Language of document : ECLI:EU:T:1997:157

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

den 22 oktober 1997(1)

"Konkurrens - Mobilkranar - Artikel 6 i Europeiska konventionen angåendeskydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna -Iakttagande av en skälig tidsfrist - Certifieringssystem - Inhyrningsförbud -Rekommenderade avgifter - Interna avgifter - Böter"

I de förenade målen T-213/95 och T-18/96,

Stichting Certificatie Kraanverhuurbedrijf (SCK), stiftelse bildad enligtnederländsk rätt, Culemborg (Nederländerna),
Federatie van Nederlandse Kraanverhuurbedrijven (FNK), organisation bildadenligt nederländsk rätt, Culemborg (Nederländerna),
företrädda av advokaterna Martijn van Empel, Amsterdam, och Thomas Janssens,Bryssel, delgivningsadress: advokatbyrån Marc Loesch, 11, rue Goethe, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Wouter Wils, rättstjänsten,i egenskap av ombud, delgivningsadress: Rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz,Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

I mål T-18/96 med stöd av

Van Marwijk Kraanverhuur BV,bolag bildat enligt nederländsk rätt, Zoetermeer(Nederländerna),

Kraanbedrijf Nijdam BV,bolag bildat enligt nederländsk rätt, Groningen,(Nederländerna),

Kranen, Transport & Montage 's Gilde NV,bolag bildat enligt nederländsk rätt,Geldermalsen (Nederländerna),

Wassink Transport Arnhem BV,bolag bildat enligt nederländsk rätt, Arnhem(Nederländerna),

Koedam Kraanverhuur BV,bolag bildat enligt nederländsk rätt, Vianen(Nederländerna),

Firma Huurdeman Kraanwagenverhuurbedrijf,bolag bildat enligt nederländsk rätt,Hoevelaken (Nederländerna),

Datek NV,bolag bildat enligt belgisk rätt, Genk (Belgien),

Thom Hendrickx,Turnhout (Belgien),

företrädda av advokaterna August Braakman, Rotterdam, och Willem Sluiter,Haag, delgivningsadress: advokatbyrån Michel Molitor, 14A, rue des Bains,Luxemburg,

intervenienter,

angående en talan, i mål T-213/95, om att kommissionen i enlighet med artiklarna178 och 215 i EG-fördraget skall förpliktas ersätta den skada som kommissionenförorsakat sökandena genom sitt lagstridiga handlande, och i mål T-18/96, omogiltigförklaring av kommissionens beslut 95/551/EG av den 29 november 1995 omett förfarande enligt artikel 85 i Romfördraget (IV/34.179, 34.202, 34.216 - StichtingCertificatie Kraanverhuurbedrijf och Federatie van NederlandseKraanverhuurbedrijven, EGT L 312, s. 79),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(fjärde avdelningen i utökad sammansättning)



sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, samt domarna P. Lindh, J. Azizi,J.D. Cooke och M. Jaeger,

justitiesekreterare: byrådirektören J. Palacio González,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandetden 4 juni 1997,

följande

Dom

    Bakgrund och förfarande

  1. De förevarande målen rör sektorn för uthyrning av mobilkranar i Nederländerna.Mobilkranar är kranar som fritt kan flyttas inom en byggarbetsplats. Genom dennaegenskap skiljer de sig från tornsvängkranar som är monterade på fast räls och somendast kan flyttas fram och tillbaka. Mobilkranar används huvudsakligen vidbyggnation, inom den petrokemiska industrin och inom transportsektorn.

  2. Av tekniska skäl har en mobilkran ett rörelseutrymme med en radie begränsad till50 km. Kranuthyrningssektorn kännetecknas dessutom av att avtal sluts med mycketkort varsel innan arbetet skall utföras ("overnight contracting"). Då ettkranuthyrningsföretag anlitas för att utföra ett arbete med mycket kort varselbeslutar det med hänsyn till var byggarbetsplatsen är belägen och tillgången påegna kranar antingen att använda en av dessa eller att hyra en av ett annat företagsom är beläget nära byggarbetsplatsen.

  3. Stiftelsen Keuring Bouw Machines (nedan kallad Keboma), som bildades år 1982av det nederländska socialministeriet, kontrollerar innan kranarna första gången tasi bruk i Nederländerna om dessa uppfyller de lagstadgade kraven på säkerhet somuppställs i Arbeidsomstandighedenwet (Arbowet, lag om arbetsvillkor), iVeiligheidsbesluit voor fabrieken of werkplaatsen (beslut om säkerheten i fabrikereller i verkstäder), i Veiligheidsbesluit restgroepen (beslut om säkerheten påarbetsplatser som inte omfattas av de övriga besluten), samt i olikaministerföreskrifter och diverse publikationer från yrkesinspektionen. Kebouma ärden enda auktoriserade officiella organisation som har till uppgift att utförainspektion och kontroll av mobilkranar. Denna skyldighet att kontrollera kranarnainnan de tas i bruk föreligger enligt rådets direktiv 89/392/EEG av den 14 juni 1989om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om maskiner (EGT L 183, s. 9,nedan kallat direktiv 89/392) från och med den 1 januari 1993 inte längrebeträffande kranar som är försedda med ett EG-märke och som åtföljs av ett EG:söverensstämmelseintyg i den mening som avses i direktivet. Kranarna skall varaföremål för kontroller som utförs av Keboma tre år efter det att de första gångentagits i bruk och, efter den första kontrollen, vartannat år.

  4. Federatie van Nederlandse Kraanverhuurbedrijven (nedan kallad FNK) är enbranschorganisation som de nederländska kranuthyrningsföretagen bildade den 13mars 1971. Enligt FNK:s stadgar är dess syfte att bevara kranuthyrningsföretagensintressen, särskilt FNK:s medlemmars intressen, och att främja förbindelser ochsamarbete mellan medlemmarna i vid bemärkelse. FNK:s medlemmar förfogar över1 552 av de cirka 3 000 kranar som är avsedda för uthyrning i Nederländerna.Artikel 3 i FNK:s stadgar innehöll från den 15 december 1979 till den 28 april 1992en klausul som tvingade medlemmarna att i första hand vända sig till övrigamedlemmar för ut- och inhyrning av kranar (nedan kallad företrädesklausul) samtatt tillämpa "acceptabla avgifter". FNK fastställde och publiceraderekommenderade avgifter och kostnadsberäkningar för byggherrarnas inhyrning avkranar. Därutöver fastställdes interna avgifter som tillämpades på interna hyresavtalmellan medlemmarna i FNK efter regelmässigt samråd mellankranuthyrningsföretag.

  5. Stichting Certificatie Kraanverhuurbedrijf (nedan kallad SCK) är en stiftelse sombilades år 1985 av företrädare för kranuthyrningsföretag och byggherrar vars syfteenligt stadgarna är att främja och bibehålla kvaliteten av kranuthyrningsföretagen.I detta syfte har SCK inrättat ett certifieringssystem genom vilket den utställercertifikat till företag som uppfyller ett antal krav rörande driften av ettkranuthyrningsföretag samt rörande bruket och underhållet av kranar. Dettacertifieringssystem skulle göra det möjligt för byggherrar att förutsätta att ettföretag uppfyller kraven i fråga utan att själva behöva kontrollera saken. I artikel7 andra strecksatsen i SCK:s bestämmelser om certifiering av kranuthyrningsföretagföreskrivs ett förbud för certifierade företag att hyra kranar av företag som intecertifierats av SCK (nedan kallat inhyrningsförbud). Med verkan från och med den20 januari 1989 godkändes SCK av Raad voor de Certificatie (Certifieringsrådet)som är den nederländska instansen för godkännande av certifieringsorgan.Certifieringsrådet konstaterade att SCK uppfyllde de villkor som fastställts pågrundval av de europeiska normerna EN 45011 vari de kriterier fastställs somcertifieringsorgan skall uppfylla. Enligt artikel 2.5 bland kriterierna för rådetserkännande av certifieringen skall det organ som utställer certifikat säkerställa attvillkoren för certifieringen även är uppfyllda i fall av underleverantörskontrakt.Organet förfogar över följande möjligheter för att uppfylla detta krav: antingenkontrollerar det självt underleverantörerna (artikel 2.5 A 1) eller så övervakar detde kontroller av underleverantörer som utförts av det godkända företaget (artikel2.5, A 2 och A 3).

  6. Den 13 januari 1992 ingav M.W.C.M. Van Marwijk (nedan kallat Van Marwijk)och tio andra företag ett klagomål och en begäran om interimistiska åtgärder tillkommissionen. Klagandena ansåg att sökandena överträdde konkurrensreglerna iEG-fördraget genom att utesluta företag som inte hade certifierats av SCK frånuthyrning av mobilkranar och fastställa priser för uthyrning av kranar.

  7. SCK:s stadgar och dess bestämmelser om certifiering av kranuthyrningsföretagtillställdes kommissionen den 15 januari 1992. Detsamma skedde vad beträffarFNK:s stadgar och interna bestämmelser den 6 februari 1992. I båda fallen var detfråga om att erhålla ett icke-ingripandebesked och i andra hand ett undantag medstöd av artikel 85.3 i fördraget.

  8. Till följd av att klagandena väckte talan vid nederländsk domstol krävdeordföranden för Arrondissementsrechtbank te Utrecht genom beslut av den 11februari 1992 att FNK skulle avskaffa företrädesklausulen och systemet medrekommenderade avgifter (som var tillämpliga på kranuthyrningsavtal medbyggherrar) och interna avgifter (tillämpliga på hyresavtal mellankranuthyrningsföretag). Ordföranden krävde av SCK att den skulle sluta tillämpainhyrningsförbudet. Detta beslut upphävdes genom interimistiskt beslut den 9 juli1992 av Gerechtshof te Amsterdam, som särskilt ansåg att det inte var uppenbartoch långt ifrån säkert att de aktuella bestämmelserna inte skulle kunna undantasav kommissionen. Däremot avstod FNK från att i framtiden delta i utarbetandetav rekommenderade avgifter eller interna avgifter.

  9. Den 16 december 1992 tillställde kommissionen klagandena ett meddelande omanmärkningar. I denna handling upplyste kommissionen klagandena om sin avsiktatt i enlighet med artikel 15.6 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962,första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 1962, 13,s. 204, nedan kallad förordning nr 17) besluta att bestämmelserna om förbud motatt ålägga böter som föreskrivs i artikel 15.5 i samma förordning inte är tillämpliga.

  10. Den 3 februari 1993 tillställde klagandena kommissionen sitt svar på meddelandetom anmärkningar. I detta svar begärde de bland annat att ett sammanträde skulleäga rum.

  11. Genom skrivelse av den 4 juni 1993 upplyste kommissionen dem om att förfarandetenligt artikel 15.6 i förordning nr 17 endast kunde avslutas genom attinhyrningsförbudet upphörde att tillämpas.

  12. Klagandena vände sig på nytt till ordföranden för Arrondissementsrechtbank teUtrecht, som i ett interimistiskt beslut av den 6 juli 1993 förklarade attinhyrningsförbudet inte längre kunde tillämpas, eftersom kommissionen undermellantiden hade tillkännagivit sin inställning till de ifrågavarande bestämmelsernaoch det föreföll uteslutet att kommissionen skulle bevilja undantag för förbudet.

  13. Genom skrivelse daterad den 29 september 1993 upplyste kommissionenklagandena om att den skulle anordna det sammanträde dessa begärt innan denfattade ett slutligt beslut i enlighet med artikel 85 i fördraget, men att ett sådantsammanträde inte fordrades för att meddela ett beslut med stöd av artikel 15.6 iförordning nr 17.

  14. Det beslut som Arrondissementsrechtbank te Utrecht fattade den 6 juli 1993fastställdes av Gerechtshof te Amsterdam genom dom av den 28 oktober 1993. Densistnämnda domen grundades i synnerhet på en icke daterad skrivelse somF. Giuffrida, vid kommissionens generaldirektorat för konkurrens (GD IV), tillställtklagandena med kopia för kännedom till sökandenas styrelse. Dessa har bekräftatatt de delgivits skrivelsen den 22 september 1993. Skrivelsens upphovsman uttrycktesig på följande sätt: "Jag kan bekräfta att ett förslag till beslut med stöd av artikel15.6 i förordning nr 17 skall framläggas för kommissionen för beslut inom ramenför ett skriftligt förfarande i slutet av denna vecka, efter det att samtliganödvändiga språkversioner finns tillgängliga. De berörda avdelningarnasgodkännande har redan erhållits ... Min avdelning förutspår att det borde varamöjligt att genomföra den officiella delgivningen av beslutet [i förhållande tillsökandena] under första hälften av oktober 1993".

  15. Den 4 november 1993 utsände SCK ett meddelande genom vilket den gjordegällande att inhyrningsförbudet inte skulle tillämpas till dess att kommissionen hadefattat ett slutligt beslut.

  16. Den 13 april 1994 fattade kommissionen ett beslut med stöd av artikel 15.6 iförordning nr 17.

  17. Genom skrivelse daterad den 3 juni 1994 begärde sökandena att kommissionenskulle fatta ett slutligt beslut senast den 3 augusti 1994.

  18. I skrivelse av den 27 juni 1994 upplyste C.D. Ehlermann, dåvarandegeneraldirektören för GD IV, sökandena att "datumet den 3 augusti 1994, somfastställts för antagandet av det slutliga beslutet, var fullständigt orealistiskt" menatt "antagandet av ett slutligt beslut var prioriterat".

  19. Till svar på en skrivelse från sökandena av den 3 augusti 1994 tillkännagavkommissionen genom skrivelse av den 9 augusti 1994 att meddelandet omanmärkningar från december 1992 uteslutande syftade till att inleda ett sådantförfarande som föregår ett beslut med stöd av artikel 15.6 i förordning nr 17.Kommissionen förklarade att det slutliga beslutet skulle föregås av ett nyttmeddelande om anmärkningar, med anledning av vilket sökandena skulle kunnahöras.

  20. Den 21 oktober 1994 utfärdades ett nytt meddelande om anmärkningar gentemotsökandena i ett förfarande med stöd av artikel 85 i fördraget.

  21. Den 21 december 1994 tillställde sökandena kommissionen sitt svar på dettameddelande. I svaret begärde de på nytt att kommissionen skulle handla utandröjsmål och avböjde ett sammanträde.

  22. Den 22 november 1995 väckte sökandena talan om skadestånd vidförstainstansrätten (mål T-213/95). Genom en särskild inlaga framställde de ävenen begäran om interimistiska åtgärder (mål T-213/95 R). Sökandena frånföll detsistnämnda yrkandet, och genom beslut av den 24 januari 1996 avskrev ordförandenmål T-213/95 R. Beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.

  23. Den 29 november 1995 fattade kommissionen beslut 95/551/EG om ett förfarandeenligt artikel 85 i Romfördraget (IV/34.179, 34.202, 34.216 - Stichting CertificatieKraanverhuurbedrijf och Federatie van Nederlandse Kraanverhuurbedrijven (EGTL 312, s. 79, nedan kallat det omtvistade beslutet). Där fastslår kommissionen attFNK har överträtt artikel 85.1 i fördraget genom att mellan den 15 december 1979och den 28 april 1992 tillämpa ett system av rekommenderade och interna avgiftervilket gjort det möjligt för dess medlemmar att förutse varandras prispolitik(artikel 1). Kommissionen fastslår också att SCK har överträtt artikel 85.1 ifördraget under tiden från och med den 1 januari 1991 till och med den 4november 1993 (med undantag för perioden mellan den 17 februari och den 9 juli1992) genom att förbjuda dess anslutna företag att hyra kranar av företag som inteär anslutna till SCK (artikel 3). Därtill ålägger kommissionen sökandena attomedelbart upphöra med överträdelserna (artiklarna 2 och 4) samt ålägger FNKböter om 11 500 000 ecu och SCK böter om 300 000 ecu (artikel 5).

  24. För att kunna överklaga beslutet begärde sökandena genom skrivelse av den 11januari 1996 att få ta del av handlingarna i ärendet. Kommissionen avslog dennabegäran genom skrivelse av den 15 januari 1996.

  25. Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 6 februari 1996väckte sökandena talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet (mål T-18/96). Genom separat handling framställde de även en begäran om interimistiskaåtgärder (mål T-18/96 R).

  26. För perioden fram till dess att förstainstansrätten meddelat dom i mål T-18/96träffade sökandena den 25 mars 1996 en överenskommelse med kommissionenbeträffande en anpassning av klausulen rörande inhyrningsförbud. I den anpassadeversionen av artikel 7 andra strecksatsen i bestämmelserna om certifiering avkranuthyrningsföretag kan företag som certifierats av SCK endast använda "kranarförsedda med en giltig märkning om certifiering, med stöd av en tidigare certifieringsom beslutats av antingen stiftelsen eller ett annat certifieringsorgan - nederländskteller utländskt - som har befogenhet att certifiera kranuthyrningsföretag och somuppenbarligen tillämpar jämförbara kriterier, förutom om det kan fastställas enligtskriftliga handlingar (inklusive fax) att byggherren då han gjorde beställningen intefäste vikt vid om det anlitade kranuthyrningsföretaget (tredje man) var certifierateller inte" (skrivelse från kommissionen till sökandena av den 25 mars 1996).

  27. Förstainstansrättens ordförande avslog genom beslut av den 4 juni 1996 begäranom interimistiska åtgärder i mål T-18/96 R (REG 1996, s. II-407). Beslut omrättegångskostnader kommer att meddelas senare. Överklagandet avförstainstansrättens beslut ogillades av domstolens ordförande i beslut av den 14oktober 1996 (REG 1996, s. I-4971).

  28. Genom skrivelse av den 9 juli 1996 ställd till förstainstansrättens ordförandebegärde sökandena, med åberopande av artikel 65 b i rättegångsreglerna och, iandra hand, artikel 64.3 d i rättegångsreglerna, att förstainstansrätten i mål T-18/96skulle förplikta kommissionen att låta sökandena ta del av handlingarna i ärendenaSCK och FNK, vilka diarieförts under ärendenummer IV/34.179, 34.202 och 34.216,däri inbegripet kommissionens interna dokument rörande meningsutbyten mellangeneraldirektoratet för industri (GD III) och GD IV i dessa ärenden samt, iförekommande fall, de handlingar i andra ärenden som lagts till grund för detomtvistade beslutet.

  29. Genom beslut av den 4 oktober 1996 tillät ordföranden på fjärde avdelningen iutökad sammansättning Van Marwijk och sju andra mobilkranuthyrningsföretag attintervenera till stöd för kommissionens yrkanden i mål T-18/96.

  30. Genom beslut av den 12 mars 1997 beslutade samme ordförande med tillämpningav artikel 50 i rättegångsreglerna att förena de två målen vad gäller det muntligaförfarandet.

  31. På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (fjärdeavdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet utanåtgärder för processledning eller bevisupptagning. Den uppmanade emellertidparterna att inge vissa handlingar före sammanträdet.

  32. Parterna avgav muntliga yttranden och besvarade förstainstansrättens frågor vidsammanträdet den 4 juni 1997.

  33. Förstainstansrätten (fjärde avdelningen i utökad sammansättning) anser, efter attparterna fått yttra sig därom under sammanträdet, att det är lämpligt att förena detvå målen även vad gäller domen.

    Parternas yrkanden

  34. I mål T-213/95 har sökandena yrkat att förstainstansrätten skall:

    • fastställa att gemenskapen är ansvarig för den skada de lidit och alltjämtlider till följd av kommissionens lagstridiga handlande,

    • förplikta gemenskapen att ersätta denna skada, att tillsammans med    sökandena bestämma ersättningens storlek och, för det fall en uppgörelsei godo inte kan komma till stånd på denna punkt, själv avgöra storleken påersättningen, vid behov efter att ha utsett en sakkunnig med uppgift attberäkna det exakta beloppet,

    • förplikta gemenskapen att ersätta rättegångskostnaderna.



  35. Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall:

    • ogilla talan,

    • förplikta sökandena att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna, inklusive    de som uppkommit under det interimistiska förfarandet.



  36. I mål T-18/96 har sökandena

    • yrkat fastställelse av att det omtvistade beslutet är en nullitet, då det i dettavisserligen anges att artikel 85.1 är tillämplig och att SCK och FNK skallbetala böter, men något beslut inte har fattats med anledning av SCK:s ochFNK:s begäran om undantag enligt artikel 85.3 i EG-fördraget,

    • i andra hand, yrkat fastställelse av att beslutet på ovan anförda grunder skallogiltigförklaras eller upphävas,

    • i tredje hand, yrkat fastställelse av att beslutet skall upphävas på grund avatt artikel 85 i EG-fördraget, artikel 6 i Europeiska konventionen angåendeskydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna avden 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), allmännarättsprinciper och motiveringsskyldigheten (artikel 190 i EG-fördraget) haråsidosatts,

    • i sista hand, yrkat fastställelse av att beslutet skall upphävas i den mån somSCK och FNK har ålagts böter, samt

    • yrkat förpliktelse för kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.



  37. Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall:

    • ogilla talan,

    • förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.



  38. Intervenienterna har yrkat att förstainstansrätten skall:

    • bifalla kommissionens yrkanden,

    • förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive    intervenienternas rättegångskostnader.

    Skadeståndstalan (mål T-213/95)

  39. Enligt fast rättspraxis uppkommer ett utomobligatoriskt ansvar för gemenskapenendast om vissa förutsättningar föreligger vad gäller det rättsstridiga beteende somgemenskapsinstitutionen läggs till last, den faktiska förekomsten av en skada samtorsakssambandet mellan det rättsstridiga beteendet och den åberopade skadan (setill exempel domstolens dom av den 15 september 1994 i mål C-146/91, KYDEPmot rådet och kommissionen (Rec. 1994, s. I-4199, punkt 19, ochförstainstansrättens dom av den 13 december 1995 i de förenade målen T-481/93och T-484/93, Exporteurs in Levende Varkens m.fl. mot kommissionen, REG 1995,s. II-2941, punkt 80).

    1. Kommissionens påstått lagstridiga handlande

  40. Sökandena har åberopat fyra grunder till stöd för att kommissionen handlat på ettlagstridigt sätt i samband med det förfarande som den inlett till följd av att ettklagomål ingavs den 13 januari 1992 och efter de anmärkningar som sökandenaingav den 15 januari och den 6 februari 1992. Dessa grunder innebär att artikel 6i Europakonventionen, rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigadeförväntningar samt rätten att yttra sig har åsidosatts.

    Den första grunden: åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen

    Sammanfattning av parternas argument

  41. Sökandena har gjort gällande att kommissionen är skyldig att respekterabestämmelserna i Europakonventionen. De har i detta hänseende hänvisat tillrättspraxis (domstolens dom av den 17 december 1970 i mål 11/70, InternationaleHandelsgesellschaft, Rec. 1970, s. 1125, av den 21 september 1989 i de förenademålen 46/87 och 227/88, Hoechst mot kommissionen, Rec. 1989, s. 2859, och av den18 oktober 1989 i mål 374/87, Orkem mot kommissionen, Rec. 1989, s. 3283), tillartikel F 2 i fördraget om Europeiska unionen samt till den gemensammaförklaringen av församlingen, rådet och kommissionen av den 5 april 1977 (EGTC 103, s. 1).

  42. Sökandena anser att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på sådanaförfaranden som kommissionens administrativa förfarande vid tillämpning av artikel85 i fördraget. Det följer såväl av domstolens praxis som av Europakommissionensför de mänskliga rättigheterna praxis att denna bestämmelse är tillämplig på tvistigaadministrativa förfaranden (Stenuit/Frankrike, 1992, 14 EHRR 509 ochNiemitz/Tyskland, 1993, 16 EHRR 97).

  43. Enligt sökandena har kommissionen inte respekterat villkoret om "skälig tid" iartikel 6.1 i Europakonventionen. Europadomstolen för mänskliga rättigheter hartidigare fastslagit att en tidsfrist om 17 månader översteg skälig tid (dom av den 9december 1994, Schouten och Meldrum mot Nederländerna, Serie A, nr 304).Således varade hela det administrativa förfarandet vid kommissionen mer än 45månader. Kommissionens handlande utgör därför enligt sökandena ettåsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen.

