den 15 november 2007.
65 Preskriptionsfristen löpte således ut den 15 november 2012, utan att denna frist avbröts av någon rättsakt, eftersom ansökan inte lämnades in förrän den 29 januari 2013.
66 Talan är således preskriberad såvitt avser den första påstådda skadan.
67 Det saknas grund för sökandens argument att skadan den 15 november 2007 bara var möjlig att förutse, men inte säker, och att det inte var förrän efter domen i målet Italien och Donnici mot parlamentet, genom vilken det omtvistade beslutet ogiltigförklarades, som skadan blev säker.
68 Den skada som bestod i förlust av arvode samt ersättningar och schablonersättningar för utgifter i samband med arbetet som ledamot mellan den 29 mars och den 15 november 2007 hade nämligen uppstått fullt ut, och var följaktligen säker, den 15 november 2007.
69 Fastställelsen av att det omtvistade beslutet var rättsstridigt har heller inte någon betydelse för när preskriptionsfristen börjar löpa (se ovan punkt 56).
70 Slutligen ska det för fullständighetens skull påpekas att sökanden satt i Europaparlamentet – eller i alla fall kunde göra det – mellan den 23 april 2007 (när Europaparlamentet under plenarmöte protokollförde utnämningen av sökanden till ledamot) och den 24 maj 2007 (när Europaparlamentet förklarade sökandens mandat ogiltigt).
71 Sökanden har för det andra yrkat ersättning med 200 000 euro på grund av att han genom det omtvistade beslutet fråntogs möjligheten att utöva sina politiska rättigheter i egenskap av ledamot av Europaparlamentet under nästan en femtedel av sin mandatperiod.
72 Det kan åter konstateras att den skada som sökanden påstår sig ha lidit under alla omständigheter hade uppstått fullt ut, enligt vad han själv har uppgett i sina yttranden, den 15 november 2007.
73 Talan är således preskriberad såvitt avser den andra påstådda skadan.
74 Sökanden har för det tredje gjort gällande att den omständigheten att han under sju och en halv månad inte kunde tjänstgöra som parlamentsledamot medförde att han inte kunde förvärva pensionsrättigheter för hela sin mandatperiod.
75 Han har följaktligen yrkat ersättning med 831 600 euro, motsvarande det totala belopp som han skulle ha uppburit om han hade förvärvat rättigheter under sina fem mandatår. Beloppet är efter en skälighetsbedömning grundat på en period om 15 år.
76 Under alla omständigheter hade sökandens påstådda skada – det vill säga att han gick miste om möjligheten att förvärva pensionsrättigheter mellan mars och november 2007 – enligt vad han själv har uppgett i sina yttranden uppstått fullt ut den 15 november 2007.
77 Talan är således preskriberad även såvitt avser den tredje och sista skadan.
78 I övrigt ska det påpekas dels att eftersom sökanden bara var ersättare och inte själv satt i Europaparlamentet under perioden 12 och 13 juni 2004–29 mars 2007 kan han inte påstå sig ha blivit hindrad från möjligheten att förvärva pensionsrättigheter under denna period, under vilken han inte var ledamot av Europaparlamentet. Vidare satt han med i nämnda parlament under perioden mellan den 15 november 2007 och den 6 juni 2009, då valperioden tog slut, och kunde då förvärva pensionsrättigheter.
79 Tribunalen anser följaktligen att sökandens talan om skadestånd mot Europaparlamentet var preskriberad när talan väcktes såvitt avser de tre ovan prövade skadorna.
Förlust av möjligheten att bli omvald för ytterligare fem år
80 Sökanden har yrkat ersättning med 388 000 euro till följd av förlusten av möjligheten att bli omvald för ytterligare fem år, i huvudsak eftersom han var förhindrad att sitta i parlamentet under sju och en halv månad och sedan var inblandad i den rättsprocess som följde och som pågick under mer än två års tid. Han anser att han på detta sätt var avstängd från det politiska livet under nästan en femtedel av mandatperioden, vilket hindrade honom från att utveckla sitt nätverk på det sätt som han hade kunnat om hans politiska verksamhet hade varit obegränsad. Han anser att skadan är en följd av att han gick miste om såväl det arvode som han skulle ha haft rätt till om han hade blivit vald som de nya möjligheter som mandatet kunde ha inneburit för hans politiska karriär, vilka är av särskilt ekonomiskt värde med tanke på andra ansedda institutionella poster som han kunde ha blivit erbjuden.
81 Härvid ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar och rätten till ersättning för skada, enligt artikel 288 andra stycket EG, förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionerna till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (se domstolens dom av den 18 mars 2010 i mål C‑419/08 P, Trubowest Handel och Makarov mot rådet och kommissionen, REU 2010, s. I‑2259, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
82 Eftersom de tre villkoren för det ansvar som föreskrivs i artikel 288 andra stycket EG är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (domstolens dom av den 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 14).
83 Det är inte heller nödvändigt att pröva villkoren för en institutions skadeståndsansvar i en viss ordningsföljd (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 82 nämnda målet Lucaccioni mot kommissionen, punkt 13).
84 De principer, gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, till vilka det hänvisas i artikel 288 andra stycket EG, kan inte åberopas till stöd för att det föreligger en skyldighet för unionen att ersätta all skada, oavsett hur avlägsen, som uppkommer till följd av dess organs handlande. Villkoret avseende orsakssamband avser nämligen att det ska finnas ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan institutionernas handlande och skadan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 81 nämnda målet Trubowest Handel och Makarov mot rådet och kommissionen, punkt 53 och där angiven rättspraxis).
85 I det nu aktuella fallet har sökanden emellertid enbart påstått att han inte blev omvald på grund av att han var förhindrad att sitta i parlamentet mellan den 29 mars och den 15 november 2007 och att denna skada uppstod den dag han inte blev omvald. Han har emellertid inte på något sätt styrkt ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan dessa två händelser.
86 Det ska vidare påpekas att han inte ens har styrkt att han ställde upp i valet till Europaparlamentet och fanns upptagen på en lista i detta syfte.
87 Det är således uppenbart att talan i detta avseende helt saknar rättslig grund.
88 Talan kan därför inte vinna bifall i någon del.
Rättegångskostnader
89 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Europaparlamentet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska Europaparlamentets yrkande bifallas.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (sjätte avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Beniamino Donnici ska ersätta rättegångskostnaderna.
Luxemburg den 20 mars 2014.
Justitiesekreterare | | Ordförande |
E. Coulon | | S. Frimodt Nielsen |