DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

13 juni 2024 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 1999/70/EG – Ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP – Visstidsanställningskontrakt inom den offentliga sektorn – Tillfälligt anställda tjänstemän – Klausul 5 – Åtgärder som syftar till att förhindra och beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden”

I de förenade målen C‑331/22 och C‑332/22,

angående beslut att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, från Juzgado de lo Contencioso-Administrativo n^o 17 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 17 i Barcelona, Spanien) av den 12 maj 2022 och den 6 maj 2022, som inkom till domstolen den 17 maj 2022 respektive den 19 maj 2022, i målen

KT

mot

Dirección General de la Función Pública, adscrita al Departamento de la Presidencia de la Generalitat de Catalunya (C‑331/22),

och

HM,

VD

mot

Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya (C‑332/22),

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden P.G. Xuereb samt domarna A. Kumin (referent) och I. Ziemele,

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        KT, genom B. Salellas Vilar, abogado,

–        HM och VD, genom J. Araúz de Robles Dávila, abogado,

–        Dirección General de la Función Pública, adscrita al Departamento de la Presidencia de la Generalitat de Catalunya och Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya, genom B. Bernad Sorjús, letrada,

–        Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

–        Greklands regering, genom V. Baroutas och M. Tassopoulou, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom I. Galindo Martín, D. Recchia och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), som finns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2        Respektive begäran har framställts i mål C‑331/22 mellan KT och Dirección General de la Fügyón Pública, adscrita al Departamento de la Presidencia de la Generalitat de Catalunya (Generaldirektoratet för offentlig förvaltning, knutet till ordförandeskapet för den autonoma regionen Katalonien, Spanien), och i mål C‑332/22 mellan HM och VD, å ena sidan, och Departamento de Justicia de la Generalitat de Catalunya (Justitieministeriet i den autonoma regionen Katalonien, Spanien), å andra sidan, och rör frågan hur anställningsförhållandena mellan de berörda personerna och den berörda offentliga förvaltningen ska kvalificeras.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        I artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv … [och ska] vidta alla nödvändiga åtgärder för att när som helst kunna garantera de resultat som åläggs genom detta direktiv. …”

4        I klausul 1 i ramavtalet föreskrivs följande:

”Syftet med detta ramavtal är

…

b)      [att] upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.”

5        Klausul 4 i ramavtalet har rubriken ”Principen om icke-diskriminering” och där anges följande i punkt 1:

”När det gäller anställningsvillkor, skall visstidsanställda inte behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.”

6        Klausul 5 i ramavtalet, som har rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”, har följande lydelse:

”1.      För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, så skall medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis, och/eller arbetsmarknadens parter, där det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare, införa en eller fler av följande åtgärder:

a)      Bestämmelser om objektiva grunder för förnyad visstidsanställning.

b)      Bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar.

c)      Bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas.

2.      Medlemsstaterna [ska], efter samråd med arbetsmarknadens parter, och/eller arbetsmarknadens parter, där så är lämpligt, fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar

a)      skall betraktas som ’på varandra följande’,

b)      skall betraktas som tillsvidareanställningar.”

 Spansk rätt

 Konstitutionen

7        I artikel 23.2 i Constitución española (den spanska konstitutionen) (nedan kallad konstitutionen) föreskrivs att medborgarna ”ska ha rätt att på lika villkor få tillträde till offentliga tjänster och befattningar, med förbehåll för de krav som fastställs i lag”.

8        I artikel 103.3 i konstitutionen föreskrivs bland annat att tjänstemäns ställning ska regleras i lag samt att tillträde till offentliga tjänster ska ske med iakttagande av principerna om meriter och lämplighet.

 Lagstiftningen om visstidsanställningskontrakt

–       Lagen om arbetstagares ställning

9        I artikel 15.3 i Real Decreto Legislativo 2/2015, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 2/2015 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagares ställning), av den 23 oktober 2015 (BOE nr 255, av den 24 oktober 2015, s. 100224), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i de nationella målen (nedan kallad lagen om arbetstagares ställning), föreskrivs att ”visstidsanställningskontrakt som har ingåtts i strid med lagen ska anses ha ingåtts till vidare”.

10      I artikel 15.5 i lagen om arbetstagare föreskrivs följande:

”Utan att det påverkar bestämmelserna i punkterna 1 a, 2 och 3 i denna artikel, ska arbetstagare som under en period om 30 månaders har varit anställda under en tidsperiod som överstiger 24 månader, med eller utan avbrott, på samma eller olika tjänster inom samma företag eller grupp av företag, genom två eller flera visstidsanställningskontrakt, antingen direkt eller genom bemanningsföretag, i samma eller olika anställningsformer för tidsbegränsade anställningar, förvärva ställning som fast anställda arbetstagare. …”

–       EBEP

11      I artikel 10 i Texto Refundido de la Ley del Estatuto Básico del Empleado Público (den omarbetade lydelsen av lagen om grundläggande tjänsteföreskrifter för offentliganställda), godkänd genom Real Decreto Legislativo 5/2015 por el que se aprueba el Texto Refundido de la Ley del Estatuto Básico del Empleado Público (kungligt lagstiftningsdekret 5/2015 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om grundläggande tjänsteföreskrifter för offentliganställda) av den 30 oktober 2015 (BOE nr 261 av den 31 oktober 2015, s. 103105), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i de nationella målen (nedan kallad EBEP), föreskrivs följande:

”1.      Med tillfälligt anställda tjänstemän avses personer som av uttryckligen angivna nödvändiga och brådskande skäl tillsätts i denna egenskap för att utföra samma arbete som ordinarie tjänstemän i någon av följande situationer:

a)      När lediga tjänster inte kan tillsättas av ordinarie tjänstemän.

b)      När innehavare av dessa tjänster tillfälligt ersätts.

c)      Vid genomförandet av tillfälliga program, som inte får ha längre varaktighet än tre år, vilken dock får förlängas med tolv månader enligt de lagar på området för offentlig förvaltning som har antagits för att genomföra dessa tjänsteföreskrifter.

d)      Under perioder av särskilt hög eller ökad arbetsbelastning, under högst sex månader inom en tolvmånadersperiod.

2.      Tillfälligt anställda tjänstemän ska väljas ut genom påskyndade förfaranden med iakttagande av principerna om likabehandling, meriter, lämplighet och offentlighet.

3.      Utöver av de skäl som anges i artikel 63 ska tillfälligt anställda tjänstemäns anställning upphöra när det skäl som motiverade tillsättningen av dessa tjänstemän inte längre föreligger.

4.      I det fall som avses i punkt 1 a i denna artikel ska lediga tjänster som tillsatts med tillfälligt anställda tjänstemän inkluderas i erbjudandet om anställning inom den offentliga förvaltningen som motsvarar det budgetår under vilket deras tillsättning sker eller, om detta inte är möjligt, i tillsättningen för påföljande budgetår, såvida det inte beslutas att tjänsten ska dras in.

5.      De allmänna bestämmelserna för ordinarie tjänstemän är tillämpliga på tillfälligt anställda tjänstemän i den utsträckning som de är anpassade till arten av deras villkor…”

12      I artikel 70 EBEP föreskrivs följande:

”1.      De personalbehov som omfattas av ett budgetanslag och som ska täckas genom rekrytering av ny personal ska publiceras genom ett meddelande om utlysning av offentlig anställning eller tillgodoses genom ett annat liknande förfarande. Detta innebär att motsvarande urvalsförfaranden ska organiseras för de tjänster som ska tillsättas (med upp till ytterligare [tio procent]) och att en frist ska fastställas för offentliggörandet av meddelandena. Under alla omständigheter ska utlysning av offentlig anställning eller ett liknande förfarande äga rum inom en frist på tre år som inte får förlängas.

2.      Utlysningen av offentlig anställning eller det liknande förfarandet, som varje år ska godkännas av förvaltningsmyndighetens ledningsorgan, ska offentliggöras i den relevanta officiella tidningen.

…”

–       Lag 20/2021

13      Ley 20/2021, de medidas urgentes para la reducción de la temporalidad en el empleo público (lag 20/2021 om brådskande åtgärder för att minska antalet visstidställningar inom den offentliga sektorn) av den 28 december 2021 (BOE nr 312 av den 29 december 2021, s. 165067) (nedan kallad lag 20/2021) har underförstått ersatt Real Decreto-ley 14/2021 de medidas urgentes para la reducción de la temporalidad en el empleo público (kungligt lagdekret 14/2021 om brådskande åtgärder för att minska antalet visstidställningar inom den offentliga sektorn), av den 6 juli 2021 (BOE nr 161 av den 7 juli 2021, s. 80375), och ändrat vissa bestämmelser i EBEP.

14      I artikel 2 i lag 20/2021, med rubriken ”Förfarande för att stabilisera visstidsanställningar”, föreskrivs följande:

”1.      Utöver vad som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 19.1 punkt 6 i Ley 3/2017 de Presupuestos Generales del Estado para el año 2017 (lag 3/2017 om den allmänna statsbudgeten för år 2017) av den 27 juni 2017 (BOE nr 153 av den 28 juni 2017, s. 53787) och i artikel 19.1 punkt 9 i Ley 6/2018 de Presupuestos Generales del Estado para el año 2018 (lag 6/2018 om den allmänna statsbudgeten för år 2018) av den 3 juli 2018 (BOE nr 161, av den 4 juli 2018, s. 66621) tillåts genom denna lag, i syfte att stabilisera visstidsanställningar, att ytterligare en kvot tjänster som innehas av visstidsanställda stabiliseras till tjänster som innehas av ordinarie tjänstemän, kallad stabiliseringskvot [(”tasa de estabilización”)], vilken inkluderar fasta tjänster som föreskrivs i budgeten och som innehafts utan avbrott och för viss tid under minst tre år före den 31 december 2020, oavsett om dessa tjänster ingår i de tjänsteförteckningar, bemanningstabeller eller andra former av personalorganisation som tillämpas inom de olika offentliga förvaltningarna eller inte.

