FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
GIOVANNI PITRUZZELLA
föredraget den 14 november 2023(1)
Mål C‑695/22
Fondee a.s.
mot
Česká národní banka
(begäran om förhandsavgörande från Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Tjeckien))
”Begäran om förhandsavgörande – Marknader för finansiella instrument – Direktiv 2014/65/EU – Artiklarna 3 och 34 – Investeringsförmedlare – Artikel 56 FEUF – Frihet att tillhandahålla tjänster”
1. Genom den aktuella begäran om förhandsavgörande har Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Tjeckien) ställt två frågor till EU-domstolen som rör tolkningen av artiklarna 3.1, 3.3 och 34 i direktiv 2014/65(2) – även kallat MiFID II(3) – och dessas förhållande till artikel 56 FEUF.
2. Dessa frågor härrör från ett mål vid den hänskjutande domstolen där bolaget Fondee a.s. (nedan kallat Fondee eller klaganden i det nationella målet) har yrkat upphävande av det beslut varigenom Tjeckiens centralbanks direktion fastställde de böter som centralbanken hade ålagt Fondee för överträdelse av lagbestämmelser varigenom kapitalmarknaden i Tjeckien regleras.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
3. Direktiv 2014/65 – som upphävde direktiv 2004/39, vilket emellertid delvis ersattes av förordning nr 600/2014(4) – utgör tillsammans med den förordningen ”den rättsliga ram som reglerar de krav som är tillämpliga på värdepappersföretag, reglerade marknader, leverantörer av datarapporteringstjänster och företag från tredjeländer som tillhandahåller investeringstjänster eller utför investeringsverksamhet i unionen” (skäl 7 i direktiv 2014/65). Dess huvudsakliga syfte är att det ska utvecklas en inre marknad för finansiella tjänster där etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster garanteras och där öppenhet och skydd för investerare säkerställs genom harmonisering av nationella bestämmelser om bland annat auktorisation och villkor för verksamhet i värdepappersföretag samt tillsynsmyndigheternas befogenheter och sanktionsordningen.
4. Enligt artikel 1.1 i direktiv 2014/65 är detta tillämpligt bland annat på värdepappersföretag. I artikel 4.1 led 1 i direktivet definieras ”värdepappersföretag” som en juridisk person – samt på vissa villkor även en enhet som inte är juridisk person eller en fysisk person – ”vars regelmässiga verksamhet eller rörelse består i att yrkesmässigt tillhandahålla en eller flera investeringstjänster till tredjepart och/eller att utföra en eller flera investeringsverksamheter”. Enligt artikel 4.1 led 2 avses med ”investeringstjänster och investeringsverksamhet” någon av de tjänster och verksamheter som anges i avsnitt A i bilaga I till direktivet i fråga om något av de instrument som anges i avsnitt C i den bilagan. I artikel 4.1 led 4 definieras ”investeringsrådgivning” som tillhandahållande av personliga rekommendationer till en kund, på dennes begäran eller på värdepappersföretagets initiativ, i fråga om en eller flera transaktioner som avser finansiella instrument, och i artikel 4.1 led 5 definieras ”utförande av order för kunds räkning” som ”att köpa eller sälja ett eller flera finansiella instrument för kunders räkning och inbegripet ingående av avtal för att sälja finansiella instrument som utfärdats av ett värdepappersföretag eller ett kreditinstitut vid tidpunkten för utfärdandet av dessa”.
5. I artikel 3.1 i direktiv 2014/65, under artikelrubriken ”Frivilliga undantag”, föreskrivs följande:
”1. Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa detta direktiv på personer för vilka de är hemmedlemsstat, under förutsättning att de personernas verksamhet är auktoriserad och reglerad på nationell nivå, och de personerna
a) inte får inneha kundmedel eller kunders värdepapper och därför inte vid någon tidpunkt får stå i skuld till sina kunder,
b) inte får tillhandahålla några investeringstjänster utom mottagande och vidarebefordran av order som avser överlåtbara värdepapper och andelar i företag för kollektiva investeringar och/eller tillhandahållande av investeringsrådgivning i samband med sådana finansiella instrument, och
c) vid tillhandahållande av denna tjänst endast får vidarebefordra order till
i) värdepappersföretag som har auktoriserats i enlighet med detta direktiv,
…
iv) företag för kollektiva investeringar som enligt en medlemsstats rätt är auktoriserat att utbjuda andelar till allmänheten och till förvaltarna av sådana företag …”.
6. I artikel 3.2 i direktiv 2014/65 stadgas att medlemsstaternas ordningar ska innebära att sådana personer som avses i artikel 3.1 omfattas av krav som minst motsvarar kraven enligt det direktivet såvitt avser de villkor och förfaranden för auktorisation och fortlöpande tillsyn, de uppföranderegler och de organisatoriska krav som fastställs i vissa uttryckligen angivna bestämmelser i direktivet. I artikel 3.3 i direktivet föreskrivs slutligen att personer som i enlighet med artikel 3.1 undantas från detta inte ska ”åtnjuta den frihet att tillhandahålla tjänster eller utföra verksamhet eller etablera filialer som följer av artiklarna 34 respektive 35”.
7. I avdelning II i direktiv 2014/65 anges villkor för auktorisation och för verksamheten i värdepappersföretag. Artiklarna 5 och 6 ingår i kapitel I den avdelningen, vilket rör villkor och förfaranden för auktorisation (”gemensamt EU-pass”). Närmare bestämt anges i artikel 5, vars rubrik lyder ”Auktorisationskrav”, att det ska krävas en auktorisation utfärdad av de behöriga myndigheterna i hemmedlemsstaten för att ett värdepappersföretag ska få tillhandahålla investeringstjänster och/eller utföra investeringsverksamhet i form av en regelbunden verksamhet eller rörelse på yrkesmässig grund.(5) Enligt artikel 6.1 ska det i auktorisationen anges vilka investeringstjänster eller vilken investeringsverksamhet som värdepappersföretaget är auktoriserat att tillhandahålla eller utföra, och i artikel 6.3 stadgas att ”[a]uktorisationen ska gälla inom hela unionen och göra det möjligt för värdepappersföretaget att överallt inom unionen tillhandahålla de tjänster eller utföra den verksamhet för vilka eller vilken det har auktoriserats, antingen genom etableringsrätten, inbegripet genom en filial, eller genom friheten att tillhandahålla tjänster”.