  44. Kommissionen har enligt sökandena missbrukat det förfarande som har sin grundi förordning nr 17 genom att utfärda det första meddelandet om anmärkningarendast i syfte att kunna fatta ett beslut med stöd av artikel 15.6 i sammaförordning. Dessutom är det svårt att förstå varför kommissionen har behövt 22månader från utfärdandet av det första meddelandet om anmärkningar för attutsända det andra meddelandet om anmärkningar, vari den grundläggandeargumentationen var fullständigt identisk med den i det första meddelandet.Utfärdandet av det andra meddelandet om anmärkningar var onödigt och utgjordeen åtgärd som kommissionen vidtog för att försena förfarandet.

  45. Sökandena har erinrat om att domen från Gerechtshof te Amsterdam av den 28oktober 1993 angavs vara en interimistisk åtgärd som syftade till att gälla fram tilldess att kommissionen fattade sitt beslut. Kommissionen borde under dessaomständigheter ha handlagt ärendet skyndsamt och snabbt fattat ett slutligt beslut.Sökandena har tillagt att kommissionens sätt att hantera förfarandet genomsyradesav övertygelsen att det var tillräckligt för kommissionen att påverka den nationelladomstolen och fatta ett beslut med stöd av artikel 15.6 i förordning nr 17.Kommissionen har inte vid något tillfälle prioriterat detta ärende.

  46. Sökandena anser sig inte på något sätt ha bidragit till kommissionens förseningar.De har formulerat konstruktiva förslag för att en snabb lösning skulle kunna nås,förslag som emellertid avvisats av kommissionen. De har erinrat om att de avböjtett sammanträde efter att ha mottagit det andra meddelandet om anmärkningar,för att skynda på antagandet av det slutliga beslutet. Kommissionen kan inteförebrå sökandena att de talat för sin sak inför GD III, som är den avdelning inomkommissionen som har behörighet på området för certifieringspolitik. Det hadevarit nödvändigt för GD III att intervenera även om sökandena inte hade begärtdet. Inte heller anser sökandena att den omständigheten att de vänt sig tillkommittén för Nederländernas ständiga representation vid Europeiska unionen ochCertifieringsrådet under loppet av en period som inte överstigit två veckor (frånden 13 till den 27 oktober 1993) skall användas mot dem.

  47. Ett ärendes komplexa karaktär kan enligt sökandena aldrig göra det befogat attinte avsluta förfarandet inom skälig tid (ovannämnda domar i målen Schouten ochMeldrum mot Nederländerna). Vad beträffar de förseningar som orsakats av attöversättningar till finska och svenska saknats av förslaget till beslut har sökandenagjort gällande att förseningar relaterade till formfrågor inte får åberopas för attmotivera att ett förfarande pågår under längre tid än vad som kan anses varaskäligt (Europadomstolens för mänskliga rättigheter dom av den 6 maj 1981,Buchholz, serie A, nr 42).

  48. Kommissionen har genmält att för att avgöra om ett förfarande dröjt oskäligt längeskall alla omständigheter i fallet beaktas. Inte bara kommissionens handlande är avbetydelse utan även sökandenas handlande, liksom ärendets komplexa karaktärsamt alla övriga specifika omständigheter. Kommissionen har medgivit att denunder perioden från januari till juli 1992 inte har ansett ärendet vara av prioritet,med hänsyn till att det även var anhängigt vid den nederländska domstolen ochöverträdelserna hade upphört efter det att Arrondissementsrechtbank te Utrechtmeddelat sitt beslut av den 11 februari 1992 (se beträffande dettaförstainstansrättens dom av den 18 september 1992 i mål T-24/90, Automec motkommissionen, Rec. 1992, s. II-2223, punkterna 77 och 85). Kommissionen hadeenligt sökandena kunnat skynda på undersökningen av ärendet efter det attGerechtshof te Amsterdam meddelat sin dom den 9 juli 1992, vilken gjorde detmöjligt för SCK att återinföra inhyrningsförbudet (se ovan punkt 8).

  49. En preliminär granskning av ärendet skulle enligt sökandena ha givit vid handenatt villkoren för att artikel 15.6 i förordning nr 17 skall vara tillämplig var uppfyllda.Fem månader efter det att Gerechtshof te Amsterdam meddelat sin dom tillställdekommissionen sökandena ett meddelande om anmärkningar för tillämpning avdenna artikel (meddelande om anmärkningar av den 16 december 1992, se ovanpunkt 9).

  50. Kommissionen har än en gång påpekat att GD III, då förslaget till beslut medtillämpning av artikel 15.6 i förordning nr 17 var klart, begärde att GD IV skullehålla ett sammanträde om förslaget till beslut innan det framlades förkommissionärskollegiet. Den omständigheten att GD III intervenerade iförfarandet, vilket enligt kommissionen var den främsta orsaken till förseningen ibehandlingen av ärendet under de efterföljande månaderna, var emellertid endirekt konsekvens av åtgärder som vidtagits av sökandena. Beslutet enligt artikel15.6 i förordning nr 17 fattades slutligen den 13 april 1994.

  51. Därefter delgav kommissionen den 21 oktober 1994 sökandena meddelandet omanmärkningar i syfte att fatta ett slutligt beslut. Detta beslut, som fattades med stödav artiklarna 3 och 15.2 i förordning nr 17, hade ett annat syfte och andrarättsverkningar än ett beslut antaget med stöd av artikel 15.6. En månad efter detatt GD IV mottagit sökandenas svar på det andra meddelandet om anmärkningarhade det redan upprättat ett förslag till beslut. Emellertid uppstod till följd avFinlands och Sveriges anslutning till Europeiska unionen den 1 januari 1995allvarliga problem med förseningar av översättningarna till finska och svenska.Avslutningsvis fattade kommissionen det omtvistade beslutet den 29 november1995.

  52. Enligt kommissionen kan denna i detta fall inte anses ha åsidosatt principen att detadministrativa förfarandet skall avslutas inom skälig tid.

    Förstainstansrättens bedömning

  53. Enligt fast rättspraxis utgör de grundläggande rättigheterna en integrerad del av deallmänna rättsprinciper vilkas iakttagande domstolen skall säkerställa (se blandannat domstolens yttrande 2/94 av den 28 mars 1996, REG 1996, s. I-1759, punkt33, domstolens dom av den 29 maj 1997 i mål C-299/95, Kremzow, ännu intepublicerad i rättsfallssamlingen, punkt 14). I detta hänseende har domstolen tagitintryck av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt denvägledning som ges i de internationella dokument som rör skyddet för de mänskligarättigheterna och som medlemsstaterna har medverkat eller anslutit sig till. I dettaavseende är Europakonventionen av särskild betydelse (domstolens dom av den 15maj 1986 i mål 222/84, Johnston, Rec. 1986, s. 1651, punkt 18, och domen iovannämnda målet Kremzow, punkt 14). Enligt lydelsen av artikel F 2 i fördragetom Europeiska unionen skall "[u]nionen ... som allmänna principer förgemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanterasi [Europakonventionen] och såsom de följer av medlemsstaternas gemensammakonstitutionella traditioner".

  54. Sökandena har anfört att det omtvistade beslutet till följd av det klagomål somingavs av Van Marwijk m.fl. den 13 januari 1992, och enligt de anmälningar somSCK gjorde den 15 januari 1992 och FNK den 6 februari 1992 (se ovan punkterna6 och 7) inte har antagits inom "skälig tid" i den mening som avses i artikel 6.1 iEuropakonventionen, enligt vilken "[e]nvar ... [skall] vara berättigad till opartiskoch offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol,som upprättats enligt lag".

  55. Det skall beaktas att kommissionen, när en part har begärt att kommissionen skallutfärda ett icke-ingripandebesked enligt artikel 2 i förordning nr 17, eller har gjorten anmälan för att kunna beviljas ett undantag enligt artikel 4.1 i sammaförordning, inte kan uppskjuta sitt ställningstagande på obestämd tid. För att slåvakt om rättssäkerheten och ett adekvat rättsskydd är kommissionen i själva verketskyldig att fatta ett beslut eller att, för det fall en sådan begärts, utfärda enadministrativ skrivelse inom skälig tid. Likaså är kommissionen, då en ansökanenligt artikel 3.1 i förordning nr 17 inkommit till den om att den skall utfärda ettåläggande att upphöra med överträdelser av artikel 85 och/eller artikel 86 ifördraget, skyldig att inom skälig tid ta slutlig ställning till klagomålet (domstolensdom av den 18 mars 1997 i mål C-282/95 P, Guérin automobiles motkommissionen, REG 1997, s. I-1503, punkt 38).

  56. Att kommissionen skall handla inom skälig tid då den fattar beslut efteradministrativa förfaranden inom området för konkurrenspolitiken utgör en allmängemenskapsrättslig princip (se beträffande avslag på klagomål domen i detovannämnda målet Guérin automobiles mot kommissionen, punkt 38, beträffandestatligt stöd, domstolens dom av den 11 december 1973 i mål 120/73, Lorenz, Rec.1973, s. 1471, punkt 4, och av den 24 november 1987 i mål 223/85, RSV motkommissionen, Rec. 1987, s. 4617, punkt 12-17). Utan att det är behövligt att uttalasig om huruvida artikel 6.1 i Europakonventionen som sådan är tillämplig påadministrativa förfaranden vid kommissionen inom området för konkurrenspolitikär det lämpligt att undersöka om kommissionen i detta fall har åsidosatt denallmänna gemenskapsrättsliga principen om att en skälig tidsfrist skall respekterasi förfarandet som föregår antagandet av det omtvistade beslutet.

  57. Det administrativa förfarandet i detta mål har pågått i sammanlagt ungefär 46månader. Emellertid skall, som kommissionen med rätta har påpekat, fråganhuruvida ett administrativt förfarande pågått under skälig tid bedömas med hänsyntill de särskilda omständigheterna i varje fall och särskilt det sammanhang detta fallförekommer i, de olika steg i förfarandet som kommissionen har vidtagit, parternasuppträdande under förfarandets gång, ärendets komplexa karaktär samt dessbetydelse för de olika berörda parterna (se analogiskt Europadomstolens dom avden 23 april 1987, Erkner, serie A, nr 117, s. 62, punkt 66, och av den 25 juni 1987,Milasi, serie A, nr 119, s. 46, punkt 15, och den ovannämnda domen i måletSchouten och Meldrum mot Nederländerna, s. 25, punkt 63).

  58. Vad inledningsvis beträffar det sammanhang ärendet förekommer i kan detkonstateras att FNK:s interna bestämmelser redan den 15 december 1979 innehöllen klausul som tvingade medlemmarna i organisationen att i första hand vända sigtill andra medlemmar för uthyrning av kranar och att tillämpa acceptabla avgifter(interna bestämmelser, artikel 3 a och b). Vad beträffar SCK trädde den klausuli stadgarna beträffande certifiering av företag som åsyftas med det omtvistadebeslutet, nämligen inhyrningsförbudet, i kraft den 1 januari 1991. Sökandena haruppenbarligen inte alls funnit det nödvändigt att begära kommissionens åsikt omderas stadgar och interna bestämmelser innan Van Marwijk och tio andra företagden 13 januari 1992 inkom med klagomål till kommissionen. Kommissionenunderrättades inte om SCK:s stadgar och bestämmelser om certifiering avkranuthyrningsföretag förrän den 15 januari 1992. Motsvarande underrättelsebeträffande FNK:s stadgar och interna bestämmelser ägde rum först den 6 februari1992.

  59. Vidare bör påpekas att den period om 46 månader som löpte från det attklagomålet inkom och anmälningar gjordes till det att det omtvistade beslutetfattades omfattar olika steg i förfarandet. Kommissionen utsände efter att haundersökt klagomålet och anmälningarna den 16 december 1992 ett meddelandeom anmärkningar i syfte att fatta ett beslut enligt artikel 15.6 i förordning nr 17,och fattade den 13 april 1994 verkligen ett sådant beslut. Därefter utsändekommissionen den 21 oktober 1994 ett nytt meddelande om anmärkningar i syfteatt fatta det omtvistade beslutet, vilket skedde den 29 november 1995.

  60. Det är lämpligt att undersöka huruvida tidsutdräkten vid varje steg i förfarandet ärskälig.

  61. Kommissionens första interimistiska ställningstagande till sökandenas anmälningarutgörs av meddelandet om anmärkningar av den 16 december 1992. Den tid somdenna första del av förfarandet varat, omkring elva månader, var skälig och kanäven anses vara relativt kort mot bakgrund av alla omständigheter i ärendet. Detskall betonas att kommissionen under denna tid samtidigt undersökte sökandenasanmälningar och det klagomål som ingivits av Van Marwijks m.fl, vilka klandradejust de förfaranden som sökandena anmält. För övrigt kunde kommissionen medrätta anse att det ärende som initierats av sökandena inte hade prioritet. Inte enssökandena själva insisterade i sina anmälningar på att ärendet med nödvändighetmåste handläggas skyndsamt, fastän de parter som gör en anmälan uppmanas attnärmare ange graden av skyndsamhet i punkt 7.4 i bilagan till formulär A/B (sombilagts kommissionens förordning nr 27 av den 3 maj 1962, Förstatillämpningsförordning till rådets förordning nr 17 [EGT 1962, 35, s. 1118], vilkenytterst ersatts av kommissionens förordning (EG) nr 3385/94 av den 21 december1994 om form, innehåll och övriga detaljer beträffande ansökningar ochanmälningar som fastställs i rådets förordning nr 17 [EGT L 377, s. 28]). Till följdav att klagandena hade väckt talan vid nederländsk domstol hade de förfarandensom kommissionen inte ansåg skulle kunna omfattas av ett undantag enligt artikel85.3 i fördraget dessutom upphört för en period om ungefär fem månader, närmarebestämt från den 11 februari 1992 till den 9 juli 1992 (se ovan punkt 8), .

  62. Den period om ungefär sexton månader som löpt mellan meddelandet omanmärkningar av den 16 december 1992 och den 13 april 1994, då beslutet medstöd av artikel 15.6 i förordning nr 17 fattades, var även den fullkomligt skälig. Detbör framhållas att sökandenas styrelse under sammanträdet vid förstainstansrättenuppgav att SCK i sin skrivelse till kommissionen av den 21 oktober 1993 (skrivelsetill I. Dubois vid GD IV) för första gången insisterade på en skyndsam behandlingav ärendet. Vad beträffar FNK skall det konstateras att den inte vidtog någonsådan åtgärd innan beslutet fattades den 13 april 1994. Skrivelsen från sökandenasstyrelse till kommissionen av den 3 juni 1994 med begäran om att kommissionenskulle fatta ett slutligt beslut utgör den första signalen från FNK om att denönskade att ärendet skulle handläggas skyndsamt. För övrigt har det inte bestrittsatt sökandena, vid samma tidpunkt som SCK för första gången insisterade på attGD IV skulle handlägga ärendet skyndsamt, begärde att GD III skulle ingripa ihandläggningen vid GD IV i syfte att deras begäran om undantag skulle få enfördelaktig utgång (se bland annat skrivelse från sökandenas styrelse av den 5oktober 1993 till J. McMillan, enhetschef för enhet III.B.3). Även om en sådanåtgärd är fullständigt legitim skulle sökandena ha beaktat att den begäran omingripande som de riktat till GD III skulle försena förfarandet, bland annateftersom GD III inte skall höras i ett förfarande om undantag enligt artikel 85.3 ifördraget eller i ett förfarande om fastställelse av överträdelse enligt artikel 85.1 ifördraget.

  63. Det följande steget i förfarandet innebar att sökandena delgavs meddelandet omanmärkningar för att det omtvistade beslutet skulle kunna antas. Delgivningen skedde den 21 oktober 1994, eller sex månader efter det att beslutet med stöd avartikel 15.6 i förordning nr 17 fattades.

  64. En tidsperiod om sex månader kan inte anses vara oskälig.

  65. Sökandena har emellertid påstått att det var onödigt att sända ut det andrameddelandet om anmärkningar och att kommissionen vidtog denna åtgärd i syfteatt förlänga förfarandet. Detta argument kan inte godtas. För det första var syftetmed de två meddelandena om anmärkningar inte detsamma. Det första rördeåterkallelsen av förmånen med undantag från de böter som föreskrivs i artikel 15.5i förordning nr 17 genom att ett beslut fattas med tillämpning av artikel 15.6,medan det andra syftade till att förbereda ett beslut i vilket överträdelser fastställsoch böter åläggs genom tillämpning av artiklarna 3.1 och 15.2 i förordning nr 17.För det andra innehöll det andra meddelandet anmärkningar om alla överträdelsersom återges i det omtvistade beslutet, nämligen inhyrningsförbudet,rekommenderade avgifter och interna avgifter, medan det första var begränsat tillgranskningen av inhyrningsförbudet i förhållande till artikel 85 i fördraget. Det skallerinras om att artikel 19.1 i förordning nr 17 samt artiklarna 2 och 4 ikommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör somavses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (EGT 1963, 127, s. 2268) sominnebär tillämpning av principen om rätt till försvar, fordrar att de företag somberörs av ett förfarande för fastställelse av en överträdelse under det administrativaförfarandet bereds tillfälle att på ett tillfredsställande sätt yttra sig om samtligaanmärkningar i beslutet (domstolens dom av den 13 februari 1979 i mål 85/76,Hoffmann-La Roche mot kommissionen, Rec. s. 461, punkt 9, förstainstansrättensdom av den 18 december 1992 i de förenade målen T-10/92, T-11/92, T-12/92 ochT-15/92, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, Rec. 1992, s. II-2667, punkt 39,och av den 23 februari 1994 i de förenade målen T-39/92 och T-40/92, CB ochEuropay mot kommissionen, Rec. 1994, s. II-49, punkt 47). Kommissionen varsåledes skyldig att delge sökandena ett andra meddelande om anmärkningar inteenbart för att syftet med det andra meddelandet var ett annat, utan även för att detomtvistade beslutet innehåller en anmärkning som inte ingick i det förstameddelandet om anmärkningar. Om kommissionen inte hade meddelat sökandenade andra anmärkningarna, skulle det med andra ord vara uppenbart att beslutethade fattats i strid med sökandenas rätt till försvar.

  66. Kommissionen fattade sitt slutliga beslut den 29 november 1995, dvs. ungefär elvamånader efter att den 21 december 1994 ha mottagit sökandenas svar på det andrameddelandet om anmärkningar. Bortsett från de översättningsproblem somparterna diskuterat i sina inlagor utgör den omständigheten att kommissionenbehövde elva månader, efter det att den mottog svaret på meddelandet omanmärkningar, för att förbereda ett beslut på samtliga officiella språk igemenskapen inte ett åsidosättande av principen om iakttagande av en skäligtidsfrist under ett administrativt förfarande på området för konkurrenspolitik.

  67. Vad beträffar sökandenas argument att kommissionen aldrig skulle ha givit ärendetnågon som helst prioritet och skulle ha ansett att det var tillräckligt för den attpåverka den nationella domstolen och fatta ett beslut med stöd av artikel 15.6 iförordning nr 17, skall det erinras om att kommissionen har befogenhet att ge sinaärenden olika prioritet (domen i ovannämnda målet Automec mot kommissionen,punkt 77). Om kommissionen bedömer att de anmälda förfarandena inte kanomfattas av ett undantag enligt artikel 85.3, kan den - för att bedöma vilkenprioritetsgrad den skall tillmäta ansökan - dessutom beakta den omständighetenatt den nationella domstolen redan har bringat överträdelserna att upphöra.

  68. I fråga om det av sökandena vid sammanträdet utvecklade argumentet rörande deslutgiltiga prejudicerande verkningarna av ett beslut med stöd av artikel 15.6 iförordning nr 17 skall påpekas att domstolen i sin dom av den 15 mars 1967 i deförenade målen 8/66, 9/66, 10/66 och 11/66, Cimenteries CBR m.fl. motkommissionen (Rec. 1967, s. 93, 118), fann att en talan om ogiltigförklaring av ettsådant beslut kunde prövas i sak bland annat på grundval av följande övervägande:"Om en provisorisk åtgärd skulle vara undandragen all domstolskontroll skulle ...[det] kunna medföra ... att kommissionen kan befrias från sin skyldighet attmeddela ett slutligt beslut genom att enbart ett hot om böter kan vara effektivt".I förevarande fall kan de sökande som underlåtit att väcka talan omogiltigförklaring mot beslutet av den 13 april 1994, vilket fattats med tillämpningav artikel 15.6 i förordning nr 17, inte klaga på eventuella definitiva prejudicerandeverkningar av detta beslut.

  69. Mot bakgrund av det ovan anförda har kommissionen handlat i enlighet medprincipen om iakttagande av en skälig tidsfrist i det administrativa förfarande somföregått antagandet av det omtvistade beslutet.

  70. Av detta följer att talan inte kan bifallas på den första grunden.

    Den andra grunden: åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

    Sammanfattning av parternas argument

  71. Sökandena har gjort gällande att de i 45 månader svävade i ovisshet om huruvidadet begärda undantaget skulle beviljas. De har tillagt att rättssäkerhetsprincipen haren ännu mer tvingande karaktär då det är fråga om en reglering som kan haekonomiska konsekvenser (domstolens dom av den 15 december 1987 i mål 325/85,Irland mot kommissionen, Rec. 1987, s. 5041, punkt 18). Ett beslut grundat påartikel 15.6 i förordning nr 17 kan inte på något sätt medföra den säkerhet som ettslutligt beslut gör (domstolens ovannämnda dom i de förenade målen CimenteriesCBR m.fl. mot kommissionen). Det vore än mer främmande att kommissionenfastslog att inga sökande kunde behövde sväva i ovisshet beträffande sin situationefter det att de nederländska domstolarna meddelat sina beslut, eftersom dessaendast avsåg en interimistisk lösning i avvaktan på kommissionens slutliga beslut.För övrigt skulle Gerechtshof te Amsterdam i sin dom den 28 oktober 1993 ha tagitsärskild hänsyn till F. Giuffridas skrivelse från september 1993 (se ovan punkt 14),som innehöll en obestämd bekräftelse enligt vilken "de berörda avdelningarnasgodkännande redan hade erhållits". GD III hade således ännu inte tagit ställningtill detta ärende vid tidpunkten för denna bekräftelse.

  72. Kommissionen har bestritt att sökandena har svävat i osäkerhet i rättsligthänseende under 45 månader. Den har hänvisat till det beslut som meddelades avArrondissementsrechtbank te Utrecht den 6 juli 1993. I sin duplik harkommissionen återigen påpekat att meddelandet om anmärkningar av den 16december 1992 samt dess skrivelse av den 4 juni 1993 (se ovan punkterna 9 och 11)sände en entydig signal till sökandena vad beträffar ett eventuellt beviljande avundantag. Den har även gjort gällande att uttrycket "berörda avdelningar" i F.Giuffridas skrivelse från september 1993 endast omfattade avdelningarna inom GDIV och kommissionens rättstjänst. GD III hade endast deltagit i förfarandet efteratt självt uttryckligen ha begärt det till följd av en åtgärd som vidtagits avsökandena. Den omständigheten att GD III deltog i förfarandet fick till följd attbeslutet med stöd av artikel 15.6 i förordning nr 17 antogs några månader senareän F. Giuffrida rimligen hade kunnat förutse den 22 september 1993.

    Förstainstansrättens bedömning

  73. Grunden består av två delar.

  74. I den första delen uppkommer frågan om huruvida kommissionen är skyldig attmed hänsyn till rättssäkerhetsprincipen fatta ett beslut inom skälig tid i fall då avtalanmälts enligt artikel 2 och/eller artikel 4.1 i förordning nr 17. Framställd på dettasätt sammanfaller den med den första grunden och talan kan av samma skäl inteheller vinna bifall på den andra delen av den andra grunden.

