Language of document : ECLI:EU:T:2022:696

TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

av den 9 november 2022(*)

”Institutionell rätt – Europeiskt medborgarinitiativ – ”Minority SafePack – one million signatures for diversity in Europe” – Meddelande från kommissionen som anger skälen till att inte anta förslagen till rättsakter i det europeiska medborgarinitiativet – Motiveringsskyldighet – Likabehandling – Principen om god förvaltning – Uppenbart oriktig bedömning”

I mål T‑158/21,

Citizens' Committee of the European Citizens' Initiative ”Minority SafePack – one million signatures for diversity in Europé”, företrädd av advokaten T. Hieber,

sökande,

med stöd av

Ungern, företrätt av M. Fehér och K. Szíjjártó, båda i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av I. Martínez del Peral, I. Rubene, E. Stamate och D. Drambozova, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Republiken Grekland, företrädd av T. Papadopoulou, i egenskap av ombud,

och av

Republiken Slovakien, företrädd av E. Drugda, i egenskap av ombud,

intervenienter,

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av ordföranden. J. Svenningsen samt domarna C. Mac Eochaidh (referent) och J. Laitenberger,

justitiesekreterare: E. Coulon,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

med beaktande av att ingen av parterna tre veckor efter delgivningen av underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet avslutats hade inkommit med någon begäran om muntlig förhandling, och att tribunalen, med tillämpning av artikel 106.3 i tribunalens rättegångsregler, har beslutat att avgöra målet på handlingarna,

följande

Dom

1        Sökanden, Citizens' Committee of the European Citizens' Initiative ”Minority SafePack – one million signatures for diversity in Europe”, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av kommissionens meddelande C(2021) 171 final, av den 14 januari 2021 om det europeiska medborgarinitiativet ”Minority SafePack – one million signatures for diversity in Europe” (nedan kallat det angripna meddelandet).

 Bakgrund

2        Sökanden har till Europeiska kommissionen ingett en ansökan om registrering av det föreslagna europeiska medborgarinitiativet Minority SafePack – one million signatures for diversity in Europe (nedan kallat det föreslagna europeiska medborgarinitiativet), i enlighet med artikel 11.4 FEU och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 211/2011 av den 16 februari 2011 om medborgarinitiativet (EUT L 65, 2011, s. 1).

3        Ämnet för det föreslagna europeiska medborgarinitiativet var att uppmana Europeiska unionen att anta en rad rättsakter för att förbättra skyddet av personer som tillhör nationella och språkliga minoriteter samt främja den kulturella och språkliga mångfalden i EU.

4        Den 29 mars 2017 antog kommissionen beslut (EU) 2017/652 om det föreslagna europeiska medborgarinitiativet (EUT L 92, 2017, s. 100). I artikel 1.1 i nämnda beslut förklarade kommissionen att det föreslagna europeiska medborgarinitiativet är registrerat och i punkt 2 identifierades de nio förslag för vilka stödförklaringar kunde samlas in, nämligen följande:

–        en rekommendation från Europeiska unionens råd om skydd och främjande av kulturell och språklig mångfald i unionen (förslag 1),

–        ett/en Europaparlamentets och rådets beslut/förordning om att anpassa stödprogram så att de öppnas för små språkgemenskaper med regional förankring eller i minoritetsställning (förslag 2),

–        ett/en Europaparlamentets och rådets beslut/förordning om att skapa ett centrum för språklig mångfald för att stärka insikten om hur viktiga regionala språk och minoritetsspråk är och främja mångfald på alla nivåer, varvid centrumet ska finansieras främst av EU (förslag 3),

–        en förordning om anpassning av de allmänna reglerna för strukturfondernas uppgifter, prioriterade mål och organisation, så att hänsyn tas till skyddet av minoriteter och främjandet av kulturell och språklig mångfald, varvid de åtgärder som finansieras måste leda till en förstärkning av den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i EU (förslag 4),

–        en Europaparlamentets och rådets förordning om att ändra förordningen om programmet Horisont 2020 i syfte att förbättra forskningen om det mervärde nationella minoriteter samt kulturell och språklig mångfald innebär för den sociala och ekonomiska utvecklingen i EU:s regioner (förslag 5),

–        ändring av EU-lagstiftningen för att säkerställa i stort sett likabehandling mellan statslösa personer och medborgare i unionen (förslag 6),

–        en Europaparlamentets och rådets förordning om enhetlig upphovsrätt, så att hela EU kan utgöra en inre upphovsrättslig marknad (förslag 7),

–        ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95, 2010, s. 1) för att säkra friheten att tillhandahålla tjänster och att ta emot audiovisuellt innehåll i regioner där nationella minoriteter bor (förslag 8),

–        en/ett rådets förordning/beslut om gruppundantag för projekt som främjar nationella minoriteter och deras kultur från det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF (förslag 9).

5        Den 1 januari 2020 upphävdes och ersattes förordning nr 211/2011 av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/788 av den 17 april 2019 om europeiska medborgarinitiativ (EUT L 130, 2019, s. 55, rättelser i EUT L 334, 2019, s. 168, och i EUT L 424, 2020, s. 60), i dess lydelse enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1673 av den 23 juli 2019 om ersättande av bilaga I till förordning 2019/788 (EUT L 257, 2019, s. 1).

6        Den 10 januari 2020 lade sökanden fram ett förslag till det europeiska medborgarinitiativet med rubriken ”Minority SafePack – one million signatures for diversity in Europé” (nedan kallat det europeiska medborgarinitiativet) till kommissionen, efter att inom den angivna fristen ha samlat in mer än 1 300 000 stödförklaringar, varav 1 128 422 förklaringar enligt det angripna meddelandet hade godkänts av de behöriga myndigheterna i elva medlemsstater.

7        Den 5 februari 2020, vid ett möte med kommissionen i enlighet med artikel 15.1 i förordning 2019/788, lade sökanden muntligen fram förslagen i det europeiska medborgarinitiativet och överlämnade ett förklarande dokument till de lagstiftningsförslag som hänförde sig till dessa.

8        Den 15 oktober 2020 hölls en offentlig utfrågning vid parlamentet i enlighet med artikel 14.2 i förordning 2019/788. Utfrågningen, som ursprungligen var planerad till den 23 mars 2020, hade skjutits upp på grund av COVID-19-pandemin. Sökanden deltog i denna utfrågning via videokonferens.

9        Den 17 december 2020 antog parlamentet, efter en debatt vid ett plenarmöte den 14 december 2020, resolution (2020)2846(RSP), P9_TA-PROV(2020)0370 avseende det europeiska medborgarinitiativet. I punkt 20 i den resolutionen uppmanade parlamentet kommissionen att agera i enlighet med detta initiativ och att föreslå rättsakter på grundval av fördragen och förordning 2019/788 och i enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Parlamentet påpekade att det europeiska medborgarinitiativet efterlyste lagstiftningsförslag på nio olika områden, och påminde om att man i det europeiska medborgarinitiativet begärde att varje enskilt förslag skulle granskas och bedömas separat.

10      Den 14 januari 2021 antog kommissionen det angripna meddelandet genom vilket den tog ställning till parlamentets resolution och besvarade de nio förslagen till det europeiska medborgarinitiativet. Efter en utvärdering av dessa förslag underrättade kommissionen sökanden om skälen till att den inte hade vidtagit de åtgärder som begärts i det europeiska medborgarinitiativet.

 Parternas yrkanden

11      Sökanden har, med stöd av Ungern, yrkat att tribunalen ska

–        i första hand ogiltigförklara det angripna meddelandet i dess helhet,

–        i andra hand delvis ogiltigförklara det angripna meddelandet, i den mån som villkoren för en delvis ogiltigförklaring är uppfyllda,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

12      Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Slovakien, yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

13      Republiken Slovakien har även yrkat att tribunalen ska förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

14      Sökanden har till stöd för sin talan åberopat tre grunder. Den första grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, den andra grunden avser felaktig rättstillämpning och flera uppenbart oriktiga bedömningar och den tredje grunden, som åberopades i repliken, avser åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

 Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

15      Till stöd för den första grunden har sökanden, med stöd av Ungern, gjort gällande att kommissionen har åsidosatt motiveringsskyldigheten genom att anta det angripna meddelandet. För det första har kommissionen inte beaktat de muntliga och skriftliga förklaringar som sökanden hade avgett, vare sig i de skriftliga handlingar som översändes till kommissionen, eller vid mötet med kommissionen eller vid utfrågningen i parlamentet. För det andra innehåller vissa skäl i det angripna meddelandet endast hänvisningar till andra unionsrättsakter. Följaktligen är motiveringen i det angripna meddelandet otillräcklig, med undantag för den som avser förslag 5.

16      Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Slovakien, bestritt dessa argument.

17      Enligt fast rättspraxis har skyldigheten att motivera ett individuellt beslut som föreskrivs i artikel 296 FEUF till syfte att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller huruvida det eventuellt är behäftat med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas och göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet (se dom av den 23 april 2018, One of Us m.fl./kommissionen, T‑561/14, EU:T:2018:210, punkt 142 och där angiven rättspraxis).

18      Kommissionens skyldighet att i det meddelande som antas med stöd av artikel 15.2 i förordning 2019/788 redogöra för sina slutsatser, såväl juridiska som politiska, avseende det aktuella europeiska medborgarinitiativet, de åtgärder som kommissionen i förekommande fall avser att vidta till följd av det europeiska medborgarinitiativet samt skälen till att den vidtar eller inte vidtar dessa åtgärder utgör det specifika uttrycket för den motiveringsskyldighet som har ålagts inom ramen för nämnda bestämmelse (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen, C‑418/18 P, EU:C:2019:1113, punkt 91, och dom av den 23 april 2018, One of Us m.fl./kommissionen, T‑561/14, EU:T:2018:210, punkt 143).