Utan att det påverkar tillämpningen av den första övergångsbestämmelsen ska de tjänster som berörs av de förfaranden för stabilisering av anställning som avses i artikel 19.1 punkt 6 i lag 3/2017 om den allmänna statsbudgeten för år 2017 och i artikel 19.1 punkt 9 i lag 6/2018 om den allmänna statsbudgeten för år 2018 omfattas av det förfarande för stabilisering av anställning som beskrivs i föregående stycke, förutsatt att de har inkluderats i motsvarande stabiliseringserbjudanden om anställning inom den offentliga förvaltningen och inte att har varit föremål för en ansökningsomgång vid tidpunkten för denna lags ikraftträdande, eller har varit föremål för en ansökningsomgång och sedan inte har tillsatts under urvalsförfarandet.

2.      Erbjudanden om anställning som genomför de stabiliseringsförfaranden som avses i punkt 1 och det nya stabiliseringsförfarandet ska godkännas och offentliggöras i relevanta officiella tidningar före den 1 juni 2022 och ska samordnas av de behöriga offentliga förvaltningarna.

Meddelanden om uttagningsprov för urvalsförfaranden för att tillsätta tjänster som ingår i offentliga anställningserbjudanden ska offentliggöras före den 31 december 2022.

Dessa urvalsförfaranden ska vara slutförda före den 31 december 2024.

3.      Andelen tjänster som innehas av visstidsanställda måste vara lägre än [8 procent] av de fasta tjänsterna.

4.      Genomförandet av dessa urvalsförfaranden, som i samtliga fall säkerställer att principerna om fri konkurrens, likabehandling, meriter, lämplighet och offentlighet iakttas, kan bli föremål för förhandlingar inom varje instans av den allmänna statsförvaltningen, de autonoma regionerna och de lokala myndigheterna, och åtgärder kan vidtas inom Comisión de Coordinación del Empleo Público [(Kommissionen för samordning av offentlig anställning, Spanien)] för att möjliggöra en samordning av genomförandet av dessa förfaranden mellan olika offentliga förvaltningar.

Utan att det påverkar tillämpningen av eventuella bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som är specifika för varje förvaltning eller i särskilda föreskrifter, utgörs urvalssystemet av ett uttagningsprov på grundval av kvalifikationer och prov, där [40 procent] av den totala poängen tilldelas för urvalsfasen på grundval av kvalifikationer, varvid erfarenhet inom organet, den relevanta lönegraden, kategorin eller motsvarande klassificering till största delen beaktas, samtidigt som de övningar i urvalsfasen som grundas på prov inte får vara eliminerande, inom ramen för de kollektivförhandlingar som föreskrivs i artikel 37.1 c [EBEP].

Mekanismerna för rörlighet eller intern befordran före tillsättning av tjänster ska vara förenliga med stabiliseringsförfarandena om detta föreskrivs i de sektorsspecifika reglerna eller i reglerna för varje förvaltning.

5.      Dessa förfaranden måste erbjuda fasta tjänster som innehas av visstidsanställd personal och förfarandena får inte under några omständigheter leda till ökade kostnader eller antal anställda.

6.      Tillfälligt anställda tjänstemän eller kontraktsanställda med visstidsanställning vilkas anställningskontrakt sägs upp av förvaltningen på grund av att de misslyckats i det selektiva stabiliseringsförfarandet, under det att de tjänstgjorde i denna egenskap, har rätt till ekonomisk ersättning motsvarande 20 dagars fast lön per anställningsår, varvid kortare perioder än ett år ska beräknas i proportion till de månader som fullgjorts, upp till högst tolv månader.

För kontraktsanställda med visstidsanställning motsvarar denna ersättning skillnaden mellan, å ena sidan, maximalt 20 dagars fast lön per anställningsår, upp till högst tolv månader, och, å andra sidan, den ersättning som arbetstagaren har rätt till på grund av att hans eller hennes anställningskontrakt sägs upp, varvid kortare perioder än ett år ska beräknas i proportion till de månader som fullgjorts. Om ersättningen beviljas genom domstol, utjämnas beloppen.

Den omständigheten att kandidaten inte deltar i det selektiva stabiliseringsförfarandet ger inte i något fall rätt till någon som helst ekonomisk ersättning.

7.      För att göra det möjligt att följa upp erbjudandet ska de offentliga myndigheterna, genom statssekretariatet för budget och utlägg, informera finansministeriet och ministeriet för offentlig förvaltning om antalet fasta tjänster som är tillsatta med tillfälligt anställda inom vart och ett av de berörda områdena.”

15      I sjätte tilläggsbestämmelsen till lag 20/2021 föreskrivs följande:

”I undantagsfall och i enlighet med bestämmelserna i artikel 61.6 och 61.7 [EBEP] ska offentliga förvaltningar offentliggöra en ansökningsomgång i form av uttagningsprov på grundval av meriter för tjänster som uppfyller kraven i artikel 2.1 och som var tillsatta tillfälligt och utan avbrott före den 1 januari 2016.

Dessa urvalsförfaranden, som anordnas en enda gång, kan bli föremål för förhandling inom varje instans av den allmänna statsförvaltningen, de autonoma regionerna och de lokala myndigheterna, och ska under alla omständigheter iaktta de frister som föreskrivs i denna lag.”

16      I åttonde tilläggsbestämmelsen till lag 20/2021 föreskrivs följande:

”I ansökningsomgångarna i de stabiliseringsförfaranden som avses i sjätte tilläggsbestämmelsen ingår dessutom lediga fasta tjänster som innehades tillfälligt av personal med ett sådant anställningsförhållande före den 1 januari 2016.”

–       Lag 40/2015

17      Artikel 87.5 i Ley 40/2015, de Régimen Jurídico del Sector Público (lag 40/2015 om rättslig reglering av den offentliga sektorn) av den 1 oktober 2015 (BOE nr 236 av den 2 oktober 2015, s. 89411), i dess lydelse enligt Ley 11/2020, Presupuestos Generales del Estado para el 2021 (lag 11/2020 om den allmänna statsbudgeten för år 2021), av den 30 december 2020 (BOE nr 341 av den 31 december 2020, s. 125958) (nedan kallad lag 40/2015), tillåter att privatanställda i privaträttsliga företag och enheter som går över till den offentliga sektorn utför samma uppgifter som tjänstemän, såsom arbetstagare på en så kallad kvarstående tjänst att dra in (a extingerir).

 Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

 Mål C‑331/22

18      Den 5 maj 2005 utnämndes KT, i egenskap av tillfälligt anställd tjänsteman, till en chefstjänst vid Generalitat de Catalunyas (autonoma regionen Katalonien, Spanien) förvaltning. Sedan dess har hon varit föremål för flera på varandra följande tillfälliga utnämningar inom denna offentliga förvaltning. Den sista utnämningen ägde rum den 5 augusti 2015 och var resultatet av ett urvalsförfarande som hade genomförts med iakttagande av bland annat principerna om meriter, lämplighet och likabehandling, vilka föreskrivs i artikel 103.3 i konstitutionen.

19      Efter det att talan hade väckts vid den hänskjutande domstolen i mål C‑331/22 kungjorde motparten i det nationella målet att ett offentligt urvalsförfarande skulle anordnas för att bland annat tillsätta KT:s tjänst. KT begärde därför att en provisorisk åtgärd skulle vidtas i syfte att undanta denna tjänst från nämnda urvalsförfarande. Begäran bifölls av Juzgado de lo Contencioso-Administrativo n^o 17 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 17 i Barcelona, Spanien), som är den hänskjutande domstolen i det målet.

20      Vid den hänskjutande domstolen gjorde klaganden i det nationella målet gällande att eftersom hon hade innehaft en ledig tjänst sedan hon inledde sin tjänstgöring och denna tjänst inte hade utgjort föremål för något erbjudande om anställning, var det lämpligt att hon, för att avhjälpa missbruket av på varandra följande tillfälliga utnämningar av henne, beviljades ställning som icke-fast tillsvidareanställd (”infinido no fijo”). Alternativt borde en åtgärd vidtas vilken innebar att hon behöll sin tjänst.

21      Motparten i det nationella målet ansåg däremot att det enligt fast rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) inte var möjligt att omvandla en tillfälligt anställd tjänstemans anställningsförhållande till ett fast anställningsförhållande. Motparten tillbakavisade dessutom att det förekom missbruk. Slutligen gjorde motparten i det nationella målet gällande att lag 20/2021, i vilken det föreskrivs effektiva åtgärder för att minska missbruk av tillfälliga anställningar inom den offentliga sektorn, under alla omständigheter gjorde det möjligt att reglera situationen för tillfälligt anställda.

22      Den hänskjutande domstolen har påpekat att klaganden i mål C‑331/22 väckte talan vid en tidpunkt då det i nationell rätt inte föreskrevs några rättsliga konsekvenser för missbruk av tillfällig anställning inom den offentliga sektorn. I lag 20/2021, vilken innehåller bestämmelser som till viss del är tillämpliga i det nationella målet, föreskrivs emellertid åtgärder för att minska sådant missbruk. Den hänskjutande domstolen tvivlar emellertid på att denna lag är förenlig med ramavtalet.

23      Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Contencioso-Administrativo n^o 17 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 17 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      [Lag 20/2021] föreskriver som enda sanktionsåtgärd att det ska genomföras urvalsförfaranden och att den som utsatts för missbruk [av tillfällig anställning] och som inte har godkänts i ett sådant urvalsförfarande har rätt till ersättning. Strider denna lag mot klausul 5 i [ramavtalet] genom att den inte föreskriver sanktioner för missbruk som drabbat visstidsanställda inom den offentliga sektorn vilka har godkänts i sådana urvalsförfaranden, med hänsyn till det alltid är obligatoriskt med sanktioner och att ett godkännande i urvalsförfarandet inte är en sanktion som uppfyller kraven i direktiv [1999/70], så som EU-domstolen slog fast i sitt beslut av den 2 juni 2021, SUSH och CGT Sanidad de Madrid (C‑103/19, EU:C:2021:460)?

2)      Om svaret på den [första frågan] är jakande och lag 20/2021 inte föreskriver några andra effektiva sanktionsåtgärder mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller av förlängningar av visstidsanställningskontrakt, innebär då den omständigheten att lagen inte föreskriver att på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller orimligt förlängda visstidsanställningskontrakt ska omvandlas till tillsvidareanställningskontrakt, ett åsidosättande av klausul 5 i [ramavtalet], så som EU-domstolen slog fast i sitt beslut av den 30 september 2020 [, Câmara Municipal de Gondomar (C‑135/20, EU:C:2020:760)]?