  75. I den andra delen av den andra grunden har sökandena invänt att F. Giuffridasskrivelse från september 1993 (se ovan punkt 14) innehöll en oprecis bekräftelseav att "de berörda avdelningarnas godkännande redan hade erhållits". Dennainvändning har framförts även under den tredje grunden såvitt anförts att principenom skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts. Av samma skäl som angesnedan i punkt 82 kan talan inte vinna bifall på den andra delen av denna grund.

  76. Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den grunden atträttssäkerhetsprincipen har åsidosatts.

    Den tredje grunden: åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar

    Sammanfattning av parternas argument

  77. Sökandena har gjort gällande att kommissionen har gjort utfästelser som senarevisat sig vara oriktiga. De har inledningsvis hänvisat till F. Giuffridas skrivelse (seovan punkt 14) där det i september angavs att ett beslut med stöd av artikel 15.6i förordning nr 17 var nära förestående. De har vidare hänvisat till C.D.Ehlermanns skrivelse av den 27 juni 1994 (se ovan punkt 18) enligt vilken detslutliga beslutet var prioriterat. Eftersom Gerechtshof te Amsterdam i sin dom avden 28 oktober 1993 grundade sig på kommissionens utfästelser om att den inomkort skulle fatta beslut, bedömde sökandena att de hade fog för att tro attkommissionen skulle infria sina utfästelser.

  78. I sin replik har sökandena, med anledning av F. Giuffridas skrivelse, även gjortgällande att GD III är ansvarigt för certifieringspolitiken och att förevarandeärende enligt kommissionen är det första fallet av tillämpning av artikel 85 på ettcertifieringssystem. De anser således att åtminstone en av de "berördaavdelningarna", nämligen GD III, inte hade givit sitt godkännande vid tiden förskrivelsen. Med beaktande av skrivelsens betydelse för domen från Gerechtshof teAmsterdam finns det, enligt sökandena, anledning att dra slutsatsen attkommissionen har åsidosatt principen om berättigade förväntningar genom sinaoprecisa bekräftelser.

  79. Kommissionen har genmält att skrivelsen av den 22 september 1993 inte gav enfalsk bild av den dåvarande situationen. Den har i detta sammanhang hänvisat tillden argumentation som utvecklats i punkt 72 ovan. Den anser inte heller attskrivelsen av den 27 juni 1994 innehåller någon oriktig uppgift.

    Förstainstansrättens bedömning

  80. Begreppet berättigade förväntningar förutsätter att det i den berördes fall finnsförväntningar som grundas på noggrant angivna utfästelser som har gjorts avgemenskapsmyndigheten (förstainstansrättens dom av den 19 maj 1994 i mål T-465/93, Consorzio gruppo di azione locale "Murgia Messapica" mot kommissionen,Rec. 1994, s. II-361, punkt 67, och förstainstansrättens beslut av den 11 mars 1996i mål T-195/95, Guérin automobiles mot kommissionen, REG 1996, s. II-171, punkt20).

  81. I förevarande fall har sökandena åberopat två skrivelser från kommissionen sominnehöll utfästelser som visat sig vara oriktiga.

  82. Vad inledningsvis beträffar F. Giuffridas skrivelse har denna upprättats antingenden 21 eller den 22 september 1993. Den utgör ett svar på en skrivelse frånsökandena av den 21 september 1993 och sökandena har bekräftat att de delgivitsdenna den 22 september 1993. I skrivelsen angavs att ett förslag till beslut med stödav artikel 15.6 i förordning nr 17 skulle framläggas för kommissionärskollegietunder den efterföljande veckan och att kommissionen avsåg att formellt delgesökandena beslutet under de två första veckorna i oktober 1993. Även om dennaskriftväxling eventuellt skulle kunna anses innehålla bestämda utfästelser om attkommissionen inom kort avsåg att fatta ett beslut har sökandena inte bestritt attde, så snart de fått kännedom därom, vidtog åtgärder vid GD III för att detta skulleingripa i handläggningen vid GD IV (se bland annat skrivelse från sökandenasstyrelse av den 5 oktober 1993 till J. McMillan, enhetschef för enhet III.B.3, varihänvisas till ett möte mellan honom och nämnda styrelse den 28 september 1993).Under sådana omständigheter kunde sökandena endast hoppas att kommissionenskulle uppfylla de eventuella utfästelser som gjordes i den skrivelse som var föremålför delgivning den 22 september 1993.

  83. Vad beträffar C.D. Ehlermanns skrivelse av den 27 juni 1994 bekräftas i den att ettbeslut i ärendet prioriterades av avdelningarna vid GD IV. Med hänsyn till ettsådant uttalandes allmänna karaktär är det inte fråga om bestämda utfästelser frånkommissionens sida, som skulle kunna ge upphov till berättigade förväntningar hossökandena rörande tidpunkten för antagandet av ett slutligt beslut i ärendet. Underalla omständigheter har sanningshalten i de faktiska omständigheterna kring C.D.Ehlermanns uttalande bekräftats av kommissionen, eftersom denna den 21 oktober1994 utfärdade ett meddelande om anmärkningar i syfte att fatta ett slutligt beslut.

  84. Av det ovan anförda följer att talan inte heller kan vinna bifall på den tredjegrunden.

    Den fjärde grunden: åsidosättande av rätten att yttra sig

    Sammanfattning av parternas argument

  85. Sökandena har erinrat om att de vid flera tillfällen begärde att få yttra sig underdet förfarande som utmynnade i att beslutet med stöd av artikel 15.6 i förordningnr 17 fattades. Den omständigheten att kommissionen inte har efterkommit dessaförfrågningar utgör enligt sökandena ett åsidosättande av rätten att yttra sig. Deanser att skyddet för dessa rättigheter fordrar att de har möjlighet att under loppetav ett muntligt förfarande som är omgärdat av alla upptänkliga formella skydd,yttra sig om dels nya omständigheter som uppkommit under det administrativaförfarandets gång, dels kommissionens vägran att gå med på någon som helstkompromiss. Deras intresse av ett sådant sammanträde hade motiverat en eventuellförsening av förfarandet, åtminstone under loppet av den period som föregickbeslutet som fattades med stöd av artikel 15.6 i förordning nr 17.

  86. Kommissionen har genmält att den gjort det möjligt för sökandena att yttra sig överde anmärkningar den gjort. Det kan därför inte vara fråga om ett åsidosättande avrätten till försvar. Då det inte finns någon rättsakt där det föreskrivs att de berördaföretagen eller organisationerna muntligen skall höras innan kommissionen fattarett beslut med stöd av artikel 15.6 i förordning nr 17, och då någon särskildomständighet inte föreligger som tyder på att ett sammanträde i förevarande fallhade varit den enda möjligheten att effektivt säkerställa sökandenas rätt till försvar,var kommissionen alls inte skyldig att höra sökandena muntligen innan de ombadsyttra sig skriftligen.

    Förstainstansrättens bedömning

  87. Enligt sökandenas utsago följde den skada de lidit av den omständigheten attkommissionen vid den tidpunkt då talan väcktes, ännu inte hade fattat ett slutligtbeslut avseende sökandenas anmälningar och på så sätt lät ovissheten beträffandede anmälda stadgarnas och bestämmelsernas lagenlighet råda under närmare fyraår. Kommissionens handlande ledde enligt sökandena till att Certifieringsrådethotade SCK med att dra tillbaka dess certifiering, att de som hyrde kranar varmindre noggranna med att följa FNK:s allmänna villkor och att sökandenas godarykte påverkades.

  88. Det skall fastlås att kommissionens handlande som är föremål för denna grund,nämligen att den inte organiserade ett sammanträde innan den fattade ett beslutmed tillämpning av artikel 15.6 i förordning nr 17, inte har kunnat orsaka ellerförvärra den skada som i ansökan påstås ha uppkommit.

  89. Denna grund har således inget samband med den påstådda skadan.

  90. Därutöver rör grunden endast lagenligheten av beslutet av den 13 april 1994 somfattats med tillämpning av artikel 15.6 i förordning nr 17. Förevarande talan syftarsåledes till att sökandena skall erhålla ersättning för en skada som har sambandmed underlåtenheten att inom skälig tid fatta ett slutligt beslut och inte för enskada som har samband med att beslutet av den 13 april 1994 inte skulle varalagenligt, ett beslut mot vilket sökandena under alla omständigheter inte har väckttalan i rätt tid.

  91. Talan kan följaktligen inte bifallas på den fjärde grunden.

  92. Av det ovan anförda följer att bedömningen av de olika grunderna inte har visatatt kommissionen har handlat på ett sådant lagstridigt sätt som skulle kunna göragemenskapen skadeståndsansvarig.

  93. Inte desto mindre anser förstainstansrätten att det är lämpligt att ytterligaregranska frågan om förekomsten av ett orsakssamband mellan det påstått lagstridigahandlandet och den skada som sökandena påstår sig ha lidit.

    2. Orsakssambandet

    Sammanfattning av parternas argument

  94. Sökandena har gjort gällande att deras skada kan tillskrivas kommissionen. De harhävdat att SCK riskerar att förlora sin certifiering på grund av att Certifieringsrådetanser att inhyrningsförbudet är det enda sättet att uppfylla kriterierna förcertifiering, medan inhyrningsförbudet just upphörde att gälla i avvaktan på detomtvistade beslutet. Vad beträffar FNK har dess rykte och dess villkor i allmänhetpåverkats, särskilt genom kommissionens handlande. I sin replik framhöllsökandena vidare att Gerechtshof te Amsterdam på grundval av en felaktigförklaring från kommissionen meddelade en interimistisk dom vari det fastställdesatt inhyrningsförbudet skulle upphöra att gälla i avvaktan på att kommissionenskulle fatta ett slutligt beslut (se ovan punkt 14). Sökandena anser attkommissionens underlåtenhet att handla under loppet av en oacceptabelt långtidsperiod har givit domen som meddelades av Gerechtshof te Amsterdam den 28oktober 1993 en tidsmässig verkan som vida översteg den verkan som dennationella domstolen hade avsett att tillskriva den.

  95. Kommissionen har genmält att det inte föreligger något direkt och nödvändigtorsakssamband mellan kommissionens handlande och den omständigheten attinhyrningsförbudet kom att förbli upphävt under en så lång tidsperiod. Den harerinrat om att det inte var kommissionen själv utan den nederländska domstolensom interimistiskt beslutade att inhyrningsförbudet inte längre skulle gälla. Om SCKbedömde att de interimistiska åtgärderna efter en tid inte längre var motiverademed hänsyn till att kommissionens slutliga beslut lät vänta på sig längre än vad somförutsetts, kunde den ha vänt sig till den nationella domstolen för att få deinterimistiska åtgärderna undanröjda eller ändrade.

    Förstainstansrättens bedömning

  96. Artikel 85.1 i fördraget har direkt effekt i förhållanden mellan enskilda och gerenskilda rättssubjekt direkta rättigheter som det åligger de nationella domstolarnaatt skydda (se exempelvis domstolens dom av den 28 februari 1991 i mål C-234/89,Delimitis, Rec. 1991, s. I-935, punkt 45).

  97. Genom att tillämpa artikel 85.1 i fördraget förbjöd Gerechtshof te Amsterdam i sindom av den 28 oktober 1993 SCK att tillämpa "inhyrningsförbudet" (artikel 7 andrastrecksatsen i SCK:s bestämmelser om certifiering av kranuthyrningsföretag). Ävenom det är riktigt att Gerechtshof te Amsterdam har påverkats av kommissionensinställning, nämligen av F. Giuffridas skrivelse från september 1993 (se ovan punkt14) där det angavs att ett beslut med tillämpning av artikel 15.6 i förordning nr 17skulle fattas, var detta ställningstagande inte bindande för den nationelladomstolen. Den bedömning av förbudet som F. Giuffrida gav uttryck för var blotten omständighet som Gerechtshof te Amsterdam kunde beakta vid sin bedömningav förfarandets förenlighet med artikel 85 i fördraget (domstolens dom av den 10juli 1980 i de förenade målen 253/78, 1/79, 2/79 och 3/79, Giry och Guerlain, Rec.1980, s. 2327, punkt 13, förstainstansrättens dom av den 9 januari 1996 i mål T-575/93, Koelman mot kommissionen, REG 1996, s. II-1, punkt 43). Såsom för övrigtframgår av bedömningen av talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet,vilar den ståndpunkt som kommissionen hävdat under det administrativaförfarandet och som återgivits i det omtvistade beslutet på en korrekt tolkning avartikel 85.1 i fördraget. Om det i SCK:s fall verkligen var fråga om ett hot om attåterkalla dess certifiering, hade detta således sin grund i att SCK var skyldig attupphöra med en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget. En sådan "skada" kan intetillskrivas kommissionen.

  98. Vad beträffar FNK har sökandena inte förklarat på vilket sätt dess rykte och villkori allmänhet skulle ha påverkats av kommissionens handlande, trots att det enligtfast rättspraxis ankommer på sökandena att visa att det finns ett orsakssambandmellan det fel som begåtts av en institution och den påstådda skadan (seexempelvis domstolens dom av den 30 januari 1992 i mål C-363/88, Finsider m.fl.mot kommissionen, Rec. 1992, s. I-359, punkt 25, och förstainstansrättens dom avden 18 september 1995 i mål T-168/94, Blackspur m.fl. mot kommissionen, REG1995, s. II-2627, punkt 40). De enda av FNK:s förfaranden som ifrågasatts underdet administrativa förfarandet är systemet med rekommenderade avgifter och denså kallade förtursklausulen som tvingade medlemmarna i FNK att i första handvända sig till andra medlemmar i organisationen för att hyra och hyra ut kranar(artikel 3 a och 3 b i FNK:s interna bestämmelser). Sökandena har således underdet administrativa förfarandet, under det skriftliga förfarandet vidförstainstansrätten och vid förhandlingen vidhållit att FNK frivilligt upphörde medsina förfaranden till följd av att Gerechtshof te Amsterdam ogiltigförklarade detbeslut som fattades av ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Utrecht den11 februari 1992, eller vid en tidpunkt (juli 1992) då kommissionen ännu inte hadetagit ställning, ens interimistiskt, till FNK:s anmälan eller Van Marwijks klagomål.Följaktligen kan den skada som åberopats av FNK inte på något sätt ha orsakatsav kommissionens handlande under loppet av det administrativa förfarandet.

  99. Av vad anförts följer att talan om skadestånd skall ogillas utan att det behöverutredas närmare om det andra villkoret för att gemenskapens skadeståndsansvarskall inträda, dvs. förekomsten av en skada, är uppfyllt.

    Talan om fastställelse av att beslut 95/551 är en nullitet eller om ogiltigförklaringav samma beslut (mål T-18/96)

        1. Yrkandet om fastställelse av att det omtvistade beslutet är en nullitet

    Sammanfattning av parternas argument


  100. Sökandena har åberopat en enda grund till stöd för det nämnda yrkandet. De anseratt det omtvistade beslutet är en nullitet genom att kommissionen har underlåtitatt i beslutet avgöra frågan om begäran om undantag enligt artikel 85.3 i fördraget.Det är enligt sökandena nödvändigt att kommissionen avgör denna fråga i beslutet,eftersom frågan om huruvida en viss situation står överensstämmelse med degemenskapsrättsliga konkurrensreglerna skall avgöras i förhållande till artikel 85 idess helhet (förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i de förenade målenT-528/93, T-542/93, T-543/93 och T-546/93, Métropole télévision m.fl. motkommissionen, REG 1996, s. II-649) och eftersom endast själva beslutet i enrättsakt har rättsverkan (förstainstansrättens dom av den 17 september 1992 i målT-138/89, NBV och NVB mot kommissionen, Rec. 1992, s. II-2181, punkt 31, ochav den 8 juni 1993 i mål T-50/92, Fiorani mot parlamentet, Rec. 1993, s. II-555,punkt 39). Kommissionens beslut av den 13 april 1994, vilket fattats med stöd avartikel 15.6 i förordning nr 17, har inga konsekvenser i detta hänseende. Ett sådantbeslut skall enligt sökandena endast fattas efter en provisorisk granskning och ärsåledes inte att jämställa med ett slutligt beslut. Även om beslutet skulle kunnajämställas med ett slutligt beslut, måste det inte desto mindre konstateras attbeslutet i förevarande fall endast avsåg SCK:s inhyrningsförbud. Eftersom det intesades något om FNK:s anmälda förfaranden, föreligger det ännu inte något beslutom huruvida artikel 85.3 i fördraget är tillämplig på de sistnämnda förfarandena.

  101. Kommissionen har genmält att det av punkt 32-39 i beslutsmotiveringen klartframgår att kommissionen har prövat och underkänt de av sökandenas argumentsom syftar till erhållandet av ett undantag enligt artikel 85.3 i fördraget. Att ibeslutet uttryckligen avslå begäran om undantag enligt artikel 85.3 skulle inte hanågon funktion, eftersom det faktum att det i artiklarna 1 och 3 angivits att SCKoch FNK överträtt artikel 85.1 i fördraget samt att de genom artiklarna 2 och 4åläggs att upphöra med detta med nödvändighet innebär ett avslag på begäran omundantag enligt artikel 85.3 i fördraget.

    Förstainstansrättens bedömning

  102. I det omtvistade beslutet fastställer kommissionen att FNK:s system medrekommenderade avgifter och interna avgifter (artikel 1) samt SCK:sinhyrningsförbud (artikel 3) utgör överträdelser av artikel 85.1 i fördraget ochålägger FNK (artikel 2) och SCK (artikel 4) att omedelbart upphöra med dessaöverträdelser. Genom det omtvistade beslutet åläggs sökandena dessutom böter(artikel 5).

  103. Även om det i beslutet inte uttryckligen talas om den begäran om undantag somsökandena ingivit i enlighet med artikel 85.3 i fördraget, kan det konstateras attkommissionen har kontrollerat om de förfaranden som åsyftas i artiklarna 1 och 3i det omtvistade beslutet överensstämmer med konkurrensreglerna i förhållande tillartikel 85 i dess helhet. Av skälen för det omtvistade beslutet (punkt 32-39 ibeslutsmotiveringen) framgår att kommissionen har undersökt om artikel 85.1 ifördraget kan förklaras icke tillämplig på dessa förfaranden med stöd av artikel85.3 i fördraget. I slutet av sin undersökning anför kommissionen beträffande derekommenderade avgifterna och de interna avgifterna, vilka fastställts av FNK,"[att] det därför inte [är] möjligt att bevilja undantag enligt artikel 85.3 i fördraget"(punkt 35 i beslutsmotiveringen). Likaså drar kommissionen uttryckligen slutsatsen"[att] det ... inte [är] möjligt ... att bevilja undantag enligt artikel 85.3 iRomfördraget [vad beträffar SCK:s inhyrningsförbud] (punkt 39 ibeslutsmotiveringen)".

  104. Det finns anledning påpeka att skälen till en rättsakt är nödvändiga för att avgöraden exakta betydelsen av innehållet i beslutet (domstolens dom av den 26 april1988 i de förenade målen 97/86, 99/86, 193/86 och 215/86, Asteris motkommissionen, Rec. 1988, s. 2181, punkt 27, och av den 15 maj 1997 i målC-355/95 P, TWD mot kommissionen, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen,punkt 21, och förstainstansrättens dom av den 5 juni 1992 i mål T-26/90, Finsidermot kommissionen, Rec. 1992, s. II-1789, punkt 53). Även om det i det omtvistadebeslutet således inte uttryckligen talas om sökandenas begäran om undantag enligtartikel 85.3 i fördraget innebär fastställandet av överträdelser och ålägganden attupphöra med dessa, vilka framgår av beslutet, mot bakgrund av skälen (punkt32-39 i beslutsmotiveringen) med nödvändighet att kommissionen avslagit begärani fråga.

  105. Avslutningsvis kan sökandena inte åberopa de ovannämnda domarna NBV ochNVB mot kommissionen samt Fiorani mot parlamentet. Inte i något av dessa mål,som inte alls rörde problem i fråga om beslut av antagits av engemenskapsinstitution och som påståtts vara en nullitet, innehöll det omtvistadebeslutet någon anmärkning mot sökandena. Endast några skäl i motiveringen tillde ifrågavarande besluten kunde anses vara till sökandenas nackdel. Talan omogiltigförklaring i de målen avvisades, eftersom de i själva verket syftade till attendast skälen för beslutet skulle ogiltigförklaras. I förevarande fall innehåller detomtvistade beslutet anmärkningar mot sökandena, genom att de där görs ansvarigaför överträdelser av artikel 85.1 i fördraget, åläggs att upphöra med dessa samt,underförstått men otvetydigt, avslår deras begäran om undantag.

  106. Talan kan således inte vinna bifall på denna grund.

  107. Talan skall därmed ogillas i den del den avser en fastställelse av att det omtvistadebeslutet är en nullitet.

    2. Yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet

  108. Sökandena har anfört fem grunder till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring av detomtvistade beslutet, vilka i tur och ordning avser en överträdelse av artiklarna 3,4, 6 och 9 i förordning nr 17, en överträdelse av artikel nr 85.1 i fördraget, enöverträdelse av artikel 85.3 i fördraget, ett åsidosättande av rätten till försvar ochen överträdelse av artikel 190 i fördraget.

    Den första grunden: överträdelse av artiklarna 3, 4, 6 och 9 i förordning nr 17

    Sammanfattning av parternas argument

  109. Sökandena har på ett ofullständigt sätt, och genom att anföra argument om att detomtvistade beslutet skulle vara en nullitet, gjort gällande att kommissionensunderlåtenhet att avgöra frågan om undantag enligt artikel 85.3 i fördraget stridermot artiklarna 3, 4, 6 och 9 i förordning nr 17. De har även gjort gällande attkommissionen har begått ett allvarligt formfel, med påföljd att beslutet inteuppfyller de formella kraven och därför skall ogiltigförklaras.

  110. Kommissionen har hänvisat till sin argumentation i samband med yrkandet omfastställelse av att det omtvistade beslutet är en nullitet.

    Förstainstansrättens bedömning

  111. Under förevarande grund anförs samma argument som dem som redan anförtsunder den till stöd för yrkandet om fastställelse av att det omtvistade beslutet ären nullitet åberopade grunden.

  112. Det skall erinras om att kommissionen i det omtvistade beslutet uttryckte sig på ettbestämt sätt beträffande sökandenas begäran om undantag enligt artikel 85.3 (seovan punkterna 103 och 104).

  113. Talan kan således inte vinna bifall på den första grunden.

    Den andra grunden: överträdelse av artikel 85.1 i fördraget

  114. Med beaktande av förhandlingsrapporten och med anledning av vad som förevaritunder det muntliga förfarandet finns det skäl att dela in denna grund i fyra delar.

  115. I den första delen har sökandena anfört att SCK på ett felaktigt sätt fastställts varaett företag i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Den andra delenutgörs i sig av två argument. Genom det första argumentet har sökandena åberopaten felaktig rättstillämpning i fråga om hänvisningen till kriterierna för insyn ochöppenhet, oberoende och godtagandet av likvärdiga garantier från andra system vidbedömningen av om ett certifieringssystem är förenligt med artikel 85.1 i fördraget.Genom det andra argumentet har sökandena åberopat att kommissionen gjorde enfelaktig bedömning då den slog fast att inhyrningsförbudet syftade eller ledde tillett hinder för konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. I dentredje delen har sökandena anfört att kommissionen gjorde en felaktig bedömningdå den bedömde att systemet med rekommenderade avgifter och interna avgiftersyftade eller ledde till ett hinder för konkurrensen i den mening som avses i artikel85.1 i fördraget. Avslutningsvis har sökandena i den fjärde delen anfört attkommissionen gjort en felaktig bedömning av inverkan på handeln mellan staterna.

