Language of document : ECLI:EU:T:2019:1

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 10 januari 2019 (*)

”Personalmål – Tillfälligt anställda – Artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillsvidareanställning – Uppsägning – Bristande förtroende – Rätten att yttra sig – Bevisbörda”

I mål T‑160/17,

RY, tidigare tillfälligt anställd vid Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av advokaterna J.-N. Louis och N. de Montigny, därefter av advokaten J.-N. Louis,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av G. Berscheid och L. Radu Bouyon, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 27 april 2016 att säga upp sökandens avtal om tillsvidareanställning,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni (referent) samt domarna L. Madise, R. da Silva Passos, K. Kowalik-Bańczyk och C. Mac Eochaidh,

justitiesekreterare: handläggaren M. Marescaux,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 september 2018,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, RY, började tjänstgöra vid Europeiska kommissionen den 1 november 2014 som tillfälligt anställd, rekryterad enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), enligt ett avtal om tillsvidareanställning.

2        I enlighet med artiklarna 2 och 3 i det anställningsavtal som undertecknades av generaldirektören för kommissionens generaldirektorat för personal och säkerhet den 11 december 2014 anställdes sökanden, från den 1 november 2014, som biträdande chef för en kommissionsledamots kansli med placering i lönegrad AD 12, löneklass 2.

3        I enlighet med ett tilläggsavtal till avtalet, som undertecknades den 2 oktober 2015, med verkan från och med den 1 oktober 2015, ändrades sökandens arbetsuppgifter så att han därefter tjänstgjorde som expert i kommissionsledamotens kansli, med placering i lönegrad AD 13, löneklass 2.

4        Genom beslut av generaldirektören för generaldirektoratet för personal och säkerhet av den 27 april 2016 (nedan kallat det angripna beslutet) sade kommissionen upp sökandens avtal om tillfällig anställning enligt artikel 47 c i) i anställningsvillkoren med verkan från den 1 augusti 2016. I beslutet angavs att uppsägningstiden på tre månader skulle löpa under perioden 1 maj 2016–31 juli 2016, under vilken tid sökanden skulle vara tillgänglig för något av generaldirektoraten. Med hänsyn till sökandens sjukfrånvaro under uppsägningstiden upphörde denna först den 30 oktober 2016.

5        Den 27 juli 2016 anförde sökanden klagomål över det angripna beslutet enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen hos den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal vid kommissionen (nedan kallad anställningsmyndigheten). Till stöd för sitt klagomål åberopade klaganden för det första att artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) åsidosatts och, för det andra, att artikel 2 c i anställningsvillkoren åsidosatts.

6        Vad gäller det påstådda åsidosättandet av artikel 41 i stadgan gjorde sökanden gällande att det angripna beslutet var bristfälligt motiverat och att rätten att yttra sig hade åsidosatts. Sökanden preciserade i punkt 1 i avsnitt B, som har rubriken ”Saken”, bland annat att han inte hade informerats om skälen för uppsägningen, vilket medfört att han inte vid anställningsmyndigheten kunnat lägga fram skälen till att det angripna beslutet var felaktigt. I punkt 2 i samma avsnitt tillade han att varken kommissionsledamoten eller någon annan hade informerat honom om att man inte längre hade något förtroende för honom.

7        Genom beslut av den 28 november 2016 (nedan kallat beslutet att avslå klagomålet) avslog kommissionens vice ordförande med ansvar för budget och personal, i sin egenskap av anställningsmyndighet, sökandens klagomål.

8        Anställningsmyndigheten ansåg i beslutet att skyldigheten att ge den berörda personen tillfälle att yttra sig innan uppsägningen inte gällde när det, såsom i förevarande fall, var fråga om en tillfälligt anställd som anställts enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren och beslutet att säga upp anställningsavtalet fattades på grund av bristande förtroende. Anställningsmyndigheten ansåg under alla omständigheter att vad som anförts avseende åsidosättande av rätten till försvar skulle lämnas utan avseende eftersom sökanden hade beretts tillfälle att lämna synpunkter på upphörandet av hans anställning på kansliet, bland annat under möten i september och december 2015.