3)      Tribunal Supremos (Högsta domstolen, Spanien) har i dom nr 1425/2018 och dom nr 1426/2018 av den 26 september 2018, vilken bekräftades i dom nr 1534/2021 av den 20 december 2021, fastställt att den åtgärd som ska vidtas när det föreligger missbruk av visstidsanställningar kan utgöras av att en offentliganställd som har utsatts för missbruk får behålla sin osäkra anställning fram till dess att arbetsgivaren har avgjort huruvida det föreligger ett strukturellt behov och genomfört ett urvalsförfarande – i vilket sökande som inte har utsatts för missbruk av visstidsanställningar får delta – för att tillsätta tjänsten med en fast offentliganställd. Strider denna rättspraxis mot klausul 5 i [ramavtalet] när genomförandet av ett öppet urvalsförfarande och ett godkännande i ett sådant urvalsförfarande inte utgör en sanktionsåtgärd som uppfyller kraven i direktiv [1999/70], så som EU-domstolen slog fast i sitt beslut av den 2 juni 2021, SUSH och CGT Sanidad de Madrid (C‑103/19, EU:C:2021:460)?

4)      Om svaret på den [tredje frågan] är jakande och Tribunal Supremos (Högsta domstolen, Spanien) rättspraxis inte föreskriver några andra effektiva sanktionsåtgärder mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller av förlängningar av visstidsanställningskontrakt, innebär då den omständigheten att det inte följer av denna rättspraxis att på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller orimligt förlängda visstidsanställningskontrakt ska omvandlas till tillsvidareanställningskontrakt, ett åsidosättande av klausul 5 i ramavtalet i direktiv [1999/70], så som EU-domstolen slog fast i sitt beslut av den 30 september 2020 (Câmara Municipal de Gondomar (C‑135/20, EU:C:2020:760))?

5)      Om den lagstiftning som antogs för att införliva klausul 5 i [ramavtalet] åsidosätter [unionsrätten] genom att den inte föreskriver någon specifik sanktionsåtgärd som säkerställer att målen med denna [unionsrättsliga] bestämmelse uppnås och som medför att den osäkra situationen för offentliganställda upphör, ska då de nationella domstolarna slå fast att en visstidsanställning som innebär missbruk ska omvandlas till ett annat fast anställningsförhållande än det som gäller för en fast anställd tjänsteman, men som ger den som utsatts för missbruk en anställningstrygghet för att detta missbruk inte ska undgå att beivras och för att syftet med klausul 5 i [ramavtalet] inte ska undergrävas, även om det inte föreskrivs någon sådan omvandling i den nationella lagstiftningen, under förutsättning att visstidsanställningen har föregåtts av ett urvalsförfarande som var öppet för alla och med iakttagande av principerna om likabehandling, meriter och lämplighet?”

 Mål C‑332/22

24      HM arbetar sedan den 14 december 1984 som tillfälligt anställd tjänsteman vid den katalanska domstolsförvaltningen. HM hade arbetat vid denna förvaltning i över 37 år när hon väckte talan i mål C‑332/22 vid den hänskjutande domstolen. Till grund för hennes långa anställningsförhållande ligger olika utnämningar och anställningskontrakt. HM innehar sedan mer än 8 år en ledig tjänst som handläggare med ansvar för process- och förvaltningsrättsliga frågor vid Juzgado de lo Penal n.° 3 de Vilanova i la Geltrú (Brottmålsdomstolen på provinsnivå nr 3 i Vilanova i Geltrú, Spanien).

25      VD arbetar sedan den 15 maj 1991 som tillfälligt anställd tjänsteman vid den katalanska domstolsförvaltningen. Mellan detta datum och den 31 maj 2012 har hon tjänstgjort vid olika rättsliga organ i Barcelona. Den 20 juni 2012 utnämndes hon till tillfälligt anställd tjänsteman vid Cuerpo de tramitacíon Procesal y Administrativa (Avdelningen för process- och förvaltningsrättsliga frågor, Spanien) vid Juzgado de lo Penal n^o 3 de Barcelona (Regionala brottmålsdomstolen nr 3 i Barcelona, Spanien). VD innehar denna tjänst, som är ledig, sedan detta datum, det vill säga sedan mer än 9 år.

26      Klagandena i det nationella målet anförde vid Juzgado de lo Contencioso-Administrativo n.° 17 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 17 i Barcelona), som är den hänskjutande domstolen i både mål C‑331/22 och mål C‑332/22, att de under alla sina år inom det katalanska rättsväsendet hade utfört samma arbetsuppgifter som ordinarie tjänstemän i en jämförbar situation och att de följaktligen hade tillgodosett behov som inte var tillfälliga, akuta och exceptionella, utan normala, varaktiga och konstanta. Det står således klart att den berörda offentliga myndigheten missbrukar på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, i strid med klausul 5 i ramavtalet. Eftersom det i spansk rätt, enligt nämnda klaganden, inte föreskrivs någon åtgärd inom den offentliga sektorn som gör det möjligt att vidta sanktioner mot ett sådant agerande, anser klagandena i det nationella målet att den sanktionsåtgärd som ska tillämpas inom denna sektor bör vara att deras anställningsförhållanden omvandlas till tillsvidareanställningar genom att de ges ställning som ordinarie tjänsteman eller, i andra hand, genom att de visstidsanställningsförhållanden som utgör missbruk omvandlas till tillsvidareanställningar som är jämförbar med de ordinarie tjänstemännens anställningsförhållanden. I tredje hand yrkade klagandena att den berörda förvaltningen skulle tillerkänna dem rätten att behålla de tjänster som de innehade, i egenskap av anställda på dessa tjänster. Slutligen yrkade de betalning av ett belopp på 18 000 euro eller av ett lämpligt belopp, såsom sanktion av det missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden som de hade utsatts för.

27      Motparten i det nationella målet gjorde däremot gällande att det inte förelåg något missbruk, eftersom ansökningsomgångar för de tjänster som innehades av klagandena i det nationella målet hade offentliggjorts nästan varje år. Motparten i det nationella målet hänvisade vidare till lag 20/2021 som gör det möjligt att reglera situationen för klagandena i det nationella målet.

28      Mot denna bakgrund beslutade Juzgado de lo Contencioso-Administrativo n^o 17 de Barcelona (Förvaltningsdomstolen på provinsnivå nr 17 i Barcelona) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Uppfyller de åtgärder som Tribunal Supremo [(Högsta domstolen, Spanien)] beslutade om i dom nr 1425/2018 och dom nr 1426/2018 av den 26 september 2018 (som ger uttryck för en ståndpunkt som Tribunal Supremo [(Högsta domstolen)] fortfarande står fast vid i dag, den 30 november 2021), vilka innebär att en offentliganställd som har utsatts för missbruk får behålla sin osäkra anställning fram till dess att arbetsgivaren har avgjort huruvida det föreligger ett strukturellt behov och anordnat ett urvalsförfarande för att tillsätta tjänsten med en fast anställd tjänsteman, de krav på sanktioner som uppställs i klausul 5 i [ramavtalet]?

Eller innebär dessa åtgärder tvärtom att situationen med osäkra anställningsvillkor och avsaknad av skydd upprätthålls fram till dess att arbetsgivaren godtyckligt beslutar sig för att anordna ett urvalsförfarande (vars utgång är oviss, eftersom dessa förfaranden även är öppna för sökande som inte har utsatts för sådant missbruk) för att tillsätta tjänsten med en fast anställd tjänsteman, vilket betyder att åtgärderna varken kan anses vara avskräckande i den mening som avses i klausul 5 i ramavtalet eller anses säkerställa att ramavtalets mål uppnås?

2)      Om en nationell domstol för att fullgöra sin skyldighet att under alla förhållanden beivra ett konstaterat missbruk (sanktionen är ’nödvändig’ och ’omedelbar’) drar slutsatsen att principen om konform tolkning inte gör det möjligt att säkerställa en ändamålsenlig verkan av direktiv [1999/70] utan att det görs en tolkning ’contra legem’ av den nationella rätten, just på grund av att medlemsstaten i sin nationella rätt inte har föreskrivit någon sanktionsåtgärd för att genomföra klausul 5 i [ramavtalet] inom den offentliga sektorn, ska den då tillämpa övervägandena i domen Egenberger (C‑414/16, EU:C:2018:257), av den 17 april 2018, eller i domen Impact (C‑268/06, EU:C:2008:223), av den 15 april 2008, på så sätt att artiklarna 21 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) medger att de bestämmelser i den nationella rätten som hindrar ett säkerställande av att direktiv [1999/70] ges full verkan inte tillämpas, även om de har ställning som grundlag?

Ska följaktligen det tillfälliga anställningsförhållande som utgör missbruk omvandlas till ett fast anställningsförhållande, som är identiskt med eller liknar det anställningsförhållande som jämförbara fast anställda tjänstemän har, vilket innebär att den som utsatts får missbruket får en anställningstrygghet, för att förhindra att detta missbruk inte beivras och att syftet med och den ändamålsenliga verkan av klausul 5 i [ramavtalet] undergrävs, även om en sådan omvandling är förbjuden enligt den nationella rätten eller Tribunal Supremos [(Högsta domstolen, Spanien)] praxis eller kan strida mot [konstitutionen]?

3)      Mot bakgrund av att EU-domstolen i domen av den 25 oktober 2018, Sciotto (C‑331/17, EU:C:2018:859), och domen av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania (C‑282/19, EU:C:2022:3), slog fast att klausul 5 i [ramavtalet] utgör hinder för nationell lagstiftning som undantar vissa offentliganställda från tillämpningen av de bestämmelser som beivrar missbruk av på varandra följande visstidsanställningar, om det inte finns någon annan effektiv åtgärd i den nationella rättsordningen som beivrar detta missbruk, och att det i spansk lag inte finns någon åtgärd för att beivra missbruk inom den offentliga sektorn som är tillämplig på personal med på varandra följande visstidsanställningar,

medför denna rättspraxis från EU-domstolen och den unionsrättsliga likvärdighetsprincipen att tillfälligt anställda i den offentliga sektorn som har utsatts för missbruk ska få sin anställning omvandlad till en fast anställning och att de ska omfattas av samma uppsägningsgrunder som gäller för fast anställda inom den offentliga sektorn, med beaktande av att det i artikel 15 i [lagen om arbetstagares ställning] föreskrivs att tillfälligt anställda arbetstagare i den privata sektorn ska få sin anställning omvandlad till en fast anställning när de utan avbrott har arbetat mer än 24 månader under en 30-månadersperiod hos en och samma arbetsgivare, och med beaktande av att artikel 8[7].[5] i [lag 40/2015], med tillämpning av den nationella rätten, gör det möjligt för privatanställda arbetstagare vid företag och enheter som går över till den offentliga sektorn att utföra samma arbetsuppgifter som fast anställda tjänstemän, i egenskap av arbetstagare på så kallad kvarstående tjänst att dra in (a extingerir), vilket innebär att de omfattas av samma uppsägningsgrunder som gäller för den sistnämnda kategorin?