    Den första delen av den andra grunden i vilken sökandena har anfört attkommissionen felaktigt har fastställt att SCK är ett företag i den mening som avsesi artikel 85.1 i fördraget

    • Sammanfattning av parternas argument



  116. Sökandena har gjort gällande att SCK inte är ett företag i den mening som avsesi artikel 85.1 i fördraget, eftersom ett certifieringsorgan som endast och uteslutandeägnar sig åt en neutral och objektiv kontroll av företag inom en särskild sektor inteutövar någon ekonomisk verksamhet (se domstolens dom av den 23 april 1991 imål C-41/90, Höfner och Elser, Rec. 1991, s. I-1979, av den 17 februari 1993 i deförenade målen C-159/91 och C-160/91, Poucet och Pistre, Rec. 1993, s. I-637, samtgeneraladvokaten Slynns förslag till avgörande till domen av den 30 januari 1985i mål 123/83, GNIV, Rec. 1985, s. 391). SCK är enligt sökandena heller inte enföretagssammanslutning i den mening som avses i samma bestämmelse.

  117. Kommissionen har genmält att det är tillräckligt att ett organ, oavsett dess rättsligastatus, utövar en verksamhet av ekonomisk karaktär som i princip kan utövas avett privat företag i vinstsyfte för att organet skall kunna anses vara ett företag i denmening som avses i artikel 85.1 i fördraget. I förevarande fall utgör utfärdandet avett certifikat mot betalning en verksamhet av denna typ. Enligt kommissionen skallSCK följaktligen anses vara ett företag i den mening som avses i artikel 85.1 ifördraget.

    • Förstainstansrättens bedömning



  118. I det omtvistade beslutet har kommissionen fastställt att SCK är ett företag i denmening som avses i artikel 85.1 i fördraget (punkt 17 andra stycket ibeslutsmotiveringen).

  119. Det skall undersökas om kommissionen gjorde en felaktig bedömning eller gjordesig skyldig till felaktig rättstillämpning då den fastställde detta.

  120. Inom konkurrensrätten "omfattar begreppet företag varje enhet som utövarekonomisk verksamhet, oavsett dess rättsliga status och dess sätt att finansieraverksamheten" (den ovannämnda domen i målet Höfner och Elser, punkt 21).

  121. SCK är ett privaträttsligt organ som har inrättat ett system för certifiering avkranuthyrningsföretag till vilket det är fritt att ansluta sig. SCK avgör själv vilkakriterier de certifierade företagen skall uppfylla. Den utfärdar certifikat endast motbetalning av en avgift.

  122. Dessa kännetecken visar att SCK utövar en ekonomisk verksamhet. Den skallsåledes anses vara ett företag i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

  123. Då kommissionen på ett korrekt sätt har fastställt att SCK är ett företag harsökandenas argument att SCK inte är en företagssammanslutning inte längre någonrelevans.

  124. Av det ovan anförda följer att talan inte kan bifallas på den första delen av denandra grunden.

    Den andra grundens andra del: Sökandens påstående att kommissionen gjort sigskyldig till dels en felaktig rättstillämpning i fråga om tillämpningen av kriteriernaför insyn och öppenhet, oberoende och godtagandet av likvärdiga garantier frånandra system vid bedömningen av om ett certifieringssystem är förenligt med artikel85.1 i fördraget, dels en felaktig bedömning då den bedömde att inhyrningsförbudetsyftade eller ledde till ett hinder för konkurrensen i den mening som avses i artikel85.1 i fördraget

    • Sammanfattning av parternas argument



  125. Sökandena har erinrat om att kommissionen i det omtvistade beslutet har ansettatt om inhyrningsförbudet "är förenat med ett certifieringssystem som ärfullständigt öppet, oberoende och genomblickbart och genom vilket likvärdigagarantier godtas från andra system, kan man invända att det inte har någrahämmande effekter på konkurrensen men att det genom systemet endast strävasefter att fullständigt garantera kvaliteten på godkända varor och tjänster" (punkt23 första stycket i beslutsmotiveringen). Kommissionen har enligt sökandenaöverträtt artikel 85.1 i fördraget genom att på eget initiativ definiera allmännakriterier för bedömningen av hur denna bestämmelse skall tillämpas påcertifieringssystemen, då dessa kriterier inte har införts i artikel 85.1 i fördraget.

  126. Vidare syftar enligt sökandena inhyrningsförbudet inom ramen förcertifieringssystemet inte till att hindra konkurrensen. För att bedöma om sådanaklausuler omfattas av det förbud som föreskrivs i artikel 85.1 i fördraget skall detundersökas om en sådan konkurrenssituation hade förelegat i dess frånvaro (domav den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia m.fl. mot kommissionen, Rec. s. 2545, punkt18). SCK:s certifieringssystem stärker enligt sökandena konkurrensen. Det bidrartill insyn i marknaden genom att göra det möjligt att utifrån en objektiv ochopartisk standard värdera kvaliteten och säkerheten hos en del av dem somtillhandahåller produkten. Det är oundgängligt att göra gällande inhyrningsförbudetgentemot icke certifierade företag, eftersom ett sådant förbud utgör det enda sättetatt garantera att varje beställning som inges till ett certifierat företag kommer attutföras av ett företag som uppfyller samma krav på säkerhet och kvalitet. I dennabemärkelse innebär inhyrningsförbudet samma skydd som det som ges av ettmärke, vilket av domstolen har fastställts stå i överensstämmelse med degemensskapsrättsliga konkurrensreglerna (domstolens dom av den 17 oktober 1990i mål C-10/89, CNL-SUCAL, Rec. 1990, s. I-3711, punkt 13). Inhyrningsförbudetär även nödvändigt genom att det utgör det enda sättet att uppfylla kravet i artikel2.5 bland kriterierna för rådets erkännande av certifieringen (se ovan punkt 5),enligt vilket kriterium det organ som utfärdar certifikatet är skyldigt att, i fall dåarbetet utförs av en underleverantör, självt kontrollera att kvalitetskraven äruppfyllda. Beträffande kommissionens förslag att tillåta certifierade företag attgenom upprättade listor visa att de företag som inte är certifierade och som mottarbeställningar inte på något sätt uppfyller kraven på kvalitet, anser sökandena attett sådant ad hoc-system för kontroll utgör raka motsatsen till ett system somgrundas på en systematisk kontroll. Avslutningsvis anser sökandena attinhyrningsförbudet också borde upprätthållas i fall då byggherren uttryckligentillåter att kranar hyrs av ett företag som saknar certifiering. Certifieringssystemetstrovärdighet vilar på omständigheten att alla varor och tjänster som erbjuds avcertifierade företag uppfyller villkoren.

  127. Sökandena har gjort gällande att det omtvistade systemet under alla omständigheteruppfyller samtliga krav som kommissionen ställt. Inledningsvis kännetecknassystemet av en fullständig öppenhet, och beviljar tillstånd inte bara tillmedlemmarna i FNK utan till varje företag som så önskar. Således har SCKutfärdat certifikat till ett dussin företag som inte var medlemmar i FNK. Villkorenför att erhålla ett certifikat är objektiva och icke diskriminerande. I dettahänseende var den nedsatta avgiften för FNK:s medlemmar från den 1 januari 1992inget annat än en kompensation för de sekretariatstjänster som FNK och SCKbidragit med. Systemet är enligt sökandena även tillgängligt för företag i andramedlemsstater, vilket bekräftats i en rapport från Certifieringsrådet av den 11januari 1993 och i en skrivelse av den 11 mars 1994 från föreningen för belgiskakranuthyrningsföretag. SCK har alltid ansett att en inregistrering utomlandsuppfyllde kravet på registrering hos handelskammaren. Följaktligen har deutländska företagens svårigheter att komma in på den nederländska marknaden singrund endast i skillnader mellan lagstiftningen i de olika länderna.

  128. Även om det inte anges uttryckligen i SCK:s bestämmelser erkänner SCK andracertifieringssystem som likvärdiga på villkor att de uppställer garantier sommotsvarar dem som det omtvistade systemet uppställer. SCK:s certifieringssysteminnehåller faktiskt en extra fördel jämfört med det lagstadgade systemet, såvälmateriellt som formellt. I materiellt hänseende innehåller systemet villkor, såväl pådet tekniska planet som på företagsledningsplanet, som är mer långtgående än delagstadgade villkoren. SCK har en mycket mer aktiv kontrollpolicy än Keboma.Denna extrafunktion hos ett certifieringssystem förklaras genom att det iNederländerna förs en medveten politik som syftar till att ge marknadsaktörernaså mycket kontroll som möjligt över de lagstadgade villkoren. Att SCK:scertifieringssystem har denna extra fördel bekräftades av GD III i ett meddelandetill GD IV den 18 augusti 1994. Under dessa omständigheter skulle SCK inte kunnage tillstånd till inhyrning av kranar som endast uppfyllde de lagstadgade villkorenutan att detta skulle påverka koherensen i dess certifieringssystem. Denomständigheten att det inte finns andra privata organ som har upprättat ettcertifieringssystem som är jämförbart med SCK:s innebär enligt sökandena inte attSCK inte skulle vilja erkänna ett jämförbart system om ett sådant existerade. Förövrigt skulle kommissionens argument göra det omöjligt att etablera ettcertifieringssystem inom ett område där det ännu inte finns något sådant, eftersomdet första system som etablerats inte skulle ha möjlighet att erkänna andrajämförbara system.

  129. Kommissionen har genmält att den från punkt 23 till 30 i det omtvistade beslutethar gjort en detaljerad analys av inhyrningsförbudet i dess rättsliga och ekonomiskasammanhang i syfte att avgöra om ett sådant förbud är förenligt med artikel 85.1i fördraget (se domstolens dom av den 30 juni 1966 i mål 56/65, Société techniqueminière, Rec. 1966, s. 337).

  130. Kommissionen har framhållit att inhyrningsförbudet inte är oundgängligt för attbevara koherensen i det ifrågavarande certifieringssystemet. För att framhållaförbudets oproportionerliga karaktär har kommissionen gjort gällande att förbudetutesluter varje möjlighet att använda kranar som certifierats av andra organ ochtillåter inte huvudleverantören att, ens i förväg genom att upprätta en lista, visa atthans icke certifierade underleverantör uppfyller alla de krav som ställs av SCK.Därutöver hindrar förbudet enligt kommissionen huvudleverantören från att vändasig till sin icke certifierade underleverantör för det fall byggherren uttryckligenavsagt sig de kvalitetsgarantier som är förbundna med SCK:s certifikat och tillåtitatt kranar som inte är certifierade används.

  131. SCK:s certifieringssystem uppfyller enligt kommissionen inte de kriterier som angesi punkt 23 första stycket i beslutsmotiveringen. Inledningsvis hade det från början,och under alla omständigheter delvis fram till den 21 oktober 1993, karaktären avett slutet system (punkt 24 i beslutsmotiveringen). Vidare godtogs därigenom,tvärtemot vad sökandena påstått, inte likvärdiga garantisystem. Det tillägg somsökandena föreslagit till den ursprungliga versionen av artikel 7 andra strecksatseni certifieringsbestämmelserna som syftade till ett godkännande av certifikat somutfärdats av andra privaträttsliga organ (skrivelse från sökandenas styrelse tillkommissionen [ställd till I. Dubois] av den 12 juli 1993) har i praktiken ingenverkan av den anledningen att dels sådana organ inte förekommer i Nederländernaeller dess grannländer, att dels andra garantier än privata certifikat inte godtas. Isynnerhet är det alltjämt uteslutet att märket Keboma, liksom liknande officiellaintyg från de officiella belgiska och tyska myndigheterna skulle godtas.

    • Förstainstansrättens bedömning



  132. Genom artikel 7 andra strecksatsen i SCK:s bestämmelser om certifiering avkranuthyrningsföretag förbjuds företag som certifierats av denna stiftelse att hyrakranar av företag som inte är certifierade.

  133. Vad inledningsvis beträffar det första argumentet, som anförts i den andra delenav denna grund och som avser en felaktig rättstillämpning i fråga om tillämpningenav kriterierna för insyn och öppenhet, oberoende och godtagandet av likvärdigagarantier från andra system vid bedömningen av om ett certifieringssystem ärförenligt med artikel 85.1 i fördraget, skall det påpekas att kommissionen i detomtvistade beslutet (punkt 23 i beslutsmotiveringen) bedömer attinhyrningsförbudets konkurrenshämmande karaktär endast kan bedömas motbakgrund av det certifieringssystem som detta förbud är förbundet med. I dettasyfte har kommissionen uppställt fyra kriterier - nämligen öppenhet, oberoende,insyn och godtagande av likvärdiga garantier från andra system - somcertifieringssystemet skall uppfylla för att inhyrningsförbudet eventuellt skall kunnaundgå tillämpning av artikel 85.1 i fördraget.

  134. Det följer av en fast rättspraxis att bedömningen av huruvida ett handlande står iöverensstämmelse med artikel 85.1 i fördraget innebär att det är nödvändigt attbeakta det rättsliga och ekonomiska sammanhang som handlandet ingår i (seexempelvis förstainstansrättens dom av den 14 maj 1997 i mål T-77/94, Verenigingvan Groothandelaren in Bloemkwekerijprodukten m.fl. mot kommissionen, ännuinte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 140). Då kommissionen således har rättatt fastslå genom vilka kriterier kraven i artikel 85.1 i fördraget skall konkretiserasi ett särskilt rättsligt och ekonomiskt sammanhang är det lämpligt att undersöka omde kriterier den anger i punkt 23 första stycket i beslutsmotiveringen är relevanta.

  135. Med hänsyn till att kommissionen stödjer sig enbart på den omständigheten attSCK:s certifieringssystem inte är öppet och på att likvärdiga garantier från andrasystem godtas för att i förevarande fall fastslå att inhyrningsförbudet snedvriderkonkurrensen (artikel 3 i belutet jämte punkt 23 andra stycket ibeslutsmotiveringen) är det dock tillräckligt att bedöma huruvida dessa kriterier ärrelevanta.

  136. Det råder ingen tvekan om att kriteriet rörande öppenheten i certifieringssystemetär relevant för bedömningen av inhyrningsförbudet i förhållande till artikel 85.1 ifördraget. Förbudet mot att ingå hyresavtal med icke certifierade företag har enavsevärd inverkan på dessa företags konkurrensmöjligheter för det fall de harsvårigheter att få tillgång till certifieringssystemet.

  137. Det andra kriteriet som rör godtagandet av likvärdiga garantier från andra systemär även det relevant. Inhyrningsförbudet, som hindrar certifierade företag att vändasig till företag som saknar certifiering även om de sistnämnda har garantier som ärlikvärdiga med dem inom certifieringssystemet, är inte objektivt befogade medhänsyn till målsättningen att bibehålla kvaliteten på produkter och tjänster somgaranteras av certifieringssystemet. Att inte godta likvärdiga garantier från andrasystem är tvärtom att skydda de certifierade företagen mot konkurrens från deföretag som saknar certifiering.

  138. Det första argumentet i den andra delen av den andra grunden, genom vilketsökandena har åberopat en felaktig rättstillämpning, skall således inte godtas.

  139. Vad beträffar det andra argumentet i samma del, genom vilket sökandena haranfört att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom attanse att SCK:s inhyrningsförbud hindrar konkurrensen i den mening som avses iartikel 85.1 i fördraget, skall fastslås att då bildandet av SCK diskuterades vid ettmöte i FNK, region Noord Holland, den 27 september 1983, hade deltagarna idetta möte ingen tanke på att förstärka konkurrensen sinsemellan utan avsågsnarare att priserna skulle höjas på marknaden. Således redovisas i protokollet fråndetta möte (som ingivits av sökandena genom skrivelse av den 10 april 1997) ettförslag från en av deltagarna i följande ordalag: "Ett sådant institut (förcertifiering) är en mycket god sak. Det kommer att bidra till att projektet, om detutförs väl, inverkar på priserna". En annan deltagare i samma möte ansåg attprojektet med certifiering var "en god idé". Han tillade att "i ett företag är denomsättning som realiseras viktigare än i vilken mån maskinerna används". Såledeskommer ett kranuthyrningsföretag som inte ökar användningen av sina maskineraldrig att kunna öka sin omsättning utan att höja sina avgifter.

  140. För övrigt hör det andra argumentet i den andra delen hemma på ett annat planän det på vilket kommissionen har bedömt inhyrningsförbudet i det omtvistadebeslutet. Kommissionen har grundat sin fastställelse av att det föreligger ett hinderför konkurrensen på omständigheten att detta förbud skulle gälla inom ramen förett certifieringssystem som inte var fullständigt öppet och där likvärdiga garantieri andra system inte godtogs (punkt 23 andra stycket i beslutsmotiveringen).

  141. Det inhyrningsförbud som föreskrivs i artikel 7 andra strecksatsen i SCK:sbestämmelser om certifiering av kranuthyrningsföretag begränsar således inteendast de certifierade företagens handlingsfrihet, utan påverkar därtill och särskiltkonkurrensmöjligheterna för icke certifierade företag. Med hänsyn till SCK:sekonomiska inflytande, som enligt dess egen utsago utgör 37 procent av dennederländska marknaden för kranuthyrning, kan det inte betvivlas att detta hinderpåverkar konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget, ominhyrningsförbudet, som kommissionen fastslagit, fungerar inom ramen för ettcertifieringssystem som inte är fullständigt öppet och där likvärdiga garantier frånandra system inte godtas (se nedan punkt 143-151). I ett sådant fall förstärkerinhyrningsförbudet certifieringssystemets slutna karaktär (punkt 26 första stycketi beslutsmotiveringen) och hämmar på ett betydande sätt tredje mans tillträde tillden nederländska marknaden (punkt 26 andra stycket).

  142. På detta stadium är det således lämpligt att undersöka riktigheten av de faktiskapremisser - nämligen SCK:s till karaktären inte fullständigt öppnacertifieringssystem och underlåtenheten att godta likvärdiga garantier från andrasystem - på vilka kommissionen har grundat sin bedömning.

  143. Kommissionens konstaterande att SCK:s certifieringssystem inte var öppet underden omtvistade tidsperioden (från den 1 januari 1991 [tidpunkten för införandet avinhyrningsförbudet] till den 4 november 1993, med undantag för perioden från den17 februari till den 9 juli 1992) är grundat på följande omständigheter: Det ärsvårare för de företag som inte var anslutna till FNK än för de företag som varanslutna till denna att få tillgång till certifieringssystemet, eftersom kostnaderna föratt delta var högre för de förra än för de senare, de krav som uppställdes icertifieringssystemet har fastslagits med hänsyn till situationen i nederländerna, ochhindrar därigenom utländska företag. Så fordrades fram till den 1 maj 1993 enligtSCK:s certifieringssystem att företaget var registrerat hos handelskammaren, ochfram till den 21 oktober 1993 skulle FNK:s interna bestämmelser tillämpas (punkt24 i beslutsmotiveringen).

  144. De omständigheter som sökandena har åberopat för att visa att SCK:scertifieringssystem är öppet är inte övertygande.

  145. Inledningsvis skall påpekas att kommissionen i det omtvistade beslutet har gjortgällande att från "september 1987 till den 1 januari 1992 var deltagande i SCK:scertifieringsprocedur ungefär tre gånger billigare för FNK-medlemmar än för icke-medlemmar" (punkt 9 i beslutsmotiveringen). Den omständigheten att FNK:smedlemmar åtnjöt en avsevärd rabatt (om ungefär 66 procent) till den 1 januari1992 på sin avgift till SCK har sökandena inte bestritt vare sig under detadministrativa förfarandet eller under förfarandet vid förstainstansrätten. Även omdenna rabatt, som de har påstått, utgjorde kompensation för tjänster som FNK:ssekretariat utförde åt SCK, är det inte desto mindre så, att ett sådant förfarandehar medfört att det har varit svårare för icke nederländska företag än förnederländska företag att få tillträde till SCK:s certifieringssystem, då i det närmastealla företag som certifierats av SCK (fler än 90 procent av de certifieradeföretagen) var medlemmar i FNK och endast de kranuthyrningsföretag kunde blimedlemmar i FNK som hade sitt säte i Nederländerna (artikel 4 a i FNK:sstadgar). Denna "uteslutningseffekt" förstärktes ytterligare av omständigheten attföretag etablerade i andra medlemsstater, om de ändå ansökt om att blicertifierade av SCK, var tvungna att fram till den 21 oktober 1993 efterkomma deinterna villkor som uppställdes av en organisation som de inte kunde blimedlemmar i, nämligen FNK, och hade heller ingen möjlighet att delta iutformningen av dessa villkor. Den slutna karaktären eller den, under allaomständigheter, icke fullständigt öppna karaktären gentemot företag från andraländer, följer även av den mellan parterna ostridiga omständigheten att kraven iSCK:s certifieringssystem uppställts med hänsyn till situationen i Nederländerna ochsärskilt den nederländska lagstiftningen.

  146. I fråga om sökandenas påstående att det alltid var möjligt för ett företag som varregistrerat utomlands att erhålla ett certifikat från SCK skall det påpekas att deti Certifieringsrådets rapport av den 11 januari 1993 (s. 5) anges att det inteföreligger något som helst hinder för utländska företag att delta i SCK:scertifieringssystem. Som underlag för denna slutsats hänvisas i rapporten till enändring i SCK:s stadgar, som trätt i kraft den 1 januari 1992, och genom vilkenändamålet med stiftelsen SCK omformulerades sålunda att den eftersträvar enförbättring av och ett bibehållande av kvaliteten hos kranuthyrningsföretag iallmänhet och inte enbart i Nederländerna. Även om det är sant att SCK:s stadgarinte längre utesluter att företag som inte är etablerade i Nederländerna harmöjlighet att erhålla certifiering från SCK, följer därav inte automatiskt attcertifieringssystemet som sådant är fullständigt öppet för företag som är etableradei en annan medlemsstat. Certifieringssystemets icke fullständigt öppna karaktär äri förevarande fall att hänföra till andra faktorer, vilka har angivits ovan i punkt 145.

  147. I skrivelsen av den 11 mars 1994 från ordföranden för föreningen för belgiskakranuthyrningsföretag anges att det största hindret för handeln mellanmedlemsstaterna inom sektorn för uthyrning av mobilkranar följer av skillnadernamellan regleringen i olika medlemsstater och att de belgiska företagen därför intekänner sig hindrade av SCK:s handlande då de skall utföra arbeten inomgemenskapen. I detta hänseende har SCK själv i sin anmälan anfört att de kravsom ställs genom certifieringssystemet i stort sett motsvarar de krav som uppställsi nederländsk rätt beträffande kranuthyrningsföretag för att certifieringen bättreskall kunna garantera att dessa lagstadgade skyldigheter verkligen efterlevs (punkt26-28 i SCK:s anmälan). Genom att ha återgivit flera skyldigheter i nederländsklagstiftning inom ramen för certifieringssystemet har SCK således konsoliderat ochförstärkt de hinder för handeln inom gemenskapen som följer av eventuellaskillnader mellan de nationella rättsordningarna. Då ett ömsesidigt erkännanderörande ett gemenskapsdirektiv uppnås mellan olika nationella system inom ettområde leder den omständigheten att en privat organisation för certifieringuppställer ett krav på att nederländsk rätt skall efterlevas inom samma område tillatt de hinder för handeln inom gemenskapen som gemenskapslagstiftaren velatundanröja bibehålls eller återupprättas. Det är ostridigt att SCK utför vissakontroller som tidigare utförts av Keboma, men som den sistnämnda upphört medefter det att bestämmelserna i direktiv 89/392 trätt i kraft (se ovan punkt 3).Sökandena har faktiskt i punkt 114 i sin ansökan medgivit följande: "Införandet avett EG-märke i fråga om lyftkranar har ytterligare minskat Kebomas rättsliga roll.De lyftkranar som försetts med EG-märke och ett överensstämmelseintygunderkastas för övrigt inte en kontroll av Keboma innan de tas i bruk förstagången. Detta innebär att SCK:s roll har ökat i betydelse. Genom SCK:scertifieringsregler står det fullständigt klart huruvida de nya lyftkranarna motsvararkraven i tillämpliga rättsliga bestämmelser eller ej". Under dessa omständigheterkan sökandena inte påstå att det eventuella hinder som de icke nederländskakranuthyrningsföretagen kan utsättas för då de söker få tillträde till dennederländska marknaden följer uteslutande av skillnaderna i reglering i olikamedlemsstater och inte av SCK:s certifieringssystem.