9        Anställningsmyndigheten ansåg vidare att det angripna beslutet var tillräckligt motiverat. Anställningsmyndigheten anförde bland annat att sökanden vid flera tillfällen hade informerats om att hans arbetsinsatser inte var tillfredsställande och att möjligheten att säga upp hans avtal hade nämnts åtminstone två gånger under möten med kanslichefen och kommissionsledamoten. Den tillade att sökanden i beslutet att avslå klagomålet gavs ytterligare skäl för uppsägningen.

 Förfarandet och parternas yrkanden

10      Sökanden väckte förevarande talan genom en ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 mars 2017.

11      Med tillämpning av artikel 28 i tribunalens rättegångsregler, och på förslag av nionde avdelningen, beslutade tribunalen att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

12      På förslag av referenten beslutade tribunalen (nionde avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och, som en åtgärd för processledning anmoda parterna att koncentrera sina framställningar på frågan huruvida grunden om åsidosättande av rätten att yttra sig, som säkerställs i artikel 41.2 i stadgan, var relevant i målet, och, om så ansågs vara fallet, på vilket sätt rätten att yttra sig ska iakttas, i synnerhet vad gäller den roll som den berörda kommissionsledamoten respektive anställningsmyndigheten har.

13      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 12 september 2018.

14      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

15      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

16      Sökanden har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Den första grunden är att rätten att yttra sig, som garanteras i artikel 41.2 a i stadgan, har åsidosatts. Den andra grunden är att motiveringsskyldigheten, som föreskrivs i artikel 41.2 c i stadgan, har åsidosatts.

17      Det är lämpligt att först pröva grunden avseende åsidosättande av rätten att yttra sig.

18      Sökanden har inom ramen för denna grund gjort gällande att han inte har informerats om det påstått bristande förtroende som ska ha uppstått innan det angripna beslutet antogs och att kommissionen inte lagt fram någon bevisning till stöd för sitt påstående om möten som ska ha ägt rum mellan kommissionsledamoten och kanslichefen, i synnerhet under september och december 2015.

19      Kommissionen har bestritt sökandens argument. Den har bland annat anfört att antagandet av ett beslut om uppsägning av ett anställningsavtal som träffats enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren på grund av bristande förtroende inte förutsätter att den berörda personen ges tillfälle att yttra sig dessförinnan och att, i alla händelser, kommissionsledamoten och kanslichefen träffat sökanden vid flera tillfällen innan det angripna beslutet antogs.

 Relevansen av argumentet att rätten att yttra sig enligt artikel 41.2 a i stadgan har åsidosatts

20      I artikel 41 i stadgan, som har rubriken ”Rätt till god förvaltning”, föreskrivs följande:

”1.      Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner och organ.

2.      Denna rättighet innebär bland annat att

a)      var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne …”

21      Det följer av lydelsen i sig att denna bestämmelse är allmänt tillämplig (dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 84).

22      Domstolen har vid upprepade tillfällen framhållit vikten av rätten att yttra sig och dess omfattande tillämpningsområde i Europeiska unionens rättsordning genom att slå fast att denna rätt är tillämplig i alla förfaranden som kan leda till antagandet av en rättsakt som går någon emot (se dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

23      Enligt domstolens praxis ska denna rätt respekteras även när den tillämpliga lagstiftningen inte innehåller någon sådan uttrycklig formföreskrift (se dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

24      Rätten att yttra sig innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se dom av den 22 november 2012, M, C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

25      Denna rätt syftar särskilt till att säkerställa ett effektivt skydd för den berörda personen, så att den personen kan korrigera felaktigheter eller lägga fram uppgifter om sin personliga situation som ger stöd för att beslutet ska fattas eller att det inte ska fattas, eller för att det ska ges ett visst innehåll (dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 37).

