Mål C‑337/17
Feniks Sp. z o.o.
mot
Azteca Products & Services SL, meddelar
(begäran om förhandsavgörande från Sąd Okręgowy w Szczecinie)
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Förordning (EG) nr 1215/2012 – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Särskilda behörighetsregler – Artikel 7.1 a – Begreppet ’talan [som] avser avtal’ – Actio pauliana”
Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 4 oktober 2018
1. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Tillämpningsområde – Områden som inte omfattas – Konkurs, ackord och liknande förfaranden – Begrepp – Talan som direkt kan härledas från ett konkursförfarande och som står i nära samband med detsamma – Förordning (EU) nr 1346/2000
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012, artikel 1.2 b; rådets förordning nr 1346/2000)
2. Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Särskilda behörighetsregler – Behörighet vid avtalstvister – Begrepp – ”Actio pauliana” som väckts av innehavaren av en fordran som har sin grund i ett avtal – Omfattas
(Europaparlamentets och rådets förordning nr 1215/2012, artikel 7 led 1 a)
1. Se domen.
(se punkterna 30 och 31)
2. I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, omfattas en ”actio pauliana” genom vilken innehavaren av en fordran som har sin grund i ett avtal begär att en rättshandling som påstås skada dennes rättigheter ska förklaras vara ogiltig gentemot denne, när dennes gäldenär, genom denna rättshandling har överlåtit en egendom till tredje man, av regeln om internationell behörighet i artikel 7 led 1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.
Såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast måste det föreligga en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person och kärandens talan måste grundas på denna förpliktelse för att denna särskilda behörighetsregel ska kunna tillämpas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2005, Engler, C‑27/02, EU:C:2005:33, punkt 51, dom av den 18 juli 2013, ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 33, och dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 44).
Vad som utmärker ”actio pauliana” är att den grundas på borgenärens personliga anspråk mot sin gäldenär och har till syfte att skydda den säkerhet som han kan ha i gäldenärens egendom (dom av den 10 januari 1990, Reichert och Kockler, C‑115/88, EU:C:1990:3, punkt 12, och dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler, C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 17). Den tillvaratar på detta sätt borgenärens intressen med sikte på en påföljande indrivning av fordran med tvångsmedel (dom av den 26 mars 1992, Reichert och Kockler, C‑261/90, EU:C:1992:149, punkt 28).
Borgenärens syfte med denna talan är nämligen att få fastställt att gäldenärens överlåtelse av tillgångar till tredje man har varit till skada för borgenärens rättigheter enligt avtalets bindande verkan och som överensstämmer med de skyldigheter som dennes gäldenär frivilligt åtagit sig. Denna talan rör således den omständigheten att gäldenären inte uppfyllt de skyldigheter som denne åtagit sig gentemot borgenären.
Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör därför kompletteras med den alternativa behörighetsgrund som framgår av artikel 7 led 1 a i förordning nr 1215/2012, eftersom den, med hänsyn till den kontraktsrättsliga karaktären av förhållandet mellan borgenären och gäldenären, motsvarar såväl kravet på rättssäkerhet och förutsebarhet som syftet att upprätthålla korrekt rättsskipning.
(se punkterna 39–41, 43, 44 och 49 samt domslutet)