4)      Med beaktande av att villkor som har samband med ett anställningsförhållandes upphörande och villkoren för att säga upp ett avtal om anställning ingår i begreppet ’anställningsvillkor’ i klausul 4 i ramavtalet, enligt EU-domstolens dom av den 13 mars 2014, Nierodzik, C‑38/13, EU:C:2014:152, punkterna 27 och 29, och dom av den 14 september 2016, de Diego Porras, C‑596/14, EU:C:2016:683, punkterna 30 och 31):

Om den [tredje frågan] besvaras nekande, är då en stabilisering av anställningsförhållandena för offentliganställda som har utsatts för missbruk, varvid samma uppsägningsgrunder tillämpas som för jämförbara fast anställda tjänstemän utan att de förstnämnda erhåller en sådan ställning, en åtgärd som de nationella myndigheterna är skyldiga att vidta enligt klausulerna 4 och 5 i [ramavtalet] och enligt principen om konform tolkning, med beaktande av att den nationella lagstiftningen bara förbjuder att den som inte uppfyller vissa villkor får ställning som fast anställd tjänsteman och den ovan beskrivna stabiliseringen av arbetstagarnas anställningsförhållanden inte medför att de får en sådan ställning?

5)      Med beaktande av att artikel 15 i [lagen om arbetstagares ställning] föreskriver att en visstidsanställning får vara i högst två år, eftersom det behov som tillgodoses därefter inte kan anses vara tillfälligt eller exceptionellt utan normalt och varaktigt, och att arbetsgivare inom den privata sektorn är skyldiga att omvandla visstidsanställningen till en tillsvidareanställning, samt att artikel 10 EBEP, vad beträffar den offentliga sektorn, föreskriver att lediga tjänster som innehas av tillfälligt anställda ska utlysas offentligt samma år som utnämningen sker eller, om det inte är möjligt, året därpå, det vill säga inom högst två år, för att tjänsten ska tillsättas med en fast anställd tjänsteman,

bör då slutsatsen dras att missbruket av på varandra visstidsanställningar inom den offentliga sektorn sker från och med den tidpunkt då arbetsgivaren underlåter att tillsätta den tjänst som innehas av en visstidsanställd med en fast anställd tjänsteman inom de frister som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, det vill säga genom att offentligt utlysa tjänsten inom högst två år från och med den tidpunkt då den tillfälligt anställda tjänstemannen utnämndes, med skyldighet att säga upp denne genom att genomföra den offentliga utlysningen av tjänsten inom högst tre år i enlighet med artikel 70 EBEP?

6)      Åsidosätter [lag 20/2021] de unionsrättsliga principerna om lagenlighet och att straffbestämmelser inte kan ha retroaktiv verkan, vilka bland annat stadfästs i artikel 49 i [stadgan], genom att den för att beivra missbruk av visstidsanställningar föreskriver att urvalsförfaranden ska anordnas även om de handlingar eller den underlåtenhet som överträdelsen – och därmed missbruket – utgörs av och som påtalats, begicks och fullbordades (flera år) innan lag 20/2021 antogs?

7)      Innebär den omständigheten att [lag 20/2021] som sanktionsåtgärd föreskriver att urvalsförfaranden ska anordnas och att ersättning endast ska utgå till den som utsatts för missbruk men som inte godkänts i urvalsförfarandet, ett åsidosättande av klausul 5 i [ramavtalet] och direktiv [1999/70], eftersom den inte beivrar missbruk som drabbar visstidsanställda i den offentliga sektorn som godkänts i urvalsförfarandet, trots att missbruk alltid ska beivras och att ett godkännande i ett sådant förfarande inte är en sanktionsåtgärd som uppfyller direktivets krav, vilket EU-domstolen slog fast i sitt beslut av den 2 juni 2021, SUSH och CGT Sanidad de Madrid (C‑103/19, EU:C:2021:460)?

Åsidosätter med andra ord [lag 20/2021], genom att den bara tillerkänner arbetstagare som har utsatts för missbruk men som inte godkänns i urvalsförfarandet ersättning men inte arbetstagare som har utsatts för missbruk men som senare har fått ställning som fast anställda genom dessa urvalsförfaranden, direktiv [1999/70] och i synnerhet det som EU-domstolen slog fast i punkt 45 i beslutet av den 2 juni 2021, SUSH och CGT Sanidad de Madrid (C‑103/19, EU:C:2021:460), nämligen att den omständigheten att urvalsförfaranden anordnas som är öppna för offentliganställda som har utsatts för missbruk av på varandra följande visstidsanställningar och som gör det möjligt för dem att söka en fast tjänst och därmed få ställning som fast anställda tjänstemän, inte befriar medlemsstaterna från skyldigheten att föreskriva en lämplig åtgärd för att i behörig ordning beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt och visstidsanställningsförhållanden?

8)      Innebär den omständigheten att [lag 20/2021] föreskriver att de urvalsförfaranden som syftar till att minska antalet visstidsanställningar inom den offentliga sektorn ska anordnas inom tre år, senast den 31 december 2024, och att den som sanktion föreskriver att en ersättning ska utgå för den som utsatts för missbruk när han eller hon sägs upp, ett åsidosättande av klausul 5 i [ramavtalet], mot bakgrund av EU-domstolens beslut av den 9 februari 2017, Rodrigo Sanz (C‑44[3]/16, EU:C:2017:109), eller dom av den 14 september 2016, Pérez López (C‑16/15, EU:C:2016:679), och dom av den 21 november 2018, de Diego Porras (C‑619/17, EU:C:2018:936), eftersom det innebär att missbruket upprätthålls eller förlängs och att den som utsätts för det berövas skydd och anställningstrygghet, vilket undergräver den ändamålsenliga verkan av direktiv [1999/70], fram till dess att arbetstagaren slutligen sägs upp och kan erhålla ersättningen i fråga?

9)      Åsidosätter [lag 20/2021] likvärdighetsprincipen genom att den med tillämpning av direktiv [1999/70] tillerkänner rättigheter som är mindre långtgående än de som följer av den nationella rätten? Härvid ska följande beaktas:

–        Lag 11/2020, genom vilken artikel 87.[5] i lag 40/2015 ändras, med tillämpning av den nationella rätten, gör det möjligt för anställda vid privata företag som går över till den offentliga sektorn att utföra samma arbetsuppgifter som fast anställda tjänstemän och att omfattas av samma uppsägningsgrunder även om de inte har godkänts i ett urvalsförfarande, i egenskap av arbetstagare på så kallad kvarstående tjänst att dra in (a extingerir), vilket innebär att de omfattas av samma uppsägningsgrunder som den sistnämnda kategorin, medan lag 20/2021, med tillämpning av unionsrätten, inte medger att offentliganställda arbetstagare som har valts ut i urvalsförfaranden med tillämpning av principerna om likabehandling, offentlighet och fri konkurrens, fortsätter att utföra samma arbetsuppgifter som fast anställda tjänstemän och omfattas av samma uppsägningsgrunder.

–        Artikel 15 i lagen om arbetstagares ställning, i dess lydelse enligt [Real Decreto Legislativo] 1/1995, [por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 1/1995 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagares ställning) av den 24 mars 1995 (BOE nr 75 av den 29 mars 1995, s. 9654)], det vill säga i dess lydelse före antagandet av direktiv [1999/70], gör det möjligt att, med tillämpning av nationell rätt, omvandla visstidsanställningar till fasta anställningar för privatanställda arbetstagare som har arbetat i mer än två år för samma arbetsgivare, medan offentliganställda arbetstagare som utsatts för missbruk, inom ramen för genomförandet av unionsrätten, bara tillerkänns ersättning motsvarande 20 dagars lön per anställningsår, upp till högst 12 månadslöner, och inte kan få sina anställningar omvandlade.

–        Artikel 32 och följande artiklar i [lag 40/2015] fastställer principen om full ersättning och ålägger myndigheterna att ersätta all skada som personer vållats till följd av deras agerande, samtidigt som ersättningen till den som utsatts för missbruk, inom ramen för genomförandet av unionsrätten, på förhand begränsas, såväl beträffande beloppet – 20 dagars lön per anställningsår – som beträffande tiden – 12 månadslöner.

10)      Åsidosätter lag 20/2021, genom att den som enda verkliga sanktionsåtgärd föreskriver en ersättning med 20 dagars lön per anställningsår för den som utsatts för missbruk och som inte har godkänts i urvalsförfarandet, EU-domstolens rättspraxis i dom av den 7 mars 2018, Santoro (C‑494/16, EU:C:2018:166), enligt vilken det i den offentliga sektorn inte är tillräckligt med en ersättning för att efterleva direktiv [1999/70], utan ersättningen måste åtföljas av ytterligare sanktionsåtgärder som är effektiva, proportionerliga och avskräckande?

11)      Åsidosätter [lag 20/2021], vilken fastställer ersättningen till den som utsatts för missbruk och som inte godkänts i ett urvalsförfarande till 20 dagars lön per anställningsår, upp till högst 12 månadslöner, de unionsrättsliga principerna om full ersättning och proportionalitet, med tanke på att den utesluter ersättning för uteblivna inkomster och andra ersättningsslag, exempelvis de som följer av förlorade möjligheter (ett begrepp som EU-domstolen använder i domen av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166), att det är omöjligt att få en fast anställning på grund av att urvalsförfaranden inte anordnas inom de tidsfrister som föreskrivs i den nationella lagstiftningen eller att bli befordrad, att ideell skada uppkommer till följd av den avsaknad av skydd som de osäkra anställningsförhållandena innebär, att uppsägning av den som utsatts för missbruk och under omständigheter med hänsyn till ålder och kön (exempelvis kvinnor över 50 år) innebär att det inte finns någon alternativ arbetsmarknad, eller att vederbörande får lägre ålderspension?