26      Rätten att yttra sig innebär även att administrationen ska ta vederbörlig hänsyn till uppgifter som den berörda personen lämnat genom att omsorgsfullt och opartiskt pröva samtliga relevanta omständigheter i ärendet i fråga (se dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

27      Vidare syftar rätten att yttra sig till att göra det möjligt för administrationen att bereda ärendet så att beslutet kan fattas med full kännedom om omständigheterna och att beslutet motiveras på lämpligt sätt, så att den berörda personen i förekommande fall kan utöva sin rätt att väcka talan mot beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkt 59).

28      Det följer slutligen av domstolens praxis att ett påstående om åsidosättande av rätten att yttra sig måste prövas mot bakgrund av de rättsregler som reglerar det aktuella ämnesområdet (se dom av den 9 februari 2017, M., C‑560/14, EU:C:2017:101, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

29      Det är i förevarande fall utrett att det angripna beslutet, i vilket uppsägningen av sökandens avtal om tillfällig anställning meddelades, är en enskild åtgärd som vidtagits mot sökanden och berör honom negativt i den mening som avses i artikel 41.2 a i stadgan.

30      Kommissionen har emellertid hänvisat till den särskilda roll som personer som tjänstgör i kommissionsledamöternas kanslier har. Den har gjort gällande att eftersom dessa personer måste ha kommissionsledamotens förtroende är det inte nödvändigt att ge den berörda personen tillfälle att yttra sig inför ett beslut om att säga upp ett anställningsavtal, som ingåtts enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren, på grund av bristande förtroende.

31      Tribunalen framhåller att det visserligen är riktigt att en kommissionsledamot förfogar över ett kansli som består av ledamotens personliga rådgivare. Rekryteringen av dessa medarbetare sker intuitu personae, det vill säga med ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, då medarbetarna väljs ut såväl på grundval av sina yrkesmässiga och moraliska kvaliteter som på grundval av förmågan att anpassa sig till de arbetsmetoder som tillämpas av den berörda kommissionsledamoten och övriga medarbetare vid kansliet (dom av den 11 juli 2006, kommissionen/Cresson, C‑432/04, EU:C:2006:455, punkt 130).

32      Det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som en kommissionsledamot har vid valet av sina medarbetare motiveras bland annat av den specifika arten av de arbetsuppgifter som fullgörs i en kommissionsledamots kansli och av nödvändigheten av ett förtroendefullt förhållande mellan kommissionsledamoten och medarbetarna (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 29 april 2004, parlamentet/Reynolds, C‑111/02 P, EU:C:2004:265, punkt 51).

33      Den specifika arten av arbetsuppgifterna inom en kommissionsledamots kansli och nödvändigheten av ett förtroendefullt förhållande kan emellertid inte beröva den berörda arbetstagaren rätten att yttra sig innan ett beslut om att ensidigt säga upp honom på grund av bristande förtroende antas.

34      För det första föreskrivs den berörda personens rätt att yttra sig, innan ett enskilt beslut som berör honom negativt antas, i artikel 41.2 a i stadgan som, från och med den 1 december 2009 då Lissabonfördraget trädde i kraft, har samma rättsliga värde som fördragen. I den mån kommissionen hänför sig till praxis från tribunalen och Europeiska unionens personaldomstol, enligt vilken den berörda personen inte har rätt att yttra sig under det administrativa förfarandet när ett beslut om uppsägning fattas på grund av bristande förtroende (dom av den 24 februari 2010, P/parlamentet, F-89/08, EU:F:2010:11, punkterna 31–33, dom av den 7 juli 2010, Tomas/parlamentet, F-116/07, F-13/08 och F-31/08, EU:F:2010:77, punkterna 100 och 101, och dom av den 24 oktober 2011, P/parlamentet, T-213/10 P, EU:T:2011:617, punkt 43), påminner tribunalen om att, som även personaldomstolen tidigare framhållit, hänsyn nu ska tas till bestämmelserna i stadgan, vilka har samma rättsliga värde som fördragen (dom av den 12 december 2013, CH/parlamentet, F-129/12, EU:F:2013:203, punkt 37, och dom av den 22 maj 2014, CU/EESK, F-42/13, EU:F:2014:106, punkt 37).