8. I kapitel III i avdelning II i direktiv 2014/65 fastställs värdepappersföretagens rättigheter. I artikel 34, som återfinns i det kapitlet, anges i punkt 1 första stycket att ”[m]edlemsstaterna ska se till att varje värdepappersföretag som i enlighet med det här direktivet … är auktoriserat och står under tillsyn av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat fritt får tillhandahålla investeringstjänster och/eller utföra investeringsverksamhet samt sidotjänster inom deras territorium, förutsatt att tjänsterna och verksamheten omfattas av värdepappersföretagets auktorisation”. I artikel 34.1 andra stycket anges att sådana företag inte får åläggas några ”ytterligare krav”. Enligt artikel 34.2 och 34.3 ska ett värdepappersföretag som för första gången önskar tillhandahålla tjänster eller utföra verksamhet inom en annan medlemsstats territorium, eller som önskar ändra omfattningen av de tjänster som redan tillhandahålls eller den verksamhet som redan utförs i en annan medlemsstat, meddela information om detta till sin hemmedlemsstat, som ska vidarebefordra informationen till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten.(6) Efter att ha meddelat denna information får värdepappersföretaget börja tillhandahålla de ifrågavarande tjänsterna eller utföra den ifrågavarande verksamheten i värdmedlemsstaten. I artikel 35, som likaledes återfinns i kapitel III i avdelning II, föreskrivs i punkt 1 första stycket att ”[m]edlemsstaterna ska se till att investeringstjänster och/eller investeringsverksamhet samt sidotjänster kan tillhandahållas eller bedrivas inom deras territorium i enlighet med det här direktivet … genom etableringsrätten, antingen genom etablering av filialer eller genom användning av ett anknutet ombud som är etablerat i en medlemsstat utanför hemmedlemsstaten, förutsatt att tjänsterna och verksamheten i fråga omfattas av den auktorisation som värdepappersföretaget … beviljats i hemmedlemsstaten”.
B. Tjeckisk rätt
9. För att få bedriva verksamhet som investeringsförmedlare i Tjeckien krävs en auktorisation meddelad av Tjeckiens centralbank. Enligt 29 § 1 zákon č. 256/2004 Sb., o podnikání na kapitálovém trhu (lag nr 256/2004 om bedrivande av affärsverksamhet på kapitalmarknaden, nedan kallad kapitalmarknadslagen) i dess ändrade lydelse får investeringsförmedlare endast tillhandahålla vissa av de huvudsakliga investeringstjänsterna, nämligen ta emot och vidarebefordra order avseende investeringsinstrument (bland annat värdepapper för kollektiva investeringar) och tillhandahålla investeringsrådgivning avseende sådana instrument. I 29 § 4 föreskrivs att investeringsförmedlare vid tillhandahållande av dessa tjänster får vidarebefordra order endast till ”en värdepappershandlare, en bank eller ett investeringsbolag …”. Med ”värdepappershandlare” avses enligt 5 § 1 en juridisk person som i kraft av en auktorisation meddelad av Tjeckiens centralbank får tillhandahålla de huvudsakliga investeringstjänsterna, och enligt artikel 6 § 1 b måste en ”värdepappershandlare” ha sitt säte i Tjeckien.
10. Således innebär 29 § 4 kapitalmarknadslagen att det är förbjudet för investeringsförmedlare att vidarebefordra order till värdepappersföretag utanför Tjeckien. Den bestämmelsen infördes genom lagändring nr 204/2017, som innebar att den tidigare 29 § 1 b, enligt vilken order fick vidarebefordras även till utländska enheter, ersattes med verkan den 3 januari 2018. Enligt motiveringen till lagändringen var lagstiftarens avsikt att begränsa kretsen av möjliga ordermottagare i syfte att underlätta den tillsyn som Tjeckiens centralbank ska utöva. Av 162 § 1 a kapitalmarknadslagen följer att den som olovligen bedriver verksamhet som omfattas av den lagen begår ett brott.
II. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
11. Fondee är en investeringsförmedlare i den mening som avses i 29 § 1 kapitalmarknadslagen och bedriver sin verksamhet med stöd av en auktorisation meddelad av Tjeckiens centralbank. Under perioden från den 7 oktober 2019 till den 27 december 2019 vidarebefordrade Fondee enligt egen uppgift 407 order till en utländsk värdepappershandlare. I synnerhet erbjöd Fondee sina kunder att investera i så kallade ETF (”exchange-traded funds”, börshandlade fonder(7)), det vill säga värdepapper för kollektiva investeringar som handlas på utländska fondbörser och andra reglerade marknader. Därvid lade en kund en order via ett användarkonto på webbplatsen www.fondee.cz och Fondee vidarebefordrade ordern till bolaget DeGiro B.V. (nedan kallat DeGiro), som har säte i Nederländerna. Detta skedde i enlighet med ett trepartsavtal mellan DeGiro, Fondee och kunden. Efter att ha gjort en utredning med stöd av 162 § 1 a kapitalmarknadslagen ålade Tjeckiens centralbank Fondee att betala 150 000 tjeckiska kronor (CZK) i böter för överträdelse av förbudet enligt 29 § 4 kapitalmarknadslagen i dess ändrade lydelse. Böterna fastställdes av Tjeckiens centralbanks direktion, som lämnade Fondees klagomål utan avseende. Därefter överklagade Fondee direktionens beslut till den hänskjutande domstolen.