19      Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och det ska av denna på ett tydligt, begripligt och entydigt sätt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt, ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar, som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen, C‑418/18, EU:C:2019:1113, punkterna 92 och 94, och dom av den 23 april 2018, One of Us m.fl./kommissionen, T‑561/14, EU:T:2018:210, punkt 144 och där angiven rättspraxis).

20      Det ska vidare påpekas att det är av särskilt stor vikt att motiveringsskyldigheten och andra formella krav och förfaranderegler som styr utfärdandet av den aktuella rättsakten iakttas när en unionsinstitution har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Det är nämligen endast på detta sätt som unionsdomstolen kan kontrollera om de faktiska och rättsliga omständigheter som är av betydelse för den skönsmässiga bedömningen föreligger (se dom av den 23 april 2018, One of Us m.fl./kommissionen, T‑561/14, EU:T:2018:210, punkt 145 och där angiven rättspraxis).

21      I det sistnämnda avseendet har det redan konstaterats att kommissionen måste ha ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den utövar sin initiativrätt i lagstiftningshänseende, eftersom den genom att utöva denna rätt, enligt artikel 17.1 FEU, ska främja unionens allmänna intresse, eventuellt genom att göra svåra val mellan konkurrerande intressen. Av detta följer att kommissionen ska tillerkännas ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta huruvida den ska eller inte ska vidta en åtgärd till följd av ett europeiskt medborgarinitiativ, vilket innebär att unionsdomstolen endast gör en begränsad prövning av det aktuella meddelandet för att bland annat kontrollera huruvida motiveringen är tillräcklig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen, C‑418/18 P, EU:C:2019:1113, punkterna 88, 89 och 96, och dom av den 23 april 2018, One of Us m.fl./kommissionen, T‑561/14, EU:T:2018:210, punkterna 169 och 170).

22      I förevarande fall antogs det angripna meddelandet till följd av det europeiska medborgarinitiativet, vilket enligt sökanden syftade till att mobilisera unionen att förbättra skyddet av personer som tillhör nationella och språkliga minoriteter samt främja den kulturella och språkliga mångfalden i EU. För detta ändamål innehöll det europeiska medborgarinitiativet nio förslag om att anta nya rättsakter eller att ändra befintliga unionsrättsakter. Genom det angripna meddelandet vägrade kommissionen att vidta de åtgärder som begärts i det europeiska medborgarinitiativet.

23      Det framgår av det angripna meddelandet att kommissionen, i enlighet med artikel 15.2 i förordning 2019/788, har redogjort för de juridiska och politiska slutsatser som föranledde den att anse att det inte fanns anledning att vidta några åtgärder till följd av det europeiska medborgarinitiativet. Närmare bestämt drog kommissionen, efter en analys av bland annat den rättsliga ram som avgränsar kommissionens befogenhet att vidta åtgärder och unionens befogenheter på området, slutsatsen att ”uppföljning kan göras på ett antal områden.” Med beaktande av de åtgärder som redan vidtagits av unionsinstitutionerna på de områden som omfattas av det europeiska medborgarinitiativet och dess uppföljning av genomförandet av dessa åtgärder, ansåg kommissionen emellertid att det i detta skede ”inte behövs någon ytterligare rättsakt” för att uppnå de mål som eftersträvades med det europeiska medborgarinitiativet. Härigenom har kommissionen på ett begripligt och tillräckligt sätt redogjort för den juridiska och politiska arten av skälen till sin vägran att vidta de åtgärder som avsågs i det europeiska medborgarinitiativet.

24      Skälen i det angripna meddelandet läggs dessutom till de omständigheter som anges i bland annat beslut 2017/652 och är även en följd av de diskussioner som ägde rum mellan sökanden och kommissionen den 5 februari 2020. Motiveringen av det angripna meddelandet förstärks således av det sammanhang i vilket meddelandet ingår, vilket är välkänt för sökanden.

25      Kommissionen har således angett de viktigaste skälen som föranlett den att, med hänsyn till sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning, vägra att vidta var och en av de åtgärder som föreslagits i det europeiska medborgarinitiativet.

26      Denna slutsats påverkas inte av att kommissionen i det angripna meddelandet inte uttryckligen tog ställning till var och en av de skriftliga och muntliga förklaringar som sökanden avgett angående samtliga förslag. Såsom det erinrats om i punkt 19 ovan krävs det enligt rättspraxis nämligen inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, och det kan således inte krävas att kommissionen tar ställning till var och en av de skriftliga och muntliga förklaringar som lämnats avseende samtliga förslag som återfinns i ett europeiskt medborgarinitiativ. Såsom angetts i punkt 25 ovan redogjorde kommissionen för de viktigaste skälen, såväl politiska som juridiska, till att den vägrade att vidta de åtgärder som föreslagits i det europeiska medborgarinitiativet.

27      På samma sätt ska sökandens argument underkännas, nämligen att kommissionen vid upprepade tillfällen har åsidosatt motiveringsskyldigheten genom att endast hänvisa till andra unionsrättsakter, utan att förklara dessa instruments relevans för det europeiska medborgarinitiativet. Tvärtemot vad sökanden har påstått har kommissionen nämligen inte nöjt sig med att utan förklaring hänvisa till andra unionsrättsakter, utan den har tvärtom preciserat att dessa akter behandlar vissa aspekter som nämns i det europeiska medborgarinitiativet.

28      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att motiveringen i det angripna meddelandet gör det möjligt för sökanden att avgöra huruvida kommissionens vägran att lägga fram förslagen i det europeiska medborgarinitiativet är välgrundad eller om den är behäftad med fel. Denna motivering gör det även möjligt för unionsdomstolen att pröva huruvida det angripna meddelandet är lagenligt. Det angripna meddelandet är således tillräckligt motiverat.

29      Denna slutsats påverkar inte kommissionens eventuella felaktiga rättstillämpning eller oriktiga bedömning. Motiveringsskyldigheten i dess egenskap av väsentlig formföreskrift, vilken kan åberopas inom ramen för en grund som avser att ett beslut är otillräckligt motiverat eller till och med saknar motivering, ska nämligen skiljas från prövningen av huruvida motiveringen är välgrundad, vilken omfattar en prövning av om rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende och som kräver att rätten bedömer huruvida de skäl som rättsakten grundas på eventuellt är felaktiga. Det rör sig nämligen om två olika typer av prövningar som resulterar i olika bedömningar av tribunalen (se dom av den 23 april 2018, One of Us m.fl./kommissionen, T‑561/14, EU:T:2018:210, punkt 146 och där angiven rättspraxis). Frågan huruvida motiveringen till förslagen 1, 3, 6 och 8, vilka är de enda som sökanden har hänvisat till inom ramen för den andra grunden, är välgrundad, kommer således att prövas nedan i punkterna 42–146.

30      Sökandens talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

31      Av samma skäl kan tribunalen inte heller godta Ungerns anmärkning avseende åsidosättande av principen om god förvaltningssed, eftersom kommissionen inte uttryckligen har besvarat varje omständighet som anförts av sökanden.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

32      Inom ramen för den tredje grunden, som åberopades för första gången i repliken, har sökanden i huvudsak klandrat kommissionen för att ha åsidosatt principen om likabehandling genom att inte ge sökanden samma möjligheter att diskutera det europeiska medborgarinitiativet och övertyga kommissionen om de farhågor som sökanden hyser som de möjligheter som organisatörerna för det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age” har haft, beträffande vilket kommissionen tillkännagav sin avsikt att lägga fram ett lagstiftningsförslag. Sökanden har därigenom missgynnats i förhållande till organisatörerna för det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age”.

33      Utöver mötet den 5 februari 2020 enligt artikel 15.1 i förordning 2019/788 har kommissionen aldrig anordnat eller föreslagit ytterligare möten med sökanden för att diskutera de mål som eftersträvades med det europeiska medborgarinitiativet. Det framgår emellertid av olika handlingar som lämnats ut till sökanden till följd av en ansökan om tillgång till protokollen från samtliga möten mellan kommissionen och organisatörerna för tre europeiska medborgarinitiativ, däribland det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age”, vilken framställdes med tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43), efter det att ansökan i förevarande mål hade ingetts, att kommissionen inom ramen för det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age” hade träffat organisatörerna för detta initiativ, eller utbytt åsikter med dem per telefon, vid minst fyra tillfällen, utöver det möte som föreskrivs i artikel 15.1 i förordning 2019/788. Tre av dessa ytterligare utbyten ägde rum innan det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age” lämnades in.

34      Efter det att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats ingav sökanden dessutom en ”kompletterande inlaga” till tribunalens kansli, tillsammans med fyra bilagor. I denna ”kompletterande inlaga” anförde sökanden bland annat att det av kommissionens svar på en ny ansökan om tillgång till handlingar, som ingavs den 4 oktober 2021, framgår att företrädare för kommissionsledamöters kansli hade två video-konferensmöten med företrädare för organisatörerna för det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age”, utöver de möten som nämns i punkt 33 ovan, före den offentliga utfrågningen. Alla europeiska medborgarinitiativ bör emellertid ha samma möjlighet att uppmärksammas av kommissionen, eftersom artikel 9 FEU syftar till att säkerställa rättvisa konkurrensvillkor för alla dylika medborgarinitiativ. Ungern har i sitt yttrande över denna ”kompletterande inlaga” anslutit sig till sökandens argumentation och har tillagt att kommissionens synsätt inte bara strider mot principen om likabehandling utan även mot principen om en omsorgsfull och opartisk förvaltning.

35      Kommissionen har bestritt dessa argument och gjort gällande att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund och att den ”kompletterande inlagan” och dess bilagor inte kan tas upp till sakprövning.

36      Utan att det är nödvändigt att pröva huruvida den tredje grunden kan tas upp till sakprövning, mot bakgrund av artikel 84 i tribunalens rättegångsregler, och den bevisning som ingetts efter det att den skriftliga delen av förfarandet avslutats, ska det, med hänsyn till artikel 85.3 i rättegångsreglerna, påpekas att de omständigheter som sökanden har åberopat inte kan visa att likabehandlingsprincipen har åsidosatts.