  148. Vad beträffar frågan om det enligt SCK:s certifieringssystem godtas likvärdigagarantier i andra system, skall det fastslås att SCK, genom en skrivelse av den 12juli 1993 ställd till I. Dubois vid GD IV, föreslog att certifieringssystemet skulleändras på så vis att att andra certifieringssystem, som uppfyllde de på grundval avde europeiska normerna EN 45011 uppställda villkoren och som erbjöd garantiermotsvarande SCK:s system, skulle erkännas av SCK. Av detta ändringsförslag följersålunda att SCK:s certifieringssystem i sin första version inte innehöll ettgodkännande av sådana likvärdiga system. Även om ändringen för övrigt, somsökandena har påstått, inte var annat än en precisering av den ursprungligaversionen av artikel 7 andra strecksatsen i certifieringsbestämmelserna, är detnödvändigt att fastslå att det inom SCK:s system inte på något sätt föreskrivs atten offentligrättslig reglering med garantier som är likvärdiga SCK:s skall godkännas.

  149. Av det ovan anförda följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömningdå den i punkt 23 i det omtvistade beslutet bedömde att SCK:s certifieringssysteminte var fullständigt öppet (eller åtminstone att det inte var det fram till den 21oktober 1993) och att likvärdiga garantier i andra system inte godkändes.Följaktligen utgör inhyrningsförbudet, som ytterligare förstärktecertifieringssystemets slutna karaktär och som ledde till att tredje mans tillträde tillden nederländska marknaden avsevärt försvårades, vilket särskilt gällde företagetablerade i en annan medlemsstat (se ovan punkt 145-148), ett hinder förkonkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Slutsatsen voredensamma även om sökandena kunde visa att klausulen är nödvändig för att bevarakoherensen i certifieringssystemet. Med anledning av dess slutna karaktär ochunderlåtenheten att godta likvärdiga garantier från andra system är SCK:scertifieringssystem i sig oförenligt med artikel 85.1 i fördraget, även om det skullevisa sig att det, som sökandena påstått, hade ett extra värde i förhållande till dennederländska lagstiftningen. En särskild klausul i ett sådant system, såsom denklausul enligt vilken det är förbjudet att ingå avtal om hyra med icke certifieradeföretag, blir inte förenlig med artikel 85.1 genom att det är nödvändigt att bevarakoherensen i nämnda system, eftersom detta per definition är oförenligt med artikel85.1 i fördraget.

  150. Av detta följer att talan inte heller kan bifallas på den andra delen av den andragrunden.

  151. Vid sammanträdet insisterade intervenienterna på att förstainstansrätten skulleuttala sig även beträffande lagenligheten i ändringen av artikel 7 andra strecksatseni certifieringsbestämmelserna, som parterna enats om för en period fram till dessatt denna dom meddelas (se ovan punkt 26). Det skall emellertid påpekas attgemenskapsdomstolarna vid prövningen av en talan om ogiltigförklaring enligtartikel 173 i fördraget skall begränsa sig till att kontrollera lagenligheten av denomtvistade rättsakten. I förevarande fall innehåller det omtvistade beslutet intenödvändigtvis någon bedömning av den nya versionen av klausulen rörandeinhyrningsförbud, även om ändringen av certifieringsbestämmelserna har skett efterdet att beslutet fattades. Intervenienternas begäran vid sammanträdet överskridersåledes den kompetens som förstainstansrätten tilldelas genom fördragetbeträffande talan om ogiltigförklaring och skall därmed avvisas.

    Den tredje delen: Sökandenas påstående att kommissionen har gjort en felaktigbedömning genom att anse att systemet med rekommenderade avgifter och internaavgifter syftade eller ledde till ett hinder för konkurrensen i den mening som avsesi artikel 85.1 i fördraget

    • Sammanfattning av parternas argument



  152. Sökandena har hävdat att offentliggörandet av rekommenderade avgifter ochutarbetandet av interna avgifter inte heller hämmar konkurrensen i den meningsom avses i artikel 85.1 i fördraget, eftersom dessa avgifter endast var avsedda somobjektivt stöd i konkreta förhandlingar och inte på något sätt var tvingande.Situationen på marknaden var följaktligen densamma som om de rekommenderadeavgifterna och kostnadsberäkningarna inte hade offentliggjorts. Varjemarknadsaktör var och skall vara fri att självständigt bestämma sin handelspolicy(domstolens dom av den 14 juli 1981 i mål 172/80, Züchner, Rec. 1981, s. 2021,punkt 13). Avgifterna på marknaden var klart lägre än de rekommenderadeavgifter som publicerats av FNK, och varierade alltefter företag, kund ochbeställning.

  153. Enligt sökandena framgår det inte alls av artikel 3 b i FNK:s interna bestämmelser,där skyldigheten anges att tillämpa skäliga avgifter vid äventyr att medlemsskapetfråntas företaget med stöd av artikel 10 i stadgarna, att FNK:s medlemmar varskyldiga att tillämpa de rekommenderade avgifterna. För övrigt har ingenindividuell undersökning utförts under alla de år som FNK existerat för attkontrollera om skäliga avgifter tillämpades och inget medlemsskap har upphävtsav ett skäl av detta slag. De två domar som kommissionen nämner i punkt 20 ibeslutsmotiveringen är enligt sökandena inte relevanta. Domstolens dom av den 17oktober 1972 i mål 8/72, Vereniging van Cementhandelaren mot kommissionen,Rec. 1972, s. 977, rörde tillämpningen av "rekommenderade" avgifter inom ramenför ett tvingande system, vilket det inte är fråga om i förevarande fall, där detföreskrevs stränga påföljder för det fall systemet inte efterlevdes och därmed gjordedet möjligt för deltagarna att med rimlig säkerhet förutse vilken prispolitik somkonkurrenterna skulle tillämpa. Domstolens dom av den 27 januari 1987 i mål45/85, Verband der Sachversicherer mot kommissionen, Rec. 1987, s, 405, avsåg ensituation som kännetecknades av att det ifrågavarande avtalet syftade till attpåverka konkurrensen, medan offentliggörandet av de rekommenderade avgifternaoch uppskattningen av kostnader i förevarande fall har ett helt annat syfte.

  154. Vad beträffar de interna avgifterna har sökandena inte förnekat att FNK på ettkompletterande sätt har utfört sekretariatstjänster inom ramen för prissamverkan.Sökandena anser emellertid att FNK:s deltagande i utarbetandet av de internaavgifterna var så marginellt att FNK inte kan vara ansvarig för detta. I den månutarbetandet av interna avgifter kan tillskrivas FNK har denna under allaomständigheter inte haft någon inverkan på konkurrenssituationen på marknaden.Marknaden, som karakteriseras av fenomenet "overnight contracting", har enligtsökandena automatiskt utvecklats till en situation i vilken de deltagare som harregelbundna handelsförbindelser som medför identiska och ömsesidiga prestationerbeslutar om i förväg fastställda priser som de hänvisar till varje gång de utför enprestation. Kommissionen har heller inte visat att de interna avgifterna är avtvingande karaktär.

  155. Kommissionen har genmält att det framgår av de relevanta bestämmelserna iFNK:s interna bestämmelser och stadgar att de rekommenderade och internaavgifternas tvingande karaktär är en följd av skyldigheten för medlemmarna i FNKatt tillämpa skäliga avgifter, och att företaget kan förlora sitt medlemsskap om detinte följer dem (artikel 10.1 d i stadgarna). Därutöver gör fenomenet "overnightcontracting" det troligt att de rekommenderade avgifterna faktiskt fungerade somreferenspris.

    • Förstainstansrättens bedömning



  156. Det skall inledningsvis undersökas om kommissionen har gjort en felaktigbedömning genom att anse att systemet med rekommenderade och interna avgifterhämmar konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget (a). Detskall därefter bedömas om den påstådda överträdelsen kan tillskrivas FNK (b).

    1. Systemet med rekommenderade och interna avgifter


  157. I det omtvistade beslutet (punkterna 20 och 21 i beslutsmotiveringen) bedömerkommissionen i huvudsak att de företag som är anslutna till FNK var skyldiga attrespektera de avgifter som FNK föreslog. Kommissionen anser att även om dessaavgifter var riktpriser har de ändå hämmat konkurrensen, eftersom de gjorde detmöjligt att med rimlig säkerhet förutse konkurrenternas prispolitik.

  158. Det skall erinras om att det i artikel 85.1 a i fördraget uttryckligen anges att sådankonkurrensbegränsande samverkan som innebär att "inköps- eller försäljningsprisereller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs" är oförenlig med dengemensamma marknaden.

  159. Det skall fastslås att medlemmarna i FNK under den omtvistade perioden enligtartikel 3 b i FNK:s interna bestämmelser var skyldiga att tillämpa "skäliga" priseroch att en medlem enligt artikel 10.1 d i stadgarna kunde uteslutas ur FNK om denåsidosatte de interna bestämmelserna. FNK har bekräftat att de rekommenderadeavgifter som offentliggjorts (och som är tillämpliga i förhållanden med byggherrar)var en konkretisering av begreppet skälig avgift som anges i artikel 3 b i dessinterna bestämmelser (punkt 17 i FNK:s anmälan). Det skall medges att samma sakgäller de interna avgifterna (som är tillämpliga på hyresavtal mellan FNK:smedlemmar) och som fastställs av FNK, i normalfallet på regional grund (se nedanpunkt 167). Det är svårt att tro att FNK skulle ha medverkat till fastställandet avinterna avgifter som inte var skäliga i den mening som avses i artikel 3 b i deinterna bestämmelserna. Följaktligen var systemet med rekommenderade ochinterna avgifter, mot bakgrund av den omständigheten att dessa avgifter innebäratt begreppet skäliga avgifter konkretiseras, vilka FNK:s medlemmar är skyldiga att tillämpa enligt artikel 3 b i FNK:s interna bestämmelser, verkligen ett system föratt ålägga dess medlemmar att tillämpa vissa priser.

  160. Detta konstaterande vinner ytterligare stöd av den omständigheten att, vilketerkänts av en av sökandena, FNK:s avgiftssystem hade upprättats för att motverkaen labil situation på marknaden, vilken framgick av ett stort antal konkurser. Förövrigt framhäver olika protokoll från möten inom FNK:s regioner, vilka har ingivitstill förstainstansrätten i samband med det beslutade förfarandet (se ovan punkt 31),den tvingande karaktären av FNK:s rekommenderade och interna avgifter. En avdeltagarna i det möte som regionen Noord Holland höll den 17 februari 1981anmärkte "att medlemsskapet i FNK medför nackdelen att man är tvungen atttillämpa en avtalad avgift" (protokollet punkt 4). Likaså framgår det av protokolletfrån det möte som regionen Noord Holland höll den 22 februari 1982 (punkt 6) attdet skulle anses utgöra en överträdelse av FNK:s interna bestämmelser att intetillämpa de rekommenderade avgifterna. En av deltagarna i detta möte tillade "attdet skulle föreskrivas sanktionsmedel för sådana överträdelser av de internabestämmelserna i form av böter" (se beträffande samma sak protokoll från mötesom regionen Oost Nederland höll den 16 april 1986, punkt 3).

  161. Även om det inte föreligger något känt konkret fall av sanktioner som vidtagitsgentemot medlemmar som inte iakttagit prisöverenskommelsen, var efterlevnadenav avgifterna inte desto mindre föremål för kontroll. Det framgår av protokollenfrån de möten som hållits inom FNK:s regioner att dess medlemmar har blivittillrättavisade. Så återges exempelvis följande påståenden i protokollet från detmöte som hölls i regionen West Brabant/Zeeland den 8 december 1980 (punkt 6),vilka framförts till följd av att Van Haarlem inte tillämpat de överenskomnaavgifterna: "Regionen tar avstånd från Van Haarlems handlande och Van Haarlemmedger att det hade varit att föredra att han inte hade handlat på detta vis" (seäven protokoll från det möte som hölls i regionen West Brabant/Zeeland den 21februari 1980, punkt 7).

  162. För övrigt är det just i syfte att säkerställa att medlemmarna tillämpar dessrekommenderade avgifter som FNK har givit sitt stöd åt utarbetandet av internaavgifter (se nedan punkt 165-170). Ett kranuthyrningsföretag som avsevärt sänkersina priser får en stor efterfrågan från byggherrar och ser sig tvunget att hyra extrakranar hos sina konkurrenter. Intresset av att fastställa interna avgifter följersåledes av den omständigheten att ett kranuthyrningsföretag med nödvändighet tardessa avgifter i beaktande då det fastställer sitt pris gentemot en byggherre i syfteatt undvika varje eventuell förlust vid inhyrning av extra kranar (se exempelvisprotokoll från mötet i region Noord Holland den 22 februari 1982, punkt 6: "Detär bra att ömsesidigt avtala om interna avgifter för dessa avgifter kommer i vart fallatt ha en viss effekt på de avgifter som tillämpas gentemot byggherrarna. Om manfaktiskt vet att en kran endast kan hyras ut till en kollega för en bestämd avgiftvisar man ännu mer försiktighet när det gäller att erbjuda byggherrar priser somär klart lägre än dessa interna avgifter", se beträffande samma sak protokoll frånmöte i regionen West Brabant/Zeeland den 5 oktober 1987, punkt 4, protokoll frånmöte i regionen Oost Nederlande den 10 oktober 1989, punkt 6, protokoll frånmöte i regionen Midden Nederland den 21 februari 1990, punkt 4, protokoll frånmöte med de av FNK:s medlemmar som använder lyftkranar på traktorband, den24 augusti 1989, punkt 2). För att ordagrant återge De Blanks, FNK:s ordförande,yttrande om de interna avgifterna, hade dessa "en upplysande funktion" (protokollfrån det möte som hölls i regionen West Brabant/Zeeland den 30 maj 1988, punkt3).

  163. Det skall tilläggas att FNK:s avgiftssystem enligt handlingarna i målet syftar till atthöja avgifterna på marknaden. FNK själv har i sitt yttrande gjort gällande att dessrekommenderade avgifter var högre än marknadspriset (punkt 18 i anmälan).Fastställandet av interna avgifter i form av rekommenderade priser har i sig fåttföljder, nämligen att de priser som tillämpas gentemot byggherrar har stigit(protokoll från möte i regionen Zuid-Holland den 9 oktober 1990, punkt 7: deinterna avgifterna har "en höjande inverkan på marknadspriserna"; protokoll frånmöte i regionen Noord-Holland den 11 februari 1987, punkt 5: "De Blank påpekaratt det i region Noord har skett en intensiv samverkan om priserna. Till en börjangruppvis och därefter tillsammans med de tre region-provinserna. Detta harverkligen givit resultat"; protokoll från möte i regionen Midden Nederland den 28februari 1991, punkt 4; protokoll från möte med de av FNK:s medlemmar somanvänder lyftkranar på traktorband den 12 november 1991, punkt 3: "Man fårintryck av att även marknadsavgifterna stiger med anledning avöverenskommelserna om interna avgifter").

  164. Av det ovan anförda följer att systemet med interna och rekommenderade avgiftervar ett system för att fastställa priser som gjorde det möjligt för medlemmarna iFNK att, även om en del av dem inte alltid respekterade de fasta priserna, medrimlig säkerhet förutse vilken prispolitik som de övriga medlemmarna iorganisationen skulle tillämpa. Det står dessutom klart att systemet syftade till enhöjning av priserna på marknaden. Kommissionen har således med rätta fastslagitatt detta system hämmar konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1 ifördraget (se de ovannämnda domarna i målen Vereniging van Cementhandelarenmot kommissionen, punkt 19 och 21, och Verband der Sachversicherer motkommissionen, punkt 41).

        b) FNK:s ansvar vid fastställandet av interna avgifter

  165. Sökandena anser att FNK inte kan hållas ansvarig för utarbetandet av de internaavgifterna. FNK:s roll vid fastställandet av de interna avgifterna gick aldrig utövertillfälliga sekretariatstjänster. Dessa avgifter har utarbetats lokalt eller regionalt.

  166. I detta hänseende skall det fastslås att för vissa kategorier av kranar, nämligenkranar om mer än 150 ton och kranar på traktorband, har interna avgifterfastställts som är desamma för hela landet. Det framgår av de protokoll somingivits till förstainstansrätten att de interna avgifterna fastställdes vid möten däralla eller de medlemmar i FNK som använder sådana kranar var närvarande (seprotokoll från det möte som hölls av företag som använder kranar på traktorbandden 15 februari 1979, punkt 4). Mötena hölls i princip vid FNK:s säte, i närvaro avFNK:s ordförande, De Blanck, och protokollen från dessa möten har skrivits ut påpapper med FNK:s huvud.

  167. Att en intern avgift fastställs på nationell nivå har snarare varit undantag än regel.FNK:s ledning hade emellertid gärna velat att de interna avgifterna för de andrakranarna också fastställdes på riksnivå (se protokoll från möte i regionen NoordHolland den 4 september 1989, punkt 5: "Det som ledningen önskar mest är attman kommer fram till en enda intern avgift för hela landet"). Av praktiska skäl hardet emellertid inte varit möjligt att fastställa nationella interna avgifter för andrakranar än dem över 150 ton och kranar på traktorband. FNK:s ledning ansågdärför: "...det antal företag som använder kranar mellan 100 och 150 ton är förstort för att det skall vara möjligt att ingå överenskommelser nationellt. Ledningenhar därför beslutat att det även skall utarbetas överenskommelser avseende dessakranar inom varje region..." (protokoll från möten i regionen West BrabantZeeland den 15 oktober 1990, punkt 7; se också protokoll från möte med företagsom använder vattenkranar över 150 ton den 25 september 1990, punkt 6, och den26 november 1991, punkt 6).

  168. Av detta följer att FNK själv avgjorde om en intern avgift skulle fastställas pånationell eller regional nivå.

  169. Vad därefter avser FNK:s roll i fråga om utarbetandet av regionala interna avgifter,skall det påpekas att regionerna, enligt FNK:s stadgar, utgör delar av FNK (artikel16 i stadgarna), att protokollen från mötena i regionerna har skrivits ut på pappermed FNK:s huvud och att De Blank, FNK:s ordförande, har deltagit i alla möteni regionerna som förstainstansrätten har mottagit protokoll från, och att han viddessa möten har diskuterat de interna avgifterna. För övrigt har De Blank vid fleratillfällen under mötena i regionerna upplyst medlemmarna i regionen om de internaavgifter som fastslagits i andra regioner (se exempelvis protokoll från möte iregionen West Brabant Zeeland den 4 mars 1991, punkt 5; protokoll från möte iregionen Midden Nederland den 28 februari 1991, punkt 4; protokoll från möte iregionen Noord Holland den 24 september 1990, punkt 7; protokoll från möte iregionen Noord Nederland den 26 september 1988, punkt 5). Han har ocksådeltagit aktivt i fastställandet av interna avgifter i vissa regioner. Det framgårdessutom av protokollet från ett möte i regionen Midden Nederland den 28februari 1991 (punkt 4) att ett cirkulär från FNK om interna avgifter i vissa fall harlett till en prishöjning.

  170. Av det ovan anförda följer att FNK på ett aktivt sätt har deltagit i utarbetandet avinterna avgifter, bortsett från frågan om huruvida dessa har fastställts för helalandet eller för en eller vissa regioner. Även om FNK, i egenskap av region, inteensidigt har fastställt avgifterna, utan har registrerat de interna avgifter somfastslagits i överenskommelser mellan kranuthyrningsföretag i möten (protokoll frånmöte i FNK:s ledning den 4 april 1980, punkt 8) är det trots allt så, attfastställandet av interna avgifter inom en region eller på nationell nivå stod iöverensstämmelse med FNK:s önskemål att samordna medlemmarnas agerande påmarknaden (ovannämnda dom i målet Verband der Sachversicherer motkommissionen, punkt 32).

  171. Av detta följer att kommissionen inte har gjort en felaktig bedömning då den iartikel 1 i det omtvistade beslutet håller FNK ansvarigt för systemet med internaavgifter.

  172. Av det ovan anförda följer att talan inte heller kan bifallas på den tredje delen avden andra grunden.

    Den fjärde delen: Sökandenas påstående att kommissionen har gjort en felaktigbedömning av inverkan på handeln mellan medlemsstaterna

    • Sammanfattning av parternas argument



  173. Sökandena har gjort gällande att de förfaranden som kommissionen fastslagit varaöverträdelser i artiklarna 1 och 3 i det omtvistade beslutet inte kan inverka påhandeln mellan medlemsstaterna (domstolens dom av den 25 oktober 1979 i mål22/79, Greenwich Film Production, Rec. 1979, s. 3275, och förstainstansrättens domav den 24 oktober 1991 i mål T-2/89, Petrofina mot kommissionen, Rec. 1991, s.II-1087, punkt 222). Enligt sökandena var marknaden för uthyrning av mobilkranarbegränsad till Nederländerna med anledning av deras begränsade rörlighet ochfenomenet "overnight contracting", varför handeln mellan staterna inte påverkadespå något märkbart sätt (domstolens dom av den 31 maj 1979 i mål 22/78, Huginmot kommissionen, Rec. 1979, s. 1869). Den omständigheten att två företagetablerade i en annan medlemsstat finns bland sökandena är inte tillräckligt för attvisa att handeln mellan staterna kan påverkas av de omtvistade förfarandena. Vadsärskilt avser SCK har sökandena anfört att certifieringssystemet är öppet förföretag från andra medlemsstater på ett icke-diskriminerande sätt på villkor att deuppfyller kraven i certifieringssystemet. Genom sin öppna karaktär stimulerarsåledes systemet utländska företag att etablera sig på den nederländska marknaden.Vad beträffar FNK har sökandena betonat att FNK endast indirekt var inblandadi utarbetandet av interna avgifter, vilka endast var tillämpliga på lokal eller regionalnivå. Dessutom berörde avgifterna endast de företag som utarbetat dem. De hadedärför inte någon som helst inverkan på handeln mellan staterna inom sektorn förmobilkranar.

  174. Kommissionen har genmält att även om mobilkranarna inte kan flyttas mer än 50km var det ändå fullt möjligt att utbytena mellan medlemsstaterna påverkades i debelgiska och tyska gränsområdena. Den omständigheten att två belgiska företagfinns bland sökandena visar att den ifrågavarande marknaden inte är begränsad tillnederländskt territorium.

    • Förstainstansrättens bedömning



  175. Enligt en fast rättspraxis gäller att för att ett avtal, beslut eller samordnatförfarande skall anses påverka handeln mellan medlemsstater, krävs att det, pågrundval av objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter, med tillräcklig grad avsannolikhet kan förutses att det ifrågavarande avtalet, beslutet eller samordnadeförfarandet, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, kan inverka på mönstretför handeln mellan medlemsstater, på ett sätt som ger upphov till farhågor om attde kan hindra förverkligandet av den inre marknaden mellan medlemsstater(domstolens dom av den 29 oktober 1980 i mål 209/78 till 215/78 och 218/78, VanLandewyck mot kommissionen, Rec. 1980, s. 3125, punkt 170, och av den 17 juli1997 i mål C-219/95 P, Ferriere Nord mot kommissionen, ännu inte publicerad irättsfallssamlingen, punkt 20).

  176. Sökandena har inte grund för att hävda att handeln mellan staterna inte kanpåverkas av de förfaranden som avses med det omtvistade beslutet, eftersom dettaförutsätter att all handel mellan medlemsstater är utesluten inom sektorn förmobilkranar.

  177. Det är ostridigt att mobilkranar har en rörlighet som uppgår till omkring 50 km.Handel mellan staterna kan således uppstå i gränsområdena i Nederländerna.Denna slutsats stöds av omständigheten att två belgiska företag belägna nära dennederländska gränsen finns bland de företag som ingivit klagomål mot SCK ochFNK till kommissionen. Det vore förvånande att se dessa företag vidta en sådanåtgärd om de saknade varje möjlighet att uppträda på den nederländskamarknaden.

  178. De andra omständigheter som sökandena anfört ifrågasätter inte möjligheten tillhandel mellan staterna, utan syftar till att visa att det är uteslutet att handelnmellan staterna skulle påverkas på ett märkbart sätt av inhyrningsförbudet och avsystemet med rekommenderade och interna avgifter.