35      För det andra gör sig iakttagandet av rätten att yttra sig än mer gällande när det gäller uppsägning på initiativ av administrationen av ett avtal om tillsvidareanställning av en tillfälligt anställd, då en sådan åtgärd, hur välgrundad den än är, utgör en rättsakt som medför allvarliga konsekvenser för den berörda personen, som blir arbetslös och vars karriär kan påverkas negativt under många år (se, för ett liknande synsätt, dom av den 8 oktober 2015, DD/FRA, F-106/13 och F-25/14, EU:F:2015:118, punkt 95).

36      När administrationen avser att säga upp en tillfälligt anställd som tjänstgör i en kommissionsledamots kansli på grund av bristande förtroende, som är en uppsägningsgrund beträffande vilken kommissionsledamoten i fråga har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning, kräver för det tredje god förvaltningssed att den berörda personen underrättas om uppsägningen innan den beslutas och ges tillfälle att yttra sig för att korrigera eventuella felaktigheter, klara upp eventuella missförstånd eller lämna uppgifter avseende sin personliga eller yrkesmässiga situation.

37      När det bristande förtroendet grundas på värdeomdömen från den berörda kommissionsledamoten beträffande medarbetaren kan, för det fjärde, det hända att kommissionsledamoten efter det att den anställde har getts tillfälle att yttra sig konstaterar att förtroendeförhållandet kan återupprättas.

38      Även om det inte ankommer på anställningsmyndigheten att ersätta den berörda kommissionsledamotens bedömning med sin egen när det gäller frågan om det verkliggen föreligger ett bristande förtroende, ska anställningsmyndigheten ändå pröva om det verkligen har gjorts gällande att förtroendet brister eller har gått förlorat, därefter säkerställa att sakförhållandena återgivits på ett korrekt sätt (se, för ett liknande synsätt, dom av den 22 maj 2014, CU/EESK, F-42/13, EU:F:2014:106, punkt 41) och slutligen försäkra sig om att begäran om uppsägning, mot bakgrund av de skäl som anförs för uppsägningen, inte innebär ett åsidosättande av grundläggande rättigheter (se, för ett liknande synsätt, dom av den 12 december 2013, CH/parlamentet, F-129/12, EU:F:2013:203, punkt 41) eller maktmissbruk. Anställningsmyndigheten kan därvid, utifrån de synpunkter som lämnats av den berörda personen, bedöma att särskilda omständigheter utgör skäl för att överväga andra åtgärder än uppsägning, till exempel omplacering av den berörda personen till annan tjänst inom kommissionen.

39      För det femte ska det understrykas att kommissionen inte kan hänvisa till domstolens dom av den 29 april 2004, parlamentet/Reynolds (C‑111/02 P, EU:C:2004:265), till stöd för att den inte var skyldig att låta sökanden yttra sig innan den fattade det angripna beslutet. Omständigheterna i förevarande mål skiljer sig nämligen från dem i det mål som avgjordes genom den domen, som rör händelser som inträffade innan stadgan trädde i kraft. Det angripna beslutet i det målet var ett beslut om att avsluta den tjänstledighet som en tjänsteman vid Europaparlamentet beviljats för att uppehålla en tjänst som chef för en politisk grupps kansli och att tjänstemannen skulle återinträda i tjänst vid sitt ursprungliga generaldirektorat, och inte ett beslut om att säga upp en tillfälligt anställd.