37      Sökanden har inte påstått att kommissionen, under det förfarande som föregick antagandet av det angripna meddelandet, inte fullt ut har iakttagit sina skyldigheter enligt artiklarna 14 och 15 i förordning 2019/788.

38      Utöver den omständigheten att det rör sig om två registrerade europeiska medborgarinitiativ som har uppnått det tröskelvärde för stöd som krävs, har sökanden inte på något sätt redogjort för på vilket sätt det europeiska medborgarinitiativet kan jämföras med det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age”, särskilt med hänsyn till deras respektive mål och de politiska eller juridiska svårigheter som de medför.

39      Med förbehåll för iakttagandet av de krav som följer av artiklarna 14 och 15 i förordning 2019/788, kan antalet möten som kommissionen anordnar med organisatörerna för ett europeiskt medborgarinitiativ variera, bland annat beroende på det europeiska medborgarinitiativets art eller komplexitet, vilket innebär att kommissionen inte är skyldig att anordna samma antal möten med organisatörerna för varje europeiskt medborgarinitiativ. Såsom det erinras om i skäl 28 i förordning 2019/788 är kommissionen dessutom skyldig att undersöka de europeiska medborgarinitiativen i enlighet med principen om god förvaltning som fastställs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

40      Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen utan att åsidosatta principen om likabehandling, inom ramen för sin undersökning av det europeiska medborgarinitiativet som ledde till det angripna meddelandet, kunde anse sig ha fått tillräckliga upplysningar genom de skriftliga och muntliga uppgifter som den förfogade över och bedöma att ytterligare möten inte var nödvändiga.

41      Av samma skäl kan tribunalen inte heller godta Ungerns anmärkning avseende åsidosättande av principen om god förvaltning genom att kommissionen skulle ha fäst större uppmärksamhet vid det europeiska medborgarinitiativet ”End the Cage Age” än vid det europeiska medborgarinitiativet.

 Den andra grunden: Felaktig rättstillämpning och flera uppenbart oriktiga bedömningar

 Den andra grundens första del: Felaktig rättstillämpning och flera uppenbart oriktiga bedömningar från kommissionens sida vad gäller förslag 1

42      Tribunalen erinrar inledningsvis om att syftet med förslag 1 är att rådet ska anta en rekommendation där det fastställs sätt att skydda och främja kulturell och språklig mångfald, särskilt för att skydda användningen av regionala språk och minoritetsspråk inom offentlig förvaltning, offentliga tjänster, utbildning, kultur, domstolsväsende, medier, hälso- och sjukvård, handel och konsumentskydd (inklusive märkning).

43      I det förslagna europeiska medborgarinitiativet har sökanden emellertid endast hänvisat till artikel 165.4 andra strecksatsen och artikel 167.5 andra strecksatsen FEUF som rättsliga grunder för den rekommendation som avses i förslag 1 (punkt a i skäl 4 i beslut 2017/652). Det är emellertid uppenbart att endast utbildnings- och kulturområdet omfattas av dessa rättsliga grunder.

44      Vidare framgår av en kombinerad läsning av artiklarna 2.5, 6 c och e, 165.1 och 167.2 FEUF att medlemsstaterna har omfattande befogenheter på kultur- och utbildningsområdet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkt 74), varvid unionen på detta område endast har befogenhet att ”vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder”, dock utan att unionens befogenhet ersätter medlemsstaternas.

45      Det är följaktligen mot bakgrund av det mål som eftersträvas med förslag 1 och de rättsliga grunder som sökanden har angett med avseende på detta förslag som tribunalen ska bedöma huruvida det angripna meddelandet uppvisar en felaktig rättstillämpning och uppenbart oriktiga bedömningar.

–       Den första invändningen: Felaktig rättstillämpning

46      Genom den första anmärkningen har sökanden, med stöd av Ungern, gjort gällande att kommissionen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att anse att unionen saknade befogenhet att anta rekommendationer för att främja och skydda regionala språk och minoritetsspråk.

47      Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Slovakien, bestritt dessa argument.

48      Tribunalen konstaterar i detta avseende att kommissionen i samband med bedömningen av förslag 1 har anfört att unionen inte hade någon ”lagstiftande befogenhet” i förevarande fall och inte att den inte hade någon befogenhet på detta område. Även om detta skäl inte kan motivera vägran att anta ett förslag till en rådsrekommendation, vilket inte är en lagstiftningsakt, ska det påpekas att detta saknar betydelse för frågan huruvida det angripna meddelandet är välgrundat i den del det avser förslag 1, eftersom kommissionens vägran att anta ett förslag till rådsrekommendation, såsom framgår av punkt 3.1 i det angripna meddelandet, grundar sig på konstaterandet att det mål som eftersträvas med nämnda förslag kan uppnås genom andra befintliga instrument och pågående initiativ. Detta konstaterande, som enligt sökanden är behäftat med flera uppenbart oriktiga bedömningar, kommer att prövas inom ramen för den andra anmärkningen i punkterna 50–89 nedan.

49      Den första invändningen är således verkningslös.

–       Den andra invändningen: Flera uppenbart oriktiga bedömningar

50      Genom en andra invändning har sökanden, med stöd av Ungern, gjort gällande att kommissionen har gjort sig skyldig till flera uppenbart oriktiga bedömningar genom att inte efterkomma förslag 1.

51      Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Slovakien, bestritt dessa argument.

52      När unionsinstitutionerna, såsom kommissionen i förevarande fall, har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, och i synnerhet när de har att göra val av bland annat politisk karaktär och komplicerade bedömningar, ska domstolsprövningen, som i sig är begränsad, av de bedömningar som ligger till grund för utövandet av denna befogenhet endast avse en kontroll av att det inte har förekommit uppenbara fel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen, C‑418/18 P, EU:C:2019:1113, punkterna 95 och 96 och där angiven rättspraxis, och dom av den 23 april 2018, One of Us m.fl./kommissionen, T‑561/14, EU:T:2018:210, punktera 169 och 170 och där angiven rättspraxis).

53      Dessutom kan ett fel endast kvalificeras som uppenbart om det kan upptäckas på ett tydligt sätt. För att det ska kunna fastställas att kommissionen har gjort en sådan uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna, som kan berättiga ogiltigförklaring av det angripna meddelandet, måste de bevis som det ankommer på sökanden att förebringa således vara tillräckliga för att den bedömning av de faktiska omständigheterna som kommissionen gjort ska förefalla orimlig. Med andra ord kan talan inte bifallas med stöd av grunden om en uppenbart oriktig bedömning om den ifrågasatta bedömningen, trots sökandens upplysningar, ändå kan anses motiverad och sammanhängande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2019, Fleig/Europeiska utrikestjänsten, T‑492/17, EU:T:2019:211, punkt 55 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

54      Sökanden har för det första gjort gällande att Europarådets europeiska stadga om regionala språk och minoritetsspråk av den 5 november 1992 (European Treaty Series – nr 148) (nedan kallad Europarådets stadga) inte, såsom kommissionen gjort i det angripna meddelandet, kan motivera denna institutions vägran att efterkomma förslag 1. Unionen är nämligen inte part i Europarådets stadga. Vidare har flera av unionens medlemsstater varken undertecknat eller ratificerat stadgan.

55      Kommissionen har i det angripna meddelandet anfört att unionen uppmuntrar sina medlemsstater att underteckna Europarådets stadga och att den regelbundet hänvisar till stadgan som det rättsliga instrument som fastställer riktlinjerna för främjande och skydd av regionala språk eller minoritetsspråk.

56      Den omständigheten att unionen inte är part i Europarådets stadga visar inte att kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning, eftersom sökanden inte har bestritt att unionen regelbundet har hänvisat till denna text som det rättsliga instrument som fastställer riktlinjerna för främjande och skydd av regionala språk och minoritetsspråk. Det faktum att vissa medlemsstater ännu inte har undertecknat eller ratificerat stadgan saknar dessutom betydelse för bedömningen av EU:s åtgärder på detta område.

57      Ungerns påstående att vissa medlemsstater som har ratificerat Europarådets stadga förbehåller det skydd som denna text ger ett begränsat antal språk, medan förslag 1 syftar till att stödja alla minoritetsspråk i alla medlemsstater, är enligt tribunalen irrelevant.

58      Det kan nämligen inte krävas att kommissionen i förevarande fall endast ska beakta de rättsakter som rör samtliga medlemsstater och samtliga regionala eller minoritetsspråk som berörs av förslag 1, och detta föreskrivs inte i någon bestämmelse i förordning 2019/788. En rättsakt kan således med giltig verkan beaktas av kommissionen, även om den endast delvis gör det möjligt att uppnå de mål som eftersträvas med det aktuella förslaget. Med andra ord har det föga betydelse att en rättsakt, tagen för sig, inte gör det möjligt att fullt ut uppnå det mål som eftersträvas med förslag 1, om samtliga rättsakter som nämns i det angripna meddelandet tillsammans kan förverkliga nämnda mål.

59      Sökanden har slutligen felaktigt hävdat att kommissionen inte kan vägra att vidta åtgärder med hänvisning till andra folkrättsliga instrument och att unionen är skyldig att utöva de befogenheter som den tilldelats av medlemsstaterna.

60      Det räcker härvid att erinra om att det av själva ordalydelsen i artikel 11.4 FEU framgår att ett europeiskt medborgarinitiativ syftar till att ”uppmana” kommissionen att lägga fram ett lämpligt förslag för att tillämpa fördragen, och inte, såsom sökanden har hävdat, till att tvinga kommissionen att vidta den eller de åtgärder som föreslås i det aktuella europeiska medborgarinitiativet (dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen, C‑418/18 P, EU:C:2019:1113, punkt 57). Kommissionens förklaringar i det angripna meddelandet vittnar dessutom om att unionen faktiskt har utövat sina begränsade befogenheter enligt fördragen. Genom att uppmuntra medlemsstaterna att underteckna Europarådets stadga och genom att hänvisa till denna, stöder och kompletterar unionen medlemsstaternas åtgärder på detta område.