  179. I detta hänseende skall det erinras om att förfaranden som hämmar konkurrensenoch som omfattar en medlemsstats hela territorium, till sin natur är sådana att demedför att uppdelningen av den nationella marknaden befästs, vilket samtidigtförhindrar den samordning av den ekonomiska politiken som befrämjas avfördraget (ovannämnda domar i målen Vereniging van Cementhandelaren motkommissionen, punkt 29, och Remia mot kommissionen, punkt 22, samtförstainstansrättens dom av den 21 februari 1995 i mål T-29/92, SPO m.fl. motkommissionen, REG 1995, s. II-289, punkt 229).

  180. I förevarande fall har det inte bestritts att SCK:s inhyrningsförbud och FNK:srekommenderade avgifter är tillämpliga på hela det nederländska territoriet.Samma sak gäller vissa interna avgifter (se ovan punkt 166). Dessakonkurrensbegränsande förfaranden (se ovan punkt 141-150 och 157-164) påverkarföljaktligen i sig handeln mellan stater. För övrigt har SCK i den anmälan dengjorde med i syfte att erhålla ett icke-ingripandebesked eller ett undantag enligtartikel 85.3 i fördraget (se ovan punkt 7) själv medgivit att bestämmelserna omcertifiering av kranuthyrningsföretag på ett negativt sätt kunde påverka handelnmellan medlemsstaterna (punkt 4.3 i anmälan).

  181. Vad beträffar frågan om huruvida de förfaranden som avses i artiklarna 1 och 3 idet omtvistade beslutet är sådana att de kan påverka handeln mellan stater på ettavgörande sätt, skall det fastslås att sökandena själva, även om parterna inte ärense om exakt vilken del av marknaden som FNK:s medlemmar och de företagsom certifierats av SCK företräder, har medgivit att de företag som certifierats avSCK år 1991 hade en andel om 37 procent och FNK:s medlemmar omkring 40procent av den nederländska marknaden för uthyrning av mobilkranar. Det skallmedges att även om den del av marknaden som innehas av företag som certifieratsav SCK eller FNK:s medlemmar inte utgör "mer än" 37 eller 40 procent av dennederländska marknaden var sökandena av tillräcklig storlek och hade ett så passstort ekonomiskt inflytande att deras förfaranden, som anges i det omtvistadebeslutet (bland annat inhyrningsförbudet och rekommenderade avgifter tillämpligapå hela det nederländska territoriet), på ett avgörande sätt kunde påverka handelnmellan medlemsstater (domstolens dom av den 1 februari 1978 i mål 19/77, Millermot kommissionen, Rec. 1978, s. 131, punkt 10).

  182. Talan kan således inte bifallas på den fjärde delen av den andra grunden.

  183. Av vad anförts följer att talan inte kan bifallas på den grunden att det föreliggeren överträdelse av artikel 85.1 i fördraget.

    Den tredje grunden: överträdelse av artikel 85.3 i fördraget

    Sammanfattning av parternas argument

  184. Sökandena har i andra hand gjort gällande att kommissionen har överträtt artikel85.3 i fördraget genom att underlåta att fastslå att artikel 85.1 inte var tillämplig idetta fall. De har därvid anfört att SCK:s certifieringssystem, publiceringen avrekommenderade avgifter och beräknade kostnader samt fastställandet av internaavgifter uppfyllde alla villkoren i den förstnämnda bestämmelsen.

    • Kommissionens vägran att bevilja undantag för SCK:s inhyrningsförbud



  185. Sökandena har gjort gällande att certifieringssystemet förbättrar situationen förkranuthyrningsföretagen genom att bidra till att upprätta en marknad med insyndär företag är verksamma som uppfyller krav på hög kvalitet samt lagstadgadekrav. Detta mervärde i certifieringssystemet (se ovan punkt 128), som förstärks aven kontrollpolitik som är långt mer aktiv än de rättsliga kontrollerna, kommer islutänden byggherrarna till godo. Då de sistnämnda är företrädda inom SCK är detdessutom uppenbart att en motsvarande del av "vinsten" av certifieringssystemetkommer användarna till godo. Av ovan redan angivna skäl (se punkt 126) ärinhyrningsförbudet det enda sättet att upprätthålla certifieringssystemets koherensunder de särskilda omständigheterna på den ifrågavarande marknaden, vilketinnebär att detta eventuella hinder för konkurrensen är oundgängligt för att uppnåmålet med att inrätta ett certifieringssystem. I stället för att avskaffa konkurrensenförstärks den genom certifieringssystemet eftersom den möjliggör en ökadkonkurrens mellan de certifierade företagen vad beträffar priser och andra villkorgenom att garantera en högre kvalitetsnivå på en öppen marknad utan att samtidigtpåverka konkurrensmöjligheterna mellan certifierade företag och företag somsaknar certifiering.

  186. Kommissionen har genmält att det av punkt 37 i beslutsmotiveringen framgår atttvå av fyra villkor som uppställs i artikel 85.3 i fördraget inte är uppfyllda. Vadbeträffar villkoret om bidrag till att förbättra produktionen eller distributionen hardet inte visats att certifieringssystemet tillför något mervärde. Under allaomständigheter har de begränsningar som ålagts de anslutna företagen och desvårigheter som följer därav för de företag som inte är anslutna klart inverkat påde eventuella fördelarna. Kommissionen bedömer att flertalet av villkoren förcertifiering av ett kranuthyrningsföretag är lagstadgade krav och föremål förkontroll i flera instanser. Därtill har kommissionen bestritt den omständigheten attSCK, i formellt hänseende, hade en mer aktiv kontrollpolicy än Keboma. Vadbeträffar det nödvändiga villkoret rörande hinder i syfte att nå de mål som åsyftasmed SCK:s certifieringssystem har kommissionen hänvisat till de argument somanges ovan i punkt 130 för att visa att ett inhyrningsförbud inte var nödvändigt.

    och interna avgifter

  187. Sökandena bedömer att offentliggörandet av rekommenderade avgifter ochkostnadsberäkningar även uppfyller villkoren i artikel 85.3 i fördraget. Det harsåledes fastslagits i kommissionens beslutspraxis (se kommissionens beslut93/174/EEG av den 24 februari 1993 om ett förfarande för tillämpning av artikel85 i EEG-fördraget [IV/34.494 - Avgiftsstrukturer vid kombinerade varutransporter,vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå] [EGT L 73, s. 38, nedankallat beslut 93/174], och kommissionens förordning (EEG) nr 3932/92 av den 21december 1992 om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal,beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn [EGT L 398, s. 7,nedan kallad förordning nr 3932/92]) att förekomsten av en avgiftsstruktur bidrartill öppenheten på marknaden och den ekonomiska utvecklingen inom den berördasektorn genom att användarna bättre kan jämföra de företag som är verksammadär. Därigenom kommer en del av denna vinst användarna till godo. En sådaninsyn i marknaden kan endast uppnås genom att dessa avgifter offentliggörs, ochdet hinder för konkurrensen som följer därav är därför oundgängligt. Slutligenmedför detta offentliggörande enligt sökandena inte att en väsentlig del avkonkurrensen upphör, eftersom de offentliggjorda avgifterna inte är obligatoriskaoch låter parterna på marknaden fritt göra undantag från dem och följaktligen gerdessa möjligheten att skapa konkurrens.

  188. Även de interna avgifterna borde enligt sökandena omfattas av ett undantag enligtartikel 85.3 i fördraget. Situationen för kranuthyrare är jämförbar med den förbanker genom att de regelbundet ingår avtal sinsemellan om hyra. Eftersomkommissionen har fastslagit att artikel 85.1 i fördraget inte är tillämplig på ett avtalom avgiftsuttag mellan banker som dessa ingått avseende ett ömsesidigt utbyte avtjänster (kommissionens beslut 87/103/EEG av den 12 december 1986 om ettförfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget [IV/31.356 - ABI, vidöversättningen fanns ingen svensk version att tillgå] [EGT L 43, s. 51, nedan kallatbeslut 87/103]), skall sökandena behandlas på samma sätt vid fastställandet avinterna avgifter. Dessa avgifter medför en förbättring av produktionen genom attöka effektiviteten, eftersom förhandlingar om priser undviks varje gångkranuthyrningsföretag hyr en kran av ett annat certifierat företag.Effektivitetsökningen kommer dessutom byggherrarna till godo genom att enmotsvarande del av vinsten går tillbaka till användarna. I den mån dessa avgifterorsakar hinder för konkurrensen är dessa nödvändiga för att dennaeffektivitetsökning skall kunna uppnås. Avslutningsvis undanröjs inte konkurrenseni väsentlig mån eftersom det, vid en särskild transaktion, alltid är möjligt för varjepart som deltagit i utarbetandet av de interna avgifterna att tillämpa ett annat priseller att avstå från att ingå avtalet om hyra.

  189. Kommissionen har hänvisat till punkt 34 i skälen till det omtvistade beslutet. Denhar tillagt att FNK inte kan stödja sig på beslut 93/174, eftersom de särskildaomständigheterna i det fallet inte föreligger i förevarande fall. De rekommenderadeavgifterna rör hela priset och inte bara en viss beståndsdel av priset och behovetav insyn i marknaden för uthyrning av mobilkranar är inte lika stort som på denmarknad som är aktuell i det nämnda beslutet. Avslutningsvis kan FNK enligtkommissionen inte heller använda sig av beslutet om avgifter mellan banker för attvisa att de rekommenderade avgifterna är av nödvändig karaktär. Fleraomständigheter skiljer situationen för företag som sysslar med uthyrning avmobilkranar från bankernas situation: Bankerna befinner sig i en situation prägladav obligatoriskt samarbete, eftersom de måste samarbeta med den bank som desskund valt för att göra en överföring, medan de företag som sysslar med uthyrningav mobilkranar själva väljer sin underleverantör. Bankerna står inför en mängdtransaktioner som är mycket större, och slutligen är de interna avgifterna förbundnamed de interna avgifter som tillämpas gentemot byggherrarna, medankommissionen i beslut 87/103 inte har tillåtit ett samarbete mellan bankernarörande de avgifter som dessa tillämpar gentemot sina kunder.

    Förstainstansrättens bedömning

  190. Det följer av en fast rättspraxis att förstainstansrättens kontroll av de komplexaekonomiska bedömningar som kommissionen gör inom sitt utrymme förskönsmässig bedömning enligt artikel 85.3 i fördraget - vad beträffar vart och ettav de fyra villkor som denna artikel innehåller - skall begränsas till en kontroll avhuruvida förfarandereglerna följts och motiveringsskyldigheten uppfyllts, avriktigheten av de materiella omständigheterna, samt en kontroll av att någonuppenbart felaktig bedömning inte gjorts och av att kommissionen inte gjort sigskyldig till maktmissbruk (domstolens dom av den 17 november 1987 i de förenademålen 142/84 och 156/84, BAT och Reynolds mot kommissionen, Rec. 1987, s.4487, punkt 62, förstainstansrättens ovannämnda dom i målet CB och Europay motkommissionen, punkt 109, samt dom av den 15 juli 1994 i mål T-17/93, MatraHachette mot kommissionen, Rec. 1994, s. II-595, punkt 104, och ovannämnda domi målet SPO m.fl. mot kommissionen, punkt 288).

  191. I förevarande fall grundas kommissionens vägran att bevilja undantag för FNK:srespektive SCK:s bestämmelser och stadgar på konstaterandet att två av de fyravillkor som föreskrivs i artikel 85.3 i fördraget inte är uppfyllda. Då de fyravillkoren för att ett undantag skall beviljas med stöd av artikel 85.3 i fördraget ärkumulativa (domstolens dom av den 17 februari 1984 i de förenade målen 43/82och 63/82, VBVB och VBBB mot kommissionen, Rec. 1984, s. 19, punkt 61, ochden ovannämnda domen SPO mot kommissionen, punkt 267) hade kommissionenalls ingen skyldighet att undersöka vart och ett av villkoren i artikel 85.3.

    • Kommissionens vägran att bevilja undantag för SCK:s inhyrningsförbud



  192. Det följer av punkt 37 i beslutsmotiveringen att kommissionen har avslagit begäranom undantag beträffande SCK:s certifieringssystem, och särskilt inhyrningsförbudet,efter att ha fastslagit att de första och andra villkoren i artikel 85.3 i fördraget intevar uppfyllda. Således har den ansett att SCK:s certifieringssystem inte tillfördenågot mervärde vare sig i materiellt hänseende eller i formellt hänseende, iförhållande till de lagstadgade kraven. Systemet bidrar följaktligen inte till attförbättra produktionen eller till att främja tekniskt eller ekonomisktframåtskridande (första villkoret i artikel 85.3 i fördraget). För övrigt varinhyrningsförbudet, även om certifieringssystemet hade fördelar som övervägdenackdelarna för de icke certifierade företagen, inte nödvändigt för att systemetskulle fungera (tredje villkoret i artikel 85.3).

  193. Sökandena anser att kommissionen har överträtt bestämmelserna i artikel 85.3 ifördraget. SCK:s certifieringssystem tillför ett mervärde som är tillräckligt stort föratt motivera den påstådda restriktion av konkurrensen som följer avinhyrningsförbudet. Dels utövade SCK en mer aktiv kontrollpolitik beträffande delagstadgade kraven än Keboma, som är den offentliga instansen för kontroll avkranar i Nederländerna, dels uppställdes i SCK:s certifieringssystem villkor, såväli tekniskt hänseende som beträffande företagsledning, vilka gick utöver delagstadgade kraven.

  194. Vad inledningsvis beträffar den påstått mer effektiva kontrollen av de lagstadgadekraven som utförs av SCK (det påstådda mervärdet i formellt hänseende), skall deterinras om att det i princip ankommer på de offentliga myndigheterna och inte påprivata organ att säkerställa efterlevnaden av rättsliga föreskrifter(förstainstansrättens dom av den 12 december 1991 i mål T-30/89, Hilti motkommissionen, Rec. 1991, s. II-1439, punkt 118). Ett undantag från denna regel kangodtas då de offentliga myndigheterna frivilligt beslutat att bemyndiga ett privatorgan att kontrollera efterlevnaden av rättsliga föreskrifter. I förevarande fall haremellertid SCK upprättat ett kontrollsystem vid sidan om den kontroll som utförsav de offentliga myndigheterna utan att SCK tilldelats någon som helst befogenhetatt utöva sådan kontroll som de officiella myndigheterna. För övrigt har påståendeti punkt 37 andra stycket i beslutsmotiveringen, enligt vilket "en certifierad firmakan visa att den uppfyller lagstadgade krav", inte på allvar bestritts av sökandena.Det har således inte visats att den kontroll av de lagstadgade kraven som utförtsav de offentliga myndigheterna hade luckor som hade kunnat göra det nödvändigtatt inrätta ett privat kontrollsystem. Även om det hade visats att den kontroll av delagstadgade kraven som utförs av SCK är mer effektiv än den som utförs av deoffentliga nederländska myndigheterna, har sökandena trots detta inte på något sättvisat att systemet för rättslig kontroll var otillräckligt. Det skall framhållas att SCK,som bildades år 1985, inte förrän den 1 januari 1991 införde klausulen ominhyrningsförbud i sina bestämmelser om certifiering. Som svar på en fråga frånförstainstansrätten under den muntliga förhandlingen medgav sökandenas styrelseatt SCK före införandet av klausulen om inhyrningsförbud inte hade mottagit någotklagomål från byggherrarna beträffande den eventualiteten att ett certifierat företagskulle använda kranar som inhyrts från ett icke certifierat företag, kranar somsjälvfallet hade varit föremål för kontroll endast från de offentliga myndigheternassida. Under dessa omständigheter hade kommissionen rätt att bedöma "att derestriktioner som läggs på anslutna firmor och de nackdelar som följer därav föricke anslutna firmor, väger betydligt tyngre än de eventuella fördelar som SCK görgällande" (punkt 37 tredje stycket i beslutsmotiveringen). Följaktligen harkommissionens bedömning, enligt vilken det påstådda mervärdet iförfarandehänseende med certifieringssystemet inte uppfyllde det första villkoreti artikel 85.3 i fördraget, inte varit uppenbart felaktig.

  195. Vad därefter beträffar den påstådda materiella fördelen med SCK:scertifieringssystem, vilken skulle följa av omständigheten att det ifrågavarandesystemet uppställer villkor, såväl i tekniskt hänseende som beträffandeföretagsledning, vilka går utöver de lagstadgade kraven, ansåg kommissionen i detomtvistade beslutet följande: "[d]et har inte visats att SCK:s certifieringssystemverkligen tillför ett mervärde utöver de tillämpliga gällande lagbestämmelserna.Kraven som gäller för anslutna firmor är nästan identiska med de som stadgas ilag..." (punkt 37 första stycket i beslutsmotiveringen). Således har de säkerhetskravsom uppställs av SCK redan uppställts i den nederländska lagstiftningen. Detsammagäller "de icke säkerhetsrelaterade villkoren som SCK ställer, såsom de som rörbetalning av skatt och socialavgifter, registrering hos Handelskammaren, försäkringgentemot tredje man, kreditvärdighet och tillämpning av kollektivavtal" (punkt 37fjärde stycket i beslutsmotiveringen). Kommissionen tillade att "SCK går längre änlagen genom att införa villkor om sättet att driva verksamheten, men det ensamtär otillräckligt för att motivera de begränsningar för konkurrensen som åläggs"(punkt 37 fjärde stycket in fine).

  196. Det skall erinras om att lagenligheten av det beslut genom vilket kommissionenvägrar bevilja ett undantag skall bedömas mot bakgrund av de omständigheter somåberopats av parterna i anmälan, såsom de har preciserats under det administrativaförfarandet (se exempelvis domstolens dom av den 17 januari 1995 i mål C-360/92P, Publishers Association mot kommissionen, REG 1995, s. I-23, punkt 39-41).

  197. I sin anmälan förklarade SCK att certifieringssystemet uppställer tre sortersskyldigheter för företagen: det rör sig om a) krav som avser mobilkranar, b)allmänna krav avseende företaget, c) krav avseende företagets personal.

  198. Vad beträffar den första kategorin krav, som motsvarar de "säkerhetsvillkor" somnämns i det omtvistade beslutet, har SCK i sin anmälan uttryckligen gjort gällandeatt dessa krav "även är tillämpliga i fråga om nationella rättsliga bestämmelser"(punkt 26 i anmälan). Detsamma gäller, enligt SCK, de krav som avser företagetspersonal. SCK förklarar i sin anmälan följande: "det rör sig om ... krav som redanålagts i lag. SCK söker endast uppnå att de certifierade företagen kan visa att deuppfyller dessa lagstadgade krav" (punkt 28 i anmälan).

  199. Vad beträffar de allmänna kraven avseende företaget förklarar SCK i sin anmälanföljande: "[de] rör skattemässiga och försäkringsmässiga skyldigheter samtkreditvärdighet. Även här är kraven redan till stor del ålagda företagen genomnationella lagar, medan certifieringen innebär en ökad garanti för att delagstadgade kraven verkligen efterlevs. Detta är i synnerhet tillämpligt på kravrörande betalning av skatt, registrering hos Handelskammaren och skyldigheten attha försäkring" (punkt 27 i anmälan). SCK nämner i sin anmälan endast tre ickelagstadgade skyldigheter för de certifierade företagen: ett krav på kreditvärdighetoch likviditet, ett krav (som under mellantiden har dragits tillbaka) att tillämpaFNK:s allmänna villkor samt en skyldighet att ha en försäkring gentemot tredjeman.

  200. Vad beträffar frågan om det påstådda mervärdet av det aktuellacertifieringssystemet skall det konstateras att SCK i sin anmälan har koncentreratsig på nödvändigheten av en ökad kontroll av de förefintliga lagstadgade kraven(mervärde i förfarandehänseende) snarare än på ett materiellt mervärde. Vadbeträffar det materiella mervärdet skall det fastslås att kommissionen i detomtvistade beslutet troget har återgivit (se ovan punkt 195) den ståndpunkt somSCK gav uttryck för i sin anmälan (se ovan punkterna 198 och 199), nämligen attde skyldigheter som uppställs genom SCK:s certifieringssystem i stort sett motsvarargällande rättsliga bestämmelser. I princip borde ett sådant konstaterande varatillräckligt för att avvisa påståendet att kommissionen skulle ha gjort en uppenbartfelaktig bedömning genom att anse att SCK:s certifieringssystem inte tillförde delagstadgade kraven något verkligt materiellt mervärde.

  201. Under det administrativa förfarandet lade sökandena emellertid stor vikt vid detpåstådda materiella mervärdet av systemet. De framhöll således i sitt svar påmeddelandet om anmärkningar av den 16 december 1992, genom att hänvisa tillen uppställning i bilaga 3 till svaret, att certifieringssystemet uppställde ett antalsäkerhets- och verksamhetskrav som inte förekom i den nederländska lagstiftningen(punkt 9 i svaret på meddelandet om anmärkningar). I sitt svar till meddelandet omanmärkningar av den 21 oktober 1994 hänvisade de till samma uppställning för attvisa förekomsten av ett materiellt mervärde (punkt 32 i svaret på meddelandet omanmärkningar, bilaga 19 till ansökan). Det skall anmärkas att denna uppställninginnehåller en uppräkning av de krav som uppställs i certifieringssystemet där detför vart och ett anges om det är av lagstadgad eller icke lagstadgad karaktär. Enliknande framställning har gjorts i punkt 101-118 i ansökan.

  202. I själva verket är den ståndpunkt som sökandena intagit i sitt svar på meddelandetom anmärkningar och i sin ansökan svårligen jämförbar med den beskrivning somSCK hade gjort av kraven i certifieringssystemet i sin anmälan (punkt 26-28 ianmälan, se ovan punkterna 198 och 199). Mervärdet i ett certifieringssystem följerinte av den enkla omständigheten att det uppställer skyldigheter som inte föreskrivsi lag. SCK:s certifieringssystem kunde endast ha ett verkligt mervärde om de villkorsom uppställs i systemet var lämpliga för att förverkliga syftet, vilket är att erbjudabyggherrarna en ökad säkerhet (se i detta hänseende punkt 80-87 i ansökan).Sökandena har således underlåtit att förklara varför och på vilket sätt de ickelagstadgade kraven skulle vara lämpliga för att förverkliga detta syfte. Genom attunder det administrativa förfarandet och i sin ansökan begränsa sig till attkoncentrera sig på att visa att flera krav i certifieringssystemet är av icke lagstadgadkaraktär har sökandena följaktligen inte med framgång visat att kommissionen hargjort en uppenbart felaktig bedömning då den ansåg dels att "det inte [har] visatsatt SCK:s certifieringssystem verkligen tillför ett mervärde utöver de tillämpligalagbestämmelserna" (punkt 37 första stycket i beslutsmotiveringen), dels att de ickelagstadgade kraven inte är tillräckliga för att "motivera de begränsningar förkonkurrensen som åläggs" (punkt 37 fjärde stycket in fine).

  203. Av detta följer att sökandena inte har visat att kommissionens bedömning att SCK:scertifieringssystem, och det inhyrningsförbud som är förbundet därmed, inteuppfyller det första av de fyra villkor som uppställs i artikel 85.3 i fördraget varuppenbart felaktig (se exempelvis den ovannämnda domen i målet Van Landewyckmot kommissionen, punkt 185). Med hänsyn till att de fyra villkoren för ettundantag enligt artikel 85.3 i fördraget är av kumulativ karaktär saknas skäl attundersöka om kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning av ominhyrningsförbudet var nödvändigt inom ramen för SCK:s certifieringssystem (seexempelvis domstolens beslut av den 25 mars 1996 i mål C-137/95 P, SPO m.fl. motkommissionen, REG 1996, s. I-1611, punkt 48, och den ovannämnda domen i måletCB och Europay mot kommissionen, punkterna 110 och 115).

