Domstolens dom (stora avdelningen) av den 26 februari 2013 (begäran om förhandsavgörande från Haparanda tingsrätt - Sverige) - Åklagaren mot Hans Åkerberg Fransson
(Mål C-617/10)()
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - Tillämpningsområde - Artikel 51 - Tillämpning av unionsrätten - Beivrande av handlanden som är till skada för unionens egna medel - Artikel 50 - Principen ne bis in idem - Nationellt system enligt vilket två separata förfaranden, ett administrativt och ett straffrättsligt, tillämpas för att beivra ett och samma otillåtna handlande - Förenlighet)
Rättegångsspråk: svenska
Hänskjutande domstol
Haparanda tingsrätt
Parter i målet vid den nationella domstolen
Åklagaren
Tilltalad: Hans Åkerberg Fransson
Saken
Begäran om förhandsavgörande - Haparanda tingsrätt - Tolkning av artiklarna 6 FEU och 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - Nationell rättspraxis enligt vilken det krävs klart stöd i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eller Europadomstolens praxis för att åsidosätta nationella bestämmelser som kan strida mot principen ne bis in idem - Nationell lagstiftning enligt vilken ett och samma handlande i strid med skatterätten kan leda till påföljd dels administrativt genom påförande av ett skattetillägg, dels straffrättsligt genom utdömande av fängelsestraff - Fråga huruvida ett nationellt system som omfattar två separata förfaranden för påföljd för ett och samma otillåtna handlande är förenligt med principen ne bis in idem
Domslut
Principen ne bis in idem i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör inte hinder för en medlemsstat att för samma gärning i form av underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att deklarera mervärdesskatt, först påföra ett skattetillägg och därefter utdöma ett straff, förutsatt att den förstnämnda sanktionen inte har straffrättslig karaktär, vilket det ankommer på den nationella domstolen att bedöma.
Unionsrätten reglerar inte förhållandet mellan Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950, och medlemsstaternas rättsordningar, och den fastställer inte heller vilka slutsatser en nationell domstol ska dra när en nationell bestämmelse är oförenlig med de rättigheter som garanteras i konventionen.
Unionsrätten utgör hinder för en domstolspraxis som innebär att en nationell domstols skyldighet att underlåta att tillämpa bestämmelser som är oförenliga med en grundläggande rättighet vilken är garanterad i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är underkastad kravet att oförenligheten ska ha klart stöd i stadgans lydelse, eller i rättspraxis avseende densamma, eftersom en sådan praxis förvägrar den nationella domstolen möjligheten att, eventuellt i samarbete med Europeiska unionens domstol, göra en fullständig bedömning av nämnda bestämmelsers förenlighet med stadgan.
____________1 - ) EUT C 72 av den 5.3.2011.