Mål T‑201/11

(publicerat i utdrag)

Si.mobil telekomunikacijske storitve d.d.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Missbruk av dominerande ställning – Den slovenska marknaden för mobiltelefonitjänster – Beslut att avvisa ett klagomål – Handläggning av ärendet vid en medlemsstats konkurrensmyndighet – Inget unionsintresse”

Sammanfattning – Tribunalens dom (tredje avdelningen) av den 17 december 2014

1.      Konkurrens – Behörighetsfördelning mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens rätt att avslå ett klagomål rörande ett ärende som är under handläggning vid en nationell konkurrensmyndighet – Villkor

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, skäl 18 och artikel 13.1)

2.      Konkurrens – Behörighetsfördelning mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens rätt att avslå ett klagomål rörande ett ärende som är under handläggning vid en nationell konkurrensmyndighet – Företags rätt att få sina ärenden handlagda av en viss konkurrensmyndighet – Föreligger inte

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, skäl 18 och artikel 13.1; kommissionens meddelande 2004/C 101/03, punkterna 4 och 31)

3.      Konkurrens – Behörighetsfördelning mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens rätt att avslå ett klagomål rörande ett ärende som är under handläggning vid en nationell konkurrensmyndighet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Räckvidd

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, skäl 18 och artikel 13.1)

4.      Konkurrens – Behörighetsfördelning mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens rätt att avslå ett klagomål rörande ett ärende som är under handläggning vid en nationell konkurrensmyndighet – Begreppet handläggning – Räckvidd

(Artiklarna 101 FEUF,102 FEUF och 105.1 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, skälen 1, 6, 8, 18 och 35 samt artikel 13.1)

5.      Konkurrens – Behörighetsfördelning mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens rätt att avslå ett klagomål rörande ett ärende som är under handläggning vid en nationell konkurrensmyndighet – Begreppet samma förfarande – Räckvidd – Gränser

(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, skäl 18 och artikel 13.1)

1.      Det framgår av den tydliga lydelsen av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 att kommissionen har fog för att avvisa ett klagomål på grundval av den bestämmelsen om den finner dels att en konkurrensmyndighet i en medlemsstat ”handlägger” ärendet i fråga, dels att ärendet rör ”samma avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfarande”.

Om de båda villkoren är uppfyllda är detta med andra ord ett ”tillräckligt skäl” för kommissionen att avvisa det klagomål den tagit emot. Det kan således inte ställas upp andra villkor för tillämpningen av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 än de som nämns ovan.

Enligt artiklarna 4 och 5 i förordning nr 1/2003 har kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter parallell behörighet att tillämpa artiklarna 81 [EG] och 82 [EG], och systematiken i förordningen vilar på ett nära samarbete dem emellan. Däremot innehåller varken förordning nr 1/2003 eller tillkännagivandet om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter någon bestämmelse om behörighetsfördelningen mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter. Inte heller under antagandet att kommissionen är bäst lämpad att handlägga ärendet och den nationella konkurrensmyndigheten inte är väl lämpad att göra detta, har sökanden alltså någon rätt att få ärendet handlagt av kommissionen.

(se punkterna 33, 34, 36, 37 och 40)

2.      Se beslutet.

(se punkt 39)

3.      Artikel 13 och skäl 18 i förordning nr 1/2003 ger uttryck för det stora utrymme för skönsmässig bedömning som de nationella myndigheterna i nätverket av konkurrensmyndigheter har att säkerställa att ärendena handläggs av de mest lämpade myndigheterna i nätverket. Med tanke på den roll som kommissionen tilldelats genom fördraget och förordning nr 1/2003 har, i än högre grad, även den ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den tillämpar artikel 13 i förordning nr 1/2003.

Eftersom kommissionen således har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av artikel 13 i förordning nr 1/2003, ska unionsdomstolarnas kontroll endast avse att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte har förekommit maktmissbruk.

(se punkterna 43 och 44)

4.      Begreppet ”handlägga”, som förekommer i artikel 13.1 i förordning nr 1/2003, kan inte bara betyda att en annan myndighet har tagit emot ett klagomål eller att den ex officio har tagit upp ett ärende. Att en medlemsstats konkurrensmyndighet tar upp ett ärende på initiativ av en klagande eller ex officio är en handling som i sig varken visar att myndigheten utnyttjat sina befogenheter eller, än mindre, att de faktiska och rättsliga omständigheterna i ärendet har prövats. Kommissionen skulle inte uppfylla sitt allmänna övervakningsuppdrag enligt artikel 105.1 FEUF om den var behörig att avvisa ett klagomål enbart på den grunden att en konkurrensmyndighet i en medlemsstat tagit emot ett klagomål eller själv tagit upp ett ärende utan att detta leder till någon som helst hantering av ärendet i fråga.

När kommissionen tillämpar artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 i ett enskilt fall, innebär den bestämmelsen dock på intet sätt att kommissionen måste bedöma huruvida den handläggande nationella konkurrensmyndighetens slutsatser är välgrundade.

När kommissionen avvisar ett klagomål med tillämpning av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 ska den, på grundval av de upplysningar som den förfogar över när den meddelar sitt beslut, ha försäkrat sig om att konkurrensmyndigheten i en medlemsstat faktiskt handlägger ärendet.

Det framgår av skälen i förordning nr 1/2003, särskilt skälen 1, 6, 8 och 35, att den större delaktigheten för medlemsstaternas konkurrensmyndigheter i genomförande av artiklarna 81 [EG] och 82 [EG] och kravet på nämnda myndigheter att även tillämpa dessa bestämmelser när handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas avser just att uppnå förordningens målsättning om effektivitet. Kravet på effektivitet kan alltså inte medföra en skyldighet för kommissionen att, med risk för att räckvidden för artikel 13 i förordning nr 1/2003 sätts i fråga, vid sitt genomförande av denna specifika bestämmelse kontrollera huruvida den berörda konkurrensmyndigheten har tillräckliga institutionella, ekonomiska och tekniska resurser för att fullfölja sina uppgifter enligt förordning nr 1/2003.

(se punkterna 47–50, 56 och 57)

5.      Det framgår av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 att kommissionen kan avvisa ett klagomål av det skälet att det avser ”samma förfarande” som det som prövas av en medlemsstats konkurrensmyndighet, när det förfarandet rör ”samma påstådda överträdelser begångna vid samma tidpunkt på samma marknad” som de som anmälts till kommissionen.

När kommissionen avser att avvisa ett klagomål med stöd av artikel 13.1 i förordning nr 1/2003 ska den bland annat försäkra sig om att det ärende som handläggs av medlemsstatens konkurrensmyndighet avser samma faktiska omständigheter som dem som tas upp i klagomålet. Kommissionen kan däremot varken vara bunden av föremålet för och skälet till de begäranden som klagandena framställt eller av hur klagandena har kvalificerat de faktiska omständigheter de klandrat.

(se punkterna 69, 73, 75 och 76)