  204. Talan kan således inte bifallas på den grund under vilken sökandena åberopatartikel 85.3 i fördraget i den mån den avser inhyrningsförbudet

    • Kommissionens vägran att bevilja undantag för systemet med rekommenderadeoch interna avgifter



  205. Kommissionen har grundat sitt beslut att vägra bevilja ett undantag för FNK:ssystem med rekommenderade och interna avgifter på konstaterandet att de tvåförsta villkoren i artikel 85.3 i fördraget inte var uppfyllda. Kommissionen ansågsåledes följande i punkt 34 i beslutsmotiveringen: "Det har inte fastställts attskyldigheten att tillämpa ‘skäliga‘ avgifter, oavsett det föregivna målet att ökainsynen på marknaden, bidrar till att förbättra kranuthyrningsbranschen och attkonsumenterna, i detta fall firmor som hyr ut kranar, tillförsäkras en skälig andelav den vinst som därigenom uppnås. Tvärtom låg de tillämpade rekommenderadeoch interna avgifterna som fastställdes av FNK för att i detalj redogöra för vad sommenas med ‘skäliga‘ avgifter, i allmänhet över marknadspriserna enligt [en]oberoende sektorsundersökning ... Undersökningens upphovsmän såg en del avförklaringen i det faktum att ‘på marknaden råder det konkurrens‘".

  206. Det följer av en fast rättspraxis att det för det fall ett undantag enligt artikel 85.3i fördraget beviljas ankommer på de klagande företagen att upplysa kommissionenom alla omständigheter varav det framgår att de fyra villkor som uppställs i dennabestämmelse är uppfyllda (dom i ovannämnda mål VBVB och VBBB motkommissionen, punkt 52, och Matra Hachette mot kommissionen, punkt 104).

  207. Vad inledningsvis beträffar de interna avgifterna skall det fastslås att FNK i detkapitel i dess anmälan som rör artikel 85.3 i fördraget endast har påstått att dessaavgifter inte åsidosätter konkurrensen (punkt 25 i anmälan). Inte heller har de isina svar på meddelandena om anmärkning av den 16 oktober 1992 och den 21oktober 1994 anfört någon ny omständighet för bedömningen av de internaavgifterna mot bakgrund av artikel 85.3 i fördraget. Även om sökandena under detadministrativa förfarandet intog en ställning som fullständigt stämde med deraslogik, enligt vilken FNK inte var inblandad i fastställandet av interna avgifter (punkt19 i FNK:s anmälan) har de inte framlagt någon övertygande omständighet förkommissionen som syftar till att visa att de tre första villkoren i artikel 85.3 ifördraget var uppfyllda vad beträffar systemet med interna avgifter. Under dessaomständigheter kan de inte påstå att kommissionen har gjort en uppenbart felaktigbedömning genom att anse att "[d]et inte [har] fastställts" (punkt 34 ibeslutsmotiveringen) att systemet med interna avgifter uppfyllde de två förstavillkoren i artikel 85.3 i fördraget.

  208. Vad beträffar FNK:s rekommenderade avgifter har sökandena under förfarandetvid förstainstansrätten påstått att ett sådant system ökar insynen i marknaden.Denna insyn kommer användarna, det vill säga byggherrarna, till godo. Dettaunderlättar de jämförelser som användarna kan göra mellan konkurrerandeerbjudanden. Sökandena anser att även de två övriga villkoren i artikel 85.3 ifördraget är uppfyllda, genom att hindren för konkurrensen är nödvändiga för attdessa mål skall uppnås och för att en väsentlig del av konkurrensen inte skall sättasur spel.

  209. Även om FNK i sin anmälan inte stödde sig på fördelen med en påståddförbättring av insynen i marknaden för att motivera ett undantag (punkt 22-24 ianmälan), har sökandena inte desto mindre gjort gällande detta argument underdet administrativa förfarandet och särskilt i sitt svar på meddelandet omanmärkningar av den 21 oktober 1994 (punkt 28 i detta svar).

  210. Ökningen av insynen i marknaden är en del av varje system för fasta,rekommenderade avgifter som publiceras av en organisation som företräder en stordel av de företag som är verksamma på en viss marknad. Under dessaomständigheter är det inte tillräckligt att påvisa att en ökning av insynen imarknaden har samband med ett system med rekommenderade avgifter för att detskall anses visat att det första villkoret i artikel 85.3 i fördraget är uppfyllt. Förövrigt befinner sig sökandenas argumentation och kommissionens bedömning av derekommenderade avgifterna i punkt 34 i beslutsmotiveringen på olika plan.Kommissionen har aldrig gjort gällande att systemet med rekommenderade avgifterinte ökar insynen i marknaden. Den har endast bedömt att "oavsett det föregivnamålet att öka insynen på marknaden" är de två första villkoren i artikel 85.3 ifördraget inte uppfyllda. I detta hänseende har kommissionen i det omtvistadebeslutet med rätta ansett att efterlevnaden av de rekommenderade avgifternatvingade FNK:s medlemmar (se ovan punkt 159-164), med anledning av att dessaavgifter konkretiserade begreppet skälig avgift, att enligt artikel 3 b i dennasinterna bestämmelser tillämpa avgifterna (punkt 20 i beslutsmotiveringen). Det harför övrigt inte bestritts att de nämnda avgifterna var klart högre än avgifterna påmarknaden (punkt 34 i beslutsmotiveringen och punkt 18 i FNK:s anmälan).

  211. Följaktligen har kommissionen, efter att ha konstaterat att FNK:s avgifter varålagda avgifter och dessutom högre än priserna på marknaden, i punkt 34 ibeslutsmotiveringen ansett att även om systemet förbättrar insynen - en punkt påvilken kommissionen inte behöver uttala sig - kan de eventuella fördelarna medsystemet, nämligen förbättringen av insynen i marknaden, inte påverka denkonkurrens som har samband med fastställda priser och särskilt på den säkranackdel som följer av systemet genom att detta syftar till en höjning av priserna iförhållande till marknadspriserna. Under dessa omständigheter har sökandena, somnöjt sig med att i sin ansökan uppge att fördelen med systemet medrekommenderade avgifter var att öka insynen i marknaden, inte visat attkommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning då den ansåg att "oavsettdet föregivna målet att öka insynen på marknaden" (punkt 34 ibeslutsmotiveringen) var de två första villkoren i artikel 85.3 i fördraget inteuppfyllda.

  212. Av vad anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den grunden attkommissionen har överträtt artikel 85.3 i fördraget.

    Den fjärde grunden: åsidosättande av rätten till försvar

    Sammanfattning av parternas argument

  213. Denna grund består av tre delar.

  214. I den första delen har sökandena anfört att kommissionen har överträtt denskyldighet som uppställs i artikel 6 i Europakonventionen om att fatta beslut inomskälig tid. De har framhållit att kommissionen medvetet har förlängt detadministrativa förfarandet, eftersom denna har erkänt att den inte ansåg ärendetvara prioriterat på grund av att det även var anhängigt vid nederländsk domstol ochöverträdelserna hade upphört efter det att Arrondissementsrechtbank te Utrechtmeddelat sitt beslut av den 11 februari 1992. Denna tingens ordning ändrades förstefter det att Gerechtshof te Amsterdam den 9 juli 1992 meddelade sin dom, enligtvilken SCK tilläts återinföra inhyrningsförbudet. Sökandena har dessutom erinratom att kommissionen under det administrativa förfarandet tillställde dem tvåmeddelanden om anmärkningar. De har tillagt att det senaste meddelandet, vilketdelgavs dem 22 månader efter det första, inte innehöll någon ändring avkommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna och hur dessa rättsligtskulle kvalificeras. En så långsam handläggning vid beslutsfattande utgör, dåsökandena hade begärt att ärendet skulle handläggas skyndsamt och därför avståttfrån att göra gällande sin rätt till ett muntligt sammanträde, enligt sökandena ettallvarligt förfarandemissbruk.

  215. I den andra delen av grunden har sökandena anfört att kommissionen har överträttsamma artikel i Europakonventionen genom att fatta ett beslut med stöd av artikel15.6 i förordning nr 17 utan att ha hört dem vid ett sammanträde.

  216. Avslutningsvis har sökandena i den tredje delen anfört att kommissionen haråsidosatt deras rätt till försvar genom att inte låta dem ta del av handlingarna iärendet (se ovan punkt 24). Kommissionen kan inte påstå att de har avstått frånsin rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet på grund av att de inte införskaffatdessa innan de besvarade meddelandet om anmärkningar (se den tolfte rapportenom konkurrenspolitiken). Därtill är kommissionens ståndpunkt oproportionerlig,eftersom den fråntar den berörda parten möjligheten att på bästa sätt förberedasitt försvar vid tidpunkten för den rättsliga granskningen av kommissionens beslut,utan att det klart framgår att kommissionen har ett intresse som på detta sättgynnas. Avslutningsvis begär sökandena inte tillgång enbart till "akten" utan äventill de interna meddelanden som GD III och IV utbytt mellan den 18 november1993 och den 27 september 1994 (se ovan punkt 28). Även om sådanameddelanden i princip inte är tillgängliga har sökandena gjort gällande att ettundantag från denna princip är motiverat, eftersom dessa meddelanden kananvändas för att kontrollera om det i förekommande fall har skett ettmaktmissbruk (generaladvokaten B. Vesterdorfs förslag till avgörande i mål T-1/89,förstainstansrättens dom av den 24 oktober 1991 i samma mål, Poulenc motkommissionen, Rec. 1991, s. II-867 och II-891).

  217. Kommissionen har, i sitt svar på den första delen, hänvisat till sitt svaromål i målT-231/95. Vad beträffar den andra delen har kommissionen svarat att den iavsaknad av någon som helst rättsakt där det föreskrivs att de berörda företageneller organisationerna skall höras muntligen och i avsaknad av någon som helstsärskild sakomständighet som hade kunnat innebära att endast ett sammanträde iförevarande fall hade gjort det möjligt att på ett effektivt sätt säkerställa rätten tillförsvar, alls inte var skyldig att höra sökandena muntligen vid ett sammanträdeefter att de redan fått tillfälle att yttra sig skriftligen. Vad beträffar den tredje delenhar kommissionen anfört att det följer av rättspraxis att aktinsynen i konkurrensmålhar till syfte att ge dem som fått ett meddelande om anmärkningar möjlighet attunderrätta sig om vad som förekommer i kommissionens akt, så att de på grundvalav detta kan uttala sig på ett meningsfullt sätt om de slutsatser som kommissionendragit i meddelandet om anmärkningar (se förstainstansrättens dom av den 29 juni1995 i mål T-30/91, Solvay mot kommissionen, REG 1995, s. II-1775, punkt 59).Sökandena har inte utnyttjat möjligheten att ta del av handlingarna i ärendet efterdet att de tillställdes meddelandet om anmärkningar. Det finns ingen anledning attge dem rätt till detta i ett senare skede av förfarandet och absolut inte sedanbeslutet väl har fattats.

    Förstainstansrättens bedömning

  218. Sökandena har redan i mål T-213/95 åberopat den första delen av denna grundavseende en överträdelse av den skyldighet som uppställs i artikel 6 iEuropakonventionen att fatta beslut inom skälig tid. Av samma skäl som anförtsovan i punkt 53-70 kan talan inte vinna bifall i denna del.

  219. Vad beträffar den andra delen i vilken den omständigheten åberopas att sökandenaskulle ha hörts innan kommissionen fattade sitt beslut den 13 april 1994 med stödav artikel 15.6 i förordning nr 17, skall det fastslås att även om kommissionen enligtgemenskapsrätten hade varit skyldig att muntligen höra de berörda innan denfattade ett sådant beslut, hade underlåtenhet att göra så endast påverkatlagenligheten av beslutet från den 13 april 1994 och inte det omtvistade beslutet,som ensamt var föremål för en lagenlighetskontroll i förevarande fall. Det haremellertid inte bestritts att sökandena i sitt svar på meddelandet om anmärkningarav den 21 oktober 1994 avstod från ett sammanträde innan det omtvistade beslutetfattades. Talan kan därför inte heller bifallas på den andra delen av denna grund.

  220. Vad beträffar den sista delen i vilken kommissionens vägran att ge sökandenatillgång till akten i ärendet åberopas, visar det sig att sökandena inte har framförten sådan begäran förrän efter det att det omtvistade beslutet antagits. Följaktligenkan det omtvistade beslutets lagenlighet inte under några omständigheter påverkasav kommissionens vägran att bevilja sökandena tillgång till akten (seförstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-145/89, Baustahlgewebe motkommissionen, REG 1995, s. II-987, punkt 30). För övrigt har sökandena inteförebringat någon bevisning för att det i handlingarna i ärendet skulle finnasuppgifter om omständigheter som talar till deras försvar. De har heller inte anförtatt de inte har kunnat ta del av alla handlingar som rör anmärkningar mot dem.Vad beträffar utbytet av synpunkter som skett mellan GD III och GD IV har deinte heller påstått att dessa interna meddelanden, som i princip inte är tillgängligaför tredje man (förstainstansrättens dom av den 17 december 1991 i mål t-7/89,Hercules Chemicals mot kommissionen, Rec. 1991, s. II-1711, punkt 54, domstolensdom av den 6 april 1995 i mål C-310/93 P, BPB Industries och British Gypsum motkommissionen, REG 1995, s. I-865, punkt 25), skulle kunna vara till deras försvar.De har framhållit att dessa meddelanden skulle kunna användas för att kontrolleraom det i förevarande fall föreligger maktmissbruk. I sin ansökan har sökandenaemellertid inte ens funnit det nödvändigt att åberopa grunden maktmissbruk för attvisa att det omtvistade beslutet är lagstridigt.

  221. Under dessa omständigheter kan talan inte bifallas på den tredje delen av dennagrund.

  222. Av samma skäl kan sökandenas begäran om att rätten skulle vidta åtgärder förbevisupptagning och utöva processledning i förfarandet den 9 juli 1996 (se ovanpunkt 28) inte tillmötesgås.

  223. Av vad anförts följer att talan inte kan vinna bifall på den grunden attkommissionen har åsidosatt sökandenas rätt till försvar.

    Den femte grunden: överträdelse av artikel 190 i fördraget

    Sammanfattning av parternas argument

  224. Sökandena har gjort gällande att kommissionen har överträtt artikel 190 i fördraget.I förevarande fall var kommissionen skyldig att iaktta en utvidgadmotiveringsskyldighet med anledning av att den för första gången konfronteradesmed problemet med huruvida ett certifieringssystem var förenligt med degemenskapsrättsliga konkurrensreglerna. Den har heller inte beaktat deanmärkningar som sökandena gjort under det administrativa förfarandet.Sökandena anser särskilt att kommissionen inte tillräckligt har motiverat följandepunkter: kvalifikationen av SCK som ett företag i den mening som avses i artikel85.1 i fördraget samt den omständigheten att de av SCK:s och FNK:s förfarandensom kritiserats skulle hindra konkurrensen och påverka handeln mellanmedlemsstaterna.

  225. Kommissionen har inte särskilt yttrat sig om denna grund.

    Förstainstansrättens bedömning

  226. Enligt en fast rättspraxis är syftet med att motivera ett enstaka beslut att göra detmöjligt för gemenskapsdomstolarna att utöva sin kontroll över beslutets lagenlighetoch ge den berörde tillräckliga uppgifter för att veta om beslutet är välgrundat ellerom det eventuellt är behäftat med ett fel som gör det möjligt att ifrågasätta dessgiltighet. Räckvidden av denna skyldighet är beroende av den ifrågavaranderättsaktens natur och det sammanhang i vilket den har antagits (se bland annatdomstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C-350/88, Delacre m.fl. motkommissionen, Rec. 1990, s. I-395, punkt 15, och förstainstansrättens dom av den12 juni 1997 i mål T-504/93, Tiercé Ladbroke mot kommissionen, ännu intepublicerad i rättsfallssamlingen, punkt 149). Det ankommer således påkommissionen att utveckla sitt resonemang på ett explicit sätt då den inom ramenför sitt beslutsförfarande fattar ett beslut som är avsevärt mycket mer långtgåendeän tidigare beslut (domstolens dom av den 26 november 1975 i mål 73/74, PapierPeints mot kommissionen, Rec. 1975, s. 1491, punkt 31).

  227. Vad inledningsvis beträffar påståendet att det i förevarande fall fordras enutförligare motivering skall det konstateras att kommissionen, även om den ibeslutsmotiveringen uttalade sig om inhyrningsförbudet och systemet medrekommenderade och interna avgifter, trots det har angivit vilka kriterier ettcertifieringssystem skall uppfylla - öppenhet, oberoende, insyn och godtagande avmotsvarande garantier från andra system - för att kunna anses förenligt med artikel85.1 i fördraget (punkt 23 i beslutsmotiveringen). Sökandena kan, vad beträffar deöverträdelser som avses i det omtvistade beslutet (inhyrningsförbud och system medrekommenderade och interna avgifter) inte påstå att beslutet är klart merlångtgående än kommissionens tidigare beslut. Under alla omständigheter harkommissionen på ett detaljerat sätt i det omtvistade beslutet visat varför systemetmed rekommenderade och interna avgifter samt inhyrningsförbudet utgöröverträdelser av artikel 85.1 i fördraget (punkt 20-31 i beslutsmotiveringen) ochvarför dessa förfaranden inte kan omfattas av ett undantag enligt artikel 85.3 ifördraget (punkt 32-39). Likaså har kommissionen på ett tillräckligt sätt angivitskälen för att den anser att SCK skall betraktas som ett företag i den mening somavses i artikel 85.1 i fördraget (punkt 17).

  228. Vad beträffar argumentet att kommissionen skulle ha tagit hänsyn till deanmärkningar som sökandena gjort under det administrativa förfarandet skall deterinras om att även om kommissionen enligt artikel 190 i fördraget är skyldig attnämna de faktiska omständigheter som ett besluts motivering vilar på och derättsliga överväganden som föranlett den att fatta beslutet, fordras det enligt dennabestämmelse inte att den diskuterar alla faktiska och rättsliga omständigheter somuppkommit under det administrativa förfarandet (se de ovannämnda målen BAToch Reynolds mot kommissionen, punkt 72, och Tiercé Ladbroke motkommissionen, punkt 150). Dessutom finns det inte någon uppgift i handlingarnai ärendet som tyder på att kommissionen har underlåtit att beakta en väsentligomständighet som anförts under det administrativa förfarandet (se domen i detovannämnda målet Publishers Association mot kommissionen, punkterna 41 och42).

  229. Talan kan således inte bifallas på den grunden att kommissionen har överträttartikel 190 i fördraget.

  230. Av vad anförts följer att talan skall ogillas i den del den avser ogiltigförklaring avdet omtvistade beslutet.

    3. Andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av beslutet eller nedsättning av böterna

  231. Sökandena har anfört tre grunder till stöd för sitt andrahandsyrkande omogiltigförklaring av beslutet eller nedsättning av böterna. Under den första har deåberopat en överträdelse av artikel 15.2 i förordning nr 17, under den andra enöverträdelse av proportionalitetsprincipen och under den tredje en överträdelse avartikel 190 i fördraget.

    Den första grunden: överträdelse av artikel 15.2 i förordning nr 17

    Sammanfattning av parternas argument

  232. Sökandena har gjort gällande att bötesåläggandet inte var befogat. De anser attkonstaterandet i punkt 44 i beslutsmotiveringen, enligt vilket "FNK och SCK inte[kan] ha varit omedvetna om det faktum att det kritiserade tillvägagångssätten varägnat att hämma konkurrensen, eller åtminstone har den effekten" inte är riktigt.

  233. SCK kan inte förväntas känna till det konkurrensbegränsande syftet med elleråtminstone effekten av inhyrningsförbudet dels därför att Certifieringsrådet harpåstått att detta förbud utgjorde det enda sättet att bevara koherensen icertifieringssystemet, dels därför att kommissionen själv i sitt svaromål i mål T-213/95 har tillstått att ärendet såväl i begreppsmässigt hänseende som ikonkurrenspolitiskt hänseende är komplext. Under alla omständigheter harkommissionen enligt sökandena i ett tidigare beslut godtagit att den omständighetenatt den aldrig tidigare uttalat sig om en viss typ av överträdelse är ett tillräckligtskäl för att inte ålägga böter (kommissionens beslut 88/501/EEG av den 26 juli1988 om ett förfarande för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget[IV/31.043 - Tetra Pak I (BTG licens)] [EGT L 272, s. 27, nedan kallat beslut88/501]).

  234. Vad beträffar FNK har sökandena, i den mån de rekommenderade avgifterna äraktuella, hänvisat till artikel 5 (EEG) i kommissionens förordning nr 4087/88 av den30 november 1988 om tillämpning av artikel 85.3 i fördraget på olika kategorierfranchise-avtal (EGT L 359, s. 46, nedan kallad förordning nr 4087/88, vidöversättningen fanns ingen svensk version att tillgå) och till artikel 1.1 i rådetsförordning (EEG) nr 1534/91 av den 31 maj 1991 om tillämpning av fördragetsartikel 85.3 på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inomförsäkringssektorn (EGT L 143, s. 1, nedan kallad förordning nr 1534/91) samtdomstolens dom av den 28 januari 1986 i mål 161/84, Pronuptia, Rec. 1986, s. 353)varav det framgår att enbart tillämpningen av rekommenderade avgifter, som inteär av obligatorisk karaktär, inte skall anses strida mot gemenskapsrätten. I den månsom utarbetandet av interna avgifter kan tillskrivas FNK har FNK skäligen kunnatvara omedveten om att detta förfarande utgjorde en överträdelse av artikel 85.1 ifördraget, med hänsyn till att kommissionen redan vid två tillfällen hade godtagitlikadana system för kompensation inom banksektorn (kommissionens beslut 87/103och 89/512 av den 19 juli 1989 om ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget[IV/31.499 - Nederländska banker] [EGT L 253, s. 1]).

  235. Kommissionen har erinrat om att enligt en fast rättspraxis är det, för att enöverträdelse skall kunna anses ha begåtts medvetet, inte nödvändigt att företagethade för avsikt att överträda förbudet i artikel 85. Det är tillräckligt att företagetkunnat vara omedvetet om att det kritiserade uppträdandet syftade till att hämmakonkurrensen (domstolens dom av den 11 juli 1989 i mål 246/86, Belasco m.fl. motkommissionen, Rec. 1989, s. 2117, punkt 41). En sådan situation uppstod isökandenas fall. Vad beträffar särskilt FNK har kommissionen återigen anfört attFNK inte kan stödja sig på den ovannämnda domen i målet Pronuptia,förordningarna nr 4087/88 och 1534/91 eller kommissionens beslutspraxis avseendebanksektorn, vilka avsåg fria avgiftssystem medan de rekommenderade och deinterna avgifterna i förevarande fall var obligatoriska och tillämpades på kunder.

    Förstainstansrättens bedömning

  236. Det följer av en fast rättspraxis att de överträdelser av konkurrensreglerna som kanvara föremål för en sanktion är sådana som begåtts medvetet eller av oaktsamhet,och att det i detta hänseende är tillräckligt att den som begått överträdelsen intehar kunnat vara omedveten om att hans handlande kunnat medföra ett hinder förkonkurrensen (se förstainstansrättens dom av den 7 juli 1994 i mål T-43/92, DunlopSlazenger mot kommissionen, Rec. 1994, s. II-441, punkt 142, samt angivenrättspraxis).

  237. SCK:s argument att den varit omedveten om att inhyrningsförbudet utgjorde etthinder för konkurrensen kan inte godtas. För det första innehåller handlingarna imålet inte någon handling där Certifieringsrådet har bekräftat attinhyrningsförbudet utgjorde det enda medlet att uppfylla det krav på koherens icertifieringssystemet som framgår i punkt 2.5 bland kriterierna för rådetsgodkännande. I Certifieringsrådets slutliga rapport av den 22 april 1992, somsökandena har hänvisat till, fastslås endast att SCK inte längre respekterar dennapunkt efter att det upphört att tillämpa inhyrningsförbudet till följd av detinterimistiska beslutet av nationell domstol, utan att ha föreslagit någon alternativlösning ("[d]et har konstaterats att SCK, för att efterkomma ett rättsligt beslut, harbrutit mot den ifrågavarande bestämmelsen [inhyrningsförbud], men har ingenannan bestämmelse som kan motsvara det underliggande behovet; nämligen attsäkerställa att det i de fall kranar hyrs in från andra företag är säkert att dessakranar uppfyller kraven. Härigenom har SCK inte uppfyllt det krav som anges ipunkt 2.5 bland kriterierna för godkännande").