12. Inför den hänskjutande domstolen gjorde Fondee för det första gällande att det ifrågavarande förbudet, som hindrar att en värdepappershandlare i en annan medlemsstat tillhandahåller tjänster till en investeringsförmedlare i Tjeckien, utgör en sådan diskriminering som är förbjuden i kraft av artikel 56 FEUF eller i alla händelser en otillåten begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster som medför att tillträdet till den tjeckiska marknaden för leverantörer från andra medlemsstater inskränks. För det andra hävdade Fondee att det ifrågavarande förbudet strider mot artikel 56 FEUF även av det skälet att detta förbud inskränker rätten för tjeckiska investeringsförmedlare att ta emot eller på annat sätt dra fördel av en tjänst som tillhandahålls av en leverantör i en annan medlemsstat. Tjeckiens centralbank framställde till att börja med en invändning om rättegångshinder såvitt avsåg de argument som Fondee hade anfört med innebörden att de utländska värdepappershandlarnas rätt att fritt tillhandahålla tjänster skulle ha åsidosatts. Såvitt avsåg det påstådda åsidosättandet av de tjeckiska investeringsförmedlarnas rätt att dra fördel av tjänster som tillhandahålls av värdepappershandlare i andra medlemsstater gjorde Tjeckiens centralbank sedan gällande att det inte kunde råda något tvivel om förhållandet mellan direktiv 2014/65 och artikel 56 FEUF. En investeringsförmedlare som i enlighet med artikel 3.3 i det direktivet har undantagits från möjligheten att fritt tillhandahålla investeringstjänster kan nämligen enligt Tjeckiens centralbank inte åtnjuta den friheten med stöd av artikel 56 FEUF utom för andra tjänster än investeringstjänster.
13. Mot denna bakgrund beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. Ska en person som enligt artikel 3.1 [i direktiv 2014/65] inte omfattas av direktivets tillämpningsområde och som enligt artikel 3.3 i direktivet inte heller åtnjuter friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 34 i direktivet, i stället anses ha rätt till friheten att tillhandahålla tjänster som föreskrivs i artikel 56 FEUF, om personen inte själv tillhandahåller investeringstjänster på grundval av ett gemensamt EU-pass till en kund som är etablerad i en annan medlemsstat, men är mottagare av en investeringstjänst från en utländsk enhet som omfattas av det gemensamma EU-passet, eller på annat sätt deltar (i egenskap av förmedlare) i att tillhandahålla denna tjänst till slutkunden?
2. Om den föregående frågan besvaras jakande, utgör unionsrätten, särskilt med hänsyn till artikel 56 FEUF, hinder mot lagstiftning som förbjuder en investeringsförmedlare att vidarebefordra en kundorder till en utländsk värdepappershandlare?”
14. Skriftliga yttranden i den mening som avses i artikel 23 andra stycket i domstolens stadga har i förevarande mål inkommit från parterna i det nationella målet samt från Republiken Tjeckien, Republiken Finland och Europeiska kommissionen.
III. Bedömning
1. Tolkningsfrågorna
15. Den hänskjutande domstolen har i allt väsentligt ställt sin första tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida en person som omfattas av ett sådant frivilligt undantag som avses i artikel 3.1 i direktiv 2014/65 kan åberopa artikel 56 FEUF i egenskap av mottagare av en investeringstjänst tillhandahållen av en ”utländsk enhet” som innehar ett gemensamt EU-pass eller i egenskap av förmedlare vid tillhandahållandet av en sådan tjänst till en slutkund. För den händelse att denna första tolkningsfråga ska besvaras jakande, har den hänskjutande domstolen sedan i allt väsentligt ställt sin andra tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida unionsrätten och i synnerhet artikel 56 FEUF utgör hinder för en sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, enligt vilken det är förbjudet för en investeringsförmedlare att vidarebefordra order som kommer från dess egna kunder till en ”utländsk värdepappershandlare”.
16. Innan jag ser närmare på dessa frågor, som det enligt min uppfattning är lämpligt att pröva tillsammans, finner jag för gott att göra vissa klargöranden.
17. För det första framgår det av begäran om förhandsavgörande att det nederländska bolaget DeGiro, till vilket Fondee vidarebefordrade de order som är i fråga i det nationella målet (och vilket är den ”utländsk[a] enhet” respektive ”utländsk[a] värdepappershandlare” som åsyftas i tolkningsfrågorna), är ett värdepappersföretag i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2014/65 som med stöd av en auktorisation meddelad i kraft av det direktivet bedriver verksamhet inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster i enlighet med artikel 34.1 i samma direktiv. Vidare förefaller det vara ostridigt att DeGiro i kraft av artikel 34.2 i direktivet får bedriva verksamhet i Tjeckien.
18. För det andra utgör varken sådant mottagande och sådan vidarebefordran av order som är i fråga i det nationella målet eller utförande av sådana order ”investeringstjänster” i den mening som avses i artikel 4.1 led 2 i direktiv 2014/65.(8)
19. För det tredje är det ostridigt mellan parterna i det nationella målet att Fondee inte har utfört något gränsöverskridande tillhandahållande av investeringstjänster. I samband med mottagandet och vidarebefordran till bolaget DeGiro av de order som är i fråga i det nationella målet tillhandahöll nämligen Fondee investeringstjänster uteslutande till sina kunder med hemvist eller säte i Tjeckien. Däremot var Fondee ”inblandat” i tillhandahållandet av en gränsöverskridande investeringstjänst mellan två medlemsstater. Den faktiska omfattningen av denna inblandning beror på villkoren enligt trepartsavtalen mellan Fondee, de tjeckiska investerarna och bolaget DeGiro. Det är nämligen mot bakgrund av avtalen mellan dessa parter som det ska bedömas huruvida Fondee, som bolaget självt gör gällande, är att betrakta som (indirekt) mottagare av de tjänster som bolaget DeGiro tillhandahöll genom att utföra de order som är i fråga i det nationella målet eller huruvida de tjeckiska investerarna, vilka var knutna genom avtal inte endast till Fondee utan även till bolaget DeGiro, i stället är att betrakta som de enda mottagarna av dessa tjänster, medan Fondee ska anses ha fungerat uteslutande som förmedlare. Den första tolkningsfrågan är så formulerad att den täcker in båda dessa fall, det vill säga fallet där Fondee ska anses ha medverkat vid tillhandahållandet av de gränsöverskridande investeringstjänsterna i egenskap av mottagare av den tjänst som bolaget DeGiro tillhandahöll och fallet där Fondee ska anses ha medverkat därvid enbart i egenskap av förmedlare med skyldighet att motta och vidarebefordra de order som sedan direkt utfördes på uppdrag av de tjeckiska investerarna.