12)      Åsidosätter [lag 20/2021] unionsrätten genom att den föreskriver en ersättning med 20 dagars lön per anställningsår och högst 12 månadslöner, mot bakgrund av EU-domstolens dom av den 2 augusti 1993, Marshall (C‑271/91, EU:C:1993:335), och dom av den 17 december 2015, Arjona Camacho (C‑407/14, EU:C:2015:831), i vilka domstolen slog fast att unionsrätten utgör hinder för att en gottgörelse för den skada som en person har lidit till följd av en uppsägning begränsas av en i förväg fastställd övre gräns?”

 Förfarandet vid domstolen

29      Genom beslut av den 19 september 2023 förenades målen C‑331/22 och C‑332/22 vad gäller domen, i enlighet med artikel 54.1 i domstolens rättegångsregler.

 EU-domstolens behörighet och frågan huruvida respektive begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

30      För det första har motparterna i de nationella målen och den spanska regeringen anfört att EU-domstolen inte är behörig att besvara respektive begäran om förhandsavgörande, eftersom den hänskjutande domstolen genom dessa har begärt att EU-domstolen ska tolka de sanktionsåtgärder som föreskrivs i lag 20/2021 och uttala sig om huruvida dessa åtgärder är förenliga med ramavtalet. Enligt Spaniens regering ombeds EU-domstolen härigenom att avge ett rådgivande yttrande med allmän räckvidd vad avser begreppet ”tillfälligt anställd tjänsteman”, såsom det används i spansk rätt.

31      För det andra har motparterna i de nationella målen och den spanska regeringen gjort gällande att respektive begäran om förhandsavgörande, i den mån de avser åtgärder som föreskrivs i lag 20/2021 eller som följer av praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), går utöver saken i de nationella målen och därmed tar upp ett hypotetiskt problem.

32      Klagandena i de nationella målen har nämligen endast yrkat att deras tillfälliga anställningsförhållanden ska omvandlas till tillsvidareanställningar, utan att dessa yrkanden grundar sig på dessa åtgärder eller på denna rättspraxis. Till exempel utgör, till att börja med, ersättningen för anställningsförhållandets upphörande för det fall den berörda personen misslyckas i urvalsförfarandet enligt artikel 2 i lag 20/2021, därefter, deltagandet i detta urvalsförfarande som ett medel för att erhålla en fast tjänst och, slutligen, den åtgärd som fastställts i rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) vilken innebär att den anställda behåller sin tjänst fram till dess att motsvarande urvalsförfarande har genomförts och avslutats, åtgärder som inte är föremål för tvisterna vid den nationella domstolen och de saknar således relevans för utgången av dessa tvister.

33      Det ska i detta avseende erinras om att det samarbetssystem som fastställs i artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen. I ett förfarande enligt den artikeln ankommer det på medlemsstaternas domstolar och inte på EU-domstolen att tolka nationella bestämmelser. Det ankommer vidare inte på EU-domstolen att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med bestämmelser i unionsrätten. Däremot är EU-domstolen behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna behöver för att pröva huruvida bestämmelser i nationell rätt är förenliga med unionsrätten (dom av den 25 oktober 2018, Sciotto, C‑331/17, EU:C:2018:859, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

34      Det ska också erinras om att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Följaktligen är EU-domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca – MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

35      Härav följer att frågor som rör tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca - MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

36      Även om det i förevarande fall är riktigt att EU-domstolen enligt ordalydelsen i de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt ombeds att uttala sig om huruvida bestämmelser i nationell rätt, inbegripet åtgärder som fastställts i nationell rättspraxis, är förenliga med unionsrätten, är det inget som hindrar EU-domstolen från att lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, genom att tillhandahålla den domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den behöver för att själv avgöra om den nationella rätten är förenlig med unionsrätten (dom av den 25 oktober 2018, Sciotto, C‑331/17, EU:C:2018:859, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

37      Det framgår dessutom otvetydigt av respektive begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, inom ramen för avgörandet av de nationella målen, kommer att behöva fastställa de nationella åtgärder som gör det möjligt att, i enlighet med kraven i direktiv 1999/70, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden.

38      Under dessa omständigheter är det inte uppenbart att den tolkning av klausul 5 i ramavtalet som den hänskjutande domstolen har begärt saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i de nationella målen eller att de frågor som avser de nationella åtgärder som nämns i punkt 32 ovan, såsom åtgärder som i enlighet med kraven i direktiv 1999/70 kan beivra missbruk av de berörda tillfälliga anställningsförhållandena, rör ett problem av hypotetisk karaktär.

39      Det ska dock noteras att den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan i mål C‑332/22 för att få klarhet i huruvida legalitetsprincipen och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser, vilka bland annat föreskrivs i artikel 49 i stadgan, utgör hinder för retroaktiv tillämpning av sådan nationell lagstiftning som lag 20/2021, i den mån det i denna lagstiftning, i syfte att minska antalet tillfälliga anställningar, föreskrivs åtgärder som är mindre förmånliga för arbetstagare som utsatts för missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden än de som föreskrevs i den tidigare nationella lagstiftningen.

40      Domstolen konstaterar att legalitetsprincipen och principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av straffrättsliga bestämmelser inte är tillämpliga i en situation där de berörda nationella bestämmelserna inte är av sådan art, utan föreskriver, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, brådskande åtgärder som syftar till att minska antalet visstidsanställningar inom den offentliga sektorn och, i detta syfte, med förbehåll för vissa villkor, ålägger den berörda offentliga myndigheten att anordna urvalsförfaranden eller betala ut ersättning till arbetstagare som anställts med på varandra följande visstidsanställningar.

41      Under dessa omständigheter är det uppenbart att den tolkning av unionsrätten som efterfrågas inom ramen för den sjätte frågan i mål C‑332/22 saknar samband med de verkliga omständigheterna eller med saken i det nationella målet. I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 35 ovan kan denna fråga följaktligen inte tas upp till sakprövning.

42      Av föregående överväganden följer dels att domstolen är behörig att besvara respektive begäran om förhandsavgörande, dels att respektive begäran kan upptas till sakprövning med undantag för den sjätte frågan i mål C‑332/22.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den femte frågan i mål C‑332/22

43      Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan i mål C‑332/22, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden inom den offentliga sektorn utgör missbruk när den berörda offentliga myndigheten inte iakttar de frister som föreskrivs i nationell rätt för att tillsätta den tjänst som innehas av den berörda tillfälligt anställde, på grund av att dessa på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden efter det att dessa frister löpt ut inte tillgodoser tillfälliga, utan konstanta och varaktiga behov.

44      Enligt klausul 1 i ramavtalet är syftet med detta bland annat att upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden.

45      Syftet med klausul 5 i ramavtalet är att genomföra detta mål, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningar, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför införts vissa minimiskyddsbestämmelser för att förhindra att arbetstagarnas anställningstrygghet urholkas (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

46      För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden ska medlemsstaterna enligt klausul 5.1 i ramavtalet således, på ett effektivt sätt och med bindande verkan, införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i nationell rätt inte finns likvärdiga lagstadgade åtgärder. De i klausul 5.1 a–5.1 c angivna åtgärderna, vilka är tre till antalet, rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar, respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca – MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

47      Medlemsstaterna har i det avseendet ett utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom de kan välja att införa en eller flera av de åtgärder som anges i klausul 5.1 a–5.1 c i ramavtalet eller att tillämpa redan existerande likvärdiga lagstadgade åtgärder, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller för vissa kategorier av arbetstagare (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca–MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

48      På detta sätt fastställs ett allmänt mål för medlemsstaterna i klausul 5.1 i ramavtalet, bestående i att förebygga sådant missbruk. Medlemsstaterna ges emellertid samtidigt rätt att själva bestämma med hjälp av vilka medel som nämnda mål ska uppnås, under förutsättning att de inte äventyrar ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan (dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca – MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

49      Det framgår emellertid av lydelsen i klausul 5 i ramavtalet och av fast rättspraxis att denna klausul endast är tillämplig i fråga om på varandra följande visstidsanställningar, vilket innebär att ett avtal som är det första eller det enda avtalet om visstidsanställning inte omfattas av klausul 5.1 i ramavtalet (se dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca – MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

50      I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande i mål C‑332/22 att flera på varandra följande utnämningar och/eller ingående av på varandra följande visstidsanställningskontrakt låg till grund för anställningsförhållandena mellan klagandena i det nationella målet och den berörda offentliga förvaltningen. Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, är klausul 5 i ramavtalet således tillämplig på de situationer som är aktuella i detta mål.