61      Sökanden har för det andra gjort gällande att de åtgärder som kommissionen har vidtagit med stöd av artikel 7 i konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar, som antogs vid Unescos generalkonferens i Paris den 20 oktober 2005 och som på Europeiska gemenskapens vägnar godkändes genom rådets beslut 2006/515/EG av den 18 maj 2006 (EUT L 201, 2006, s. 15) (nedan kallad Unescos konvention), inte, såsom kommissionen gjort i det angripna meddelandet, kan motivera vägran att efterkomma förslag 1. Det finns inte något samband mellan de genomförandeåtgärder som nämns i det angripna meddelandet och som är inriktade på social integration, och det mål som eftersträvas med förslag 1, nämligen att skydda och främja regionala språk eller minoritetsspråk.

62      Detta påstående kan inte godtas. Såsom anges i det angripna meddelandet syftar artikel 7 i Unescos konvention till att uppmuntra enskilda, ”däribland personer som tillhör minoriteter”, och samhällsgrupper att skapa, framställa, sprida och distribuera sina egna kulturyttringar och ha tillgång till dem. Dessutom, såsom även anges i det angripna meddelandet, erinrar Unescos konvention också om att språklig mångfald är ett väsentligt inslag i den kulturella mångfalden och bekräftar utbildningens grundläggande roll när det gäller att skydda och främja kulturyttringar.

63      I motsats till vad sökanden har hävdat saknar Unescos konvention således inte uppenbart samband med det mål som eftersträvas med förslag 1.

64      På samma sätt saknar de genomförandeåtgärder som kommissionen har vidtagit med stöd av artikel 7 i Unescos konvention, nämligen att organisera dialoger med medlemsstaterna och kultursektorn avseende kulturens bidrag till social integration och interkulturell dialog, inte uppenbart samband med de mål som eftersträvas med förslag 1.

65      Förslag 1 fokuserar visserligen inte på social integration. Såsom kommissionen har gjort gällande kan organiseringen av dessa dialoger, med hänsyn till de mål som eftersträvas med Unescos konvention, trots detta främja och skydda regionala språk eller minoritetsspråk, även om det endast är på kulturområdet. Den omständigheten att de aktuella genomförandeåtgärderna främjar social integration utesluter således inte att dessa åtgärder samtidigt kan bidra till att främja och skydda regionala språk eller minoritetsspråk.

66      I motsats till vad sökanden har hävdat i repliken vittnar vidtagandet av dessa genomförandeåtgärder om att unionen faktiskt har utövat sina begränsade befogenheter enligt fördragen. Genom att organisera dialoger med medlemsstaterna och kultursektorn med tillämpning av artikel 7 i Unescos konvention, stöder och kompletterar unionen medlemsstaternas åtgärder på detta område.

67      Sökanden har för det tredje gjort gällande att rådets arbetsplan 2019–2022 för kultur och de konkreta åtgärder som expertgruppen ”Flerspråkighet och översättning”, inrättad inom ramen för nämnda arbetsplan, ska rekommendera, saknar samband med det mål som eftersträvas med förslag 1, eftersom de inte innehåller någon hänvisning till regionala språk eller minoritetsspråk. Följaktligen kan denna arbetsplan och dessa konkreta åtgärder inte, såsom kommissionen har gjort i det angripna meddelandet, motivera kommissionens vägran att efterkomma detta förslag.

68      Denna uppfattning kan inte godtas. I bilaga I till rådets slutsatser om arbetsplanen för kultur 2019–2022 (EUT C 460, 2018, s. 12) föreskrivs att arbetsplanen för kultur grundas på åtta vägledande principer. I den tredje av dessa vägledande principer preciseras emellertid uttryckligen att den kulturella och språkliga mångfalden är en viktig tillgång för unionen och det är av central betydelse för kulturpolitiken på europeisk nivå att den skyddas och främjas (bilaga I, avdelning I, tredje strecksatsen). Rådet har på samma sätt i beskrivningen av den tredje prioriteringen avseende ”[e]tt ekosystem till stöd för konstnärer, yrkesverksamma i de kulturella och kreativa sektorerna samt europeiskt innehåll” i denna bilaga konstaterat att kultursektorn i Europa bland annat kännetecknas av en kulturell och språklig mångfald (bilaga I, avdelning II, punkt C).

69      I samma bilaga I föreskrivs dessutom att medlemmarna i expertgruppen ”Flerspråkighet och översättning” kommer att utbyta bästa praxis i fråga om översättning inom bok- och förlagsbranschen liksom inom andra kulturella och kreativa sektorer och rekommendera konkreta åtgärder inom ramen för programmet Kreativa Europa, detta för att främja språklig mångfald och spridning av verk (bilaga I, avdelning IV, punkt C).

70      Den aktuella arbetsplanen och de åtgärder som ska vidtas av expertgruppen ”Flerspråkighet och översättning” är således inte uppenbart främmande för det mål som eftersträvas med förslag 1, nämligen att främja och skydda regionala språk eller minoritetsspråk, även om det enbart är på kulturområdet.

71      Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att varken den aktuella arbetsplanen eller beskrivningen av de åtgärder som vidtagits av expertgruppen ”Flerspråkighet och översättning” uttryckligen hänvisar till regionala språk eller minoritetsspråk. I detta avseende räcker det att konstatera att regionala språk eller minoritetsspråk inte uttryckligen har uteslutits i rådets slutsatser om arbetsplanen för kultur 2019–2022. I dessa slutsatser från rådet anges inte heller någonstans att den aktuella arbetsplanen och de åtgärder som vidtagits av expertgruppen ”Flerspråkighet och översättning” är begränsade till unionens officiella språk.

72      Sökanden har för det fjärde gjort gällande att rådets rekommendation av den 22 maj 2018 om att främja gemensamma värden, inkluderande utbildning och en europeisk dimension i undervisningen (EUT C 195, 2018, s. 1) saknar samband med det mål som eftersträvas med förslag 1, eftersom den inte innehåller några konkreta lösningar för att skydda och främja kulturell och språklig mångfald. Denna rekommendation kan följaktligen inte, såsom kommissionen har gjort i det angripna meddelandet, motivera kommissionens vägran att efterkomma detta förslag.

73      Denna uppfattning kan inte godtas. Det framgår uttryckligen av rekommendationen, vars konkreta genomförande i huvudsak omfattas av medlemsstaternas behörighet, att rekommendationen bland annat syftar till att främja de gemensamma värden som unionen bygger på, och detta redan från tidig ålder och på alla nivåer av utbildning. Respekten för minoriteters rättigheter enligt artikel 2 FEU, jämförd med målet att respektera den kulturella och språkliga mångfalden som anges i artikel 3.3 fjärde stycket FEU och artikel 165.1 FEUF, ingår bland unionens värderingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2022, Rumänien/kommissionen, C‑899/19 P, EU:C:2022:41, punkt 54, och dom av den 24 september 2019, Rumänien/kommissionen, T‑391/17, EU:T:2019:672, punkt 56).

74      Kommissionen gjorde sig således inte skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att den aktuella rekommendationen, i den del den avser att främja unionens värderingar på utbildningsområdet, kan bidra, om än bara delvis, till att uppnå det mål som eftersträvas med förslag 1.

75      Sökanden har för det femte gjort gällande att rådets rekommendation av den 22 maj 2019 om en övergripande strategi för språkundervisning och språkinlärning (EUT C 189, 2019, s. 15) saknar samband med det mål som eftersträvas med förslag 1, eftersom den endast lägger tonvikten på inlärning av unionens officiella språk i syfte att stärka den ekonomiska konkurrenskraften och rörligheten på arbetsmarknaden. Denna rekommendation kan följaktligen inte, såsom kommissionen har gjort i det angripna meddelandet, motivera kommissionens vägran att efterkomma detta förslag.

76      Denna uppfattning kan inte godtas. Rekommendationen, som syftar till att förbättra språkundervisning och språkinlärning, innehåller nämligen inte någon uttrycklig begränsning till endast unionens officiella språk.

77      I motsats till vad sökanden har gjort gällande är bilagan till den aktuella rekommendationen om språkmedvetenhet i skolorna inte begränsad till inlärning av endast unionens officiella språk.

78      Dessa omständigheter är tillräckliga för att dra slutsatsen att varken den aktuella rekommendationen eller dess bilaga begränsar sig till inlärning och undervisning av enbart unionens officiella språk.

79      Slutligen har sökanden felaktigt hävdat att förslag 1 i vilket fall som helst inte avser språkundervisning och språkinlärning, utan möjligheten för dem som talar språket att använda sitt modersmål, när detta är ett regionalt språk eller ett minoritetsspråk, ”på alla livsområden”.

80      Såsom har påpekats i punkt 43 ovan avser förslag 1 endast kultur- och utbildningsområdet. Användningen av regionala språk eller minoritetsspråk på andra ”livsområden” undgick således kommissionens prövning. Under alla omständigheter har sökanden angett att rekommendationen, som avses i förslag 1, bland annat borde ha framställt och föreslagit de bästa lösningarna för att ”stoppa utplåningen” av de regionala språken eller minoritetsspråken i unionen. Sökanden har även i det föreslagna europeiska medborgarinitiativet preciserat att denna rekommendation borde ha tagit hänsyn till den minskade språkliga mångfalden och ”språkinlärningen” inom unionen. Sökanden har således själv fastställt ett klart och direkt samband mellan förslag 1 och ”språkinlärning”.

81      Mot bakgrund av det ovan anförda har sökanden inte visat att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att den aktuella rekommendationen, i den del den avser att främja språkundervisning och språkinlärning, kan bidra till att uppnå det mål som eftersträvas med förslag 1.