20. Efter att ha klargjort detta vill jag erinra om att det följer av fast rättspraxis att nationella åtgärder inom ett område där det har skett en uttömmande eller fullständig harmonisering på unionsnivå ska bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbestämmelserna och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna.(9)
21. Den centrala frågan i det nationella målet är väsentligen huruvida det är förenligt med unionsrätten på området fritt tillhandahållande av tjänster att en medlemsstat förbjuder investeringsförmedlare som bedriver verksamhet med stöd av en nationell auktorisation att vidarebefordra order för utförande till värdepappersföretag som är auktoriserade i enlighet med direktiv 2014/65 men inte är etablerade i den medlemsstaten. Trots att tolkningsfrågorna i förevarande mål huvudsakligen grundar sig på artikel 56 FEUF är det därför påkallat att bedöma huruvida det aktuella förbudet faller inom tillämpningsområdet för bestämmelser i direktiv 2014/65 som innebär en uttömmande harmonisering. Därvid ska inte endast lydelsen av de aktuella bestämmelserna i direktivet beaktas, utan också deras sammanhang och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i.(10)
22. Syftet med direktiv 2014/65 är att harmonisera bland annat de nationella bestämmelser som reglerar utövandet av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, så att det skapas en ”integrerad finansiell marknad”.(11) Direktivets avdelning II, där det föreskrivs ”[v]illkor för auktorisation och för verksamheten i värdepappersföretag”, innehåller bland annat – i kapitel III, vars rubrik lyder ”Värdepappersföretagens rättigheter” – artikel 34, som rör ”[f]rihet[en] att tillhandahålla investeringstjänster och utföra investeringsverksamhet”. Som redan har påpekats, stadgas i artikel 34.1 första stycket att medlemsstaterna ska se till att värdepappersföretag som i enlighet med direktivet har auktoriserats och står under tillsyn av de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat fritt får tillhandahålla investeringstjänster och/eller utföra investeringsverksamhet samt tillhandahålla sidotjänster inom deras territorium och i artikel 34.1 andra stycket att medlemsstaterna inte får ställa några ”ytterligare krav” på sådana värdepappersföretag.
23. Enligt min åsikt innebär artikel 34 i direktiv 2014/65 en fullständig harmonisering såvitt avser gränsöverskridande tillhandahållande av investeringstjänster och gränsöverskridande utförande av investeringsverksamhet i den mån som tjänsterna respektive verksamheten omfattas av tillämpningsområdet för det direktivet och tillhandahållandet respektive utförandet ombesörjs av värdepappersföretag som innehar ett ”EU-pass” utfärdat i enlighet med bestämmelserna i det direktivet. Denna artikel innebär att medlemsstaterna inte får införa några hinder, restriktioner, villkor eller krav för utövandet av de båda ovannämnda friheterna som inte föreskrivs i direktivet, inte ens sådana som är avsedda att garantera skyddet av investerarna, och att införandet i förekommande fall måste ske i enlighet med de förfaranden som anges i direktivet.
24. Detta framgår särskilt av artikel 24 i direktiv 2014/65, som återfinns i avdelning 2 ”Bestämmelser om investerarskydd” i kapitel II ”Villkor för verksamheten i värdepappersföretag”. I artikel 24.1 stadgas att medlemsstaterna ska kräva att värdepappersföretagen ska handla hederligt, rättvist och professionellt i enlighet med sina kunders bästa intresse och särskilt i enlighet med de principer som anges i den artikeln (vilka utförligt beskrivs i punkterna 2–11) och i den påföljande artikel 25. I artikel 24.12 föreskrivs att medlemsstaterna ”i undantagsfall” får ålägga värdepappersföretag ”ytterligare krav”, som måste vara ”objektivt motiverade och proportionella för att [göra det möjligt att] hantera specifika risker för investerarskyddet eller marknadsintegriteten som är särskilt viktiga för den aktuella medlemsstatens marknadsstruktur”. I artikel 24.12 andra stycket anges emellertid att eventuella ytterligare krav av detta slag inte får ”begränsa eller på annat sätt påverka värdepappersföretags rättigheter” enligt bland annat artikel 34 i direktivet, och i artikel 24.12 andra och tredje stycket anges hur den berörda medlemsstaten ska förfara för att kunna erhålla tillstånd att införa sådana ytterligare krav (den ska underrätta kommissionen, som ska yttra sig).(12)
25. Med ledning av det ovan anförda och i kraft av den rättspraxis som har nämnts i punkt 20 i detta förslag till avgörande anser jag att förbudet enligt 29 § 4 kapitalmarknadslagen ska prövas enbart mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2014/65, oaktat att det direktivet inte är tillämpligt på sådana investeringsförmedlare som det förbudet gäller, vilka omfattas av ett frivilligt undantag i enlighet med artikel 3.1 i det direktivet.(13) Detta förbud kan nämligen hindra värdepappersföretag auktoriserade i enlighet med direktiv 2014/65 från att utöva den frihet att tillhandahålla tjänster som de åtnjuter i kraft av artikel 34 i det direktivet.
26. För den händelse att EU-domstolen inte ställer sig bakom min bedömning att artikel 34 i direktiv 2014/65 innebär en fullständig harmonisering såvitt avser sådana företags gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster, anser jag att det förbud som är i fråga i det nationella målet likafullt ska prövas även mot bakgrund av den artikeln och inte enbart i förhållande till artikel 56 FEUF.(14)
27. I det följande kommer jag därför att utgå från båda dessa alternativ.
a) Bedömning mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2014/65
28. Inledningsvis noterar jag att direktiv 2014/65 – i motsats till vad den finländska regeringen förefaller hävda i sitt skriftliga yttrande – inte medför att det för personer som omfattas av ett frivilligt undantag i enlighet med artikel 3.1 i direktivet skulle vara förbjudet att ta emot investeringstjänster från ett värdepappersföretag med säte i en annan medlemsstat eller att i egenskap av förmedlare medverka till tillhandahållandet av gränsöverskridande investeringstjänster till kunder med hemvist eller säte i den medlemsstat där de ovannämnda personerna har sitt säte.