51      Det ska dessutom erinras om att den omständigheten att en arbetstagare tillfälligt ersätts med en annan för att tillgodose arbetsgivarens tillfälliga behov av personal i princip kan utgöra en objektiv grund i den mening som avses i klausul 5 punkt 1 a i ramavtalet (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

52      I detta hänseende har domstolen för det första klargjort att visstidsanställningar inte får förnyas i syfte att sådana arbetsuppgifter vid vårdinrättningar som omfattas av den ordinarie personalens normala verksamhet ska utföras på ett permanent och varaktigt sätt (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

53      Det kan nämligen inte anses vara motiverat, i den mening som avses i klausul 5 punkt 1 a i ramavtalet, att förnya visstidsanställningar för att tillgodose behov som faktiskt inte är tillfälliga utan tvärtom är konstanta och varaktiga. En sådan användning av visstidsanställningar står nämligen i direkt strid med den premiss som ramavtalet vilar på, nämligen att tillsvidareanställning är den generella anställningsformen, även om visstidsanställningar är kännetecknande för vissa branscher, yrken och verksamheter (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

54      Iakttagande av klausul 5 punkt 1 a i ramavtalet kräver således att det görs konkreta kontroller av att förnyelse av på varandra följande visstidsanställningar syftar till att tillgodose tillfälliga behov och att en nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, faktiskt inte tillämpas för att tillgodose arbetsgivarens konstanta och varaktiga behov av personal (dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

55      För den andra har domstolen funnit att en nationell bestämmelse enligt vilken det, inom de föreskrivna fristerna, ska anordnas urvalsförfaranden för att permanent tillsätta tjänster som tillfälligt innehas av visstidsanställda, kan förhindra att dessa arbetstagares osäkra ställning vidmakthålls genom att säkerställa att de tjänster som de innehar snabbt tillsätts permanent (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

56      Anordnandet av sådana förfaranden inom de föreskrivna fristerna kan således i princip förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningar i väntan på att dessa tjänster tillsätts permanent (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

57      Domstolen har emellertid även slagit fast att nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att urvalsförfaranden ska anordnas för att permanent tillsätta tjänster som tillfälligt innehas av visstidsanställda, samt i vilken en bestämd frist för detta ändamål fastställs, men som inte gör det möjligt att säkerställa att sådana förfaranden faktiskt anordnas, inte förefaller vara ägnad att förhindra att den berörda arbetsgivaren missbrukar på varandra följande visstidsanställningar (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

58      Det ska i detta sammanhang erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser, den uppgiften åligger i stället de behöriga nationella domstolarna, vilka ska fastställa huruvida de krav som anges i klausul 5 i ramavtalet uppfylls genom bestämmelserna i den tillämpliga nationella lagstiftningen (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

59      Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken mån tillämpningsvillkoren för, liksom det faktiska genomförandet av relevanta bestämmelserna i nationell rätt utgör en lämplig åtgärd för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar (se dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

60      EU-domstolen kan emellertid i sitt förhandsavgörande, vid behov, bidra med preciseringar för att vägleda nämnda domstolar vid deras bedömning (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

61      I förevarande fall har den hänskjutande domstolen preciserat att det i den spanska lagstiftningen föreskrivs regler enligt vilka användandet av på varandra följande anställningskontrakt eller anställningsförhållanden kan anses utgör missbruk när dessa anställningskontrakt eller anställningsförhållanden överstiger två år, med motiveringen att dessa anställningskontrakt eller anställningsförhållanden i sådana fall inte tillgodoser tillfälliga utan konstanta och varaktiga behov hos den berörda arbetsgivaren. Vad gäller arbetstagare inom den offentliga sektorn föreskrivs i artikel 10.4 EBEP att lediga tjänster som innehas av tillfälligt anställda tjänstemän ska inkluderas i erbjudandet om anställning inom den offentliga förvaltningen för att tillsättas med en fast anställd tjänsteman senast två år efter det att den tillfälligt anställda tjänstemannen tillsattes. Enligt artikel 70 EBEP ankommer det dessutom på myndigheten att säga upp samma visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden genom att utlysa erbjudandet om anställning inom den offentliga förvaltningen inom högst tre år.

62      Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller en nationell bestämmelse som artikel 10 EBEP inte innehålla ett allmänt och abstrakt tillstånd att använda på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, utan begränsar möjligheten att ingå sådana kontrakt till fall i vilka det är nödvändigt för att tillgodose tillfälliga behov.

63      Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande i mål C‑332/22 att de nationella bestämmelser som avses i punkt 61 ovan också innehåller de åtgärder som anges i klausul 5 b och c i ramavtalet, det vill säga, för det första, bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar och, för det andra, bestämmelser om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

64      Det framgår emellertid även av beslutet om hänskjutande i mål C‑332/22 att de på varandra följande utnämningarna av klagandena i detta mål och/eller dessa personers ingående av på varandra följande kontrakt inte tillgodosåg tillfälliga behov vid den katalanska domstolsförvaltningen, utan syftade till att tillgodose ett konstant och varaktigt behov av personal inom denna myndighet. Det framgår nämligen av detta beslut om hänskjutande att nämnda klaganden, vid den tidpunkt då de väckte talan, hade arbetat för denna myndighet i över 37 eller 17 år utan avbrott och att de utförde arbetsuppgifter som ingick i den normala verksamheten för personal med tillsvidareanställning. Det ska tilläggas att sådan nationell lagstiftning som den som avses i punkt 61 ovan också medför en risk för missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden om den lagstadgade skyldigheten att tillsätta de tjänster som tillfälligt innehas av tillfälligt anställda tjänstemän inom den angivna fristen inte iakttas. De faktiska omständigheterna i nämnda beslut om hänskjutande visar att denna risk förverkligades i förevarande fall.

65      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte frågan i mål C‑332/22 besvaras enligt följande. Klausul 5 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden inom den offentliga sektorn utgör missbruk när den berörda offentliga myndigheten inte iakttar de frister som föreskrivs i nationell rätt för att tillsätta den tjänst som innehas av den berörda tillfälligt anställda, eftersom de på varandra följande visstidsanställningskontrakten eller visstidsanställningarna i en sådan situation inte tillgodoser tillfälliga utan konstanta och varaktiga behov.

 Den första och den tredje frågan i mål C‑33 l/22 samt den första och den sjunde till den tolfte frågan i mål C‑332/22

66      Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den tredje frågan i mål C‑331/22 samt den första och den sjunde till den tolfte frågan i mål C‑332/22, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet, jämförd med likvärdighetsprincipen och proportionalitetsprincipen samt principen om full ersättning för den skada som lidits, ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis och lagstiftning som, såsom åtgärder som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, föreskriver att den berörda arbetstagaren ska behålla sin tjänst till dess att den myndighet som är arbetsgivare har anordnat och avslutat urvalsförfaranden respektive att sådana förfaranden ska anordnas och att en kontant ersättning med dubbla tak enbart ska utbetalas till den arbetstagare som inte godkänns i dessa förfaranden.

67      Domstolen erinrar härvid om att det i klausul 5 i ramavtalet inte föreskrivs några särskilda påföljder för fall där missbruk har konstaterats. I ett sådant fall ankommer det på de nationella myndigheterna att vidta åtgärder som inte bara ska vara proportionerliga, utan även tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet ges full verkan (dom av den 13 januari 2022, MIUR et Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

68      Även om formerna för att genomföra sådana bestämmelser, i avsaknad av unionslagstiftning på området, omfattas av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, får de emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

69      Domstolen har dessutom preciserat att när på varandra följande visstidsanställningar har missbrukats, måste det finnas möjlighet att vidta en åtgärd som ger effektiva och likvärdiga garantier för arbetstagarnas skydd, för att på lämpligt sätt beivra missbruket och undanröja följderna av att unionsrätten har åsidosatts. Det framgår nämligen av själva lydelsen av artikel 2 första stycket i direktiv 1999/70 att medlemsstaterna ska ”vidta alla nödvändiga åtgärder för att när som helst kunna garantera de resultat som åläggs genom detta direktiv” (dom av den 13 januari 2022, MIUR och Ufficio Scolastico Regionale per la Campania, C‑282/19, EU:C:2022:3, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

70      Det ska dessutom erinras om att det, såsom anges i punkt 58 ovan, inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser; den uppgiften åligger i stället de behöriga nationella domstolarna, vilka ska fastställa huruvida de krav som anges i klausul 5 i ramavtalet uppfylls genom denna lagstiftning och rättspraxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

71      Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken mån tillämpningsvillkoren för och det faktiska genomförandet av lagstiftningen och rättspraxisen i fråga utgör lämpliga åtgärder för att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden (se dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

72      Såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 60 ovan kan EU-domstolen emellertid när den avger ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda dessa domstolar vid deras bedömning.

73      För det första framgår det i förevarande fall av besluten om hänskjutande att i fall av missbruk av tillfällig anställning av offentliganställda är, enligt praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), en effektiv åtgärd för att beivra dessa situationer att bibehålla en offentliganställd som utsatts för missbruk på sin tjänst fram till dess att den myndighet som har anställt honom eller henne, för det första, fastställer huruvida det föreligger ett strukturellt behov och därför organiserar motsvarande urvalsförfarande, i vilket också personer som inte har utsatts för sådant missbruk kan delta, för att tillsätta den berörda tjänsten tills vidare och, för det andra, avslutar detta förfarande.

74      För det andra föreskriver artikel 2 i lag 20/2021, för arbetstagare som, i likhet med klagandena i de nationella målen, anställdes innan denna lag trädde i kraft, två åtgärder som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, nämligen dels anordnandet av urvalsförfaranden som är öppna även för sökande som inte har utnyttjats på detta sätt, dels utbetalning av en ersättning motsvarande 20 dagars lön per anställningsår, upp till högst tolv månader, för det fall den berörda arbetstagaren inte klarade det urvalsförfarande som anordnades för att tillsätta den tjänst som arbetstagaren hade innehaft fram till dess.

75      Vad gäller anordnandet av urvalsförfaranden såsom en sanktionsåtgärd i enlighet med klausul 5 i ramavtalet, såsom den som tillämpats i spansk rättspraxis eller som föreskrivs i artikel 2 i lag 20/2021, ska det påpekas att domstolen har preciserat att även om anordnandet av urvalsförfaranden ger arbetstagare som har anställts på ett otillbörligt sätt inom ramen för flera på varandra följande visstidsanställningar möjlighet att försöka få anställningstrygghet, eftersom dessa i princip kan delta i dessa förfaranden, befriar detta inte medlemsstaterna från skyldigheten att föreskriva lämpliga åtgärder för att i vederbörlig ordning beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt och visstidsanställningsförhållanden. Sådana förfaranden, vilkas utgång dessutom är osäkra, är nämligen i allmänhet öppna även för sökanden som inte har utsatts för sådant missbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 100).

76      Eftersom anordnandet av sådana förfaranden är oberoende av huruvida användandet av visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden utgör missbruk, framstår det inte som ägnat att i vederbörlig ordning beivra missbruk av sådana anställningsförhållanden och visstidsanställningsförhållanden samt att undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten. Denna åtgärd kan därför inte anses göra det möjligt att uppnå det mål som eftersträvas med klausul 5 i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2020, Sánchez Ruiz m.fl., C‑103/18 och C‑429/18, EU:C:2020:219, punkt 101).

77      I enlighet med de överväganden som följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 75 och 76 ovan, vilka, med beaktande av de uppgifter i handlingarna i målet som domstolen har tillgång till vilka det erinrats om i punkterna 73 och 74 ovan, förefaller vara tillämpliga, bedömer domstolen att anordnandet av urvalsförfaranden såsom det föreskrivs i nationell rättspraxis eller i artikel 2 i lag 20/2021, med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, inte är ägnad att i vederbörlig ordning beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden och, följaktligen, undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten.