82      För det sjätte har sökanden gjort gällande att de åtgärder som återfinns i meddelandet från kommissionen till parlamentet och rådet med rubriken ”En jämlikhetsunion: EU:s strategiska ram för romers jämlikhet, inkludering och deltagande” (COM(2020) 620 final) och i förslaget till rådets rekommendation om romers jämlikhet, inkludering och delaktighet (COM(2020) 621 final), inte behandlar det mål som eftersträvas med förslag 1 och har ett begränsat tillämpningsområde, eftersom de avser en specifik grupp av personer, nämligen romer. Följaktligen kan varken detta meddelande eller detta förslag till rekommendation, såsom kommissionen gjort i det angripna meddelandet, motivera kommissionens vägran att efterkomma detta förslag.

83      Denna uppfattning kan inte godtas. Även om meddelandet och det aktuella förslaget till rekommendation fokuserar på romer, påverkar det inte deras relevans i förevarande fall. Sökanden avsåg nämligen själv denna gemenskap av personer i det föreslagna europeiska medborgarinitiativet, bland annat genom att ange att det rörde sig om ”[d]e största och mest uteslutna minoritetsgrupperna i Europa”. Den personkrets på vilken meddelandet och förslaget till rekommendation är tillämplig sammanfaller således delvis med den personkrets på vilken förslag 1 är tillämpligt. Under alla omständigheter kan det inte krävas av kommissionen att den vid prövningen av ett europeiskt medborgarinitiativ endast ska beakta unionsrättsakter som avser samtliga personer som berörs av detta europeiska medborgarinitiativ, och detta inte föreskrivs i någon bestämmelse i förordning 2019/788. Såsom angetts ovan i punkt 58 är det av föga betydelse att en rättsakt, betraktad för sig, inte gör det möjligt att fullt ut uppnå det mål som eftersträvas med förslag 1, om samtliga rättsakter som nämns i det angripna meddelandet tillsammans kan förverkliga nämnda mål.

84      Sökanden har dessutom felaktigt hävdat att det aktuella meddelandet och förslaget till rekommendation inte har något samband med det mål som eftersträvas med förslag 1. I detta avseende räcker det att konstatera att sökanden inte på något sätt, vare sig i ansökan eller i repliken, har bestritt kommissionens påstående i det angripna meddelandet att det aktuella förslaget till rekommendation uppmanar bland annat ”medlemsländerna att inkludera språket romani … i skolornas läroplaner och läroböcker för både romska och icke-romska elever”. Detta påstående bekräftas för övrigt av punkt 2 g i detta förslag till rekommendation, i vilken medlemsländerna uppmanas att främja kunskaperna om det romska språket, ”bland annat genom att erbjuda relevant utbildning för lärare och utforma lämpliga läroplaner”.

85      Sökanden har för det sjunde gjort gällande att den omständigheten att frågor som rör minoriteter tas med i kommissionens årliga rapporter om tillämpningen av stadgan inte medför något mervärde jämfört med förslag 1. Stadgans tillämplighet är nämligen begränsad, eftersom språkanvändningen huvudsakligen omfattas av medlemsstaternas befogenhet. Följaktligen kan inte införandet av frågor som rör minoriteter i de årliga rapporterna om tillämpningen av stadgan, såsom kommissionen gjort i det angripna meddelandet, motivera kommissionens vägran att efterkomma detta förslag.

86      I detta avseende stämmer det visserligen att språkanvändningen till stor del omfattas av medlemsstaternas befogenhet, men unionen saknar emellertid inte befogenhet i detta avseende inom områdena utbildning och kultur (se ovan punkt 44). För övrigt framgår det av punkterna 54–84 ovan att unionen just har använt sig av sin befogenhet på de områden som omfattas av förslag 1, bland annat, såsom anges i punkterna 64–66 ovan, genom att godkänna Unescos konvention och genomföra den. Det kan därmed inte uteslutas att stadgan är tillämplig på situationer som omfattas av förslag 1 och att kommissionen vid behov hänvisar till dessa situationer i sina årliga tematiska rapporter.

87      Vidare kan tribunalen inte godta sökandens argument att införandet av frågan om främjande av regionala språk och minoritetsspråk i årliga tematiska rapporter inte på ett väsentligt sätt bidrar till att uppnå målet med förslag 1. Skälen till det angripna meddelandet, som motiverar beslutet att inte efterkomma förslag 1, grundar sig inte uteslutande på att denna fråga tagits upp i de årliga tematiska rapporterna. Såsom anges i det angripna meddelandet, men även såsom sökanden anfört i punkt 52 i repliken, motiverade kommissionen sin vägran genom att hänvisa till en rad åtgärder. Såsom redan har påpekats i punkterna 58 och 83 ovan saknar det således betydelse att de årliga tematiska rapporterna, betraktade var för sig, i förekommande fall har ett mindre mervärde än den rekommendation som anges i förslag 1.

88      Mot bakgrund av det ovan anförda har sökanden inte visat att kommissionen gjort sig skyldig till uppenbart oriktiga bedömningar genom att, på grundval av de rättsliga och faktiska omständigheter som förelåg när det angripna meddelandet antogs och av de skäl som anges i punkterna 2.1 och 3.1 i detta meddelande, anse att det inte var nödvändigt att vidta någon ytterligare rättsakt för att uppnå det mål som eftersträvas med förslag 1, eftersom detta mål kunde uppnås genom samtliga rättsakter som nämns i det angripna meddelandet tillsammans. Kommissionen gjorde sig följaktligen inte skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den vägrade att efterkomma förslag 1.

89      Den andra anmärkningen ska följaktligen avslås. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del i dess helhet.

 Den andra grundens andra del: Flera uppenbart oriktiga bedömningar från kommissionens sida vad gäller förslag 3

90      Inom ramen för den andra delgrunden har sökanden, med stöd av Ungern, i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den vägrade att efterkomma förslag 3, vilket avsåg skapandet av ett centrum för språklig mångfald på området för regionala språk och minoritetsspråk, finansierat av unionen, med ansvar för att öka medvetenheten om hur viktiga regionala språk och minoritetsspråk är och främja mångfald på alla nivåer. Centrumets uppgift skulle vara att göra kunskap och kompetens tillgänglig för alla relevanta aktörer på området för nämnda språk och att särskilt prioritera de minsta och mest sårbara samhällena i Europa. Enligt sökanden är de övriga åtgärder som kommissionen föredrar i förevarande fall, bland annat upprätthållandet och utvecklingen av dess samarbete med Europarådets Europeiska centrum för moderna språk (nedan kallat ECML), inte lämpliga för att uppnå de mål som eftersträvas med detta förslag.

91      Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Slovakien, bestritt dessa argument och gjort gällande att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

92      Tribunalen erinrar inledningsvis om att kommissionen i förslag 3, såsom det registrerats, anmodades att anta ett förslag till ett/en parlamentets och rådets beslut/förordning om att skapa ett centrum för språklig mångfald för att stärka insikten om hur viktiga regionala språk och minoritetsspråk är och främja mångfald på alla nivåer, varvid centrumet ska finansieras främst av unionen.

93      I punkterna 2.3 och 3.3 i det angripna meddelandet anförde kommissionen att unionens insatser för att öka medvetenheten om vikten av språklig mångfald, inbegripet språkinlärning, är inriktade på ett nära samarbete med Europarådet, vars åtgärder på detta område grundar sig på Europarådets stadga (se punkt 54 ovan) och på ECML, som fungerar som ett kompetenscentrum för språkundervisning och språkinlärning, och stöder undervisning på elevernas modersmål, inklusive minoritetsspråk. Den har förklarat att den stöder ECML och samarbetar med det inom ramen för särskilda gemensamma överenskommelser som syftar till att förbättra språkutbildningens kvalitet, effektivitet och attraktionskraft och ytterligare utveckla testning och bedömning av läranderesultat, och därigenom gradvis upprätta en gemensam grund för utvärderingssystem som bygger på den gemensamma europeiska referensramen för språk (GERS). Kommissionen har vidare understrukit att den stödjer EU-länderna i genomförandet av rekommendationen om en övergripande strategi för språkundervisning och språkinlärning (se punkt 75 ovan). Kommissionen anser att det är effektivt och viktigt att upprätthålla och utveckla samarbetet genom ECML samt att ge kommissionens stöd till medlemsländerna i genomförandet av rekommendationen för att fokusera unionens insatser och undvika risken för dubbelarbete och slöseri med resurser och att ingen ytterligare rättsakt behövs.

94      Sökanden har i ett första skede, med stöd av Ungern, gjort gällande att ECML inte är lämpad att utföra de uppgifter som ska utföras och att uppnå de mål som eftersträvas av ett centrum för språklig mångfald på området för regionala språk eller minoritetsspråk. ECML:s befogenheter omfattar inte nämnda uppgifter och mål, vilket framgår av att det förhållandet att det i dess stadgar inte hänvisas till dessa språk eller andra uppgifter som avses i förslag 3. ECML:s verksamhet omfattar inte främjande av dessa regionala språk eller minoritetsspråk, och inte heller de mål som eftersträvas med förslag 3, vilket framgår av det förhållandet att nämnda språk inte uttryckligen nämns i något av ECML:s projekt inom ramen för program 2020–2023 och att det i det programmets utbildnings- och rådgivningsverksamhet inte hänvisas till någon betydande verksamhet avseende främjande av sådana språk. Enligt Europarådets institutionella struktur är det Europarådets sekretariat som ansvarar för främjande av regionala språk eller minoritetsspråk, på grundval av Europarådets stadga som avses i punkt 54 ovan. Flera länder som har vägrat att underteckna eller ratificera Europarådets stadga har emellertid anslutit sig till ECML:s avtal. Ungern har för sin del anfört att ECML och den avdelning i Europarådet som är behörig för minoritetsspråk, är separata organisatoriska enheter mellan vilka det inte finns något samband eller samarbete.