  238. För det andra gör den omständigheten att kommissionen medgivit att ärendet ärkomplext inte heller att SCK:s "omedvetenhet" är befogad. Det är i själva verketobegripligt att SCK kunde anse att inhyrningsförbudet, som utgör ett ingrepp iavtalsfriheten för certifierade företag och som påverkar icke certifierade företagsställning, inte kunde medföra ett hinder för konkurrensen på marknaden och skapaproblem i fråga om den gemenskapsrättsliga konkurrenspolitiken.

  239. För det tredje ger kommissionens beslut att inte ålägga böter i beslut 88/501 medanledning av att de konstaterade överträdelserna var av relativt ny karaktär inte"en immunitet" åt företag som begår överträdelser som tidigare inte har belagtsmed sanktioner av kommissionen. Det är mot bakgrund av de särskildaomständigheterna i varje enskilt fall som kommissionen, genom att använda sitthandlingsutrymme, beslutar att efter lämplighet ålägga böter för att bestraffa denkonstaterade överträdelsen och upprätthålla effektiviteten i konkurrensrätten. Idetta hänseende skall det fastslås att sökandena inte har kunnat vara omedvetnaom de konkurrensbegränsande verkningarna av ett inhyrningsförbud som tillämpasinom ramen för ett slutet certifieringssystem i vilket likvärdiga garantier från andrasystem inte godtas.

  240. Vad beträffar FNK uppvisar systemet med rekommenderade och interna avgifteren obligatorisk karaktär (se ovan punkt 159-164) och detta system rör inte enbartförhållandet mellan FNK:s medlemmar (interna avgifter) utan även förhållandetmellan dessa och byggherrarna (rekommenderade avgifter). Genom dessakännetecken skiljer sig förevarande fall på ett grundläggande sätt från de synsättsom granskats i domen i det ovannämnda målet Pronuptia, i förordning nr 4087/88och förordning nr 1534/91 såsom de genomförts genom förordning nr 3932/92, samti kommissionens beslutspraxis inom banksektorn, till vilka sökandena har hänvisat(se ovan punkt 234). Det skall tilläggas att systemet med rekommenderade ochinterna avgifter syftade till att höja priserna på marknaden (se ovan punkterna 163och 164). Under dessa omständigheter är det uteslutet att FNK hade kunnat varaomedveten om att dess system med rekommenderade och interna avgifter skullemedföra en konkurrensbegränsning.

  241. Av detta följer att talan inte kan vinna bifall på den första grunden.

    Den andra grunden: överträdelse av proportionalitetsprincipen

    Sammanfattning av parternas argument

  242. Sökandena har gjort gällande att de faktorer som kommissionen framfört i punkt45 i beslutsmotiveringen för att bestämma storleken på böterna inte är relevanta.För det första står bötesbeloppet inte i proportion till den påstådda störningen avden gemensamma marknaden för kranuthyrning. För det andra har kommissionenfelaktigt förutsatt att det fanns ett nära samband mellan SCK och FNK vilkatillsammans endast utgjorde 40 procent av de företag som var aktiva på marknadenoch således inte hade en väsentlig del av marknaden för kranuthyrning.Avslutningsvis önskade FNK frivilligt upprätthålla den situation som följde av attbeslutet av den 11 februari 1992 skulle efterlevas, trots att beslutet upphävdes efteröverklagande den 9 juli 1992. En sådan inställning, som hade motiverat att någraböter inte ålades (kommissionens beslut 79/934/EEG av den 5 september 1979 omett förfarande för tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget [IV/29.021 - BP Kemi- DDSF] [EGT L 268, s. 32]) utgör under alla omständigheter ett tillräckligt skälför att väsentligen nedsätta böterna.

  243. För övrigt är bötesbeloppen orimligt höga, eftersom FNK och SCK inte förfogaröver tillräckliga ekonomiska medel för att kunna betala dem. Vad beträffar SCKär det faktum att överträdelsen varade så kort tid (kommissionens beslut75/75/EEG av den 19 december 1974 om ett förfarande för tillämpning av artikel86 i EEG-fördraget [IV/28.851 - General Motors Continental] [EGT L 29, s. 14])samt den omständigheten att kommissionen aldrig har preciserat hurkonkurrensreglerna skall tillämpas på certifieringssystem (domstolens dom av den3 juli 1991 i mål C-62/86, AKZO mot kommissionen, Rec. 1991, s. I-3359, punkt163) förmildrande omständigheter som motiverar en nedsättning av de ålagdaböterna. Vad beträffar FNK hade kommissionen inte rätt att beakta omsättningenhos medlemmarna i FNK för att bestämma bötesbeloppet, eftersom det omtvistadebeslutet var riktat till organisationen och inte till de individuella medlemmarna.Avslutningsvis borde den omständigheten att kommissionen under detadministrativa förfarandet i strid med artikel 6 i Europakonventionen överskredden tid som var skälig för att fatta ett beslut leda till en nedsättning av de ålagdaböterna.

  244. I sitt yttrande över interventionsinlagan har sökandena även hänvisat tillkommissionens beslut 96/438/EEG av den 5 juni 1996 om ett förfarande förtillämpning av artikel 85 i Romfördraget (IV/34.983 - FENEX) (EGT L 181, s. 28,nedan kallat beslut 96/438) i vilket kommissionen endast ålade böter till ett beloppom 1 000 ecu, och att den kritiserade överträdelsen hade kännetecken som varjämförbara med den överträdelse som FNK påstås ha begått.

  245. Kommissionen har svarat att sökandena inte kan påstå att en störning av dengemensamma marknaden inte har ägt rum. De två sökandena upptog tillsammansen väsentlig del av den nederländska marknaden. Vidare hade systemet medrekommenderade och interna avgifter existerat i mer än tio år då FNK bringadedet att upphöra efter det beslut som den 11 februari 1992 fattades av ordförandenför Arrondissementsrechtbank te Utrecht efter överklagande. Vad beträffarbötesbeloppens storlek är dessa inte orimligt höga, eftersom omsättningen hossökandenas medlemmar uppgick till mer än 200 miljoner ecu. Vid beräkningen avbeloppet togs hänsyn till att överträdelsen i SCK:s fall var av relativt kortvaraktighet. Avslutningsvis har någon överträdelse av artikel 6 iEuropakonventionen inte begåtts.

    Förstainstansrättens bedömning

  246. Enligt en fast rättspraxis skall böternas storlek graderas alltefter omständigheternakring överträdelsen och hur allvarlig överträdelsen är. Vid denna uppskattning isyfte att bestämma bötesbeloppets storlek skall bland annatkonkurrensbegränsningarnas karaktär beaktas (se förstainstansrättens dom av den14 juli 1994 i mål T-77/92, Parker Pen mot kommissionen, Rec. 1994, s. II-549,punkt 92).

  247. I punkt 45 i beslutsmotiveringen bedömde kommissionen hur allvarligaöverträdelserna var i syfte att fastställa storleken på de böter som skulle åläggassökandena. Kommissionen ansåg inledningsvis att FNK:s avgiftssystem och SCK:sinhyrningsförbud "kontrollerar eller begränsar den nederländskakranuthyrningsmarknaden på ett konstlat sätt och snedvrider på så sättkranuthyrningsbranschen inom gemenskapsmarknaden". Vidare beaktadekommissionen den omständigheten att sökandena "som inbördes upprätthåller tätaförbindelser, omfattar ett stort antal företag som tillsammans svarar för en väsentligdel av kranuthyrningsmarknaden" och att "[r]estriktionerna upphörde endast efterett domstolsbeslut om detta".

  248. Då det inte råder någon tvekan om att dessa omständigheter är relevanta förbedömningen av hur allvarliga överträdelserna är, är det lämpligt att undersöka denmateriella riktigheten av kommissionens bedömning.

  249. Det har redan anförts att SCK:s inhyrningsförbud och FNK:s system medrekommenderade och interna avgifter stod i strid med artikel 85.1 i fördraget.Därvid bör påpekas att det inhyrningsförbud som hade samband med ett ickefullständigt öppet certifieringssystem, i vilket det inte föreskrevs att likvärdigagarantier i andra system skulle godtas, begränsade konkurrensmöjligheterna för deicke certifierade företagen och särskilt för de icke nederländska företagen. Förövrigt begränsade FNK:s avgiftssystem på ett väsentligt sätt konkurrensen mellanmedlemmarna i denna organisation. FNK:s och SCK:s omtvistade förfaranden harsåledes väsentligen stört den gemensamma marknaden för kranuthyrning. Vadbeträffar förbindelserna mellan FNK och SCK har sökandena själva i sin ansökanbekräftat "att det är ungefär lika många företag som är anslutna till FNK som tillSCK och att dessa till stor del är samma företag". Kommissionen har inte hellerbegått något fel då den bedömde att FNK:s medlemmar och de företag som ärcertifierade av SCK utgör en väsentlig del av kranuthyrningsmarknaden.Kommissionen har i det omtvistade beslutet beräknat att FNK och SCK hade enandel av den nederländska kranuthyrningsmarknaden om 78 eller 51 procent(punkt 6 i beslutsmotiveringen). Siffran om 51 procent hade för övrigt framförts avsökandena själva under det administrativa förfarandet. Således anförde sökandena,som bestred siffran om 75 procent som kommissionen framfört, i punkt 26 i sittsvar på meddelandet om anmärkningar av den 21 oktober 1994 att FNK:smedlemmar den 31 december 1993 tillsammans innehade 1 544 mobilkranar avtotalt 3 000 mobilkranar inom sektorn för kranuthyrning, eller en marknadsandelom 51 procent. Under dessa omständigheter skall sökandenas argumentation enligtvilken FNK och SCK, som i huvudsak omfattar samma företag, inte innehade "merän" 40 procent av den nederländska marknaden för kranuthyrning inte godtas.Under alla omständigheter utgör en marknadsandel om 40 procent en väsentlig delav den nederländska marknaden för kranuthyrning. Vidare kan FNK för att erhållaen ogiltigförklaring eller en nedsättning av böterna inte påstå att den harupprätthållit den situation som följde av beslutet av den 11 februari 1992, trots attdetta upphävdes efter överklagande den 9 juli 1992. Då böterna inte täckerperioden fram till den 6 februari 1992 (punkt 46 i beslutsmotiveringen) är det interelevant för bedömningen av hur allvarlig en överträdelse är som ägt rum före den6 februari 1992 om FNK har underlåtit att tillämpa sitt system medrekommenderade och interna avgifter efter den 11 februari 1992.

  250. Vad beträffar den påstådda överträdelsen av artikel 6.1 i Europakonventionen skalldet erinras om att talan inte bifallits på denna grund (se ovan punkt 53-70). Detargument som syftar till att uppnå en nedsättning av böterna med anledning av denpåstådda överträdelsen av principen om att beslut skall fattas inom skälig tid kanföljaktligen inte godtas.

  251. Sökandena kan heller inte stödja sig på beslut 96/438. Av detta beslut följer att detariffer som föreslagits av FENEX endast var rekommenderade. Det var såledesinte fråga om ett avgiftssystem genom vilket, såsom i förevarande fall,medlemmarna i en organisation åläggs skyldigheten att tillämpa skäliga avgifter (seovan punkt 159-164). För övrigt är det ostridigt att FENEX i motsats till FNK(beslut efter överklagande den 11 februari 1992 av ordföranden förArrondissementsrechtbank te Utrecht, se ovan punkt 8) inte var tvingat vare sig avnationell domstol eller av någon annan nationell offentlig myndighet att upphöramed sin verksamhet att förmedla avgifter. Därtill hade FENEX redan frivilligtupphört med att förmedla rekommenderade avgifter innan kommissionen beslutadeatt ex officio, och inte till följd av klagomål, inleda ett förfarande mot det.

  252. Vad beträffar den påstådda överträdelsen av proportionalitetsprincipen genom attbötesbeloppens storlek har beräknats med hänsyn till sökandenas ekonomiskaresurser, skall det erinras om att enligt en fast rättspraxis innebär användningen avden allmänna termen "överträdelse" av artikel 15.2 i förordning nr 17, genom attden utan åtskillnad omfattar avtal, samordnade förfaranden och beslut avföretagssammanslutningar, att de tak som föreskrivs i denna bestämmelse ärtillämpliga på samma sätt på avtal och samordnade förfaranden som på beslut avföretagssammanslutningar. Av detta följer att taket om 10 procent av omsättningenskall beräknas i förhållande till den omsättning som varje företag redovisat somingått sådana avtal, deltagit i samordnade förfaranden eller som samtliga företagredovisat som är medlemmar i de nämnda företagssammanslutningarna, åtminstonedå sammanslutningen med stöd av sina interna bestämmelser kan binda sinamedlemmar. Att denna analys är riktig stöds av den omständigheten att detinflytande som en företagssammanslutning kan utöva på marknaden inte ärberoende av dess egen "omsättning", vilken avslöjar varken dess storlek eller dessekonomiska inflytande, men däremot av omsättningen hos dess medlemmar, somger en indikation på dess storlek och ekonomiska inflytande (dom i ovannämndamålen CB och Europay mot kommissionen, punkterna 136 och 137, och SPO m.fl.mot kommissionen, punkt 385).

  253. I förevarande fall har det inte bestritts att FNK är en företagssammanslutning(punkt 8 i FNK:s anmälan). För övrigt kan organisationen enligt artikel 6 i sinastadgar binda sina medlemmar. Sökandena kan således inte påstå att kommissioneninte hade rätt att beakta FNK:s medlemmars omsättning vid bestämmandet avstorleken på det bötesbelopp den skulle ålägga denna organisation.

  254. Vad emellertid beträffar de böter som ålagts SCK skall det konstateras attkommissionen med rätta har kvalificerat SCK som ett företag i sitt omtvistadebeslut (punkt 17 i beslutsmotiveringen) och inte som en företagssammanslutning.Under dessa omständigheter hade kommissionen inte rätt att beakta de certifieradeföretagens omsättning för att motivera bötesbeloppets storlek. Det framgår avSCK:s årsredovisning för år 1994 att dess omsättning uppgick till 608 231 HFL,vilket motsvarar omkring 288 750 ecu. Även om kommissionen hade respekterattaket i artikel 15.2 a i förordning nr 17 förefaller det som om det bötesbelopp om300 000 ecu som ålagts SCK, vilket överstiger hela dess omsättning för det år somföregick fattandet av det omtvistade beslutet, är oproportionerligt.

  255. Under dessa omständigheter anser förstainstansrätten att det är motiverat attnedsätta detta bötesbelopp till 100 000 ecu.

    Den tredje grunden: överträdelse av artikel 190 i fördraget

    Sammanfattning av parternas argument

  256. Sökandena har gjort gällande att kommissionen på ett bristfälligt sätt har motiveratbötesbeloppets storlek (domstolens dom av den 15 juli 1970 i mål 45/69, BoehringerMannheim mot kommissionen, Rec. 1970, s. 769 och 811, av den 16 december 1975i de förenade målen 40/73 till 48/73, 50/73, 54/73 till 56/73, 111/73, 113/73 och114/73, Suiker Unie m.fl. mot kommissionen, Rec. 1975, s. 1663, punkt 612, och avden 7 juni 1983 i de förenade målen 100/80, 101/80, 102/80 och 103/80, MusiqueDiffusion française mot kommissionen, Rec. 1983, s. 1825, punkt 120).

  257. Kommissionen har hänvisat till punkterna 45 och 46 i beslutsmotiveringen.

    Förstainstansrättens bedömning

  258. Det skall erinras om att syftet med skyldigheten att motivera beslut som går någonemot är att ge de berörda de upplysningar som är nödvändiga för att de skall vetaom besluten är välgrundade eller inte samt göra det möjligt för rätten att göra enlegalitetskontroll av besluten (se de ovan i punkt 226 angivna rättsfallen ochförstainstansrättens dom av den 6 april 1995 i mål T-150/89, Martinelli motkommissionen, REG 1995, s. II-1165, punkt 65).

  259. I punkt 44 i beslutsmotiveringen slår kommissionen fast att sökandena inte hadekunnat vara omedvetna om att det kritiserade tillvägagångssättet var ägnat atthämma konkurrensen, eller åtminstone hade den effekten. I punkterna 45 och 46bedömde den hur allvarliga respektive hur långvariga överträdelserna var för attkunna bestämma storleken på de böter som skulle åläggas sökandena. De tvåsistnämnda punkterna gav sökandena de upplysningar som var nödvändiga för attde skulle veta om de böter som ålagts dem var motiverade eller inte och gjorde detmöjligt för förstainstansrätten att göra sin kontroll av lagenligheten.

  260. Talan kan således inte heller vinna bifall på den tredje grunden.

  261. Av det ovan anförda följer att yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet i den deldet avser böterna skall ogillas och att storleken på det bötesbelopp som ålagts SCKendast skall nedsättas.

         Rättegångskostnader

  262. Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Emellertid kan förstainstansrättenenligt artikel 87.3 fördela kostnaderna eller besluta att vardera parten skall bärasin kostnad för det fall parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Iförevarande fall har sökandena tappat mål T-213/95 i dess helhet och sinahuvudyrkanden och merparten av sina andrahandsyrkanden i mål T-18/96. Underdessa omständigheter är det inte lämpligt att tillämpa artikel 87.3 irättegångsreglerna. Sökandena skall därför ersätta svarandens rättegångskostnader,inklusive de kostnader som uppstått under det interimistiska förfarandet.Sökandena skall även ersätta intervenienternas rättegångskostnader.

    På dessa grunder beslutar

    FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

    (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)



    följande dom:

    1. Mål T-213/95 och T-18/96 förenas vad gäller domen.

    2. Det bötesbelopp som ålagts Stichting Certificatie Kraanverhuurbedrijf i     artikel 5.2 i kommissionens beslut 95/551/EG av den 29 november 1995 omett förfarande enligt artikel 85 i Romfördraget (IV/34.179, 34.202, 34.216 -Stichting Certificatie Kraanverhuurbedrijf och Federatie van NederlandseKraanverhuurbedrijven) nedsätts till 100 000 ecu.

    3. Talan ogillas i övrigt.

    4. Sökandena skall bära sina rättegångskostnader samt ersätta kommissionens    kostnader, inklusive den kostnad som uppstått under det interimistiskaförfarandet. Sökandena skall även ersätta intervenienternas kostnader.


    LenaertsLindh
    Azizi

                Cooke                        Jaeger

    Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 22 oktober 1997.

    H. Jung

    P. Lindh

    Justitiesekreterare

    Ordförande

    Innehåll
    Bakgrund och förfarande

    II - 3

    Parternas yrkanden

    II - 8

    Skadeståndstalan (mål T-213/95)

    II - 9

    1. Kommissionens påstått lagstridiga handlande

    II - 10

        Den första grunden: åsidosättande av artikel 6 i Europakonventionen

    II - 10

            Sammanfattning av parternas argument

    II - 10

            Förstainstansrättens bedömning

    II - 12

        Den andra grunden: åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

    II - 17

            Sammanfattning av parternas argument

    II - 17

            Förstainstansrättens bedömning

    II - 18

        Den tredje grunden: åsidosättande av principen om skydd för berättigadeförväntningar

    II - 18

            Sammanfattning av parternas argument

    II - 18

            Förstainstansrättens bedömning

    II - 19

        Den fjärde grunden: åsidosättande av rätten att yttra sig

    II - 20

            Sammanfattning av parternas argument

    II - 20

            Förstainstansrättens bedömning

    II - 20

    2. Orsakssambandet

    II - 21

        Sammanfattning av parternas argument

    II - 21

        Förstainstansrättens bedömning

    II - 22

    Talan om fastställelse av att beslut 95/551 är en nullitet eller om ogiltigförklaring av sammabeslut (mål T-18/96)

    II - 23

    1. Yrkandet om fastställelse av att det omtvistade beslutet är en nullitet

    II - 23

    Sammanfattning av parternas argument

    II - 23

    Förstainstansrättens bedömning

    II - 24

    2. Yrkandet om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet

    II - 25

    Den första grunden: överträdelse av artiklarna 3, 4, 6 och 9 i förordning nr 17

    II - 25

        Sammanfattning av parternas argument

    II - 25

        Förstainstansrättens bedömning

    II - 26

    Den andra grunden: överträdelse av artikel 85.1 i fördraget

    II - 26

        Den första delen av den andra grunden i vilken sökandena har anfört attkommissionen felaktigt har fastställt att SCK är ett företag i den mening somavses i artikel 85.1 i fördraget

    II - 26

        - Sammanfattning av parternas argument

    II - 26

        - Förstainstansrättens bedömning

    II - 27

        Den andra grundens andra del: Sökandens påstående att kommissionen gjort sigskyldig till dels en felaktig rättstillämpning i fråga om tillämpningen avkriterierna för insyn och öppenhet, oberoende och godtagandet av likvärdigagarantier från andra system vid bedömningen av om ett certifieringssystem ärförenligt med artikel 85.1 i fördraget, dels en felaktig bedömning då den bedömdeatt inhyrningsförbudet syftade eller ledde till ett hinder för konkurrensen i denmening som avses i artikel 85.1 i fördraget

    II - 28

        - Sammanfattning av parternas argument

    II - 28

        - Förstainstansrättens bedömning

    II - 30

        Den tredje delen: Sökandenas påstående att kommissionen har gjort en felaktigbedömning genom att anse att systemet med rekommenderade avgifter ochinterna avgifter syftade eller ledde till ett hinder för konkurrensen i den meningsom avses i artikel 85.1 i fördraget

    II - 35

            - Sammanfattning av parternas argument

    II - 35

            - Förstainstansrättens bedömning

    II - 36

        a) Systemet med rekommenderade och interna avgifter

    II - 37

        b) FNK:s ansvar vid fastställandet av interna avgifter

    II - 39

        Den fjärde delen: Sökandenas påstående att kommissionen har gjort en felaktigbedömning av inverkan på handeln mellan medlemsstaterna

    II - 41

        - Sammanfattning av parternas argument

    II - 41

        - Förstainstansrättens bedömning

    II - 41

    Den tredje grunden: överträdelse av artikel 85.3 i fördraget

    II - 43

    Sammanfattning av parternas argument

    II - 43

        - Kommissionens vägran att bevilja undantag för SCK:s inhyrningsförbud

    II - 43

        - Kommissionens vägran att bevilja undantag för systemet med rekommenderade

    II - 44

    Förstainstansrättens bedömning

    II - 45

        - Kommissionens vägran att bevilja undantag för SCK:s inhyrningsförbud

    II - 46

        - Kommissionens vägran att bevilja undantag för systemet med rekommenderade ochinterna avgifter

    II - 49

    Den fjärde grunden: åsidosättande av rätten till försvar

    II - 51

        Sammanfattning av parternas argument

    II - 51

        Förstainstansrättens bedömning

    II - 53

    Den femte grunden: överträdelse av artikel 190 i fördraget

    II - 54

        Sammanfattning av parternas argument

    II - 54

        Förstainstansrättens bedömning

    II - 54

    3. Andrahandsyrkandet om ogiltigförklaring av beslutet eller nedsättning av böterna

    II - 55

    Den första grunden: överträdelse av artikel 15.2 i förordning nr 17

    II - 56

        Sammanfattning av parternas argument

    II - 56

        Förstainstansrättens bedömning

    II - 57

    Den andra grunden: överträdelse av proportionalitetsprincipen

    II - 58

        Sammanfattning av parternas argument

    II - 58

        Förstainstansrättens bedömning

    II - 59

    Den tredje grunden: överträdelse av artikel 190 i fördraget

    II - 62

        Sammanfattning av parternas argument

    II - 62

        Förstainstansrättens bedömning

    II - 62

    Rättegångskostnader

    II - 63


1: Rättegångsspråk: nederländska.