78      Det ska i detta sammanhang påpekas att de omständigheter som anges i beslutet om hänskjutande i mål C‑332/22, enligt vilka de urvalsförfaranden som avses i artikel 2 i lag 20/2021 ska avslutas inom en viss tidsfrist, närmare bestämt före den 31 december 2024, och dessa förfaranden tar hänsyn till den berörda arbetstagarens kvalifikationer, inte påverkar relevansen av den rättspraxis som avses i punkterna 75 och 76 ovan.

79      Vad gäller beviljandet av en sådan ersättning som den som föreskrivs i artikel 2 i lag 20/2021, såsom en sanktionsåtgärd som är förenlig med klausul 5 i ramavtalet, framgår det av besluten om hänskjutande att denna ersättning ska betalas ut när på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden sägs upp på grund av att den berörda tjänsten tillsätts med en annan person än arbetstagaren som innehaft tjänsten, vilket förutsätter antingen att denna arbetstagare har deltagit i urvalsförfarandet och har misslyckats eller inte har deltagit i detta förfarande.

80      Domstolen har emellertid funnit att utbetalning av en ersättning när avtalet löper ut inte kan anses göra det möjligt att uppnå det mål som eftersträvas med klausul 5 i ramavtalet, vilket är att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningar. En sådan utbetalning förefaller nämligen vara frikopplad från överväganden om huruvida användningen av visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden är legitim eller utgör missbruk (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

81      Det ska dessutom påpekas att när det med avseende på sådan ersättning som den som föreskrivs i artikel 2 i lag 20/2021 fastställs ett dubbelt tak, nämligen begränsningen till 20 dagars ersättning per anställningsår, med en övre gräns på totalt tolv månadslöner, kan den inte möjliggöra vare sig en proportionerlig och effektiv gottgörelse i fall av missbruk som överstiger ett visst antal år, eller en lämplig och fullständig ersättning för den skada som följer av sådant missbruk.

82      Domstolen erinrar om att varken principen om full ersättning för den skada som lidits eller proportionalitetsprincipen kräver betalning av skadestånd i bestraffande syfte (dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

83      Dessa principer innebär nämligen att medlemsstaterna ska tillhandahålla tillräcklig ersättning som inte bara är symbolisk, utan att för den skull gå utöver vad som kan betraktas som en fullständig gottgörelse (dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

84      Av det ovan anförda följer att en ekonomisk ersättning med ett dubbelt tak till förmån för enbart den berörda arbetstagaren som inte klarat urvalsförfarandena inte förefaller utgöra en åtgärd som i vederbörlig ordning kan beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden och undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten. En sådan ersättning förefaller följaktligen inte i sig utgöra en proportionerlig och tillräckligt effektiv och avskräckande åtgärd för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet får full verkan, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 67 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

85      Inom ramen för den första och den nionde frågan i mål C‑332/22 anser den hänskjutande domstolen att såväl praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) som beviljandet av den ersättning som föreskrivs i artikel 2 i lag 20/2021 strider mot unionens likvärdighetsprincip, eftersom det för det första föreskrivs i spansk rätt att när ett offentligt affärsdrivande organ eller en privat statlig byrå omvandlas till ett offentligt organ, kan dess personal, det vill säga arbetstagare som omfattas av privaträtten, med tillämpning av nationell rätt, utföra de arbetsuppgifter som är förbehållna tjänstemän utan att ha denna ställning, och denna personal kan således stanna inom den offentliga sektorn på vissa villkor. För det andra föreskrevs redan i artikel 15 i lagen om arbetstagares ställning, även innan direktiv 1999/70 trädde i kraft, att visstidsanställda som var anställda av samma arbetsgivare i mer än 24 månader skulle omvandlas till tillsvidareanställda. För det tredje är de offentliga myndigheterna, trots att det i lag 20/2021 föreskrivs en restriktiv ersättningsordning, enligt den nationella lagstiftningen om rättslig reglering av den offentliga sektorn skyldiga att ersätta samtliga skador till följd av sitt agerande. I Código Civil (civillagen) föreskrivs dessutom samma system för ersättning för civilrättsligt ansvar mellan enskilda.

86      Det ska i detta avseende noteras att det följer av likvärdighetsprincipen att personer som gör gällande de rättigheter som följer av unionsrätten inte får missgynnas i förhållande till dem som gör gällande rent nationella rättigheter (dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 39).

87      För att denna princip ska vara tillämplig krävs det emellertid även att de rättigheter som den nationella lagstiftaren har antagit i samband med införlivandet av direktiv 1999/70 är jämförbara, bland annat vad gäller föremål och grund, med dem som föreskrivs i nationell rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca–MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 70 och beslut av den 18 januari 2011, Berkizi-Nikolakaki, C‑272/10, EU:C:2011:19, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

88      Det följer dessutom av fast rättspraxis att likvärdighetsprincipen inte är tillämplig i en situation där såväl de åtgärder som den nationella lagstiftaren har vidtagit inom ramen för direktiv 1999/70, i syfte att beivra att arbetsgivare inom den offentliga sektorn missbrukar visstidsanställningskontrakt, som de åtgärder som lagstiftaren har antagit för att beivra missbruk av denna typ av kontrakt av arbetsgivare inom den privata sektorn innebär att unionsrätten tillämpas. I en sådan situation har nämligen alla åtgärderna till syfte att skydda rättigheter som följer av Europeiska unionens rättsordning (se, för ett liknade resonemang, dom av den 3 juni 2021, Ministero dell’Istruzione, dell’Università e della Ricerca–MIUR m.fl. (Universitetsforskare), C‑326/19, EU:C:2021:438, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

89      Det ska i detta sammanhang även erinras om att domstolen har preciserat att klausul 5 i ramavtalet inte i sig utgör hinder för att medlemsstaterna behandlar missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden olika beroende på om anställningskontrakten eller anställningsförhållandena har ingåtts med privata eller offentliga arbetsgivare (dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkterna 33 och 42).

90      I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen, som är den enda som har direkt kunskap om de rättigheter som följer av de nationella bestämmelser som avses i punkt 85 ovan, att kontrollera huruvida likvärdighetsprincipen är tillämplig och, om så är fallet, huruvida den har iakttagits.

91      Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den tredje frågan i mål C‑331/22 samt den första och den sjunde till den tolfte frågan i mål C‑332/22 besvaras enligt följande. Klausul 5 i ramavtalet ska, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och principen om full ersättning för den skada som lidits, tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis och lagstiftning som, såsom åtgärder som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, föreskriver att den berörda arbetstagaren ska behålla sin tjänst till dess att den myndighet som är arbetsgivare har anordnat och avslutat urvalsförfaranden respektive att sådana förfaranden ska anordnas och att en kontant ersättning med dubbla tak enbart ska utbetalas till den arbetstagare som inte godkänns i dessa förfaranden, när dessa åtgärder inte är proportionerliga eller tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av klausul 5 får full verkan.

 Den andra, den fjärde och den femte frågan i mål C‑331/22 samt den andra till den fjärde frågan i mål C‑332/22

92      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra, den fjärde och den femte frågan i mål C‑331/22 samt den andra till den fjärde frågan i mål C‑332/22, vilka ska prövas tillsammans och i tredje hand, för att få klarhet i huruvida klausulerna 4 och 5 i ramavtalet, jämförda med artiklarna 21 och 47 i stadgan och likvärdighetsprincipen, ska tolkas så, att om lämpliga åtgärder inte föreskrivs i nationell rätt för att förhindra och, i förekommande fall, beivra, med tillämpning av nämnda klausul 5, missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, ska dessa på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden omvandlas till tillsvidareanställningskontrakt eller tillsvidareanställningsförhållanden som är identiska eller jämförbara med dem som binder de ordinarie tjänstemännen till förvaltningen, även om en sådan omvandling strider mot nationella bestämmelser och nationell rättspraxis.

93      Domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av besluten om hänskjutande att saken i de nationella målen avser förebyggande och beivrande av missbruk av visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, i den mening som avses i klausul 5 i ramavtalet. Det finns inget i dessa beslut som gör det möjligt att dra slutsatsen att principen om icke-diskriminering i klausul 4 i ramavtalet är tillämplig i förevarande fall.

94      I enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 35 ovan har den tolkning av klausul 4 och artikel 21 i stadgan, som båda avser principen om icke-diskriminering, och som begärts av den hänskjutande domstolen, inget samband med de verkliga omständigheterna eller saken i de nationella målen, varför det saknas anledning att göra en sådan tolkning.

95      Det följer emellertid av fast rättspraxis att det i klausul 5 i ramavtalet inte föreskrivs någon skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden ska omvandlas till tillsvidareanställningskontrakt eller tillsvidareanställningsförhållanden, och inte heller, såsom angetts i punkt 67 ovan, föreskrivs det några särskilda påföljder för det fall missbruk har konstaterats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl.(Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

96      Det följer emellertid av klausul 5 punkt 2 i ramavtalet att medlemsstaterna har rätt att, för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningar, omvandla dessa visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningar till tillsvidarekontrakt eller tillsvidareanställningar, eftersom den anställningstrygghet som de sistnämnda innebär utgör en betydande del av skyddet för arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 39).