95      Dessa argument kan inte godtas.

96      För det första innebär den omständigheten att ECML:s stadgar inte innehåller någon specifik hänvisning till regionala språk och minoritetsspråk inte på något sätt att dessa språk är uteslutna från de uppgifter som ska utföras enligt denna och de mål som eftersträvas med densamma.

97      För det andra ingår, såsom anges i punkt 2.3 i det angripna meddelandet och i kommissionens inlagor, bland de uppgifter som ska utföras och de strategiska och operativa mål som eftersträvas av ECML och som beskrivs i artikel 1 i dess stadgar, genomförandet av språkpolitik, främjande av innovativa metoder för inlärning och undervisning av ”moderna” språk, rutiner för inlärning och undervisning i dessa språk, främjande av dialoger och utbyte, tillhandahållande av stöd för projekt för att söka, samla in och sprida god praxis för inlärning och undervisning i dessa språk. Det finns emellertid inget som tyder på att dessa uppgifter och mål inte, åtminstone i viss mån, kan bidra till att stärka insikten om hur viktiga samtliga ”moderna” språk i de berörda länderna är, inbegripet regionala språk eller minoritetsspråk, och att främja mångfalden, om än bara den språkliga och kulturella, eftersom dessa mål är de mål som eftersträvas med förslag 3, såsom det har registrerats.

98      För det tredje framgår det, när det gäller ECML:s verksamhet, av handlingarna i målet att det i ECML:s program 2020–2023 bland annat nämns ett projekt med rubriken ”Främjande av språkutbildning vid gränsöverskridande yrkesutbildning”, vars syfte erinrar om den synnerligen viktiga roll som främjandet av språkinlärning i gränsöverskridande regioner har. Detta projekt tycks emellertid inte uppenbarligen sakna samband med förverkligandet av de mål som eftersträvas med förslag 3, nämligen att stärka insikten om hur viktig flerspråkighet är, särskilt vad gäller regionala språk eller minoritetsspråk, och att främja mångfalden, särskilt inom utbildningssektorn och yrkeslivet.

99      Vad vidare beträffar ECML:s utbildnings- och rådgivningsverksamhet, framgår det av handlingarna i målet att detta centrum erbjuder en utbildning med benämningen ”Flerspråkiga och interkulturells strategier” avseende ”referensramen för mångsidiga strategier för språk och kulturer” vars tillämpningsområde omfattar de språk som ofta undervisas samt minoritetsspråk. På samma sätt erbjuder ECML en utbildning med benämningen ”Kvalitetsutbildning i romani för Europa (QualiRom)”. I denna hänvisas till syftet med ett initiativ med rubriken ”QualiRom”, vilket bland annat är att främja att språket romani ingår i utbildningssystemen och att underlätta integrationen av romska barn. I utbildningen hänvisas även till pedagogiskt material ”QualiRom” som utarbetats i de sex variationerna i språket romani, som omfattar låg- och mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet och som utgör den största resursen av denna typ för undervisning och inlärning av detta språk. Dessa omständigheter är tillräckliga för att, såsom anges i punkt 2.3 i det angripna meddelandet, styrka att de regionala språken och minoritetsspråken utgör en integrerad del av ECML:s program 2020–2023.

100    Av detta följer att kommissionen inte gjorde sig skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att ECML:s verksamhet kan bidra till att uppnå de mål som eftersträvas med förslag 3, såsom det har registrerats, nämligen att stärka insikten om hur viktiga regionala språk och minoritetsspråk är och främja mångfald på alla nivåer.

101    För det fjärde har sökanden och Ungern inte anfört någon konkret omständighet som ifrågasätter förekomsten av de nära band mellan Europarådet och ECML som gjorts gällande i det angripna meddelandet och i kommissionens inlagor.

102    I ett andra skede har sökanden, med stöd av Ungern, gjort gällande att kommissionen varken har möjlighet att utöva inflytande över ECML:s verksamhet eller att ingå samarbetsavtal med ECML inom de relevanta områdena i förslag 3, eftersom unionen inte är part i avtalet om inrättande av detta centrum och eftersom främjandet av regionala språk och minoritetsspråk inte omfattas av centrets befogenhet. Vidare har sökanden hävdat att det av det bidragsavtal 2020–2021 som nämns i det angripna meddelandet framgår att främjandet av regionala språk eller minoritetsspråk inte är relevant för kommissionen inom ramen för dess samarbete med ECML, eftersom workshopen om ”Heltäckande strategier för språkinlärning, läsundervisning i språk, och språkundervisning, inbegripet undervisningsspråk, främmande språk, regionala språk eller minoritetsspråk och språk som talas i hemmet” och det webbinarium om ”situationen för regionala språk och minoritetsspråk under COVID-19-pandemin” som det hänvisas till i nämnda konvention uppenbarligen inte är ett lämpligt alternativ till det centrum för språklig mångfald som föreslås i förslag 3. Samarbetet mellan kommissionen och ECML syftar dessutom i huvudsak till att upprätta en gemensam grund för nationella utvärderingssystem som bygger på GERS. Slutligen saknar hänvisningen i det angripna meddelandet till nästa samarbetsavtal betydelse, eftersom inga förhandlingar pågår och den hypotetiska utvecklingen inte kan beaktas vid bedömningen av det angripna meddelandets lagenlighet.

103    Dessa argument kan inte godtas.

104    ECML:s stadgar, såsom har påpekats i punkterna 96 och 97 ovan, innehåller inte någon uttrycklig begränsning av de ”moderna” språk som avses i de uppgifter som centret ska utföra och de mål som centret eftersträvar, och delar av dess verksamhet omfattar uttryckligen regionala språk eller minoritetsspråk. Kommissionen gjorde således inte någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att de uppgifter som ska utföras, de mål som eftersträvas och den verksamhet som ECML ansvarar för kan bidra till att förverkliga de mål som eftersträvas med förslag 3, såsom det har registrerats, nämligen att stärka insikten om hur viktiga bland annat regionala språk och minoritetsspråk är och främja mångfald på olika nivåer.

105    Även om unionen visserligen inte är part i Europarådets ”utökade delavtal” om inrättande av ECML, bekräftar bidragsavtalet 2020–2021, som nämns i det angripna meddelandet, i motsats till vad sökanden har hävdat, att kommissionen har möjlighet att påverka ECML:s verksamhet och ingå samarbetsavtal på områden som omfattas av förslag 3. Detta bidragsavtal bekräftar även, såsom anges i det angripna meddelandet, att regionala språk eller minoritetsspråk ingår i den verksamhet som ECML deltar i.

106    Det framgår nämligen av handlingarna i målet att bidragsavtalet 2020–2021, som avser åtgärder avseende ”innovativa metoder för och utvärdering av språkinlärning”, ingår i ett långvarigt samarbete, nämligen sju år, mellan kommissionen och ECML och åtgärdsområden som beslutas gemensamt. Såsom kommissionen har anfört, föreslås i initiativet med rubriken ”Stöd till flerspråkiga klasser” i ovannämnda åtgärd en uppsättning moduler som bland annat avser språkmedvetenhet i hela skolan och stöd till undervisningsspråket med användning av strategier som utnyttjar elevernas modersmål, bland annat när det gäller de regionala språken eller minoritetsspråken. Nämnda åtgärd är dessutom avsedd att omfatta inte enbart den workshop och det webbinarium som sökanden har hänvisat till, utan även en ”sommarskola”, en rad diskussionsgrupper, vars föremål omfattar ”utnyttjande av elevernas språkrepertoar” och de utmaningar som bland annat de regionala språken eller minoritetsspråken står inför, utarbetande av vetenskapliga studier och ett seminarium.

107    De omständigheter som anges i punkt 106 ovan stöder slutligen slutsatsen att samarbetet mellan kommissionen och ECML, i motsats till vad sökanden har påstått och såsom anges i det angripna meddelandet, inte är begränsat till att upprätta en gemensam grund för nationella utvärderingssystem som bygger på GERS och behovet av språklig mångfald beaktas inom ramen för nämnda samarbete.

108    För det tredje har sökanden, med stöd av Ungern, gjort gällande att det var uppenbart olämpligt av kommissionen att inte efterkomma förslag 3 med hänvisning till ett internationellt avtal som unionen inte är part i och som inte utgör en integrerad del av unionens rättsordning.

109    Denna uppfattning kan inte godtas. Kommissionen har, såsom det erinrats om ovan i punkt 60, ingen skyldighet att vidta de åtgärder som föreslås genom ett europeiskt medborgarinitiativ som registrerats och som har åtnjutit det stöd som krävs. Vidare, såsom kommissionen har erinrat om, uppmanar såväl artikel 165.3 FEUF som artikel 167.3 FEUF, vilka utgör de rättsliga grunderna för förslag 3, unionen att främja samarbetet, bland annat med behöriga internationella organisationer, särskilt med Europarådet, på områdena utbildning och kultur. Kommissionen gjorde sig således inte skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den i det angripna meddelandet fann att upprätthållande och utveckling av ett samarbete med en annan internationell organisation på områden som motsvarar dem som sökanden ville tilldela centret för språklig mångfald, det vill säga ECML, till vilken de flesta av unionens medlemsstater har anslutit sig och som är nära knutet till Europarådet, kan bidra till att förverkliga de mål som eftersträvas med förslag 3, såsom det registrerats, och undvika risken för dubbelarbete och slöseri med resurser.

110    Mot bakgrund av det ovan anförda har sökanden inte visat att kommissionen gjort sig skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning i de skäl som anges i punkterna 2.3 och 3.3 i det angripna meddelandet.