40      Det följer av vad som ovan anförts att, i motsats till vad kommissionen har hävdat, ett beslut om uppsägning av en tillsvidareanställning, av en tillfälligt anställd som anställts enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren, på grund av bristande förtroende inte får antas utan att den tillfälligt anställde dessförinnan fått tillfälle att yttra sig, en rätt som garanteras i artikel 41.2 a i stadgan.

41      Sökanden kan följaktligen åberopa åsidosättandet av rätten att yttra sig som grund för förevarande talan.

42      Tribunalen ska därför pröva om sökandens rätt att yttra sig har åsidosatts.

 Åsidosättande av rätten att yttra sig

43      Sökanden har gjort gällande att han inte fått yttra sig innan det angripna beslutet antogs. Han har anfört att ingen informerade honom om den påstådda bristen på förtroende innan hans anställningsavtal sades upp. Han har inte mottagit någon handling i vilken det påstås att han saknar förmåga att fullgöra sina uppgifter eller att det finns problem rörande hans prestationsförmåga och uppförande i tjänsten. Kommissionen har inte visat att de diskussioner som den gjort gällande i punkterna 28–36 i svarsinlagan, och som skulle ha ägt rum mellan honom, kommissionsledamoten och kanslichefen, verkligen har förekommit. Detta gäller särskilt mötena den 3 september och den 14 december 2015. Han har tillagt att han bestrider kommissionens påståenden i detta avseende.

44      Kommissionen har gjort gällande att sökanden vid ett flertal tillfällen haft tillfälle att yttra sig innan det angripna beslutet antogs. Sökanden, som inledningsvis anställdes som biträdande kanslichef, hade haft svårigheter att anpassa sig till den institutionella ramen och att utföra sina uppgifter i frågor om säkerhet, som var ett prioriterat område i kommissionsledamotens portfölj, vilket kanslichefen och kommissionsledamoten diskuterade med sökanden vid flera tillfällen. Den 3 september 2015 hölls ett möte mellan kanslichefen och sökanden, under vilket den senares entledigande från kansliet diskuterades. Mötet följdes av ett möte med kommissionsledamoten i samma ärende. Kommissionen understryker att sökanden i oktober 2015 erbjöds en tjänst som expert för att göra det möjligt för honom att fortsätta att tjänstgöra i kansliet. Den 14 december 2015 kallade kanslichefen sökanden till ett möte, där hans entledigande från kansliet diskuterades mer konkret. Sökanden hade på nytt tillfälle att yttra sig och diskutera detta personligen med kommissionsledamoten under ytterligare ett möte. Trots dessa initiativ från kansliets sida förbättrade inte sökanden sin arbetsprestation. Kommissionsledamoten beslutade därför, i april 2016, att vidta nödvändiga åtgärder för att säga upp sökandens anställningsavtal med motiveringen att förtroendet hade brutits.

45      Tribunalen framhåller att när ett beslut kan fattas endast efter att rätten att yttra sig har iakttagits ska den berörda personen ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter angående den tilltänkta åtgärden inom ramen för ett utbyte av skriftliga eller muntliga synpunkter som initieras av anställningsmyndigheten, varvid bevisbördan för att så har skett vilar på denna myndighet (se, för ett liknande synsätt, dom av den 6 december 2007, Marcuccio/kommissionen, C‑59/06 P, EU:C:2007:756, punkt 47, och dom av den 3 juni 2015, BP/FRA, T-658/13 P, EU:T:2015:356, punkt 54). Kommissionens påstående i dupliken, att sökanden har bevisbördan när det gäller frågan huruvida han fick yttra sig innan det ifrågasatta beslutet antogs, är således felaktigt.

46      I förevarande fall kan det konstateras att kommissionen inte har lagt fram några bevis för att sökanden hade möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig skriftligen eller muntligen angående den tilltänkta åtgärden.