97      Det ankommer således på de nationella myndigheterna att vidta proportionerliga, effektiva och avskräckande åtgärder för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet får full verkan, i vilka det för detta ändamål kan föreskrivas att visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningar ska omvandlas till tillsvidarekontrakt eller tillsvidareanställningar. När på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden har missbrukats måste det emellertid vara möjligt att tillämpa en bestämmelse för att på lämpligt sätt beivra missbruket och undanröja följderna av åsidosättandet av ramavtalet (se dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

98      Domstolen har preciserat att för att nationell lagstiftning, som innebär att det inom den offentliga sektorn är förbjudet att omvandla flera på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden till en tillsvidareanställning, ska anses vara förenlig med ramavtalet krävs det att den berörda medlemsstatens nationella rättsordning inom den offentliga sektorn innehåller bestämmelser om en annan effektiv åtgärd för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Ministero della Giustizia m.fl. (Italienska fredsdomares ställning), C‑236/20, EU:C:2022:263, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

99      Av det ovan anförda följer att lagstiftning som föreskriver en obligatorisk regel om att visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, i fall av missbruk, ska omvandlas till tillsvidarekontrakt eller tillsvidareanställningar, utgör en effektiv åtgärd som beivrar sådant missbruk och följaktligen ska anses vara förenlig med klausul 5 i ramavtalet (dom av den 8 maj 2019, Rossato och Conservatorio di Musica F.A. Bonporti, C‑494/17, EU:C:2019:387, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

100    Enligt den hänskjutande domstolen har klausul 5 i direktiv 1999/70 i förevarande fall inte införlivats på ett korrekt sätt med den spanska rättsordningen, eftersom det i denna inte föreskrivs någon effektiv åtgärd som gör det möjligt att beivra missbruk till följd av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden. Den hänskjutande domstolen har även preciserat att det följer av artikel 23 i konstitutionen, jämförd med bestämmelserna i EBEP, att tjänsteföreskrifterna endast gäller personer som har klarat ett urvalsförfarande som syftar till att erhålla denna ställning och som iakttar principerna om likabehandling, offentlighet, meriter, lämplighet och fri konkurrens. Omvandlingen av de på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden som är i fråga i det nationella målet till ett tillsvidareanställningsförhållande, som innebär att den berörda person förvärvar ställning som tjänsteman, såsom en åtgärd som beivrar missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, skulle således kunna strida mot bland annat konstitutionen. Enligt den hänskjutande domstolen strider en sådan omvandling även mot praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen).

101    Det ska i detta avseende erinras om att domstolen har fastställt att klausul 5.1 i ramavtalet inte till sitt innehåll synes vara ovillkorlig och tillräckligt precis för att kunna åberopas av en enskild vid en nationell domstol. Enligt denna bestämmelse har medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning för att förhindra att visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningar missbrukas, och därvid avgöra huruvida en eller flera av de i klausulen uppräknade åtgärderna ska vidtas eller huruvida redan existerande likvärdiga lagliga åtgärder ska utnyttjas, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller för kategorier av arbetstagare. Dessutom är det inte möjligt att i tillräcklig utsträckning fastställa vilket minimiskydd som under alla omständigheter ska genomföras enligt klausul 5.1 i ramavtalet (dom av den 11 februari 2021, M.V. m.fl. (På varandra följande visstidsanställningar inom den offentliga sektorn) (C‑760/18, EU:C:2021:113, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

102    Det framgår emellertid av fast rättspraxis att de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt är skyldiga att i möjligaste mån tolka denna mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet att göra en direktivkonform tolkning gäller vid tolkning av alla bestämmelser i nationell rätt, vare sig de har antagits före eller efter det aktuella direktivet (dom av den 11 februari 2021, M.V. m.fl. (På varandra följande visstidsanställningar inom den offentliga sektorn) (C‑760/18, EU:C:2021:113, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

103    Kravet på en direktivkonform tolkning av nationell rätt följer nämligen av EUF-fördragets systematik, eftersom det medger att de nationella domstolarna inom ramen för sin behörighet säkerställer att unionsrätten ges full verkan när de avgör tvister som anhängiggjorts vid dem (dom av den 11 februari 2021, M.V. m.fl. (På varandra följande visstidsanställningar inom den offentliga sektorn) (C‑760/18, EU:C:2021:113, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

104    Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas visserligen av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning, och den kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (dom av den 11 februari 2021, M.V. m.fl. (På varandra följande visstidsanställningar inom den offentliga sektorn) (C‑760/18, EU:C:2021:113, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

105    Principen om direktivkonform tolkning innebär icke desto mindre att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av dess erkända tolkningsmetoder, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (dom av den 11 februari 2021, M.V. m.fl. (På varandra följande visstidsanställningar inom den offentliga sektorn) (C‑760/18, EU:C:2021:113, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

106    Domstolen har dessutom preciserat att eftersom principen om ett effektivt domstolsskydd utgör en allmän unionsrättslig princip som dessutom har erkänts i artikel 47 i stadgan, ankommer det på de nationella domstolarna att, i avsaknad av lagstiftning genom vilken direktiv 1999/70 införlivas med spansk rätt, säkerställa det rättsliga skydd som enskilda tillerkänns enligt unionsbestämmelserna och garantera att dessa bestämmelser ges full verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2010, Gavieiro och Iglesias Torres, C‑444/09 och C‑456/09, EU:C:2010:819, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

107    Det ankommer således på den nationella domstolen att, när på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållande har missbrukats, i möjligaste mån tolka och tillämpa de relevanta bestämmelserna i nationell rätt på ett sådant sätt att detta missbruk beivras på lämpligt sätt och att följderna av åsidosättandet av unionsrätten undanröjs. I detta sammanhang ankommer det på den nationella domstolen att bedöma huruvida de relevanta bestämmelserna i nationell rätt, inbegripet konstitutionella bestämmelser, i förekommande fall kan tolkas på ett sätt som är förenligt med klausul 5 i ramavtalet, för att säkerställa att direktiv 1999/70 ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (se, analogt, dom av den 11 februari 2021, M.V. m.fl. (På varandra följande visstidsanställningar inom den offentliga sektorn), C‑760/18, EU:C:2021:113, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

108    Domstolen har dessutom slagit fast att skyldigheten att göra en direktivkonform tolkning innebär att de nationella domstolarna, i förekommande fall, måste ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte. En nationell domstol kan därför bland annat inte slå fast att den inte kan tolka en nationell bestämmelse i överensstämmelse med unionsrätten enbart av den anledningen att den bestämmelsen i fast rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (dom av den 3 juni 2021, Instituto Madrileño de Investigación y Desarrollo Rural, Agrario y Alimentario, C‑726/19, EU:C:2021:439, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

109    Av det ovan anförda följer, för det första, att för det fall den hänskjutande domstolen skulle finna att den berörda nationella rättsordningen inte, med avseende på den offentliga sektorn, föreskriver några effektiva åtgärder för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, såsom de som är aktuella i det nationella målet, kan omvandling av dessa anställningskontrakt eller anställningsförhållanden till en tillsvidareanställning utgöra en sådan åtgärd.

110    För det andra ska den hänskjutande domstolen, om den i ett sådant fall dessutom kommer fram till att den rättspraxis som fastställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) utgör hinder för en sådan omvandling, underlåta att tillämpa denna praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) om den grundar sig på en tolkning av konstitutionen som är oförenlig med målen med direktiv 1999/70, och särskilt med klausul 5 i ramavtalet.

111    För det tredje kan en sådan omvandling utgöra en åtgärd som på ett effektivt sätt beivrar missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, under förutsättning att den inte innebär en tolkning contra legem av nationell rätt.

112    I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att omvandlingen av de på varandra följande visstidsanställningskontrakten eller visstidsanställningsförhållandena som är i fråga i det nationella målet till tillsvidareanställningsförhållanden, inom ramen för vilka klagandena i det nationella målet omfattas av samma uppsägningsgrunder som gäller för tjänstemän, utan att för den skull få ställning som tjänstemän, utgör en sådan sanktionsåtgärd som är förenlig med klausul 5 i ramavtalet. Enligt den hänskjutande domstolen innebär denna sanktionsåtgärd inte en tolkning contra legem av nationell rätt.

113    Med den andra, den tredje och den fjärde frågan i mål C‑332/22 vill den hänskjutande domstolen också få klarhet i huruvida likvärdighetsprincipen i unionsrätten innebär att visstidsanställda inom den offentliga sektorn, vilka har utsatts för missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, ska ges ställning som fast anställda tjänstemän eller tillsvidareanställda, i den mån som särskilt artikel 15 i lagen om arbetstagare föreskriver en sådan lösning inom den privata sektorn.

114    Det ska i detta hänseende påpekas att det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är den enda som har direkt kunskap om de rättigheter som följer av de nationella bestämmelserna, att i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 86–89 ovan kontrollera huruvida likvärdighetsprincipen är tillämplig och, om så är fallet, iakttas.

115    Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra, den fjärde och den femte frågan i mål C‑331/22 och den andra till den fjärde frågan i mål C‑332/22 besvaras enligt följande. Klausul 5 i ramavtalet ska, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, tolkas så, att i avsaknad av lämpliga åtgärder i nationell rätt för att förhindra och, i förekommande fall, beivra, med tillämpning av klausul 5, missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, kan en omvandling av dessa på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden till ett tillsvidareanställningskontrakt eller ett tillsvidareanställningsförhållande utgöra en sådan åtgärd, förutsatt att en sådan omvandling inte innebär att nationell rätt tolkas contra legem.

 Rättegångskostnader

116    Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

1)      Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden inom den offentliga sektorn utgör missbruk när den berörda offentliga myndigheten inte iakttar de frister som föreskrivs i nationell rätt för att tillsätta den tjänst som innehas av den berörda tillfälligt anställda, eftersom de på varandra följande visstidsanställningskontrakten eller visstidsanställningarna i en sådan situation inte tillgodoser tillfälliga utan konstanta och varaktiga behov.

2)      Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70, ska mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och principen om full ersättning för den skada som lidits,

tolkas så,

att den utgör hinder för nationell rättspraxis och lagstiftning som, såsom åtgärder som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, föreskriver att den berörda arbetstagaren ska behålla sin tjänst till dess att den myndighet som är arbetsgivare har anordnat och avslutat urvalsförfaranden respektive att sådana förfaranden ska anordnas och att en kontant ersättning med dubbla tak enbart ska utbetalas till den arbetstagare som inte godkänns i dessa förfaranden, när dessa åtgärder inte är proportionerliga eller tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av klausul 5 får full verkan.

3)      Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, som ingicks den 18 mars 1999 och som är bilagt rådets direktiv 1999/70, ska mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

tolkas så,

att i avsaknad av lämpliga åtgärder i nationell rätt för att förhindra och, i förekommande fall, beivra, med tillämpning av klausul 5, missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, kan en omvandling av dessa på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden till ett tillsvidareanställningskontrakt eller ett tillsvidareanställningsförhållande utgöra en sådan åtgärd, förutsatt att en sådan omvandling inte innebär att nationell rätt tolkas contra legem.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: spanska.