111    Talan ska följaktligen ogillas såvitt avser den andra grundens andra del.

 Den andra grundens tredje del: Flera uppenbart oriktiga bedömningar från kommissionens sida vad gäller förslag 6

112    Inom ramen för den tredje delgrunden har sökanden, med stöd av Ungern, gjort gällande att det var fel av kommissionen att inte efterkomma förslag 6, som syftade till att säkerställa i stort sett likabehandling mellan, å ena sidan, statslösa personer som tillhör nationella minoriteter och, å andra sidan, unionsmedborgare, genom att likställa situationen för nämnda statslösa personer med situationen för migranter och unionsmedborgare med invandrarbakgrund.

113    Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Slovakien, bestritt dessa argument.

114    Tribunalen erinrar inledningsvis om att syftet med förslag 6 var att ändra rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12), rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44), rådets direktiv 2004/114/EG av den 13 december 2004 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för studier, elevutbyte, oavlönad yrkesutbildning eller volontärarbete (EUT L 375, 2004, s. 12), rådets direktiv 2005/71/EG av den 12 oktober 2005 om ett särskilt förfarande för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i forskningssyfte (EUT L 289, 2005, s.15) och rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (EUT L 155, 2009, s. 17), i syfte att tillnärma statslösa personers ställning till unionsmedborgarnas ställning, genom att underlätta för dem att beviljas ställning som varaktigt bosatta och säkerställa att de åtnjuter fler rättigheter än de som beviljas tredjelandsmedborgare.

115    Sökanden har emellertid medgett att förslag 6 ”särskilt betona[de] direktiv 2003/109/EG”. Sökanden har inte heller, vare sig i ansökan eller i repliken, hänvisat till de andra direktiv som nämns i punkt 114 ovan.

116    I punkterna 2.6 och 3.6 i det angripna meddelandet fann kommissionen att det inte var nödvändigt att ändra direktiv 2003/109 för att ytterligare tillnärma de rättigheter som tillkommer tredjelandsmedborgare och unionsmedborgare. Den har däremot hävdat att det är möjligt att vidta andra åtgärder inom ramen för unionens integrationspolitik avseende migranter för att ta hänsyn till situationen för statslösa personer. Kommissionen har i detta avseende särskilt hänvisat till sitt meddelande till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén med rubriken ”Handlingsplan för integration och inkludering för 2021–2027” (COM(2020) 758 final) (nedan kallad handlingsplanen).

117    Sökanden har emellertid bestritt att handlingsplanen är tillämplig på statslösa personer som tillhör nationella minoriteter. Handlingsplanen riktar sig till migranter och unionsmedborgare som har invandrarbakgrund, men det hänvisas inte till statslösa personer. Dessutom är innehållet i handlingsplanen inte ägnat att tillgodose behoven hos statslösa personer som tillhör nationella minoriteter. Handlingsplanen fokuserar nämligen på integrationen och inkluderingen av migranter och unionsmedborgare som har invandrarbakgrund, men den tar inte hänsyn till den särskilda situation som dessa statslösa personer befinner sig i. Till skillnad från personer som nyligen anlänt till unionen från tredjeländer tillhör de statslösa personer som avses i förslag 6 nationella minoriteter som sedan länge bor i Europa och som ingår i den inhemska befolkningen. Dessa statslösa personer stöter dessutom på problem till följd av avsaknaden av officiella handlingar och godtyckligt berövande av medborgarskap, vilket hindrar dem från att delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet i den medlemsstat där de föddes eller i värdmedlemsstaten. Enligt sökanden gjorde kommissionen sig således skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den likställde situationen för statslösa personer som tillhör nationella minoriteter med situationen för migranter och unionsmedborgare som har invandrarbakgrund, trots att deras respektive situationer skiljer sig åt.

118    Denna uppfattning kan inte godtas. Uttrycket statslösa personer används visserligen inte uttryckligen i handlingsplanen och dess tillämpningsområde ”omfattar både migranter och EU-medborgare med invandrarbakgrund”. Dessa omständigheter är emellertid inte tillräckliga för att anse att nämnda statslösa personer inte omfattas av tillämpningsområdet för handlingsplanen.

119    Enligt artikel 67.2 FEUF ”likställs statslösa personer med medborgare i tredjeländer” såvitt avser fördragets avdelning V som handlar om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

120    Statslösa personer som tillhör nationella minoriteter omfattas följaktligen av tillämpningsområdet för handlingsplanen, eftersom denna handlingsplan är tillämplig på alla tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i unionen och statslösa personer ska likställas med tredjelandsmedborgare.

121    Såsom kommissionen har påpekat gynnar handlingsplanen inte enbart migranter som nyligen anlänt till unionen. Den omfattar således flera åtgärder som syftar till långsiktig integration och social sammanhållning. Handlingsplanen syftar särskilt till att förbättra tredjelandsmedborgares, således även statslösas, tillträde till utbildning, sysselsättning, hälso- och sjukvård och bostäder. På samma sätt syftar den till att bekämpa isolering, segregering och diskriminering. Slutligen syftar handlingsplanen även till att främja tredjelandsmedborgarnas, och därmed även statslösa personers, deltagande i samrådsförfaranden och beslutsfattande på lokal, regional, nationell och europeisk nivå.

122    Av detta följer att kommissionen inte gjorde sig skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att handlingsplanen kan hantera de situationer med social utestängning och svårigheter att få tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning och socialt bistånd, som såväl tredjelandsmedborgare som statslösa personer tillhörande nationella minoriteter möter. Detta gäller oberoende av den omständigheten att dessa två personkategorier kan härröra från olika geografiska, historiska, personliga, kulturella och religiösa sammanhang.

123    Slutligen ska det, under alla omständigheter, i den mån sökandens syfte, såsom det formulerats i det föreslagna europeiska medborgarinitiativet, är att ”utsträcka de rättigheter som är knutna till medborgarskapet till att omfatta statslösa personer och deras familjer, som har levt hela sitt liv i sitt ursprungsland”, erinras om att fördragens upphovsmän har inrättat ett oupplösligt och allenarådande band mellan innehavet av medborgarskap i en medlemsstat och förvärvet av ställningen som unionsmedborgare, men även bibehållandet av denna ställning. Medborgarskap i en medlemsstat är därmed ett ovillkorligt krav för att en person ska kunna förvärva och behålla ställning som unionsmedborgare och åtnjuta alla de rättigheter som tillkommer ett sådant medborgarskap. Dessa förhållanden innebär att de rättigheter som är knutna till ställningen som unionsmedborgare inte kan utsträckas till att omfatta personer som inte är medborgare i en medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers och Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkterna 48 och 57).

124    Mot bakgrund av det ovan anförda har sökanden inte visat att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den fann att det i handlingsplanen kan tas hänsyn till de statslösa personernas behov av förbättrad integrering i samhället genom bättre sysselsättning, utbildning och sociala möjligheter.

125    Sökanden har inte heller visat att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den fann att det inte var nödvändigt att ändra direktiv 2003/109 för att tillerkänna statslösa personer som tillhör nationella minoriteter mer långtgående rättigheter.

126    Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens tredje del.

 Den andra grundens fjärde del: Flera uppenbart oriktiga bedömningar från kommissionens sida vad gäller förslag 8

127    Inom ramen för den fjärde delgrunden har sökanden, med stöd av Ungern, gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den vägrade att efterkomma förslag 8, som syftade till att förbättra gränsöverskridande tillgång för nationella minoriteter till audiovisuellt innehåll i andra EU-medlemsstater där samma språk talas. Sökanden har i huvudsak anfört att tillgången till nämnda innehåll är viktig, eftersom antalet personer som tillhör nationella minoriteter i en viss medlemsstat är för lågt för att egna medietjänster ska kunna upprättas i samma medlemsstat. Tillgången bidrar dessutom till att bevara och främja de olika regionala språken eller minoritetsspråken samt den språkliga och kulturella mångfalden. Enligt sökanden är den åtgärd som kommissionen föredrar i förevarande fall, nämligen att utan vidare översyn tillämpa direktiv 2010/13, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 (EUT L 303, 2018, s. 69), inte lämplig för att uppnå de mål som eftersträvas med förslaget.

128    Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Slovakien, bestritt dessa argument och gjort gällande att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

129    Tribunalen erinrar inledningsvis om att förslag 8, såsom det registrerats, hade till syfte att ändra direktiv 2010/13 för att säkra friheten att tillhandahålla tjänster och att ta emot audiovisuellt innehåll i regioner i medlemsstaterna där nationella minoriteter bor.

130    I punkterna 2.8 och 3.8 i det angripna meddelandet drog kommissionen slutsatsen att den befintliga lagstiftningen innebar ett väsentligt stöd för att uppnå de mål som sökanden eftersträvade med avseende på förslag 8 och att det, eftersom detta var tillräckligt, inte var nödvändigt med någon ytterligare ändring av direktiv 2010/13. Kommissionen har i detta avseende anfört att direktiv 2010/13 underlättar den gränsöverskridande rörligheten för audiovisuella medietjänster samtidigt som harmoniserade minimiregler av allmänintresse säkerställs, nämligen bland annat vad gäller skydd av minderåriga, reklam och främjandet av europeisk produktion. Detta direktiv bygger nämligen på principen om hemmedlemsstat, vilket innebär att medlemsstaterna inte får begränsa audiovisuella medietjänster med ursprung i en annan medlemsstat om dessa tjänster är förenliga med bestämmelserna i direktiv 2010/13 i hemmedlemsstaten. Kommissionen har emellertid understrukit att direktiv 2010/13 inte omfattar frågor om vidaresändning med avseende på upphovsrätt och att den gränsöverskridande tillgången till audiovisuellt innehåll kan minskas av skäl som faller utanför tillämpningsområdet för direktiv 2010/13, såsom immateriella rättigheter, tillgången till tekniska resurser eller kommersiella eller kostnadsmässiga överväganden. Kommissionen har vidare anfört att de ändringar som gjorts i detta direktiv genom direktiv 2018/1808 har förstärkt främjandet av europeisk produktion och kulturell mångfald inom unionen. Enligt artikel 13.1 i direktiv 2010/13 ska nämligen leverantörer av audiovisuella medietjänster på begäran (nedan kallade beställvideotjänster) erbjuda minst 30 procent av europeisk produktion i sina kataloger och framhäva denna produktion. Kommissionen har vidare anfört att målet att främja kulturell mångfald endast kan uppnås på ett effektivt sätt om andelen på 30 procent av den europeiska produktionen garanteras i var och en av de nationella kataloger som erbjuds av multinationella leverantörer av beställvideotjänster. Denna strategi säkerställer att den andel av europeisk produktion som krävs visas för tittarna i varje medlemsstat där leverantören erbjuder nationella kataloger. Denna strategi skulle även kunna främja rörligheten och tillgängligheten av europeiska produktioner inom unionen. Kommissionen har slutligen anfört att den regelbundet kontrollerar tillämpningen av nämnda regler på grundval av rapporter som upprättats av medlemsstaterna och en oberoende studie.