29. Artikel 3.1 c i direktiv 2014/65 innebär visserligen att sådana personer endast får vidarebefordra order till vissa enheter, men i artikel 3.1 c i) anges att värdepappersföretag som har auktoriserats i enlighet med direktivet ingår bland dessa enheter.
30. Således föreskrivs det uttryckligen i direktiv 2014/65 att personer som omfattas av ett frivilligt undantag kan ha tillåtelse att till utlandet vidarefordra order som de har erhållit från kunder med hemvist eller säte i den egna medlemsstaten, förutsatt att det företag som mottar dessa order uppfyller alla villkoren enligt artikel 34 i direktivet för tillhandahållande av de ifrågavarande tjänsterna i den medlemsstaten.
31. Jag vill tillägga att det inte går att dra någon annan slutsats med ledning av artikel 3.1 c iv) i direktiv 2014/65, enligt vilken personer som omfattas av ett frivilligt undantag kan ha tillåtelse att vidarefordra order till ett ”företag för kollektiva investeringar som enligt en medlemsstats rätt är auktoriserat att utbjuda andelar till allmänheten …”. Den tolkning därav som Tjeckiens centralbank har förespråkat (såsom den återges i begäran om förhandsavgörande), nämligen att de enda företag som avses i den bestämmelsen är företag som har erhållit auktorisation i enlighet med lagen i hemmedlemsstaten för den person som omfattas av undantaget, får enligt min uppfattning inget stöd vare sig i den aktuella bestämmelsens lydelse eller i dess systematik.
32. Direktiv 2014/65 medger alltså att personer som i enlighet med artikel 3.1 i det direktivet undantas från detta får ha tillåtelse att vidarebefordra order till värdepappersföretag som inte har säte i deras hemmedlemsstat. Det behöver emellertid kontrolleras huruvida den medlemsstaten, på vilken det ankommer att fastställa de regler som gäller för sådana personer, ändå kan förbjuda sådan vidarebefordran.
33. Därvidlag vill jag påpeka att en medlemsstat som gör ett frivilligt undantag med stöd av artikel 3.1 i direktiv 2014/65 därigenom utövar en skönsmässig befogenhet som den uttryckligen tillerkänns i det direktivet. Denna skönsmässiga befogenhet är emellertid inte obegränsad. Den måste utövas inte endast under iakttagande av de specifika normer som direkt slås fast i direktivet utan även i överensstämmelse med unionsrätten och i synnerhet med de syften som eftersträvas genom direktivet.
34. Ett sådant förbud som förbudet enligt 29 § 4 kapitalmarknadslagen, vilket grundar sig på ett kriterium som avser platsen för tjänsteleverantörens säte, är enligt min åsikt oförenligt med det syfte som eftersträvas genom direktiv 2014/65, vilket bland annat är att skapa en inre marknad för investeringstjänster grundad på principen om ömsesidigt erkännande av auktorisationer utfärdade i leverantörernas hemmedlemsstater och av den tillsyn som dessa medlemsstater utövar.
35. Detta förbud hindrar nämligen ett värdepappersföretag som är auktoriserat i enlighet med direktiv 2014/65 och som har rätt att inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster utöva verksamhet i Tjeckien i fråga om utförande, på uppdrag av kunder med hemvist eller säte i Tjeckien som utnyttjar tjänster tillhandahållna av en investeringsförmedlare, av order som direkt vidarebefordras av denna investeringsförmedlare. Därför gör nämnda förbud att det blir omöjligt eller åtminstone svårare för ett sådant företag att använda en viss kanal för att få tillgång till den tjeckiska investeringsmarknaden – en kanal som däremot står öppen för aktörer som har en nationell auktorisation och har säte i Tjeckien.
36. Dessutom innebär detta förbud, med tanke på att det tvingar ett sådant företag att gå via en tredje part som är auktoriserad på nationell nivå,(15) att det ställs ett sådant ”ytterligare krav” som är förbjudet enligt artikel 34.1 andra stycket i direktiv 2014/65. Behovet att gå via tredje part gör att kostnaderna för tillhandahållandet blir högre för värdepappersföretag utan säte i Tjeckien än för inhemska sådana företag, vilket kan göra de icke-inhemska företagens tjänster mindre attraktiva för investerarna.(16)
37. Att ett värdepappersföretag som i enlighet med direktiv 2014/65 är verksamt i Tjeckien inom ramen för friheten att tillhandahålla tjänster kan tänkas förfoga över andra sätt att saluföra sina tjänster, exempelvis genom att försöka få in order direkt från investerare i Tjeckien eller genom att anlita ett anknutet ombud,(17) kan mot den bakgrunden inte i sig hindra att det ifrågavarande förbudet utgör en inskränkning av friheten att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster.(18) Detta gäller i än högre grad för den omständigheten att ett sådant företag även kan välja att inrätta ett fast driftsställe eller ett dotterbolag i Tjeckien.(19) Att det föreligger en inskränkning kan vidare inte ifrågasättas med hänvisning till att investeringsförmedlarnas verksamhet inte är oundgänglig för att finansmarknaden ska kunna fungera, och det kan inte heller ifrågasättas med hänvisning till att varje medlemsstat efter eget gottfinnande får bestämma huruvida investeringsförmedlare ska få inrättas eller ska få finnas kvar. När ett val på den punkten väl har träffats, får nämligen den ordning som är tillämplig på investeringsförmedlare – oaktat att det är den berörda medlemsstaten som självständigt fastställer denna (varvid den emellertid måste uppfylla de kriterier som har nämnts ovan) – inte strida mot bestämmelserna i direktiv 2014/65 och i synnerhet inte utgöra någon inskränkning av den frihet att tillhandahålla tjänster som tillkommer värdepappersföretag auktoriserade i enlighet med det direktivet, så att det i allt väsentligt endast är nationella aktörer som kan få direkt tillgång till de investerare som utnyttjar investeringsförmedlarnas tjänster.
38. Det är visserligen riktigt att ett annat av de angivna huvudsakliga syftena med direktiv 2014/65 är att få till stånd en hög nivå på skyddet för investerarna i hela unionen,(20) och motiveringen till förbudet enligt 29 § 4 kapitalmarknadslagen är just – enligt vad som framgår både av begäran om förhandsavgörande och av Republiken Tjeckiens och Tjeckiens centralbanks yttranden – behovet att utöva kontroll över investeringsförmedlarnas verksamhet i syfte att skydda de investerare som använder deras tjänster.