47      Även om kommissionen gör gällande att det förts diskussioner mellan kommissionsledamoten och kanslichefen å ena sidan och sökanden å den andra, och även om det antas att sådana möten skulle kunna ge den berörda personen möjlighet att yttra sig om den tilltänkta åtgärden i den mening som avses i punkt 45 ovan, har kommissionen inte lagt fram några bevis för dessa möten, medan sökanden har bestritt att de ägt rum. Kommissionen har till exempel inte lagt fram några anteckningar, något e-postmeddelande eller några vittnesmål. Den har för övrigt inte gjort gällande att det bristande förtroendet och en uppsägning av avtalet på den grunden skulle ha tagits upp med sökanden under mötena i september och december 2015.

48      Även om, som kommissionen anfört, den rättspraxis som anges i punkt 45 ovan inte innefattar något krav på att ett möte ska hållas eller att ett sådant möte protokollförs för att rätten att yttra sig ska ha iakttagits kvarstår det faktum att det, när en tillfälligt anställd, såsom i förevarande mål, bestrider att han fått tillfälle att yttra sig, ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för att den berörde har fått tillfälle att lägga fram sina synpunkter med anledning av kommissionens avsikt att säga upp hans anställningsavtal på grund av bristande förtroende. Kommissionen har vidare understrukit att kommissionsledamöternas kanslier är små arbetsplatser. Den omständigheten kan emellertid inte i sig anses visa att en tillfälligt anställd som tjänstgör inom ett sådant kansli skulle ha fått möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig innan beslutet om uppsägning fattades. Även om sökanden inte har lämnat någon annan förklaring eller motivering när det gäller de möten i september och december 2015 som kommissionen påstått har ägt rum är det tillräckligt att konstatera att sökanden förnekat kommissionens påståenden om att han under dessa möten skulle ha fått tillfälle att yttra sig i frågan om uppsägning på det sätt som krävs. Kommissionens påståenden kan inte ges företräde framför motpartens förnekande av dessa påståenden (se, för ett liknande synsätt, dom av den 6 december 2007, Marcuccio/kommissionen, C‑59/06 P, EU:C:2007:756, punkterna 69 och 70).

49      När det för övrigt gäller kommissionens ifrågasättande av sökandens rätt att påtala att det inte upprättats någon provanställningsrapport räcker det att konstatera att denna fråga inte påverkar slutsatsen att kommissionen inte har lämnat några bevis för att sökandens rätt att yttra sig har iakttagits.

50      Av det ovan anförda följer att sökandens rätt att yttra sig före det angripna beslutet har åsidosatts.

 Följderna av att rätten att yttra sig har åsidosatts

51      Enligt fast rättspraxis kan ett åsidosättande av rätten att yttra sig leda till ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet i fråga endast när det förfarandet kunde ha lett till ett annat resultat om inte denna felaktighet förelegat (dom av den 10 september 2013, G. och R., C‑383/13 PPU, EU:C:2013:533, punkt 38, och dom av den 24 april 2017, HF/parlamentet, T-584/16, EU:T:2017:282, punkt 157; se även dom av den 9 september 2015, De Loecker/Europeiska utrikestjänsten, F-28/14, EU:F:2015:101, punkt 127 och där angiven rättspraxis).

52      I förevarande mål har sökanden gjort gällande att om han hade fått yttra sig innan det angripna beslutet antogs skulle han ha kunnat få information om kritiken mot honom, lägga fram sina synpunkter och tillhandahålla e-postmeddelanden som visar att kommissionens kritik var ogrundad. Han har tillagt att den kritik som kommissionen anfört för att motivera det angripna beslutet rörde subjektiva omständigheter av sådan art att de hade kunnat påverkas om han fått tillfälle att yttra sig.

53      Det framgår i sak av det angripna beslutet att påståendet om kommissionsledamotens bristande förtroende för sökanden har sin bakgrund i sökandens ”svårigheter att anpassa sig till den institutionella ramen och att utföra sina uppgifter i frågor rörande säkerhet, som var ett prioriterat område”. Det framgår vidare av beslutet att avslå klagomålet att sökanden ”inte kunnat ge råd till [kommissionsledamoten] avseende sina ämnesområden, och särskilt inte kunnat utarbeta en strategi för medborgarskapet”.