131    Sökanden har för det första bestritt att den andel på 30 procent av den europeiska produktionen som leverantörerna av beställvideotjänster är skyldiga att erbjuda i sina kataloger och framhäva, vilken föreskrivs i artikel 13.1 i direktiv 2010/13, kan bidra till att uppnå syftet med förslag 8. Eftersom denna andel inte innehåller något krav på ursprung eller språk för europeisk produktion och eftersom definitionen av ”europeiska produktioner” i artikel 1.1 n i direktivet inte rör denna aspekt, skulle andelen på 30 procent kunna uppfyllas om leverantören av beställvideotjänster erbjuder innehåll från andra medlemsstater med undantag för angränsande medlemsstater, eller om leverantören endast erbjuder innehåll på det språk som är det största språket i den berörda medlemsstatens, utan att ta hänsyn till de nationella minoriteter som bor där. Leverantörer av beställvideotjänster har inte heller något ekonomiskt intresse av att förvärva rättigheter till det innehåll som kan vara av intresse för personer som tillhör nationella minoriteter.

132    Det ska i detta avseende erinras om att förslag 8 vid tidpunkten för ansökan om registrering av förslaget till europeiskt medborgarinitiativ avsåg en ändring av direktiv 2010/13, i dess lydelse vid den aktuella tidpunkten, i syfte att säkerställa friheten att tillhandahålla tjänster och friheten att ta emot audiovisuellt innehåll (nämligen analoga och digitala sändningar samt markbundna och satellitbaserade beställtjänster) i regioner där nationella minoriteter bor. Förslaget registrerades i liknande ordalag (se ovan punkt 129).

133    Såsom har angetts i det angripna meddelandet, och utan att detta har bestritts av sökanden, underlättar artikel 2.1 och artikel 3.1 i direktiv 2010/13 redan mottagningen och vidaresändningen av audiovisuella medietjänster i hela unionen, bland annat av audiovisuellt innehåll från angränsande medlemsstater i en viss medlemsstat, och detta på språk som kan vara av intresse för personer som tillhör nationella minoriteter som bor i den sistnämnda medlemsstaten.

134    Såsom kommissionen i huvudsak har angett i det angripna meddelandet och i sina inlagor, konkretiseras nämligen i direktiv 2010/13 på området för audiovisuella medietjänster den frihet att tillhandahålla tjänster som garanteras i artikel 56 FEUF, genom, såsom framgår av skäl 104 i direktivet, upprättande av ”ett område utan inre gränser” för dessa tjänster (dom av den 4 juli 2019, Baltic Media Alliance, C‑622/17, EU:C:2019:566, punkt 65).

135    Enligt principen om hemmedlemsstat, som slås fast i artikel 2.1 i direktiv 2010/13, ska leverantörer av audiovisuella medietjänster i princip endast omfattas av reglerna och befogenheten i den medlemsstat där de är etablerade.

136    Med iakttagande av dessa regler kan leverantörer av audiovisuella medietjänster därefter fritt distribuera sina tjänster inom hela unionen, eftersom medlemsstaterna enligt artikel 3.1 i direktiv 2010/13 ska säkerställa fri mottagning och ska inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av tjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden som samordnas av detta direktiv.

137    Av detta följer att kommissionen inte gjorde sig skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den i det angripna meddelandet slog fast att syftet med förslag 8, såsom det registrerats, nämligen att säkerställa friheten att tillhandahålla tjänster och att ta emot audiovisuellt innehåll, redan hade uppnåtts i hela unionen och således även i regioner i unionen där nationella minoriteter bor.

138    Vissa faktorer som såväl är inneboende i som främmande för direktiv 2010/13 kan visserligen minska den gränsöverskridande tillgängligheten av audiovisuellt innehåll, bland annat den omständigheten att direktivet inte ålägger leverantörer av medietjänster en skyldighet att vidaresända över gränserna och den omständigheten att dess tillämpningsområde inte omfattar immateriella rättigheter, särskilt upphovsrätt, samt kommersiella överväganden. Mot denna bakgrund har sökanden inte anfört någon konkret omständighet som kan vederlägga kommissionens bedömning att skyldigheten för leverantörer av beställvideotjänster att erbjuda en andel på minst 30 procent europeiska produktioner i sina kataloger och framhäva dessa produktioner, vilken föreskrivs i artikel 13.1 i förordning nr 2010/13 och som nämns i det angripna meddelandet, kan bidra till att stärka den kulturella mångfalden och ge tillgång till ett bredare gränsöverskridande spektrum av audiovisuellt innehåll, även om det inte finns något mer specifikt krav vad gäller ursprunget eller språket för den aktuella europeiska produktionen.

139    För det andra har sökanden bestritt relevansen av kommissionens uppföljning av tillämpningen av direktiv 2010/13, såsom anges i det angripna meddelandet, med motiveringen att frågan huruvida de föreslagna åtgärderna är lämpliga endast kan prövas mot bakgrund av de uppgifter som var tillgängliga den dag då det angripna meddelandet antogs.

140    Dessa argument kan inte godtas.

141    Uppföljningen av tillämpningen av direktiv 2010/13, som beskrivs i det angripna meddelandet, återspeglar nämligen medlemsstaternas och kommissionens skyldigheter enligt artikel 13.4 och 13.5 samt artikel 33 i direktivet. Med hänsyn till att dessa bestämmelser har formulerats i imperativ kunde kommissionen, med rätta vid tidpunkten för antagandet av det angripna meddelandet, hänvisa till framtida skyldigheter. Denna slutsats gör sig än mer gällande med hänsyn till att dessa skyldigheter avser en utvärdering av bestämmelser som var gällande vid tidpunkten för antagandet av det angripna meddelandet och som kommissionen lade till grund för slutsatsen att det inte var nödvändigt att ändra direktiv 2010/13 för att uppnå det mål som eftersträvas med förslag 8.

142    Enligt artikel 13.5 i direktiv 2010/13 ska den rapport som kommissionen ska lägga fram för parlamentet och rådet, bland annat om tillämpningen av artikel 13.1 i direktivet, på grundval av de uppgifter som medlemsstaterna lämnar och en oberoende undersökning, bland annat beakta målet kulturell mångfald. Kommissionen gjorde sig således inte skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att uppföljningen av tillämpningen av nämnda direktiv kan bidra till att förverkliga ett av de mål som eftersträvas med förslag 8, såsom detta anges i repliken, nämligen att förbättra tillgången till audiovisuellt innehåll med olika ursprung och på olika språk.

143    Ungern har slutligen bestritt att den gällande lagstiftningen är anpassad för att uppnå det mål som eftersträvas med förslag 8. För det första ligger det problem som ska åtgärdas genom förslag 8 i den territoriella begränsningen av innehåll som är av särskild vikt för samhället – bland annat internationella sportevenemang – i licensavtalen mellan rättsinnehavarna och leverantörer av audiovisuella medietjänster. Dessa begränsningar, som hindrar vidaresändning via nätet av sportevenemang eller andra evenemang av särskild vikt för samhället, missgynnar även nationella eller språkliga minoriteter. Enligt denna medlemsstat är det nödvändigt att ändra artikel 14 i direktiv 2010/13. Vad för det andra gäller beställvideotjänster är problemet inte att det inte finns tillräckligt med innehåll på varje språk, utan snarare att tillgången till visst innehåll av särskild vikt för samhället hindras.

144    Dessa argument kan inte godtas. Såsom angetts ovan i punkt 129 nämns i förslag 8, såsom det registrerats, inga territoriella begränsningar avseende evenemang som är av särskild vikt för samhället. Vidare omfattar tillämpningsområdet för direktiv 2010/13, såsom har påpekats i punkt 138 ovan, inte immateriella rättigheter.

145    Mot bakgrund av det ovan anförda har sökanden inte visat att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den, av de skäl som anges i punkterna 2.8 och 3.8 i det angripna meddelandet, fann att de befintliga bestämmelserna i direktiv 2010/13 kunde ge ett väsentligt stöd för att uppnå de mål som sökanden eftersträvade och stimulera spridningen och tillgängligheten av europeiska produktioner i hela unionen, varför någon ytterligare ändring av nämnda direktiv inte är nödvändig när det gäller förslag 8.

146    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens fjärde del. Talan ska således ogillas såvitt avser den andra grunden i dess helhet.

147    Talan ska följaktligen ogillas, eftersom den inte kan vinna bifall på någon av grunderna.

 Rättegångskostnader

148    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska rättegångsdeltagare som har tappat målet förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet ska kommissionens yrkande bifallas.

149    Republiken Slovakien har också yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska emellertid de medlemsstater som har intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader. Av detta följer att Republiken Grekland, Ungern och Republiken Slovakien ska bära sina respektive rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Citizens' Committee of the European Citizens' Initiative ”Minority SafePack – one million signatures for diversity in Europe” ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska kommissionen.

3)      Republiken Grekland, Ungern och Republiken Slovakien ska bära sina respektive rättegångskostnader.

Svenningsen

Mac Eochaidh

Laitenberger

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 november 2022.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: engelska.