39. Påpekas ska emellertid att vad unionslagstiftaren har eftersträvat genom att begränsa de villkor som måste vara uppfyllda för att medlemsstaterna ska få undanta vissa personer från direktiv 2014/65 och genom att föreskriva att medlemsstaterna är skyldiga att på sådana undantagna personer tillämpa krav som minst motsvarar kraven enligt direktivet såvitt avser villkor och förfaranden för auktorisation, bedömning av vandel och erfarenhet, aktieägares lämplighet, fortlöpande tillsyn och uppföranderegler är just att stärka skyddet för de investerare som på grund av att de utnyttjar sådana undantagna personers tjänster inte omfattas av skydd enligt direktiv 2014/65 (se skäl 42 i direktivet). I synnerhet innehåller artikel 3.2 i det direktivet hänvisningar till en stor del av de uppföranderegler som slås fast i artiklarna 24 och 25 i detta, bland annat med avseende på skyldigheten att handla hederligt, rättvist och professionellt i enlighet med sina kunders bästa intresse, skyldigheten att i rätt tid förse kunderna med korrekt, tydlig och icke vilseledande information och skyldigheten att göra en lämplighetsbedömning vid rådgivningstjänster samt med avseende på regler för ersättning, garantisystem, investerarskydd och ansvarsförsäkring. Avsikten med att det i direktiv 2014/65 föreskrivs att de nationella ordningarna ska motsvara dessa regler och krav är att minska risken för ageranden som kan skada investerare som anlitar personer undantagna från det direktivet i kraft av artikel 3.1 i detta samt att göra det möjligt att på ett mer ändamålsenligt sätt motverka sådana ageranden.
40. Jag vill också erinra om att unionslagstiftaren inte har funnit det nödvändigt att låta ett av de villkor som måste vara uppfyllda för att medlemsstaterna ska få undanta vissa personer från direktiv 2014/65 vara att en sådan person inte ska få vidarebefordra order för utförande till företag auktoriserade i enlighet med det direktivet, utan att unionslagstiftaren i stället har godtagit den möjligheten genom att underförstått dra slutsatsen att sådana transaktioner, förutsatt att de genomförs inom ramen för direktivet, inte föranleder några risker som inte kan hanteras genom den tillsyn som ska utövas av de aktuella personernas hemmedlemsstat, i förekommande fall i samverkan med tillsynsmyndigheterna i det mottagande värdepappersföretagets hemmedlemsstat.(21)
41. Härvidlag erinrar jag också om att direktiv 2014/65 dels ålägger de värdepappersföretag som avser att utöva verksamhet på grundval av ett gemensamt EU-pass att från sina kunder inhämta upplysningar om deras kunskap och erfarenhet på det investeringsområde som är relevant för den erbjudna eller efterfrågade specifika produkten eller tjänsten, så att värdepappersföretaget kan bedöma huruvida den produkten eller tjänsten är passande för kunden (se artikel 25.3), dels har inskränkt tillämpningsområdet för ”execution only”-avtal, särskilt såvitt avser komplexa produkter, genom att kräva att vissa villkor ska vara uppfyllda (se artikel 25.4). Rent principiellt är det därför inte ens i ett sådant sammanhang som det som är i fråga i det nationella målet möjligt att utesluta att ett värdepappersföretag som ska utföra order som det har fått vidarebefordrade till sig av en investeringsförmedlare som är undantagen från direktiv 2014/65 finner för gott att utföra en kontroll av investeringsförmedlarens agerande i syfte att fullgöra sitt ansvar enligt det direktivet.
42. Av de ovan redovisade skälen anser jag att det är oförenligt med de syften som eftersträvas genom direktiv 2014/65 att en åtgärd av en medlemsstat får effekten att investeringsförmedlare som i kraft av ett frivilligt undantag i enlighet med artikel 3.1 i det direktivet är undantagna från detta åläggs en skyldighet att vidarefordra de order som de mottar från sina egna kunder uteslutande till enheter som är auktoriserade och har sitt säte i den medlemsstaten, och således förbjuds att vidarebefordra sådana order till ett företag med säte i en annan medlemsstat, även om detta företag i enlighet med nämnda direktiv är auktoriserat att tillhandahålla investeringstjänster i investeringsförmedlarens hemmedlemsstat.
43. Motparten i det nationella målet har bestritt Fondees rätt att göra gällande en sådan oförenlighet med hänvisning till att Fondee inte är något värdepappersföretag i den mening som avses i direktiv 2014/65 och därför inte omfattas av det direktivet och av rätten enligt artikel 34 i detta att fritt tillhandahålla investeringstjänster. Även den hänskjutande domstolen hyser tvivel om Fondees rätt att åberopa nämnda oförenlighet och har därvid påpekat att Fondee inte har hänvisat till någon skada som bolaget självt ska ha drabbats av i samband med ett åsidosättande av någon av dess rättigheter som följer av unionsrätten.
44. Härvidlag erinrar jag om att EU-domstolen redan har haft tillfälle att slå fast – på tal om omständigheter liknande dem som är för handen i det nationella målet, om än inom ett annat område – att friheten att tillhandahålla tjänster ska anses vara inskränkt även när det föreligger ett förbud, knutet till en straffpåföljd, för förmedlare att underlätta tillhandahållandet av tjänster från en leverantör med säte i en annan medlemsstat än den där förmedlarna utövar sin verksamhet.(22) Mer allmänt gäller att när ett bolag med säte i en medlemsstat tillhandahåller en tjänst genom förmedling av en ekonomisk aktör med säte i en annan medlemsstat, faller inskränkningar av den aktörens verksamhet inom tillämpningsområdet för friheten att tillhandahålla tjänster, oberoende av situationen för den aktören, som alltså kan åberopa unionsrättsliga bestämmelser mot ett beslut att påföra sådana straffpåföljder som är knutna till de förbud som hindrar förmedlingsverksamheten.(23) EU-domstolen har visserligen slagit fast dessa principer med avseende på tillämpningen av primärrättsliga bestämmelser, men de kan överföras i tillämpliga delar på ett sådant mål som det vid den nationella domstolen, där det i stället är harmoniserad sekundärrätt som är i fråga.