54      Påståendena, som är mycket allmänt hållna, utgår från bedömningar om hur sökanden tjänstgjort och grundar sig på såväl objektiva omständigheter som värdeomdömen. När det särskilt gäller värdeomdömen är dessa, som sökanden påtalat, till följd av sin subjektiva art sådana att de kan förväntas påverkas inom ramen för ett meningsutbyte med den berörda personen (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 18 september 2015, Wahlström/Frontex, T-653/13 P, EU:T:2015:652, punkt 28). Oberoende av i vilken grad de ifrågavarande bedömningarna varit subjektiva har kommissionen, genom att den inte lämnat sökanden någon möjlighet att framföra sina synpunkter, vidare berövat honom möjligheten att visa att det är möjligt att göra en annan bedömning av hans tjänstgöring och därigenom söka återupprätta förtroendet mellan kommissionsledamoten och honom. Om sökanden hade fått tillfälle att yttra sig kunde han ha yttrat sig om sitt sätt att tjänstgöra eller berättat om sitt privat- eller yrkesliv i övrigt, vilket kunde ha ställt kritiken mot honom i ett annat ljus.

55      Detta gäller särskilt då, såsom påpekats i punkterna 32 och 36 ovan, kommissionsledamoten har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av de medarbetare som anställs med stöd av artikel 2 c i anställningsvillkoren, vilket ger kommissionsledamoten ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning såväl när det gäller att ta initiativ till en uppsägning av sådana arbetstagare, som att ändra sin uppfattning i en sådan fråga.

56      Påståendet om att anställningsmyndigheten med nödvändighet skulle ha fattat ett identiskt beslut även om sökanden skulle ha fått tillfälle att yttra sig under det administrativa förfarandet skulle medföra att den grundläggande rätten att yttra sig, som säkerställs i artikel 41.2 a i stadgan, förlorade sitt innehåll eftersom själva innebörden av denna rättighet är att berörd person ska ha möjlighet att påverka beslutsprocessen i fråga (se, för ett liknande synsätt, dom av den 14 september 2011, Marcuccio/kommissionen, T-236/02, EU:T:2011:465, punkt 115, och dom av den 5 oktober 2016, ECDC/CJ, T-395/15 P, ej publicerad, EU:T:2016:598, punkt 80).

57      När det slutligen gäller vad kommissionen i sitt svaromål anfört om att sökanden inte haft rätt att, i ett senare skede av förfarandet, lägga fram de e-postmeddelanden som nämnts i ansökan, förutsatt att dessa meddelanden existerar och att deras innehåll är det som sökanden tillskriver dem, ska det påpekas dels att sökanden inte gett in dessa e-postmeddelanden till tribunalen, dels att frågan huruvida dessa e-postmeddelanden får åberopas i målet följaktligen saknar betydelse för den möjlighet sökanden skulle ha haft, om han hade fått tillfälle att yttra sig, att lägga fram dessa e-postmeddelanden eller andra eventuella omständigheter under det administrativa förfarandet, för att förhindra att det tilltänkta beslutet om uppsägning fattades.

58      Mot denna bakgrund kan det inte uteslutas att förfarandet om uppsägning kunde ha fått en annan utgång om sökanden hade fått tillfälle att yttra sig.

59      Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas på den grunden att sökandens rätt att yttra sig, som garanteras i artikel 41.2 a i stadgan, har åsidosatts.

60      Det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva sökandens andra grund, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

 Rättegångskostnader

61      Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Sökanden har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Europeiska kommissionens beslut av den 27 april 2016 om uppsägning av RY:s avtal om tillsvidareanställning ogiltigförklaras.

2)      Kommissionen ska ersätta rättegångskostnaderna.

Gervasoni

Madise

da Silva Passos

Kowalik-Bańczyk

 

      Mac Eochaidh

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 januari 2019.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: franska.