45. Att klaganden i det nationella målet i kraft av artikel 3.3 i direktiv 2014/65 inte åtnjuter den frihet som föreskrivs i artikel 34 i det direktivet gör det inte möjligt att ifrågasätta det ovan anförda.
46. Nämnda artikel 3.3 ska nämligen tolkas så, att den uteslutande åsyftar friheten för aktörer omfattade av ett frivilligt undantag att tillhandahålla investeringstjänster till mottagare med hemvist eller säte i en annan medlemsstat än dessa aktörers hemmedlemsstat på de villkor som föreskrivs i artikel 34 och således inte därutöver även åsyftar vare sig friheten att i egenskap av mottagare komma i åtnjutande av investeringstjänster som tillhandahålls av ett företag som är auktoriserat i enlighet med direktiv 2014/65 och har sitt säte i en annan medlemsstat eller friheten att agera i egenskap av förmedlare i samband med att ett sådant företag tillhandahåller investeringstjänster till kunder med säte i dessa aktörers hemmedlemsstat.
47. En sådan tolkning följer inte endast av den tydliga lydelsen av artikel 3.3 i direktiv 2014/65 utan även av syftet med den bestämmelsen, vilket är att förhindra att enheter som inte uppfyller kraven enligt det direktivet får tillhandahålla gränsöverskridande investeringstjänster. Att tolka den bestämmelsen så, att personer som omfattas av ett frivilligt undantag inte skulle få vara mottagare av sådana gränsöverskridande investeringstjänster som är i fråga i det nationella målet eller inte skulle få agera i egenskap av förmedlare inom ramen för tillhandahållandet av sådana tjänster skulle till yttermera visso inte vara förenligt med den åberopade artikel 3.1 c i) i direktivet, där det som sagt uttryckligen anges att sådana personer kan få vidarebefordra order för utförande till ett i enlighet med direktivet auktoriserat värdepappersföretag.
48. Som jag har påpekat i punkt 19 i detta förslag till avgörande, har Fondee genom att vidarebefordra de order som är i fråga i det nationella målet tillhandahållit investeringstjänster uteslutande till sina egna kunder med hemvist eller säte i Tjeckien, vilket betyder att de tjänster som Fondee har tillhandahållit inte har haft något gränsöverskridande inslag. Även om det förvisso är riktigt att Fondee har underlättat det gränsöverskridande tillhandahållandet av en investeringstjänst mellan Nederländerna och Tjeckien, har Fondee – såsom bolaget självt med gott fog har gjort gällande i sitt yttrande – inte deltagit i tillhandahållandet av någon investeringstjänst i utlandet, med tanke på att de ifrågavarande orderna har utförts på uppdrag av kunder med hemvist eller säte i Tjeckien.
49. När EU-domstolen uttalade sig om tolkningen av direktiv 2004/39 i punkt 30 i sin dom av den 14 juni 2017, Khorassani(24) (som den hänskjutande domstolen också har hänvisat till), slog den visserligen fast att det finns ett nära samband mellan investeringstjänsten ”mottagande och vidarebefordran av order” och investeringstjänsten ”utförande av order” i så måtto att ”[d]en förstnämnda tjänsten föregår den sistnämnda tjänsten och leder i princip till att den sistnämnda tjänsten genomförs”. När dessa båda tjänster tillhandahålls av olika enheter hindrar emellertid förekomsten av ett sådant samband – som då enbart beror på att de ”order” som tjänsterna avser är desamma(25) – inte att de tjänster som tillhandahålls, och det ansvar som tas, av respektive enhet prövas separat mot bakgrund av sina särskilda kännetecken, inte ens i ett fall där tjänsterna såsom i det nationella målet tillhandahålls inom ramen för ett avtalsförhållande som inbegriper tre parter.
50. Fondee har således rätt att åberopa ett åsidosättande av artikel 34 i direktiv 2014/65 till stöd för sitt bestridande av de böter som bolaget har ålagts för brott mot förbudet enligt 29 § 4 kapitalmarknadslagen, i den mån som Fondee förvisso inte har agerat i egenskap av tillhandahållare av en gränsöverskridande investeringstjänst men väl i egenskap av mottagare eller förmedlare av en sådan tjänst.
b) Bedömning mot bakgrund av artikel 56 FEUF
51. För den händelse att EU-domstolen beslutar att besvara tolkningsfrågorna på grundval av artikel 56 FEUF vill jag erinra om att det följer av dess fasta rättspraxis att den frihet att tillhandahålla tjänster som stadfästs i den artikeln inte endast innebär ett krav på avskaffande av all form av diskriminering av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat på grund av dennes nationalitet, utan även ett krav på avskaffande av varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad – som kan medföra att den verksamhet som bedrivs av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen tillhandahåller liknande tjänster, förbjuds, försvåras eller blir mindre attraktiv.(26) Mer allmänt omfattar artikel 56 FEUF tjänster som en leverantör i en medlemsstat erbjuder mottagare i en annan medlemsstat utan att etablera sig i den medlemsstaten, varför varje begränsning av en sådan verksamhet utgör en inskränkning av en sådan leverantörs frihet att tillhandahålla tjänster.(27)
52. Vidare följer det likaledes av EU-domstolens fasta praxis att artikel 56 FEUF inte ger rättigheter enbart åt tjänsteleverantören utan även åt tjänstemottagaren.(28) Friheten att tillhandahålla tjänster innebär således inte endast frihet för tjänsteleverantörer att tillhandahålla sina tjänster till tjänstemottagare som är etablerade i en annan medlemsstat än tjänsteleverantörens etableringsstat, utan också frihet att som tjänstemottagare, utan att hindras av restriktioner, ta emot eller dra nytta av tjänster som tillhandahålls av någon som är etablerad i en annan medlemsstat.(29) Fördraget omfattar nämligen på samma sätt inskränkningar som åläggs dem som tillhandahåller tjänster och inskränkningar som åläggs tjänstemottagare. När en situation omfattas av artikel 56 FEUF kan därför både mottagaren och tillhandahållaren av en tjänst åberopa den artikeln.(30) Slutligen anser EU-domstolen – som jag redan har haft anledning att erinra om – att det föreligger en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster även när förmedlare förbjuds att underlätta tillhandahållandet av gränsöverskridande tjänster, också i fall där förmedlaren är etablerad i samma medlemsstat som mottagarna av de aktuella tjänsterna.(31)
53. Den hänskjutande domstolen har i allt väsentligt ställt sin första tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida det mot bakgrund av lydelsen av artikel 3.3 i direktiv 2014/65 är möjligt för en sådan investeringsförmedlare som klaganden i det nationella målet, vilken omfattas av ett frivilligt undantag i enlighet med artikel 3.1 i det direktivet, att åberopa artikel 56 FEUF i egenskap av mottagare av en gränsöverskridande investeringstjänst eller i egenskap av förmedlare av en sådan tjänst.
54. Därvidlag nöjer jag mig med att hänvisa till punkt 46 i detta förslag till avgörande när det gäller hur jag anser att artikel 3.3 i direktiv 2014/65 ska tolkas. Enligt min uppfattning står det klart att den bestämmelsen inte hindrar att en person som är undantagen från det direktivet åberopar artikel 56 FEUF i överensstämmelse med den rättspraxis som har nämnts i punkt 52 i detta förslag till avgörande. Således anser jag – oberoende av varje annan omständighet som rör förhållandet mellan primär- och sekundärrätten – att artikel 3.3 i direktiv 2014/65 inte kan tolkas så, att den hindrar att en investeringsförmedlare som är undantagen från det direktivet i kraft av artikel 3.1 i detta åberopar artikel 56 FEUF i egenskap av mottagare av gränsöverskridande investeringstjänster eller i egenskap av förmedlare av sådana tjänster.
55. Sin andra tolkningsfråga har den hänskjutande domstolen i allt väsentligt ställt för att få klarhet i huruvida artikel 56 FEUF utgör hinder för ett sådant förbud som förbudet enligt 29 § 4 kapitalmarknadslagen.
56. Därvidlag anser jag – i linje med vad jag har angett ovan på tal om artikel 34 i direktiv 2014/65 – att ett sådant förbud kan medföra att den verksamhet som värdepappersföretag etablerade i andra medlemsstater bedriver i Tjeckien försvåras eller blir mindre attraktiv och att det därför utgör en inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 56 FEUF.
57. En sådan inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster kan i enlighet med EU-domstolens fasta praxis godtas endast om den eftersträvar ett legitimt mål som är förenligt med EUF-fördraget och om den grundas på tvingande skäl av allmänintresse. I ett sådant fall krävs dessutom att inskränkningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det mål som eftersträvas och att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.(32)
58. Av begäran om förhandsavgörande och Republiken Tjeckiens yttrande framgår att motiveringen till 29 § 4 kapitalmarknadslagen står att finna i behovet av att underlätta kontroller av den verksamhet som bedrivs av investeringsförmedlare, särskilt mot bakgrund av att sådana förmedlare tidigare har använt metoder som har stridit mot kundernas intressen. Tjeckiens centralbank har påpekat att nationella värdepappershandlare som tar emot order vidarebefordrade av investeringsförmedlare omfattas av särskilda skyldigheter att kontrollera dessa förmedlares agerande och att det även av det skälet blir svårare att kontrollera investeringsförmedlarnas verksamhet när order vidarebefordras till tjänsteleverantörer utanför Tjeckien.
59. Därvidlag nöjer jag mig med att erinra om att EU-domstolen redan har haft tillfälle att slå fast att varken hänsyn av administrativ natur mer allmänt eller i synnerhet målet att underlätta en tillsynsmyndighets fullgörande av sina uppgifter kan göra det berättigat att hindra utövandet av en av de grundläggande friheter som garanteras genom fördraget.(33) Till yttermera visso har en sådan motivering i det nu aktuella nationella målet anförts i ett sammanhang där den verksamhet som bedrivs av de aktörer som fråntas möjligheten att samarbeta med tjeckiska investeringsförmedlare omfattas av ett särskilt sekundärrättsligt regelverk i vilket det föreskrivs krav, skyldigheter och kontroller avsedda att säkerställa en hög nivå på investerarskyddet.
c) Slutsats
60. Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget anser jag att den omtvistade nationella åtgärden ska prövas mot bakgrund av bestämmelserna i direktiv 2014/65 och att den hänskjutande domstolen kan ges ett användbart svar utan att det behöver prövas huruvida Fondee under de omständigheter som föreligger i det nationella målet har rätt att åberopa artikel 56 FEUF.
61. Således föreslår jag att EU-domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor – efter att på lämpligt sätt ha omformulerat dessa – med att artikel 34 i direktiv 2014/65 ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat som innebär att investeringsförmedlare som i kraft av ett frivilligt undantag i enlighet med artikel 3.1 i det direktivet är undantagna från detta får vidarebefordra order mottagna från kunder med hemvist eller säte i den medlemsstaten uteslutande till värdepappershandlare som har auktoriserats av den medlemsstatens tillsynsorgan och har sitt säte i den medlemsstaten, och således innebär att sådana investeringsförmedlare inte får vidarebefordra sådana order till värdepappersföretag som är auktoriserade i enlighet med nämnda direktiv men har sitt säte i en annan medlemsstat.
IV. Förslag till avgörande
62. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Městský soud v Praze (Distriktsdomstolen i Prag, Tjeckien) enligt följande:
”Artikel 34 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat som innebär att investeringsförmedlare som i kraft av ett frivilligt undantag i enlighet med artikel 3.1 i det direktivet är undantagna från detta får vidarebefordra order mottagna från kunder med hemvist eller säte i den medlemsstaten uteslutande till värdepappershandlare som har auktoriserats av den medlemsstatens tillsynsorgan och har sitt säte i den medlemsstaten, och således innebär att sådana investeringsförmedlare inte får vidarebefordra sådana order till värdepappersföretag som är auktoriserade i enlighet med nämnda direktiv men har sitt säte i en annan medlemsstat.”